HELAMANS BOK

Berättelse om nephiterna. Deras krig och strider och deras osämja. Likaledes
många heliga profeters förutsägelser före Kristi ankomst, enligt
uppteckningarna, skrivna av Helaman, som var Helamans son, och likaledes
enligt hans söners uppteckningar ända till Kristi ankomst. Många lamaniter
omvända sig. Berättelse om deras omvändelse. Berättelse om lamaniternas
rättfärdighet och nephiternas ondska och vederstyggligheter enligt Helamans
och hans söners uppteckningar, ända ned till Kristi ankomst, vilken
berättelse kallas Helamans bok.

Kapitel 1

1. Se, i början av det fyrtionde året av domarnas regering över Nephis folk
uppstod det en betänklig svårighet ibland det nephitiska folket.

2. Ty se, Pahoran var död och hade gått hädan. Därför uppstod det en
allvarlig tvist angående vem som skulle innehava domarsätet ibland bröderna,
som voro Pahorans söner.

3. Dessa äro namnen på dem som tävlade om domarsätet och som även
förorsakade strid ibland befolkningen: Pahoran, Paanchi och Pacumeni.

4. Dessa äro icke Pahorans alla söner (ty han hade många), men de äro de,
som tävlade om domarsätet. Därför blevo de upphov till tre partier ibland
befolkningen.

5. Icke desto mindre begav det sig, att Pahoran genom folkomröstning valdes
till överdomare och styresman över Nephis folk.

6. När Pacumeni såg att han icke kunde erhålla domarsätet, förenade han sig
med folkets röst.

7. Men se, Paanchi och den del av folket, som ville, att han skulle vara
deras styresman, voro mycket förgrymmade. Därför stod han i begrepp att
medelst smicker förmå dem att göra uppror emot sina bröder.

8. När han höll på att göra detta, blev han gripen och ställd inför rätta
enligt folkets vilja och dömd till döden, ty han hade gjort uppror och
försökt att omintetgöra folkets frihet.

9. När nu de personer som önskade, att han skulle vara deras styresman fingo
veta, att han blivit dömd till döden, blevo de vreda, och se, de skickade en
viss Kishkumen fram till Pahorans domarsäte, och han mördade Pahoran när
denne satt på domarsätet.

10. Pahorans tjänare förföljde honom, men se, Kishkumens flykt skedde med
sådan snabbhet, att ingen människa kunde upphinna honom.

11. Och han gick till dem som hade skickat honom, och de alla ingingo
förbund och svuro vid sin evige Skapare, att de icke skulle uppenbara för
någon människa, att det var Kishkumen, som hade mördat Pahoran.

12. Emedan Kishkumen var förklädd, när han mördade Pahoran, kände ingen av
nephiterna igen honom. Kishkumen och de sammansvurna, som gjort förbund med
honom, blandade sig med folket, så att de icke skulle kunna bliva upptäckta,
men så många som ertappades, dömdes till döden.

13. Och se, nu blev Pacumeni medelst folkomröstning tillsatt att vara
överdomare och styresman över folket att styra i stället för brodern,
Pahoran. Och det var hans rättighet. Allt detta skedde i det fyrtionde året
av domarnas regering. Och det året ändades.

14. I det fyrtioförsta året av domarnas regering begav det sig, att
lamaniterna hade uppbådat en oräknelig här av män och utrustat dem med svärd
och kroksablar, med bågar och pilar, med huvudbetäckning, bröstharnesk och
alla slags sköldar för varje ändamål.

15. Och de kommo ned igen för att bekriga nephiterna. De leddes av en man
vid namn Coriantumr, och han var ättling av Zarahemla och avfälling från
nephiterna, och han var en stor och mäktig man.

16. Nu trodde lamaniternas konung, vars namn var Tubaloth och som var son
till Ammoron, att enär Coriantumr var en mäktig man, han skulle med sin
styrka och även med sin stora visdom kunna hålla stånd emot nephiterna, så
att han genom att sända ut denne skulle få makten över nephiterna.

17. Fördenskull uppeggade han dem till vrede och samlade sina stridsmän och
utnämnde Coriantumr till ledare för dem samt befallde dem att draga ned till
Zarahemlas land och strida emot nephiterna.

18. Till följd av den myckna tvedräkten och oenigheten i regeringen, hade de
icke haft tillräcklig bevakning i Zarahemlas land, ty de hade antagit, att
lamaniterna icke skulle våga sig ned i hjärtat av deras länder och anfalla
den stora staden Zarahemla.

19. Men Coriantumr drog fram i spetsen för sin talrika här och överföll
stadens invånare, och deras marsch utfördes med så stor snabbhet, att
nephiterna icke hade tid att samla sina stridskrafter.

20. Fördenskull nedhögg Coriantumr vakten vid ingången till staden och
tågade in i den med hela sin här och de ihjälslogo envar som satte sig till
motvärn och bemäktigade sig hela staden.

21. Pacumeni, som var överdomare, flydde för Coriantumr ända till stadens
murar. Och det begav sig, att Coriantumr slog honom emot muren, så att han
dog. Så slutade Pacumeni sina dagar.

22. När nu Coriantumr såg att han var i besittning av staden Zarahemla och
såg att nephiterna hade tagit till flykten för dem, och att de voro
ihjälslagna eller tillfångatagna och kastade i fängelse, samt att han
innehade den starkaste fästningen i hela landet, fattade han mod och ville
erövra hela landet.

23. Han dröjde ej länge i Zarahemlas land utan drog ut med en stor här emot
staden Ymnighet, ty han hade föresatt sig att gå framåt och bana sig väg med
svärdet för att kunna erövra landets nordliga trakter.

24. Emedan han trodde, att deras största styrka var i landets medelpunkt,
drog han ut och gav dem ej tid att samla sig utom i smärre grupper, och
dessa angrep han och slog till marken.

25. Men se, denne Coriantumrs marsch igenom landets mitt gav Moronihah en
stor fördel över dem, oaktat det stora antal nephiter, som omkommit.

26. Ty se, Moronihah hade trott, att lamaniterna icke skulle våga sig in i
landets mitt, utan att de skulle angripa städerna runt omkring vid gränsen,
såsom de förr hade gjort. Därför hade Moronihah befallt sina starka härar
att försvara dessa platser, som lågo nära gränserna.

27. Men se, lamaniterna voro ej förfärade, såsom han önskade, utan de hade
inträngt mitt i landet och hade intagit huvudstaden, vilken var Zarahemlas
stad, och de voro nu på marsch igenom landets viktigaste delar, och de
ihjälslogo människor massvis, både män, kvinnor och barn och togo många
städer och många fästningar i besittning.

28. Men när Moronihah hade upptäckt detta, skickade han genast Lehi med en
här på en omväg för att mota dem innan de kommit till landet Ymnighet.

29. Och så gjorde han, och han motade dem, innan de nådde fram till landet
Ymnighet, och han anföll dem, så att de började draga sig tillbaka i
riktning mot Zarahemlas land.

30. Och Moronihah förhindrade deras återtåg och angrep dem, så att det blev
ett utomordentligt blodigt slag, ja, många blevo dräpta, och ibland dessa
fann man även Coriantumr.

31. Se, nu kunde lamaniterna icke draga sig tillbaka åt något håll, varken
åt norr eller söder, ej heller åt öster eller väster, ty de voro på alla
sidor omgivna av nephiter.

32. Sålunda hade Coriantumr lett lamaniterna mitt in ibland nephiterna. De
voro i nephiternas makt, och själv blev han dräpt, varefter lamaniterna
överlämnade sig i nephiternas händer.

33. Och det begav sig, att Moronihah åter tog Zarahemlas stad i besittning,
och han lät de lamaniter, som tagits tillfånga, draga ut ur landet i fred.

34. Och sålunda ändades det fyrtioförsta året av domarnas regering.

Kapitel 2

1. Och det begav sig i det fyrtioandra året av domarnas regering, sedan
Moronihah åter hade upprättat fred mellan nephiter och lamaniter, att det
icke fanns någon att intaga platsen på domarsätet. Därför uppstod det åter
osämja ibland befolkningen angående vem som skulle innehava denna plats.

2. Och Helaman, som var Helamans son, utsågs genom folkomröstning att
innehava domarsätet.

3. Men se, Kishkumen, som hade mördat Pahoran, lurade på att taga även
Helaman avdaga och häri understöddes han av sitt rövarband, vars medlemmar
hade gjort förbund att icke för någon uppenbara hans ondska.

4. Ty det fanns en viss Gadianton, som var väl förfaren i att tala många ord
och i att mörda och röva i all hemlighet. Därför blev han ledare för
Kishkumens rövarband.

5. Fördenskull smickrade han dem och likaledes Kishkumen och sade, att om de
satte honom på domarsätet, skulle han se till, att de som tillhörde hans
band skulle anställas att utöva makt och myndighet ibland folket. Därför
traktade Kishkumen efter att dräpa Helaman.

6. När han var på väg till domarsätet för att taga Helaman avdaga, råkade
han ut för en av Helamans tjänare, som hade varit ute om natten, förklädd,
och därför fått kunskap om de planer, som rövarbandet lagt för att mörda
Helaman.

7. Han mötte Kishkumen, och han gav denne ett hemligt tecken, varpå
Kishkumen meddelade honom vad hans önskemål var och anmodade honom om att
bliva förd till domarsätet, så att han kunde mörda Helaman.

8. När nu Helamans tjänare hade fått veta vad Kishkumen hade i hjärtat,
nämligen att det var hans av sikt att mörda, och att uppsåtet hos alla dem
som tillhörde hans rövarband var att mörda, röva och få makt (ty detta var
deras hemliga plan och föreningslänk), sade Helamans tjänare till Kishkumen:
"Låtom oss gå fram till domarsätet!"

9. Detta behagade Kishkumen mycket, ty han trodde, att han nu skulle kunna
utföra sina planer, men se, medan de voro på väg till domarsätet
genomborrade Helamans tjänare Kishkumen i hjärtat, så att han föll ned
livlös utan ett enda ljud. Sedan skyndade han sig till Helaman och berättade
för honom allt vad han sett, hört och gjort.

10. Och det begav sig, att Helaman skickade ut sina tjänare för att gripa
dessa rövare och hemliga mördare, på det de skulle kunna avrättas i enlighet
med lagen.

11. Men se, när Gadianton fick veta, att Kishkumen icke återvände, greps han
av fruktan för att han skulle bliva tagen avdaga. Därför befallde han, att
hans rövarband skulle följa honom, och de togo till flykten ut ur landet på
en hemlig väg, som förde dem ut i ödemarken. När då Helamans tjänare
utskickades för att taga dem tillfånga, kunde de icke finna dem.

12. Mera skall sägas längre fram om denne Gadianton. Så ändades det
fyrtioandra året av domarnas regering över Nephis folk.

13. Och se, i den allra sista delen av denna bok skall man finna, att
Gadianton förorsakade Nephis folks omstörtning, ja, nästan totala undergång.

14. Se, jag menar ej den sista delen av Helamans bok, utan jag menar den
sista delen av Nephis bok från vilken jag tagit hela denna berättelse, som
jag skrivit.

Kapitel 3

1. Och nu begav det sig i det fyrtiotredje året av domarnas regering, att
det icke fanns någon osämja ibland Nephis folk med undantag av någon
högfärd, som uppstått i kyrkan och vilken förorsakade några skiljaktigheter
ibland folket, vilka dock avgjordes mot slutet av det fyrtiotredje året.

2. Ingen oenighet uppstod ibland befolkningen i det fyrtiofjärde året, ej
heller fanns det mycken strid i det fyrtiofemte året.

3. Men det begav sig i det fyrtiosjätte året, att det blev mycken oenighet
och många skiljaktigheter, och till följd av dessa utvandrade ett stort
antal från Zarahemlas land och tog vägen till landet norrut för att ärva
landet.

4. De färdades utomordentligt långt, ända till vattensamlingar och många
floder.

5. Ja, de spridde sig i alla delar av landet, i alla trakter, som icke
blivit förödda och utblottade på byggnadsvirke till följd av de många
invånare, som förut hade haft landet till arvedel.

6. Ingen del av landet var emellertid öde utom på byggnadsvirke, men med
anledning av den stora förstörelse, som hade drabbat de förra invånarna i
landet, kallade man det öde.

7. Och emedan det fanns blott föga byggnadsvirke i landet, blevo
invandrarna, som kommo dit, mycket skickliga i att använda cement. Därför
byggde de hus av cement, och de bodde i dem.

8. Och det begav sig, att de förökade sig och utbredde sig, och de kommo
från landet söderut till landet norrut, och de utbredde sig så att de
började uppfylla hela jordytan, från havet i söder till havet i norr, från
havet i väster till havet i öster.

9. De som voro i landet norrut bodde i tält och i hus av cement, och de läto
alla träd, som spirade fram ur jorden, växa upp, så att de med tiden skulle
hava byggnadsvirke till sina hus och städer, sina tempel, synagogor och
helgedomar och alla slags byggnader.

10. Och enär byggnadsvirke var mycket sällsynt i landet norrut sände man
mycket sådant dit sjövägen.

11. Sålunda satte man befolkningen i landet norrut i stånd att bygga många
städer både av trä och cement.

12. Många av Ammons folk, som voro lamaniter till börden, invandrade också i
detta land.

13. Många uppteckningar hava gjorts av personer tillhörande detta folk
rörande dess förehavanden, vilka uppteckningar äro både noggranna och
utförliga.

14. Men se, en hundradel av detta folks förehavanden - ja, berättelsen om
lamaniterna och nephiterna, om deras krig, strider och skiljaktigheter,
deras predikningar och profetior, deras sjöfart och båtbyggeri och de
tempel, synagogor och helgedomar de uppförde, likaså deras rättfärdighet och
ondska, deras mord, rån och plundringar och alla slags vederstyggligheter
och otukt - kan ej rymmas i denna bok.

15. Men se, det finnes många böcker och många uppteckningar av alla slag,
och de hava huvudsakligen förts av nephiterna.

16. De hava överlämnats åt eftervärlden från ett släktled till ett annat av
nephiterna, till dess dessa föllo i överträdelse och blevo mördade,
plundrade, jagade och fördrivna, slagna och skingrade på jorden samt så
blandade med lamaniterna, att de icke längre kallades nephiter utom blevo
onda, vilda, rovlystna, ja, verkliga lamaniter.

17. Och nu återkommer jag till min berättelse, ty det som jag nu omtalat
tilldrog sig sedan stora strider och oroligheter, krig och skiljaktigheter
hade uppstått ibland Nephis folk.

18. Det fyrtiosjätte året av domarnas regering ändades.

19. Det var ännu stor osämja i landet, ja, även i det fyrtiosjunde och
likaså i det fyrtioåttonde året.

20. Icke desto mindre satt Helaman på domarsätet och skipade rättvisa och
opartiskhet, ja, han vinnlade sig om att hålla Guds stadgar, rätter och
befallningar. Han gjorde ständigt det som var rätt i Guds åsyn och vandrade
sin faders vägar så att han hade framgång i landet.

21. Han hade två söner. Den äldste gav han namnet Nephi och den yngste Lehi.
Och de växte upp åt Herren.

22. Och det begav sig, att krig och strid avtogo i någon mån ibland Nephis
folk mot slutet av det fyrtioåttonde året av domarnas regering över Nephis
folk.

23. I det fyrtionionde året av domarnas regering rådde oavbruten fred i
landet med undantag av de hemliga föreningar, som Gadiantons rövare hade
upprättat i de tätast befolkade delarna av landet och som på den tiden icke
var bekant för dem som förestodo regeringen, varför de icke blevo utdrivna
ur landet.

24. Samma år hade kyrkan stor framgång överallt, och som en följd därav
förenade tusenden sig med kyrkan och blevo döpta till omvändelse.

25. Så stor var kyrkans framgång, och så många voro de välsignelser, vilka
blevo utgjutna över befolkningen att även högprästerna och lärarna själva
förvånade sig övermåttan.

26. Herrens verk hade framgång, så att många själar, ja, tiotusental, blevo
döpta och förenade sig med Guds kyrka.

27. Sålunda kunna vi se, att Herren är barmhärtig emot alla som med
uppriktiga hjärtan åkalla hans heliga namn.

28. Ja, sålunda se vi, att himmelens port är öppen för alla, ja, alla dem
som vilja tro på Jesu Kristi namn, han som är Guds son.

29. Ja, vi se, att alla som önska det kunna hålla fast vid Guds ord, vilket
är levande och kraftigt och sönderhugger all djävulens list och alla hans
snaror och ränker, samt leder Kristi efterföljare på en rak och smal väg
över eländets eviga avgrund, vilken är redo att uppsluka de onda -

30. och för deras själar, ja, deras odödliga själar, till Guds högra sida i
himmelriket för att sitta ned med Abraham, Isak och Jakob och med alla våra
heliga fäder och aldrig mera gå ut därifrån.

31. Och detta år var det oavbruten glädje i Zarahemlas land och i hela det
land, som innehades av nephiterna.

32. Det var fred och mycket stor glädje den återstående delen av det
fyrtionionde året, ja, även under det femtionde året av domarnas regering
var det oavbruten fred och stor glädje.

33. I det femtioförsta året av domarnas regering var det även fred utom det
att stolthet började inkomma i kyrkan - icke i Guds kyrka, utan i de
människors hjärtan, som gjorde anspråk på att tillhöra Guds kyrka -

34. och de voro så upphöjda i stolthet, att de till och med förföljde sina
bröder. Detta var nu en stor synd för vars skull den ringare delen av
befolkningen led stora förföljelser och måste vada igenom djup bedrövelse.

35. Icke desto mindre fastade de ofta och bådo och blevo starkare och
starkare i sin ödmjukhet samt fastare och fastare i Kristi tro, till dess
deras själar voro fyllda med glädje och tröst, ja, deras hjärtan voro renade
och helgade med en helgelse, som bestod i att de överlämnade sina hjärtan åt
Gud.

36. Även det femtioandra året ändades i fred med undantag av det mycket
stora högmod, som inträngt i människornas hjärtan som en följd av deras
mycket stora rikedomar och framgång i landet, och det tillväxte ibland dem
dag efter dag.

37. I det femtiotredje året av domarnas regering dog Helaman, och hans
äldste son, Nephi, började styra i hans ställe. Han innehade domarsätet med
rättvisa och opartiskhet och höll Guds bud och vandrade sin faders stigar.

Kapitel 4

1. Och det begav sig i det femtiofjärde året, att mycken tvedräkt uppstod i
kyrkan, och det blev strid ibland medlemmarna, så att stor blodsutgjutelse
ägde rum.

2. De som tillhörde den upproriska delen blevo slagna och drivna ur landet,
och de begåvo sig till lamaniternas konung.

3. De försökte uppegga lamaniterna till strid emot nephiterna, men se,
lamaniterna voro mycket rädda, så att de icke ville hörsamma avfällingarnas
ord.

4. Men i det femtiosjätte året av domarnas regering gingo avfällingar över
från nephiterna till lamaniterna och tillsammans med de andra lyckades de
uppegga dem till vrede emot nephiterna, och hela det året gjorde de
förberedelser för krig.

5. Men i det femtiosjunde året kommo de ned mot nephiterna till kamp, och de
började dödens verk, och i det femtioåttonde året av domarnas regering
lyckades det dem att komma i besittning av Zarahemlas land, ja, även av alla
länderna ända till det land, som låg nära landet Ymnighet.

6. Och nephiternas och Moronihahs härar blevo drivna ända in i landet
Ymnighet,

7. och där förskansade de sig från Västerhavet ända till Österhavet emot
lamaniterna, och linjen, som de befäste och längs efter vilken de förlade
sina härar för att försvara sitt nordliga land, var en nephitisk dagsresa
lång.

8. Sålunda hade de nephitiska avfällingarna med tillhjälp av en talrik skara
lamaniter erhållit hela den nephitiska besittning, som låg i landet söderut.
Allt detta skedde i det femtioåttonde året av domarnas regering.

9. I det sextionde året av domarnas regering lyckades Moronihah återtaga
många delar av landet med sina härar, ja, de återerövrade många städer, som
hade fallit i lamaniternas händer.

10. Och det begav sig i det sextioförsta året av domarnas regering att de
lyckades återvinna hälften av alla sina besittningar.

11. Men den stora förlust, som nephiterna hade lidit, och den stora
manspillan ibland dem skulle ej hava ägt rum, om det icke hade varit för
deras ondskas och vederstyggligheters skull, ja, dessa förefunnos även
ibland dem som bekände sig tillhöra Guds kyrka.

12. Och orsaken var deras hjärtans högmod till följd av deras mycket stora
rikedomar. Ja, orsaken var, att de förtryckte de fattiga, nekade att giva
sin mat åt de hungriga och sina kläder åt de nakna samt att de slogo sina
ödmjuka bröder i ansiktet, drevo gyckel med det som var heligt, förnekade
profetians och uppenbarelsens ande, mördade, plundrade, ljögo, stulo,
bedrevo äktenskapsbrott, stodo upp i stora strider och rymde till
lamaniterna i Nephis land.

13. Det var för denna sin stora ondskas skull och emedan de berömde sig av
sin egen styrka, som de blevo överlämnade åt sin egen kraft. Därför hade de
ingen framgång utan blevo hemsökta, slagna och fördrivna av lamaniterna
tills de förlorade herraväldet över nästan alla sina länder.

14. Men se, Moronihah höll många predikningar för folket för deras
orättfärdighets skull; likaledes höllo Nephi och Lehi, vilka voro Helamans
söner, predikningar för folket om många ämnen, ja, de profeterade mycket för
dem angående deras missgärningar och vad som skulle vederfaras dem, om de
icke omvände sig från sina synder.

15. Och det begav sig, att de omvände sig, och i samma grad som de omvände
sig, började de hava framgång.

16. Ty när Moronihah såg, att de omvände sig, vågade han föra dem fram från
den ena fasta ställningen till den andra, från stad till stad, ända tills de
hade återtagit hälften av sin egendom och hälften av alla sina länder.

17. Så ändades det sextioförsta året av domarnas regering.

18. Och i det sextioandra året av domarnas regering kunde Moronihah icke
återerövra flera besittningar från lamaniterna.

19. Därför övergåvo de sin plan att erövra återstoden av sina länder, ty så
talrika voro lamaniterna, att det var omöjligt för nephiterna att få mera
makt över dem. Därför sysselsatte han alla sina härar med att taga vara på
de områden, som han intagit.

20. Och det begav sig, att nephiterna till följd av lamaniternas stora antal
storligen fruktade, att de skulle bliva överväldigade, nedtrampade,
ihjälslagna och tillintetgjorda.

21. Ja, de började komma ihåg Almas förutsägelser och även Mosiahs ord, och
de insågo, att de hade varit ett styvnackat folk och att de hade åsidosatt
Guds bud,

22. samt att de hade förvrängt och trampat Mosiahs lagar eller det som
Herren befallt honom att giva folket, under sina fötter. De insågo, att
deras lagar hade blivit fördärvade, och att de själva hade blivit ett ont
folk, ja, så onda att de liknade lamaniterna.

23. Och för deras orättfärdighets skull hade kyrkan börjat borttyna, och de
började misstro profetians ande och uppenbarelsens ande, varför Guds domar
stodo hotande framför dem.

24. De insågo, att de hade blivit svaga liksom sina bröder, lamaniterna -
och att Herrens Ande icke mera beskyddade dem, ja, att den hade dragit sig
undan ifrån dem, emedan Herrens Ande icke bor i oheliga tempel.

25. Därför upphörde Herren att beskydda dem genom sin underbara och
oförlikneliga kraft, ty de hade fallit i ett tillstånd av otro och förfärlig
ondska, och de sågo, att lamaniterna voro mycket talrikare än de, och att om
de icke höllo sig till Herren, sin Gud, måste de ovillkorligen förgås.

26. Ty se, de sågo att lamaniternas krigsstyrka var lika stor som deras,
till och med man för man. Sålunda hade de fallit i denna stora överträdelse,
ja, de hade för sin överträdelses skull blivit svaga på endast några få år.

Kapitel 5

1. Se, samma år överlämnade Nephi domarsätet åt en man vid namn Cezoram.

2. Ty, alldenstund deras lagar och regering voro upprättade medelst
folkomröstning, och emedan de som föredrogo det onda voro flera än de som
tyckte om det goda, höllo de på att mogna till undergång, ty lagarna hade
blivit förvrängda.

3. Ja, det var icke allt, ty de voro ett så styvnackat folk, att de icke
kunde styras medelst lag, ej heller medelst rättvisa utan de mognade till
sin undergång.

4. Och det begav sig, att Nephi hade blivit trött på deras orättfärdighet,
och han avträdde domarsätet och åtog sig att predika Guds ord alla sina
återstående dagar; sammalunda gjorde hans broder Lehi sina återstående
dagar,

5. ty de kommo ihåg de ord som deras fader, Helaman, hade talat till dem.
Och dessa äro de ord han talade:

6. "Se, mina söner! Jag önskar, att I skolen komma ihåg att hålla Guds bud,
och jag önskar, att I skolen förkunna människorna dessa ord. Se, jag har
givit eder de namn, som våra första föräldrar hade, vilka kommo ut ur
Jerusalems land, och detta har jag gjort, så att när I tänken på edra namn,
I skolen minnas dem, och när I minnas dem, I skolen komma ihåg deras
gärningar, och när I kommen ihåg deras gärningar, I mån veta, att om dessa
är det sagt och även skrivet, att de voro goda.

7. Därför, mina söner, önskar jag, att I skolen göra det som är gott, så att
det kan bliva sagt och skrivet om eder detsamma som blev sagt och skrivet om
dem.

8. Och nu, mina söner! Se, jag önskar något mera av eder! Min önskan är, att
I icke gören detta för att berömma eder, utan att I gören det för att samla
eder en skatt i himmelen, en som är evig och aldrig förgås, ja, att I mån
hava evigt liv, den kostliga gåvan, vilken vi hava all orsak att tro att
våra fäder erhöllo.

9. O, kommen ihåg, kommen ihåg, mina söner, de ord, som konung Benjamin
talade till sitt folk! Ja, kommen ihåg, att intet annat sätt eller medel
finnes, varigenom en människa kan bliva frälst, utom genom Jesu Kristi
försonande blod, hans, som skall komma, ja, kommen ihåg, att han kommer för
att återlösa världen!

10. Kommen även ihåg de ord, som Amulek talade till Zeezrom i staden
Ammonihah, ty han sade till honom, att Herren visserligen skall komma för
att återlösa sitt folk, men icke att han skall komma för att återlösa dem i
deras synder utan för att återlösa dem från deras synder.

11. Honom är makt given av Fadern att återlösa dem från deras synder, om de
omvända sig. Därför har han sänt sina änglar att förkunna budet om villkoren
för omvändelse, som gör det möjligt för Återlösaren att utöva sin makt för
deras själars frälsning.

12. Och nu, mina söner! Kommen ihåg, att det är på vår Återlösares klippa,
hans, som är Kristus, Guds Son, som I måsten lägga eder grundval, så att när
djävulen utsänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja,
när hans hagel och hans rasande storm träffa eder, de ej skola hava makt
över eder att draga eder ned i eländets och den ändlösa veklagans avgrund,
emedan den klippa, varpå I ären byggda, är en säker grundval på vilken
människorna, om de bygga därpå, icke kunna misslyckas."

13. Dessa voro de ord, som Helaman lärde sina söner, ja, han undervisade dem
om mycket som icke är skrivet, och likaledes om mycket som är skrivet.

14. De kommo ihåg hans ord, och därför drogo de ut och höllo Guds bud samt
predikade Guds ord överallt ibland Nephis folk, begynnande i staden
Ymnighet,

15. och därifrån reste de till Gid, och från staden Gid till Muleks stad,

16. och sedan från stad till stad till dess de hade besökt hela den
nephitiska befolkningen, som var i landet söderut. Därifrån reste de till
Zarahemla till lamaniterna.

17. De predikade med stor kraft, så att de vederlade många avfällingar, som
kommit över från nephiterna, och de kommo nu fram och bekände sina synder
och blevo döpta till omvändelse, varefter de genast återvände till
nephiterna och försökte giva dem upprättelse för de oförrätter de tillfogat
dem.

18. Och Nephi och Lehi predikade för lamaniterna med stor kraft och
myndighet, ty de hade fått makt och myndighet att tala, och det gavs dem
även vad de skulle tala.

19. Därför talade de till lamaniternas stora förvåning, så att dessa blevo
övertygade och åtta tusen av de lamaniter, som voro i Zarahemlas land och
runt omkring, blevo döpta till omvändelse, sedan de blivit övertygade om att
deras fäders traditioner voro falska.

20. Och Nephi och Lehi begåvo sig därifrån för att fara till Nephis land.

21. Och det begav sig, att de blevo tillfångatagna av en skara lamaniter och
kastade i fängelse, ja, i samma fängelse i vilket Ammon och hans bröder hade
blivit insatta av Limhis tjänare.

22. Sedan de hade suttit i fängelse många dagar utan föda, gingo deras
fiender in i fängelset i avsikt att taga dem och dräpa dem.

23. Och det begav sig, att Nephi och Lehi voro omringade som av eld, så att
fienderna icke vågade lägga händer på dem av fruktan för att bränna sig.
Dock blevo Nephi och Lehi icke brända, utan de stodo som mitt i elden utan
att bränna sig.

24. När de sågo att de voro omgivna av en eldstod och icke brände sig,
fattade de mod.

25. Ty de sågo att lamaniterna icke våga lägga händer på dem, ej heller
vågade dessa komma dem nära, utan de stodo där som om de gjorts mållösa av
förvåning.

26. Och Nephi och Lehi stodo fram och talade till dem och sade: "Frukten
icke, ty se, det är Gud som har visat eder dessa förunderliga ting, vari det
visas eder, att I icke kunnen komma vid oss med edra händer för att dräpa
oss."

27. Se, när de hade sagt dessa ord, bävade jorden övermåttan och fängelsets
murar vacklade som om de skulle falla till jorden, men de föllo ej. Och se,
de som voro i fängelset voro lamaniter och nephiter, som voro avfällingar.

28. Och det begav sig, att de överskyggades av en mörk sky, och en hemsk och
allvarlig fruktan kom över dem.

29. Och en röst kom som från ovanför den mörka skyn sägande: "Omvänden eder,
omvänden eder och försöken ej längre att tillintetgöra mina tjänare, som jag
sänt eder med ett glatt budskap."

30. När de hörde denna röst, märkte de, att det icke var en tordönsröst, ej
heller rösten av ett stort larmande buller utan en stilla röst, fullkomligt
mild, som om det hade varit en viskning, vilken dock trängde in till
människans innersta.

31. Oaktat röstens ljuvhet skakade jorden övermåttan och fängelsets murar
skälvde åter som om de skulle störta omkull, och se, den mörka skyn, som
hade överskyggat dem, skingrades ej.

32. Se, åter hördes rösten sålunda: "Omvänden eder, omvänden eder, ty
himmelriket är för handen, och söken ej mera efter att förgöra mina
tjänare!" Och åter skakade jorden och murarna skälvde.

33. Åter, för tredje gången, hördes rösten och den talade underbara ord till
dem, som människan ej kan yttra, och åter skalv murarna och jorden skakade
som om den skulle spricka sönder.

34. Och det begav sig, att lamaniterna icke kunde taga till flykten för den
mörka skyns skull, vilken överskyggade dem, ja, icke heller kunde de röra
sig till följd av den förfäran som kommit över dem.

35. Men det fanns en ibland dem, nephit till börden, som förr hade tillhört
Guds kyrka, men nu hade blivit avfälling.

36. Och han vände sig om och tvärs igenom den mörka skyn såg han Nephis och
Lehis ansikten, och se, de strålade övermåttan, ja, såsom änglars ansikten.
Han såg att de lyfte sina ögon mot himmelen och att de stodo, som om de
talade med eller med hög röst ropade till någon varelse, som de sågo.

37. Denne man ropade till mängden för att förmå dem att vända sig om och se.
Och se, någon makt verkade på dem, så att de vände sig om för att se, och de
sågo Nephis och Lehis ansikten.

38. Och de sade till mannen: "Vad betyder allt detta, och vem är det som de
samtala med?"

39. Denne mans namn var Aminadab. Han sade till dem: "De samtala med Guds
änglar."

40. Lamaniterna sade till honom: "Vad skola vi göra för att denna mörka sky
skall försvinna, så att den icke överskyggar oss?"

41. Aminadab sade till dem: "I måsten omvända eder och ropa på rösten ända
till dess I haven tro på Kristus, om vilken Alma, Amulek och Zeezrom
undervisade oss, och när I gören detta, skall den mörka skyn flyttas och
icke överskygga eder."

42. Och de började alla anropa hans röst, som hade skapat jorden, ja, de
åkallade med hög röst ända till dess den mörka skyn skingrades.

43. När de blickade omkring sig och varseblevo, att den mörka skyn hade
skingrats, så att den icke överskyggade dem, se, då sågo de, att de voro
omringade, ja, varenda själ, av en eldstod.

44. Och Nephi och Lehi stodo mitt ibland dem, ja, de voro omringade, ja, de
stodo som mitt i en flammande eld, ehuru den icke skadade dem eller antände
fängelsets murar, och de blevo fyllda med den glädje som är outsäglig och
full av härlighet.

45. Och se, Guds helige Ande kom ned från himmelen och inträdde i deras
hjärtan, och de blevo fyllda som med eld och kunde framsäga förunderliga
ord.

46. Och det begav sig, att en röst kom till dem, ja, en ljuvlig röst, liksom
en viskning, sägande:

47. "Frid, frid vare med eder för eder tros skull på min Högt Älskade, som
var till från världens grundläggning."

48. När de nu hade hört detta, upplyfte de sina ögon som om de ville se
varifrån rösten kom, och se, de sågo himlarna öppna, och änglar kommo ned ur
himmelen och betjänade dem.

49. Det var ungefär trehundra själar, som sågo och hörde dessa ting, och de
fingo befallning att gå ut och icke förundra sig, ej heller tvivla.

50. Och det begav sig, att de trädde fram och betjänade folket samt
förkunnade överallt, runt om i landet, vad de hade hört och sett, så att
största delen av lamaniterna blev övertygad av dem till följd av de mäktiga
bevis, som de erhållit.

51. Och så många som blevo övertygade, bortlade sina stridsvapen och
likaledes sitt hat samt sina fäders traditioner.

52. Och de överlämnade åt nephiterna de länder de tagit i besittning.

Kapitel 6

1. När det sextioandra året av domarnas regering hade ändats hade allt detta
skett. Lamaniterna hade till större delen blivit rättfärdiga, och deras
rättfärdighet överträffade nephiternas på grund av deras fasthet och
orubblighet i tron.

2. Ty se, många nephiter hade blivit så hårda, obotfärdiga och grovt
gudlösa, att de förkastade Guds ord och alla de predikningar och profetior,
som förekommo ibland dem.

3. Dock hade kyrkans medlemmar stor glädje över lamaniternas omvändelse, ja,
över Guds kyrka, som upprättats ibland dem. Och de hade gemenskap med
varandra och fröjdade sig med varandra och hade stor glädje.

4. Och det begav sig, att många lamaniter kommo ned i Zarahemlas land och
berättade för det nephitiska folket huru de blivit omvända samt förmanade
dem att tro och omvända sig.

5. Ja, många predikade med mycket stor kraft och myndighet, så att de bragte
många av dem ned i ödmjukhetens djup, och de blevo Guds och Lammets
undergivna efterföljare.

6. Många lamaniter begåvo sig till landet norrut, och Nephi och Lehi reste
även till landet norrut för att predika för folket. Och sålunda ändades det
sextiotredje året.

7. Se, det var fred överallt i landet, så att nephiterna kunde resa i vilken
del av landet de önskade, antingen ibland nephiterna eller lamaniterna.

8. Även lamaniterna kunde färdas varhelst de önskade, antingen ibland
lamaniterna eller ibland nephiterna. Sålunda hade de fri samfärdsel emellan
varandra, så att de kunde köpa, sälja och erhålla vinning efter sina
önskningar.

9. De blevo mycket rika, både lamaniter och nephiter, och de hade stort
överflöd på guld och silver och alla slags kostliga metaller, både i landet
söderut och landet norrut.

10. Landet söderut kallades nu Lehi, och landet norrut kallades Mulek efter
Sidkias sons namn, ty Herren förde Mulek till landet norrut och Lehi till
landet söderut.

11. Se, det fanns allt slags guld i dessa båda länder och även silver och
kostlig malm av alla slag. Det fanns även kunniga arbetare, som bearbetade
och förädlade all slags malm; och sålunda blevo de rika.

12. De odlade säd i överflöd både i norr och i söder, och de hade stor
framgång både i norr och i söder. De förökade sig och blevo utomordentligt
mäktiga i landet. De uppfödde många flockar och hjordar, ja, mycken
gödboskap.

13. Se, deras kvinnor arbetade och spunno och förfärdigade all slags kläde
av fint tvinnat garn och varje slags tyg att kläda sig med. Och sålunda
förflöt det sextiofjärde året i fred.

14. De hade även stor fröjd och fred det sextiofemte året, ja, många
predikningar och profetior angående framtiden. Så förflöt det sextiofemte
året.

15. I det sextiosjätte året av domarnas regering mördades Cezoram av en
okänd person, då han satt på domarsätet. Och det begav sig samma år, att
hans son, som av folket blivit vald till hans efterträdare, också blev
mördad. Och sålunda ändades det sextiosjätte året.

16. I början av det sextiosjunde året begynte befolkningen åter storligen
tilltaga i ondska.

17. Ty se, Herren hade så länge välsignat dem med denna världens goda,, att
de icke blivit uppeggade till vrede, till krig eller till blodsutgjutelse.
Fördenskull började de älska sina rikedomar av allt sitt hjärta, ja, de
började söka efter att erhålla vinning, så att den ene kunde förhäva sig
över den andre. Därför började de begå mord i hemlighet och att röva och
plundra för att erhålla vinning.

18. Se, dessa mördare och rövare utgjorde nu ett rövarband, som hade blivit
bildat av Kishkumen och Gadianton. Det fanns många medlemmar av Gadiantons
band även ibland nephiterna. Men se, de voro talrikare i de mera gudlösa
lamaniternas skaror. Och de kallades Gadiantons rövare och mördare.

19. Det var de som mördade överdomaren Cezoram och dennes son, emedan dessa
innehade domarsätet, och se, mördarna blevo ej upptäckta.

20. När lamaniterna uppdagade att det fanns rövare ibland dem, blevo de
storligen bedrövade, och de ansträngde sig till det yttersta att utrota dem
från jordens yta.

21. Men se, Satan upphetsade större delen av nephiterna, så att de gjorde
gemensam sak med rövarbanden och antogo deras förbund och eder, att de
skulle beskydda och bevara varandra i vilka svåra omständigheter de än måtte
befinna sig, så att de icke skulle få lida för sina mord, plundringar och
stölder.

22. De hade sina tecken, ja, sina hemliga tecken och sina hemliga ord för
att de skulle kunna känna igen en broder, som inträtt i förbundet, så att
ingen ogudaktighet som en broder begick skulle förorsaka honom vedergällning
av en broder, eller av någon av hans band, som inträtt i detta förbund.

23. Sålunda kunde de mörda, plundra, stjäla, begå otukt och alla slags
missgärningar tvärt emot sitt lands lagar och även sin Guds lagar.

24. Envar som tillhörde deras rövarband skulle, om han för världen
uppenbarade deras ondska och vederstyggligheter, rannsakas, men icke i
enlighet med deras lands lagar utan i enlighet med lagarna för deras onda
gärningar, vilka hade blivit givna av Gadianton och Kishkumen.

25. Se, det var dessa hemliga eder och förbund, vilka Alma befallde sin son
att icke låta komma ut i världen av fruktan för att de skulle bringa folk
till undergång.

26. Se nu, dessa hemliga eder och förbund kommo ej till Gadianton från de
uppteckningar, som överlämnades åt Helaman, utan se, de ingåvos i Gadiantons
hjärta av samma varelse, som lockade våra första föräldrar att äta av den
förbjudna frukten,

27. ja, samma varelse, som förledde Kain att mörda sin broder Abel och sade
honom, att det skulle hemlighållas för världen, och han var i komplott med
Kain och dennes anhängare allt sedan dess,

28. och vidare, samma varelse, som inspirerade människornas hjärtan att
bygga ett torn så högt, att de skulle kunna nå himmelen, och det var samma
varelse, som gick före dem som kommo från tornet till detta land och som
spridde mörkrets gärningar och vederstyggligheter överallt i landet, till
dess han drog människorna ned till fullständig förödelse och till evigt
helvete,

29. ja, det är samma varelse, som ingav Gadianton i hjärtat att ännu
fortsätta med mörkrets verk och hemliga mord, och det är han som har
frambragt sådant från människans begynnelse och ned till denna tid.

30. Se, det är han, som är all synds upphovsman. Och se, han utför sina
mörka gärningar och hemliga mord och överlämnar deras sammansvärjningar och
eder och deras förbund och deras planer på förfärliga brott åt eftervärlden
från släktled till släktled, allt eftersom han får makt över människobarnens
hjärtan.

31. Se, han hade fått stor makt över nephiternas hjärtan, ja, så att de hade
blivit utomordentligt onda, ja, större delen av dem hade avvikit från
rättfärdighetens väg och trampade Guds bud under sina fötter samt vände sig
till sina egna vägar och uppsatte för sig avgudar av sitt guld och sitt
silver.

32. All denna ogudaktighet blev till ibland dem under en tidrymd av icke
många år, så att en större del därav fanns till ibland dem i det
sextiosjunde året av domarnas regering över Nephis folk.

33. Även i det sextioåttonde året tilltogo de i sin ogudaktighet till stor
sorg och klagan för de rättfärdiga.

34. Sålunda se vi, att nephiterna började nedsjunka i otro och tilltaga i
ondska och vederstyggligheter, medan lamaniterna började storligen tilltaga
i kunskap om sin Gud, ja, de började hålla hans förordningar och bud och att
vandra i sanning och uppriktighet för honom.

35. Sålunda se vi, att Herrens Ande började vika bort från nephiterna för
deras ondskas och hjärtans hårdhets skull.

36. Sålunda se vi även, att Herren började utgjuta sin Ande över
lamaniterna, emedan de gärna och villigt trodde hans ord.

37. Och det begav sig, att lamaniterna uppspårade Gadiantons rövarband, och
de predikade Guds ord för de ogudaktiga ibland dem med påföljd att detta
rövarband blev fullständigt utrotat ibland lamaniterna.

38. Å andra sidan begav det sig, att nephiterna började förstärka den
ogudaktigare delen av dem, till dess de voro utbredda över hela nephiternas
land och hade förlett större delen av de rättfärdiga och förorsakat dem att
falla så lågt, att de trodde på deras gärningar och voro med om deras rov
samt förenade sig med dem i hemliga mord och förbindelser.

39. På så sätt erhöllo rövarna hela förvaltningen av regeringen, och de
trampade de fattiga, saktmodiga och ödmjuka under sina fötter. De slogo och
sargade dem samt vände dem ryggen.

40. Sålunda se vi, att de voro i en förfärlig ställning och höllo på att
mogna för evig undergång.

41. Så ändades det sextioåttonde året av domarnas regering över Nephis folk.

NEPHIS, HELAMANS SON, PROFETIA - Gud säger Nephis folk, att han i sin vrede
skall hemsöka dem med fullständig undergång, om de icke omvända sig från sin
ondska. Gud slår Nephis folk med pest. De omvända sig och vända sig till
honom. Samuel, en lamanit, profeterar för nephiterna. - Omfattande sjunde
till och med sextonde kapitlen.

Kapitel 7

1. I det sextionionde året av domarnas regering över det nephitiska folket
återvände Nephi, Helamans son, till Zarahemlas land från landet norrut.

2. Han hade nämligen vistats ibland befolkningen, som bodde i landet norrut,
och predikat Guds ord för dem samt profeterat mycket för dem.

3. Och de förkastade alla hans ord, så att han icke kunde stanna hos dem
utan återvände till sin födelsebygd.

4. Han fann befolkningen i ett förfärligt ogudaktigt tillstånd. Medlemmar av
Gadiantons rövarband innehade domarsätena, emedan de tillskansat sig makten
och myndigheten i landet, och de åsidosatte Guds bud och fäste intet
avseende vid det som var rätt i hans åsyn, icke heller skipade de rättvisa
ibland människobarnen.

5. De fördömde de rättfärdiga för deras rättfärdighets skull och läto de
skyldiga och de brottsliga gå ostraffade, emedan de hade penningar. Detta
gjorde de för att behålla sina ämbeten i spetsen för regeringen, så att de
skulle kunna göra vad de ville för att erhålla vinning och ära av världen,
och ännu mera, på det de med större lätthet skulle kunna begå
äktenskapsbrott och stjäla, dräpa och göra vad de önskade.

6. Denna stora ogudaktighet hade blivit till ibland nephiterna under en
tidrymd av icke många år, och när Nephi såg det, översvallade sorgen i hans
hjärta och i sin själs ångest utropade han:

7. "O, att jag kunde hava haft mina dagar på den tiden, då min fader Nephi
kom ut ur Jerusalems land, så att jag kunde hava fröjdat mig med honom i det
förlovade landet. Då voro människorna lätta att beveka, ståndaktiga i att
hålla Guds bud och kunde endast svårligen förledas till att göra
orättfärdighet. De voro snara att hörsamma Herrens ord,

8. ja, om mina dagar hade varit på den tiden, skulle min själ hava fröjdat
sig över mina bröders rättfärdighet.

9. Men se, jag har fått mig beskärt, att dessa äro mina dagar och att min
själ skall vara fylld med sorg för mina bröders ondskas skull."

10. Och se, nu begav det sig, att det var på ett torn, beläget i Nephis
trädgård, vid den allmänna vägen, som förde till det stora torget i
Zarahemlas stad, och Nephi hade intagit en bedjande ställning på tornet i
trädgården, vilket stod i närheten av trädgårdsporten vid vägen.

11. Och det begav sig, att några människor, som gingo förbi, sågo Nephi, då
han utgöt sin själ för Gud på tornet. De ilade åstad och berättade för
folket vad de hade sett, varpå människorna samlade sig i stora skaror för
att få veta orsaken till så stor sorg över människornas ondska.

12. När nu Nephi stod upp, såg han de människoskaror, som hade församlat
sig.

13. Och han öppnade sin mun och sade till dem: "Given akt! Varför haven I
församlat eder? Är det på det jag må kunna framhålla edra missgärningar för
eder?

14. Ja, emedan jag har stigit upp på mitt torn för att utgjuta min själ för
Gud med anledning av mitt hjärtas stora sorg för edra missgärningars skull!

15. Och för min sorgs skull och veklagans skull haven I församlat eder, och
I förundren eder, ja, I haven stort behov att förundra eder, ja, I bören
förundra eder, emedan I haven blivit förrådda, så att djävulen har fått ett
fast grepp om edra hjärtan.

16. Ja, huru kunden I hava givit efter för hans lockelser, som traktar efter
att slunga edra själar bort, ned i evigt elände och ändlöst ve?

17. O, omvänden eder, omvänden eder! Varför viljen I dö? Vänden eder, vänden
eder till Herren, eder Gud! Varför har han övergivit eder?

18. Jo, emedan I haven förhärdat edra hjärtan, ja, I viljen icke hörsamma
den gode herdens röst, utan I haven utmanat honom till vrede emot eder.

19. Se, i stället för att samla eder skall han skingra eder, så att I skolen
bliva till föda för hundar och vilda djur, om I icke omvänden eder.

20. O, huru kunden I hava glömt eder Gud just samma dag han befriade eder?

21. Men se, det är för att erhålla vinning och bliva prisade av människor,
ja, för att erhålla guld och silver. I haven fäst edra hjärtan vid rikedomar
och denna världens fåfängligheter och för att erhålla dessa mörden I,
plundren, stjälen, bären falskt vittnesbörd emot eder nästa och bedriven all
slags orättfärdighet.

22. Fördenskull skall ve komma över eder, om I icke omvänden eder. Ty om I
icke omvänden eder, se, då skall denna stora stad och likaledes skola alla
de stora städer, som ligga runt omkring, och vilka ligga i det land, som är
vår egendom, tagas ifrån eder, så att I icke skolen hava någon plats i dem,
ty se, Herren skall ej förläna eder styrka, såsom han hittills har gjort,
till att motstå edra fiender.

23. Ty se, så säger Herren: 'Jag vill ej visa de onda något av min makt,
varken den ene eller den andre utom dem som omvända sig från sina synder och
hörsamma mina ord.' Nu önskar jag därför, att I, mina bröder, skolen inse,
att det skall bliva bättre för lamaniterna än för eder, med mindre I
omvänden eder.

24. Ty se, de äro rättfärdigare än I, ty de hava icke syndat emot den stora
kunskap som I haven mottagit. Fördenskull skall Herren vara barmhärtig emot
dem, ja, han skall förlänga deras dagar och mångfaldiga deras efterkommande,
när I skolen bliva fullständigt utrotade, om I icke omvänden eder.

25. Ja, ve eder för den stora vederstygglighets skull, som har uppstått
ibland eder, och I haven förenat eder därmed, ja, med det hemliga rövarband,
som upprättades av Gadianton.

26. Ja, ve skall komma över eder till följd av det högmod, som I haven låtit
intaga edra hjärtan och vilket har upplyft eder över allt gott på grund av
edra utomordentligt stora rikedomar.

27. Ja, ve eder för eder ondskas och edra vederstyggligheters skull!

28. Och om I icke omvänden eder, skolen I förgås, ja, edra landområden skola
tagas ifrån eder, och I skolen förgås överallt i landet.

29. Se, jag säger ej av mig själv att detta skall ske, ty det är ej av mig
själv jag vet det, utan se, jag vet att dessa ord äro sanna, emedan Herren
Gud har kungjort dem för mig och därför betygar jag, att de skola ske."

Kapitel 8

1. När Nephi talade dessa ord, fanns det män, som voro domare och som
tillhörde Gadiantons hemliga rövarband, och de blevo förgrymmade och sade
till folkhopen: "Varför gripen I ej denne man och fören honom fram, så att
han kan domfällas enligt det brott han begått?

2. Varför sen I på denne person och hören honom smäda detta folk och vår
lag?

3. Ty se, Nephi hade talat till dem om deras lagars förfalskning, ja, Nephi
sade mycket, som icke kan upptecknas, men han talade intet, som var
stridande mot Guds bud.

4. Domarna vredgades på honom, emedan han talade tydligt till dem om deras
hemliga mörkrets gärningar. De vågade dock ej bära hand på honom, ty de
fruktade för att folkhopen skulle ställa till ett upplopp emot dem.

5. Därför endast ropade de till folkmassan och sade: "Varför tillåten I
denne man att tala smädelse emot oss? Ty se, han fördömer hela detta folk,
ja, till undergång, ja, han säger även, att dessa våra stora städer skola
tagas ifrån oss, så att vi icke skola finna någon plats i dem.

6. Och nu veta vi, att detta är omöjligt, ty se, vi äro mäktiga och våra
städer äro stora. Därför kunna våra fiender icke hava någon makt över oss."

7. På så sätt uppeggade de befolkningen till vrede emot Nephi och stiftade
även split ibland dem, ty några ropade med hög röst och sade: "Låten denne
man vara, ty han är en god man, och vad han sagt kommer visserligen att ske,
om vi icke omvända oss.

8. Ja se, alla de domar om vilka han vittnat skola drabba oss, ty vi veta,
att han talat sanning till oss om våra missgärningar. Se, de äro många, och
han vet vad som skall ske lika visst som han känner till våra missgärningar,

9. ja se, om han icke vore en profet, kunde han icke hava vittnat om allt
detta."

10. Och det begav sig, att de människor, som traktade efter att taga Nephi
avdaga, tillbakahöllos av sin rädsla, så att de icke buro hand på honom.
Därför började han åter tala till dem, enär han såg att han vunnit någras
ynnest och att de övriga voro gripna av fruktan.

11. Fördenskull kände han sig manad att tala vidare till dem, och han sade:
"Se, mina bröder! Haven I icke läst, att Gud förlänade en människa, nämligen
Moses, makt att slå på Röda havets vatten, så att det delade sig i två delar
och israeliterna, som voro våra fäder, kunde gå därigenom på torr mark,
varefter vattenmassorna tillslöto sig över egyptierna och uppslukade dem?

12. Om nu Gud gav denne man sådan makt. varför tvisten I då med varandra och
sägen, att han icke har givit mig någon makt, medelst vilken jag kan hava
någon kunskap om det som skall drabba eder, med mindre I omvänden eder?

13. Se, I icke blott förneken mina ord, utan I förneken även de ord, som
talades av denne man, Moses, vilken fick så stor makt, ja, de ord som han
talade angående Messias' tillkommelse.

14. Ja, betygade han icke, att Guds Son skulle komma? Och att liksom han
lyft upp kopparormen i öknen, så skulle den som skall komma bliva upplyft.

15. Liksom alla de vilka riktade sina blickar på den ormen fingo leva, så
skola alla de vilka med tro riktar sina blickar på Guds Son och hava en
bedrövad ande, få leva, ja, med det liv som är evigt.

16. Se nu, icke blott Moses vittnade om detta utan även alla de heliga
profeterna från hans dagar tillbaka till Abrahams dagar.

17. Ja, Abraham såg hans tillkommelse och fröjdade sig, fylld med glädje.

18. Ja, se jag säger eder, att icke blott Abraham kände till allt detta,
utan det fanns många före Abrahams dagar, som blevo kallade enligt Guds
orden, ja, efter hans Sons orden, och detta skedde på det att människorna
många tusen år innan hans ankomst skulle få kunskap om att de skulle få
återlösning.

19. Nu önskar jag, att I skolen veta, att det även har funnits många
profeter efter Abrahams dagar, vilka hava vittnat om detta, ja se, profeten
Zenos vittnade frimodigt, och därför blev han dödad.

20. Och se, även Zenock, likaledes Ezias, och även Jesaja och Jeremia
(vilken Jeremia vittnade om Jerusalems förstöring), och nu veta vi, att
Jerusalem blev ödelagt i enlighet med Jeremias ord. O, varför skulle då Guds
Son icke kunna komma enligt hans profetia?

21. Viljen I nu bestrida, att Jerusalem blev förstört? Viljen I säga, att
Sidkias söner icke blevo dödade - alla, utom Mulek? Ja, se vi icke, att
Sidkias avkomlingar äro hos oss, ehuru de blevo utdrivna ur Jerusalems land?
Men se, detta är icke allt.

22. Vår fader Lehi blev fördriven från Jerusalem, emedan han vittnade om
detta. Nephi vittnade också om detta, och så gjorde nästan alla våra fäder
ända ned till denna tid, ja, de hava vittnat om Kristi tillkommelse och hava
skådat framåt och fröjdat sig över hans dag, som skall komma.

23. Se, han är Gud och han är hos dem, och han tillkännagav sig för dem och
även att de voro återlösta av honom, och de gåvo honom äran för det som
skulle komma.

24. Emedan I nu veten detta och icke kunnen förneka det utan att ljuga haven
I syndat, ty I haven förkastat allt detta, oaktat de många bevis I haven
fått, ja, I haven erhållit allt, både det som är i himmelen och det som är
på jorden till bevis på att det är sant.

25. Men se, I haven förkastat sanningen och gjort uppror emot eder helige
Gud, och även nu uppläggen I åt eder vrede till domens dag i stället för att
samla eder skatter i himmelen, där intet fördärvar dem, och dit intet orent
kan komma.

26. Ja, nu hållen I på att mogna till evig undergång till följd av edra
mord, eder okyskhet och ondska, ja, om I icke omvänden eder, så drabbar
ödeläggelsen eder snart.

27. Ja se, den står för dörren nu, ja, gån tillbaka till domarsätet och se
efter, så skolen I finna, att eder domare har blivit mördad och han ligger i
sitt blod, och han har blivit mördad av sin broder, som traktar efter att
sitta på domarsätet.

28. Och se, båda tillhöra edert hemliga rövarband, vars stiftare är
Gadianton och den onde, som söker efter att förgöra människornas själar."

Kapitel 9

1. Se, när Nephi hade talat dessa ord, ilade några män ibland dem till
domarsätet. De voro fem, som begåvo sig åstad, och de sade till varandra då
de gingo:

2. "Se, nu skola vi få veta med visshet, om denne man är profet och om Gud
har befallt honom att profetera sådana underbara händelser för oss. Se, vi
tro ej, att han har gjort det, ja, vi tro ej, att han är en profet. Dock, om
detta som han sade om överdomaren är sanning, då vilja vi tro, att även de
andra orden som han talat äro sanna."

3. Och de skyndade sig allt de kunde och kommo in till domarsätet, och se,
överdomaren hade fallit ned på marken och låg där i sitt blod.

4. Se, när de nu sågo detta, blevo de så slagna med häpnad, att de föllo
till jorden, ty de hade icke trott de ord, som Nephi talade angående
överdomaren.

5. Men nu, när de sågo, trodde de, och de grepos av fruktan för att alla de
domar, som Nephi hade uttalat, skulle drabba folket. Därför darrade de och
föllo till jorden.

6. Omedelbart efter det att domaren hade blivit mördad - ty han blev
ihjälstucken av sin broder, som kom förklädd och som sedan tog till flykten,
varpå tjänarna ilade åstad och förtäljde folket genom att upphäva ropet om
mord ibland dem -

7. se, då samlade folk sig på platsen omkring domarsätet, och till sin
förvåning upptäckte de de fem männen, som fallit till jorden.

8. Se, denna människomassa visste intet om den mängd, som kommit tillsammans
vid Nephis trädgård, varför de sade sinsemellan: "Dessa äro de som hava
mördat domaren, och Gud har slagit dem, så att de icke skulle kunna undfly
oss."

9. Och de grepo dem och bundo dem och kastade dem i fängelse. En kungörelse
utsändes vari det tillkännagavs, att domaren hade blivit mördad och hans
mördare hade blivit gripna och kastade i fängelse.

10. Följande dag samlade sig folket för att sörja och fasta vid begravningen
för den store överdomaren, vilken hade blivit mördad.

11. Även de domare, som hade varit närvarande vid Nephis trädgård och hört
dennes ord, voro ibland dem som samlat sig till begravningen.

12. Och de frågade de församlade: "Var äro de fem, som utsändes för att se
efter om överdomaren verkligen blivit mördad?" De svarade och sade: "Vi veta
intet om de fem män, som I sägen eder hava utskickat, men det finnes fem
män, vilka äro mördarna, som vi hava kastat i fängelse."

13. Domarna begärde, att de skulle framställas för dem, och de blevo
framförda och se, de voro de fem utskickade, och se, domarna frågade dem för
att få reda på saken, och de omtalade allt vad de gjort och sade:

14. "Vi skyndade oss och kommo till domsalen, och när vi sågo att allt var
såsom Nephi hade beskrivit det, blevo vi så häpna, att vi föllo till jorden,
och se, när vi hade återfått medvetandet efter vår häpnad, kastade man oss i
fängelse.

15. Men med avseende på denne mans mord, eller vem som förövat det, därom
veta vi intet. Allt vad vi veta är, att vi skyndade oss och kommo såsom eder
önskan var, och se, han var död alldeles enligt Nephis ord."

16. Och nu begav det sig, att domarna förklarade saken för folket, samt att
de ropade mot Nephi och sade: "Se, vi veta, att denne Nephi måste hava
kommit överens med någon om att dräpa domaren för att vara i stånd att
förkunna det för oss och därigenom vinna anseende för att vara en stor man,
en Guds utvalde och en profet.

17. Se, nu vilja vi rannsaka denne man, och han skall bekänna sitt fel och
låta oss få veta, vilka denne domares verkliga mördare äro."

18. Och de fem blevo befriade samma dag begravningen ägde rum. Dock
tillrättavisade de domarna för de ord de talat emot Nephi och vederlade dem,
den ene efter den andre, tills de voro förvirrade.

19. Icke desto mindre befallde domarna, att Nephi skulle gripas och
framföras för mängden, och de började fråga honom på olika sätt för att
snärja honom, så att de kunde döma honom till döden.

20. De sade till honom: "Du är medbrottsling. Vem är den som har begått
detta brott? Tala och bekänn ditt brott! Se, här äro penningar och vi vilja
skänka dig livet, om du vill säga oss allt och erkänna den överenskommelse,
som du gjort med honom."

21. Men Nephi sade till dem: "O, I dårar! I oomskurna i hjärtat, I blinda
och styvnackade människor! Veten I huru länge Herren, eder Gud, vill tillåta
eder att framhärda på denna eder syndiga väg?"

22. O, I borden börja jämra eder och sörja över den stora undergång, som
allaredan nu väntar på eder, om I icke omvänden eder.

23. Se, I sägen, att jag har kommit överens med en man om att mörda
Seezoram, vår överdomare. Men se, jag säger eder, att I sägen detta, emedan
jag vittnade därom för eder för att låta eder veta något därom, men det var
ett bevis för eder, att jag kände till den ondska och de vederstyggligheter,
som förefinnas ibland eder.

24. Och emedan jag har gjort detta sägen I, att jag har kommit överens med
en man om att han skulle begå detta mord, ja, emedan jag visade eder detta
tecken, ären I vreda på mig och trakten efter mitt liv.

25. Men jag vill visa eder ett annat tecken och se, om I även till följd
därav viljen söka efter att dräpa mig.

26. Se, jag säger eder: Gån till Seantums hus, vilken är en broder till
Seezoram, och sägen till honom:

27. 'Har Nephi, den föregivne profeten, vilken profeterar så mycket ont
angående detta folk, haft ett avtal med dig om att mörda Seezoram, vilken är
din broder?'

28. Se, han skall svara eder: 'Nej.'

29. I skolen säga till honom: 'Har du mördat din broder?'

30. Då skall han stå där förfärad och icke veta vad han skall säga. Och se,
han skall neka för eder och låtsa som om han vore förvånad. Vidare skall han
för eder bedyra sin oskuld.

31. Men se, I skolen undersöka honom. Då skolen I finna blodfläckar på
mantelflikarna.

32. När I haven sett detta, skolen I säga: 'Varifrån komma dessa
blodfläckar? Veta vi icke, att det är din broders blod?'

33. Då skall han darra och bliva blek, som om döden hade gripit honom.

34. Då skolen I säga: 'Av denna din fruktan och denna blekhet i ditt ansikte
veta vi, att du är skyldig.'

35. Och då skall större fruktan komma över honom, och han skall bekänna för
eder och icke längre förneka, att han begått detta mord.

36. Då skall han säga till eder, att jag, Nephi, icke vet något om saken
utom för så vitt det blivit mig givet genom Guds kraft. Då skolen I veta,
att jag är en uppriktig människa, och att jag är sänd till eder av Gud."

37. Och det begav sig, att de gingo åstad och gjorde alldeles såsom Nephi
sagt dem. Och se, de ord som han hade talat besannades, ty i
överensstämmelse med orden nekade han, och likaså i överensstämmelse med
orden bekände han.

38. Och han framfördes till bevis på att det var han som var den verklige
mördaren, varpå de fem frigåvos och likaledes Nephi.

39. Några av nephiterna trodde på Nephis ord. Några trodde även på grund av
de fem männens vittnesbörd, vilka hade blivit omvända medan de voro i
fängelse.

40. Nu sade några av befolkningen, att Nephi var en profet.

41. Andra sade: "Se, han är en gud, ty om han icke vore en gud, kunde han
icke veta allting. Ty se, han har uppenbarat för oss våra hjärtans tankar
och annat som var fördolt, ja, han har underrättat oss om vem det var som
mördade vår överdomare."

Kapitel 10

1. Och det begav sig, att det uppstod en rörelse ibland människorna, så att
de gingo åt olika håll och lämnade Nephi ensam, där han stått mitt ibland
dem.

2. Nephi gick åstad till sitt eget hus och tänkte på det som Herren hade
visat honom.

3. Medan han tänkte därpå - och han kände sig mycket nedstämd på grund av
det nephitiska folkets ondska, deras hemliga gärningar i mörker och deras
mord, plundringar och alla slags missgärningar - medan han sålunda grubblade
i sitt hjärta hörde han en röst, som sade:

4. "Välsignad är du, Nephi, för vad du gjort, ty jag har sett huru du utan
att förtröttas har förkunnat för detta folk det ord, som jag givit dig. Du
har icke fruktat dem eller sökt att frälsa ditt eget liv, utan du har sökt
efter att göra min vilja och hålla mina bud.

5. Emedan du har gjort detta utan att förtröttas, vill jag välsigna dig
evinnerligen, och jag vill göra dig mäktig i ord och i handling, i tro och i
gärning, ja, så att allting skall ske dig efter ditt ord, ty du vill ej
bedja om något som står i strid med min vilja.

6. Se, du är Nephi, och jag är Gud. Se, jag betygar för dig i mina änglars
närvaro, att du skall hava makt över detta folk och skall kunna slå jorden
med hungersnöd, pest och ödeläggelse i enlighet med vad detta folks ondska
förtjänar.

7. Se, jag giver dig makt att vadhelst du beseglar på jorden skall vara
beseglat i himlen, och vadhelst du löser på jorden skall vara löst i himlen,
och sålunda skall du hava makt ibland detta folk.

8. Sålunda, om du säger till detta tempel, att det skall splittras itu, så
skall det ske.

9. Om du säger till detta berg: Vare du kullkastat och jämnat med marken, så
skall det ske.

10. Och om du säger, att Gud skall slå detta folk, så skall det ske.

11. Se, nu befaller jag dig, att du skall gå och förkunna för detta folk,
att så säger Herren Gud, som är den Allsmäktige: 'Om I icke omvänden eder,
så skolen I bliva hårt slagna, ja, till undergång.'

12. När Herren hade talat dessa ord till Nephi, stannade denne och gick ej
till sitt eget hus utan återvände till människomassorna, som voro skingrade
i landet överallt, och han började förkunna för dem det Herrens ord, som
talats till honom angående undergång, om de icke omvände sig.

13. Men se, oaktat det stora under som Nephi hade gjort, då han förkunnade
för dem överdomarens död, förhärdade de sina hjärtan och gåvo ej akt på
Herrens ord.

14. Fördenskull meddelade han dem Herrens ord sålunda: "Om I icke omvänden
eder, säger Herren, skolen I bliva hårt slagna, ja, till undergång."

15. När Nephi hade förkunnat dessa ord för dem, förhärdade de alltjämt sina
hjärtan och ville ej hörsamma hans ord utan talade smädelser emot honom och
försökte bära hand på honom för att kasta honom i fängelse.

16. Men se, Guds kraft var med honom, och de kunde ej taga honom och kasta
honom i fängelse, ty Anden tog honom och bortförde honom för deras ögon.

17. Och det begav sig, att han så gick fram medelst Anden från den ena
skaran till den andra och förkunnade Guds ord, ända till dess han predikat
det för alla eller sänt det till hela folket.

18. De ville icke hörsamma hans ord, utan de började strida mot varandra,
och de blevo sinsemellan söndrade och började dräpa varandra med svärd.

19. Så ändades det sjuttioförsta året av domarnas regering över Nephis folk.

Kapitel 11

1. I det sjuttioandra året av domarnas regering tilltog oenigheten, så att
det uppstod krig överallt i landet ibland Nephis folk.

2. Det var det hemliga rövarbandet, som höll på med detta ödeläggelsens och
ondskans verk. Detta krig varade hela det året och även det sjuttiotredje
året.

3. Och det begav sig, att Nephi samma år ropade till Herren och sade:

4. "O Herre! Tillåt icke, att detta folk omkommer medelst svärd, utan, o
Herre, låt det hellre bliva hungersnöd i landet för att uppväcka dem till
att komma ihåg Herren, sin Gud, och kanske de då vilja omvända sig och vända
sig till dig."

5. Så skedde det enligt Nephis ord. Det blev stor hungersnöd i landet ibland
hela Nephis folk, och hungersnöden fortfor under det sjuttiofjärde året.
Ödeläggelsen medelst svärd upphörde men blev svår medelst hunger.

6. Denna förödelse fortfor det sjuttiofemte året ty jorden hade blivit
slagen, så att den var torr och icke frambragte säd på den för säd bestämda
årstiden, och hela landet var hemsökt, både ibland lamaniterna och ibland
nephiterna, så att de voro slagna och omkommo i tusental i landets
ogudaktigare delar.

7. Och människorna sågo att de höllo på att omkomma av hunger, och då
började de komma ihåg Herren, sin Gud, och de började även komma ihåg Nephis
ord.

8. Man tog sig även för att bönfalla sina överdomare och styresmän om att
säga till Nephi: "Se, vi veta, att du är en gudsman. Anropa därför Herren,
vår Gud, om att bortvända denna hungersnöd ifrån oss, så att icke alla de
ord, vilka du talat om vår undergång, besannas."

9. Och domarna talade de ord till Nephi, som man begärt. När Nephi såg att
befolkningen hade omvänt sig och att de ödmjukade sig i säck och aska,
ropade han åter till Herren och sade:

10. "O Herre! Vill du nu för denna deras ödmjukhets skull avvända din vrede
och låta din förgrymmelse vara blidkad till följd av de onda människors
undergång, som allaredan hava omkommit.

12. O Herre! Vill du avvända din vrede, ja, din grymma vrede och låta denna
hungersnöd upphöra i landet.

13. O Herre! Vill du höra mig och låta det ske i enlighet med mina ord? Sänd
regn på jordens yta, att den åter må frambringa frukt, och säd på den för
säd bestämda årstiden!

14. O Herre! Du hörde mina ord, när jag sade: 'Låt det bliva hungersnöd, på
det att svärdets plåga må upphöra', och jag vet, att du även nu vill höra
mina ord, ty du sade: 'Om detta folk omvänder sig, så skall jag skona det.'

15. Ja, o Herre, du ser, att de hava omvänt sig till följd av hungersnöden,
pesten och förödelsen som drabbat dem.

16. Och nu, o Herre, vill du avvända din vrede och åter pröva dem för att se
om de vilja tjäna dig. Och om så är, kan du, o Herre, välsigna dem enligt de
ord du har talat."

17. Och det begav sig, att Herren avvände sin vrede från folket i det
sjuttiosjätte året och lät regn falla på jorden, så att den frambragte
frukt, när tiden för frukt var inne, och säd på den för säd bestämda
årstiden.

18. Och se, människorna fröjdade sig och prisade Gud, och hela landet var
fullt av glädjeyttringar. De traktade ej längre efter att förgöra Nephi,
utan de ansågo honom som en stor profet och gudsman, som hade fått stor makt
och myndighet av Gud.

19. Se, Lehi, hans broder, stod icke det allra minsta efter honom vad
rättfärdighet beträffar.

20. Sålunda skedde det, att Nephis folk åter började tillväxa i landet. De
började uppbygga sina öde platser, och de förökade sig och utbredde sig till
dess de täckte hela landet, både norrut och söderut, från havet i väster
till havet i öster.

21. Och det sjuttiosjätte året ändades med fred. Det sjuttiosjunde året
började med fred, och kyrkan spridde sig över hela landet, och större delen
av folket, både nephiter och lamaniter, tillhörde kyrkan. De hade mycket
stor fred i landet. Så ändades det sjuttiosjunde året.

22. De hade även fred i det sjuttioåttonde året med undantag av någon
oenighet rörande de läropunkter, som profeterna hade lärt.

23. I det sjuttionionde året uppstod det mycken strid. Men Nephi och Lehi
och många andra bröder, som, emedan de dagligen hade många uppenbarelser,
hade kunskap om de sanna läropunkterna, predikade för folket, så att de
gjorde slut på deras tvedräkt samma år.

24. I det åttionde året av domarnas regering över Nephis folk fanns det ett
visst antal avfällingar från Nephis folk, vilka några år förut hade gått
över till lamaniterna och antagit namnet lamaniter och likaledes ett visst
antal, som voro verkliga ättlingar av lamaniterna, och dessa uppeggades till
vrede av dem, eller av dessa avfällingar. Därför började de krig med sina
bröder.

25. De mördade och plundrade. Sedan drogo de sig tillbaka till
bergsklyftorna och in i ödemarken och hemliga platser och gömde sig, så att
de icke kunde upptäckas och utökades dagligen till sitt antal, emedan det
fanns avfällingar, som gingo över till dem.

26. Sålunda blevo de med tiden, ja, om icke många år, ett mycket stort
rövarband. De undersökte alla Gadiantons hemliga planer och blevo
Gadiantonrövare.

27. Se, dessa rövare åstadkommo stor ödeläggelse, ja, stor förödelse ibland
Nephis folk och likaledes ibland det lamanitiska folket.

28. Det blev nödvändigt att göra slut på detta ödeläggelseverk. Därför
sändes en här bestående av starka män ut i ödemarken och upp ibland bergen
för att uppsöka detta rövarband och förgöra det.

29. Men se, samma år blevo de drivna tillbaka till sina egna landområden. Så
ändades det åttionde året av domarnas regering över Nephis folk.

30. Och i början av det åttioförsta året drogo de åter ut emot detta
rövarband och togo livet av många, men även de blevo hemsökta med stor
förödelse.

31. De blevo åter nödsakade att vända tillbaka från ödemarken och ut ifrån
bergsklyftorna till sina egna landområden, emedan antalet av de rövare, som
härjade i bergen, var mycket stort.

32. Och detta år ändades så. Och rövarna fortforo att utökas och bliva
starka, så att de trotsade nephiternas och även lamaniternas hela härar, och
för deras skull greps befolkningen överallt i landet av stor fruktan.

33. Ty de hemsökte många landsdelar och åstadkommo stor ödeläggelse i dem,
ja, de dräpte många och bortförde andra i fångenskap i ödemarken, i
synnerhet deras kvinnor och barn.

34. Men denna stora olycka, som hände folket till följd av dess
missgärningar, uppväckte många till att åter komma ihåg Herren, sin Gud.

35. Och sålunda ändades det åttioförsta året av domarnas regering.

36. I det åttioandra året började de åter förglömma Herren, sin Gud, och i
det åttiotredje året började de tilltaga i orättfärdighet. De förbättrade ej
sina levnadsvanor det åttiofjärde året.

37. I det åttiofemte året tilltogo de allt mer och mer i ondska, och sålunda
mognade de åter till undergång.

38. Och sålunda ändades det åttiofemte året.

Kapitel 12

1. Sålunda kunna vi se huru falska och föränderliga människobarnens hjärtan
äro. Ja, vi kunna se, att Herren i sin stora och obegränsade godhet
verkligen välsignar och befrämjar dem som förtrösta på honom.

2. Ja, vi kunna se att just då han gynnar sitt folk, ja, genom att föröka
deras åkrar, flockar och hjordar, guld, silver och dyrbarheter av varje slag
och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer,
genom att uppmjuka fiendernas hjärtan, så att de icke förklara krig emot
dem, ja, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är
just då, som de förhärda sina hjärtan och glömma Herren, sin Gud, och trampa
den Helige under sina fötter - ja, detta till följd av deras maklighet och
mycket stora framgång.

3. Sålunda se vi, att med mindre Herren tuktar sitt folk med många lidanden,
ja, med mindre han hemsöker dem med död och förskräckelse och med hungersnöd
och alla slags pestilenser, vilja de ej komma ihåg honom.

4. O, huru dåraktiga, fåfängliga, onda, djävulska och huru snara till att
göra orättfärdighet och huru tröga till att göra gott äro icke
människobarnen, ja, huru snara till att hörsamma den ondes ord och till att
fästa sina hjärtan vid världens fåfängligheter!

5. Ja, huru snara till att upphäva sig i högmod, ja, huru snara till att
yvas och göra allt sådant som är orättfärdigt! Huru tröga äro de icke att
komma ihåg Herren, sin Gud, och hörsamma hans råd, ja, huru sena till att
vandra på visdomens stigar!

6. Se, de önska ej, att Herren, deras Gud, som skapat dem, skall råda och
regera över dem. Oaktat hans stora godhet och hans barmhärtighet emot dem
ringakta de hans råd, och de vilja ej, att han skall vara deras vägledare.

7. O, huru stor är icke människobarnens obetydlighet, ja, de äro till och
med ringare än jordens stoft.

8. Ty se, jordens stoft rör sig hit och dit och delar sig på vår store och
evige Guds befallning.

9. Ja se, höjderna och bergen darra och bäva för hans röst.

10. Genom hans rösts makt sönderbrytas de och bliva utjämnade, ja, alldeles
som en dal.

11. Ja, genom hans rösts makt skälver hela jorden.

12. Ja, genom hans rösts makt vagga grundvalarna ända till medelpunkten.

13. Ja, om han säger till jorden: "Flytta dig", så flyttas den.

14. Ja, om han säger till jorden: "Du skall gå tillbaka så att den förlänger
dagen många timmar", så är det gjort,

15. och sålunda går jorden tillbaka enligt hans ord, och det ser ut för en
människa som om solen stode stilla, ja se, detta är så, ty det är ganska
visst jorden som går och icke solen.

16. Och se, ävenså om han säger till djupet med de stora vattenmassorna:
"Bliv torrt", så är det gjort.

17. Se, om han säger till detta berg: "Upphäv dig, kom och fall över denna
stad, så att den bliver begraven", se, så är det gjort.

18. Och se, om en människa gömmer en skatt i jorden, och Herren säger:
"Förbannad vare den för hennes orättfärdighets skull, som gömde den", se, så
bliver den förbannad.

19. Och om Herren säger: "Förbannad vare du, så att ingen människa från
denna stund och för evigt skall kunna finna dig" - se, då får ingen människa
den från nu av och till all evighet.

20. Och se, om Herren säger till en människa: "För dina missgärningars skull
skall du vara för evigt förbannad", se, så skall det ske.

21. Och om Herren säger: "För dina missgärningars skull skall du bliva
utestängd från min omedelbara närhet", då låter han det så ske.

22. Ve den, till vilken han så talar, ty det drabbar honom som vill göra
orättfärdighet, och han kan ej bliva frälst, men fördenskull har omvändelse
predikats, på det människorna måtte bliva frälsta.

23. Välsignade äro därför de som vilja omvända sig och hörsamma Herrens, sin
Guds, röst, ty dessa äro de som skola bliva frälsta.

24. Och Gud i sin stora fullkomlighet give, att människorna måtte förmås
till omvändelse och goda gärningar, så att de åter måtte få nåd för nåd
efter sina gärningar!

25. Och jag önskar, att alla människor måtte bliva frälsta! Men vi läsa, att
på den stora och yttersta dagen skall det finnas några, som skola bliva
utkastade från Herrens omedelbara närhet,

26. ja, som skola bliva överlåtna åt ett tillstånd av oändligt elände,
varigenom de ord uppfyllas, som säga: De som hava gjort gott skola hava
evigt liv, och de som hava gjort ont skola hava evig fördömelse. Och sålunda
är det. Amen.

Lamaniten Samuels profetia till nephiterna. - Omfattande trettonde till och
med femtonde kapitlen.

Kapitel 13

1. I det åttiosjätte året fortforo nephiterna ännu i ondska, ja, i stor
ondska, medan lamaniterna iakttogo att strängt hålla Guds bud enligt Moses'
lag.

2. Och det begav sig detta år, att en viss Samuel, en lamanit, kom till
Zarahemlas land och började predika för folket. Han predikade omvändelse för
befolkningen många dagar, och de drevo ut honom, och han stod i begrepp att
återvända till sitt eget land.

3. Men se, Herrens röst kom till honom, att han skulle vända om och
profetera för folket det som skulle givas honom i hjärtat.

4. Och det begav sig, att man icke ville tillåta honom att inkomma i staden.
Därför steg han upp på muren, och där uträckte han sin hand och ropade med
hög röst och profeterade för folket vad Herren ingav honom i hjärtat.

5. Han sade till dem: "Se, jag Samuel, en lamanit, talar de Herrens ord, som
han ingiver mig i hjärtat. Se, han har ingivit mig i hjärtat att säga till
detta folk, att rättvisans svärd hänger över detta folk, och fyra hundra år
skola icke förflyta innan rättvisans svärd faller på detta folk.

6. Ja, stor förödelse väntar detta folk, och den kommer visserligen över
det. Intet annat kan frälsa detta folk än omvändelse och tro på Herren Jesus
Kristus, vilken förvisso skall komma till världen samt lida mycket och dö
för sitt folk.

7. Se, en Herrens ängel har förklarat det för mig, och han bragte glada
budskap till min själ. Se, jag blev sänd till eder för att förkunna eder
det, på det att även I måtten få glada budskap, men se, I villen icke
mottaga mig.

8. Därför säger Herren: 'Emedan det nephitiska folkets hjärtan äro
förhärdade, skall jag taga mitt ord ifrån dem, om de icke omvända sig, och
jag skall taga min Ande ifrån dem, och jag skall ej längre fördraga dem utan
skall vända deras bröders hjärtan emot dem.

9. Fyra hundra år skola icke förflyta, förrän jag skall låta dem bliva
tuktade, ja, jag skall hemsöka dem med svärd och med hunger och pest.

10. Ja, jag skall hemsöka dem i min grymma vrede, och några av det fjärde
släktledet av edra fiender skola leva och få se eder fullständiga undergång.
Detta skall förvisso ske, såframt I icke omvänden eder,' säger Herren, 'och
de som leva i det fjärde släktledet skola bevittna eder undergång.

11. Men om I viljen omvända eder och vända eder till Herren, eder Gud, skall
jag avvända min vrede,' säger Herren. Ja, så säger Herren: 'Välsignade äro
de, som vilja omvända sig och vända sig till mig, men ve honom, som icke
omvänder sig.

12. Ja, ve denna stora Zarahemlas stad, ty se, det är endast för de
rättfärdigas skull, som den är frälst, ja, ve denna stora stad, ty jag ser',
säger Herren, 'att det finnes många, ja, de flesta i denna stora stad, som
vilja förhärda sina hjärtan emot mig', säger Herren.

13. 'Men välsignade äro de som omvända sig, ty dem skall jag skona. Men se,
om det icke vore för de rättfärdigas skull, som äro i denna stora stad, se,
då skulle jag låta eld komma ned från himmelen och förgöra den.

14. Men se, det är för de rättfärdigas skull, som den skonas. Men se, när
tiden kommer', säger Herren, 'att I utkasten de rättfärdiga från eder, då
ären I mogna för undergång. Ja, ve denna stora stad för den ondskas och de
vederstyggligheters skull, som finnas däri!

15. Ja, ve även staden Gideon för den ondskas och de vederstyggligheters
skull, som finnas däri!

16. Ja, ve alla de städer, som äro i landet runt omkring, vilka ägas av
nephiterna, för den ondskas och de vederstyggligheters skull, som finnas
däri!

17. Och se, en förbannelse skall komma över landet', säger Härskarornas
Herre, 'för de människors skull, som äro i landet, ja, för deras ondskas och
deras vederstyggligheters skull.

18. Och det skall ske', säger Härskarornas Herre, ja, vår store och sanne
Gud, 'att den som gömmer skatter i jorden icke skall återfinna dem för den
stora förbannelses skull, som vilar på landet, med mindre han är en
rättfärdig man, som gömmer den åt Herren.

19. Ty jag vill', säger Herren, 'att de skola gömma sina skatter åt mig och
förbannad vare den som icke gömmer sina skatter åt mig, ty ingen annan än
den som är rättfärdig gömmer sina skatter åt mig, och den som icke gömmer
sina skatter åt mig, förbannad är han och likaså skatten, och ingen skall
återlösa den för förbannelsens skull, som vilar på landet.

20. Dagen kommer, då de skola gömma sina skatter, emedan de hava fäst sig
vid sina rikedomar, och emedan de hava fäst sina hjärtan vid sina rikedomar,
skall jag gömma deras skatter, när de taga till flykten för sina fiender.
Förbannade vare de och likaledes deras skatter, emedan de icke vilja gömma
dem åt mig, och på den dagen skola de bliva slagna', säger Herren.

21. Sen, I, denna stora stads befolkning och hörsammen mina ord, ja,
hörsammen de ord, som Herren talar, ty se, han säger, att I ären förbannade
för edra rikedomars skull och likaledes edra rikedomar äro förbannade,
emedan edra hjärtan låda vid dem och I icke haven hörsammat hans ord, som
gav eder dem.

22. I kommen ej ihåg Herren, eder Gud, i det han välsignat eder med, men I
kommen alltid ihåg edra rikedomar, ehuru icke för att tacka Herren, eder
Gud, för dem. Ja, edra hjärtan äro icke vända mot Herren, utan de svälla av
högfärd, så att I yvens och ären uppblåsta, fulla av avund, strid, agg,
förföljelse, mord samt alla slags missgärningar.

23. Därför har Herren Gud låtit en förbannelse komma över landet och
likaledes över edra rikedomar, och detta för edra missgärningars skull.

24. Ja, ve detta folk emedan den tid har kommit, då I utkasten profeterna
och driven gyckel med dem, kasten sten på dem och dräpen dem och gören dem
allt ont, alldeles som man fordom gjorde.

25. Och nu sägen I, när I talen: 'Om våra dagar hade varit våra förfäders
dagar, skulle vi icke hava dräpt profeterna, vi skulle ej hava kastat sten
på dem eller kastat ut dem.'

26. Se, I ären värre än de, ty så visst som Herren lever, bliven I vreda om
en profet kommer till eder och förklarar för eder Herrens ord, som vittnar
om edra synder och missgärningar, och kasten ut honom och trakten efter att
skada honom på alla möjliga sätt, ja, I sägen, att han är en falsk profet
och en syndare tillhörande djävulen, emedan han betygat, att edra gärningar
äro onda.

27. Men se, om någon kommer till eder och säger: 'Gören det här, det är icke
någon missgärning; gören det där, och I skolen ej lida därför', ja, om han
måhända säger: 'Vandren efter edra egna hjärtans stolthet, ja, vandren efter
edra ögons högfärd och gören vad edert hjärta önskar' - om någon kommer in
ibland eder och säger detta, honom mottagen I och sägen, att han är en
profet.

28. Ja, honom viljen I ära och giva av edra ägodelar. I viljen giva honom av
edert guld och edert silver och I viljen kläda honom i kostliga kläder, och
emedan han talar smickrande ord till eder och säger, att allt är väl, viljen
I ej finna något klandervärt hos honom.

29. O, du onda och halsstarriga släkte, du förhärdade och styvnackade folk!
Huru länge viljen I samtycka till att ledas av dåraktiga och blinda
vägvisare? Ja, huru länge viljen I välja mörker hellre än ljus.

30. Ja, Herrens vrede är redan upptänd emot eder. Han har förbannat landet
för eder missgärnings skull.

31. Och se, tiden kommer, då han skall förbanna edra rikedomar, så att de
bliva så slippriga, att I icke kunnen fasthålla dem, och i edert armods
dagar kunnen I ej kvarhålla dem.

32. I eder fattigdoms dagar skolen I ropa till Herren, men I skolen ropa
förgäves, ty eder ödeläggelse har allaredan kommit över eder, och eder
undergång är viss. På den dagen skolen I gråta och tjuta, säger Härskarornas
Herre. Och då skolen I klaga och säga:

33. 'O, att jag hade omvänt mig och icke dräpt profeterna och kastat sten på
dem och drivit ut dem.' Ja, på den dagen skolen I säga: 'O, att vi hade
ihågkommit Herren, vår Gud, den dag han gav oss våra rikedomar, ty då skulle
de icke hava blivit slippriga och glidit oss ur händerna, ty se, vi hava
förlorat våra rikedomar.

34. Se, vi lägga ett verktyg här och följande dag är det försvunnet, och se,
våra svärd hava blivit oss fråntagna den dag vi söka efter dem för att kunna
strida.

35. Ja, vi hava gömt våra skatter, och de hava glidit ur våra händer till
följd av förbannelsen över landet.

36. O, att vi hade omvänt oss den dag Herrens ord kom till oss, ty se,
landet är nu förbannat, och allting har blivit slipprigt, så att vi icke
kunna fasthålla det.

37. Se, vi äro omgivna av onda andar, ja, vi äro omringade av hans änglar,
som har sökt att fördärva våra själar. Se, våra missgärningar äro stora. O
Herre, kan du icke bortvända din vrede från oss?' Och detta skall bliva eder
klagolåt på den tiden.

38. Men se, edra prövodagar äro då förbi. I haven uppskjutit eder
frälsningsdag till dess det är evinnerligen för sent och eder undergång är
alldeles säker. Ja, ty I haven alla edert livs dagar sökt efter det som I
icke kunnen erhålla, och I haven sökt efter lycksalighet i missgärning,
något som är tvärt emot den rättfärdighetens grundegenskap, vilken har sin
tillvaro i vårt stora och eviga Överhuvud.

39. O, att I, landets innebyggare, viljen höra mina ord! Jag beder, att
Herrens vrede måtte vändas ifrån eder, och att I viljen omvända eder och
bliva frälsta."

Kapitel 14

1. Och det begav sig, att Samuel, lamaniten, profeterade mycket mera, men
det kan ej allt upptecknas.

2. Se, han sade till dem: "Se, jag giver eder ett tecken, ty fem år till
skola gå förbi och se, då kommer Guds Son för att återlösa alla dem som tro
på hans namn.

3. Se, detta giver jag eder till tecken på hans ankomst, ty se, stora ljus
skola visa sig på himmelen, så att det natten innan han kommer icke skall
vara mörkt, utan det skall se ut för människor som om det vore dag.

4. Fördenskull skola en dag och en natt och en dag vara såsom en enda dag
utan någon natt, och detta skall vara eder till ett tecken, ty I skolen
varsebliva solens uppgång och även dess nedgång, och på så sätt förvisso
veta, att det är två dagar och en natt. Dock skall natten icke vara
förmörkad, och detta skall vara natten före hans födelse.

5. Se, en ny stjärna skall uppgå, en sådan som I aldrig förr haven sett, och
detta skall även vara eder ett tecken.

6. Se, detta är icke allt. Många tecken och under skola visa sig på
himmelen.

7. Och det skall ske, att I alla skolen bliva förvånade och förundra eder
och falla ned på jorden.

8. Och det skall ske, att envar som tror på Guds Son skall hava evigt liv.

9. Se, så har Herren genom sin ängel befallt mig, att jag skulle komma och
förkunna eder detta, ja, han har befallt mig att profetera detta för eder,
ja, han har sagt till mig: 'Ropa högt till detta folk: Omvänden eder och
bereden Herrens väg!'

10. Emedan jag är lamanit och har talat till eder de ord, som Herren har
befallt mig, och emedan de gingo eder emot, ären I vreda på mig. I söken
efter mitt liv, och I haven kastat ut mig från eder omgivning.

11. Men I skolen höra mina ord, ty fördenskull har jag kommit upp på denna
stads murar, att I måtten höra och få kunskap om de Guds domar, som fällts
över eder för edra missgärningars skull, och likaledes på det I måtten få
kunskap om omvändelsens betingelser,

12. likaledes att I måtten få höra om Jesu Kristi ankomst, Guds Sons, hans
som är himmelens och jordens Fader, alltings Skapare i begynnelsen samt att
I måtten få veta något om tecknen på hans ankomst, så att I kunnen tro på
hans namn.

13. Om I tron på hans namn skolen I omvända eder från alla edra synder, på
det I därigenom måtten hava förlåtelse genom hans förtjänst.

14. Se, åter ett tecken giver jag eder, ja, ett tecken på hans död.

15. Ty se, han måste visserligen dö för att frälsning skall kunna erhållas,
ja, det tillkommer honom och är nödvändigt, att han dör för att åvägabringa
de dödas uppståndelse, på det att människorna därigenom måtte kunna ställas
framför Herrens åsyn.

16. Ja se, denna död åvägabringar uppståndelsen och återlöser hela
människosläktet ifrån den första döden - den andliga döden, ty hela
människosläktet, utestängt från Guds omedelbara omgivning medelst Adams
fall, anses som dött både vad timliga och andliga ting beträffa.

17. Men se, Kristi uppståndelse återlöser människosläktet, ja, hela
människosläktet, och för människorna tillbaka till Herrens omedelbara
närhet.

18. Ja, den åvägabringar även ett omvändelsens tillstånd, och envar som
omvänder sig skall ej avhuggas och kastas i elden. Men den som icke omvänder
sig skall avhuggas och kastas i elden, och de dö åter en andlig död, ja, en
andra död, ty de äro åter avstängda från det som tillhör rättfärdigheten.

19. Därför, omvänden eder, omvänden eder, så att I ej, om I veten detta och
icke gören därefter, skolen ådraga eder fördömelse och dö denna andra död.

20. Men se, jag sade eder något om ett annat tecken, ett tecken på hans död.
Se, den dag han lider döden, skall solen förmörkas och neka att giva eder
sitt ljus, och sammalunda månen och stjärnorna, och det skall icke finnas
något ljus på hela landets yta ända från den stund han lider döden, tills
han uppstår från de döda, en tidrymd av tre dagar.

21. Ja, den stund han uppgiver andan skall det bliva tordön och ljungeldar
en tidrymd av många timmar, och jorden skall skälva och darra, och
klipporna, vilka äro både ovanpå jorden och under, om vilka vi nu veta att
de äro fasta eller att större delen är en fast massa, skola sönderbrytas,

22. ja, de skola rämna itu och skola därefter evinnerligen befinnas hava
skikt och sprickor och ligga i brutna stycken över hela landets yta, ja,
både ovanpå jorden och under.

23. Se, det skall bliva våldsamma stormar, och många berg skola jämnas och
likna dalar, och många ställen, som nu kallas dalar, skola bliva höga berg,
som resa sig högt i höjden.

24. Många vägar skola uppbrytas och många städer bliva öde.

25. Många gravar skola öppnas och uppgiva många av sina döda, och många
heliga skola visa sig för många.

26. Se, så har ängeln talat till mig, ty han sade till mig, att det skulle
bliva tordön och ljungeldar en tidrymd av många timmar.

27. Och han sade till mig, att medan tordönen, ljungeldarna och stormen
varade, skulle detta ske och ett mörker skulle täcka hela jordytan under en
tidrymd av tre dagar.

28. Och ängeln sade till mig, att många skulle se större ting än dessa, så
att de skulle tro, att dessa tecken och dessa under skulle äga rum över hela
detta lands yta, varför det icke skulle finnas något skäl för otro ibland
människobarnen -

29. detta i avsikt att envar som tror skall bliva frälst, och att envar som
icke tror skall kunna träffas av en rättfärdig dom, och att, om de bliva
fördömda, de själva bringa sin fördömelse över sig.

30. Kommen nu ihåg, kommen ihåg, mina bröder, att den som förgås, förgås för
sig själv, och den som gör orättfärdighet gör det av sig själv, ty se, I
ären fria. I haven tillåtelse att handla av eder själva, ty se, Gud har
givit eder upplysning, och han har gjort eder fria.

31. Eder har han givit att skilja mellan gott och ont samt att välja mellan
liv och död. I kunnen göra gott och bliva återställda till det som är gott
eller få det goda återställt till eder, eller ock kunnen I göra ont och få
det som är ont återställt till eder.

Kapitel 15

1. Nu, mina älskade bröder, förkunnar jag för eder, att om I icke omvänden
eder, skolen edra hus lämnas öde.

2. Ja, om I icke omvänden eder, skolen edra kvinnor hava stor orsak att
sörja då de giva di, ty I skolen försöka fly men icke finna någon
tillflyktsort. Ja, ve dem som äro havande, ty de äro oviga och kunna ej fly.
Därför skola de bliva nedtrampade och lämnade att förgås.

3. Ja, ve detta folk, som kallas Nephis folk, om de icke omvända sig, när de
se alla dessa tecken och under, vilka skola visas dem, ty se, de hava varit
ett av Herren utvalt folk, ja, han har älskat Nephis folk och han har även
tuktat dem, ja, under deras missgärningars dagar har han tuktat dem, emedan
han älskar dem.

4. Men se, mina bröder! Lamaniterna har han hatat, då deras gärningar
oupphörligen hava varit onda till följd av deras fäders orättfärdiga
traditioner. Men se, frälsningen har kommit till dem genom nephiternas
predikningar, och fördenskull har Herren förlängt deras dagar.

5. Och jag önskar, att I skolen lägga märke till, att större delen av dem är
på pliktens väg, och att de vandra varsamt inför Gud samt vinnlägga sig om
att hålla hans bud, förordningar och domslut enligt Moses' lag.

6. Ja, jag säger eder, att större delen av dem gör detta, och att de med
outtröttlig flit sträva efter att bibringa återstoden av sina bröder kunskap
om sanningen. Därför finnes det många som dagligen utöka deras antal.

7. Se, I veten själva, ty I haven bevittnat, att så många av dem som
erhållit kunskap om sanningen och känna till sina fäders onda och
vederstyggliga traditioner samt hava blivit ledda att tro de heliga
skrifterna, ja, de heliga profeternas profetior, som äro skrivna och som
leda dem till tro på Herren och till omvändelse, vilken tro och omvändelse
åvägabringar hjärtats förändring i dem -

8. fördenskull äro de som hava fått detta - och det veten I själva -fasta
och ståndaktiga i tron och i det varmed de blivit frigjorda.

9. I veten även, att de hava nedgrävt sina stridsvapen, och att de frukta
för att gripa till dem igen, emedan de därmed skulle kunna på ett eller
annat sätt synda - ty se, de vilja låta sig nedtrampas och dräpas av sina
fiender och vilja ej lyfta sina svärd emot dem till följd av sin tro på
Kristus.

10. Nu, till följd av deras ståndaktighet i det som de med tro omfattat, ja,
till följd av deras trofasthet, när de en gång hava blivit upplysta, skall
Herren välsigna dem och förlänga deras dagar oaktat deras missgärning.

11. Ja, även om de skulle nedsjunka i otro, skall Herren förlänga deras
dagar, till dess den tid kommer, om vilken våra fäder talat och likaledes
profeten Zenos och många andra profeter, då våra bröder, lamaniterna, åter
skola få kunskap om sanningen.

12. Ja, jag säger eder, att Herrens löften hava på sista tiden utsträckts
till våra bröder, lamaniterna, så att oaktat de många lidanden, som de skola
utstå, och ehuru de skola bliva drivna fram och tillbaka i landet samt bliva
jagade, slagna och skingrade utan någon tillflyktsort, Herren dock skall
vara barmhärtig emot dem.

13. Detta är enligt profetian, att de skola erhålla den sanna kunskapen, som
är kunskapen om deras Återlösare, deras store och sanne herde, samt räknas
ibland hans får.

14. Fördenskull säger jag eder, att det skall bliva bättre för dem än för
eder, om I icke omvänden eder.

15.Ty se, om de mäktiga gärningar, vilka I haven bevittnat, hade blivit
bevittnade av dem, ja, dem som nedsjunkit i otro, till följd av sina fäders
traditioner, då skulle de - det kunnen I själva se - ej igen hava nedsjunkit
i otro.

16. 'Därför', säger Herren, 'skall jag icke fullständigt ödelägga dem, utan
jag skall på den dag, som min visdom bestämmer, låta dem återvända till
mig', säger Herren.

17. 'Och nu se', säger Herren, angående det nephitiska folket: 'Om de icke
vilja omvända sig och vinnlägga sig om att göra min vilja, skall jag helt
och hållet förgöra dem', säger Herren, 'för deras otros skull oaktat de
många mäktiga gärningar, som jag gjort ibland dem, och så visst som Herren
lever, skall allt detta ske', säger Herren."

Kapitel 16

1. Nu begav det sig, att många hörde lamaniten Samuels ord, som han talade
på stadens murar. Så många som trodde på hans ord gingo bort och uppsökte
Nephi, och när de funnit honom, bekände de sina synder för honom och
fördolde intet, utan de önskade bliva döpta till Herren.

2. Men det fanns även många, som icke trodde Samuels ord, och de vredgades
på honom. De kastade sten på honom på muren, och många sköto pilar emot
honom, där han stod på muren, men Herrens Ande var med honom, så att de icke
kunde träffa honom med sina stenar, ej heller med sina pilar.

3. När de nu sågo att de icke kunde träffa honom, trodde många flera hans
ord, så att de gingo bort till Nephi för att bliva döpta.

4. Ty se, Nephi döpte, profeterade, predikade och uppmanade människorna med
hög röst att omvända sig, och han visade dem tecken och under och gjorde
underverk ibland dem, så att de skulle få visshet om att Kristus snart måste
komma.

5. Han förkunnade för dem sådant som snart måste ske, på det att de skulle
veta och komma ihåg - när det skedde - att det blivit förutsagt för dem i
avsikt att de skulle tro. Fördenskull gingo alla som trodde Samuels ord bort
till Nephi för att bliva döpta, och de kommo ångerfulla och bekände sina
synder.

6. Men större delen av dem trodde ej Samuels ord. När de därför sågo att de
icke kunde träffa honom med sina stenar eller pilar, ropade de till sin
härförare och sade: "Grip denne man och bind honom, ty se, han är besatt av
en ond ande. Till följd av djävulens makt som är i honom, kunna vi icke
träffa honom med våra stenar och pilar. Grip honom därför och bind honom och
bort med honom."

7. Och när de gingo fram för att bära hand på honom, se, då kastade han sig
ned ifrån muren och flydde ut ur deras länder, ja, till sitt eget land och
började predika och profetera för sitt eget folk.

8. Och se, han hördes aldrig mera av ibland nephiterna; och så var
förhållandet ibland befolkningen.

9. Så ändades det åttiosjätte året av domarnas regering över Nephis folk.

10. Så ändades även det åttiosjunde året av domarnas regering. Större delen
av befolkningen förblev i högfärd och ondska, medan den mindre delen
vandrade mera varsamt för Gud.

11. Detta tillstånd rådde även under det åttioåttonde året av domarnas
regering.

12. I det åttionionde året av domarnas regering märktes blott föga
förändring i befolkningens tillstånd utom det att folk började bliva mera
förhärdade i missgärning och att mer och mer göra det som var stridande emot
Guds bud.

13. Men det begav sig i det nittionde året av domarnas regering, att
människorna fingo se stora tecken och under och att profeternas ord började
gå i fullbordan.

14. Änglar uppenbarade sig för människor, för visa människor, och förkunnade
dem glada budskap om stor fröjd. Sålunda började skrifterna uppfyllas detta
år.

15. Icke desto mindre fortsatte folk att förhärda sina hjärtan, alla med
undantag av den del som hade störst tro, både nephiter och lamaniter, och de
fortsatte att förlita sig på sin egen styrka och sin egen visdom och sade:

16. "Några tilldragelser ibland så många kunna de nog hava gissat riktigt,
men se, vi veta att alla dessa stora och förunderliga företeelser, varom så
mycket talats, icke kunna äga rum."

17. Och de började träta och tvista med varandra och säga:

18. "Det är icke rimligt, att en sådan varelse som Kristus skall komma. Men
om så sker, och han är himmelens och jordens Fader, såsom man har sagt,
varför skall han ej visa sig för oss så väl som för dem som bo i Jerusalem?

19. Ja, varför skall han icke visa sig här i landet såväl som i Jerusalem?

20. Men se, vi veta, att detta är en tradition, vilken har överlämnats åt
oss av våra fäder för att förmå oss att tro på något stort och märkvärdigt,
som tillhör framtiden, men som icke sker ibland oss utan i ett land långt
borta, ett land som vi icke känna till. Därför kunna de hålla oss i
okunnighet, enär vi icke med våra egna ögon kunna se om uppgifterna äro
sanna.

21. Genom den ondes list och hemliga konster kunna de framställa någon stor
hemlighet, som vi icke kunna förstå, något som skall förnedra oss till att
vara deras ords tjänare samt deras tjänare, ty vi bero av dem om vi skola
lära oss ordet. Sålunda skola de hålla oss i okunnighet hela vårt liv, om vi
vilja överlämna oss åt dem."

22. Och mycket mera, både dåraktigt och fåfängt, inbillade folk sig i sina
hjärtan, och de voro mycket oroliga, ty Satan uppeggade dem oupphörligen
till ogudaktighet. Ja, han gick omkring och utspridde rykten samt stiftade
stridighet överallt i landet, på det han skulle kunna förhärda människornas
hjärtan emot det som är gott och emot det tillkommande.

23. Och oaktat tecknen och undren, som skedde ibland Herrens folk, samt de
många under de gjorde, fick Satan makt över människornas hjärtan överallt i
landet.

24. Så ändades det nittionde året av domarnas regering över Nephis folk.

25. Och sålunda avslutades Helamans bok efter Helamans och hans söners
uppteckningar.

                                TREDJE NEPHI

                                 NEPHIS BOK

          Skriven av Nephi, som var son till Nephi, Helamans son.

Helaman var son till Helaman, som var son till Alma, som var Almas son,
vilken var ättling till Nephi, Lehis son, som lämnade Jerusalem under det
första året av Sidkias, Juda konungs, regering.

Kapitel 1

1. Och det begav sig, att det nittioförsta året hade förflutit, och det var
sexhundra år från den tid Lehi lämnade Jerusalem. Det var samma år som
Lachoneus var överdomare och styresman över landet.

2. Nephi, Helamans son, hade lämnat Zarahemlas land, sedan han först hade
givit sin son Nephi, som var hans äldste son, uppdraget att hava vård om
mässingsplåtarna och alla de uppteckningar, som gjorts, samt alla de
föremål, vilka bevarats såsom heliga ända från den tid Lehi lämnade
Jerusalem.

3. Sedan for han bort från landet, och vart han färdades vet ingen människa,
och hans son Nephi hade vård om uppteckningarna i hans ställe, det är, detta
folks uppteckningar.

4. I början av det nittioandra året började profeternas profetior att
uppfyllas mera fullständigt, ty större tecken och under utfördes bland
befolkningen.

5. Men några började säga, att tiden då de ord, som talats av Samuel,
lamaniten, skulle uppfyllas, redan var förbi,

6. varför de roade sig på sina bröders bekostnad och sade: "Se, tiden är
förbi, och Samuels ord hava ej blivit uppfyllda. Fördenskull hava eder
glädje och eder tro rörande detta varit förgäves."

7. Och de förorsakade stor uppståndelse överallt i landet. De som trodde
blevo mycket bedrövade av fruktan för att det som blivit förutsagt
möjligtvis icke skulle ske.

8. Men se, de väntade ståndaktigt på den dagen och den natten och den dagen,
vilka skulle vara såsom en dag utan natt, för att få visshet om att deras
tro icke hade varit förgäves.

9. Och nu begav det sig, att en dag hade blivit bestämd av förnekarna, på
vilken alla de som trodde på dessa traditioner skulle tagas avdaga ifall det
tecken, vilket Samuel, profeten, hade angivit, icke visade sig.

10. När Nephi, Nephis son, märkte denna sitt folks ondska, blev hans hjärta
fullt av sorg.

11. Han gick ut och böjde sig ned på jorden och ropade med hög röst till sin
Gud för sitt folk, ja dem, som stodo i fara att lida döden, emedan de trodde
på sina fäders tradition.

12. Han ropade högt till Herren hela dagen, och se, Herrens röst kom till
honom och sade:

13. "Lyft upp ditt huvud och var vid gott mod, ty se, tiden är inne, och
denna natt skall tecknet givas, och i morgon kommer jag till världen för att
visa världen, att jag skall uppfylla allt vad jag talat genom mina heliga
profeters mun.

14. Se, jag kommer till mina egna för att uppfylla allt, som jag uppenbarat
för människobarnen från världens grundläggning och för att göra både Faderns
och Sonens vilja - Faderns angående mig, och Sonens angående min kropp. Se,
tiden är inne, och i natt skall tecknet givas."

15. Och det begav sig, att de ord, som kommo till Nephi, blevo uppfyllda
såsom de talats, ty se, vid solnedgången blev det ej mörkt, och människorna
blevo förvånade, när natten kom och det icke var mörkt.

16. Det fanns många som icke hade trott profeternas ord och som föllo till
jorden och blevo som om de vore döda, ty de visste nu, att den stora planen
på att ödelägga alla som trodde profeternas ord hade blivit tillintetgjord,
emedan tecknet som utlovats, allaredan var för handen.

17. De började inse, att Guds Son inom kort måste uppenbara sig, ja, med ett
ord, alla människor överallt i landet från väster till öster, både i landet
norrut och i landet söderut, blevo så förfärade, att de föllo till jorden,

18. ty de visste, att profeterna hade vittnat om detta i många år, och att
tecknet, som utlovats, allaredan var för handen. Därför började de frukta
till följd av sina missgärningar och sin otro.

19. Det blev ej mörkt hela den natten utan det var ljust som på middagen.
Och det begav sig, att solen gick upp om morgonen enligt sin tillbörliga
ordning, varför de visste, att det var den dag på vilken Herren skulle födas
i enlighet med det utlovade tecknet.

20. Och allting, ja, vartenda ord hade blivit uppfyllt i överensstämmelse
med profeternas ord.

21. Och en ny stjärna blev även synlig i överensstämmelse med ordet.

22. Från denna stund blevo lögner spridda ibland folket av Satan för att
förhärda människornas hjärtan, så att de icke skulle tro på de tecken och
under, som de hade sett, men oaktat dessa lögner och bedrägerier trodde
större delen av folket och blevo omvända till Herren.

23. Nephi och många andra drogo ut ibland folket, och de döpte till
omvändelse, och däri fanns det syndernas förlåtelse i rikligt mått. Och
sålunda hade befolkningen åter fred i landet.

24. Det fanns ingen oenighet med undantag av att några få togo sig före att
predika och att med skrifterna bevisa, att det icke längre vore rådligt att
iakttaga Moses' lag. Men i detta felade de, emedan de icke förstodo
skrifterna.

25. Men de blevo snart omvända och övertygade om den villfarelse, vari de
befunno sig, ty det blev dem förkunnat, att lagen ännu ej var fullbordad och
att den måste uppfyllas i allt. Ja, det blev dem sagt, att den måste
uppfyllas, ja, att icke ens en bokstav eller en enda prick skulle förgås,
förrän allt hade blivit fullbordat. Därför blevo de samma år underrättade om
sin villfarelse och bekände sina fel.

26. Sålunda ändades det nittioandra året med glada budskap för folket till
följd av de tecken, vilka skedde i överensstämmelse med alla de heliga
profeternas profetiska ord.

27. Det nittiotredje året förflöt ävenledes i fred med undantag av
Gadiantons rövare, som höllo till uppe i bergen och förhärjade landet, ty så
starka voro deras fästningar och hemliga läger, att befolkningen icke kunde
överväldiga dem. Därför begingo de många mord och anställde blodbad ibland
landets invånare.

28. I det nittiofjärde året ökades de storligen i antal, emedan många
avfällingar från nephiterna togo sin tillflykt till dem, något som
förorsakade stor sorg ibland de nephiter, som förblevo i landet.

29. Lamaniterna hade även stor sorg, ty se, många av deras barn växte upp,
och när de voro på egen hand, blevo de förledda av några zoramiter, vilka
med sina lögner och smickrande ord förmådde dem att sluta sig till
Gadiantons rövarband.

30. Sålunda blevo även lamaniterna plågade och började förfalla i tro och
rättfärdighet på grund av ondskan hos det uppväxande släktet.

Kapitel 2

1. Sålunda ändades även det nittiofemte året, och människorna började
förglömma de tecken och under, vilka de hade hört, och bliva allt mindre och
mindre förvånade över ett tecken eller under från himmelen, så att de blevo
hårda i hjärtat och blinda i sina sinnen och började tvivla på allt som de
hört och sett.

2. De hyllade dåraktiga inbillningar i sina hjärtan, såsom att undren
utfördes av mänskliga varelser och medelst djävulens makt för att vilseleda
och bedraga folk. Sålunda kom Satan åter i besittning av människornas
hjärtan, så att han förblindade deras ögon och förledde dem att tro, att
läran om Kristus var något dåraktigt och fåfängt.

3. Och det begav sig, att folket började tilltaga i ondska och
vederstyggligheter. De trodde ej, att några fler tecken eller under skulle
förekomma. Satan gick omkring och förledde människornas hjärtan samt
frestade dem och drev dem till att begå stor ondska i landet.

4. Så ändades det nittiosjätte året och likaledes det nittiosjunde året och
även det nittioåttonde och det nittionionde året.

5. Ett hundra år hade även förflutit sedan Mosiahs dagar, vilken var konung
över nephiternas folk.

6. Och sex hundra nio år hade förflutit sedan Lehi lämnade Jerusalem.

7. Och nio år hade förflutit från den tid tecknet blev givet om vilket
profeterna hade talat såsom tecknet på Kristi ankomst till världen.

8. Nu började nephiterna räkna sin tid från den tidpunkt tecknet blev givet
eller från Kristi ankomst, och nio år hade nu förflutit.

9. Nephi, som var fader till den Nephi, som hade vård om uppteckningarna,
återvände ej till Zarahemlas land och blev ingenstädes funnen i hela landet.

10. Och folket förblev i sin ondska oaktat den myckna predikan och de många
profetior, som sändes ut ibland människorna. Sålunda förflöt det tionde
året, och det elfte året förflöt likaledes i orättfärdighet.

11. I det trettonde året började det bliva krig och strid överallt i landet,
ty Gadiantons rövare hade blivit så talrika och de mördade så många
människor och lade så många städer öde samt spred död och blodbad över hela
landet, att det blev nödvändigt för hela folket, både nephiter och
lamaniter, att gripa till vapen emot dem.

12. Därför gjorde alla de lamaniter, som blivit omvända till Herren,
gemensam sak med sina bröder nephiterna, och för att värna om sina egna
såväl som sina hustrurs och barns liv måste de gripa till vapen emot
Gadiantons rövare, ja, likaledes för att vidmakthålla sina rättigheter och
de förmåner, som voro förbundna med deras kyrka och gudsdyrkan, deras frihet
och deras självständighet.

13. Och innan det trettonde året hade förflutit, hotades nephiterna med
fullständig undergång till följd av detta krig, som hade blivit mycket
våldsamt.

14. Och det begav sig, att de lamaniter, som gjort gemensam sak med
nephiterna, blevo räknade ibland nephiterna.

15. Deras förbannelse blev tagen ifrån dem, och deras hud blev vit såsom
nephiternas.

16. Deras unga män och döttrar blevo mycket fagra och de blevo räknade
ibland nephiterna och blevo kallade nephiter. Så ändades det trettonde året.

17. I början av det fjortonde året fortfor kriget mellan rövarna och Nephis
folk och blev mycket våldsamt. Icke desto mindre vann Nephis folk någon
fördel över rövarna, så att de drevo dem ut ur sina landområden och upp
ibland bergen till deras egna gömställen.

18. Så ändades det fjortonde året. I det femtonde året kommo de fram emot
Nephis folk, och till följd av detta folks ondska samt dess många tvister
och skiljaktigheter vunno Gadiantons rövare många fördelar över dem.

19. Sålunda ändades det femtonde året och sålunda var folket utsatt för
många lidanden. Ödeläggelsens svärd hängde över människorna, så att de när
som helst kunde bliva nedmejade därav för sina missgärningars skull.

Kapitel 3

1. Nu begav det sig i det sextonde året efter Kristi ankomst, att Lachoneus,
landets styresman, fick ett brev från detta rövarbands ledare och hövding,
och dessa voro orden, som stodo skrivna, nämligen:

2. "Lachoneus, landets ädlaste och högste styresman! Se, jag skriver detta
brev till dig och prisar dig i högsta grad för din ståndaktighet och likaså
för dina undersåtars trofasthet i att försvara det som I ansen vara eder
rättighet och frihet. Ja, I befinnen eder i gott tillstånd, som om I haden
en guds hand att stödja eder på i försvaret för eder frihet, edra ägodelar
och edert land, eller det som I så kallen.

3. Men det förefaller mig ömkligt, ädlaste Lachoneus, att du är så dåraktig
och fåfänglig, att du tror, att du kan hålla stånd emot de många tappra
krigare över vilka jag befaller, som nu stå beväpnade och endast vänta på
befallningen: Överfall nephiterna och förgör dem!

4. Jag vet, att de äro oövervinnliga, emedan jag har prövat dem på
slagfältet, och jag vet, att de hysa evigt hat emot eder till följd av de
många oförrätter, som I haven tillfogat dem. Om de därför skulle anfalla
eder, skulle de hemsöka eder med fullständig undergång.

5. Fördenskull har jag skrivit detta brev och förseglat det med min egen
hand, ty jag ömmar för eder välfärd på grund av eder ståndaktighet i det,
som I tron vara rätt, samt eder ädla anda på stridsfältet.

6. Fördenskull skriver jag till eder och uppmanar eder att åt mina krigare
överlämna edra städer, edra jordområden och allt vad I besitten, hellre än
att de skola hemsöka eder med svärd och anställa ödeläggelse ibland eder.

7. Eller med andra ord: Överlämnen eder åt oss, sluten eder till oss, vinnen
kunskap om våra hemliga gärningar och bliven våra bröder, våra jämlikar -
icke våra trälar utan våra bröder och delägare i allt vad vi hava.

8. Se, om I viljen göra detta svär jag eder med en ed, att I icke skolen
bliva ödelagda, men om I icke viljen göra detta svär jag eder med en ed, att
om en månad från i morgon skall jag befalla mina härar att överfalla eder,
och de skola icke tveka, ej heller skona, utan de skola dräpa eder, de skola
låta svärdet falla på eder ända till dess I bliven utrotade.

9. Se, jag är Giddianhi, och jag är hövding över detta Gadiantons hemliga
sällskap, vilket sällskap och verksamhet jag vet är gott. De hava dessutom
sitt ursprung långt tillbaka och hava gått i arv till oss.

10. Jag skriver detta brev till dig, Lachoneus, och jag hoppas, att ni skola
överlämna edra jordområden och besittningar utan blodsutgjutelse till oss,
på det detta mitt folk, som skilt sig från eder till följd av eder orättvisa
genom att beröva dem sin rättighet att styra, måtte kunna återfå sina
rättigheter och regeringen. Men om I icke gören detta, skall jag hämnas
deras oförrätter. Jag är Giddianhi."

11. När Lachoneus erhöll detta brev, blev han mycket förvånad över
Giddianhis fräckhet att fordra nephiternas land till besittning och hota
befolkningen med att hämnas deras oförrätter, som aldrig lidit några
oförrätter, utom sådana som de själva ådragit sig genom att bliva
avfällingar och sälla sig till onda och avskyvärda rövare.

12. Men se, denne Lachoneus, styresmannen, var en rättfärdig man, och han
lät ej en rövare skrämma sig med fordringar och hotelser. Fördenskull
hörsammade han ej brevet från Giddianhi, rövarhövdingen, utan befallde sitt
folk att ropa till Herren om styrka att motstå rövarna, när tiden skulle
komma för deras överfall.

13. Ja, han utsände ett påbud till hela folket, innehållande en befallning
att de skulle samla sina kvinnor och barn, sina flockar och hjordar och hela
sin förmögenhet, med undantag av sina jordegendomar, på ett ställe.

14. Han befallde, att de skulle bygga förskansningar runt omkring, och dessa
skulle vara mycket starka. Han befallde, att härar, både av nephiter och
lamaniter, eller alla som voro räknade ibland nephiterna, skulle förläggas
runt omkring för att hålla vakt och försvara dem emot rövare, både natt och
dag.

15. Ja, han sade vidare till dem: "Så visst som Herren lever, skolen I
ingalunda bliva befriade ifrån dessa Gadiantons rövares händer, med mindre I
omvänden eder från alla edra missgärningar och anropen Herren."

16. Så kraftiga och underbara voro Lachoneus' ord och profetior, att de
kommo hela folket att frukta, och de ansträngde sig av alla krafter att
hörsamma Lachoneus' ord.

17. Och det begav sig, att Lachoneus tillsatte befälhavare över alla
nephiternas härar för att leda dem när tiden var inne för rövarna att komma
ut ur ödemarken för att anfalla dem.

18. Den högste av alla befälhavarna, vilken skulle leda alla nephiternas
härar, blev utnämnd och hans namn var Gidgiddoni.

19. Nu var seden ibland alla nephiterna att utnämna till överbefälhavare
(utom då ondska rådde) en, som hade uppenbarelsens och även profetians ande.
Denne Gidgiddoni var därför en stor profet ibland dem, såsom ock
överdomaren.

20. Och folket sade till Gidgiddoni: "Bed till Herren och låt oss gå upp
ibland bergen i ödemarken och anfalla och nedgöra rövarna i deras egna
tillhåll."

21. Men Gidgiddoni sade till dem: "Bort det, ty om vi skulle draga upp emot
dem, skulle Herren överlämna oss i deras händer. Men vi vilja hålla oss redo
i själva hjärtat av våra besittningar. Vi vilja samla våra väpnade skaror,
och vi vilja ej draga ut emot dem, utan vi vilja vänta till dess de komma
emot oss. Därför, så visst som Herren lever, skall han överlämna dem i våra
händer, om vi göra detta."

22. Och det begav sig i det sjuttonde året mot slutet av detta år då
Lachoneus' påbud hade nått alla delar av landet, att befolkningen hade
hopsamlat sina hästar och vagnar, sin boskap och alla sina flockar, sina
hjordar och sin spannmål och all sin egendom, och de tågade ut i tusental
och i tiotusental till den plats, där de enligt bestämmelse skulle samlas
för att försvara sig emot sina fiender.

23. Platsen som hade blivit utsedd var Zarahemlas land och landet Ymnighet,
ja, ända till gränslinjen mellan landet Ymnighet och landet Ödeläggelse.

24. Det var många tusen människor, nephiter, som samlade sig i detta land.
Lachoneus befallde, att de skulle samla sig i landet söder ut för den stora
förbannelses skull, som vilade på landet norrut.

25. De förskansade sig emot sina fiender, och de bodde alla i ett och samma
land och voro ett enda samhälle, och så fruktade de de ord, som Lachoneus
hade talat, att de omvände sig från alla sina synder. De uppsände sina böner
till Herren, sin Gud, och de bådo honom om att befria dem, då deras fiender
skulle komma ned emot dem till kamp.

26. De voro mycket bekymrade för sina fienders skull. Men Gid-giddoni
befallde dem att förfärdiga stridsvapen av alla slag samt att rusta sig med
bröstharnesk, sköldar och runda sköldar i enlighet med de föreskrifter han
utfärdat.

Kapitel 4

1. Mot slutet av det adertonde året hade dessa rövarhärar rustat sig till
kamp och började komma ned och göra utfall från höjderna, bergsklyftorna och
ödemarken samt från sina förskansningar och hemliga tillhåll och började
taga landområdena i besittning, både i landet söderut och i landet norrut.
De började taga de jordområden, som nephiterna hade övergivit och de städer
som de hade utrymt, i besittning.

2. Men se, det fanns inga vilda djur eller något villebråd i de landsdelar
som övergivits av nephiterna. Det fanns intet villebråd för rövarna utom i
ödemarken.

3. Rövarna kunde ej leva på något annat ställe än i ödemarken, emedan de
saknade födoämnen, ty nephiterna hade lämnat sina jordområden öde och samlat
flockar och hjordar och all sin egendom och voro nu alla ett samhälle.

4. Fördenskull hade rövarna ej tillfälle att plundra och skaffa sig
födoämnen, utan de måste draga fram till öppen kamp emot nephiterna, men
nephiterna voro förenade till ett. De voro ett mycket stort antal, och de
hade förråd av livsmedel, av hästar och boskap och flockar av alla slag, så
att de kunde leva i sju år, och på denna tid hoppades de kunna bryta upp
rövarbanden över allt i landet. Så ändades det adertonde året.

5. I det nittonde året fann Giddianhi det rådligt att draga ut till kamp
emot nephiterna, ty på intet annat sätt kunde de skaffa sig uppehälle än
genom att plundra, röva och mörda.

6. De vågade ej sprida sig över hela landet för att odla spannmål av fruktan
för att nephiterna skulle anfalla och dräpa dem. Fördenskull befallde
Giddianhi sina härar detta år att gå upp och anfalla nephiterna.

7. De drogo ut till kamp, och det tilldrog sig i den sjätte månaden. Se,
stor och förfärlig var den dag de började kampen! De voro omgjordade såsom
seden var bland rövare, och de hade lammskinn omkring sina länder och voro
blodfärgade. Deras huvuden voro rakade och de hade plåtar till
huvudbetäckning. Dessa Giddianhis härars utseende var överväldigande och
förskräckligt till följd av deras bröstpansar och blodröda färg.

8. När nephiternas härar varseblevo Giddianhis skarors utseende, föllo de
ned på jorden och anropade Herren om att han skulle skona dem och befria dem
från deras fienders händer.

9. När Giddianhis härar sågo detta, började de ropa med hög röst av glädje,
ty de trodde, att nephiterna hade blivit fyllda med fruktan och fallit till
jorden, skräckslagna vid åsynen av deras härar.

10. Men häri misstogo de sig, ty nephiterna fruktade ej för dem, utan de
fruktade sin Gud och anropade honom om beskydd. Fördenskull voro de, när
Giddianhis skaror rusade emot dem, redo att mottaga dem, och i Herrens kraft
satte de sig till motvärn.

11. Slaget tog sin början i den sjätte månaden, och väldig och förfärlig var
striden, ja, stort och förfärligt var blodbadet, ja, så förfärligt, att
intet liknande var känt ibland Lehis folk ända sedan han lämnade Jerusalem.

12. Och oaktat de hotelser och de eder, som Giddianhi hade uttalat, slogo
nephiterna dem, så att de måste draga sig tillbaka för dem.

13. Gidgiddoni befallde sina härar att förfölja dem ända till gränsen av
ödemarken och att icke skona dem som föllo i deras händer under vägen.
Sålunda förföljde de dem och nedgjorde dem ända till gränsen av ödemarken så
att de uppfyllde Gidgiddonis befallning.

14. Och det begav sig, att Giddianhi, som hade motstått och kämpat med stor
tapperhet, tog till flykten och blev förföljd, och emedan han var utmattad
till följd av sin långa kamp, blev han upphunnen och dräpt. Och sådant var
rövaren Giddianhis slut.

15. Och det begav sig, att nephiternas härar återvände till sin
tillflyktsort. Och detta, det nittonde året, förflöt utan att rövarna kommo
för att förnya kampen, ej heller kommo de under det tjugonde året.

16. I det tjugoförsta året kommo de ej ut till kamp, men de kommo upp på
alla sidor för att belägra Nephis folk, ty de menade, att om de kunde
avskära Nephis folks förbindelse med dess jordområden och innesluta dem på
alla sidor, och om de kunde beröva dem alla utvändiga fördelar, skulle de
tvingas att ge upp enligt deras önskan.

17. De hade nu tillsatt en ledare, vilkens namn var Zemnarihah. Det var
därför Zemnarihah, som började denna belägring.

18. Men se, den var till nephiternas fördel - det var omöjligt för rövarna
att vidmakthålla belägringen länge nog för att den skulle hava något
inflytande på nephiterna, emedan dessa hade upplagt stora förråd -

19. emedan rövarnas förråd voro knappa, ty se, de hade intet annat än kött
till föda och detta kött erhöllo de i ödemarken,

20. och villebrådet började bliva så otillräckligt i ödemarken, att rövarna
voro nära att förgås av hunger.

21. Nephiterna gjorde oupphörliga utfall både dag och natt och överföllo
deras härar och avskuro dem i tusental och tiotusental.

22. Zemnarihahs krigare önskade övergiva sin plan till följd av de stora
nederlag de ledo både natt och dag.

23. Och det begav sig, att Zemnarihah befallde sina skaror att upphäva
belägringen och begiva sig till de mest avlägsna delarna av landet norrut.

24. När nu Gidgiddoni fick veta deras plan, och enär han kände till deras
svaghet till följd av brist på proviant och den stora manspillan de hade
lidit, skickade han ut sina härar nattetid och spärrade vägen för återtåg
och förlade sina skaror i vägen för deras återtåg.

25. Detta gjorde de nattetid, och de ryckte fram före rövarna, så att när
dessa följande morgon började sin marsch, hade de nephitiska härar både
framför sig och i ryggen.

26. De rövare, som befunno sig på sydsidan, blevo även avspärrade från sina
tillflyktsorter. Allt detta skedde på Gidgiddonis befallning.

27. Många tusenden gåvo sig som fångar åt nephiterna, och de övriga blevo
dräpta.

28. Deras ledare, Zemnarihah, blev tagen till fånga och hängd i ett träd,
ja, ända uppe i toppen, till dess han var död. När han hade hängt där till
dess han var död, fällde de trädet till marken och ropade med hög röst och
sade:

29. " Herren bevare sitt folk i rättfärdighet och i hjärtats helighet, så
att de måtte komma alla sådana, som söka efter att taga livet av dem
förmedelst våld och hemliga förbindelser, att fällas till marken liksom
denne man har blivit fälld till marken!"

30. Och de fröjdade sig och ropade åter som med en röst och sade: "Må
Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud beskydda detta folk i
rättfärdighet, så länge de åkalla sin Guds namn om beskydd!"

31. Och de utbröto alla i sång och pris till sin Gud för det stora under han
hade gjort för dem genom att frälsa dem från att falla i fiendernas händer.

32. Ja, de ropade: "Hosianna, Gud, den Allrahögste!" Och de ropade åter:
"Välsignat vare ditt namn, Herre Gud, den Allsmäktige, Gud, den
Allrahögste!"

33. Och deras hjärtan svällde av fröjd, och många tårar flöto med anledning
av Guds stora godhet att befria dem ur deras fienders händer, och de visste,
att det var till följd av sin omvändelse och ödmjukhet som de hade blivit
frälsta från evinnerlig undergång.

Kapitel 5

1. Se, det fanns ej en enda levande själ i hela Nephis folk, dom hade det
minsta tvivel angående de ord, som alla de heliga profeterna hade talat, ty
de visste, att de ovillkorligen måste uppfyllas.

2. De visste till följd av de många tecken som givits i enlighet med
profeternas ord, att Kristus måste hava kommit, och på grund av det som
redan skett visste de, att allting ovillkorligen skulle äga rum i enlighet
med det som blivit talat.

3. Fördenskull övergåvo de alla sina synder, vederstyggligheter och otukt
och tjänade Gud med all iver dag och natt.

4. När de tagit alla rövarna tillfånga, så att ingen utom de fallna undkom,
kastade de sina fångar i fängelse och läto Guds ord bliva predikat för dem,
och så många som ville omvända sig från sina synder och heligt förbinda sig
att aldrig mera mörda blevo frigivna.

5. Men alla som vägrade att ingå detta förbund och som ännu hyste tankar om
hemliga mord i sina hjärtan, ja alla som befunnos andas hat emot sina
bröder, blevo dömda och straffade enligt lagen.

6. Sålunda gjorde de slut på alla dessa onda, hemliga och avskyvärda
föreningar, i vilka det fanns så mycken ondska och i vilka så många mord
hade begåtts.

7. Sålunda hade det tjugoandra året förflutit, och likaledes det tjugotredje
året, och det tjugofjärde samt det tjugofemte. Så hade tjugofem år
förflutit.

8. Mycket hade tilldragit sig, som enligt mångas åsikt var både stort och
förunderligt. Dock kan icke allt upptecknas i denna bok, ja, denna bok kan
ej innehålla ens en hundradel av det som utfördes ibland så många människor
på tjugofem år.

9. Men se, det finnes urkunder, som innehålla alla detta folks förehavanden,
och en kortfattad men sann berättelse gavs av Nephi.

10. Därför har jag gjort mina uppteckningar om dessa tilldragelser i
enlighet med Nephis uppteckningar, vilka äro graverade på de plåtar, som
kallas Nephis plåtar.

11. Se, jag gör uppteckningarna på plåtar, vilka jag har förfärdigat med
mina egna händer.

12. Se, mitt namn är Mormon, och jag är så kallad efter Mormons land, det
land i vilket Alma upprättade kyrkan ibland folket, ja, den första kyrkan,
som upprättades ibland dem efter deras överträdelse.

13. Se, jag är en Jesu Kristi, Guds Sons, lärjunge. Jag har av honom blivit
kallad att predika hans ord ibland hans folk, på det de må hava evigt liv.

14. Det har blivit nödvändigt, att jag i enlighet med Guds vilja och på det
de hädangångna heligas böner måtte besvaras efter deras tro skulle göra
uppteckningar om detta, som har skett.

15. Ja, korta uppteckningar om det som ägt rum från den tid Lehi lämnade
Jerusalem till närvarande stund.

16. Därför gör jag mina uppteckningar enligt de uppgifter, som givits av dem
som voro före mig ända till mina dagars begynnelse,

17. och därefter upptecknar jag vad jag sett med mina egna ögon.

18. Och jag vet, att de uppteckningar jag gör, äro rätta och sanna. Dock
finns det mycket, som vi på vårt språk icke kunna uppteckna.

19. Nu slutar jag mina uppgifter rörande mig och fortsätter med att
uppteckna det som skedde före mig.

20. Jag är Mormon, en äkta ättling av Lehi. Jag har orsak att välsigna Gud
och min Frälsare, Jesus Kristus, emedan han förde våra fäder ut från
Jerusalems land (och ingen visste det utom han själv och de, som han förde
ut ur landet) samt gav mig och mitt folk så mycken kunskap för våra själars
frälsning.

21. Han har i sanning välsignat Jakobs hus och varit barmhärtig emot Josefs
säd.

22. Och i den grad Lehis barn hava hållit hans bud, har han välsignat dem
och främjat dem efter sitt ord.

23. Ja, han skall visserligen åter giva en lämning av Josefs säd kunskap om
Herren, deras Gud.

24. Och så visst som Herren lever skall han från jordens alla delar samla
hela återstoden av Jakobs avkomlingar, vilka äro skingrade över hela jordens
yta.

25. Såsom han har gjort förbund med hela Jakobs hus, så skall förbundet som
han ingått med Jakobs hus bliva fullbordat i hans egen behagliga tid, så att
Jakobs hus skall få kunskap om det förbund han ingått med dem.

26. Då skola de känna sin Återlösare, som är Jesus Kristus, Guds Son. Då
skola de insamlas från jordens fyra väderstreck till sina egna länder från
vilka de hava blivit skingrade, ja, lika visst som Herren lever, skall detta
ske. Amen.

Kapitel 6

1. I det tjugosjätte året återvände hela det nephitiska folket till sina
egna jordområden, varje man med sitt husfolk, sina flockar och hjordar, sina
hästar och sin boskap och allt som tillhörde honom.

2. Och det visade sig, att de icke hade förbrukat alla sina livsmedel,
varför de togo med sig allt, som de icke hade förtärt: all säd av varje slag
och likaledes sitt guld, silver och alla sina dyrbarheter, och de återvände
till sina egna hemorter och sina ägodelar, både i norr och söder, både i
landet norrut och i landet söderut.

3. De rövare, som hade gjort förbund att hålla fred och som tillhörde en
skara, vilken önskade förbliva lamaniter, erhöllo land i enlighet med sitt
antal, så att de genom arbete skulle hava något att leva av. På så sätt
upprättade de fred i hela landet.

4. De började åter hava framgång och bliva mäktiga, och det tjugosjätte och
det tjugosjunde året förflöt och stor ordning rådde i landet. De hade
stiftat lagar i enlighet med opartiskhet och rättvisa.

5. Nu fanns det ingenting i hela landet, som kunde hindra befolkningen från
att gå framåt utan avbrott, med mindre de föllo i överträdelse.

6. Och det var Gidgiddoni och domaren, Lachoneus, och de som blivit utnämnda
till ledare, som hade upprättat denna djupa fred i landet.

7. Många städer byggdes ånyo, och många gamla städer iståndsattes.

8. Många gator byggdes och många vägar banades, vilka ledde från stad till
stad, från land till land och från plats till plats.

9. Så förflöt det tjugoåttonde året och folket hade fortfarande fred.

10. Men det begav sig i det tjugonionde året, att det började uppstå
oenighet ibland befolkningen. Några voro högeligen uppblåsta i högmod och
skryt för sina mycket stora rikedomars skull, vilket orsakade stora
förföljelser.

11. Ty det fanns många köpmän i landet, och många lagkloka och ämbetsmän.

12. Och människorna började skilja sig ifrån varandra i rang, enligt sina
rikedomar och sina tillfällen att få lärdom, ja, några voro okunniga till
följd av sin fattigdom och andra fingo stor lärdom, emedan de voro rika.

13. Några voro upphöjda i stolthet och andra voro mycket ödmjuka. Några
vedergällde ovett med ovett, medan andra mottogo bannor, förföljelse och
alla slags lidanden och icke ville vända sig om och svara med smädelse, utan
de voro ödmjuka och ångerfulla för Gud.

14. Sålunda uppstod stor olikhet i landet, så att kyrkan började splittras,
ja, så att kyrkan i det trettionde året var upplöst överallt i landet utom
ibland några få lamaniter, som blivit omvända till den sanna tron, och de
ville ej avvika därifrån, ty de voro fasta, ståndaktiga, orubbliga och
villiga till att med all iver hålla Herrens Bud.

15. Orsaken till denna orättfärdighet ibland folket var följande: Satan hade
stor makt, så att han kunde driva människorna till att göra alla slags
missgärningar och uppblåsa dem med högmod samt fresta dem till att söka
efter att få makt och myndighet och rikedomar och världens fåfängligheter.

16. Sålunda vilseledde Satan människornas hjärtan till att begå allt slags
ont. Därför hade de fred endast några få år.

17. Alltså skedde det i början på det trettionde året - då befolkningen
under lång tid hade varit överlämnad att vilseledas av djävulens frestelser
och ledas varhelst han ville föra dem och att göra de missgärningar han
ville - alltså i början av detta, det trettionde året, rådde ibland
människorna ett tillstånd av förfärlig ogudaktighet.

18. Nu syndade de ej ovetande, ty de kände till vad Gud önskade av dem,
emedan de hade fått undervisning därom. Således gjorde de uppsåtligen uppror
emot Gud.

19. Detta var i Lachoneus', Lachoneus' sons, dagar, ty Lachoneus efterträdde
sin fader i ämbetet och styrde folket det året.

20. Då uppträdde män, inspirerade och utsända av himmelen, och de stodo fram
ibland folket överallt i landet och predikade samt vittnade frimodigt om
människornas synder och missgärningar. De vittnade även om återlösningen,
vilken Herren skulle åvägabringa för sitt folk, eller med andra ord, Kristi
uppståndelse. Och de vittnade frimodigt om hans död och lidanden.

21. Men det fanns ock många människor, som voro mycket vreda på dem som
betygade sådant, och de som vredgades voro huvudsakligen de högre domarna
och de som hade varit högpräster och lagkloka, ja, alla de som voro lagkloka
vredgades på dem som vittnade om detta.

22. Men ingen lagklok eller domare eller högpräst hade myndighet att döma
någon till döden, utan deras dom måste underskrivas av landets styresman.

23. Men många av dem som vittnade med frimodighet om det som tillhör Kristus
blevo gripna och hemligen dräpta av domare, så att underrättelsen om deras
död icke skulle komma till landets styresman förrän efter deras död.

24. Se, det var stridande emot landets lagar att taga någon avdaga utan
myndighet given av landets styresman.

25. Fördenskull kom en anklagelse till Zarahemlas land, till landets
styresman, emot de domare, som hade dömt Herrens profeter till döden men
icke efter lagen.

26. Då begav det sig, att de blevo gripna och ställda fram för domaren för
att dömas enligt den av folket givna lagen för det brott de begått.

27. Men det förhöll sig så, att dessa domare hade många vänner och fränder,
och de andra, ja, nästan alla de lagkloka och högprästerna, samlade sig och
gjorde gemensam sak med de domares fränder, vilka skulle underkastas förhör
i enlighet med lagen.

28. De ingingo förbund med varandra, ja, samma förbund, som stiftats i forna
dagar, vilket förbund stiftades och användes av djävulen för att förena dem
emot all rättfärdighet.

29. Därför förenade de sig emot Herrens folk och ingingo förbund att förgöra
dem, och rädda dem som gjorde sig skyldiga till mord från rättvisans grepp,
när rättvisan skulle gripa in i enlighet med lagen.

30. Och de trotsade lagen och sitt lands rättigheter. De slöto förbund med
varandra att dräpa styresmannen och tillsätta en konung över landet, på det
att landet icke längre skulle åtnjuta frihet utan styras av konungar.

Kapitel 7

1. Se, nu vill jag visa eder, att de icke tillsatte en konung över landet,
utan att de detta år, det vill säga det trettionde året, dödade, ja, mördade
landets överdomare på domarsätet.

2. Och människorna söndrade sig mot varandra och bildade stammar, varje man
med sin familj, släkt och vänner, och sålunda störtade de landets regering.

3. Varje stam tillsatte en hövding eller befälhavare över sig, och sålunda
uppkommo stammar och stamhövdingar.

4. Se, nu fanns det ingen man ibland dem, som icke hade en ansenlig familj
samt många fränder och vänner. Fördenskull blevo deras stammar mycket stora.

5. Allt detta skedde, och de förde ännu icke krig mot varandra. All denna
orättfärdighet drabbade emellertid befolkningen emedan människorna
överlämnade sig åt Satans makt.

6. Och regeringens förordningar omintetgjordes till följd av de hemliga
föreningar, som bildades av vänner och fränder till dem som mördade
profeterna.

7. De förorsakade stor oenighet i landet, och den rättfärdigare delen av
folket hade nästan alla blivit onda, ja, det fanns blott få rättfärdiga
människor ibland dem.

8. Sex år hade knappast förflutit sedan största delen av folket hade
försakat sin rättfärdighet och vänt sig, liksom hunden till sin spya eller
svinet till att vältra sig i smutsen.

9. Dessa hemliga föreningar, som hade bragt så stor orättfärdighet över
folket, samlade sig nu tillsammans och tillsatte en man, som de kallade
Jakob, som sin hövding,

10. och de kallade honom sin konung. Sålunda blev han konung över denna onda
skara, och han var en av de mest framstående, som höjt sin röst emot de
profeter, som vittnade om Jesus.

11. De voro icke så många till antalet som de folkstammar, vilka voro
förenade, med undantag av att det var deras hövdingar som stiftade lagarna,
envar för sin stam; dock voro de fiender; och ehuru de icke voro ett
rättfärdigt folk, voro de ändå förenade i sitt hat emot dem som hade ingått
förbund att störta regeringen.

12. När nu därför Jakob såg att deras fiender voro talrikare än de, och enär
han var skarans konung befallde han sitt folk, att de skulle taga sin
tillflykt till de nordligaste delarna av landet och där grundlägga ett rike,
tills avfällingar skulle sälla sig till dem (ty han smickrade sig med, att
det skulle bliva många avfällingar) så att de blevo starka nog att strida
mot folkstammarna. Sålunda gjorde de.

13. Så snabb var deras marsch, att den icke kunde förhindras innan de voro
utanför folkets räckvidd. Så ändades det trettionde året och så var
tillståndet ibland Nephis folk.

14. Och det begav sig i det trettioförsta året, att de voro indelade i
stammar, varje man med sin familj, släkt och sina vänner, men de hade kommit
överens om att icke föra krig mot varandra. De hade emellertid ej gemensamma
lagar och styrelsesätt, ty dessa författades enligt deras hövdingars och
ledares tycke, men de hade en mycket sträng lag, som förbjöd en stam att
göra intrång på en annans område, varför de till dels hade fred i landet.
Dock voro deras hjärtan bortvända från Herren, deras Gud, och de kastade
sten på profeterna och stötte dem bort ifrån sig.

15. Och det begav sig, att Nephi - vilken hade fått besök av änglar och hört
Herrens röst och vilken, enär han sett änglar, var ögonvittne till och hade
fått sig makt given att veta något angående Kristi verksamhet och vilken
även som ögonvittne hade sett människornas plötsliga avfall från
rättfärdighet till ondska och vederstygglighet;

16. denne Nephi, som sörjde över deras hjärtans hårdhet och sinnens blindhet
- gick ut ibland dem samma år och började frimodigt förkunna omvändelse och
syndernas förlåtelse genom tro på Herren Jesus Kristus.

17. Han betjänade dem i många stycken, men det kan ej allt upptecknas, och
en del skulle ej vara tillräckligt, och därför är det icke skrivet i denna
bok. Men Nephi verkade med makt och stor myndighet.

18. Och de voro vreda på honom, emedan han hade större makt än de, ty det
var icke möjligt att tvivla på hans ord, emedan hans tro på Herren Jesus
Kristus var så stor, att änglar dagligen betjänade honom.

19. I Jesu namn utdrev han djävlar och orena andar, och han till och med
uppväckte sin broder ifrån de döda, sedan denne blivit stenad till döds i en
folkhop.

20. Folket såg och bevittnade det, och de vredgades på honom på grund av
hans makt. Han utförde även många andra under i Jesu namn i folkets åsyn.

21.Och det trettioförsta året förflöt, och det fanns endast få som voro
omvända till Herren, men så många som voro omvända tillkännagåvo i sanning
för sina medmänniskor, att de fått del av den kraft och gudomliga Ande, som
bodde i Jesus Kristus, som de trodde på.

22. Och alla från vilka onda andar hade utkastats och alla de som blivit
botade från sina sjukdomar och sina skröpligheter betygade i sanning för
människorna, att Guds Ande hade påverkat dem, så att de blivit helade, och
de visade även tecken och gjorde under ibland befolkningen.

23. Sålunda förflöt även det trettioandra året. Nephi predikade för folket i
början på det trettiotredje året, och han predikade omvändelse och syndernas
förlåtelse för dem.

24. Nu vill jag även påminna eder om att ingen bragtes till omvändelse, som
icke likaledes blev döpt i vatten.

25. Fördenskull ordinerade Nephi vissa män till detta ämbete, så att alla
som kommo till dem kunde döpas i vatten såsom ett intyg och vittnesmål för
Gud och hela folket, att de hade omvänt sig och fått förlåtelse för sina
synder.

26. Många blevo i början på detta år döpta till omvändelse, och sålunda
förflöt större delen av året.

Kapitel 8

1. Följande tilldrog sig enligt våra uppteckningar, och vi veta att våra
uppteckningar äro tillförlitliga, ty se, det var en rättfärdig man som hade
vård om uppteckningarna, ty han gjorde i sanning många under i Jesu namn,
och ingen kunde göra ett under i Jesu namn, med mindre han var fullständigt
renad från all orättfärdighet.

2. Och om intet misstag har begåtts av denne man i vår tidräkning, hade det
trettiotredje året förflutit.

3. Man började med stort allvar forska efter det av profeten Samuel,
lamaniten, förkunnade tecknet, nämligen efter den tid det skulle bliva
mörker i landet under tre dagar.

4. Mycket tvivel och kiv uppstod ibland människorna, oaktat så många under
hade skett.

5. I det trettiofjärde året på den fjärde dagen i den första månaden uppstod
det en våldsam storm, en sådan som aldrig förr varit känd i hela landet.

6. Ett våldsamt och förfärligt oväder rasade. Det var åska, så förfärlig,
att hela jorden skakade som om den skulle rämna i många stycken.

7. Ljungeldar blixtrade, mera bländande än någonsin förr varit känt i hela
landet.

8. Zarahemlas stad fattade eld.

9. Moronis stad sjönk i havets djup, och dess invånare drunknade.

10. Jorden kastades upp över Moronihahs stad, så att det blev ett högt berg
i stället för staden.

11. Se, det var en stor och förfärlig ödeläggelse i landet söderut.

12. Men se, ödeläggelsen var ännu större och förfärligare i landet norrut,
ty se, hela landets yta blev förändrad till följd av ovädret,
virvelvindarna, åskorna, ljungeldarna och de kraftiga jordskalven över hela
landet.

13. Gatorna uppbrötos och de jämna vägarna förstördes och många jämna
platser blevo ojämna.

14. Många stora och ansenliga städer sänktes och många brändes medan andra
skakades, så att byggnaderna störtade till jorden och deras invånare
omkommo, och platserna lämnades öde.

15. Några städer stodo kvar, men även i dessa voro skadorna mycket stora och
många omkommo.

16. Några bortfördes av virvelvinden, och ingen vet vad det blev av dem,
endast att de blevo bortförda.

17. Och sålunda blev hela landets yta omformad till följd av ovädren,
åskorna, ljungeldarna och jordskalven.

18. Se, klipporna rämnade itu, de sönderbrötos överallt i landet, så att de
återfunnos i brutna stycken, i skikt och i sprickor överallt i landet.

19. När åskorna, ljungeldarna, stormen, ovädret och jordskalven upphörde -
se, de varade i ungefär tre timmars tid; några sade visserligen, att tiden
var längre, men alla dessa stora och förfärliga händelser timade under en
tidrymd av ungefär tre timmar - se, då låg hela landet i mörker.

20. Det låg ett tjockt mörker över hela landet, så att invånarna, som icke
hade omkommit, kunde känna mörkrets tjocka.

21. De kunde icke hava något ljus till följd av mörkret, varken ljus eller
facklor. Ej heller kunde de tända eld med sitt fina och utomordentligt torra
trä, och därför hade de inget ljus.

22. Intet ljus var synligt, varken eld eller skimmer, ej heller solen, ej
heller månen, ej heller stjärnorna, ty så tjocka voro de mörka dimmorna, som
täckte hela landet.

23. Och det begav sig, att under en tidrymd av tre dagar intet ljus var
synligt, och människorna klagade högljutt, jämrade sig och gräto
oupphörligen, ja, stor var människornas jämmer till följd av mörkret och den
stora förödelse, som hade drabbat dem.

24. På ett ställe hörde man dem ropa och säga: "O, om vi hade omvänt oss
innan denna stora och förfärliga dag! Då skulle våra bröder hava blivit
skonade, och de skulle ej hava blivit innebrända i den stora staden
Zarahemla."

25. Och på ett annat ställe hörde man dem ropa, klaga och säga: "O, att vi
hade omvänt oss innan denna stora och förskräckliga dag kom och icke hade
dräpt och stenat profeterna samt kastat ut dem. Då skulle våra mödrar, våra
fagra döttrar och våra barn hava blivit skonade och icke blivit begravna i
den stora staden Moronihah." Och sålunda voro människornas klagorop
genomträngande och förfärliga.

Kapitel 9

1. Och det begav sig, att en röst hördes ibland landets alla invånare
överallt i detta land, vilken ropade:

2. "Ve, ve, ve detta folk! Ve hela landets invånare, om de icke omvända sig!
Ty djävulen ler, och hans änglar fröjda sig över mitt folks fagra söner och
döttrar, som omkommit, och de hava fallit till följd av sin orättfärdighet
och sina vederstyggligheter.

3. Se, den stora staden Zarahemla med dess invånare har jag uppbränt i eld.

4. Se, den stora staden Moroni har jag sänkt i havets djup, och dess
invånare hava drunknat.

5. Se, den stora staden Moronihah och dess invånare har jag täckt med jord
för att gömma deras missgärningar och vederstyggligheter för mitt ansikte,
så att profeternas och de heligas blod icke mera skall komma fram för mig
emot dem.

6. Se, staden Gilgal har jag låtit sjunka och dess invånare begravas i
jordens djup,

7. ja, likaledes staden Onihah med dess invånare och staden Mocum och dess
invånare och staden Jerusalem och dess invånare. Se, jag har låtit vatten
komma upp i stället för att gömma deras ondska och vederstyggligheter för
mitt ansikte, så att profeternas och de heligas blod icke mera skall komma
fram för mig emot dem.

8. Se, städerna Gadiandi, Gadiomnah, Jakob och Gimgimno, alla dessa har jag
låtit sjunka och höjder och dalar komma i stället. Deras invånare har jag
begravt i jordens djup för att gömma deras ondska och vederstyggligheter för
mitt ansikte, så att profeternas och de heligas blod icke mera skall komma
fram för mig emot dem.

9. Se, den stora staden Jakobugath, vilken beboddes av konung Jakobs folk,
har jag låtit uppbrännas i eld för deras synders och ondskas skull, som
överträffade all annan ondska i hela landet, till följd av deras hemliga
mord och förbindelser, ty det var de som tillintetgjorde mitt folks fred och
regering i landet. Därför lät jag dem brännas för att förgöra dem för min
åsyn, så att profeternas och de heligas blod icke mera skulle komma fram för
mig emot dem.

10. Se, staden Laman, staden Josh, staden Gad och staden Kishkumen har jag
låtit uppbränna med eld med sina invånare för deras ondskas skull genom att
utkasta profeterna och stena dem som jag skickade att förkunna för dem om
deras ondska och vederstyggligheter.

11. Och emedan de kastade ut dem alla, så att det icke fanns några
rättfärdiga ibland dem, sände jag ned eld och ödelade dem, så att deras
ondska och vederstyggligheter måtte bliva gömda för mitt ansikte, så att
blodet från profeterna och de heliga, vilka jag sände ibland dem, icke
skulle ropa till mig ur jorden emot dem.

12. Jag har låtit många stora omstörtningar ske i detta land och ibland
detta folk för deras ondskas och vederstyggligheters skull.

13. O, alla I, som haven blivit skonade, emedan I voren rättfärdigare än de,
viljen I icke nu återvända till mig och bättra eder från edra synder samt
bliva omvända, på det jag må kunna hela eder?

14. Ja, sannerligen säger jag eder, att om I viljen komma till mig, så
skolen I hava evigt liv. Se, min barmhärtighets arm är uträckt emot eder,
och den som vill komma, honom skall jag mottaga, och välsignade äro de som
komma till mig.

15. Se, jag är Jesus Kristus, Guds Son. Jag skapade himlarna och jorden och
allt vad i dem är. Jag var hos Fadern från begynnelsen. Jag är i Fadern och
Fadern är i mig, och i mig har Fadern härliggjort sitt namn.

16. Jag kom till mina egna, och mina egna mottogo mig icke. Och skrifterna
angående min ankomst äro fullbordade.

17. Åt alla dem som hava mottagit mig har jag givit att bliva Guds söner,
och sammalunda vill jag ock med alla dem som tro på mitt namn, ty se,
återlösning kommer genom mig, och i mig är Moses' lag uppfylld.

18. Jag är världens ljus och liv. Jag är A och O, begynnelsen och änden.

19. I skolen icke mera offra åt mig medelst blodsutgjutelse, utan edra offer
och brännoffer skola vara avskaffade, ty jag vill ej antaga några av edra
offer och brännoffer.

20. I skolen offra ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande till offer åt
mig. Den som kommer till mig med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande,
skall jag döpa med eld och den Helige Anden liksom lamaniterna blevo döpta
med eld och den Helige Anden, på grund av sin tro på mig, då de blevo
omvända, ehuru de icke visste det.

21. Se, jag har kommit till världen för att bringa världen återlösning, för
att frälsa världen ifrån synd.

22. Fördenskull, den som omvänder sig och kommer till mig som ett litet
barn, honom vill jag mottaga, ty av sådana består Guds rike. Se, för sådana
har jag lagt ned mitt liv och tagit upp det igen. Därför, omvänden eder och
kommen till mig, I jordens ändar, och bliven frälsta!"

Kapitel 10

1. Och se, hela befolkningen i landet hörde dessa tal och bevittnade det.
Och efter dessa tal blev det tystnad i landet under många timmar.

2. Ty så stor var befolkningens förvåning, att de upphörde att klaga och
jämra sig över förlusten av fränder, som hade omkommit. Fördenskull blev det
tystnad i hela landet under många timmar.

3. Och det begav sig, att det åter kom en röst till folket, och hela
befolkningen hörde den och bevittnade det, och den sade:

4. "O, I invånare av dessa stora städer, som hava fallit, I, som ären Jakobs
ättlingar, ja, som ären av Israels hus, huru ofta har jag icke samlat eder,
såsom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar samt omhuldat eder!

5. Åter, huru ofta ville jag icke hava samlat eder såsom hönan samlar sina
kycklingar under sina vingar, ja, o I, av Israels hus, som hava fallit! Ja,
o I, folk av Israels hus, I som bon i Jerusalem, såväl som I vilka haven
fallit, ja, huru ofta ville jag icke hava samlat eder såsom hönan samlar
sina kycklingar, men I villen icke.

6. O, I Israels hus, som jag har skonat, huru ofta vill jag icke samla eder
såsom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar, om I viljen omvända
eder och återvända till mig med hjärtats fulla uppsåt.

7. Men om icke, o I Israels hus, skola edra boningsplatser bliva öde, till
dess tiden kommer, då förbundet med edra fäder skall fullbordas."

8. När befolkningen hade hört dessa ord, se, då började de åter gråta och
jämra sig, emedan de hade förlorat sina fränder och vänner.

9. Och på så sätt förflöto de tre dagarna. Och det var morgon, mörkret
skingrades från landet, jorden upphörde att bäva, klipporna rämnade icke
mera, det hemska stönandet upphörde och de larmande oljuden försvunno.

10. Jorden hängde åter tillsammans, så att den stod fast, Sorgen, gråten och
de människors klagan, vilka hade blivit skonade och vilka ännu levde,
upphörde och deras sorg förvandlades till glädje och i stället för
klagovisor sjöngo de pris och tacksägelse åt Herren Jesus Kristus, sin
Återlösare.

11. Och så långt voro skrifterna, vilka innehöllo profeternas ord,
uppfyllda.

12. Och det var den rättfärdigare delen av befolkningen som blivit räddad,
de som mottagit profeterna och icke stenat dem. Det var de, som icke hade
utgjutit de heligas blod, som blevo skonade -

13. de blevo skonade och blevo icke sänkta och begravda i jorden, de blevo
icke dränkta i havets djup, de blevo icke brända i eld, ej heller utsattes
de för omstörtningar och krossades till döds, de bortfördes ej av någon
virvelvind, ej heller överväldigades de av tjockan, som förorsakade rök och
mörker.

14. Måtte nu den som läser förstå, den som har skrifterna rannsaka dem och
se och betrakta om all denna död och ödeläggelse av eld, av rök, av oväder,
av virvelvindar, av öppningar i jorden för att mottaga dem och allt detta,
icke är uppfyllelsen av många av de heliga profeternas profetior!

15. Se, jag säger eder, att många hava betygat, att sådant skulle ske vid
Kristi ankomst, och de hava även blivit dräpta emedan de vittnade om detta.

16. Ja, profeten Zenos vittnade om detta, och likaledes talade profeten
Zenock om detta, ty de vittnade i synnerhet om oss, som utgöra återstoden av
deras säd.

17. Se, vår fader Jakob vittnade även om en återstod av Josefs avkomlingar.
Se, äro icke vi en återstod av Josefs avkomlingar? Och står icke detta, som
vittnar om oss, skrivet på mässingsplåtarna, som vår fader Lehi tog med sig
från Jerusalem?

18. Och det begav sig mot slutet av det trettiofjärde året, såsom jag vill
visa eder, att de av Nephis folk, som voro skonade, och likaledes de som
hade kallats lamaniter och som voro skonade, erhöllo stora ynnestbevisningar
och fingo stora välsignelser utgjutna på sina huvuden, så att Kristus strax
efter sin himmelsfärd uppenbarade sig för dem

19. och visade dem sin kropp samt betjänade dem. En berättelse om hans
verksamhet skall givas framdeles. Därför slutar jag mina ord för denna gång.

Jesus Kristus uppenbarade sig för Nephis folk, medan mängden var församlad i
landet Ymnighet, samt betjänade dem. Och på detta sätt uppenbarade han sig
för dem. - Omfattande elfte till och med tjugosjätte kapitlen.

Kapitel 11

1. Och nu begav det sig, att en stor mängd av Nephis folk var församlad runt
omkring templet, som stod i landet Ymnighet. De voro förvånade och
förundrade sig och visade varandra den underliga förändring som skett.

2. De samtalade även med varandra om denne Jesus Kristus, vars död tecknet
hade förkunnat.

3. Medan de sålunda samtalade med varandra, hörde de en röst som från
himmelen. De blickade runt omkring sig, ty de förstodo icke rösten, som de
hörde. Det var icke en barsk röst, ej heller en hög röst, och dock, ehuru
det var en mild röst, genomträngde den dem som hörde den till det innersta,
så att de darrade i hela kroppen, ja, den genomträngde dem i själva själens
innersta och gjorde att deras hjärtan brunno.

4. Och det begav sig, att de åter hörde rösten, men de förstodo den ej.

5. Och åter, för tredje gången hörde de rösten, och då öppnade de sina öron
att höra den, och deras ögon voro riktade emot det håll, varifrån ljudet
kom, och de blickade ståndaktigt mot himmelen, varifrån ljudet kom.

6. Se, tredje gången förstodo de rösten, som de hörde, och den sade till
dem:

7. "Sen min älskade Son, i vilken jag har funnit behag, i vilken jag har
härliggjort mitt namn! Hören honom!"

8. När de förstodo, riktade de åter sina ögon emot himmelen, och se, de sågo
en människa nedstiga från himmelen, och han var klädd i en vit skrud, och
han kom ned och stod mitt ibland dem. Hela mängden hade riktat sina ögon mot
honom, och de vågade ej öppna sina munnar och säga något, icke en gång till
varandra, och de visste ej vad det betydde, ty de trodde det var en ängel,
som hade uppenbarat sig för dem.

9. Och det begav sig, att han uträckte sin hand och talade till folket och
sade:

10. "Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle
komma till världen.

11. Se, jag är världens ljus och liv. Jag har druckit av den bittra kalken,
vilken Fadern har givit mig, och jag har förhärligat Fadern genom att påtaga
mig världens synder, varigenom jag har underkastat mig Faderns vilja i allt
från begynnelsen."

12. När Jesus hade sagt dessa ord, föll mängden ner på jorden, ty de kommo
ihåg, att det hade blivit förutsagt ibland dem, att Kristus skulle visa sig
för dem efter sin himmelsfärd.

13. Och Herren talade till dem och sade:

14. "Stån upp och kommen hit till mig, på det I kunnen sticka edra händer i
min sida och känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter,
så att I mån kunna veta, att jag är Israels Gud och hela jordens Gud, som
har blivit dödad för världens synder."

15. Och mängden gick fram och stack sina händer i hans sida och kände
märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter. Detta gjorde de den
ene efter den andre till dess de alla hade gått fram, och de sågo med sina
egna ögon och kände med sina egna händer och visste förvisso samt betygade,
att det var han om vilken profeterna hade skrivit, att han skulle komma.

16. När de alla hade gått fram och förvissat sig, ropade de enhälligt och
sade:

17. "Hosianna! Välsignat vare Guds, den Allrahögstes, namn!" Och de föllo
ned för Jesu fötter och tillbådo honom.

18. Och han talade till Nephi (ty Nephi var i folkmängden) och han befallde
honom, att han skulle komma fram.

19. Nephi stod upp och gick fram och föll ned för Herren och kysste hans
fötter.

20. Och Herren befallde honom att stå upp. Han reste sig upp och stod
framför honom.

21. Herren sade till honom: "Jag giver dig fullmakt att döpa detta folk, när
jag åter har uppfarit till himmelen."

22. Dessutom kallade Herren andra och sade till dem sammalunda, och han gav
dem fullmakt att döpa. Han sade till dem: "Sålunda skolen I döpa, och det
skall icke vara någon ordstrid ibland eder.

23. Sannerligen säger jag eder, att den som till följd av edra ord omvänder
sig från sina synder och begär att bliva döpt i mitt namn, skolen I döpa på
detta sätt: Se, I skolen gå ned och stå i vattnet, och i mitt namn skolen I
döpa dem.

24. Och se, dessa äro de ord, som I skolen säga: I skolen nämna deras namn
och säga:

25. 'Med fullmakt av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns och i Sonens och
i den Helige Andens namn. Amen.'

26. Sedan skolen I nedsänka dem i vattnet och åter komma upp ur vattnet.

27. På så sätt skolen I döpa i mitt namn, ty se, sannerligen säger jag eder,
att Fadern, Sonen och den Helige Anden äro ett, och jag är i Fadern och
Fadern i mig, och Fadern och jag äro ett.

28. Såsom jag har befallt eder skolen I döpa. Det skall icke förekomma några
ordstrider ibland eder såsom hittills har varit fallet. Ej heller skall det
vara ordstrider ibland eder rörande mina läropunkter såsom hittills.

29. Ty sannerligen, sannerligen säger jag eder, att den som är stridslysten
är icke av mig utan av djävulen, som är fader till oenighet och som uppeggar
människornas hjärtan, så att den ene tvistar med den andre i vrede.

30. Se, det är icke min lära att uppegga människors hjärtan till vrede mot
varandra, utan min lära är att sådant skall upphöra.

31. Se, sannerligen, sannerligen säger jag eder, att jag skall förklara min
lära för eder.

32. Detta är min lära, och det är den lära, som Fadern har givit mig, och
jag vittnar om Fadern och Fadern vittnar om mig, och den helige Anden
vittnar om Fadern och mig, och jag betygar, att Fadern befaller alla
människor överallt att omvända sig och tro på mig.

33. Den som tror på mig och bliver döpt, han skall varda frälst, och de äro
de, som skola ärva Guds rike.

34. Den som icke tror på mig och icke är döpt skall bliva fördömd.

35. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att detta är min lära, och jag
vittnar därom från Fadern, och den som tror på mig tror även på Fadern. För
honom skall Fadern vittna om mig, ty han skall besöka honom med eld och med
den Helige Anden.

36. Sålunda skall Fadern vittna om mig, och den Helige Anden skall vittna
för honom om Fadern och mig, ty Fadern och jag och den Helige Anden äro ett.

37. Åter säger jag eder, att I måsten omvända eder och bliva som ett litet
barn och bliva döpta i mitt namn, annars kunnen I ingalunda mottaga detta.

38. Åter säger jag eder: I måsten omvända eder och bliva döpta i mitt namn
samt bliva som ett litet barn, annars kunnen I ingalunda ärva Guds rike.

39. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att detta är min lära, och den
som bygger därpå bygger på min klippa, och helvetets portar skola icke bliva
dem övermäktiga.

40. Den som förkunnar mer eller mindre än detta och fastställer det som min
lära, han kommer av ondo och är ej byggd på min klippa, utan han bygger på
en grund av sand och helvetets portar stå öppna att mottaga sådant, när
översvämningarna komma och vindarna slå emot dem.

41. Gån fördenskull ut till detta folk och förkunnen de ord, som jag talat,
allt intill jordens ändar.

Kapitel 12

1.När Jesus hade talat dessa ord till Nephi och dem som blivit kallade (och
antalet av dem som blivit kallade och fått fullmakt och myndighet att döpa
var tolv), se, då räckte han ut sin hand emot mängden och ropade och sade:
"Välsignade ären I, om I given akt på dessa tolvs ord, vilka jag har utvalt
ibland eder att verka ibland eder och vara edra tjänare. Dessa har jag givit
fullmakt att döpa eder med vatten, se, då skall jag döpa eder med eld och
med den helige Anden. Fördenskull ären I välsignade, om I tron på mig och
bliven döpta sedan I haven sett mig och veten att jag är.

2. Och åter, ännu mera välsignade äro de som tro på edra ord när I betygen,
att I haven sett mig och veten, att jag är. Ja, välsignade äro de som tro på
edra ord och gå ned i ödmjukhetens djup och bliva döpta, ty de skola bliva
besökta med eld och den Helige Anden och erhålla sina synders förlåtelse.

3. Ja, saliga äro de i anden fattiga, som komma till mig, ty dem hör
himmelriket till.

4. Åter, saliga äro alla de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

5. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.

6. Saliga äro alla de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola
bliva fyllda med den Helige Anden.

7. Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.

8. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

9. Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.

10. Saliga äro de som lida förföljelse för mitt namns skull, ty dem hör
himmelriket till.

11. Saliga ären I, när människorna för min skull förfölja och smäda eder och
sanningslöst säga allt ont mot eder.

12. Ty I skolen hava stor glädje och fröjda eder övermåttan, emedan eder
belöning i himmelen skall varda stor. Så förföljde man ju ock profeterna som
voro före eder.

13. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag giver eder att vara jordens
salt, men om saltet mister sin sälta, med vad skall då jorden saltas? Saltet
duger då till intet utom att kastas ut och trampas ned av människorna.

14. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag giver eder att vara detta
folks ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg.

15. Icke tänder man väl ett ljus och sätter det under skäppan? Nej, utan på
en ljusstake, så att det lyser för alla dem som äro i huset.

16. Så lyse därför edert ljus för detta folk, att de se edra goda gärningar
och förhärliga eder Fader, som är i himmelen.

17. I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller
profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva utan för att fullborda.

18. Ty sannerligen säger jag eder: Icke en bokstav, ej heller den minsta
prick har förlorats från lagen, utan allt har blivit fullbordat i mig.

19. Och se, jag har givit eder min Faders lag och bud, på det I skolen tro
på mig, och på det I skolen omvända eder från edra synder och komma till mig
med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande. Se, I haven buden framför
eder, och lagen är fullbordad.

20. Kommen därför till mig och bliven frälsta, ty sannerligen säger jag
eder, att om I icke hållen mina bud som jag nu har givit eder, skolen I icke
inkomma i himmelriket.

21. I haven hört, att det har blivit sagt av de gamla och det står även
skrivet framför eder, att du icke skall dräpa, och att den som dräper, skall
stå i fara för Guds dom,

22. men jag säger eder, att den som är vred på sin broder står i fara för
hans dom. Och den som säger till sin broder: 'Du odåga', står i fara för
rådet, och den som säger: 'Du dåre', han står i fara för helvetets eld.

23. Fördenskull, om du kommer till mig, eller önskar att komma till mig, och
drager dig till minnes att din broder har något emot dig -

24. gå bort till din broder och förlik dig först med din broder. Kom sedan
till mig med hjärtats fullkomliga uppsåt, så skall jag mottaga dig.

25. Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu är med
honom på vägen, på det han icke må gripa dig, och du kastas i fängelse.

26. Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut
därifrån, förrän du har betalt den yttersta seninen. Men kan du, medan du är
i fängelse betala en enda senine? Sannerligen, sannerligen säger jag dig:
Ingalunda!

27. Se, det står skrivet av de gamle, att du icke skall begå
äktenskapsbrott.

28. Men jag säger eder, att den som ser på en kvinna med begärelse, har
redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.

29. Se, jag giver eder ett bud, att I icke tillåten något sådant att få rum
i edra hjärtan.

30. Ty det är bättre, att I förneken eder allt detta och tagen upp edert
kors, än att I skolen bliva kastade i helvetet.

31. Det står skrivet, att den som skiljer sig ifrån sin hustru skall giva
henne skiljebrev.

32. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att var och en som skiljer sig
från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak
till att äktenskapsbrott begås med henne. Den som ingår äktenskap med henne,
som är frånskild, begår äktenskapsbrott.

33. Och åter står det skrivet, att du icke skall svärja falskt utan du skall
hålla din ed inför Herren,

34. men sannerligen, sannerligen säger jag eder, att I skolen alls icke
svärja, varken vid himmelen, ty den är Guds tron,

35. ej heller vid jorden, ty den är hans fotapall,

36. ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår
vare sig svart eller vitt,

37. utan sådant skall edert tal vara: Ja, ja; nej, nej, ty vad mera är, det
är av ondo.

38. Och se, det står skrivet: Öga för öga och tand för tand,

39. men jag säger eder, att I icke skolen stå emot någon oförrätt utan om
någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom,

40. och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
livklädnad, så låt honom få manteln med.

41. Och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två
med honom.

42. Giv den som beder dig, och vänd dig icke bort från den, som vill låna av
dig.

43. Och se, det står även skrivet, att du skall älska din nästa och hata din
ovän,

44. men se, jag säger eder: Älsken edra ovänner, välsignen dem som förbanna
eder, gören väl mot dem som hata eder och bedjen för dem som visa eder
illvilja och förfölja eder,

45. på det I skolen vara eder himmelske Faders barn, ty han låter sin sol gå
upp över onda och goda.

46. Fördenskull är allt det som var till i gamla dagar, det som var under
lagen, fullbordat i mig.

47. Det gamla är förgånget, och allt har blivit nytt.

48. Fördenskull önskar jag, att I skolen vara fullkomliga, alldeles såsom
jag, eller eder himmelske Fader, är fullkomlig.

Kapitel 13

1. Sannerligen, sannerligen säger jag, att jag önskar att I skolen giva de
fattiga allmosor, men akten eder, så att I icke given edra allmosor inför
människorna för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder
Fader, som är i himmelen.

2. Därför, då I given edra allmosor, så låt icke stöta i basun för eder,
såsom skrymtare göra i synagogorna och på gatorna, på det de skola bliva
prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått sin lön.

3. Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad
den högra gör,

4. så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i
det fördolda, vedergälla dig.

5. Och när du beder, skall du icke göra som skrymtarna, vilka gärna stå i
synagogorna och i gathörnen för att bliva sedda av människorna. Sannerligen
säger jag eder: De hava fått ut sin lön.

6. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare och stäng igen din dörr
och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det
fördolda, vedergälla dig.

7. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka
tro att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull.

8. Så varen då icke lika dem, ty eder Fader vet vad I behöven, förrän I
bedjen honom.

9. Därför skolen I bedja sålunda: Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde
ditt namn,

10. ske din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden,

11. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;

12. och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo;

13. ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet, amen.

14. Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder
himmelske Fader förlåta eder;

15. men om I icke förlåten människorna, så skall icke heller eder Fader
förlåta edra försyndelser.

16. Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom
skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna
med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.

17. Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,

18. för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan
allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i
det fördolda, vedergälla dig.

19. Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra och tjuvar
bryta sig in och stjäla,

20. utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och
där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.

21. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

22. Ögat är kroppens ljus. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp
ljus.

23. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker.
Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då
icke mörkret!

24. Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene
och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och
förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon."

25. När Jesus hade talat dessa ord såg han på de tolv, som han hade utvalt,
och sade till dem: "Kommen ihåg de ord, som jag har talat! Ty se, I ären de,
som jag har utvalt till att verka ibland detta folk. Därför säger jag till
eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka,
ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än
maten, och kroppen mer än kläderna?

26. Sen på fåglarna under himmelen: de så ej, ej heller skörda de, ej heller
samla de in i lador, och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke
mycket mer än de?

27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin
livslängd?

28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru
de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;

29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så
klädd som en av dem.

30. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas
i ugnen, så skall han ock kläda eder, om I icke ären klentrogna.

31. Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: "Vad skola vi äta?"
eller: "Vad skola vi dricka?" eller: "Vad skola vi kläda oss med?"

32. Ty eder himmelske Fader vet, att I behöven allt detta.

33. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också
allt detta andra tillfalla eder.

34. Gören eder alltså intet bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall
själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."

Kapitel 14.

1. När Jesus hade talat dessa ord, vände han sig till mängden, och han
öppnade sin mun och sade till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;

2. ty med den dom varmed I dömen, skolen I bliva dömda, och med det mått som
I mäten med, skall ock mätas åt eder.

3. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke
bliver varse bjälken i ditt eget öga?

4. Eller huru kan du säga till din broder: Låt mig taga ut grandet ur ditt
öga, du som har en bjälke i ditt eget öga?

5. Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se
till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

6. Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten ej edra pärlor för
svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända
sig om och sarga eder.

7. Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen,
och för eder skall varda upplåtet.

8. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för
den som klappar skall varda upplåtet.

9. Eller vilken är den man ibland eder, som räcker sin son en sten, när han
beder honom om bröd,

10. eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk.

11. Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru
mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt
dem som bedja honom!

12.Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I
ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.

13. Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder
till fördärvet och många äro de som gå fram på den;

14. och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få
äro de som finna den.

15. Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i
fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.

16. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från
törnen eller fikon från tistlar?

17. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig
frukt.

18. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd
bära god frukt.

19. Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden.

20. Alltså skolen I känna dem av deras frukt.

21. Icke kommer var och en in i himmelriket som säger till mig: Herre,
Herre, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

22. Många skola på den dagen säga till mig: Herre, Herre, hava vi icke
profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom
ditt namn gjort många kraftgärningar?

23. Men då skall jag betyga för dem: Jag har aldrig känt eder; gån bort
ifrån mig, I ogärningsmän.

24. Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må
liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget.

25. Och slagregn föll och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och
kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var
grundat på hälleberget.

26. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må
liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden.

27. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och
slogo mot huset; och det föll omkull, och dess fall var stort."

Kapitel 15

1. När Jesus hade slutat att tala detta kastade han sina blickar runt
omkring på de församlade och sade till dem: "Se, I haven hört vad jag lärde
innan jag uppfor till min Fader. Fördenskull, envar som kommer ihåg dessa
mina ord och gör dem, honom skall jag uppväcka på den yttersta dagen.

2. När Jesus hade sagt dessa ord märkte han, att det fanns några bland de
närvarande, som voro förvånade och undrade vad hans vilja var beträffande
Moses' lag, ty de förstodo ej vad han hade sagt angående det gamla, som var
förgånget, och att allt hade blivit nytt.

3. Och han sade till dem: "Förundren eder icke över att jag sade till eder,
att det gamla är förgånget och att allt hade blivit nytt.

4. Se, jag säger eder, att lagen som blev given åt Moses är fullbordad.

5. Se, jag är den som gav lagen, och jag är den som gjorde förbund med
Israels folk. Därför är lagen fullbordad i mig, ty jag är kommen för att
fullborda lagen. Därför har den ett slut.

6. Se, jag omintetgör ej profeterna, ty sannerligen säger jag eder, att så
mycket av dem som icke har blivit fullbordat i mig, skall allt fullbordas.

7. Ehuru jag sade till eder, att det gamla är förgånget, så omintetgör jag
dock icke det som blivit talat rörande det tillkommande.

8. Ty se, förbundet som jag gjort med mitt folk är ännu icke helt
fullbordat, men lagen som blev given åt Moses är fullbordad i mig.

9. Se, jag är lagen och ljuset. Sen på mig och hållen ut intill änden, så
skolen I leva, ty den som är trogen intill änden, honom skall jag giva evigt
liv.

10. Se, jag har givit eder buden; hållen därför mina befallningar. Och detta
är lagen och profeterna, ty de vittnade i sanning om mig."

11. Och när Jesus hade talat dessa ord, sade han till de tolv, vilka han
hade utvalt:

12. "I ären mina lärjungar, och I ären ett ljus för detta folk, som är en
återstod av Josefs hus.

13. Se, detta är edert arveland, och Fadern har givit eder det.

14. Och Fadern har icke någon gång givit mig befallning att omtala detta för
edra bröder i Jerusalem.

15. Ej heller har Fadern någon gång befallt mig att säga något till dem
beträffande de andra stammarna, som tillhöra Israels hus, vilka Fadern har
lett bort ur landet.

16. Men detta befallde Fadern mig att säga till dem:

17. Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste
jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en
hjord och en herde.

18. Men till följd av styvsinthet och otro förstodo de icke mitt ord. Därför
befallde Fadern mig att icke säga något mer till dem angående detta.

19. Men sannerligen säger jag eder, att Fadern har befallt mig att omtala
för eder, att I bleven skilda från edra bröder för deras missgärningars
skull. Det är alltså för deras missgärningars skull, som de icke veta något
om eder.

20. Och sannerligen säger jag eder åter, att även de andra stammarna har
Fadern skilt från dem, och till följd av deras missgärningar veta de intet
om dem.

21. Sannerligen säger jag eder, att I ären de, om vilka jag sade: Jag har
ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga
till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och
en herde.

22. Och de förstodo mig icke, utan de trodde, att det var icke-judarna, ty
de förstodo ej att icke-judarna skulle bliva omvända genom deras predikan.

23. Och de förstodo mig icke, när jag sade, att de skulle höra min röst. De
förstodo icke, att icke-judarna aldrig skulle höra min röst -att jag icke
skulle uppenbara mig för dem utom genom den Helige Anden.

24. Men se, I haven både hört min röst och sett mig. I ären mina får, och I
ären räknade ibland dem som Fadern har givit mig.

Kapitel 16

1. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att jag har andra får, som icke
höra till detta land, ej heller till Jerusalems land, ej heller till någon
del av det land, där jag varit för att betjäna.

2. Ty de om vilka jag talat äro de som ännu icke hava hört min röst. Ej
heller har jag någonsin uppenbarat mig för dem.

3. Men jag har fått befallning av Fadern att gå till dem och att de skola
höra min röst och bliva räknade ibland mina får, så att det må bliva en
hjord och en herde. Fördenskull går jag för att visa mig för dem.

4. Och jag befaller eder, att I skolen skriva dessa ord, när jag lämnat
eder, så att - om så är, att mitt folk i Jerusalem, de som sågo mig och voro
med mig i min verksamhet, icke bedja Fadern i mitt namn om att få kunskap om
eder medelst den Helige Anden samt även om de andra stammarna om vilka de
intet veta - dessa ord som I skolen skriva måtte bevaras och uppenbaras för
icke-judarna, så att genom dessas fullhet återstoden av deras avkomlingar,
vilka skola bliva skingrade över hela jorden för sin otros skull, måtte
kunna samlas eller få kunskap om mig, sin Återlösare.

5. Då vill jag insamla dem från jordens fyra väderstreck, och då vill jag
fullborda förbundet, som Fadern gjort med hela Israels hus.

6. Välsignade äro folken på grund av sin tro på mig i och av den Helige
Anden, vilken vittnar för dem om mig och om Fadern.

7. Se, för deras tro på mig, säger Fadern, och för eder otro, o Israels hus,
skall sanningen i de sista dagarna komma till icke-judarna, så att den skall
bliva kungjord för dem i sitt fulla mått.

8. Men ve de otroende ibland icke-judarna - ty oaktat de hava kommit till
detta land och hava skingrat mitt folk, som är av Israels hus, och mitt
folk, som är av Israels hus, har blivit utkastat från dem och blivit trampat
under fötterna av dem;

9. och till följd av Faderns barmhärtighet emot icke-judarna och Faderns
domar över mitt folk, som är av Israels hus, sannerligen, sannerligen säger
jag eder, att efter allt detta och sedan jag låtit mitt folk som är av
Israels hus, bliva slaget och plågat och bliva mördat och utkastat ifrån
dem, och bliva hatat av dem samt bliva till ett ordspråk och en visa ibland
dem,

10. befaller Fadern, att jag skall säga till eder: På den dagen, då
icke-judarna synda emot mitt evangelium och i sina hjärtans stolthet upphäva
sig över alla nationer och över jordens alla folk samt bliva fyllda med alla
slags lögner och bedrägeri och okynne och allt slags skrymteri samt mord,
prästyrken och otukt och hemliga vederstyggligheter - om de göra allt detta
och förneka mitt evangelium i dess fullhet, se, så säger Fadern: Då skall
jag taga mitt evangelium i dess fullhet ifrån dem.

11. Då skall jag komma ihåg mitt förbund, som jag har gjort med mitt folk, o
Israels hus, och jag vill giva mitt evangelium till dem.

12. Och jag vill visa dig, o Israels hus, att icke-judarna icke skola hava
makt över eder, utan jag vill komma ihåg mitt förbund med eder, o Israels
hus, och I skolen få kunskap om mitt evangelium i dess fullhet.

13. Men om icke-judarna vilja omvända sig och vända sig till mig, säger
Fadern, se, då skola de bliva räknade ibland mitt folk, o Israels hus!

14. Och jag skall icke låta mitt folk, som är av Israels hus, komma ibland
dem och nedtrampa dem, säger Fadern.

15. Men om de icke vilja vända om till mig och hörsamma min röst, så skall
jag låta dem, ja, jag skall låta mitt folk, o Israels hus, komma ibland dem
och nedtrampa dem och de skola bliva som salt, vilket förlorat sin sälta,
vilket därefter till intet annat duger än att kastas ut och trampas under
mitt folks fötter, o Israels hus!

16. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Så har Fadern befallt mig - att
jag skulle giva detta folk detta land till arvedel.

17. Då skola profeten Jesajas ord fullbordas, vilka lyda:

18. Dina väktare upphäva sin röst, med förenad röst sjunga de, ty de se öga
mot öga, när Herren bringar Sion tillbaka.

19. Bristen ut i jubel, sjungen tillsammans, I Jerusalems öde platser! Ty
Herren har tröstat sitt folk, han har återlöst Jerusalem.

20. Herren har blottat sin heliga arm inför alla nationernas ögon, och alla
jordens ändar skola få se Guds frälsning."

Kapitel 17

1. Se, när Jesus hade talat dessa ord, såg han åter på de församlade och
sade till dem: "Se, min tid är nära.

2. Jag märker, att I ären svaga, att I icke kunnen förstå alla mina ord, som
Fadern har befallt mig att tala till eder nu.

3. Gån därför till edra hem och övervägen det som jag har sagt och bedjen
Fadern i mitt namn, att I mån förstå, och bereden edra sinnen för
morgondagen, och jag skall komma åter till eder.

4. Men nu går jag till Fadern, och likaledes för att visa mig för Israels
förlorade stammar, ty de äro icke förlorade för Fadern, ty han vet varthän
han har fört dem."

5. När Jesus hade talat sålunda, såg han åter på mängden och märkte att
deras tårar runno och de blickade oavvänt på honom, som om de ville bedja
honom om att dröja något längre hos dem.

6. Och han sade till dem: "Se, mitt inre är fyllt av medlidande för eder.

7. Haven I några som äro sjuka ibland eder? Fören dem hit! Haven I några,
som äro lama eller blinda, halta eller krymplingar, spetälska eller
förtvinade eller som äro döva eller på något annat sätt lidande? Fören dem
då hit, så vill jag bota dem, ty jag hyser medlidande med eder, mitt inre är
fyllt med barmhärtighet.

8. Ty jag märker, att I önsken, att jag visar eder vad jag har gjort för
edra bröder i Jerusalem, och jag ser att eder tro är tillräcklig, att jag
kan bota eder."

9. När han hade talat så, gingo alla de församlade enhälligt fram med sina
sjuka och lidande, sina lama, blinda och stumma och med alla dem som på
något sätt voro behäftade med sjukdomar, och han botade dem alla, allt efter
som de fördes fram till honom.

10. Alla, både de som hade blivit botade och de som voro friska, föllo ned
för hans fötter och tillbådo honom, och så många som oaktat mängden kunde
komma fram kysste hans fötter och de badade hans fötter med sina tårar.

11. Och det begav sig, att han befallde dem att hämta sina små barn.

12. Och de hämtade sina små barn och satte dem ned på marken runt omkring
honom, och Jesus stod mitt ibland dem, och mängden drog sig tillbaka, så att
de alla blevo förda fram till honom.

13. När de alla blivit framförda, befallde Jesus de församlade att falla på
knä på marken.

14. När de hade knäfallit på marken, suckade Jesus inom sig och sade:
"Fader, jag är bekymrad för det folks ondskas skull, vilket tillhör Israels
hus."

15. När han hade sagt dessa ord, föll han på knä på marken, och se, han bad
till Fadern, men det varom han bad kan ej skrivas, men de församlade, som
hörde honom, bära vittne därom.

16. På detta sätt bära de vittne: "Aldrig förr har ögat sett, ej heller har
örat hört något så stort och underbart som det vi sågo och hörde Jesus säga
till Fadern.

17. Ingen tunga kan uttala, ej heller kan någon människa skriva, ej heller
människors hjärtan fatta det stora och underbara, som vi både sågo och hörde
Jesus tala. Ingen kan förstå den glädje, som fyllde våra själar under den
stund vi hörde honom bedja för oss till Fadern."

18. Och när Jesus hade slutat bedja till Fadern, stod han upp. Men så stor
var de församlades glädje, att de voro överväldigade därav.

19. Och det begav sig, att Jesus talade till dem och bjöd dem att stå upp.

20. De reste sig upp ifrån marken, och han sade till dem: "Välsignade ären I
för eder tros skull. Se, nu är min glädje fullkomlig."

21. När han hade sagt dessa ord, grät han, och mängden bar vittne därom, och
han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern
för dem.

22. När han gjort detta grät han åter.

23. Och han talade till de församlade och sade till dem: "Sen edra små!"

24. När de blickade omkring sig för att se, lyfte de sina ögon mot himmelen
och sågo himlarna öppna och änglar nedstiga ur himmelen, som om det vore
mitt i eld. De kommo ned och omringade dessa små, och de voro omringade av
eld, och änglarna betjänade dem.

25. De församlade sågo, hörde och buro vittne, och de veta, att deras
vittnesbörd är sant, ty allesammans sågo och hörde, en var för sig själv. De
voro till antalet ungefär två tusen fem hundra själar, och de voro män,
kvinnor och barn.

Kapitel 18

1. Och det begav sig, att Jesus befallde sina lärjungar att bära fram bröd
och vin till honom.

2. Medan de voro borta för att hämta bröd och vin, befallde han mängden att
sätta sig ned på marken.

3. När lärjungarna kommo med bröd och vin, tog han brödet och bröt det och
välsignade det och gav sina lärjungar och befallde dem att äta.

4. När de hade ätit och voro mättade, befallde han att de skulle giva
mängden därav.

5. Och när mängden hade ätit och blivit mättad, sade han till lärjungarna:
"Se, en av eder skall bliva ordinerad, och honom vill jag giva fullmakt att
bryta brödet och välsigna det och utdela det ibland dem som tillhöra min
kyrka, åt alla dem som tro och bliva döpta i mitt namn.

6. Detta skolen I alltid iakttaga att göra, på samma sätt som jag har gjort,
på samma sätt som jag har brutit brödet och välsignat det och givit det åt
eder.

7. Detta skolen I göra till åminnelse av min lekamen, som jag har visat
eder. Det skall vara ett vittne för Fadern, att I alltid kommen ihåg mig. Om
I alltid kommen ihåg mig, skolen I hava min Ande hos eder."

8. När han hade sagt dessa ord, befallde han sina lärjungar att taga av
vinet i kalken och dricka därav och att de även skulle giva åt mängden och
låta dem dricka därav.

9. De gjorde så och drucko därav och blevo mättade, och de gåvo åt mängden
och de blevo mättade.

10. När lärjungarna hade gjort detta, sade Jesus till dem: "Välsignade ären
I för vad I haven gjort, ty detta är att hålla mina bud, och det betygar för
Fadern, att I ären villiga att göra det som har befallt eder.

11. Detta skolen I alltid göra med dem som omvända sig och äro döpta i mitt
namn. I skolen göra det till åminnelse av mitt blod, vilket jag har utgjutit
för eder, på det I mån betyga för Fadern, att I alltid kommen ihåg mig. Om I
alltid kommen ihåg mig, skolen I hava min Ande hos eder.

12. Jag giver eder befallning, att I skolen göra detta, och om I alltid
gören detta, så ären I välsignade, ty I ären byggda på min klippa.

13. Men den ibland eder, som gör mer eller mindre än detta, är icke byggd på
min klippa utan på en grundval av sand, och när slagregn faller och
vattenströmmarna komma och vindarna blåsa och slå mot sådana, falla de och
helvetets portar äro öppna och redo att mottaga dem.

14. Därför ären I välsignade om I hållen mina befallningar, vilka Fadern har
befallt mig att giva eder.

15. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att I alltid måsten vaka och
bedja för att icke bliva frestade av djävulen och bortförda fångna av honom.

16. Såsom jag har bett ibland eder, så skolen I bedja i min kyrka, ibland
mitt folk som omvända sig och äro döpta i mitt namn. Se, jag är ljuset. Jag
har givit eder ett föredöme."

17. När Jesus hade talat dessa ord till sina lärjungar, vände han sig åter
till mängden och sade till dem:

18. "Se, sannerligen, sannerligen säger jag eder: I måsten alltid vaka och
bedja för att icke falla i frestelse, ty Satan önskar hava eder för att
sålla eder som vete.

19. Därför måsten I alltid bedja till Fadern i mitt namn,

20. och vadhelst I bedjen Fadern om i mitt namn, som är rätt, troende att I
skolen få, se, det skall givas eder.

21. Bedjen till Fadern i edra familjer och alltid i mitt namn, på det edra
hustrur och barn må bliva välsignade.

22. Se, I skolen ofta möta tillsammans, och I skolen icke förmena någon
människa att komma till eder, när I möten tillsammans, utan tillåten dem att
komma och förbjuden dem icke,

23. utan I skolen bedja för dem och skolen icke kasta dem ut, och om så är,
att de ofta komma till eder, skolen I bedja till Fadern för dem i mitt namn.

24. Hållen fördenskull upp edert ljus, att det må lysa för världen! Se, jag
är det ljus, som I skolen hålla upp - det, som I haven sett mig göra. Se, I
sen att jag har bett till Fadern, och I haven alla bevittnat det.

25. I sen att jag har befallt, att ingen av eder skall gå bort, utan jag har
hellre befallt, att I skolen komma till mig för att känna och se. Sammalunda
skolen I göra i världen. Den som bryter detta bud låter sig inledas i
frestelse."

26. När Jesus hade talat dessa ord, vände han åter sina blickar mot sina
lärjungar, vilka han hade utvalt, och sade till dem:

27. "Se, sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag giver eder ett annat
bud, och sedan måste jag gå till min Fader för att uppfylla andra bud, som
han har givit mig.

28. Se, detta är det bud, som jag giver eder, att I icke med vett och vilja
skolen tillåta någon att ovärdigt deltaga av mitt kött och blod, när I
utdelen dem,

29. ty den som äter och dricker mitt kött och blod ovärdigt, äter och
dricker fördömelse till sin själ. Om I därför veten, att någon är ovärdig
att äta och dricka av mitt kött och blod, skolen I förmena honom.

30. I skolen dock icke stöta honom ut ifrån eder, utan I skolen undervisa
honom och bedja till Fadern i mitt namn, och om så är, att han omvänder sig
och bliver döpt i mitt namn, skolen I mottaga honom och giva honom av mitt
kött och blod.

31. Men om han icke omvänder sig, skall han icke räknas ibland mitt folk, på
det han icke må förstöra mitt folk, ty se, jag känner mina får, och de äro
räknade.

32. Dock skolen I icke stöta honom ut ur edra synagogor eller edra bönehus,
ty I skolen fortfara med att predika för sådana, ty I veten ej, om de icke
vilja återvända och omvända sig och komma till mig med hjärtats fulla
uppsåt, så att jag skall hela dem, och I skolen vara medlet att bringa dem
frälsning.

33. Hållen därför dessa ord, som jag befallt eder, på det I icke skolen
komma under fördömelse, ty ve den som Fadern fördömer.

34. Jag giver eder dessa befallningar för de ordstriders skull, som ägt rum
ibland eder, och välsignade ären I, om I icke haven ordstrider ibland eder.

35. Nu går jag till Fadern, emedan det är nödvändigt för eder att jag går
till Fadern."

36. När Jesus hade slutat dessa tal, rörde han med sin hand vid de
lärjungar, som han hade utvalt, en i sänder, ända till dess han vidrört dem
alla, och han talade till dem medan han vidrörde dem.

37. Mängden hörde icke de ord han talade, och fördenskull buro de ej vittne
därom, men lärjungarna buro vittne, att han gav dem fullmakt att giva den
Helige Anden. Och jag vill framdeles visa eder, att detta vittnesbörd är
sant.

38. När Jesus hade vidrört dem alla, kom ett moln, som överskyggade mängden,
så att de icke kunde se Jesus.

39. Och medan de voro överskyggade, skildes han ifrån dem och uppfor till
himmelen. Och lärjungarna sågo och vittnade om att han åter uppfor till
himmelen.

Kapitel 19

1. När Jesus hade uppfarit till himmelen, skildes mängden åt; varje man tog
sin hustru och sina barn och återvände till sitt eget hem.

2. Och ryktet spreds genast ibland folket, innan det var mörkt, att de
församlade människorna hade sett Jesus, och att han hade betjänat dem, samt
att han även skulle uppenbara sig följande dag för mängden.

3. Ja, hela natten spreds ryktet om Jesus. Bud skickades till folket, och
många, ja, ett mycket stort antal, gjorde stora ansträngningar hela den
natten för att följande dag kunna vara på den plats, där Jesus skulle
uppenbara sig för folkskaran.

4. Och följande dag, när människorna hade församlat sig, se, då gingo Nephi
och hans broder, vilken han hade uppväckt från de döda och hans namn var
Timothy, och likaledes hans son, vars namn var Jonas, och likaledes Mathoni
och Mathonihah, hans broder, och Kumen och Kumenonhi och Jeremiah och
Shemnon och Jonas och Zedekiah och Isaiah - dessa voro namnen på de
lärjungar som Jesus utvalt - fram och stodo mitt i mängden.

5. Se, mängden var så stor, att de läto dela den i tolv skaror.

6. Och de tolv undervisade mängden, och se, de befallde de närvarande att
falla på knä på marken och bedja till Fadern i Jesu namn.

7. Även lärjungarna bådo till Fadern i Jesu namn. Och det begav sig, att de
reste sig upp och talade till folket.

8. När de hade talat samma ord som Jesus talat - utan att avvika från de av
Jesus talade orden - se, då föllo de åter på knä och bådo till Fadern i Jesu
namn.

9. De bådo om det som de mest önskade, och deras önskan var, att den Helige
Anden skulle bliva given åt dem.

10. När de hade bett så, gingo de ned till stranden och folkskaran följde
dem.

11. Och Nephi steg ned i vattnet och blev döpt.

12. Och han reste sig upp ur vattnet och började döpa. Han döpte alla dem
som Jesus hade utvalt.

13. När de alla voro döpta och hade kommit upp ur vattnet, föll den Helige
Anden på dem, och de blevo fyllda med den Helige Anden och med eld.

14. Se, de blevo liksom omringade av eld, och den kom ned ifrån himmelen,
och de församlade sågo och buro vittne därom, och änglar kommo ned från
himmelen och betjänade dem.

15. Medan änglarna betjänade lärjungarna, se, då kom Jesus och stod mitt
ibland dem och talade till dem.

16. Han talade till mängden och befallde dem att åter knäböja på marken, och
likaledes att hans lärjungar skulle falla på knä på marken.

17. När de alla hade fallit på knä på marken, befallde han sina lärjungar,
att de skulle bedja.

18. Och se, de började bedja, och de tillbådo Jesus och kallade honom sin
Herre och sin Gud.

19. Och det begav sig, att Jesus avlägsnade sig ifrån dem och gick ett litet
stycke avsides och böjde sig ned på jorden och sade:

20. "Fader! Jag tackar dig, att du har givit dessa, som jag utvalt, den
Helige Anden. Det är på grund av deras tro på mig som jag har utvalt dem ur
världen.

21. Fader! Jag beder dig, att du skall giva den Helige Anden åt alla dem som
skola tro på deras ord.

22. Fader! Du har givit dem den Helige Anden, emedan de tro på mig, och du
ser, att de tro på mig, emedan du hör dem och de bedja till mig, och de
bedja till mig, emedan jag är hos dem.

23. Och nu Fader, beder jag dig för dem och likaledes för alla dem som skola
tro på deras ord, att de måtte tro på mig, så att jag måtte vara i dem såsom
du, Fader, är i mig, på det vi må vara ett."

24. När Jesus hade bett så till Fadern, kom han till sina lärjungar, och se,
de höllo ännu på att bedja till honom utan uppehåll, och de upprepade ej
många ord, ty det blev dem givet vad de skulle bedja, och de voro fyllda med
åtrå.

25. Och Jesus välsignade dem, medan de bådo till honom. Han såg vänligt på
dem, och hans ansiktes ljus lyste över dem, och se, de blevo vita såsom Jesu
ansikte och som hans kläder, och se, deras vithet överträffade allt vitt,
ja, det kunde ej på jorden finnas något så vitt som denna vithet.

26. Och Jesus sade till dem: Fortsätten att bedja, och de upphörde icke att
bedja.

27. Han vände sig åter bort ifrån dem och gick ett litet stycke avsides samt
böjde sig ned på jorden och bad åter till Fadern och sade:

28. "Fader! Jag tackar dig att du har renat dem som jag har utvalt för deras
tros skull, och jag beder för dem och likaledes för dem som skola tro på
deras ord, att de må vara renade i mig genom tro på deras ord, liksom de äro
renade i mig.

29. Fader! Jag beder icke för världen utan för dem som du har givit mig av
världen för deras tros skull, på det att de må bliva renade i mig, så att
jag må vara i dem såsom du, Fader, är i mig, och att vi måtte vara ett och
jag bliva förhärligad i dem."

30. När Jesus hade talat dessa ord, kom han åter till sina lärjungar, och
se, de bådo till honom med ståndaktighet utan uppehåll, och han såg åter
vänligt på dem, och se, de voro vita, alldeles som Jesus.

31. Och det begav sig, att han åter gick bort ett litet stycke och bad till
Fadern.

32. Tunga kan ej tala de ord han bad, ej heller kan människa skriva orden i
hans bön.

33. De församlade hörde och bära vittne, och deras hjärtan voro öppna, och i
sina hjärtan förstodo de de ord, som han bad.

34. Icke desto mindre voro de ord, som han bad, så stora och förunderliga,
att de icke kunna skrivas, ej heller kunna de yttras av människa.

35. När Jesus hade slutat bedja, kom han åter till sina lärjungar och sade
till dem: "Så stor tro har jag aldrig sett ibland alla judarna. Därför kunde
jag icke visa dem så stora under, till följd av deras otro.

36. Sannerligen säger jag eder, att ingen av dem har sett så stora ting som
I haven sett, eller hört så stora ting som I haven hört."

Kapitel 20

1. Och det begav sig, att han befallde mängden att upphöra att bedja, och
sammalunda sina lärjungar. Men han befallde dem ock, att de icke skulle
upphöra att bedja i sina hjärtan.

2. Och han bjöd dem att resa sig upp och stå på sina fötter, och de reste
sig upp och stodo på sina fötter.

3. Och han bröt åter bröd och välsignade det och gav lärjungarna det att
äta.

4. När de hade ätit, befallde han dem, att de skulle bryta bröd och giva det
åt mängden.

5. När de hade givit mängden, gav han dem även vin att dricka och befallde
dem, att de skulle utdela därav åt mängden.

6. Men varken lärjungarna eller någon i mängden hade medfört något bröd, ej
heller något vin,

7. men dock gav han dem verkligt bröd att äta och vin att dricka.

8. Och han sade till dem: "Den som äter detta bröd, han äter av min lekamen
till sin själ. Den som dricker av detta vin dricker av mitt blod till sin
själ, och hans själ skall aldrig hungra, ej heller törsta utan han skall
vara mättad."

9. När alla de församlade hade ätit och druckit, se, då blevo de fyllda med
Anden, och de ropade med förenad röst och prisade Jesus, vilken de både sågo
och hörde.

10. När de alla hade prisat Jesus, sade han till dem: "Se, nu fulländar jag
det bud, som Fadern har givit mig beträffande detta folk, som är en lämning
av Israels hus.

11. I kommen ihåg, att jag talade till eder och sade, att när Jesajas ord
skulle uppfyllas - se, de stå skrivna, och I haven dem framför eder; därför,
rannsaken dem -

12. och sannerligen, sannerligen säger jag eder, att när de äro uppfyllda,
är tiden inne att fullborda det förbund, som Fadern har ingått med sitt
folk, o Israels hus!

13. Då skall återstoden, som skingrats över hela jordens yta, insamlas från
östern och västern, från södern och norden, och de skola få kunskap om
Herren, sin Gud, som har återlöst dem.

14. Fadern har befallt mig att giva eder detta land till arvedel.

15. Och jag säger eder, att om icke-judarna icke omvända sig efter den
välsignelse som de skola få sedan de hava skingrat mitt folk,

16. då skolen I, som ären en lämning av Jakobs hus, gå fram ibland dem. I
skolen vara mitt ibland dem som äro många, och I skolen vara ibland dem som
ett lejon ibland djuren i skogen och som ett ungt lejon ibland fårhjordarna,
vilket, om det går in ibland dem, både nedtrampar och sönderriver, och ingen
kan rädda dem.

17. Din hand skall upplyftas emot dina motståndare, och alla dina fiender
skola förgås.

18. Jag vill samla mitt folk tillsammans som en man samlar sina kärvar på
loggolvet.

19. Ty jag vill göra mitt folk med vilket Fadern har gjort förbund, ja, jag
vill göra ditt horn till järn och dina klövar till koppar. Du skall
sönderslå många folk, och jag vill helga deras byte åt Herren och deras
ägodelar åt hela jordens Herre. Se, jag är den som gör det.

20. Och det skall ske, säger Fadern, att min rättvisas svärd skall hänga
över dem på den dagen och om de icke omvända sig, skall det falla på dem,
säger Fadern, ja, förvisso på alla icke-judarnas nationer.

21. Och det skall ske, att jag skall stadfästa mitt folk, o Israels hus!

22. Se, detta folk vill jag stadfästa i detta land för att uppfylla
förbundet, som jag gjorde med eder fader Jakob, och det skall bliva ett nytt
Jerusalem. Himmelens krafter skola vara mitt ibland detta folk, ja, jag
själv skall vara mitt ibland eder.

23. Se, jag är den om vilken Moses talade, sägande: 'En profet, mig lik
skall Herren, eder Gud, uppväcka åt eder av edra bröder. Honom skolen I höra
i allt vad han säger eder. Och varje själ, som icke vill höra den profeten,
skall utrotas ur folket.'

24. Sannerligen säger jag eder, att alla profeterna från Samuel och dem som
följa efter honom, så många som hava talat, hava vittnat om mig.

25. Se, I ären profeternas barn, och I ären av Israels hus. I tillhören
förbundet, som Fadern ingått med edra fäder, då han sade till Abraham: 'I
din säd skola alla jordens släkten varda välsignade.'

26. Sedan Fadern först har uppväckt mig för eder och sänt mig att välsigna
eder genom att omvända eder från edra missgärningar, och detta emedan I ären
förbundets barn -

27. och när I blivit välsignade, då uppfyller Fadern förbundet som han
gjorde med Abraham, sägande: 'I din säd skola alla jordens släkten varda
välsignade,' genom den Helige Andens utgjutelse över icke-judarna genom mig,
vilken välsignelse över icke-judarna skall göra dem mäktiga över alla, ja,
att skingra mitt folk, o Israels hus!

28. De skola bliva ett gissel för folket i detta land. Icke desto mindre
skall jag, när de hava mottagit mitt evangelium i dess fullhet och om de
förhärda sina hjärtan emot mig, gengälda deras missgärningar på deras egna
huvuden, säger Fadern.

29. Jag vill komma ihåg förbundet, som jag har gjort med mitt folk. Jag har
gjort förbund med dem, att jag skulle samla dem tillsammans på min egen
bestämda tid och att jag åter skulle giva dem till arvedel deras fäders
land, vilket är Jerusalems land, vilket evinnerligen är deras förlovade
land, säger Fadern.

30. Och det skall ske, att tiden kommer, då mitt evangelium i dess fullhet
skall predikas ibland dem.

31. De skola tro på mig, att jag är Jesus Kristus, Guds Son, och de skola
bedja till Fadern i mitt namn.

32. Då skola deras väktare upphäva sin röst och alla jubla tillsammans, ty
de skola se öga mot öga.

33. Då skall Fadern åter samla dem tillsammans och giva dem Jerusalem till
arveland.

34. Då skola de med glädje utbrista: 'Sjungen tillsammans, I Jerusalems
ruiner, ty Fadern har tröstat sitt folk, han har återlöst Jerusalem.'

35. Fadern har blottat sin heliga arm i alla nationers ögon, och alla
jordens ändar skola se Faderns frälsning; och Fadern och jag äro ett.

36. Då skall det uppfyllas, som står skrivet: Vakna upp, vakna upp igen och
ikläd dig din styrka, o Sion. Ikläd dig dina högtidskläder, o Jerusalem, du
heliga stad, ty hädanefter skola aldrig mer de oomskurna och orena komma in
i dig.

37. Skaka stoftet av dig, res dig upp och intag din plats, o Jerusalem!
Frigör dig från bojorna omkring din hals, o du fångna Sions dotter!

38. Ty så säger Herren: I haven sålt eder för intet, och I skolen bliva
friköpta utan penningar.

39. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att mitt folk skall känna mitt
namn, ja, på den dagen skola de veta, att det är jag som talar.

40. Så skola de säga: Huru ljuvliga på bergen äro icke hans fotsteg, som har
gott budskap för dem, vilken förkunnar fred, vilken frambär gott budskap om
det som är gott, som förkunnar frälsning samt säger till Sion: Din Gud
regerar.

41. Då skall ett rop gå ut: Dragen ut, dragen ut, gån ut därifrån, rören
icke det som är orent, gån ut, I, som ären mitt i henne, varen rena, I, som
bären Herrens kärl!

42. Ty I skolen icke gå ut med hast eller taga till flykten, ty Herren skall
gå framför eder, och Israels Gud skall sluta edert tåg.

43. Se, min tjänare skall handla klokt, han skall bliva upphöjd, prisad och
högt uppsatt.

44. Såsom många häpnade över dig - hans utseende var vanställt mer än någon
människas, och hans gestalt mer än andra människors söners -

45. så skall han väcka förundran hos många folk, konungarna skola tillsluta
sina munnar för honom, ty det som icke blivit dem förkunnat skola de se, och
det som de icke hört skola de överväga.

46. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt detta skall visserligen
ske, så som Fadern har befallt mig. Då skall detta förbund, som Fadern har
gjort med sitt folk, fullbordas, och då skall Jerusalem åter bliva befolkat
av mitt folk, och det skall vara deras arveland.

Kapitel 21

1. Sannerligen säger jag eder: Jag giver eder ett tecken, så att I kunnen
veta tiden då detta skall ske - då jag skall insamla mitt folk, o Israels
hus, från dess långa förskingring och åter upprätta mitt Sion ibland dem.

2. Se, detta är det jag vill giva eder som tecken, ty sannerligen säger jag
eder, att detta som jag förklarar för eder hädanefter, och som genom den
Helige Andens kraft, vilken skall givas eder av Fadern, skall bliva kungjort
för icke-judarna, så att de kunna få kunskap om detta folk, vilket är en
återstod av Jakobs hus, och även om detta mitt folk, som skall bliva
skingrat av dem,

3. sannerligen, sannerligen säger jag eder, att kunskap om detta skall
meddelas dem av Fadern och förmedelst Fadern komma från dem till eder,

4. ty i Faderns visdom skola de stadfästas i detta land och bliva ett fritt
folk genom Faderns makt, så att denna kunskap måtte komma fram från dem till
en återstod av edra efterkommande, på det Faderns förbund måtte uppfyllas,
vilket han har gjort med sitt folk, o Israels hus!

5. Fördenskull, när dessa verk och de verk, som hädanefter skola avfattas
ibland eder, komma fram från icke-judarna till edra efterkommande, som skola
nedsjunka i otro för missgärnings skull,

6. ty så behagar det Fadern, att det skall komma fram från icke-judarna, på
det han må visa sin makt för dessa i den avsikt att om dessa icke vilja
förhärda sina hjärtan, de må kunna omvända sig och komma till mig och bliva
döpta i mitt namn och få kunskap om de sanna punkterna i min lära samt bliva
räknade ibland mitt folk, o Israels hus!

7. När detta sker och dina efterkommande börja få kunskap om dessa verk -
det skall vara ett tecken för dem, att de må veta, att Faderns verk
allaredan har börjat för fullbordan av förbundet, som han har gjort med det
folk, som är av Israels hus.

8. När den dagen kommer, skall det ske, att konungar skola tillsluta sina
munnar, ty det som icke blivit berättat för dem skola de se, och det som de
icke hört skola de överväga.

9. Ty på den dagen skall Fadern för min skull utföra ett verk, som skall
vara ett stort och underbart verk ibland dem, och det skall finnas sådana
ibland dem som icke vilja tro det, ehuru en människa förkunnar det för dem.

10. Men se, min tjänares liv är i min hand. Därför skola de icke skada
honom, ehuru han skall bliva misshandlad för deras skull. Dock vill jag hela
honom, ty jag vill visa dem, att min visdom är större än djävulens list.

11. Fördenskull skall det ske, att de som icke vilja tro på mina ord, jag,
som är Jesus Kristus, vilka ord Fadern skall befalla honom att bringa fram
för icke-judarna och giva honom makt att bringa fram för icke-judarna (det
skall ske just såsom Moses sade) de skola bliva utrotade ur mitt folk, som
tillhör förbundet.

12. Mitt folk, som är en återstod av Jakob, skall vara ibland icke-judarna,
ja, mitt ibland dem såsom ett lejon ibland skogens vilda djur, som ett ungt
lejon ibland fårhjordar, vilket både nedtrampar och sönderriver, och ingen
kan rädda dem.

13. Deras hand skall vara lyft över deras motståndare, och alla deras
fiender skola bliva utrotade.

14. Ja, ve icke-judarna, om de icke omvända sig, ty det skall ske på den
dagen, säger Fadern, att jag vill utrota dina hästar, som äro mitt ibland
dig, och förstöra dina vagnar,

15. jag vill lägga städerna i ditt land öde och nedbryta alla dina
fästningar,

16. jag vill göra slut på trolldom i ditt land, och du skall icke mera hava
några spåmän,

17. dina utskurna avbilder vill jag också förstöra samt dina stående
bildstoder mitt ibland dig, och du skall icke längre tillbedja dina händers
verk

18. och jag vill upprycka dina lundar mitt ibland dig. Så vill jag förstöra
dina städer.

19. Och det skall ske, att alla lögner, allt bedrägeri, avund, strid,
prästyrken och otukt skola avskaffas.

20. Ty det skall ske, säger Fadern, att envar som på den dagen icke vill
omvända sig och komma till min älskade Son, honom vill jag utrota från mitt
folk, o Israels hus.

21. Jag vill utöva hämnd och vrede på dem, såsom på hedningen, sådan som de
aldrig förr hava hört om.

22. Men om de vilja omvända sig och hörsamma mina ord och icke förhärda sina
hjärtan, då vill jag upprätta min kyrka ibland dem, och de skola intagas i
förbundet och räknas ibland denna återstod av Jakob åt vilken jag givit
detta land till arvedel.

23. De skola bistå mitt folk, återstoden av Jakob och så många av Israels
hus som vilja komma att bygga en stad, som skall kallas det nya Jerusalem.

24. Sedan skola de bistå mitt folk, som är kringspritt överallt i landet,
att samlas till det nya Jerusalem.

25. Då skola himmelens krafter komma ned ibland dem, och jag skall även vara
mitt ibland dem.

26. På den dagen skall Faderns verk begynna, ja, när detta evangelium
predikas ibland återstoden av detta folk. Sannerligen säger jag eder, att på
den dagen skall Faderns verk begynna ibland alla de skingrade av mitt folk,
ja, även ibland de stammar, som hava varit förlorade, vilka Fadern förde ut
ur Jerusalem.

27. Ja, Faderns verk skall begynna ibland alla de skingrade av mitt folk, så
att vägen beredes, varigenom de må komma till mig, så att de kunna åkalla
Fadern i mitt namn.

28. Ja, då skall Faderns verk begynna ibland alla nationer att bereda vägen,
varigenom hans folk kan bliva hemsamlat till sitt arveland.

29. De skola gå ut ifrån alla nationer, men de skola ej gå ut med hast eller
taga till flykten, ty jag vill gå framför dem, säger Fadern, och jag vill
även sluta deras tåg.

Kapitel 22

1. Då skall det som står skrivet ske: Sjung, du ofruktsamma, du som icke
födde, brist ut i jubelsång och ropa högt du, som icke har blivit moder, ty
den ensammas barn äro talrikare än den gifta kvinnans barn, säger Herren.

2. Utvidga rummet för ditt tjäll och låt dem spänna ut dina tälts dukar, och
spar ej; förläng dina tältstreck och gör dina tältpluggar fastare.

3. Ty du skall utbreda dig både åt höger och åt vänster, och dina
avkomlingar skola taga icke-judarnas länder i besittning och åter befolka
ödelagda städer.

4. Frukta icke, ty du skall icke komma på skam; blygs icke, ty du skall icke
bliva utskämd. Nej, du skall förgäta din ungdoms skam och skall icke komma
ihåg din ungdoms skymf, ej heller skall du vidare komma ihåg ditt änkestånds
smälek.

5. Ty din Skapare, din man, Härskarornas Herre är hans namn, och din
Återlösare, den Helige i Israel - hela jordens Gud heter han.

6. Ty Herren har kallat dig såsom en kvinna övergiven och bedrövad i anden,
en ungdomsbrud, när du blev förskjuten, säger Gud.

7. Ett litet ögonblick övergav jag dig, men med stor barmhärtighet vill jag
församla dig.

8. I hastig förtörnelse dolde jag mitt ansikte ett ögonblick för dig, men
med evig kärlek vill jag förbarma mig över dig, säger Herren din Återlösare.

9. Såsom jag gjorde vid Noas flod, gör jag ock nu. Ty såsom jag har svurit
att Noas flod ej åter skall komma över jorden, så har jag ock svurit, att
jag icke skall bliva vred på dig.

10. Ty bergen skola vika bort och höjderna flyttas, men min kärlek skall
icke vika ifrån dig, ej heller skall mitt folks förbund flyttas, säger
Herren, som förbarmar sig över dig.

11. O du hemsökta, stormdrivna och tröstlösa! Se, med bjärta färger vill jag
mura dina stenar och lägga dina grundvalar med safirer.

12. Jag vill göra dina fönster av agater, dina portar av rubiner och alla
dina ringmurar av ädla stenar.

13. Och alla dina barn skola bliva undervisade av Herren, och stor frid
skola dina barn hava.

14. I rättfärdighet skall du bliva befäst. Du skall vara långt ifrån
förtryck, ty du skall ingen fruktan hava, och ifrån förskräcklig olycka, ty
den skall ej komma när dig.

15. Se, de skola visserligen samla sig tillsammans emot dig, men icke av
mig, och de som samlas tillsammans emot dig skola falla för din skull.

16. Se, jag har skapat smeden, som blåser på kolen i elden och gör ett
verktyg för sitt arbete, men jag har ock skapat förstöraren för att
ödelägga.

17. Intet vapen, som är danat emot dig, skall hava framgång, och varje
tunga, som röres emot dig i dom, skall du fördöma. Detta är Herrens tjänares
arv, och deras rättfärdighet är av mig, säger Herren.

Kapitel 23

1. Se, nu säger jag eder, att I borden rannsaka dessa uppteckningar. Ja, jag
giver eder en befallning, att I rannsaken dem sorgfälligt, ty Jesajas ord
äro stora.

2. Ty han talade förvisso om allting rörande mitt folk, som är av Israels
hus. Därför måste han ock tala till icke-judarna.

3. Och allt vad han talade har varit och skall bliva alldeles i
överensstämmelse med de ord, vilka han talade.

4. Därför, given akt på mina ord! Skriven det som jag har sagt eder, och i
enlighet med Faderns tid och vilja skola dessa ord utgå till icke-judarna.

5. Den som skall hörsamma mina ord och omvända sig och bliva döpt, densamme
skall bliva frälst. Rannsaken profetiorna, ty många äro de som vittna om
detta."

6. När Jesus hade talat dessa ord, sade han åter till dem, sedan han för dem
förklarat alla de skrifter de hade mottagit: "Se, jag vill att I skolen
skriva andra skrifter, som I icke haven."

7. Och han sade till Nephi: "Tag fram de uppteckningar, som I haven gjort!"

8. När Nephi hade tagit fram uppteckningarna och lagt dem framför honom,
betraktade han dem och sade:

9. "Sannerligen säger jag eder: Jag befallde min tjänare Samuel, lamaniten,
att han skulle vittna för detta folk, att den dag Fadern skulle härliggöra
sitt namn i mig skulle många heliga uppstå ifrån de döda och visa sig för
många samt betjäna dem." Han sade till dem: "Var det icke så?"

10. Hans lärjungar svarade honom och sade: "Jo, Herre! Samuel profeterade
enligt dina ord och de blevo alla uppfyllda."

11. Jesus sade till dem: "Hur kommer det sig, att I icke haven upptecknat
att många heliga uppstodo och visade sig för många och betjänade dem?"

12. Och Nephi kom ihåg. att detta icke blivit upptecknat.

13. Och det begav sig, att Jesus befallde, att det skulle upptecknas. Därför
blev det skrivet i enlighet med hans befallning.

14. Sedan Jesus hade förklarat alla skrifterna som de hade skrivit, som ett
helt, befallde han dem, att de skulle förkunna det som han hade förklarat
för dem.

Kapitel 24

1. Han befallde dem, att de skulle skriva de ord, som Fadern givit Malaki,
vilka denne skulle säga till dem. Sedan de hade skrivit dem, förklarade han
dem, och dessa äro de ord, som han sade till dem, nämligen: "Så sade Fadern
till Malaki: Se, jag vill sända min ängel, och han skall bereda vägen för
mig, och Herren, vilken I söken, skall plötsligen komma till sitt tempel,
ja, själva förbundets ängel, i vilken I haven välbehag. Se, han kommer,
säger Härskarornas Herre.

2. Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag och vem kan bestå, då han
uppenbarar sig? Ty han är såsom en smältares eld och en valkares såpa.

3. Han skall sitta såsom en vilken smälter och renar silver. Han skall rena
Levi söner och luttra dem som guld och silver, på det de må frambära ett
offer i rättfärdighet åt Herren.

4. Då skola Juda offergåvor och Jerusalems vara Herren välbehagliga liksom i
forna dagar och i förgångna år.

5. Ja, jag skall komma till eder för att hålla dom och jag skall vara ett
ivrigt vittne emot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare och emot dem
som förhålla arbetaren hans lön, förtrycka änkan och de faderlösa, och de
som avvisa främlingen och icke frukta mig, säger Härskarornas Herre.

6. Ty jag är Herren, jag förändras ej, och därför ären I, Jakobs söner, icke
förtärda.

7. Allt ifrån edra fäders dagar haven I avvikit ifrån mina stadgar och icke
hållit dem. Återvänden till mig, så skall jag återvända till eder, säger
Härskarornas Herre. Men I sägen: Varutinnan skola vi återvända?

8. Får väl en människa röva från Gud? Dock haven I rövat från mig, Men I
sägen: 'På vad sätt hava vi rövat ifrån dig?' I tionden och offergärder.

9. Med en förbannelse ären I förbannade, ty I haven rövat från mig, ja, hela
detta folk.

10. Fören all tionde till förrådshuset, så att det finnes mat i mitt hus,
och pröven mig härmed, säger Härskarornas Herre, och se, om jag icke vill
öppna himmelens fönster för eder och utgjuta en välsignelse över eder, så
att det icke skall finnas plats nog att mottaga den.

11. Jag skall näpsa gräshoppan för eder, så att den icke skall fördärva
frukterna på eder mark, ej heller skall eder vinranka låta sin frukt falla
till marken innan tiden är inne, säger Härskarornas Herre.

12. Alla folk skola kalla eder lyckliga emedan I haven ett ljuvligt land,
säger Härskarornas Herre.

13. Edra ord emot mig hava varit hårda, säger Herren. Dock sägen I: 'Vad
hava vi talat emot dig?'

14. I haven sagt: 'Det är förgäves att tjäna Gud och vartill gagnar det, att
vi hava iakttagit hans föreskrifter och vandrat bedrövade inför Härskarornas
Herre?

15. Nu kalla vi de stolta lyckliga, ja, de som göra missgärningar äro
upphöjda, ja, de som fresta Gud äro också räddade.'

16. De som fruktade Herren talade då ofta med varandra och Herren lyssnade
och hörde. En minnesbok blev skriven inför honom för dem som fruktade Herren
och som tänkte på hans namn.

17. De skola vara mina, säger Härskarornas Herre, den dag jag samlar mina
ädla stenar, och jag vill skona dem såsom en man skonar sin egen son, vilken
tjänar honom.

18. Då skolen I återvända och se skillnaden mellan den rättfärdige och den
ogudaktige, emellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.

Kapitel 25

1. Ty se, dagen kommer, som skall bränna såsom en ugn, och alla stolta, ja,
alla som göra det som är ont, skola vara strån, och dagen som kommer, skall
uppbränna dem, säger Härskarornas Herre, så att den icke skall lämna rot
eller krona kvar av dem.

2. Men för eder, som frukten mitt namn, skall Rättfärdighetens Son uppstiga
med läkedom under sina vingar. I skolen gå ut och växa upp såsom kalvar i
kätten.

3. I skolen nedtrampa de ogudaktiga, ty de skola vara aska under edra
fotsulor den dag jag skall göra detta, säger Härskarornas Herre.

4. Kommen ihåg Moses', min tjänares lag, vilken jag befallde honom på Horeb
för hela Israel med dessa stadgar och rätter.

5. Se, jag vill sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag, den stora och
förskräckliga, kommer.

6. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till
deras fäder, att jag icke må komma och slå jorden med förbannelse."

Kapitel 26

1.När Jesus hade sagt allt detta, förklarade han det för mängden, och han
utlade allt för dem, både stort och smått.

2. Han sade: "Dessa skrifter, som I icke haden i eder ägo, befallde Fadern
mig att giva eder, ty i hans visdom skola de givas åt framtida släkten."

3. Han förklarade allting ända från begynnelsen intill den tid då han skall
komma i sin härlighet, ja, allt som skall ske på jorden ända till dess
elementen skola smälta av brinnande hetta, då jorden skall hopvecklas som en
rulle och himlarna och jorden skola förgås,

4. och till den stora och sista dagen, när alla folk och alla släkten,
nationer och tungomål skola stå inför Gud för att bliva dömda av sina
gärningar, antingen de äro goda eller de äro onda;

5. om de äro goda till det eviga livets uppståndelse, men om de äro onda
till fördömelsens uppståndelse. Dessa äro jämlöpande, den ena gruppen på den
ena sidan och den andra på den andra sidan, allt efter den barmhärtighet,
den rättvisa och den helighet som är i Kristus, vilken var till innan
världens begynnelse.

6. Men nu kan icke ens en hundradel av det som Jesus i sanning lärde folket
upptecknas i denna bok.

7. Men se, Nephis plåtar innehålla större delen av det som han lärde
människorna.

8. Detta, som utgör en mindre del av det som han lärde människorna, har jag
upptecknat. Jag har skrivit det i avsikt att det åter måtte komma till detta
folk från icke-judarna enligt de ord, som Jesus har talat.

9. Sedan de hava mottagit detta, som är nödvändigt att de skola få först,
för att pröva deras tro och om de verkligen tro detta, då skall det som är
större uppenbaras för dem.

10. Men om så är, att de icke vilja tro detta, då skall det som är större
tillbakahållas ifrån dem till deras fördömelse.

11. Se, jag ämnade skriva allt som stod inristat på Nephis plåtar, men
Herren förbjöd det och sade: "Jag vill pröva mitt folks tro."

12. Fördenskull skriver jag, Mormon, det som Herren har befallt mig. Nu
slutar jag, Mormon, mina ord och fortsätter att skriva det som blivit mig
befallt.

13. Fördenskull önskar jag, att I skolen se, att Herren verkligen
undervisade folket under en tidrymd av tre dagar, varefter han ofta visade
sig för dem och ofta bröt bröd samt välsignade det och gav dem.

14. Han undervisade och betjänade barnen, vilka tillhörde mängden om vilka
vi redan talat, och han frigjorde deras tungor, så att de kunde tala stora
och förunderliga ting till sina fäder, ja, större än han hade uppenbarat för
folket, och han löste deras tungor så att de kunde uttrycka sig.

15. Efter det att han uppfarit till himmelen - sedan han för andra gången
hade visat sig för dem och åter gått till Fadern, sedan han botat alla deras
sjuka och lama, öppnat deras blindas ögon och upplåtit deras dövas öron, ja,
sedan han botat alla slags sjukdomar ibland dem och även uppväckt en man
från de döda och uppenbarat sin makt för dem samt uppfarit till Fadern -

16. se, då begav det sig följande dag, att mängden kom tillsammans, och de
både sågo och hörde dessa barn, ja till och med spädbarn öppnade sina munnar
och talade förunderliga ting, men det blev förbjudet att nedskriva vad de
yttrade.

17. Och det begav sig, att lärjungarna, som Jesus hade utvalt, från den
tiden började döpa och undervisa alla som kommo till dem, och så många som
kommo till dem, och så många som blevo döpta i Jesu namn blevo ock fyllda
med den Helige Anden.

18. Många av dem sågo och hörde obeskrivliga syner, vilka det icke är
tillåtet att uppteckna.

19. De undervisade och betjänade varandra. De hade allting gemensamt ibland
sig, och alla gjorde vad rätt var mot varandra.

20. Och de gjorde allt som Jesus hade befallt dem.

21. Och de som voro döpta i Jesu namn kallades Kristi kyrka.

Kapitel 27

1.När Jesu lärjungar reste omkring och predikade det som de både hört och
sett samt döpte i Jesu namn, hände det, att de kommo tillsammans och
förenade sig i mäktig bön och fasta.

2. Och Jesus visade sig åter för dem, ty de bådo till Fadern i Jesu namn,
och han kom och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Vad viljen I, att
jag skall giva eder?"

3. De sade till honom: "Herre, vi vilja, att du för oss tillkänna-giver det
namn, varmed vi skola nämna denna kyrka, ty ordstrider hava uppstått ibland
människorna rörande detta ämne."

4. Herren sade till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Varför
knorra och tvista folk om detta?

5. Hava de icke läst skrifterna, vilka säga, att de måste antaga Kristi
namn, vilket är mitt namn? Ty med detta namn skolen I bliva kallade på den
yttersta dagen.

6. Den som påtager sig mitt namn och är ståndaktig intill änden, skall bliva
frälst på den yttersta dagen.

7. Därför, vadhelst I gören, gören det i mitt namn! Därför skolen I kalla
kyrkan efter mitt namn, och I skolen åkalla Fadern i mitt namn om att
välsigna kyrkan för min skull.

8. Huru kan det vara min kyrka, med mindre den kallas efter mitt namn? Ty om
en kyrka kallas efter Moses' namn, så är den Moses' kyrka. Om den kallas
efter någon annan människas namn, så är det en människas kyrka, men om den
kallas efter mitt namn, så är den min kyrka, om den är byggd på mitt
evangelium.

9. Sannerligen säger jag eder, att I ären byggda på mitt evangelium. Därför
skolen I, när I given något ett namn, nämna det efter mitt namn. Om I därför
åkallen Fadern för kyrkan, så skall han höra eder, om I gören det i mitt
namn.

10. Om så är, att kyrkan är byggd på mitt evangelium, vill Fadern uppenbara
sina egna verk däri.

11. Men om den icke är byggd på mitt evangelium utan på människors verk,
eller på djävulens verk, sannerligen säger jag eder, då hava de glädje i
sina verk en tid, men änden kommer så småningom, och då nedhuggas de och
kastas i elden, varifrån de icke mera kunna återvända.

12. Ty deras verk följa dem, och det är för deras verks skull som de
nedhuggas. Kommen därför ihåg vad jag sagt eder!

13. Se, jag har givit eder mitt evangelium, och detta är det evangelium, som
jag har givit eder - att jag har kommit till världen för att göra min Faders
vilja, emedan min Fader har sänt mig.

14. Min Fader sände mig, på det jag skulle bliva upplyft på korset, och att
sedan jag blivit upplyft på korset jag måtte draga alla människor till mig,
så att liksom jag blivit upplyft av människor, människorna skulle bliva
upplyfta av Fadern för att stå framför mig att dömas av sina gärningar, vare
sig de äro goda eller onda.

15. Fördenskull har jag blivit upplyft. Därför skall jag i enlighet med
Faderns makt draga alla människor till mig, på det de må bliva dömda efter
sina gärningar.

16. Den som omvänder sig och bliver döpt i mitt namn skall bliva mättad, och
om han är ståndaktig intill änden, skall jag hålla honom skuldfri inför min
Fader den dag jag skall stå för att döma världen.

17. Den som icke är ståndaktig intill änden, är den som även skall nedhuggas
och kastas i elden, varifrån man aldrig kan återvända för Faderns rättvisas
skull.

18. Detta är det ord, som han givit människobarnen. Fördenskull uppfyller
han de ord som han har givit, och han ljuger ej utan håller alla sina ord.

19. Intet orent kan inkomma i hans rike. Därför ingår intet i hans vila,
utom de som hava tvagit sina kläder i mitt blod, till följd av sin tro och
omvändelse från alla sina synder samt sin trofasthet intill änden.

20. Detta är budet: Omvänden eder, alla världens ändar, och kommen till mig
och låten döpa eder i mitt namn, på det I mån bliva helgade genom att
erhålla den Helige Anden, så att I kunnen stå fläckfria för mig på den
yttersta dagen.

21. Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att detta är mitt evangelium,
och I veten vad I måsten göra i min kyrka, ty de verk, som I haven sett mig
göra, skolen även I göra, ja, det som I haven sett mig göra, det skolen I
göra.

22. Därför, om I gören detta, ären I välsignade, ty I skolen bliva upphöjda
på den yttersta dagen.

23. Skriven det som I haven sett och hört med undantag av det som är
förbjudet.

24. Upptecknen detta folks verk, vilka skola göras, såsom det som är gjort
har blivit upptecknat.

25. Ty se, detta folk skall dömas efter det som står skrivet i böckerna,
eller som ännu skall skrivas, ty medelst böckerna skola deras verk bliva
kända av människorna.

26. Allting är upptecknat av Fadern. Därför skall världen dömas enligt de
böcker, som skola skrivas.

27. Veten I, att I skola bliva detta folks domare enligt den dom, som jag
giver eder, vilken är rättvis. Vad slags män bören I då icke vara!
Sannerligen säger jag eder: Sådana som jag är.

28. Nu går jag till Fadern. Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I bedjen
Fadern om i mitt namn, det skall varda eder givet.

29. Därför, bedjen och I skolen få, klappen och för eder skall varda
upplåtet, ty den som beder, han får, och för den som klappar varder
upplåtet.

30. Se, nu är min glädje stor, ja, till fullkomlighet för eder och även för
detta släkte, och Fadern själv fröjdar sig och likaledes alla de heliga
änglarna för eder och detta släkte, ty ingen av dem är förlorad.

31. Se, jag vill, att I skolen förstå, ty jag menar dem av detta släkte, som
nu leva. Ingen av dem är förlorad och i dem är min glädje fullkomlig.

32. Men se, jag är bedrövad över det fjärde släktledet från detta, ty de äro
bortförda i fångenskap av honom, alldeles som förtappelsens son, ty de vilja
sälja mig för silver, för guld och för det som mal fördärva och för det som
tjuvar bryta sig in och stjäla. På den dagen skall jag hemsöka dem genom att
sätta deras verk över deras egna huvuden."

33. Sedan Jesus hade slutat dessa ord, sade han till sina lärjungar: "Gån in
genom den trånga porten, ty trång är porten och smal är vägen, som leder
till livet, och få äro de som finna den, men vid är porten och bred är
vägen, som leder till döden, och många vandra därpå till dess natten kommer,
då ingen kan verka."

Kapitel 28

1.När Jesus hade sagt dessa ord, talade han till sina lärjungar, en i
sänder, och sade till dem: "Vad begären I av mig, sedan jag har gått till
Fadern?"

2. Alla utom tre talade och sade: "Vi önska, att vår verksamhet, vartill du
kallat oss, måtte upphöra, när vi uppnått en människas fulla ålder och att
vi då oförtövat måtte få komma till dig i ditt rike."

3. Han sade till dem: "Välsignade ären I, emedan I haven begärt detta av
mig. Efter det I ären sjuttiotvå år gamla, skolen I därför få komma till mig
i mitt rike, och hos mig skolen I finna vila."

4. När han hade så talat till dem, vände han sig till de tre och sade till
dem: "Vad viljen I, att jag skall göra för eder, när jag har gått till min
Fader?"

5. De voro bedrövade i sina hjärtan, ty de vågade ej säga honom vad de
önskade.

6. Han sade till dem: "Se, jag vet vad I tänken, och I haven samma önskan
som Johannes, min älskade, hade, vilken var med mig i min verksamhet, innan
jag blev korsfäst av judarna.

7. Därför mera välsignade ären I, ty I skolen aldrig smaka döden, utan I
skolen leva att se alla Faderns verk ibland människobarnen, ända till dess
allt är fullbordat i enlighet med Faderns vilja, då jag skall komma i min
härlighet med himmelens krafter.

8. I skolen aldrig lida dödens kval, utan när jag kommer i min härlighet,
skolen I bliva förvandlade från dödlighet till odödlighet i ett ögonblick.
Då skolen I vara välsignade i min Faders rike.

9. I skolen icke hava plågor, medan I dväljas i köttet, ej heller sorg utom
för världens synder. Allt detta vill jag göra på grund av eder önskan, ty I
haven önskat att få föra människosjälar till mig, medan världen står.

10. Därför skolen I hava fullkomlig glädje, och I skolen sitta ned i min
Faders rike. Ja, eder glädje skall vara fullständig, liksom Fadern har givit
mig fullständig glädje, och I skolen vara såsom jag är, och jag är såsom
Fadern, och Fadern och jag äro ett,

11. och den Helige Anden bär vittne om Fadern och mig, och Fadern giver
människobarnen den Helige Anden för min skull."

12. När Jesus hade sagt dessa ord, vidrörde han envar av dem med sitt finger
med undantag av de tre, som skulle bliva kvar, och sedan drog han bort.

13. Se, himlarna öppnades, och de [tre] blevo upptagna i himlarna och sågo
och hörde outsägliga ting.

14. Det blev dem förbjudet att omtala det. Ej heller hade de förmåga att
uttrycka det som de sågo och hörde.

15. Huruvida de voro i kroppen eller utanför kroppen visste de ej, ty det
föreföll dem som om de genomgått en förändring, så att de förvandlats från
denna kropp av kött till ett odödligt tillstånd, så att de kunde se det som
tillhör Gud.

16. Men det begav sig, att de åter upptogo sin verksamhet på jorden. Dock
förkunnade de icke det som de hört och sett till följd av den befallning,
som blivit given till dem i himmelen.

17. Huruvida de voro dödliga eller odödliga från den dag de blevo
förvandlade, vet jag ej,

18. men så mycket vet jag enligt uppteckningarna som finnas, att de gingo ut
överallt i landet och predikade för alla människor och upptogo i kyrkan alla
som trodde deras predikan, döpande dem, och så många som blevo döpta erhöllo
den Helige Anden.

19. De blevo kastade i fängelse av dem som icke tillhörde kyrkan. Men de
kunde icke hållas fångna, ty fängelserna rämnade itu.

20. De blevo även kastade i jordkulor, men de slogo jorden med Guds ord, och
genom hans makt befriades de från jordens gap. Därför kunde man icke gräva
gropar djupa nog att kvarhålla dem.

21. Tre gånger blevo de kastade i en ugn men erhöllo ingen skada.

22. Två gånger blevo de kastade i en grop för vilda djur, men se, de lekte
med djuren som ett barn med ett spätt lamm och erhöllo ingen skada.

23. Så gingo de ut ibland allt Nephis folk och predikade Kristi evangelium
för alla människor i landet, och dessa blevo omvända till Herren och intagna
i Kristi kyrka, och sålunda blev det släktledet välsignat enligt Jesu ord.

24. Jag, Mormon, slutar nu för en tid mitt tal rörande detta.

25. Se, jag stod i begrepp att skriva deras namn, som aldrig skulle smaka
döden, men Herren förbjöd det. Därför skriver jag dem ej, ty de äro fördolda
för världen.

26. Men se, jag har sett dem, och de hava predikat för mig.

27. De skola vistas ibland icke-judarna, och dessa skola ej känna dem.

28. De skola även vara bland judarna, och judarna skola ej känna dem.

29. Och när Herren i sin visdom finner det rådligt att låta dem verka ibland
alla Israels skingrade stammar och ibland alla nationer, stammar, tungomål
och folk, skola de bringa många själar av dessa folk till Jesus, på det
deras önskan må bliva uppfylld men även förmedelst Guds övertygande kraft,
som bor i dem.

30. De äro som Guds änglar, och om de bedja Fadern i Jesu namn, kunna de
visa sig för vem som helst, som de finna för gott.

31. Därför skola stora och förunderliga verk utföras av dem före den stora
och kommande dagen, då alla människor visserligen måste stå inför Kristi
domstol,

32. ja, även ibland icke-judarna skola stora och underbara verk utföras av
dem före denna domens dag.

33. Om I haden alla de skrifter, som giva en fullständig berättelse om
Kristi underbara verk, då skullen I enligt Kristi ord veta, att detta måste
visserligen ske.

34. Ve den som icke vill giva akt på Jesu ord eller deras som han utvalt och
utsänt! Ty den som icke mottager Jesu ord eller deras ord, som han utsänt,
mottager icke honom, och därför skall han ej mottaga dem på den yttersta
dagen,

35. och det skulle vara bättre för dem, om de aldrig blivit födda. Ty
antagen I, att I kunnen undvika rättvisan från en förtörnad Gud, som
trampats under människornas fötter, och att frälsning kan komma på så sätt?

36. Nu, jag sade om dem som Herren utvalde, ja, de tre, som blevo upptagna
till himmelen, att jag icke visste huruvida de hade blivit befriade från
dödlighet och fått odödlighet,

37. men se, sedan jag skrev detta, har jag frågat Herren, och han har
uppenbarat för mig, att en förändring måste hava skett med deras
kroppshyddor, annars måste de smaka döden.

38. Därför hade deras kroppshyddor blivit så förändrade, att de ej skulle
smaka döden, ej heller lida någon smärta eller sorg utom för världens
synder.

39. Denna förändring är icke densamma som den, vilken skall äga rum på den
yttersta dagen, men en förändring skedde med dem, så att Satan icke kunde
hava någon makt över dem och icke fresta dem. De blevo helgade i köttet, så
att de voro heliga och så att jordens makter icke kunde hålla dem fängslade.

40. I detta tillstånd skola de förbliva intill Kristi domsdag, och på den
dagen skola de undergå en större förvandling och bliva mottagna i Faderns
rike för att aldrig mer gå ut därifrån utan bo hos Gud evinnerligen i
himlarna.

Kapitel 29

1. Nu säger jag eder, att när Herren i sin visdom anser det lämpligt att
låta dessa ord komma till icke-judarna enligt sitt ord, då kunnen I veta,
att det förbund, som Fadern har gjort med Israels barn angående deras
återställelse till deras arveländer redan har börjat fullbordas.

2. I kunnen veta, att alla Herrens ord, som blivit talade av de heliga
profeterna, skola uppfyllas, och I behöven icke säga, att Herren fördröjer
sin ankomst till Israels barn.

3. I behöven ej i edra hjärtan föreställa eder att de ord som blivit talade
äro förgäves, ty se, Herren skall komma ihåg sitt förbund, som han har gjort
med sitt folk av Israels hus.

4. När I fån se dessa ord komma ut ibland eder, då behöven I icke längre
förakta Herrens verk, ty han håller rättvisans svärd i sin högra hand, och
om I den dagen förakten hans verk, skall han snabbt låta det träffa eder.

5. Ve den, som föraktar Herrens verk, ja, ve den, som förnekar Kristus och
hans verk!

6. Ja, ve den, som förnekar Herrens uppenbarelser och den som säger, att
Herren icke längre verkar medelst uppenbarelse, profetia, gåvor, tungomål,
helbrägdagörelse eller medelst den Helige Andens kraft!

7. Ja, ve den, som på den dagen för vinnings skull säger, att intet
underverk kan utföras genom Jesus Kristus, ty den som så gör, skall bliva
lik förtappelsens son, för vilken ingen barmhärtighet fanns, enligt Kristi
ord.

8. Ja, I behöven icke längre håna, förakta eller driva spe med judarna eller
någon av dem som tillhöra återstoden av Israels hus, ty se, Herren kommer
ihåg sitt förbund med dem, och han skall göra med dem i enlighet med det som
han med ed svurit.

9. Fördenskull behöven I icke mena, att I kunnen vända Herrens högra hand
till den vänstra, så att han icke kan utföra dom och fullborda förbundet,
som han har gjort med Israels hus.

Kapitel 30

1. Lyssnen, o I icke-judar, och hören Jesu Kristi ord, hans, som är den
levande Gudens Son, vilka han har befallt mig att tala angående eder, ty se,
han befaller mig att skriva sålunda:

2. Vänden eder, I icke-judar ifrån edra onda vägar och omvänden eder från
edra missgärningar, edra lögner och edra bedrägerier, eder otukt och edra
hemliga vederstyggligheter, edert avguderi och edra mord, edra prästkonster
och eder avundsjuka, edra strider, all eder ondska och vederstygglighet och
kommen till mig och låten döpa eder i mitt namn, på det I mån få förlåtelse
för edra synder och bliva fyllda med den Helige Anden samt bliva räknade
ibland mitt folk, som är av Israels hus.

                                FJÄRDE NEPHI

                                 NEPHIS BOK

Skriven av Nephi, son till den Nephi, som var en av Jesu Kristi lärjungar.

1. Det trettiofjärde året förflöt och även det trettiofemte, och se, Jesu
lärjungar hade grundat en Kristi kyrka i alla länderna runt omkring. Så
många som kommo till dem och verkligen omvände sig från sina synder blevo
döpta i Jesu namn. De mottogo även den Helige Anden.

2. I det trettiosjätte året var folket i hela landet, både nephiter och
lamaniter, omvända till Herren, och det fanns inga tvister eller ordstrider
ibland dem, utan alla människor handlade rättvist mot varandra.

3. De hade allting gemensamt ibland sig. Därför fanns det icke rika eller
fattiga, trälar eller fria, utan de voro alla frigjorda och delaktiga i den
himmelska gåvan.

4. Och det trettiosjunde året förflöt också och frid rådde fortfarande i
landet.

5. Stora och underbara gärningar utfördes av Jesu lärjungar, vilka botade de
sjuka och uppväckte de döda, gjorde de lama gående, de blinda seende och de
döva hörande. De utförde alla slags under ibland människobarnen, men de
utförde intet under utom i Jesu namn.

6. På så sätt förflöt det trettioåttonde året, likaledes det trettionionde,
fyrtionde, fyrtioförsta och fyrtioandra ända tills det fyrtionionde året
hade förflutit, likaledes det femtioförsta och femtioandra, ja, ända tills
det femtionionde året hade förflutit.

7. Herren gynnade dem storligen i landet, ja, så att de åter byggde städer,
där städer hade förstörts av eld.

8. Ja, de läto även den stora staden Zarahemla bliva återuppbyggd.

9. Men många städer hade sjunkit och lågo under vatten, och dessa städer
kunde ej iståndsättas.

10. Nu begav det sig, att Nephis folk tilltog i styrka och förökade sig
mycket fort och blev ett synnerligen ljust och behagligt folk.

11. De gifte och bortgifte sig och voro välsignade enligt de mångfaldiga
löften, som Herren givit dem.

12. De vandrade icke mer efter Moselagens förordningar och föreskrifter utan
efter de befallningar, som de fått av sin Herre och sin Gud, och de voro
ihärdiga i att fasta och bedja och i att ofta komma tillsammans både för att
bedja och att höra Herrens ord.

13. Det förekom icke någon osämja ibland befolkningen i hela landet; men
mäktiga underverk utfördes ibland Jesu lärjungar.

14. Det sjuttioförsta året förflöt, likaledes det sjuttioandra, ja,
slutligen hade det sjuttionionde året förflutit, ja, ett hundra år hade
förflutit och Jesu lärjungar, som han utvalt, hade alla gått till Guds
paradis, utom de tre, som skulle dröja kvar. Andra lärjungar hade blivit
ordinerade i deras ställe, och även många av det släktledet hade gått bort.

15. Och det fanns ingen osämja i landet, emedan Guds kärlek bodde i
människornas hjärtan.

16. Ingen avund, intet kiv, inga folkupplopp, ej heller otukt eller lögner,
ej heller mord eller någon slags vällust förekom. Det kunde i sanning intet
lyckligare folk finnas ibland alla de folk, som blivit skapade av Guds hand.

17. Det fanns inga rövare, ej heller mördare, ej heller fanns det lamaniter
eller något annat slags -iter, utan de voro alla ett: Kristi barn, och
arvingar till Guds rike.

18. Huru välsignade voro de icke! Ty Herren välsignade dem i alla deras
företag, ja, de voro välsignade och hade framgång till dess att hundra tio
år hade förflutit. Det första släktledet från Kristus hade då gått hädan,
och det fanns ännu ingen osämja i landet.

19. Och Nephi, han, som hade vård om dessa sista uppteckningar (och han
inristade dem på Nephis plåtar) dog, och hans son, Amos, förde
uppteckningarna i hans ställe, och även han begagnade sig av Nephis plåtar.

20. Han förde dem i åttiofyra år, och ännu rådde frid i landet med undantag
av att en liten skara av folket hade gjort uppror emot kyrkan och antagit
namnet lamaniter. Då började det åter bliva lamaniter i landet.

21. Och även Amos dog (och det var ett hundra nittiofyra år från Kristi
ankomst) och hans son Amos tog vård om uppteckningarna i hans ställe, och
även han förde dem på Nephis plåtar. De skrevos även i Nephis bok, vilken är
denna bok.

22. Och det begav sig, att två hundra år hade förflutit, och alla av andra
släktledet utom några få hade gått bort.

23. Och nu vill jag, Mormon, att I skolen veta, att människorna hade
förökats så att de voro spridda över hela landet, och de hade blivit mycket
rika till följd av sin välgång i Kristus.

24. Men i detta, det två hundra första året uppstodo personer ibland dem som
yvdes i högmod och klädde sig i kostbara kläder och hade alla slags fina
pärlor och världens bjäfs.

25. Från den tiden och allt framgent hade de icke längre sitt gods och sina
ägodelar gemensamt ibland sig.

26. De började söndra sig i samhällsklasser och uppbygga kyrkor var för sig
för vinnings skull och började förneka Kristi sanna kyrka.

27. När två hundra tio år hade förflutit fanns det många kyrkor i landet.
Ja, det fanns många kyrkor, som föregåvo sig känna Kristus, ehuru de
förnekade större delen av hans evangelium, så att de hade överseende med all
slags ondska och utdelade det heliga till den som det icke var tillåtet till
följd av hans ovärdighet.

28. Denna kyrka tillväxte övermåttan som en följd av ogudaktighet och Satans
makt, som hade fått grepp om människornas hjärtan.

29. Det fanns även en annan kyrka, som förnekade Kristus. Den förföljde
Kristi sanna kyrka för medlemmarnas ödmjukhet och tro på Kristus och
föraktade dem för de många underverks skull, som utfördes ibland dem.

30. Därför utövade de makt och myndighet över Jesu lärjungar, som vistades
ibland dem, och de kastade dem i fängelse, men förmedelst Guds ords kraft,
som var i dem, rämnade fängelserna, och de gingo ut och gjorde mäktiga under
ibland folket.

31. Men oaktat alla dessa under förhärdade folket sina hjärtan och sökte
efter att dräpa dem, liksom judarna i Jerusalem traktade efter Jesu liv
enligt hans egna ord.

32. De kastade dem i brinnande ugnar men de kommo ut oskadade.

33. De kastade dem även i vilda djurs kulor, och de lekte med de vilda
djuren alldeles såsom ett barn leker med ett lamm, och de kommo ut ifrån dem
oskadade.

34. Icke desto mindre förhärdade folket sina hjärtan, ty de läto sig ledas
av många präster och falska profeter till att uppbygga många kyrkor och begå
all slags orättfärdighet. De misshandlade Jesu folk, men dessa gåvo ej slag
i gengäld. Så nedsjönko människorna i otro år efter år, ända till dess två
hundra trettio år hade förflutit.

35. Detta år, nämligen det två hundra och trettioförsta året, ägde en stor
söndring rum ibland befolkningen.

36. Ty detta år begav det sig, att ett folk uppstod, som kallades nephiter,
och de hade den sanna tron på Kristus. Bland dem befunno sig de som av
lamaniterna kallades: jakobiter, josefiter och zoramiter.

37. Därför kallades de som hade den sanna tron på Kristus och voro Kristi
sanna tillbedjare (och ibland dessa voro de tre av Jesus lärjungar som
skulle bliva kvar) nephiter, jakobiter, josefiter och zoramiter.

38. De som förkastade evangeliet kallades lamaniter, lemueliter och
ishmaeliter. De nedsjönko ej i otro, utan de gjorde uppsåtligen uppror emot
Kristi evangelium. De lärde sina barn, att de icke skulle tro som deras
fäder, vilka avföllo från begynnelsen.

39. Det skedde till följd av deras fäders ondska och vederstygglighet
alldeles som i begynnelsen. De fingo undervisning om att hata Guds barn,
alldeles såsom lamaniterna i begynnelsen lärde sig att hata Nephis barn.

40. Och två hundra fyrtiofyra år hade förflutit, och så tedde sig folkets
ställning. Den ogudaktigare delen av befolkningen tilltog i styrka och blev
mycket talrikare än Guds folk.

41. De fortforo ännu med att bygga kyrkor åt sig och pryda dem med alla
slags kostbarheter. Så förgingo två hundra femtio år och likaledes två
hundra sextio år.

42. Och den ogudaktiga delen av folket började återuppliva Gadiantons
hemliga eder och föreningar.

43. Likaså började de som kallades Nephis folk bliva stolta i sina hjärtan
till följd av sina mycket stora rikedomar. De blevo fåfängliga liksom sina
bröder, lamaniterna.

44. Och från den tiden sörjde lärjungarna över världens synder.

45. När tre hundra år hade förflutit, voro både nephiterna och lamaniterna
mycket ogudaktiga, den ene såväl som den andre.

46. Gadiantons rövare spridde sig över hela landet. Det fanns inga som voro
rättfärdiga utom Jesu lärjungar. Man samlade förråd av guld och silver i
överflöd och drev all slags handel.

47. När tre hundra fem år hade förflutit (och människorna förhärdade sig
ännu i ondska) dog Amos, och hans broder Ammaron förde uppteckningarna i
hans ställe.

48. När tre hundra tjugo år hade förflutit, blev Ammaron driven av den
Helige Anden att gömma uppteckningarna, vilka voro heliga - ja, alla de
heliga uppteckningarna som överlämnats från släktled till släktled - ända
till det tre hundra tjugonde året efter Kristi ankomst.

49. Han gömde dem åt Herren, på det de åter måtte komma till återstoden av
Jakobs hus i enlighet med Herrens profetior och löften. Så slutar Ammorons
uppteckningar.

                                 MORMONS BOK

Kapitel 1

1. Nu upptecknar jag, Mormon, det som jag både sett och hört och kallar det
Mormons bok.

2. Ungefär vid den tid Ammaron gömde uppteckningarna, enligt Herrens ord,
kom han till mig (jag var då ungefär tio år gammal och började få någon
undervisning enligt mitt folks sätt) och sade: "Jag märker, att du är ett
förståndigt barn, snar att uppfatta.

3. Fördenskull önskar jag, att du, när du bliver ungefär tjugofyra år
gammal, erinrar det som du har sett rörande detta folk, och att du, när du
uppnått den åldern, går till landet Antum till en höjd, som kallas Shim. Där
har jag, enligt Herrens ord, nedlagt alla de heliga uppteckningarna, som
angå detta folk.

4. Du skall taga Nephis plåtar men lämna de andra kvar, där de äro, och du
skall på Nephis plåtar inrista allt vad du har iakttagit rörande detta
folk."

5. Och jag, Mormon, en ättling av Nephi (min faders namn var Mormon) kom
ihåg det som Ammaron befallde mig.

6. När jag var elva år gammal blev jag av min fader förd till landet söderut
ända till Zarahemlas land.

7. Hela landets yta hade blivit täckt med byggnader, och folket var nästan
lika talrikt som havets sand.

8. Under detta år uppstod det krig mellan nephiterna, vilka omfattade
nephiterna, jakobiterna, josefiterna och zoramiterna, och detta krig stod
emellan nephiterna å ena sidan och lamaniterna, lemueliterna och
ishmaeliterna å andra sidan.

9. Men lamaniterna, lemueliterna och ishmaeliterna kallades lamaniter, och
de voro således indelade i nephiter och lamaniter.

10. Kriget emellan dem bröt först ut på gränserna mot Zarahemla vid Sidons
vatten.

11. Nephiterna hade hopsamlat ett stort antal män, ja, över trettio tusen.
Samma år utkämpade de ett antal slag, i vilka nephiterna besegrade
lamaniterna och dräpte många av dem.

12. Och det begav sig, att lamaniterna uppgåvo sitt förehavande, och fred
slöts i landet, och freden varade en tidrymd av ungefär fyra år, då ingen
blodsutgjutelse förekom.

13. Men ondska tog överhand överallt i landet, så att Herren borttog sina
älskade lärjungar, och underverk och helbrägdagörelse upphörde för
invånarnas missgärningars skull.

14. Det fanns inga Herrens gåvor, ej heller kom den Helige Anden över någon,
emedan det fanns så mycken ondska och otro.

15. När jag var femton år gammal, och emedan jag var allvarligt sinnad,
besökte Herren mig och jag fick smaka och erfara Jesu godhet.

16. Jag försökte att predika för folket, men min mun var tillsluten och jag
var förbjuden att predika för dem, ty se, de hade frivilligt gjort uppror
emot sin Gud, och de älskade lärjungarna voro borttagna ur landet för
människornas ogudaktighets skull.

17. Men jag blev kvar ibland dem men fick ej lov att predika för dem för
deras hjärtans hårdhets skull, och emedan deras hjärtan voro förhärdade, var
landet förbannat för deras skull.

18. Gadiantons rövare, som voro ibland lamaniterna, härjade i landet, så att
dess invånare måste gömma sina skatter i jorden, och dessa blevo slippriga,
emedan Herren hade förbannat landet, så att de icke kunde innehava dem, ej
heller fasthålla dem.

19. Det fanns trolldom, häxeri och svartkonst, och den ondes makt var
verksam överallt i landet, så att alla Abinadis ord och likaledes lamaniten
Samuels ord blevo uppfyllda.

Kapitel 2

1. Samma år begav det sig, att det åter blev krig mellan nephiterna och
lamaniterna. Ehuru jag var ung, var jag dock stor till växten, och
fördenskull valde befolkningen mig till sin ledare eller sina härars ledare.

2. Därför skedde det, att jag på mitt sextonde år gick ut i spetsen för en
här bestående av nephiter emot lamaniterna. Tre hundra tjugosex år hade då
förflutit.

3. I det tre hundra tjugosjunde året kommo lamaniterna emot oss, med en
mycket stor styrka, så att de injagade skräck i mina härar och dessa vägrade
att strida och började draga sig tillbaka mot de nordligare länderna.

4. Och det begav sig, att vi kommo till staden Angola, och vi togo den
staden i besittning och gjorde förberedelser för att försvara oss emot
lamaniterna. Vi befäste staden med all makt, men oaktat alla våra
förskansningar överföllo lamaniterna oss och drevo oss ut ur staden.

5. De drevo oss även ut ur landet David.

6. Vi tågade bort och kommo till landet Josua, vilket var beläget på
västgränsen vid havskusten.

7. Här samlade vi vårt folk så skyndsamt som möjligt för att hålla dem
tillsammans i en skara.

8. Men se, landet var uppfyllt av rövare och lamaniter, och oaktat den stora
förstöring, som hotade mitt folk, omvände de sig dock ej från sina onda
gärningar. Fördenskull förekommo blod och blodbad överallt i landet, både på
nephiternas sida och lamaniternas, och det var en enda fullständig
omvälvning överallt i landet.

9. Nu hade lamaniterna en konung, vars namn var Aron. Han anföll oss med en
här på fyrtiofyra tusen, och jag satte mig till motvärn med fyrtiotvå tusen.
Jag slog honom med min här, så att han tog till flykten för mig. Allt detta
skedde och tre hundra trettio år hade förflutit.

10. Då började nephiterna omvända sig från sina missgärningar, och högljutt
klaga, såsom profeten Samuel hade profeterat, ty se, ingen människa kunde
behålla vad han ägde, emedan det fanns så många tjuvar, rövare, mördare och
så mycket svartkonst och häxeri i landet.

11. Det var sorg och veklagan i hela landet till följd av detta tillstånd
och i synnerhet ibland Nephis folk.

12. När jag, Mormon, hörde deras klagan, deras sorg och bedrövelse för
Herren, fröjdade sig mitt hjärta inom mig, emedan jag visste, att Herren är
barmhärtig och långmodig, varför jag trodde, att han skulle bliva dem nådig,
så att de åter skulle bliva ett rättfärdigt folk.

13. Men se, denna min glädje var förgäves, ty deras sorg bragte dem ej till
omvändelse på grund av Guds godhet, utan det var hellre de förtappades sorg,
emedan Herren icke ville tillåta dem att alltid finna lycka i synd.

14. De kommo ej till Jesus med förkrossat hjärta och ångerfull ande, utan de
förbannade Gud och önskade sig döden. Dock kämpade de med svärd för sina
liv.

15. Min sorg återvände till mig och jag förutsåg, att nådens dag var förbi
för dem, både den timliga och den andliga, ty jag såg tusenden av dem
nedhuggna i öppet uppror emot sin Gud och lagda i högar som avfall på
marken. Så hade det tre hundra fyrtiofjärde året förflutit.

16. I det tre hundra fyrtiofemte året började nephiterna taga till flykten
för lamaniterna, och dessa förföljde dem ända till dess de kommo till landet
Jashon, innan det blev möjligt att hejda deras flykt.

17. Jashons stad låt i närheten av den plats, där Ammaron hade nedlagt
uppteckningarna enligt Herrens ord, så att de icke skulle bliva förstörda.
Se, jag gick i enlighet med Ammarons ord och tog Nephis plåtar och gjorde
uppteckningar enligt Ammarons anvisning.

18. Jag skrev en fullständig förteckning på Nephis plåtar över all deras
ogudaktighet och vederstygglighet, men jag avstår från att göra en
fullständig förteckning på dessa plåtar över denna ogudaktighet och
vederstygglighet, ty se, jag har haft en oavbruten framställning av
ogudaktighet och vederstygglighet inför mina ögon, ända sedan jag blev stor
nog att förstå människornas vägar.

19. Ve mig för deras ondskas skull, ty mitt hjärta har varit fullt av sorg
över deras ondska alla mina dagar. Dock vet jag, att jag skall bliva upphöjd
på den yttersta dagen.

20. Och det begav sig, att Nephis skaror detta år blevo jagade och drivna.
Vi blevo drivna bort norrut till dess vi kommo till det land, som kallades
Shem.

21. Vi befäste staden Shem och förde så många som möjligt av vårt folk dit i
hopp om att kunna frälsa dem från undergång.

22. Och i det tre hundra fyrtiosjätte året började de åter överfalla oss.

23. Då talade jag till mitt folk och uppmanade dem att stå oförskräckta
inför lamaniterna och kämpa för sina hustrur och barn och sina hus och hem.

24. Mina ord uppväckte någon tapperhet hos dem, så att de icke togo till
flykten för lamaniterna utan djärvt motstodo dem.

25. Och det begav sig, att vi med en här på trettio tusen kämpade emot en
här på femtio tusen, och vi höllo stånd emot dem så orubbligt, att de flydde
för oss.

26. När de togo till flykten, förföljde vi dem med vår här och
sammandrabbade åter med dem och besegrade dem. Likväl var icke Herrens
styrka med oss, utan vi voro överlämnade åt oss själva, och Herrens Ande
bodde ej i oss, varför vi voro svaga liksom våra bröder.

27. Mitt hjärta sörjde över denna stora olycka, som drabbat mitt folk för
dess ondska och vederstyggligheters skull. Men se, vi drogo åstad och stredo
emot lamaniterna och Gadiantons rövare, till dess vi åter tagit vårt
arveland i besittning.

28. Det tre hundra fyrtionionde året hade nu förflutit, och i det tre hundra
femtionde slöto vi fördrag med lamaniterna och Gadiantons rövare, vari vi
delade våra arveländer.

29. Lamaniterna gåvo oss landet norrut, ja, ända till det trånga passet, som
förde in i landet söderut, och vi gåvo lamaniterna hela landet söderut.

Kapitel 3

1. Och det begav sig, att lamaniterna icke kommo tillbaka för att strida,
förrän tio år hade förflutit. Se, jag hade sysselsatt mitt folk, nephiterna,
med att bereda sina besittningar och sina rustningar för krig.

2. Herren sade till mig, att jag skulle ropa till detta folk: "Omvänden eder
och kommen till mig, låten döpa eder och uppbyggen åter min kyrka, så skolen
I bliva bevarade."

3. Jag ropade till detta folk, men det var förgäves. De förstodo ej, att det
var Herren, som hade bevarat dem och givit dem tillfälle till omvändelse.
Se, de förhärdade sina hjärtan emot Herren sin Gud.

4. Sedan det tionde året hade förflutit, eller allt sammanräknat tre hundra
sextio år från Kristi ankomst, skickade lamaniternas konung mig ett
meddelande, vilket tillkännagav, att de gjorde förberedelser för att åter
upptaga striden mot oss.

5. Jag förordnade, att mitt folk skulle samla sig i landet Ödeläggelse i en
stad belägen vid gränsen, i närheten av det trånga passet, som förde in i
landet söderut.

6. Därhän förlade vi våra trupper, på det vi skulle kunna förhindra
lamaniternas skaror från att taga något av våra länder i besittning. Därför
uppförde vi fästningsverk med hela vår styrka.

7. Och det skedde i det tre hundra sextioförsta året, att lamaniterna kommo
ned till staden Ödeläggelse för att strida mot oss. Men det året besegrade
vi dem, och de återvände till sina egna besittningar.

8. Men i tre hundra sextioandra året kommo de åter ned till kamp. Vi
besegrade dem åter och nedgjorde ett stort antal av dem, och deras döda
blevo kastade i havet.

9. Men till följd av de storverk, som mitt folk, nephiterna, hade utfört,
började de berömma sig av sin egen styrka och svuro inför himlarna, att de
skulle hämnas sina bröders blod, vilka blivit dräpta av deras fiender.

10. De svuro vid himlarna och vid Guds tron, att de skulle draga ut till
strid emot sina fiender och utrota dem ur landet.

11. Jag, Mormon, vägrade bestämt allt ifrån den stunden att vara detta folks
befälhavare och ledare till följd av deras ondska och vederstygglighet.

12. Se, jag hade lett dem och oaktat deras ondska hade jag många gånger gått
i spetsen för dem i strid, och jag hade älskat dem av hela mitt hjärta på
grund av Guds kärlek, som bodde i mig. Jag hade utgjutit min själ i bön till
min Gud hela dagen lång för dem. Dock skedde det utan tro för deras hjärtans
hårdhets skull.

13. Tre gånger har jag befriat dem ur deras fienders händer, men de hava ej
omvänt sig från sina synder.

14. Men när de svuro vid allt det som vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus,
hade förbjudit, att de skulle draga ut till kamp emot sina fiender och
hämnas sina bröders blod, se, då kom Herrens röst till mig och sade:

15. "Hämnden är min, och jag skall vedergälla. Och emedan detta folk icke
omvände sig sedan jag befriade dem, skall det utrotas från jorden."

16. Och det begav sig, att jag bestämt vägrade att draga ut emot mina
fiender. Jag gjorde alldeles som Herren hade befallt mig, och jag stod som
ett stilla vittne för att för världen kungöra vad jag såg och hörde enligt
Andens yttringar, vilken hade vittnat om det tillkommande.

17. Därför skriver jag till eder, icke-judar, och även till eder, Israels
hus, så att när verket begynner, I skolen börja bereda eder på att återvända
till edert arveland.

18. Ja, se, jag skriver även till alla jordens ändar och till eder, I
Israels tolv stammar, vilka skola dömas efter edra gärningar av de tolv, som
Jesus i Jerusalems land valde till sina lärjungar.

19. Jag skriver även till återstoden av detta folk, vilken ock skall dömas
av de tolv, som Jesus valde i detta land, och de skola bliva dömda av de
andra tolv, som Jesus valde i Jerusalems land.

20. Det är detta som Anden kungör för mig, och därför skriver jag till eder
alla. För denna orsaks skull skriver jag till eder, att I kunnen veta, att I
alla skolen ställas fram för Kristi domstol, ja, varje själ, som tillhör
Adams hela mänskliga familj. I skolen stå fram för att bliva dömda av edra
gärningar, vare sig de äro goda eller onda,

21. likaledes för att I skolen tro Jesu Kristi evangelium, som I skolen hava
ibland eder och även för att judarna, Herrens förbundsfolk, skola hava andra
vittnen utom honom, som de sågo och hörde, att Jesus, vilken de dödade, är
Kristus och Gud.

22. Jag önskar, att jag kunde övertyga eder, I alla jordens ändar, att
omvända eder och bereda eder på att stå inför Kristi domstol.

Kapitel 4

1. I det tre hundra sextiotredje året drogo nephiterna ut med sina skaror
för att strida emot lamaniterna utanför landet Ödeläggelse.

2. Och det begav sig, att nephiternas härar blevo drivna tillbaka till
landet Ödeläggelse. Medan de ännu voro utmattade blevo de överfallna av en
av lamaniternas utvilade härar. Ett stort slag ägde rum med den följd, att
lamaniterna intogo staden Ödeläggelse och dräpte många nephiter samt togo
många fångar.

3. Återstoden tog till flykten och förenade sig med invånarna i staden
Teancum. Men staden Teancum låg på gränsen vid havsstranden, och den var
icke långt ifrån staden Ödeläggelse.

4. Emedan nephiternas skaror drogo upp och angrepo lamaniterna, ledo de
nederlag, ty om det icke hade varit för den orsakens skull, skulle
lamaniterna icke hava haft någon makt över dem.

5. Men se, Guds domar skola komma över de onda, och de onda straffas medelst
de onda, ty det är de onda som uppegga människobarnens hjärtan till
blodsutgjutelse.

6. Och det begav sig, att lamaniterna gjorde förberedelser att angripa
staden Teancum.

7. I det tre hundra sextiofjärde året gjorde lamaniterna ett angrepp på
staden Teancum i hopp om att komma i besittning även av den staden.

8. Men de blevo tillbakaslagna och utdrivna av nephiterna. När dessa sågo
att de hade drivit lamaniterna tillbaka, berömde de sig åter av sin egen
styrka och drogo ut i sin egen kraft och intogo åter staden Ödeläggelse.

9. Allt detta hade skett, och tusenden hade omkommit på båda sidor, både
nephiter och lamaniter.

10. Det tre hundra sextiosjätte året hade förflutit, och då kommo
lamaniterna åter för att strida mot nephiterna. Dock omvände nephiterna sig
icke från det onda de hade gjort utan framhärdade oupphörligen i sin ondska.

11. Det är omöjligt för någon tunga att beskriva eller för någon människa
att giva en fullständig redogörelse över de förfärliga blodscener och
blodbad som förekommo ibland folken, både ibland nephiterna och lamaniterna.
Varje hjärta hade hårdnat, så att alla funno behag i den oupphörliga
blodsutgjutelsen.

12. Aldrig förr hade så stor ondska, som nu fanns i detta folk, funnits
ibland några av Lehis barn, ej heller i hela Israels hus, enligt Herrens
ord.

13. Och det begav sig, att lamaniterna togo staden Ödeläggelse i besittning,
emedan deras antal var mycket större än nephiternas.

14. De tågade även emot staden Teancum och drevo ut invånarna där samt togo
många fångar, både kvinnor och barn, och de offrade dem såsom slaktoffer åt
sina avgudar.

15. I det tre hundra sextiosjunde året voro nephiterna så förgrymmade,
emedan lamaniterna hade offrat deras kvinnor och barn, att de angrepo
lamaniterna med stort raseri och slogo dem ännu en gång, och jagade dem ut
ur sina länder.

16. Och lamaniterna återvände ej emot nephiterna förrän i det tre hundra
sjuttiofemte året.

17. Det året angrepo de nephiterna med hela sin styrka. De blevo ej räknade,
ty så stort var deras antal.

18. Från den tiden och allt framgent kunde nephiterna ej få överhand över
lamaniterna, utan de började fördrivas av dem alldeles som daggen av solen.

19. Lamaniterna kommo ned och angrepo staden Ödeläggelse. Ett väldigt slag
utkämpades i landet Ödeläggelse, i vilket nephiterna ledo nederlag.

20. De togo åter till flykten för lamaniterna och kommo till staden Boaz.
Där höllo de stånd emot lamaniterna med stor tapperhet, så att lamaniterna
icke kunde besegra dem förrän de angripit dem för andra gången.

21. När de kommo för andra gången, blevo nephiterna fördrivna och nedhuggna
och ledo mycket stor manspillan, och deras kvinnor och barn blevo åter
offrade åt avgudarna.

22. Nephiterna togo åter till flykten för dem, och de togo alla invånarna,
både i städer och byar, med sig.

23. När jag, Mormon, såg att lamaniterna stodo i begrepp att omstörta
landet, begav jag mig till kullen Shim och upptog alla de uppteckningar, som
Ammaron hade gömt där, enligt Herrens ord.

Kapitel 5

1. Och det begav sig, att jag inställde mig ibland nephiterna, enär jag
ångrade att jag svurit att aldrig mer bistå dem. De gåvo mig åter befälet
över sina väpnade skaror, ty de sågo upp till mig som om jag kunde befria
dem från deras olyckor.

2. Men se, jag hade ej något hopp, ty jag hade kunskap om Herrens domar,
vilka skulle drabba dem, ty de omvände sig ej från sina missgärningar utan
kämpade för sina liv men utan att åkalla Honom, som skapade dem.

3. Och lamaniterna angrepo oss, efter det vi hade flytt till staden Jordan.
Men se, de blevo tillbakadrivna och kunde ej intaga staden den gången.

4. De anföllo åter men vi bibehöllo staden. Det fanns även andra städer, som
innehades av nephiterna, och dessa fästningar lågo i vägen för dem, så att
de icke kunde infalla i landet framför oss och förgöra invånarna i vårt
land.

5. Men om invånarna i de länder, genom vilka vi passerat, icke blivit
insamlade, blevo de dödade av lamaniterna, och deras städer, byar och större
samhällen blevo uppbrända med eld. Sålunda förflöt det tre hundra
sjuttionionde året.

6. I det tre hundra åttionde året kommo lamaniterna åter emot oss till kamp
och vi höllo stånd emot dem med tapperhet, men det var förgäves, ty så
talrika voro de, att de trampade nephiternas skaror under sina fötter.

7. Vi togo åter till flykten, och de vilkas flykt var snabbare än
lamaniternas lyckades undkomma, men de som icke överträffade lamaniterna i
snabbhet nedhöggos och omkommo.

8. Se, jag, Mormon, vill ej sarga människornas själar med att framlägga för
dem sådana förfärliga tavlor av blodspillan och slaktning som de, vilka
upprullades för mina ögon, men emedan jag vet, att allt detta visserligen
måste bliva bekantgjort och att allt det som är dolt måste uppenbaras på
hustaken -

9. och även att kunskap om detta måste komma till återstoden av detta folk
och likaledes till icke-judarna, vilka Herren har sagt skola skingra detta
folk, så att detta folk skall aktas för intet ibland dem -så skriver jag ett
kort sammandrag utan att våga lämna en fullständig beskrivning av det som
jag har sett, på grund av den befallning jag fått och även på det att I icke
skolen hava alltför stor sorg för detta folks ondskas skull.

10. Detta talar jag till deras efterkommande och även till icke-judarna, som
hava omsorg om Israels hus, vilka förstå varifrån deras välsignelse komma.

11. Ty jag vet, att de skola sörja över Israels hus' olycka, ja, de skola
sörja över detta folks undergång. De skola sörja, emedan detta folk icke
omvände sig, så att de kunde hava blivit omgivna av Jesu armar.

12. Detta skrives nu till återstoden av Jakobs hus. Det är skrivet på detta
sätt, emedan Gud vet, att ondska icke kan bringa det till dem. Det kommer
att gömmas enligt Herrens ord på det att det må komma fram i hans egen
bestämda tid.

13. Detta är den befallning, som jag har mottagit, och se, det skall komma
fram enligt Herrens befallning, när han i sin visdom finner för gott.

14. Se, det skall komma till de icke troende ibland judarna, och i denna
avsikt skall det komma, nämligen att de må bliva övertygade om att Jesus är
Kristus, den levande Gudens Son, att Fadern måtte genom sin högst Älskade
utföra sin stora och eviga avsikt att återställa judarna eller hela Israels
hus till deras arveland, vilket Herren, deras Gud, givit dem för att
fullborda sina förbund,

15. likaledes att detta folks efterkommande måtte mera fullkomligt tro hans
evangelium, vilket skall komma till dem från icke-judarna, ty detta folk
skall skingras och bliva ett mörkt, orent och frånstötande folk, värre än
någon beskrivning som någonsin har funnits ibland oss, ja, värre än det som
har funnits ibland lamaniterna; och detta till följd av deras otro och
avguderi.

16. Ty se, Herrens Ande har redan upphört att sträva med deras fäder, och de
äro utan Kristus och Gud i världen, och de drivas omkring såsom agnar för
vinden.

17. De voro en gång ett intagande folk, och Kristus var deras herde, ja,
Gud, Fadern vägledde dem.

18. Men se, nu äro de förda omkring av Satan, alldeles såsom agnar drivas av
vinden eller såsom ett fartyg utan segel eller ankare och utan något att
styra med rullar på böljorna. Såsom det är, så äro de.

19. Herren har tillbakahållit de välsignelser, som de kunde hava haft i
landet, till fördel för icke-judarna, som skola besitta landet.

20. Men det skall ske, att de skola bliva fördrivna och skingrade av
icke-judarna, men sedan de blivit jagade och skingrade av dessa, skall
Herren komma ihåg förbundet, som han gjorde med Abraham och med hela Israels
hus.

21. Herren skall också komma ihåg de rättfärdigas böner, vilka hava
uppstigit till honom för dem.

22. Då, o I icke-judar, huru kunnen I bestå för Guds makt, med mindre I
omvänden eder och vänder eder ifrån edra onda vägar?

23. Veten I icke, att I ären i Guds händer? Veten I icke, att han har all
makt och att på hans befallning jorden skall hopvecklas som en rulle?

24. Därför, omvänden eder och ödmjuken eder för honom, så att han icke går
tillrätta med eder, så att icke en återstod av Jakobs efterkommande går ut
ibland eder som ett lejon och söndersliter eder, och det icke finnes någon
som kan rädda.

Kapitel 6

1. Nu slutar jag mina uppteckningar rörande mitt folks, nephiternas
undergång. Se, vi drogo oss undan för lamaniterna.

2. Och jag, Mormon, skrev ett meddelande till lamaniternas konung och bad
honom låta oss samla vårt folk tillsammans i landet Cumorah, vid en kulle
som kallades Cumorah, och där ville vi strida mot dem.

3. Och lamaniternas konung uppfyllde min önskan.

4. Vi drogo fram till landet Cumorah, och där slogo vi upp våra tält runt
omkring kullen Cumorah. Det var ett land rikt på vattenflöden, floder och
källor, och här hoppades vi vinna fördel över lamaniterna.

5. När det tre hundra åttiofjärde året hade förflutit, hade vi samlat hela
återstoden av vårt folk till landet Cumorah.

6. Sedan vi hade samlat och förenat allt vårt folk till ett i landet
Cumorah, började jag, Mormon, bliva gammal. Enär jag visste, att detta
skulle bliva mitt folks sista kamp, och emedan Herren befallt mig, att jag
icke skulle låta de uppteckningar, som voro heliga och som kommit till oss
från våra fäder, falla i lamaniternas händer (ty lamaniterna skulle förstöra
dem) gjorde jag dessa uppteckningar efter Nephis plåtar och gömde alla de
urkunder, som blivit mig anförtrodda av Herrens hand, i kullen Cumorah utom
dessa få plåtar, som jag överlämnade åt min son Moroni.

7. Nu begav det sig, att mitt folk med sina hustrur och barn fingo se
lamaniternas härar tåga emot sig, och med den hemska dödsångest, som fyller
alla onda människors bröst, avvaktade de sammandrabbningen med dem.

8. Och de kommo till strid emot oss, och varje själ var fylld med skräck,
emedan deras antal var så stort.

9. De angrepo mitt folk med svärdet, med bågen och pilen, med yxan och med
alla slags stridsvapen.

10. Mina män blevo nedhuggna, ja, alla mina tiotusen, som voro med mig, och
jag föll ned sårad mitt ibland dem, och man gick förbi mig utan att göra
slut på mitt liv.

11. När de hade gått igenom lägret och nedhuggit allt mitt folk utom
tjugofyra av oss (bland vilka Moroni befann sig) sågo vi, som över-levde de
döda av vårt folk, om morgonen när lamaniterna hade dragit sig tillbaka till
sina läger från kullen Cumorahs topp de tiotusen av mitt folk, som blivit
nedhuggna i första stridslinjen under min ledning.

12. Vi sågo även de tiotusen av mitt folk över vilka min son Moroni förde
befälet.

13. Och Gidgiddonahs tiotusen hade fallit, och han mitt ibland dem.

14. Lamah hade fallit med sina tiotusen, och Gilgal hade fallit med sina
tiotusen. Limhah hade fallit med sina tiotusen, och Joneam hade fallit med
sina tiotusen. Camenihah och Moronihah och Antionum och Shiblom och Shem och
Josh hade fallit med var sina tiotusen.

15. Det fanns tio andra, vilka också hade stupat för svärdet med var sina
tiotusen. Ja, allt mitt folk utom tjugofyra, som voro med mig samt några få
vilka flydde till länderna söderut och några andra vilka övergingo till
lamaniterna, hade stupat, och deras kött och ben och blod lågo på marken,
där de lämnats av dem, som dräpt dem, för att multna i stoftet och upplösas
och återvända till sin moder, jorden.

16. Min själ var söndersliten av ångest för de fallna av mitt folk, och jag
utropade:

17. "O I älskliga! Huru kunden I avvika från Herrens vägar! O I älskliga!
Huru kunden I förkasta denne Jesus, som stod med öppna armar för att mottaga
eder!

18. Se, om I icke haden gjort detta, skullen I icke hava fallit. Men se, I
ären fallna, och jag sörjer eder förlust.

19. O I älskliga söner och döttrar, I fäder och mödrar, I äkta män och
hustrur, I älskliga, huru kommer det sig, att I haven fallit?

20. Men se, I ären borta, och min sorg kan ej hämta eder tillbaka igen.

21. Dagen kommer snart, då edert dödliga måste ikläda sig odödlighet, och
dessa kroppar, som nu multna i förgängelse, måste bliva oförgängliga
kroppar. Då skolen I stå inför Kristi domstol för att dömas efter edra verk,
och om de äro rättfärdiga, då ären I lyckliga hos edra fäder, som hava gått
före eder.

22. O, att I haden omvänt eder innan den stora ödeläggelsen kom över eder!
Men se, I ären borta, och Fadern, den evige Fadern i himmelen, känner till
edert tillstånd, och han gör med eder i enlighet med sin rättvisa och
barmhärtighet."

Kapitel 7

1. Nu vill jag tala något till återstoden av detta folk, som blivit skonat,
om så är att Gud må giva dem mina ord, så att de kunna få kännedom om det
som angår deras förfäder. Ja, jag talar till eder, I som ären en återstod av
Israels hus, och dessa äro de ord jag talar:

2. "Veten, att I ären av Israels hus!

3. Veten, att I måsten omvända eder, annars kunnen I ej bliva frälsta!

4. Veten, att I måsten nedlägga edra stridsvapen och icke längre hava behag
i blodsutgjutelse, och ej åter gripa till vapen med mindre eder Gud så
befaller eder!

5. Veten, att I måsten erhålla kunskap om edra förfäder och omvända eder
från alla edra synder och missgärningar samt tro på Jesus Kristus, att han
är Guds Son och att han blev dödad av judarna men att han genom Faderns
kraft åter uppstod, varigenom han vann seger över graven och att genom honom
även dödens udd är borttagen!

6. Han åvägabringar de dödas uppståndelse, varigenom människan måste uppstå
för att stå inför hans domstol.

7. Han har åvägabragt världens återlösning, varigenom den som på domens dag
är funnen oskyldig för honom får bo i Guds närhet i hans rike för att i
körerna därovan sjunga oändliga lovsånger och prisa Fadern och Sonen och den
Helige Anden, vilka äro en Gud, i ett lycksalighetens tillstånd, som ingen
ände har.

8. Omvänden eder därför och låten döpa eder i Jesu namn och mottagen Kristi
evangelium, som kommer att framställas för eder icke blott i dessa
uppteckningar utan även i de urkunder, som skola komma till nationerna från
judarna, vilka urkunder skola komma från icke-judarna till eder.

9. Ty se, dessa uppteckningar äro skrivna i den avsikten att I skolen tro de
andra, och om I tron de andra, skolen I även tro dessa. Om I tron dessa,
skolen I hava kunskap om edra förfäder och likaledes om de underbara verk,
vilka utfördes ibland dem genom Guds kraft.

10. I skolen även veta, att I ären en återstod av Jakobs avkomlingar. Därför
ären I räknade ibland det första förbundets folk, och om så är, att I tron
på Kristus och ären döpta först med vatten och sedan med eld och den Helige
Anden enligt vår Frälsares föredöme, såsom han har befallt oss, då skall det
bliva väl med eder på domens dag. Amen."

Kapitel 8

1. Se, jag, Moroni, avslutar min faders, Mormons, uppteckningar. Se, jag har
endast några få tillägg att skriva, vilka min fader har befallt mig.

2. Efter det stora och förfärliga slaget vid Cumorah blevo de nephiter som
flytt till landet söderut, jagade av lamaniterna, till dess de alla omkommo.

3. Min fader blev även dräpt av dem, och jag själv är ensam överbliven för
att skriva den sorgliga berättelsen om mitt folks undergång. Men se, de äro
borta, och jag gör vad min fader har befallt mig. Och huruvida de skola
dräpa mig, vet jag ej.

4. Därför vill jag skriva och gömma uppteckningarna i jorden, och vart jag
går betyder intet.

5. Se, min fader har gjort dessa uppteckningar, och han har skrivit vad
avsikten därmed är. Jag skulle även skriva därom, om det funnes plats på
plåtarna, men det gör det ej. Ej heller har jag malm, ty jag är ensam. Min
fader har fallit i kriget liksom alla mina fränder, och jag har inga fränder
och ingen tillflyktsort, och huru länge Herren vill låta mig leva, vet jag
ej.

6. Se, fyra hundra år hava nu förflutit sedan vår Herres och Frälsares
ankomst.

7. Och se, lamaniterna hava jagat mitt folk, nephiterna, från stad till stad
och från den ena platsen till den andra, till dess de icke mera äro till,
och stort har deras fall varit. Ja, stort och förunderligt är mitt folks,
nephiternas, fall.

8. Herrens hand har gjort det. Och se, lamaniterna föra nu krig emot
varandra, och i hela detta land härskar ständigt mord och blodsutgjutelse,
och ingen vet slutet på kriget.

9. Nu säger jag ej mer rörande dem, ty det finnes ingen utom lamaniter och
rövare, som bor i detta land.

10. Ingen finnes, som känner den sanne Guden, utom Jesu lärjungar, vilka
vistades i landet till dess människornas ondska blev så stor, att Herren
icke längre ville tillåta dem att stanna kvar hos folket, och huruvida de
ännu äro i landet vet ingen.

11. Men se, min fader och jag hava sett dem, och de hava betjänat oss.

12. Den som mottager dessa uppteckningar och icke fördömer dem för de
ofullkomligheters skull, som finnas däri, skall få kunskap om det som är
större än detta. Se, jag är Moroni, och om det vore möjligt, skulle jag
kungöra allting för eder.

13. Se, jag slutar nu med att tala om detta folk. Jag är Mormons son, och
min fader var en av Nephis ättlingar.

14. Jag är den som gömmer dessa uppteckningar åt Herren. På grund av Herrens
befallning äro själva plåtarna av intet värde, ty han har sagt, att ingen
skall äga dem för att erhålla vinst av dem, men uppteckningarna på dem hava
värde, och den som bringar dem fram i dagens ljus, honom skall Gud välsigna.

15. Ty ingen kan hava makt att bringa dem fram i ljuset, med mindre det
bliver honom givet av Gud, ty det är Guds vilja, att det skall ske med
endast hans ära uppriktigt för ögonen eller till Herrens forna och länge
skingrade förbundsfolks bästa.

16. Välsignad vare den som bringar dem fram i dagen, ty de skola komma fram
ur mörker till ljus enligt Guds ord. Ja, de skola bringas ut ur jorden, och
de skola lysa fram ur mörker och komma till människornas kunskap, och det
skall ske medelst Guds kraft.

17. Om de innehålla fel, så äro dessa en människas fel. Men se, vi veta ej
av något fel. Dock vet Gud allting, men den som dömer, han tage sig i akt,
så att han icke råkar i fara för helveteselden.

18. Den som säger: Visa mig, annars skall du bliva slagen, tage sig i akt,
att han icke befaller vad Herren har förbjudit.

19. Ty se, den som dömer förhastat skall själv bliva dömd i hast, ty enligt
hans verk skall hans lön bliva. Därför skall den som slår bliva slagen av
Herren.

20. Se, vad skrifterna säga: Människan skall icke slå, ej heller skall hon
döma, ty domen är min, säger Herren, och hämnden är även min, och jag vill
vedergälla.

21. Den som andas vrede och motstånd mot Herrens verk och emot Herrens
förbundsfolk, Israels hus, och som säger: Vi vilja ödelägga Herrens verk,
och Herren skall ej komma ihåg sitt förbund, som han har gjort med Israels
hus - den löper fara att nedhuggas och kastas i elden,

22. ty Herrens eviga avsikter skola fortgå till dess alla hans löften äro
uppfyllda.

23. Rannsaken Jesajas profetior! Se, jag kan ej skriva dem. Ja, se jag säger
eder, att de heliga, som hava levat före mig, vilka hava ägt detta land,
skola ropa, ja, ur stoftet skola de ropa till Herren, och så visst som
Herren lever, skall han komma ihåg förbundet, som han har gjort med dem.

24. Han känner deras böner, att de uppsändes för deras bröder. Han känner
deras tro, ty i hans namn kunde de flytta berg, och i hans namn kunde de
komma jorden att skälva, och genom hans ords makt kommo de fängelser att
sammanstörta. Ja, brinnande ugnar kunde ej skada dem, ej heller vilda djur
eller giftiga ormar till följd av hans ords kraft.

25. Se, de bådo även för honom, som Herren skulle låta bringa fram dessa
ting.

26. Ingen behöver säga, att de icke skola komma fram, ty det skola de
visserligen, emedan Herren har sagt det, ty de skola komma fram ur jorden
genom Herrens hand och ingen kan förhindra det. De skola komma på en dag då
man säger, att under äro avskaffade, och de skola framkomma alldeles som om
någon skulle tala från de döda.

27. De skola komma på en dag, då de heligas blod ropar till Herren för
hemliga föreningars och mörkrets gärningars skull.

28. Ja, de skola komma på en dag, då man förnekar Guds makt, och kyrkor
bliva oskärade och uppblåsta i sina hjärtans stolthet, ja, på en dag, då
ledare för kyrkor och lärare resa sig upp i sina hjärtans stolthet, så att
de till och med avundas dem som tillhöra deras kyrkor.

29. Ja, de skola komma på en dag, då man hör om eld, stormar och rökmoln i
främmande länder,

30. och då man hör om krig och krigsrykten och om jordbävningar på många
ställen.

31. Ja, de skola komma på en dag, då jorden är i hög grad oskärad, då det
finnes mord och röveri, lögn och bedrägeri, otukt och alla slags
vederstyggligheter, när många säga: Gör det här eller gör det där, ty det
har intet att betyda, enär Herren vill erkänna sådana på den yttersta dagen.
Men ve sådana, ty de äro i bitterhetens galla och orättfärdighetens bojor.

32. Ja, de skola komma på en dag, då det finnes kyrkor bildade, vilka säga:
Kommen hit, så skolen I för edra penningar få edra synders förlåtelse.

33. O du onda, egensinniga och styvnackade folk! Varför haven I bildat
kyrkor åt eder för att erhålla vinning? Varför haven I omgestaltat Guds
heliga ord och därigenom åsamkat eder fördömelse över edra själar? Betrakten
Guds uppenbarelser, ty tiden kommer då de alla måste bliva uppfyllda.

34. Se, Herren har visat mig stora och förunderliga ting beträffande det som
inom kort måste ske, på den dag då dessa uppteckningar komma fram ibland
eder.

35. Se, jag talar till eder som om I voren närvarande, och dock ären I det
icke. Men se, Jesus Kristus har visat eder för mig, och jag känner edra
handlingar.

36. Jag vet, att I vandren i edra hjärtans stolthet, och det finnes ingen
utom några få, som icke är uppblåst i sitt hjärtas stolthet och kläder sig i
fina kläder eller hyser avund, kivas, hatar, förföljer och bedriver alla
slags missgärningar, och edra kyrkor, ja, varenda en, hava blivit besmittade
av edra hjärtans stolthet.

37. Ty se, I älsken penningar och edra ägodelar och edra fina kläder och
edra kyrkors prydnader mer än I älsken de fattiga och behövande, de sjuka
och de lidande.

38. O, I besmittelser, I skrymtare, I lärare som säljen eder för det som
skall förstöra eder! Varför haven I oskärat Guds heliga kyrka? Varför
blygens I för att antaga Kristi namn? Varför betänken I icke, oaktat
världens beröm, att värdet av oändlig lycksalighet är större än den pina,
som aldrig dör?

39. Varför smycken I eder med sådant som intet liv har, medan I tillåten de
hungriga och de behövande och de nakna och de sjuka och de lidande att gå
förbi eder utan att I läggen märke till dem?

40. Ja, varför upprätten I edra hemliga vederstyggligheter för att erhålla
vinning och förorsaken änkor sorg inför Herren, likaså de faderlösa att
sörja inför Herren samt deras fäders och deras äkta makars blod att ropa
till Herren från jorden om hämnd på edra huvuden?

41. Se, hämndens svärd hänger över eder, och tiden kommer snart, då han
vedergäller eder för de heligas blod, ty han vill ej längre tåligt fördraga
deras rop.

Kapitel 9

1. Nu talar jag angående dem som icke tro på Kristus.

2. Se, viljen I på eder hemsökelses dag tro? Se, när Herren kommer, ja, på
den stora dag, när jorden skall hopvecklas som en rulle och elementen skola
smälta av brinnande hetta, ja, på den stora dag, när I skolen framställas
för Guds Lamm - viljen I då säga, att det icke finnes någon Gud?

3. Viljen I då fortfarande förneka Kristus, eller kunnen I se Guds Lamm?
Menen I, att I skolen bo hos honom, medvetna om eder skuld? Menen I, att I
kunnen vara lyckliga, om I bon hos detta heliga väsen, när edra själar äro
pinade av medvetandet om skuld, emedan I alltid haven överträtt hans lagar?

4. Se, jag säger eder, att det skulle vara beklagligare för eder att bo hos
en helig och rättvis Gud, medvetna om eder orenhet inför honom, än att vara
ibland de förtappade själarna i helvetet.

5. Ty se, när I sen eder nakenhet inför Gud och likaså Guds härlighet samt
Jesu Kristi helighet, då tändes en outsläcklig eldslåga inom eder.

6. O I icke-troende! Vänden eder till Herren! Ropen högt till Fadern i Jesu
namn om att I mån bliva obefläckade, rena, fagra och vita, tvagna med
Lammets blod, på den stora och yttersta dagen.

7. Åter talar jag till eder, I som förneken Guds uppenbarelser och sägen,
att de äro avskaffade, att det icke gives uppenbarelser, profetior, gåvor,
helbrägdagörelse, tungomålstalande och uttydning av tungomål,

8. se, jag säger eder, att den som förnekar detta har ingen kunskap om
Kristi evangelium. Nej, han har icke läst skrifterna, eller ock förstår han
dem ej.

9. Ty läsa vi icke, att Gud är densamme i går, i dag och evinnerligen och
att i honom finnes ingen förvandling eller skugga av förändring?

10. Om I nu haven föreställt eder en gud, som förvandlas och i vilken det
finnes en skugga av förändring, då haven I föreställt eder en gud, som icke
gör under.

11. Men se, jag vill visa eder en Gud som gör under, nämligen Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud, och det är samme Gud, som skapade himlarna och
jorden och allt vad i dem är.

12. Se, han skapade Adam, och medelst Adam kom människans fall. Och för
människans falls skull kom Jesus Kristus, nämligen Fadern och Sonen, och för
Jesu Kristi skull kom människans återlösning.

13. Förmedelst människornas återlösning, som skedde genom Jesus Kristus,
föras de tillbaka till Herrens omgivning, ja, det är i den avsikt som alla
människor äro återlösta, emedan Kristi död åstadkommer uppståndelse, vilket
åvägabringar en återlösning från en ändlös sömn, ur vilken alla människor
skola uppväckas genom Guds makt, när trumpeten skallar. De skola komma fram,
både små och stora, och alla skola ställas framför hans skrank, återlösta
och förlossade från detta den eviga dödens band, vilken död är en timlig
död.

14. Sedan kommer den Heliges dom över dem, och därefter kommer den tid, då
den som är oren skall förbliva oren, den som är rättfärdig skall förbliva
rättfärdig, den som är lycklig skall förbliva lycklig och den som är
olycklig skall förbliva olycklig.

15. Och nu, o alle I, som haven föreställt eder en Gud, som icke kan göra
under, frågar jag eder om detta, varom jag har talat, har skett: Har änden
kommit ännu? Se, jag säger eder: Ingalunda, och Gud har ej upphört att vara
en Gud, som gör under.

16. Se, är icke det som Gud gjort underbart i våra ögon? Jo, och vem kan
fatta Guds underbara verk?

17. Vem kan säga, att det icke var ett under, att himlarna och jorden blevo
till medelst hans ord, att människan genom hans ords makt skapades av
jordens stoft eller att genom hans ords makt under hava blivit utförda?

18. Vem kan säga, att Jesus Kristus icke gjorde många mäktiga under? Och
många mäktiga under utfördes ju genom apostlarnas händer.

19. Om under utfördes då, varför har Gud nu upphört att göra under och dock
förblivit en oföränderlig varelse? Se, jag säger eder: Han förändrar sig ej,
annars skulle han upphöra att vara Gud, men han upphör icke att vara Gud,
och han är en Gud, som gör under.

20. Men orsaken varför han upphör att göra under ibland människobarnen är
den, att de nedsjunka i otro och avvika från den rätta vägen samt icke känna
den Gud, på vilken de skulle förtrösta.

21. Se, jag säger eder, att envar som tror på Kristus och icke tvivlar skall
få vadhelst han beder Fadern om i Kristi namn, och detta löfte gäller alla,
ända till jordens ändar.

22. Ty se, så sade Jesus Kristus, Guds Son, till sina lärjungar, som blevo
kvar, och även till alla sina lärjungar i allt folkets närvaro: "Gån ut i
hela världen och prediken evangelium för allt skapat!

23. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst men den som icke
tror, han skall bliva fördömd.

24. Dessa tecken skola åtfölja dem som tro. I mitt namn skola de driva ut
onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna och
om de dricka något som är dödande, så skall det alls icke skada dem; på
sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.

25. Och för envar som tror på mitt namn utan att tvivla skall jag bekräfta
alla mina ord, ända till jordens yttersta gränser."

26. Se, vem kan stå emot Herrens verk? Vem kan förneka hans ord? Vem vill
resa sig upp emot Herrens allsmäktiga makt? Vem vill förakta Herrens verk?
Vem vill förakta Kristi barn? Sen, alle I, som förakten Herrens verk, ty I
skolen förundra eder och förgås.

27. O, förakten ej och undren ej utan hörsammen Herrens ord och bedjen
Fadern i Jesu namn om vadhelst I behöven! Tvivlen ej utan tron och begynnen
såsom i forna dagar och kommen till Herren av hela edert hjärta och arbeten
med fruktan och bävan på eder egen frälsning inför honom!

28. Varen visa i eder prövnings dagar, avkläden eder allt orent, bedjen icke
om något som I viljen förtära i eder vällust utan bedjen med orubblig
fasthet om att icke falla i frestelse, utan att I mån tjäna den sanne och
levande Guden!

29. Sen till, att I icke ären ovärdigt döpta! Sen till, att I icke ovärdigt
deltagen av Kristi sakrament! Sen till, att I gören allting värdigt och
gören det i Jesu Kristi namn, hans, som är den levande Gudens Son! Om I
gören detta och ären ståndaktiga intill änden, skolen I ingalunda bliva
utkastade.

30. Se, jag talar till eder som om jag talade från de döda, ty jag vet, att
I skolen få höra mina ord.

31. Dömen mig icke för min ofullkomlighets skull, ej heller min fader för
hans ofullkomlighets skull, ej heller dem som hava skrivit före honom, utan
tacken hellre Gud, som tillkännagivit våra ofullkomligheter för eder, så att
I kunnen lära eder att vara visare än vi hava varit.

32. Se, nu hava vi skrivit dessa uppteckningar i enlighet med vår kunskap
med de skrivtecken, som ibland oss kallas reformerade egyptiska, emedan de
äro nedärvda och av oss anpassade efter vårt språkbruk.

33. Om våra plåtar hade varit tillräckligt stora, skulle vi hava begagnat
hebreiska, men hebreiskan har även blivit ändrad av oss. Om vi kunde hava
skrivit på hebreiska, skulle vi ej hava haft någon ofullkomlighet i våra
uppteckningar.

34. Men Herren vet vad vi hava skrivit, och även att intet annat folk känner
till vårt språk. Därför har han tillrett ett verktyg, medelst vilket det kan
tolkas.

35. Detta är skrivet för att befria våra kläder från våra bröders blod,
vilka hava nedsjunkit i otro.

36. Och se, det som vi hava önskat rörande våra bröder, nämligen att de åter
måtte erhålla kunskap om Kristus, är i överensstämmelse med bönerna från
alla de heliga, vilka bott i landet.

37. Herren Jesus Kristus give, att deras böner måtte bliva besvarade enligt
deras tro, och måtte Gud Fadern komma ihåg det förbund, som han gjorde med
Israels hus, och han välsigne dem evinnerligen genom tro på Jesu Kristi
namn! Amen.