ENOS BOK

1. Se, det begav sig, att jag, Enos, vet, att min fader var en rättvis man,
ty han hade undervisat mig om sitt språk och likaså i Herrens tukt och
förmaning. Välsignat vare fördenskull Guds namn!

2. Jag skall berätta för eder om den kamp jag hade inför Gud, innan jag
erhöll förlåtelse för mina synder.

3. Se, jag gick ut för att jaga vilda djur i skogarna, och de ord, som jag
ofta hört min fader tala angående evigt liv och de heligas glädje, hade
sjunkit djupt i mitt hjärta.

4. Min själ hungrade, och jag böjde knän för min Skapare och anropade honom
i mäktig bön och åkallan för min egen själ. Jag ropade till honom hela
dagen, ja, när aftonen kom, upphävde jag ännu min röst så högt, att den
nådde himlarna.

5. Och en röst kom till mig, som sade: "Enos! Dina synder äro dig förlåtna,
och du skall bliva välsignad."

6. Jag, Enos, visste, att Gud icke kunde ljuga och därför var min skuld
utstruken.

7. Och jag sade: "Herre! Huru har det skett?"

8. Och han sade till mig: "Förmedelst din tro på Kristus, vilken du aldrig
förr har hört, ej heller sett. Många år skola ännu förflyta, innan han
uppenbarar sig i köttet. Därför, stå upp, din tro har hjälpt dig."

9. När jag hört dessa ord, började jag känna åtrå efter mina bröder,
nephiternas, välfärd, och därför utgöt jag min hela själ i bön till Gud för
dem.

10. Medan jag sålunda kämpade i anden, se, då kom Herrens röst åter till mig
i mitt inre och sade: "Jag vill besöka dina bröder, om de vinnlägga sig om
att hålla mina bud. Jag har givit dem detta land, och det är ett heligt
land, och jag förbannar det ej utom för ogudaktighets skull. Därför skall
jag besöka dina bröder, såsom jag sagt, men deras överträdelser vill jag med
sorg bringa över deras egna huvuden.

11. När jag, Enos, hade hört dessa ord blev min tro på Herren orubblig, och
jag bad till honom i mången lång kamp för mina bröder, lamaniterna.

12. När jag hade bett och arbetat med all flit, sade Herren till mig: "Jag
vill giva dig vad du önskar för din tros skull."

13. Och se nu, detta var den önskan, som jag framlade för honom: "Om det
skulle ske, att mitt folk, nephiterna, skulle falla i överträdelse och på
något sätt bliva omintetgjorda men icke lamaniterna, att Herren Gud då
skulle förvara en uppteckning om mitt folk, nephiterna - till och med om det
måste ske med hans heliga arms makt - så att uppteckningarna någon gång i
framtiden måtte falla i händerna på lamaniterna, på det de måtte bliva
frälsta."

14. För närvarande voro nämligen alla bemödanden att återställa dem till den
sanna tron förgäves. De svuro i sin vrede att om möjligt förstöra våra
uppteckningar och oss samt alla våra fäders traditioner.

15. Men emedan jag visste, att Herren Gud kunde bevara våra uppteckningar,
ropade jag till honom oupphörligen, ty han hade sagt till mig: "Vadhelst du
begär med full tro i Kristi namn, troende att du skall få, det skall du få."

16. Jag hade tro och anropade Gud om att bevara uppteckningarna, och han
gjorde ett förbund med mig, att han skulle frambringa dem för lamaniterna i
sin egen bestämda tid.

17. Och jag, Enos, visste, att det skulle ske enligt det förbund han gjort,
varför min själ var tillfredsställd.

18. Herren sade till mig: "Dina fäder hava även begärt detsamma av mig, och
det skall ske dem enligt deras tro, ty den var lik din."

19. Och nu begav det sig, att jag, Enos, gick omkring ibland Nephis folk och
profeterade om tillkommande ting och betygade det jag hört och sett.

20. Jag intygar, att Nephis folk försökte med all flit återföra lamaniterna
till den rätta tron på Gud, men våra bemödanden voro förgäves. Deras hat var
orubbligt, och de läto sig ledas av sin onda natur, så att de blevo vilda
och grymma och ett blodtörstigt folk, fulla av avguderi och orenhet. De
närde sig på rovdjur, bodde i tält och strövade omkring i ödemarken med en
smal skinngördel omkring sina länder och med sina huvuden rakade. De voro
skickliga med bågen, kroksabeln och yxan. Många av dem åto intet utom rått
kött, och de traktade oupphörligen efter att förgöra oss.

21. Nephis folk plöjde jorden och odlade alla sorters säd och frukt samt
hade en mängd hjordar och boskap av varje slag samt getter och stengetter
och även många hästar.

22. Det fanns många profeter ibland oss. Men folket var ett styvnackat folk,
som hade svårt att förstå.

23. Det fanns intet annat, som kunde hindra dem från att hastigt sjunka ned
i fördärv än stor stränghet, predikningar och profetior om krig, strider och
ödeläggelser och oupphörliga påminnelser om död och evighetens längd, om
Guds domar och makt och allt sådant, vilket oupphörligen upprörde dem att
hysa fruktan för Herren. Detta och talens stora tydlighet hindrade dem. På
detta sätt skriver jag angående dem.

24. Och jag såg krig mellan nephiterna och lamaniterna under mina dagars
lopp.

25. Och det begav sig, att jag började bliva gammal. Ett hundra sjuttionio
år hade förflutit från den tid vår fader, Lehi, lämnade Jerusalem.

26. Jag insåg, att jag snart skulle gå ned i min grav, sedan jag blivit
driven av Guds kraft att predika och profetera för detta folk och förkunna
ordet enligt den sanning, som är i Kristus. Jag har förklarat det alla mina
dagar och har haft mer glädje därav än något i världen.

27. Nu går jag snart till mitt viloställe hos min Återlösare, ty jag vet,
att i honom skall jag vila. Och jag fröjdar mig över den dag mitt dödliga
skall ikläda sig odödlighet och stå inför honom. Då skall jag skåda hans
ansikte med glädje, och han skall säga till mig: "Kom till mig, du
välsignade! En boning är beredd för dig i min Faders hus. Amen."

                                 JAROMS BOK

1. Se jag, Jarom, skriver nu några ord enligt min fader Enos' föreskrift, på
det vår släkttavla måtte fortsättas.

2. Men emedan plåtarna äro små och detta är skrivet i avsikt att vara till
gagn för våra bröder, lamaniterna, måste det nödvändigtvis vara så, att jag
blott upptecknar något litet. Jag vill ej skriva innehållet av det jag
profeterat, ej heller av mina uppenbarelser, ty skulle jag kunna skriva mera
än mina fäder skrivit? Hava icke de uppenbarat frälsningsplanen? Jag säger
eder: Jo, och det är mig nog.

3. Se, det förhåller sig så, att ibland detta folk måste mycket göras,
vilket beror på deras hjärtans hårdhet och deras örons dövhet, deras sinnens
blindhet och deras halsstarrighet. Icke desto mindre är Gud mycket
barmhärtig emot dem och har ännu icke utrotat dem ur landet.

4. Det finnes många ibland oss, som hava en mängd uppenbarelser, ty de äro
icke alla styvnackade, och så många som icke äro styvnackade utan hava tro,
hava gemenskap med den helige ande, som upplyser människobarnen enligt deras
tro.

5. Och se, nu hade två hundra år förflutit, och Nephis folk hade tillvuxit i
styrka i landet. De iakttogo Moselagen och höllo sabbatsdagen helig åt
Herren. De missbrukade icke Guds namn, ej heller hädade de. Och landets
lagar voro mycket stränga.

6. Och de voro spridda över en stor del av landet och sammalunda voro
lamaniterna. Dessa voro mycket talrikare än de som härstammade från
nephiterna och hade sin lust i mord och tyckte om att dricka djurens blod.

7. Och det begav sig, att de många gånger kommo emot oss, nephiterna, för
att strida. Men våra konungar och våra ledare voro mäktiga män i tron på
Herren och lärde oss Herrens vägar, varför vi motstodo lamaniterna och drevo
dem ut ur våra länder. Därefter började vi befästa våra städer och olika
boningsorter i vårt arveland.

8. Vi förökade oss mycket fort och utspridde oss över hela landet samt blevo
mycket rika på guld och silver, på kostbarheter och träarbeten utförda med
fin konstfärdighet, på byggnader och maskiner, likaledes på järn, koppar,
mässing och stål av vilka tillverkades alla slags redskap för att odla
jorden och vapen till krig, ja, den skarpspetsade pilen, kogret, kastspjutet
och lansen samt allt som var nödvändigt i krig.

9. Emedan vi sålunda voro förberedda att göra motstånd emot lamaniterna,
hade de ingen framgång emot oss, utan det Herrens ord besannades, vilket han
talade till våra fäder, då han sade, att såframt I viljen hålla mina bud,
skolen I hava framgång i landet.

10. Herrens profeter uttalade den hotelse emot Nephis folk i enlighet med
Guds ord, att om de icke höllo buden utan föllo i överträdelse, skulle de
utrotas ur hela landet.

11. Fördenskull arbetade profeterna, prästerna och lärarna träget med att
förmana människorna med all långmodighet att var flitiga. De lärde dem
Moselagen och varför den blev given, de övertalade dem att skåda framåt mot
Messias samt tro på honom, den tillkommande, som om han redan vore. Och
sålunda undervisade de dem.

12. Genom att så göra beskyddade de dem, så att de icke blevo utrotade ur
hela landet, ty de stungo deras hjärtan med ordet och drevo dem oavlåtligen
till omvändelse.

13. Två hundra trettioåtta år hade förflutit, och de hade levat i krig,
strid och söndringar en stor del av denna tid.

14. Och jag, Jarom, skriver ej mera, ty plåtarna äro små. Men se, mina
bröder! I kunnen gå till de andra av Nephis plåtar, ty på dem äro
uppteckningarna om våra krig inristade i överensstämmelse med konungarnas
skrifter, eller vad de läto skriva.

15. Och jag lämnar dessa plåtar i min sons, Omni, händer, på det de må bliva
förda enligt mina fäders föreskrifter.

                                  OMNIS BOK

1. Se, det begav sig att jag, Omni, hade blivit ålagd av min fader, Jarom,
att skriva något på dessa plåtar för att bevara vår släkttavla.

2. Därför önskade jag att I, medan jag ännu levde, skulle få veta, att jag
kämpade mycket med svärdet för att bevara mitt folk, nephiterna, från att
falla i händerna på sina fiender, lamaniterna. Men se, vad mig angår, så är
jag en syndig människa och har icke hållit Herrens förordningar och
befallningar som jag borde hava gjort.

3. Två hundra sjuttiosex år hade förflutit, och vi hade fred under många
perioder men även många med förfärande krig och blodsutgjutelse. Ja, två
hundra åttiotvå år hade förflutit, och jag hade fört dessa plåtar enligt
mina fäders föreskrifter, och jag överlämnade dem åt min son Amaron. Och nu
slutar jag.

4. Nu skriver jag, Amaron, det jag ämnar skriva, vilket endast är något
litet, i min faders bok.

5. Se, det begav sig, att tre hundra tjugo år hade förflutit och den
ogudaktigare delen av nephiterna hade förgåtts,

6. ty Herren ville ej tillåta, sedan han fört dem ut ur Jerusalems land och
bevarat dem från att falla i händerna på deras fiender, ja, han ville ej
tillåta att de ord icke skulle besannas, vilka han talade till våra fäder,
då han sade att för så vitt I icke viljen hålla mina bud, skolen I icke hava
framgång i landet.

7. Herren hemsökte dem därför med stor dom, Dock skonade han de rättfärdiga
från att förgås och befriade dem ur deras fienders händer.

8. Och det begav sig, att jag överlämnade plåtarna åt min broder Chemish.

9. Nu skriver jag, Chemish, mina få ord i samma bok som min broder, ty jag
såg det sista, som han skrev, och han skrev det med sin egen hand samma dag
som han överlämnade plåtarna åt mig. På det sättet göra vi uppteckningarna,
ty det är enligt våra fäders föreskrifter. Och nu slutar jag.

10. Se jag, Abinadom, är Chemishs son. Se, det begav sig, att jag såg många
krig och strider mellan mitt folk, nephiterna, och lamaniterna, och med mitt
eget svärd har jag tagit många lamaniters liv till mina bröders försvar.

11. Se, detta folks uppteckningar äro inristade på plåtar, vilka innehavas
av konungarna från släktled till släktled. Jag känner ej till någon
uppenbarelse utom det som upptecknats, ej heller någon profetia och därför
är det som skrivits tillräckligt. Och nu slutar jag.

12. Se, jag är Amaleki, Abinadoms son. Se, jag vill säga eder något angående
Mosiah, som blev vald till konung över Zarahemlas land. Ty se, när han
blivit manad av Herren att fly ut ur Nephis land och så många som ville
hörsamma Herrens röst skulle följa med honom ut ur landet och ut i
ödemarken,

13. då begav det sig, att han gjorde vad Herren hade befallt honom. Alla de
som ville hörsamma Herrens röst reste ut ur landet och ut i ödemarken, och
de vägleddes medelst många predikningar och profetior. De blevo oupphörligt
förmanade genom Guds ord och fördes genom ödemarken av hans arms kraft, till
dess de kommo ned till det land, som kallas Zarahemlas land.

14. Där upptäckte de ett folk, som kallades Zarahemlas folk. Det blev stor
glädje ibland Zarahemlas folk, och även Zarahemla fröjdade sig storligen,
emedan Herren hade skickat Mosiahs folk med mässingsplåtarna, som innehöllo
judarnas urkunder.

15. Se, det begav sig, att Mosiah upptäckte, att Zarahemlas folk kom ut från
Jerusalem då Sidkia, konung av Juda, bortfördes i fångenskap till Babylon.

16. De reste i ödemarken och blevo medelst Herrens hand förda över de stora
haven in i det land, där Mosiah anträffade dem, och de hade bott där
alltsedan den tiden.

17. Då Mosiah anträffade dem, hade de blivit mycket talrika. Dock hade de
haft många krig och svåra tvister samt hade fallit för svärd den ena gången
efter den andra. Deras språk hade urartat, och de hade ej bragt några
uppteckningar med sig. De förnekade sin Skapares tillvaro, och varken Mosiah
eller Mosiahs folk kunde förstå dem.

18. Men det begav sig, att Mosiah drog försorg om att de skulle få lära hans
språk. När de lärt Mosiahs språk, gjorde Zarahemla en släkttavla över sina
förfäder enligt sitt minne, och den är upptecknad, men icke på de här
plåtarna.

19. Zarahemlas och Mosiahs folk förenade sig till ett, och Mosiah utropades
till deras konung.

20. Och det begav sig i Mosiahs dagar, att en stor sten med inskriptioner
fördes till honom, och han översatte inskriptionerna medelst Guds gåva och
kraft.

21. De gåvo en berättelse om en viss Coriantumr och de fallna av hans folk.
Coriantumr hade anträffats av Zarahemlas folk och han bodde hos dem en
tidrymd av nio månar.

22. Den omtalade även med några få ord hans förfäder. Hans första föräldrar
kommo från tornet vid den tid, då Herren förbistrade människornas tungomål
och Herrens stränghet föll på dem i enlighet med hans domar, vilka äro
rättvisa, och deras ben ligga kringspridda i landet norrut.

23. Se jag, Amaleki, är född i Mosiahs dagar, och jag har levat och sett
hans död, och hans son Benjamin regerar i hans ställe.

24. Se, i konung Benjamins dagar har jag varit vittne till ett
häpnadsväckande krig och mycken blodsutgjutelse mellan nephiterna och
lamaniterna. Men se, nephiterna fingo överhanden över dem, ja, till den grad
att konung Benjamin utdrev dem ur Zarahemlas land.

25. Och det begav sig, att jag började bliva gammal, och emedan jag icke har
några efterkommande och emedan jag vet, att konung Benjamin är en rättvis
man för Herren, skall jag överlämna dessa plåtar åt honom. Jag uppmanar alla
människor att komma till Gud, Israels Helige, och tro på profetior,
uppenbarelser, änglabetjäning, gåvan att tala tungomål, gåvan att tolka
språk och på allt som är gott, ty intet är gott, utom det som kommer från
Herren, men det som är ont, kommer från djävulen.

26. Nu mina älskade bröder önskar jag, att I viljen komma till Kristus, som
är Israels Helige, och få del i hans frälsning och återlösnings kraft. Ja,
kommen till honom, och frambären hela eder själ till ett offer åt honom och
fortfaren med att fasta och bedja och hållen ut intill änden. Då skolen I,
så visst som Herren lever, bliva frälsta.

27. Nu önskar jag säga litet om några vissa, som vandrade ut i ödemarken för
att återvända till Nephis land, ty det fanns många, som önskade besitta sitt
arveland.

28. Därför tågade de ut i ödemarken. Deras ledare var en stark och mäktig
man men även styvnackad, varför han förorsakade stridighet ibland dem. De
blevo alla dräpta i ödemarken utom femtio, och dessa återvände till
Zarahemlas land.

29. Och det begav sig, att även de samlade en ansenlig skara andra och drogo
ut i ödemarken igen.

30. Jag, Amaleki, hade en broder, som också reste med dem, och sedan dess
har jag icke hört något om dem. Jag är nu nära att lägga mig till ro i min
grav, och dessa plåtar äro fullskrivna. Så slutar jag mitt tal.

                                 MORMONS ORD

1. Nu då jag, Mormon, står i begrepp att i min sons, Moroni, händer
överlämna de uppteckningar jag gjort, har jag varit vittne till nästan all
den förödelse som mitt folk, nephiterna, lidit.

2. Det är nu flera hundra år efter Kristi ankomst, när jag överlämnar dessa
uppteckningar i min sons händer, och jag antager, att han blir vittne till
mitt folks fullständiga förödelse. Men Gud give, att han måtte få överleva
dem för att kunna skriva något om dem och något om Kristus, vilket måhända
en dag kunde gagna dem.

3. Nu säger jag något angående det jag skrivit, ty sedan jag gjort ett
utdrag från Nephis plåtar ända ned till den konung Benjamins regering, om
vilken Amaleki talade, sökte jag ibland de urkunder, som överlämnats i mina
händer, och jag fann dessa plåtar, som innehålla denna kortare berättelse av
profeterna, från Jakob ända ned till denne konung Benjamins regering och
likaledes många av Nephis ord.

4. Det som står på dessa plåtar gläder mig storligen på grund av profetiorna
om Kristi ankomst och mina förfäder veta, att många av dem blivit uppfyllda.
Ja, även jag vet, att allt som blivit profeterat om oss ända ned till denna
dag har blivit uppfyllt, och att de förutsägelser, som röra framtiden
visserligen skola uppfyllas.

5. Därför utvalde jag dessa profetior att avsluta mina uppteckningar på
dessa plåtar, och jag skall taga det övriga av mina uppteckningar från
Nephis plåtar. Men jag kan inte skriva en hundradel av det som handlar om
mitt folk.

6. Men se, jag skall taga dessa plåtar, vilka innehålla dessa profetior och
uppenbarelser och lägga dem till det övriga av mina uppteckningar, ty de äro
dyrbara för mig, och jag vet, att de skola bliva dyrbara för mina bröder.

7. Jag gör detta för en vis avsikts skull, ty så viskas det till mig under
påverkan av Herrens Ande, vilken är i mig. Och nu, jag vet icke allt, men
Herren vet allt som skall ske, varför han påverkar mig att göra enligt sin
vilja.

8. Och min bön till Gud beträffande mina bröder är, att de åter en gång
måtte komma till kunskap om Gud, ja, Kristi återlösning, så att de åter igen
måtte bliva ett behagligt folk.

9. Nu skrider jag, Mormon, till att avsluta mina uppteckningar, vilka jag
hämtar från Nephis plåtar, och detta gör jag efter den kunskap och det
förstånd Gud givit mig.

10. Sedan Amaleki hade överlämnat dessa plåtar i konung Benjamins händer,
tog denne dem och fogade dem till de andra plåtarna, vilka innehöllo
uppteckningar, som överlämnats åt eftervärlden av konungarna från släktled
till släktled ända till konung Benjamins dagar.

11. De överlämnades åt eftervärlden från konung Benjamin av släktled till
släktled, tills de föllo i mina händer, och jag, Mormon, beder Gud, att de
måtte bliva bevarade från denna tid och allt framgent. Jag vet, att de skola
bliva bevarade, ty stor ting äro skrivna på dem, efter vilka mitt folk och
deras bröder skola bliva dömda på den stora och yttersta dagen enligt det
Guds ord, som står skrivet.

12. Och nu angående konung Benjamin - han hade några små stridigheter ibland
sitt eget folk.

13. Lamaniternas härar kommo dessutom från Nephis land för att strida emot
hans folk. Men se, konung Benjamin samlade sina härar tillsammans, och han
höll stånd emot dem, och han fäktade med sin egen starka arm med Labans
svärd.

14. I Herrens kraft stredo de emot sina fiender till dess de nedgjort många
tusen av lamaniterna och till dess de utdrivit dem ur alla sina arveländer.

15. Sedan det hade uppstått falska krister och deras munnar tystats samt de
straffats för sina brott,

16. och sedan falska profeter och falska predikare och lärare hade uppstått
ibland folket och alla dessa blivit straffade för sina brott, och sedan det
varit mycken tvist och många avvikelser till lamaniterna, se då begav det
sig, att konung Benjamin med tillhjälp av de heliga profeterna, som voro
ibland hans folk, återställde fred i landet.

17. Ty se, konung Benjamin var en helig man och regerade över sitt folk med
rättfärdighet. Det fanns många heliga män i landet, och de talade Guds ord
med makt och myndighet, och de bagagnade mycken skärpa för folkets
styvsinthets skull.

18. Med dessas hjälp återställde konung Benjamin fred i landet genom att de
arbetade av alla sina kroppskrafter och hela sin själ.

                                 MOSIAHS BOK

Kapitel 1

1. Nu var det icke längre någon tvist i hela Zarahemlas land ibland alla de
människor, som tillhörde konung Benjamin, så att konung Benjamin hade
ständig fred alla sina återstående dagar.

2. Han hade tre söner, och han kallade dem Mosiah, Helorum och Helaman. Han
drog försorg om att de fingo undervisning om allt som hörde till hans
förfäders språk, så att de därigenom måtte kunna bliva män med insikt och få
kännedom om de profetior, som talats genom deras förfäders mun, vilka
överlämnats åt dem av Herrens hand.

3. Han undervisade dem även angående de uppteckningar, som voro inristade på
mässingsplåtarna och sade: "Mina söner! Jag önskar, att I viljen komma ihåg
att om det icke vore för dessa plåtars skull, vilka innehålla dessa
uppteckningar och bud, skulle vi hava lidit av okunnighet ända till
nuvarande tid utan att veta något om Guds hemligheter.

4. Ty det var icke möjligt för vår fader Lehi att komma ihåg allt detta, så
att han kunde undervisa sina barn därom utom med tillhjälp av dessa plåtar.
Emedan han hade blivit undervisad i egyptiernas språk, kunde han läsa dessa
inristningar och lära sina barn dem, så att de därigenom kunde lära sina
barn dem och sålunda uppfylla Guds bud ända ned till nuvarande tid.

5. Jag säger eder, mina söner, att om det icke vore för dessa plåtars skull,
som blivit vidmakthållna och bevarade genom Guds hand, på det vi måtte kunna
läsa och få insikt i hans hemligheter samt alltid hava hans bud för ögonen,
skulle även våra förfäder hava sjunkit i otro, och vi skulle hava blivit
våra bröder, lamaniterna, lika, vilka icke veta något angående dessa plåtar,
ej heller tro de dem när de undervisas om dem som en följd av deras
förfäders traditioner.

6. O, mina söner! Jag skulle önska, att I viljen komma ihåg, att dessa ord
äro sanna, och även att dessa uppteckningar äro sanna. Även Nephis plåtar,
vilka innehålla tal och uppteckningar av våra förfäder från den tid de
lämnade Jerusalem och till nu, äro sanna. Vi kunna veta, att de äro
tillförlitliga, emedan vi själva kunna se dem.

7. Nu, mina söner! skulle jag önska, att I viljen komma ihåg att rannsaka
dem flitigt, så att I mån hava nytta därav, och jag skulle önska, att I
viljen hålla Guds bud, på det I mån hava framgång i landet enligt de löften,
som Herren gav våra förfäder."

8. Mycket annat, som icke står skrivet i denna bok, lärde konung Benjamin
sina söner.

9. Och när konung Benjamin hade slutat att undervisa sina söner, började han
åldras, och han insåg att han mycket snart måste dö. Han ansåg det därför
lämpligt att överlämna riket åt en av sina söner.

10. Därför lät han Mosiah föras fram för sig och dessa äro de ord, som han
talade till honom. Han sade: "Min son! Min önskan är, att du skall kungöra
ett påbud överallt i detta land ibland alla dessa människor, nämligen
Zarahemlas folk, som bo i landet, på det de därigenom måtte bliva samlade,
ty i morgon skall jag med mina egna läppar förkunna att du är konung och
regent över detta folk, som Herren, vår Gud, har givit oss.

11. Vidare skall jag giva detta folk ett namn, genom vilket det kan skiljas
från allt det folk, som Herren Gud har fört ut ur Jerusalems land. Detta gör
jag, emedan det har varit ett flitigt folk att hålla Herrens bud.

12. Jag giver dem ett namn, som aldrig skall utplånas, med mindre det sker
genom överträdelse.

13. Ja, vidare säger jag dig, att om detta av Herren så högeligen gynnade
folk skulle bliva ett ogudaktigt och till äktenskapsbrott skyldigt folk,
skall Herren övergiva dem så att de därigenom bliva svaga som sina bröder,
och han vill icke mer bevara dem genom sin oförlikneliga och underbara makt,
såsom han hittills bevarat våra fäder.

14. Ty jag säger dig, att om han icke hade uträckt sin arm för att bevara
våra fäder, skulle de hava fallit i lamaniternas händer och blivit rov för
deras hat."

15. Sedan konung Benjamin slutat detta tal till sin son, gav han honom vård
om rikets alla angelägenheter.

16. Han gav honom även vård om uppteckningarna, som voro inristade på
mässingsplåtarna, Nephis plåtar, Labans svärd och klotet eller vägvisaren,
som visade våra förfäder vägen igenom ödemarken. Det hade blivit berett av
Herrens hand på det de därigenom måtte finna vägen, var och en enligt det
aktgivande och den flit, som de ägnade honom.

17. När de icke voro trofasta, hade de därför ingen framgång och fortskredo
ej heller på sin resa utan blevo drivna tillbaka och ådrogo sig Guds
misshag. Fördenskull blevo de slagna med hungersnöd och svåra lidanden för
att åter påminnas om sina plikter.

18. Och nu begav det sig, att Mosiah gick åstad och gjorde såsom hans fader
hade bjudit honom och utfärdade ett påbud till allt folket i Zarahemlas land
att samlas och begiva sig upp till templet för att höra, vad hans fader hade
att säga dem.

Kapitel 2

1. När Mosiah hade gjort såsom hans fader bjudit honom och hade kungjort ett
upprop över hela landet, samlade folket sig i hela landet för att begiva sig
upp till templet och höra vad konung Benjamin hade att säga dem.

2. Det var ett stort antal, ja, så många, att man icke räknade dem, ty de
hade storligen förökat sig och blivit talrika i landet.

3. De medförde även de förstfödda av sina hjordar för att kunna frambära
offer och brännoffer enligt Moses' lag,

4. och även för att kunna tacka Herren sin Gud, som hade fört dem ut ur
Jerusalems land och befriat dem ur deras fienders händer samt tillsatt
rättvisa män att vara deras lärare och likaledes en rättvis man att vara
deras konung, vilken hade stiftat fred i Zarahemlas land och lärt dem att
hålla Guds bud, på det de måtte fröjda sig och bliva fyllda med kärlek till
Gud och alla människor.

5. När de kommo upp till templet, slogo de upp sina tält runt omkring, envar
med sitt husfolk, bestående av hans hustru, söner och döttrar och deras
söner och döttrar, från den äldste ned till den yngste, varje familj för
sig.

6. De slogo upp sina tält runt omkring templet, så att tältöppningen vette
mot detsamma för att kunna stanna i dem och höra det som konung Benjamin
skulle säga till dem.

7. Ty emedan mängden var så stor, att konung Benjamin icke kunde undervisa
dem alla inom templets murar, drog han försorg om, att ett torn blev
uppfört, så att hans folk måtte kunna höra de ord, som han skulle tala till
dem.

8. Och det begav sig, att han började tala till sitt folk från tornet, men
de kunde icke alla höra hans ord; så stor var mängden. Han lät fördenskull
skriva de ord, som han talade, och utdelade dem till dem som icke kunde höra
hans röst, så att även de fingo mottaga hans ord.

9. Dessa äro de ord, som han talade och vilka han lät nedskriva. Han sade:
"Mina bröder! Alle I som haven församlat eder och som kunnen höra mina ord,
som jag i dag ämnar tala till eder! Jag har icke sammankallat eder för att
komma hit upp och lättsinnigt lyssna till de ord, som jag ämnar tala, utan
på det I skolen hörsamma mig och öppna edra öron så att I kunnen höra och
edra hjärtan så att I kunnen förstå samt edra sinnen så att Guds hemligheter
måtte uppenbaras för eder åsyn.

10. Jag har ej befallt eder att komma hit upp för att hysa fruktan för mig,
eller på det I skolen tro, att jag av mig själv är mer än en dödlig
människa.

11. Jag är liksom I själva underkastad alla slags skröpligheter till kropp
och själ, dock har jag blivit vald av detta folk och invigd av min fader
samt medelst Herrens hand fått tillåtelse att vara regent och konung över
detta folk och jag har uppehållits och bevarats genom hans oförlikneliga
kraft för att tjäna eder med all den makt, håg och styrka, som Herren
förlänat mig.

12. Jag säger eder detta, eftersom jag fått tillåtelse att använda mina
dagar i eder tjänst ända intill denna tid utan att hava begärt guld eller
silver eller någon slags rikedom av eder.

13. Ej heller har jag tillåtit någon att inspärra eder i fängelsehålor,
eller att I skullen göra varandra till trälar, ej heller att I skullen
mörda, plundra, stjäla eller begå äktenskapsbrott, ej heller har jag
tillåtit eder att begå någon slags ondska, utan jag har lärt eder, att I
skolen hålla Herrens bud i allt det han befallt eder.

14. Ja, även jag själv har arbetat med mina egna händer, på det jag måtte
kunna tjäna eder och på det I icke skullen bliva överhopade med skatter och
på det intet skulle vederfaras eder, som kunde vara för svårt att uthärda.
Allt detta om vilket jag talat, ären I själva vittnen till denna dag.

15. Dock, mina bröder, har jag icke gjort detta för att kunna yvas, ej
heller omnämner jag det för att på så sätt anklaga eder, utan jag talar
därom till eder på det I mån veta, att jag på denna dag kan svara inför Gud
med ett gott samvete.

16. Se, jag säger eder, att ehuru jag sade att jag använt mina dagar i eder
tjänst, vill jag dock icke yvas, ty jag har blott varit i Guds tjänst.

17. Se, jag säger eder detta, på det I mån lära visdom, på det I mån lära,
att när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst.

18. Se, I haven kallat mig eder konung, och om jag, vilken I kallen eder
konung, arbetar för att tjäna eder, borden I icke då arbeta för att tjäna
varandra?

19. Se vidare, om jag, vilken I kallen eder konung, och som använt sina
dagar i eder tjänst och dock har stått i Guds tjänst, förtjänar tack av
eder, o huru borden I då icke tacka eder himmelske konung!

20. Jag säger eder, mina bröder, att om I skullen giva all den tack och det
lov, som hela eder själ har förmåga att ägna åt Gud, som skapat eder, som
underhållit och bevarat eder och som skaffat eder glädje och förunnat eder
att leva i fred med varandra -

21. jag säger eder, att om I skullen tjäna honom, som skapat eder från
begynnelsen och som bevarar eder dag efter dag genom att förläna eder ande,
så att I kunnen leva och röra eder och göra efter eder egen vilja och även
uppehåller eder stund efter stund - jag säger, om I skullen tjäna honom med
hela eder själ, skullen I dock vara onyttiga tjänare.

22. Se, allt vad han fordrar av eder är, att I hållen hans bud, och han har
lovat eder, att om I hållen hans bud, skolen I hava framgång i landet. Han
förändrar aldrig vad han sagt och fördenskull välsignar han eder och giver
eder framgång om I hållen hans bud.

23. Nu, för det första har han skapat eder och förlänat eder livet, och på
grund härav stån I i skuld till honom.

24. För det andra fordrar han, att I skolen göra såsom han har befallt eder,
och på grund härav välsignar han eder genast om I detta gören och då haven I
fått eder lön. Alltså stån I ännu i skuld till honom, och gäldenärer ären
och förbliven I i all evighet. Alltså, vad haven I att yvas över?

25. Nu frågar jag: Kunnen I av eder själva säga något? Jag säger eder:
Ingalunda! I kunnen icke säga, att I ären så mycket som jordens stoft, och
dock haven I blivit skapade av jordens stoft, men se, det tillhör honom som
skapat eder.

26. Jag, ja jag, vilken I kallen eder konung, är icke bättre än I själva, ty
även jag är av stoftet. I sen, att jag är gammal och står i begrepp att
överlämna denna dödliga kropp åt dess moder, jorden.

27. Därför, liksom jag redan sagt eder, att jag betjänat eder och vandrat
med ett gott samvete för Gud, har jag nu dragit försorg om att I skullen
komma tillsammans, på det jag måtte finnas ostrafflig och på det edert blod
icke skulle komma över mig, när jag står fram för att dömas av Gud för de
befallningar, vilka han givit mig rörande eder.

28. Jag säger eder, att jag har dragit försorg om att I skullen samlas, på
det jag skulle kunna frigöra mina kläder från edert blod vid denna tid, då
jag står redo att gå ned i min grav, på det jag må gå ned i frid och min
odödliga ande instämma med körerna där ovan i att sjunga pris till en
rättvis Gud.

29. Ytterligare säger jag eder, att jag har dragit försorg om att I skullen
hålla denna sammankomst, på det jag måtte kunna meddela eder, att jag icke
längre kan vara eder lärare, ej heller eder konung,

30. ty redan nu darrar hela min kropp mycket, medan jag försöker tala till
eder, men Herren Gud uppehåller mig, och han har tillåtit mig att tala till
eder och befallt mig, att jag i dag skulle kungöra för eder, att min son
Mosiah är konung och regent över eder.

31. Nu, mina bröder, önskar jag, att I viljen göra, såsom I haven gjort
hittills. Liksom I haven hållit mina bud och även min faders och haven haft
framgång samt beskyddats från att falla i edra fienders händer, skolen I
hava framgång i landet och edra fiender skola ej hava någon makt över eder,
om I hållen min sons befallningar, eller Guds befallningar, som han kungör
för eder genom honom.

32. Men o, mitt folk! Tagen eder till vara, så att ingen tvist uppstår
ibland eder och I föredragen att lyda den onde ande, om vilken min fader
Mosiah har talat.

33. Ty se, ett ve har uttalats över den som föredrager att lyda den anden;
ty den som vill lyda honom och framhärdar däri och dör i sina synder, han
dricker fördömelse åt sin egen själ. Han mottager evigt straff som lön,
emedan han överträtt Guds lag mot sin egen kunskap.

34. Jag säger eder, att det icke finnes någon av eder, utom edra små barn,
som icke har fått undervisning angående detta, så att I alla veten, att I
stån i evig skuld till eder Himmelske Fader och bören giva honom allt vad I
haven och ären. I haven också blivit undervisade om uppteckningarna, vilka
innehålla de profetior, som talats av de heliga profeterna ända ned till den
tid, då vår fader, Lehi, lämnade Jerusalem,

35. och likaledes allt som talats av våra fäder intill denna stund. Se, även
de talade det som blev dem befallt av Herren och fördenskull äro de rättvisa
och sanna.

36. Nu säger jag eder, mina bröder, att om I, sedan I fått kunskap och
blivit undervisade om allt detta, överträden och vandren tvärt emot det som
blivit sagt, så att I undandragen eder Herrens Ande så att han ingen plats
må hava i eder att visa eder vägen på visdomens stigar, där I kunnen bliva
välsignade, lyckliga och beskyddade -

37. jag säger eder, att den människa, som gör detta, slutar med öppet uppror
emot Gud och därför väljer hon att lyda den onde anden och bliver fiende
till all rättfärdighet. Herren har därför ej plats i henne, ty han bor ej i
oheliga tempel.

38. Därför, om en sådan människa icke omvänder sig utan framhärdar och dör
som fiende till Gud, uppväcka den gudomliga rättvisans fordringar hennes
odödliga själ till ett livligt medvetande om sin egen skuld, som gör, att
hon ryggar tillbaka från Herrens åsyn med bröstet fullt av skuldmedvetande,
pina och ängslan, vilket är liksom en outsläcklig eld, vars låga flammar
uppåt i evigheternas evigheter.

39. Nu säger jag eder, att barmhärtigheten icke har något krav på den
människan och fördenskull är det hennes slutliga dom att uthärda oändliga
kval.

40. O, alle I gamla människor och även I unga människor och I små barn, som
kunnen förstå mina ord, ty jag har talat enkelt till eder, på det I skullen
kunna förstå, beder jag att I uppvaknen till att besinna den förfärliga
belägenhet, som de befinna sig i, vilka hava fallit i överträdelse.

41. Vidare önskar jag, att I skolen betänka deras välsignade och lyckliga
belägenhet, vilka hålla Guds bud. Ty se, de äro välsignade i allt, både
timligt och andligt, och om de härda ut trofasta allt intill änden, mottagas
de i himmelen, där de få bo hos Gud i ett tillstånd av oändlig lycksalighet.
O, kommen ihåg, kommen ihåg, att dessa ord äro sanna, ty Herren Gud har
talat dem.

Kapitel 3

1. Och åter, mina bröder, önskar jag hava eder uppmärksamhet, ty jag har
något mera att säga eder, ty se, jag har något att förkunna angående det
tillkommande.

2. Det som jag ämnar säga eder har blivit kungjort för mig av en ängel från
Gud. Han sade till mig: Vakna upp! Och jag vaknade, och se, han stod framför
mig.

3. Han sade till mig: 'Vakna upp och hör de ord, som jag vill tala till dig,
ty se, jag är kommen att förkunna för dig det glada budskapet om stor
glädje.

4. Ty Herren har hört dina böner och tagit din rättfärdighet i betraktande.
Han har sänt mig att upplysa dig, på det du må fröjda dig, och på det du må
upplysa ditt folk, så att även de måtte bliva fyllda med fröjd.

5. Ty se, tiden kommer och är ej långt borta, då Herren, den Allsmäktige,
som regerar, vilken var och är från all evighet till all evighet, skall
komma ned från himmelen ibland människobarnen och skall bo i en stofthydda
samt gå omkring ibland människor och göra mäktiga underverk, såsom bota de
sjuka, uppresa de döda, göra de halta gående, de blinda seende och de döva
hörande och läka alla slags sjukdomar.

6. Han skall utdriva djävlar eller onda andar, som bo i människobarnens
hjärtan.

7. Han skall utstå frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och
trötthet, ja, mera än någon människa kan utstå utan att dö därav, ty se,
blod kommer ut ur varje por. Så stort är hans lidande för hans folks ondskas
och vederstyggligheters skull.

8. Han skall kallas Jesus Kristus, Guds Son, himmelens och jordens Fader,
alltings Skapare från begynnelsen, och hans moder skall kallas Maria.

9. Se, han kommer till sina egna, på det att människobarnen måtte kunna få
frälsning genom tro på hans namn. Oaktat allt detta skola de anse honom som
en människa och säga, att han har en ond ande och skola gissla och korsfästa
honom.

10. På tredje dagen skall han uppstå från de döda, och se, han står för att
döma världen. Se, allt detta sker, på det att människobarnen måtte få en
rättfärdig dom.

11. Ty se, hans blod försonar även för deras synder, som hava fallit till
följd av Adams överträdelse, dem som hava dött utan att veta Guds vilja
angående sig, eller dem som hava syndat ovetande.

12. Men ve, ve den som vet, att han sätter sig upp emot Gud, ty ingen sådan
kan erhålla frälsning utom genom omvändelse och tro på Herren Jesus Kristus.

13. Herren Gud har sänt sina heliga profeter ibland människobarnen att
förkunna allt detta för alla släkten, nationer och tungomål, på det att
därigenom var och en som tror att Kristus skall komma, må erhålla sina
synders förlåtelse och fröjdas med stor glädje, som om han allaredan hade
kommit ibland dem.

14. Likväl såg Herren Gud att hans folk var ett styvnackat folk, och han gav
dem en lag, nämligen Moses' lag.

15. Han visade dem många tecken, under, förebilder och liknelser rörande sin
ankomst, likaledes talade heliga profeter till dem angående hans ankomst.
Dock förhärdade de sina hjärtan och fattade icke, att Moses' lag gagnar till
intet utom förmedelst hans blods försoning.

16. Om det nu vore möjligt, att små barn kunde synda, kunde de dock icke
bliva frälsta, men jag säger eder, att de äro välsignade, ty se, likasom de
föllo i Adam eller av naturen, så sonar Kristi blod för deras synder.

17. Yttermera säger jag eder, att intet annat namn skall givas, ej heller
någon annan väg eller något annat medel varigenom människobarnen kunna
erhålla frälsning än i och genom Kristi namn, hans, som är Herren, den
Allsmäktige.

18. Ty se, han dömer, och hans dom är rättvis, och det lilla barnet, som dör
i sin spädaste barndom, förgås ej. Människor däremot dricka fördömelse för
sina egna själar, såframt de icke ödmjuka sig och bliva såsom små barn samt
tro att frälsning kom, kommer och skall komma i och genom Kristi försonande
blod, hans, som är Herren den Allsmäktige.

19. Ty den naturliga människan är fiende till Gud och har varit ända ifrån
Adams fall samt skall så förbliva i all evighet, såvida hon icke giver efter
för den Helige Andens maning och avkläder sig den naturliga människan och
bliver en helig genom Herrens, Kristi, försoning samt bliver såsom ett barn:
undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta sig
allt det Herren anser tjänligt för henne som ett barn underkastar sig sin
fader.

20. Vidare säger jag eder, att tiden kommer, då kunskapen om en Frälsare
skall spridas och genomtränga varje nation, släkt, tungomål och folk.

21. Se, när den tiden kommer, skola inga andra än små barn befinnas
oförvitliga för Gud, utom genom omvändelse och tro på Herrens, den
Allsmäktige Gudens, namn.

22. Även nu, när du har undervisat ditt folk, om det som Herren din Gud
befallt dig, äro de icke längre oförvitliga i Guds åsyn utom i enlighet med
de ord jag talat till dig.

23. Nu har jag talat de ord, som Herren befallt mig.

24. Så säger Herren: De skola stå som ett tydligt vittnesbörd emot detta
folk på domens dag. Enligt dem skola de bliva dömda, envar efter sina
gärningar, vare sig dessa äro goda eller onda.

25. Om de äro onda bliva de ställda ansikte mot ansikte med den hemska synen
av sin egen skuld och sina vederstyggligheter, vilka föranleda dem att rygga
tillbaka för Herrens ansikte och falla i ett tillstånd av elände och evig
pina, varifrån de icke kunna vända tillbaka och därför hava de druckit
fördömelse för sina egna själar.

26. Fördenskull hava de druckit av Guds vredes kalk, vilket rättvisan lika
litet kunde förmena dem, som den kunde förhindra Adam från att falla som en
följd av att han åt av den förbjudna frukten. Barmhärtigheten kunde därför
icke hava något krav på dem genom evigheten.

27. Deras kval är som en sjö av eld och svavel, vars lågor äro outsläckliga
och vars rök stiger uppåt i all evighet. Så har Herren befallt mig. Amen.'"

Kapitel 4

1. När konung Benjamin hade slutat tala de ord, som Herrens ängel hade
meddelat honom, kastade han sina ögon runt omkring på mängden, och se, de
hade fallit ned till jorden, ty Herrens fruktan hade kommit över dem.

2. De hade sett sig i sitt eget sinnliga tillstånd vara ringare än jordens
stoft. De ropade alla högt som med en röst och sade: "O, varkunna dig och
tillämpa Kristi försonande blod på det vi må få förlåtelse för våra synder
och våra hjärtan måtte bliva renade, ty vi tro på Jesus Kristus, Guds Son,
som skapade himmelen, jorden och allting och som skall komma ned till
människobarnen."

3. När de hade talat dessa ord, kom Herrens Ande över dem, och de blevo
fyllda med glädje, emedan de fått förlåtelse för sina synder och samvetsfrid
förmedelst sin stora tro på Jesus Kristus, vilken enligt vad konung Benjamin
hade sagt dem skulle komma.

4. Konung Benjamin upplät åter sin mun och började tala och sade: "Mina
vänner och mina bröder, mina fränder och mitt folk! Jag önskar åter bedja om
eder uppmärksamhet, på det I måtten höra och fatta det övriga av de ord,
vilka jag ämnar tala till eder.

5. Ty se, om kunskapen om Guds godhet har uppväckt eder att besinna eder
ringhet och edert värdelösa och fallna tillstånd -

6. ja, jag säger eder, om I haven fått kunskap om Guds godhet och hans
oförlikneliga makt och visdom och hans tålamod och fördragsamhet med
människobarnen, och likaledes om försoningen, som varit beredd från världens
grundläggning, på det frälsning därigenom måtte erhållas av den som
förtröstar på Herren och som flitigt håller hans bud samt fortfar i tron
allt intill livets slut - jag menar den dödliga lekamens liv -

7. så säger jag, att detta är den människa, som erhåller frälsning genom
försoningen, vilken varit förberedd från världens grundläggning för hela
människosläktet, som någonsin varit till efter Adams fall, eller som nu är,
eller som någonsin skall bliva till intill världens ände.

8. Detta är medlet, varigenom frälsning erhålles. Det finnes ingen annan
frälsning än den nu omtalade. Ej heller finnes det andra villkor varpå
människan kan bliva frälst än de jag förkunnat eder.

9. Tron på Gud, tron att han är till och att han skapat allting, både i
himmelen och på jorden, tron att han har all visdom och all makt både i
himmelen och på jorden och tron att människan icke förstår allt vad Herren
kan förstå!

10. Tron vidare att I måsten ångra edra synder och övergiva dem och ödmjuka
eder för Gud! Bedjen honom med uppriktigt hjärta om förlåtelse! Om I nu tron
allt detta, sen till att I gören det!

11. Åter säger jag eder, såsom jag förr har sagt, att alldenstund I haven
fått kunskap om Guds härlighet, eller om I haven erfarit hans godhet eller
smakat hans kärlek samt haven fått förlåtelse för edra synder, vilket giver
eder så stor glädje i edra själar, så önskar jag, att I viljen komma ihåg
och alltid minnas Guds stora härlighet och eder egen ringhet samt hans
godhet och långmodighet emot eder, ovärdiga skapade varelser och att
likaledes böja eder djupt i ödmjukhet åkallande Herrens namn dagligen,
ståndaktiga i tron på det som skall komma, varom ängelns mun talat.

12. Se jag säger eder, att om I gören detta, skolen I alltid vara glada och
fyllas med Guds kärlek och alltid hava edra synders förlåtelse och skolen
tillväxa i kunskap om hans härlighet, som skapat eder, eller i kunskapen om
det som är rättvist och sant.

13. I skolen icke hava någon lust att skada varandra utan leva i fred och
giva envar, vad honom tillkommer.

14. I skolen icke låta edra barn gå hungriga eller nakna. Ej heller skolen I
tillåta dem att överträda Guds lagar och strida och kiva med varandra samt
tjäna djävulen, vilken är mästaren i synd och som är den onde ande om vilken
våra fäder hava talat, han, som är all rättfärdighets fiende.

15. I skolen i stället lära dem att vandra på sanningens och dygdens vägar.
I skolen lära dem att älska varandra och att tjäna varandra.

16. Själva skolen I bistå dem som behöva eder hjälp. I skolen dela med eder
åt den som står i behov, och I skolen icke tillåta tiggaren bedja eder
förgäves, eller att han bortvisas för att omkomma.

17. Måhända säger du: 'Den människan har själv ådragit sig sitt armod och
därför vill jag draga min hand tillbaka och icke giva henne något av min
föda eller dela mina ägodelar med henne, så att hon icke får lida, ty hennes
bestraffning är rättvis.'

18. Men jag säger dig, o människa, att den som gör så har all orsak att
omvända sig, och om han icke omvänder sig från vad han gjort, förgås han
evinnerligen och har ingen del i Guds rike.

19. Ty se, äro vi icke alla tiggare? Hava vi icke alla samma väsen, nämligen
Gud, att tacka för allt vi äga, för både föda och kläder, för guld och
silver och för alla de rikedomar vi hava av vad slag de månde vara?

20. Se, just nu haven I åkallat hans namn och bett om edra synders
förlåtelse och har han kanske låtit eder bedja förgäves? Nej, han har
utgjutit sin Ande över eder och har gjort att edra hjärtan har blivit fyllda
med glädje, och han har tillslutit edra munnar, så att I icke kunden få fram
ett enda ord. Så stor var eder glädje.

21. Om nu Gud, som har skapat eder och av vilken I ären beroende för edra
liv och allt vad I haven och ären, giver eder allt som är rätt och som I
bedjen om med full förtröstan, troende att I skolen få, o, borden I då icke
dela det I haven med varandra?

22. Men om I dömen den människa, som beder eder om bistånd för att icke
förgås och fördömen henne, huru mycket rättvisare bliver icke då eder
fördömelse, om I tillbakahållen eder egendom, vilken icke tillhör eder utan
Gud, vilken även edra liv tillhöra, och dock uppsänden I icke någon bön, ej
heller omvänden eder från det I haven gjort.

23. Jag säger eder: Ve den människan, ty hennes ägodelar skola förgås med
henne. Detta säger jag nu till dem som äro rika på det som tillhör denna
världen.

24. Åter säger jag till de fattiga, I som icke haven och dock haven nog, så
att I kunnen bestå dag för dag, jag menar alle I, som avvisen tiggaren
emedan I icke haven. Jag önskar, att I viljen säga i edra hjärtan: 'Jag
giver icke, emedan jag icke haver, men om jag hade skulle jag giva.'

25. Ty om I sägen detta i edra hjärtan förbliven I utan skuld. Om icke ären
I fördömda, och eder fördömelse är rättvis, ty I trakten efter det som I
icke haven mottagit.

26. Och nu, för dessa tings skull, som jag talat till eder, nämligen att I
skolen behålla edra synders förlåtelse dag för dag så att I kunnen vandra
utan skuld för Gud, önskar jag, att I viljen dela edra ägodelar med de
fattiga, envar i förhållande till vad han har och mätta de hungriga, kläda
de nakna, besöka de sjuka och bidraga till deras lindring, både andligt och
timligt allt efter deras behov.

27. Sen till att allt detta göres med visdom och ordning, ty ingen fordrar,
att en människa skall löpa fortare än hon förmår. Och återigen, det höves
henne att vara flitig, så att hon därigenom kan vinna belöning och
fördenskull måste allting ske med ordning.

28. Jag önskar, att I viljen komma ihåg, att vem än ibland eder, som lånar
något av sina nästa, bör återlämna vad han lånat i enlighet med vad man
kommit överens om, annars begår han synd, och måhända orsakar du även din
nästa att begå synd.

29. Och slutligen kan jag ej uppräkna allt det, varmed man kan begå synd, ty
det finnes olika sätt och vis, ja, så många, att jag icke kan räkna dem.

30. Men så mycket kan jag säga eder, att om I icke given akt på eder själva
och edra tankar, ord och gärningar samt iakttagen Guds bud och förbliven i
tron på det som I haven hört angående vår Herres tillkommelse ända till
edert livs slut, så måsten I förgås. Och nu, o människa, minnes detta, och
gå ej förlorad!"

Kapitel 5

1. När konung Benjamin hade talat så till sitt folk, skickade han bud till
dem, emedan han önskade få veta av sina åhörare om de trodde de ord han
talat till dem.

2. De ropade alla enhälligt och sade: "Ja, vi tro alla de ord, som du talat
till oss, och vi veta även, att de äro vissa och sanna förmedelst den
Allsmäktige Herrens Ande, som gjort en mäktig förändring i våra hjärtan, så
att vi icke mera hava någon benägenhet att göra ont, utan alltid gott.

3. Likaledes hava vi själva genom Guds oändliga godhet och hans Andes
tillkännagivanden haft stora syner angående det tillkommande, och om det
vore nödvändigt, kunde vi profetera om alltsammans.

4. Det är tron som vi haft på det som vår konung talat till oss, som har
bragt oss till denna stora kunskap, varöver vi fröjda oss med så stor
glädje.

5. Vi äro villiga att ingå ett förbund med vår Gud att göra hans vilja och
vara lydiga till hans bud i allt det han befaller oss alla våra återstående
dagar, på det vi icke måtte ådraga oss en ändlös pina, såsom ängeln har
sagt, på det vi icke måtte få dricka utav Guds vredes kalk."

6. Dessa voro de ord konung Benjamin önskade av dem och därför sade han till
dem: "I haven talat de ord, som jag önskade, och förbundet, som I haven
gjort, är ett rättfärdigt förbund.

7. Nu, på grund av det förbund, som I haven gjort, skolen I kallas Kristi
barn, hans söner och hans döttrar, ty se, i dag har han, i andlig mening,
fött eder, ty I sägen, att edra hjärtan äro förändrade genom tro på hans
namn. Därför ären I födda av honom och hava blivit hans söner och hans
döttrar.

8. Under detta namn ären I frigjorda, och det finnes inget annat namn
medelst vilket man kan bliva frigjord. Icke heller är det något annat namn
givet, varigenom frälsning kan erhållas. Därför önskar jag, att I skolen
påtaga eder Kristi namn, alle I, som haven inträtt i förbundet med Gud att I
skolen vara lydiga allt intill edra livs slut.

9. Var och en som gör detta, skall bliva funnen vid Guds högra sida, ty han
känner igen det namn efter vilket han är kallad, ty han skall kallas efter
Kristi namn.

10. Var och en som icke antager Kristi namn måste bliva kallad efter något
annat namn och fördenskull finner han sig vid Guds vänstra sida.

11. Nu önskar jag även, att I skolen komma ihåg, att detta är det namn, som
jag sade, att jag skulle giva eder, vilket aldrig skulle utplånas utom genom
överträdelse. Sen därför till, att I icke överträden, så att namnet icke
utplånas i edra hjärtan.

12. Jag säger eder, att jag önskar att I skolen komma ihåg att alltid
behålla namnet skrivet i edra hjärtan, så att I icke mån befinna eder på
Guds vänstra sida, utan att I hören och igenkännen rösten, som skall kalla
eder och namnet vid vilket han skall kalla eder.

13. Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en
främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och
uppsåt?

14. Vidare: Tager någon en åsna, som tillhör hans granne, för att behålla
den? Jag säger eder: Ingalunda! Han vill icke ens tillåta den att gå på bete
ibland sina hjordar utan vill jaga bort den och utestänga den. Jag säger
eder, att så skall det ske med eder, om I icke igenkännen namnet varmed I
bliven kallade.

15. Fördenskull önskar jag, att I förbliven ståndaktiga och orubbliga,
alltid överflödande av goda gärningar, på det Kristus, Herren Gud
Allsmäktig, måtte sätta sitt insegel på eder, så att I kunnen komma till
himmelen och hava evig frälsning och evigt liv genom hans visdom, makt,
rättvisa och barmhärtighet, vilken har skapat allting i himmelen och på
jorden och som är Gud över allt. Amen"

Kapitel 6

1. När konung Benjamin hade slutat tala till folket, ansåg han det lämpligt
att uppteckna namnen på alla dem som hade gjort förbund med Gud att hålla
hans bud.

2. Och det begav sig, att det icke fanns en enda själ utom små barn, som
icke hade ingått i förbundet och tagit på sig Kristi namn.

3. När konung Benjamin hade fullbordat allt detta och invigt sin son Mosiah
till regent och konung över sitt folk och givit honom hela omsorgen om riket
samt även tillsatt präster att undervisa befolkningen, så att de därigenom
måtte få höra och lära känna Guds befallningar och bliva påminda om den ed
de avlagt, sände han bort mängden, och de vände tillbaka till sina egna hus,
var och en med sin familj.

4. Och Mosiah började regera i sin faders ställe. Han tillträdde regeringen,
då han var på sitt trettionde år, vilket var ungefär fyra hundra sjuttiosex
år sedan Lehi lämnade Jerusalem.

5. Konung Benjamin levde ytterligare tre år, varefter han dog.

6. Och det begav sig, att konung Mosiah vandrade på Herrens vägar och
iakttog hans stadgar och rätter och höll hans bud i allt som han befallde
honom.

7. Konung Mosiah befallde sitt folk att odla jorden, och själv odlade han
den, på det han icke skulle vara sitt folk till börda utan göra på samma
sätt som hans fader hade gjort i allt. Det var ingen oenighet ibland hela
hans folk under en tidrymd av tre år.

Kapitel 7

1. När konung Mosiah hade haft fred i tre år, önskade han veta något om de
personer, som drogo upp för att bo i landet Lehi-Nephi, eller i staden
Lehi-Nephi. Hans folk hade nämligen icke hört något om dem från den tid de
lämnade Zarahemla och fördenskull tröttade de honom med sina förfrågningar.

2. Konung Mosiah tillät då att sexton av deras starka män skulle få resa upp
till landet Lehi-Nephi för att skaffa underrättelse om deras bröder.

3. De började vandra dit upp följande dag och hade med sig en man vid namn
Ammon, en stark och mäktig man och en ättling av Zarahemla. Han var även
deras ledare.

4. Men de visste ej vilken väg de skulle taga i ödemarken för att komma upp
till landet Lehi-Nephi. Därför irrade de omkring många dagar i ödemarken,
ja, fyrtio dagar vandrade de i allt.

5. När de hade vandrat i fyrtio dagar, kommo de till ett litet berg, som är
beläget norr om landet Shilom, och där slogo de upp sina tält.

6. Ammon utvalde tre av sina bröder, vilkas namn voro Amaleki, Helem och Hem
och de drogo ned till Nephis land.

7. Och se, de mötte konungen över befolkningen i Nephis och Shiloms land,
och de blevo omringade av konungens livvakt, tillfångatagna och bundna samt
kastade i fängelse.

8. När de hade varit i fängelse i två dagar, blevo de förda fram för
konungen och deras bojor löstes, och de stodo inför konungen och fingo
tillåtelse, eller rättare befallning, att besvara de frågor, som han ämnade
ställa till dem.

9. Han sade till dem: Se, jag är Limhi, Noahs son, vilken var Zeniffs son,
som kom till Zarahemlas land för att ärva detta land, vilket var deras
fäders land, och som blevo gjord till konung medelst folkets röst.

10. Nu vill jag veta orsaken till att I med sådan djärvhet dristaden eder
att komma stadens murar så nära, ehuru jag själv med min livvakt befann mig
utanför porten.

11. För den orsakens skull, att kunna utfråga eder, har jag låtit eder leva.
Annars skulle jag låtit min livvakt dräpa eder. Nu haven I tillåtelse att
tala.

12. När nu Ammon förstod, att det var honom tillåtet att tala, gick han fram
och böjde sig ned för konungen, varefter han stod upp igen och sade: "O
konung! Jag är mycket tacksam inför Gud i dag, att jag ännu är levande och
har tillåtelse att tala, och jag vill försöka tala med frimodighet.

13. Ty jag är förvissad om att om I haden känt mig, skullen I icke hava
tillåtit mig bära dessa bojor. Jag är nämligen Ammon och är ättling av
Zarahemla och har kommit hit från Zarahemlas land för att få underrättelse
om våra bröder, vilka Zeniff förde ut ur det landet.

14. När Limhi hade hört Ammons ord blev han mycket glad och sade: "Nu vet
jag förvisso, att mina bröder i Zarahemlas land ännu äro i livet. Nu vill
jag vara glad, och i morgon vill jag se till att även mitt folk gläder sig.

15. Ty se, vi äro i träldom under lamaniterna och äro betungade med en
skattebörda, som är svår att bära. Men se, nu skola våra bröder befria oss
ur träldomen eller lamaniternas händer, och vi vilja vara deras trälar, ty
det är bättre för oss att vara nephiternas slavar än att betala skatt till
lamaniternas konung."

16. Nu befallde konung Limhi sin livvakt att icke längre hålla Ammon, ej
heller hans bröder bundna, och han lät dem begiva sig till det lilla berget
norr om Shilom för att föra sina bröder in i staden, på det de skulle få äta
och dricka och vila sig från sin resas mödor, ty de hade utstått mycket. De
hade lidit hunger, törst och utmattning.

17. Följande dag utfärdade konung Limhi en kungörelse till allt sitt folk,
att de skulle samlas vid templet för att höra de ord, som han skulle tala
till dem.

18. När de hade samlats talade han till dem sålunda: "O, I mitt folk!
Upplyften edra huvuden och låten trösta eder, ty se, tiden är nära, eller
icke långt borta, när vi icke längre skola vara våra fiender underdåniga,
oaktat våra många ansträngningar, vilka varit förgäves. Dock litar jag på
att det återstår en avgörande kamp.

19. Upplyften därför edra huvuden och fröjden eder och förtrösten på Gud,
den Gud, som var Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, och likaledes var den Gud,
som förde Israels barn ut ur Egyptens land och gjorde, att de kunde gå
igenom Röda havet som på torrt land samt bespisade dem med manna, på det de
icke skulle förgås i öknen, och mycket mera gjorde han för dem.

20. Och vidare: Samme Gud har fört våra fäder ut ur Jerusalems land, och han
har uppehållit och bevarat sitt folk ända till nu. Se, det är för våra
missgärningars och vederstyggligheters skull, som han har bragt oss i
träldom.

21. I alla ären vittnen denna dag, att Zeniff, som blev insatt till konung
över detta folk, var alltför ivrig att ärva sina förfäders land, varför han
blev bedragen av konung Lamans slughet och list. Denne hade nämligen gjort
ett fördrag med konung Zeniff, medelst vilket en del av landet, nämligen
staden Lehi-Nephi och staden Shilom med omnejd, överlämnades åt honom.

22. Allt detta gjorde han i den enda avsikten att bringa detta folk till
underdånighet eller träldom. Se, nu betala vi lamaniternas konung en skatt
bestående av hälften av vår majs, vårt korn och av all vår spannmål av varje
slag samt hälften av tillväxten av våra hjordar och flockar, ja, hälften av
allt vad vi hava eller äga avpressar lamaniternas konung oss, eller ock våra
liv.

23. Är detta nu icke svårt att uthärda? Är icke denna vår prövning stor? Se
huru stor orsak vi hava att sörja!

24. Ja, jag säger eder: Vi hava i sanning stora skäl att sörja, ty se, huru
många av våra bröder hava icke blivit dräpta och deras blod förgäves
utgjutet och allt för missgärnings skull.

25. Ty om detta folk icke hade fallit i överträdelse, skulle Herren icke
hava tillåtit detta stora onda komma över dem. Men se, de ville icke
hörsamma hans ord, utan det uppstod oenighet ibland dem, så att de till och
med utgöto blod ibland sig själva.

26.En Herrens profet hava de dräpt, ja, en utvald man av Gud, som förehöll
dem deras ondska och vederstyggligheter och profeterade mycket rörande
framtiden, ja, till och med om Kristi tillkommelse.

27. Han sade dem, att Kristus är Gud, alltings Fader, och att han skulle
ikläda sig en människas gestalt, och att den skulle vara den avbild, efter
vilken människan skapades i begynnelsen. Med andra ord, emedan han sade, att
människan blev skapad till Guds avbild, och att Gud skulle komma ned ibland
människobarnen och ikläda sig kött och blod samt gå omkring på jorden,

28. emedan han sade detta, togo de honom avdaga, och mycket mera gjorde de,
vilket bragte Guds vrede ned över dem. Vem kan därför förundra sig över, att
de äro i träldom och hava drabbats av svåra prövningar?

29. Ty se, Herren har sagt: Jag vill icke hjälpa mitt folk på den dag de
begå överträdelse utan vill avspärra deras vägar, så att de ingen framgång
hava, och deras gärningar skola bliva stötestenar för dem.

30. Åter säger han: Om mitt folk sår orenhet skall det skörda agnarna därav
i virvelvinden, och följden därav är gift.

31. Åter säger han: Om mitt folk sår orenhet, skall det skörda östanvinden,
vilken bringar ögonblicklig förödelse.

32. Nu se, vad Herren lovade är uppfyllt, och I haven blivit slagna och
prövade.

33. Men om I viljen vända eder till Herren av hela edert hjärta och
förtrösta på honom och tjäna honom flitigt av hela edert förstånd, skall han
enligt sin egen vilja och sitt behag befria eder från träldom."

Kapitel 8

1. När konung Limhi hade slutat tala till sitt folk - ty han talade mycket
till dem, ehuru jag i denna bok endast skrivit något litet därav - berättade
han för dem allt som rörde deras bröder, vilka voro i Zarahemlas land.

2. Han lät Ammon stå upp framför mängden och berätta allt som hade hänt
deras bröder sedan Zeniff drog ut ur landet ända till den tid han själv drog
ut därifrån.

3. Han upprepade även för dem det som konung Benjamin i sina sista ord hade
lärt dem och förklarade det för konung Limhis folk, så att de kunde förstå
alla de ord han talade.

4. Sedan han gjort allt detta, lät konung Limhi de församlade vända tillbaka
till sina hus.

5. Han drog försorg om att plåtarna, som innehöllo uppteckningar angående
hans folk från den tid de avreste från Zarahemlas land, skulle föreläggas
Ammon, så att han kunde läsa dem.

6. När nu Ammon hade läst uppteckningarna, frågade konungen honom om han
kunde tolka språk, och Ammon svarade, att det kunde han ej.

7. Konungen sade till honom: "I bedrövelsen över mitt folks prövningar lät
jag fyrtiotre man av mitt folk resa ut i ödemarken för att finna Zarahemlas
land, så att vi skulle kunna bedja våra bröder om att befria oss ur
träldomen.

8. De voro vilse i ödemarken många dagar, och ehuru de voro flitiga, funno
de ej Zarahemlas land utan återvände till detta land, sedan de hade rest i
ett land emellan många vatten och hade upptäckt ett land som var bestrött
med ben efter människor och djur och hade ruiner efter alla slags byggnader,
samt hade upptäckt ett land, vilket hade varit bebott av ett folk lika
talrikt som Israels härskaror.

9. Som bevis på att vad de sagt var sant, medförde de tjugofyra plåtar,
vilka äro fulla av graverade skrivtecken och äro av rent guld.

10. Se, de hava även medfört bröstplåtar, vilka äro stora samt förfärdigade
av mässing och koppar, fullkomligt oskadade.

11. Likaledes medförde de svärd, vilkas fästen hade gått förlorade och
vilkas klingor voro förrostade, och det finns ingen i landet, som kan tolka
språket eller skrivtecknen på plåtarna. Därför sade jag till dig: Kan du
tyda dem?

12. Vidare säger jag till dig: Känner du till någon, som kan tolka? Jag är
nämligen mycket angelägen om att dessa uppteckningar bliva översatta till
vårt språk, ty de kunna måhända giva oss kunskap om kvarlevan av det folk,
varifrån dessa uppteckningar kommo och som gått förlorat, och jag är
angelägen att få veta orsaken till dess undergång."

13. Då sade Ammon till honom: "Jag kan med visshet underrätta dig, o konung,
om en man, som kan översätta uppteckningarna, ty han har något varmed han
kan se och översätta alla urkunder, som blivit till i forna tider. Det är en
Guds gåva. Detta redskap kallas uttydare, och ingen människa kan se däri med
mindre hon fått befallning, ty om hon skulle skåda efter ting, som hon icke
borde se, skulle hon förgås. Men vem än som har befallning att skåda däri
kallas siare.

14. Se, konungen över folket i Zarahemlas land är den som har fått
befallning att göra detta och som har denna stora Guds gåva."

15. Och konungen sade, att en siare är större än en profet.

16. Ammon sade, att en siare är en uppenbarare och även en profet. Större
gåva kan ingen människa hava, med mindre hon skulle besitta Guds makt,
vilket ingen människa kan göra, ehuru hon kan hava fått stor makt av Gud.

17. Men en siare kan känna till det som tillhör det förflutna, och likaså
det som skall ske i framtiden, och medelst siare skall allting uppenbaras
eller hellre, skola hemligheter läggas i dagen och fördolda ting komma fram
i ljuset. Sådant som icke är känt skall av dem förkunnas och även sådant,
som på intet annat sätt skulle kunna bliva känt, skall genom dem bringas
till allmän kännedom.

18. Sålunda har Gud berett ett medel, så att människan genom tro må kunna
göra stora under och fördenskull bliver hon till stor nytta för sina
medmänniskor.

19. När nu Ammon hade slutat att tala dessa ord, fröjdade konungen sig
storligen och tackade Gud, sägande: "Utan tvivel finnes det en stor
hemlighet i dessa plåtar, och de nämnda uttydarna äro utan tvivel ämnade att
uppenbara alla sådana hemligheter för människobarnen.

20. O huru underbara äro icke Herrens verk, och huru länge har han icke
tålamod med sitt folk! Ja, huru blinda och ogenomträngliga äro icke
människornas förstånd, ty de vilja icke söka efter vishet, ej heller önska
de regeras därav.

21. Ja, de likna en vild flock, som flyr från herden, skingras och jagas
samt förtäras av djuren i skogen."

Zeniffs uppteckningar. - Berättelsen om hans folk från den tid de drogo ut
från Zarahemlas land till den tid de blevo befriade ur lamaniternas händer.
- Omfattande nionde till och med tjugoandra kapitlet.

Kapitel 9

1. Jag, Zeniff, som hade fått undervisning om allt tillhörande nephiternas
språk och även hade någon kännedom om Nephis land, eller våra fäders första
arveland, hade blivit sänd såsom spejare till lamaniterna för att utspana
deras stridskrafter, så att vår här skulle kunna anfalla dem och nedgöra
dem. När jag fann hur mycket gott det fanns ibland dem, ville jag icke att
de skulle bliva tillintetgjorda.

2. Fördenskull tvistade jag med mina bröder i ödemarken, ty jag ville att
vår ledare skulle sluta fördrag med dem. Men emedan han var en hård och
blodtörstig människa befallde han, att jag skulle dräpas. Jag befriades
emellertid efter mycken blodsutgjutelse, ty fader kämpade emot fader och
broder emot broder till dess största delen av vår här hade blivit nedgjord i
ödemarken. Då vände vi, som utgjorde de överblivna, tillbaka till Zarahemlas
land för att underrätta deras hustrur och barn om det som inträffat.

3. Eftersom jag var angelägen att få ärva våra fäders land, samlade jag så
många som hade lust att draga upp och besitta landet och vi började åter vår
resa ut i ödemarken för att draga upp till landet, men vi drabbades av
hungersnöd och svåra prövningar, ty vi voro senfärdiga att komma ihåg
Herren, vår Gud.

4. Efter många dagars vandring i ödemarken slogo vi icke desto mindre upp
våra tält på det ställe, där våra bröder fallit, vilket icke låg långt ifrån
våra fäders land.

5. Tillsammans med fyra man begav jag mig åter in i staden, in till
konungen, för att lära känna konungens sinnelag och få veta om jag skulle få
tåga in och äga landet i frid.

6. Jag gick in till konungen, och han lovade mig, att jag skulle få besitta
landet Lehi-Nephi och landet Shilom.

7. Han befallde även, att hans folk skulle begiva sig ut ur landet, varpå
jag och mitt folk drogo in i landet för att äga det.

8. Vi började bygga hus och sätta stadens murar istånd, nämligen murarna
omkring staden Lehi-Nephi och staden Shilom.

9. Vi började plöja jorden för all slags säd, för majs, vete och korn samt
för neas och sheum och för kärnor av alla slags frukter, och vi började
förökas och hava framgång i landet.

10 Men det var konung Lamans illfundighet och list att bringa mitt folk i
träldom som gjorde, att han upplät landet, så att vi skulle kunna äga det.

11. När vi därför hade bott i landet tolv år, började konung Laman känna sig
orolig av fruktan för att mitt folk på ett eller annat sätt skulle tillväxa
och bliva så starka i landet, att de icke skulle kunna bliva dem övermäktiga
och föra dem i träldom.

12. Lamaniterna voro nu ett lättjefullt och avgudiskt folk. Därför ville de
göra oss till trälar, så att de skulle kunna göda sig på våra händers
arbete, ja, kunna frossa på hjordarna på våra betesmarker.

13. Fördenskull begav det sig, att konung Laman började upphetsa sitt folk
till att strida mot mitt folk, och sålunda började det bliva krig och
strider i landet.

14. Ty i det trettonde året av min regering i Nephis land, när mitt folk
vattnade och betade sina hjordar och plöjde sina åkrar långt ned i landet
söder om Shiloms land, överföll en talrik skara lamaniter dem och började
dräpa dem samt bortföra deras hjordar och säden på deras åkrar.

15. Ja, det begav sig, att de togo till flykten och de som icke upphunnos
kommo in i staden Nephi och anropade mig om beskydd.

16. Jag beväpnade dem med bågar och pilar, med svärd och kroksablar, med
knölpåkar och slungor och med alla upptänkliga slags vapen och jag och mitt
folk gingo ut till kamp emot lamaniterna.

17. Ja, vi gingo ut i Herrens kraft för att kämpa emot lamaniterna, ty jag
och mitt folk ropade innerligen till Herren, att han skulle befria oss ur
våra fienders händer, ty vi drogo oss till minnes våra fäders befrielse.

18. Gud hörde våra rop och besvarade våra böner, och vi drogo ut i hans
kraft. Ja, vi drogo ut mot lamaniterna, och på en dag och en natt nedgjorde
vi tre tusen fyrtiotre. Vi fortsatte slaget ända till dess vi hade drivit
dem ut ur vårt land.

19. Jag hjälpte själv till med mina egna händer att begrava deras döda. Och
se, till vår stora sorg och jämmer hade två hundra sjuttionio av våra bröder
stupat.

Kapitel 10

1. Vi började åter upprätta riket och kunde besitta landet i frid. Jag drog
försorg om att alla slags krigsvapen skulle göras, på det jag skulle hava
vapen färdiga för mitt folk, närhelst lamaniterna åter skulle komma upp för
att strida emot mitt folk.

2. Jag tillsatte väktare runt omkring i landet, så att lamaniterna ej igen
skulle kunna överrumpla och nedgöra oss. Så beskyddade jag mitt folk och
mina hjordar och bevarade dem från att falla i våra fienders händer.

3. Och det begav sig, att vi innehade våra fäders land och bebodde det i
många år, ja, en tidrymd av tjugotvå år.

4. Jag lät männen plöja jorden och odla alla slags säd och alla sorters
frukt.

5. Jag lät kvinnorna spinna, väva och arbeta för att förfärdiga allt slags
fint linne, ja, tyg av varje slag, på det vi måtte kunna täcka vår nakenhet.
Så gick det oss väl i landet och vi hade oavbruten fred under en tidrymd av
tjugotvå år.

6. Och det begav sig, att konung Laman dog, och hans son började regera i
hans ställe. Han började uppvigla sitt folk att resa sig mot mitt folk.
Därför begynte de förbereda sig för krig och på att anfalla mitt folk.

7. Men jag hade haft mina spejare ute runt omkring Shemlons land för att få
kännedom om deras förberedelser och vara på min vakt emot dem, så att de
icke skulle överrumpla mitt folk och nedgöra det.

8. De strömmade in i norra delen av Shiloms land med sina talrika skaror
beväpnade med bågar och pilar, med svärd och kroksablar och med stenar och
slungor. De hade låtit raka sina huvuden, så att de voro kala och de voro
omgjordade kring länderna med ett läderbälte.

9. Jag lät kvinnorna och barnen i mitt folk dölja sig i ödemarken. Jag lät
även alla mina äldre män, som kunde bära vapen, såväl som alla mina unga
män, som voro i stånd att bära vapen, samlas för att strida emot
lamaniterna, och jag uppställde dem i led, envar efter sin ålder.

10. Och det begav sig, att vi drogo ut till strid emot lamaniterna, och jag,
ja, jag i min höga ålder gick ut till kamp emot lamaniterna. Och vi gingo ut
till kamp i Herrens kraft.

11. Men lamaniterna visste intet om Herren, ej heller Herrens kraft, varför
de förlitade sig på sin egen styrka. Dock voro de ett kraftigt folk vad
människors styrka beträffar.

12. De voro ett vilt, grymt och blodtörstigt folk, som höll fast vid sina
fäders tradition. De trodde nämligen, att de hade blivit utdrivna ur
Jerusalems land för sina fäders missgärningars skull, och att de lidit
oförrätter i ödemarken av sina bröder, samt att de även lidit oförrätter,
medan de foro över havet.

13. Vidare trodde de, att de blivit förorättade i sitt första arveland,
sedan de fullbordat resan över havet, och allt detta emedan Nephi var
trognare i att hålla Herrens bud. Därför var Herren honom bevågen, ty Herren
hörde hans böner och besvarade dem, och Nephi blev deras ledare under färden
i ödemarken.

14. Hans bröder blevo vreda på honom, emedan de icke förstodo Herrens
handlingssätt. De vredgades på honom även på havet, emedan de förhärdade
sina hjärtan emot Herren.

15. Och åter, de vredgades på honom, när de ankommit till det förlovade
landet, emedan, som de sade, han hade tagit ledningen av folket ur deras
händer, och de traktade efter hans liv.

16. Vidare vredgades de på honom, emedan han tog vägen in i ödemarken såsom
Herren hade befallt honom och medtog uppteckningarna, som voro inristade på
mässingsplåtarna, ty de sade, att han hade rövat dem.

17. Sådant hava de lärt sina barn, på det dessa skulle hata och dräpa dem
och på det de skulle röva och plundra dem samt göra allt vad de kunde för
att förgöra dem. Därför hysa de evigt hat emot Nephis barn.

18. För samma orsaks skull har konung Laman med sin slughet och lögnaktiga
list samt sina vackra löften bedragit mig, så att jag fört detta mitt folk
upp till detta land, och nu tro de sig kunna förgöra det, ja, vi hava lidit
dessa många år i landet.

19. Sedan jag, Zeniff, hade berättat allt detta om lamaniterna för mitt
folk, uppmuntrade jag dem att kämpa av alla krafter och sätta sin lit till
Herren. Därför kämpade vi mot dem man mot man.

20. Vi drevo dem åter ut ur vårt land och nedgjorde dem i så stort antal,
att vi icke räknade dem.

21. Vi vände åter tillbaka till vårt eget land, och mitt folk började åter
vakta sina hjordar och plöja sina åkrar.

22. Emedan jag var gammal, gav jag en av mina söner riket, och därför säger
jag ej mera. Herren välsigne mitt folk! Amen

Kapitel 11

1. Och nu begav det sig, att Zeniff överlämnade riket åt en av sina söner,
Noah, och denne började regera i hans ställe men vandrade ej på sin faders
vägar.

2. Ty se, han höll ej Guds bud utan vandrade enligt sitt eget hjärtas
lustar. Han hade många hustrur och bihustrur. Han kom sitt folk att begå
synd och göra det som var vederstyggligt i Herrens åsyn. Ja, de gjorde sig
skyldiga till otukt och alla slags brott.

3. Han pålade dem en skatt av en femtedel av allt de ägde: en femtedel av
deras guld och silver, en femtedel av deras ziff, koppar, mässing och järn,
en femtedel av deras unga gödkreatur och en femtedel av deras gröda.

4. Allt detta tog han för att uppehålla sig själv, sina hustrur och
bihustrur, likaledes sina präster och deras hustrur och bihustrur. Sålunda
hade han förändrat tillståndet i riket.

5. Ty han avsatte alla de präster, som blivit avskilda av hans fader och
insatte nya i deras ställe, sådana som voro upphöjda i sina hjärtans
stolthet.

6. Ja, sålunda understöddes de i sin lättja, i sitt avguderi och sin otukt
medelst de skatter, som konung Noah hade pålagt sitt folk. Så arbetade
folket hårt för att underhålla orättfärdighet.

7. Ja, de blevo även avgudiska, emedan de blevo vilseförda av konungen och
prästernas innehållslösa och smickrande ord, ty de talade smickrande ord
till dem.

8. Konung Noah byggde många vackra och rymliga byggnader, och han prydde dem
med fint arbete av trä och alla slags dyrbarheter, såsom guld, silver, järn,
mässing, ziff och koppar.

9. Likaledes byggde han sig ett rymligt palats med en tron mitt i, allt av
fint trä och prytt med guld, silver och dyrbarheter.

10. Likaledes satte han sina arbetare till att utföra allt slags fint arbete
inom templets murar, av fint trä, koppar och mässing.

11. De säten, som voro avsedda för högprästerna, vilka voro ovanför alla de
andra sätena, smyckade han med rent guld. Han lät uppföra en balustrad
framför dem, på vilken de kunde stödja sina kroppar och armar, medan de
talade lögnaktiga och tomma ord till hans folk.

12. Han byggde ett torn i närheten av templet, ett mycket högt torn, ja, så
högt att, när han stod på dess topp, han kunde överskåda Shiloms och även
Shemlons land, vilka voro lamaniternas besittningar, och han kunde även se
över hela landet runt omkring.

13. Han lät uppföra många byggnader i Shiloms land och ett högt torn på det
lilla berget norr om Shiloms land, där Nephis barn haft en tillflyktsort, då
de flydde ut ur landet. Så använde han de rikedomar, han tillägnade sig
genom att beskatta sitt folk.

14. Hans hjärta var fäst vid rikedomarna, och han tillbragte sin tid i
tygellöst leverne med sina hustrur och bihustrur, och prästerna tillbragte
sin tid med skökor.

15. Han planterade vingårdar runt omkring i landet och byggde vinpressar och
beredde vin i överflöd, varför han och även hans folk blevo vindrinkare.

16. Och det begav sig, att lamaniterna började överfalla hans folk, där de
voro få till antalet och att dräpa dem på deras åkrar och medan de vaktade
sina hjordar.

17. Konung Noah satte väktare runt omkring i landet för att hålla dem på
avstånd men icke i tillräckligt antal, varför lamaniterna överföllo och
dräpte dem och drevo många av deras hjordar ut ur landet. På detta sätt
började lamaniterna nedgöra dem och utöva sitt hat emot dem.

18. Konung Noah sände sina härar emot dem och de blevo tillbakadrivna, det
vill säga, de slogo dem tillbaka denna gång, och därför återvände de glada
över sitt krigsbyte.

19. Nu, på grund av denna stora seger blevo de uppblåsta i sina hjärtan. De
skröto över sin egen styrka och sade, att deras femtio kunde hålla stånd
emot tusentals lamaniter. Så yvdes de och funno behag i blod och i att
utgjuta sina bröders blod, allt till följd av sin konungs och sina prästers
ondska.

20. Och det begav sig, att det fanns en man ibland dem vid namn Abinadi, och
han stod fram och började profetera och säga: "Se, så säger Herren, och så
har han befallt mig, sägande: 'Träd fram och säg till detta folk: Så säger
Herren: Ve detta folk, ty jag har sett deras vederstyggligheter, ondska och
otukt och om de icke omvända sig, skall jag hemsöka dem med min vrede.

21. Om de icke ångra sig och vända sig till Herren, sin Gud, se, då vill jag
överlämna dem i deras fienders händer. Ja, de skola bliva bragta i träldom
och bliva plågade av sina fienders händer.

22. De skola få veta, att jag är Herren, deras Gud, och att jag är en
nitälskande Gud, som hemsöker mitt folks missgärningar.

23. Om detta folk icke ångrar sig och vänder sig till Herren, sin Gud, skall
det falla i fångenskap, och ingen, utom Herren, den Allsmäktige Guden, skall
kunna befria dem.

24. Ja, det skall ske, att när de ropa till mig, skall jag dröja med att
höra deras rop, ja, jag skall tillåta, att de bliva slagna av sina fiender.

25. Med mindre de omvända sig i säck och aska och ropa med all makt till
Herren, sin Gud, vill jag icke höra deras böner, ej heller vill jag befria
dem ur deras lidanden.' Så säger Herren, och sålunda har han befallt mig."

26. Då Abinadi hade talat dessa ord till dem, vredgades de på honom och
traktade efter att taga honom av daga, men Herren befriade honom ur deras
händer.

27. När konung Noah hade hört de ord, som Abinadi talat till folket,
vredgades även han och sade: "Vem är Abinadi, att jag och mitt folk skulle
dömas av honom, och vem är Herren, som skall bringa så stor olycka över mitt
folk?

28. Jag befaller eder, att föra Abinadi hit, på det jag må dräpa honom, ty
han har sagt allt detta för att upphetsa mitt folk till vrede, den ene emot
den andre och för att åstadkomma oenighet ibland mitt folk och fördenskull
skall jag dräpa honom."

29. Nu voro folkets ögon fördunklade och därför förhärdade de sina hjärtan
emot Abinadis ord och sökte från den stunden att taga honom till fånga.
Konung Noah förhärdade sitt hjärta emot Herrens ord och han omvände sig icke
från sina onda gärningar.

Kapitel 12

1. Och det begav sig, att Abinadi efter en tidrymd av två år kom ibland dem
förklädd, så att de icke kände honom och började profetera och sade: "Så har
Herren befallt mig och sagt: Abinadi, gå och profetera till detta mitt folk,
ty de hava förhärdat sina hjärtan emot mina ord, De hava icke omvänt sig
från sina onda gärningar och fördenskull vill jag hemsöka dem med min vrede,
ja, med min grymma vrede vill jag hemsöka dem i deras vederstyggligheter och
missgärningar.

2. Ja, ve detta släktled! Och Herren sade till mig: 'Räck ut din hand och
profetera och säg: Så säger Herren: Det skall ske, att detta släktled för
sina missgärningars skull skall komma i träldom och bliva slaget på kinden.
Ja, det skall jagas av människor och dräpas, och gamarna i luften och
hundarna samt de vilda djuren skola förtära dess kött.

3. Konung Noahs liv skall icke värderas högre än ett klädesplagg i en het
ugn, ty han skall lära känna, att jag är Herren.

4. Jag skall slå detta mitt folk med svåra hemsökelser, ja, med hungersnöd
och pest, och de skola tjuta hela dagen i ända.

5. Ja, bördor skola bliva fastgjorda vid deras ryggar, och de skola drivas
framåt liksom en oskälig åsna.

6. Jag skall skicka hagel ibland dem, och det skall slå dem. De skola även
bliva slagna med östanvinden, och insekter skola ock plåga deras land och
förtära deras gröda.

7. De skola bliva slagna med en svår pest. Allt detta vill jag göra för
deras missgärningars och vederstyggligheters skull.

8. Om de icke omvända sig, skall jag helt och hållet utrota dem från hela
jordens yta. De skola dock efterlämna en urkund, och denna vill jag bevara
för andra nationer, som skola äga landet. Ja, detta vill jag göra för att
visa andra nationer detta folks vederstyggligheter.'" Mycket annat
profeterade Abinadi emot detta folk.

9. Och det begav sig, att de vredgades på honom och togo och förde honom
bunden fram för konungen och sade till denne: "Se, vi hava bragt en man
framför dig, vilken har profeterat ont om ditt folk, och han säger, att Gud
skall förgöra det.

10. Han profeterar ont även om ditt liv och säger, att det skall bliva som
ett klädesplagg i en brinnande ugn.

11. Vidare säger han, att du skall bliva som ett strå, som ett torrt strå på
marken, vilket djuren springa över och trampa under fötterna.

12. Han säger vidare, att du skall bliva som blomman på en tistel, vilken,
då den är fullt mogen, bortföres över hela landet om vinden blåser. Han
föregiver, att Herren har talat det. Han säger, att allt detta skall komma
över dig, om du icke omvänder dig, och detta för dina missgärningars skull.

13. Nu, o konung! Vad ont har du gjort, eller vilka stora synder har ditt
folk begått, att vi skulle fördömas av Gud eller dömas av den mannen?

14. Nu, o konung! Se, vi äro oskyldiga, och du, o konung, har ej syndat,
alltså har denne man beljugit dig och profeterat förgäves.

15. Se, vi äro mäktiga. Vi skola icke bliva trälar eller tagas tillfånga av
våra fiender. Ja, du har haft framgång i landet och skall allt framgent hava
framgång.

16. Se, här är mannen, vi överlämna honom i dina händer och du göre med
honom som dig gott synes."

17. Konung Noah lät kasta Abinadi i fängelse och befallde prästerna
sammanträda, på det han skulle kunna rådslå med dem om vad han skulle göra
med honom.

18. De sade till konungen: "För honom hit på det vi må förhöra honom." Då
befallde konungen, att han skulle föras fram för dem.

19. De började fråga honom för att kunna snärja honom och få något att
anklaga honom för. Han svarade dem emellertid frimodigt och höll stånd emot
alla deras frågor, ja, till deras förvåning, ty han stod orubblig oaktat
alla deras frågor och vederlade allt, vad de sade.

20. En av dem sade till honom: "Vad betyda de ord, som stå skrivna, och
vilka våra fäder hava lärt oss, nämligen:

21. 'Huru ljuvliga äro på bergen hans fötter, som bringar goda budskap, som
bebådar frid, som bringar goda nyheter om det som är gott, som förkunnar
frälsning och som säger till Sion: Din Gud regerar.

22. Din väktare skall upphäva sin röst, med förenad röst skola de alla
sjunga, ty de skola se öga mot öga, då Herren bringar åter Sion.

23. Utbristen i jubel, I Jerusalems öde platser, sjungen tillsammans, ty
Herren har hugsvalat sitt folk, han har förlossat Jerusalem.

24. Herren har blottat sin heliga arm inför alla nationernas ögon, och alla
jordens ändar skola se vår Guds frälsning.'"

25. Då sade Abinadi till dem: "Ären I präster och föregiven eder att
undervisa detta folk och att förstå profetians ande och dock begären att av
mig få veta, vad dessa ord betyda?

26. Jag säger eder: Ve eder, som förvrängen Herrens vägar! Ty om I förstån
dessa ord, så haven I dock icke förkunnat dem. Därför haven I förvrängt
Herrens vägar.

27. I haven icke vinnlagt eder om att få förstånd i edra hjärtan, och därför
haven I icke varit visa. Vad lären I alltså detta folk?"

28. De sade: "Vi lära dem Moses' lag."

29. Då sade han till dem: "Om I lären Moses' lag, varför hållen I den icke?
Varför trakten I efter rikedomar? Varför begån I otukt och bortslösen eder
styrka med skökor och kommen detta folk att begå synd, så att Herren måste
sända mig att profetera emot detta folk, ja, till och med en stor olycka
emot detta folk?

30. Veten I icke, att jag talar sanning? Jo, I veten, att jag talar sanning,
och I borden bäva för Gud.

31. I skolen bliva slagna för edra missgärningars skull, ty I haven sagt,
att I undervisen om Moses' lag. Vad veten I om Moses' lag? Kommer
frälsningen genom Moses' lag? Vad sägen I?"

32. De svarade och sade, att frälsningen verkligen kommer genom Moses' lag.

33. Men då sade Abinadi till dem: "Jag vet, att om I hållen Guds bud, skolen
I bliva frälsta, ja, om I hållen de bud, vilka Herren gav Moses på berget
Sinai, sägande:

34. 'Jag är Herren din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.

35. Du skall ingen annan Gud hava jämte mig.

36. Du skall icke göra dig någon graverad bild, ej heller något beläte av
något i himmelen ovantill eller på jorden nedantill.'"

37. Nu sade Abinadi till dem: "Haven I iakttagit allt detta? Jag säger eder:
Nej, det haven I icke. Eller haven I undervisat detta folk att iakttaga
detta? Jag säger eder: Nej, det haven I icke."

Kapitel 13

1. När konungen hade hört dessa ord, sade han till sina präster: "Bort med
den människan och dräpen honom, ty vad hava vi att skaffa med honom? Han är
ju galen."

2. De stego fram och försökte gripa honom, men han motstod dem och sade till
dem:

3. "Rören mig icke, ty Gud skall slå eder, om I bären hand på mig, ty jag
har ännu icke framburit det bud, som Herren sände mig att frambära, ej
heller har jag besvarat den fråga, som I haven ställt, och fördenskull skall
Gud icke tillåta, att jag omkommer nu,

4. utan jag måste uppfylla Guds bud, som han befallt mig. Emedan jag har
sagt eder sanningen, ären I vreda på mig, och emedan jag talat Guds ord,
haven I fällt det omdömet om mig, att jag är galen."

5. När Abinadi hade talat dessa ord, vågade konung Noahs folk icke lägga
hand på honom, ty Herrens Ande var över honom, och hans ansikte lyste med
utomordentlig glans, liksom Moses' ansikte, medan han talade med Herren på
Sinai berg.

6. Han talade med makt och myndighet från Gud. Han fortsatte sitt tal och
sade:

7. "I sen, att I icke haven makt att dräpa mig, varför jag skall frambära
mitt budskap. Ja, jag märker, att I ären förbittrade i edra hjärtan, när jag
säger eder sanningen angående edra missgärningar.

8. Ja, mina ord fylla eder med undran och förvåning och med vrede.

9. Men jag slutar mitt budskap, och sedan gör det ingenting vart jag går,
blott jag bliver frälst.

10. Men detta säger jag eder, att vadhelst I gören med mig efteråt, skall
vara en förebild och skugga av det som skall ske.

11. Nu läser jag resten av Guds befallningar för eder, ty jag märker, att de
icke äro skrivna i edra hjärtan. Jag märker, att I haven vinnlagt eder om
och lärt orättfärdighet största delen av edra liv.

12. Nu, kommen I ihåg, att jag sade till eder: Du skall icke göra dig någon
graverad bild eller något beläte av något som finns i himmelen ovantill
eller på jorden nedantill eller i vattnet nedanom jorden.

13. Vidare: Du skall icke tillbedja dem, ej heller tjäna dem, ty jag,
Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningar
på barnen intill tredje och fjärde led av dem som hata mig,

14. och som visar barmhärtighet mot tusenden av dem som älska mig och hålla
mina bud.

15. Du skall icke missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall icke
låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.

16. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.

17. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor,

18. men på den sjunde dagen, Herrens, din Guds, sabbat, skall du icke göra
någon syssla, varken du eller din son, ej heller din dotter, din tjänare
eller din tjänarinna, ej heller din boskap, ej heller din främling, som bor
inom dina portar.

19. Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord och havet samt allt vad
däruti är. Därför välsignade Herren sabbatsdagen och helgade den.

20. Hedra din fader och din moder för att du må länge leva i det land, som
Herren, din Gud, vill giva dig.

21. Du skall icke dräpa.

22. Du skall icke begå äktenskapsbrott. Du skall icke stjäla.

23. Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa.

24. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava
begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans
tjänarinna, ej heller till hans oxe eller åsna, ej heller till något annat
som tillhör din nästa."

25. När Abinadi hade slutat detta tal, sade han till dem: "Haven I lärt
detta folk att iakttaga och hålla dessa bud?

26. Jag säger eder: Ingalunda. Ty om I haden gjort det, skulle Herren icke
hava bjudit mig att stiga fram och profetera ont över detta folk.

27. Nu haven I sagt, att frälsning kommer medelst Moses' lag. Jag säger
eder, att det ännu är nödvändigt att I hållen Moses' lag, men jag säger eder
ock, att tiden kommer, då det icke längre bliver nödvändigt att hålla Moses'
lag.

28. Dessutom säger jag eder, att frälsning icke kommer medelst lagen allena,
ty om det icke vore för den försoning vilken Gud själv skall göra för sitt
folks synder och missgärningar, skulle de oundvikligen förgås oaktat Moses'
lag.

29. Nu säger jag eder, att det var nödvändigt att Israels barn skulle få en
lag, ja, en sträng lag, ty de voro ett styvnackat folk, snara att göra det
som är ont, men senfärdiga att ihågkomma Herren, sin Gud.

30. Fördenskull fingo de en lag, ja, en lag av förordningar och
föreskrifter, en lag, vilken de måste hålla dag efter dag för att påminnas
om Gud och sin skyldighet emot honom.

31. Men jag säger eder, att alla dessa voro förebilder av tillkommande ting.

32. Nu, förstodo de lagen? Jag säger eder: Nej, alla förstodo icke lagen,
och grunden därtill var deras hjärtans hårdhet. De förstodo nämligen ej, att
ingen människa kan bliva frälst utom genom Guds återlösning.

33. Ty se, profeterade icke Moses för dem angående Messias' ankomst och att
Gud skulle återlösa sitt folk? Jo, och hava icke alla profeterna som
profeterat ända från världens begynnelse talat mer eller mindre om allt
detta?

34. Hava de icke sagt, att Gud själv skall komma ned ibland människobarnen
och antaga människogestalt samt gå fram i mäktig kraft på jorden.

35. Ja, hava de icke sagt, att han skall åvägabringa de dödas uppståndelse
och att han själv skulle bliva underkastad förtryck och lidande?

Kapitel 14

1. Ja, säger icke Jesaja: Vem har trott vårt budskap, och för vem är Herrens
arm uppenbar?

2. Ty han skall växa upp för honom såsom en späd planta och såsom ett
rotskott ur torr jord. Han har ingen skepnad, ej heller fägring, och när vi
se honom, är det ingen skönhet, som kan behaga oss.

3. Han är föraktad och av människor övergiven, en sorgernas man och med
bedrövelse förtrogen. Vi liksom gömde vårt ansikte för honom, han var
föraktad och vi hade ingen aktning för honom.

4. Visserligen har han burit våra bedrövelser och dragit våra smärtor, dock
ansågo vi honom såsom av Gud hemsökt och plågad.

5. Men han var sargad för våra överträdelsers skull, han blev slagen för
våra missgärningars skull, näpsten lades på honom på det vi skulle hava
frid, och genom hans smärtor äro vi helade.

6. Vi alla hava gått vilse liksom får, vi hava var och en vandrat vår egen
väg, men Herren har lagt allas våra missgärningar på honom.

7. Han blev förtryckt och han blev pinad, dock öppnade han icke sin mun. Han
fördes bort som ett lamm till slaktning och som ett får är stumt för dem som
klippa det, så öppnade han icke sin mun.

8. Från fängelse och från dom togs han bort, och vem skall uppenbara hans
släkt? Ty han blev utestängd från de levandes land, för mitt folks
överträdelsers skull blev han hemsökt.

9. Och han gjorde sin grav bland de onda, och bland de rika kom han i sin
död, emedan han intet ont hade gjort, ej heller fanns något svek i hans mun.

10. Dock behagade det Herren att såra honom, han har låtit honom lida
smärta. När du gör hans själ till ett syndoffer, skall han få se sina
efterkommande, han skall förlänga sina dagar, och Herrens behag skall hava
framgång i hans hand.

11. Han skall se sin själs födslosmärta och bliva tillfredsställd; genom sin
kunskap skall min rättfärdige tjänare rättfärdiggöra många, ty han skall
bära deras missgärningar.

12. Därför vill jag tillskifta honom en andel med de stora, och han skall
dela bytet med de starka, emedan han utgöt sin själ i döden och blev räknad
bland överträdare, ehuru han bar mångas synder och gjorde förbön för
ogärningsmännen."

Kapitel 15

1. Abinadi sade till dem: "Jag önskar, att I skolen förstå, att Gud själv
skall komma ned bland människobarnen och återlösa sitt folk.

2. Emedan han bor i en jordisk kropp skall han kallas Guds Son, och emedan
han underkastat kroppen Faderns vilja är han Fadern och Sonen.

3. Fadern, emedan han avlades genom Guds kraft och Sonen på grund av
kroppen, sålunda är han Fadern och Sonen.

4. De äro en enda Gud, ja, den verklige himmelens och jordens Evige Fader.

5. Enär han i kroppen sålunda bliver anden underdånig, eller Sonen Fadern,
och dessa äro en enda Gud, utstår han frestelse utan att giva efter för den
och fördrager tåligt att bespottas, gisslas och utkastas samt förnekas av
sitt folk.

6. Efter allt detta, sedan han utfört många stora underverk bland
människobarnen, bliver han ledd, såsom Jesaja sade, liksom ett får, som är
stumt för den som klipper det, så öppnade han icke sin mun.

7. Ja, så skall han bliva ledd, korsfäst, dödad och kroppen underkastad till
och med döden, och Sonens vilja uppgår i Faderns vilja.

8. Så krossar Gud dödens bojor, emedan han vunnit seger över döden och giver
Sonen makt att göra förbön för människobarnen.

9. Han har uppfarit till himmelen med barmhärtighet i sitt innersta, full av
medlidande för människobarnen och stående emellan dem och rättfärdigheten,
sedan han krossat dödens bojor och påtagit sig deras orättfärdighet och
deras missgärningar samt återlöst dem och tillfredsställt rättfärdighetens
krav.

10. Nu säger jag eder: Vem skall förklara hans släkt? Se, jag säger eder,
att när hans själ har blivit gjort till ett syndoffer, skall han se sina
efterkommande. Och nu, vad sägen I? Vem är det som bliver hans
efterkommande?

11. Se, jag säger eder, att var och en som hört profeternas ord, ja, alla de
heliga profeters, som hava profeterat angående Herrens tillkommelse, se, jag
säger eder, att alla de, som hörsammat deras ord och trott att Herren skall
återlösa sitt folk och hava skådat framåt till den dagen för att erhålla
syndernas förlåtelse, äro hans efterkommande och äro arvingar till Guds
rike.

12. Ty dessa äro de, vilkas synder han har burit, dessa äro de, för vilka
han har dött för att återlösa dem från deras överträdelser. Nåväl, äro de
icke hans avkomlingar?

13. Jo, och gäller icke det även profeterna, varenda en som har öppnat sin
mun för att profetera och som icke har fallit i överträdelse, jag menar alla
de heliga profeterna ända från världens begynnelse? Jag säger eder, att de
äro hans avkomlingar.

14. Dessa äro de, som hava förkunnat frid, som hava kommit med glada budskap
om det som är gott, som hava förkunnat frälsning och sagt till Sion: Din Gud
regerar!

15. Huru ljuvliga voro icke deras fötter på bergen!

16. Åter, huru ljuvliga på bergen äro icke deras fötter, som ännu förkunna
frid!

17. Åter, huru ljuvliga på bergen äro icke deras fötter, som hädanefter
skola förkunna frid, ja, från denna tid och i all evighet!

18. Se, jag säger eder: Detta är icke allt. Ty huru ljuvliga på bergen äro
icke hans fötter, som kommer med goda budskap och som lägger grundvalen till
frid. Ja, det är Herren, som har återlöst sitt folk, ja, han som har
förlänat sitt folk frälsning.

19. Ty om det icke vore för den återlösning, som han gjort för sitt folk,
vilken var beredd från världens grundläggning, så säger jag eder, att hela
människosläktet skulle hava förgåtts.

20. Men se, dödens bojor skola krossas, och Sonen regerar och har makt över
de döda. Därför åvägabringar han de dödas uppståndelse.

21. Det kommer en uppståndelse, ja, en första uppståndelse, en uppståndelse
för dem som hava varit, som nu äro och som skola komma ända fram till Kristi
uppståndelse ty så skall han kallas.

22. Detta är alla profeternas uppståndelse, och alla de, som hava trott
deras ord och de, som hava hållit Guds bud, skola även komma fram i den
första uppståndelsen, ty dessa utgöra den första uppståndelsen.

23. De uppväckas för att bo hos Gud, som har återlöst dem. Sålunda hava de
evigt liv genom Kristus, som har krossat dödens bojor.

24. Dessa hava del i den första uppståndelsen och likaså de, som hava dött
ovetande, innan Kristus kom och icke hava fått frälsningen förkunnad för
sig. Så åvägabringar Herren deras uppståndelse, och de hava del i den första
uppståndelsen. De hava evigt liv, emedan de äro av Herren återlösta.

25. Små barn hava också evigt liv.

26. Men sen och frukten och bäven för Gud! Ty I borden bäva, ty Herren
återlöser inga som göra uppror emot honom och dö i sina synder. Nej alla de,
som hava förgåtts i sina synder ända sedan världens begynnelse, som
egensinnigt gjort uppror emot Gud, som hava hört Guds bud men vägrar att
hålla dem, äro de, som ingen del hava i den första uppståndelsen.

27. Bören I då icke bäva? Ty inga sådana erhålla frälsning, ty Herren har ej
återlöst sådana, ej heller kan Herren återlösa sådana, ty han kan icke
förneka sig själv, och han kan icke förneka rättfärdigheten när den har en
fordran.

28. Nu säger jag eder, att tiden kommer, då Herrens frälsning skall
förkunnas för varje nation, släkt, tungomål och folk.

29. Ja, Herre, dina väktare skola upphäva sin röst, med förenad stämma skola
de sjunga, ty de skola se öga mot öga, när Herren bringar åter Sion.

30. Bristen ut i jubel, sjungen tillsammans I Jerusalems öde platser, ty
Herren har tröstat sitt folk, han har återlöst Jerusalem.

31. Herren har blottat sin heliga arm inför alla nationers ögon, och alla
jordens ändar skola se vår Guds frälsning.

Kapitel 16

1. När Abinadi hade talat dessa ord, uträckte han sin hand och sade: "Tiden
kommer, när alla skola få se Herrens frälsning, när varje nation, släkt,
tungomål och folk skall se öga mot öga och bekänna för Gud, att hans domar
äro rättvisa.

2. Då skola de onda utkastas, och de skola hava skäl att jämra sig och gråta
samt klaga och gnissla med tänderna, emedan de icke ville hörsamma Herrens
röst. Därför återlöser Herren dem ej.

3. Ty de äro köttsligt sinnade och djävulska, och djävulen har makt över
dem, ja, själva dem gamle ormen, som bedrog våra första föräldrar, vilket
var orsaken till deras fall, vilket var orsaken till att människosläktet har
blivit köttsligt, sinnligt, djävulskt, med kunskap om ont och gott och
djävulen underkastat.

4. Så gick hela människosläktet förlorat, och se, det skulle hava gått för
evigt förlorat, om icke Gud hade återlöst sitt folk från deras förlorade och
fallna tillstånd.

5. Men kom ihåg, att den som framhärdar i sin egen köttsliga natur och går
på vägen, som leder till synd och uppror emot Gud, förbliver i sitt fallna
tillstånd, och djävulen har all makt över honom. Fördenskull är det för
honom som om ingen återlösning hade skett, emedan han är en Guds fiende och
djävulen är också en Guds fiende.

6. Om nu Kristus icke hade kommit till världen - jag talar om det
tillkommande som om det redan skett - kunde ingen återlösning hava kommit
till stånd.

7. Om Kristus icke hade uppstått från de döda eller krossat dödens bojor,
för att graven icke skulle hava någon seger och döden ingen udd, skulle det
icke hava blivit någon uppståndelse.

8. Men det finnes en uppståndelse och fördenskull har graven ingen seger,
och dödens udd är borttagen genom Kristus.

9. Han är världens ljus och liv, ja, ett ljus, som är oändligt, som aldrig
kan fördunklas, ja, även ett liv, som är oändligt, så att det icke mera kan
finnas någon död.

10. Till och med detta dödliga skall ikläda sig odödlighet och detta
förgängliga oförgänglighet och skola framställas för Guds skrank att dömas
av honom efter sina gärningar, vare sig dessa äro goda eller onda.

11. Om de äro goda till det eviga livets och lycksalighetens uppståndelse,
men om de äro onda till ändlös fördömelses uppståndelse, i det de överlämnas
åt djävulen som underlagt sig dem, vilket är fördömelse.

12. De hava nämligen följt sina egna köttsliga viljeyttringar och begärelser
och aldrig åkallat Herren medan barmhärtighetens armar voro uträckta emot
dem, ty barmhärtighetens armar voro uträckta emot dem, men de ville ej. De
varnades för sina missgärningar, och dock ville de ej övergiva dem. De fingo
befallning att omvända sig, och dock ville de ej omvända sig.

13. Borden I icke nu bäva och omvända eder från edra synder och komma ihåg,
att endast i och genom Kristus kunnen I bliva frälsta?

14. Om I alltså lären Moses' lag, lären även, att den är en avbild av det
som skall komma.

15. Lären dem, att återlösningen sker genom Kristus, som är den sanne Evige
Fadern. Amen."

Kapitel 17

1. När Abinadi hade slutat sitt tal befallde konungen, att prästerna skulle
taga honom och draga försorg om hans avrättning.

2. Men det fanns ibland dem en, vars namn var Alma, vilken även var en av
Nephis ättlingar. Han var en ung man och trodde de ord, som Abinadi hade
talat, ty han kände till den orättfärdighet, om vilken Abinadi hade burit
vittnesbörd emot dem. Därför började han bedja konungen att icke vredgas på
Abinadi utan låta honom fara i frid.

3. Men konungen vredgades ännu mera och befallde, att Alma skulle kastas ut
från dem och skickade sina tjänare att dräpa honom.

4. Men han flydde ifrån dem och gömde sig, så att de icke funno honom. Han
låg gömd många dagar och upptecknade alla de ord, som Abinadi hade talat.

5. Och det begav sig, att konungen befallde sin livvakt att omringa Abinadi
och taga honom till fånga. De bundo honom och kastade honom i fängelse.

6. Efter tre dagar, under vilka han rådslagit med sina präster, lät han
honom föras fram för sig.

7. Han sade till honom: "Abinadi, vi hava undersökt en anklagelse emot dig,
och du förtjänar döden.

8. Ty du har sagt, att Gud själv skall komma ned ibland människobarnen och
fördenskull måste du dö, om du icke vill återkalla alla de onda ord, du
talat om mig och mitt folk."

9. Då sade Abinadi till honom: "Jag säger eder, jag vill icke återkalla de
ord, jag talat om detta folk, ty de äro sanna, och på det I mån veta, att de
äro vissa, har jag överlämnat mig i edra händer.

10. Ja, jag vill till och med lida döden men vill ej återkalla mina ord,
utan de skola stå som ett vittnesbörd emot eder. Om I dräpen mig, utgjuten I
oskyldigt blod, och detta skall också stå som ett vittnesbörd emot eder på
den yttersta dagen."

11. Då stod konung Noah i begrepp att lössläppa honom, ty han fruktade för
hans ord. Han fruktade, att Guds domar skulle drabba honom.

12. Men prästerna upphävde sina röster emot honom och började anklaga honom
och sade: "Han har smädat konungen." Fördenskull uppeggades konungen till
vrede emot honom och överlämnade honom att lida döden.

13. Och det begav sig, att de togo honom och bundo honom och gisslade den
nakna kroppen med brinnande risknippor tills han dog.

14. När lågorna svedde honom, ropade han och sade till dem:

15. "Se, liksom I haven gjort mig, så skall det ske, att edra avkomlingar
skola låta många lida till och med dödsångest i eld, emedan de tro på
Herrens, sin Guds, frälsning.

16. Och det skall ske, att I skolen plågas med alla slags sjukdomar för edra
missgärningars skull.

17. Ja, I skolen bliva slagna från alla håll och bliva drivna och skingrade
fram och tillbaka, precis som en vild flock drives av vilda och grymma djur.

18. På den dagen skolen I bliva jagade och tillfångatagna av edra fiender,
och då skolen I lida, såsom jag lider, dödsångest i eld.

19. Så utför Gud hämnd på dem som förgöra hans folk. O Gud, mottag min
själ!"

20. Då Abinadi hade sagt dessa ord, föll han. Han hade lidit döden medelst
eld, ja, han led döden, emedan han icke ville förneka Guds befallningar, och
han bekräftade sanningen av sina ord med sin död.

Kapitel 18

1. Och nu begav det sig, att Alma, som hade flytt ifrån konung Noahs
tjänare, omvände sig från sina synder och missgärningar och gick omkring i
hemlighet ibland människorna och förkunnade Abinadis ord.

2. Ja, han förkunnade om det tillkommande och likaså angående de dödas
uppståndelse och människosläktets återlösning, vilken skulle åvägabringas
genom Kristi makt, lidande och död samt hans uppståndelse och himmelsfärd.

3. Han undervisade alla som ville höra hans ord. Han lärde dem i hemlighet,
så att konungen icke skulle få kunskap därom, och många trodde hans ord.

4. De som trodde honom gingo ut till ett ställe, som kallades Mormon, vilket
namn det fått av konungen, och var beläget vid gränserna av det land, som
vid olika tidpunkter eller årstider hade hemsökts av vilda djur.

5. Nu fanns det i Mormon en källa med klart vatten, och Alma hade en
tillflyktsort där, emedan det i närheten av vattnet fanns en skog av små
träd, där han gömde sig om dagen för konungens efterspaningar.

6. Så många som trodde honom gingo dit för att höra hans ord.

7. Efter många dagar hade ett betydligt antal samlat sig på Mormons ställe
för att höra Almas ord. Ja, alla som trodde på hans ord voro samlade för att
höra honom. Han undervisade dem och predikade för dem om omvändelse,
återlösning och tro på Herren.

8. Han sade till dem: "Se här äro Mormons vatten (ty så kallades de) och
eftersom I nu åstunden att inkomma i Guds hjord och kallas hans folk samt
äro villiga att bära varandras bördor, på det de må vara lätta,

9. ja, eftersom I ären villiga att sörja med dem som sörja, samt trösta dem
som behöva tröst och stå såsom vittnen om Gud under alla tider och i allting
och överallt var I ären, till och med i döden, för att bliva återlösta av
Gud och räknade bland dem som uppstå i den första uppståndelsen, på det I
måtten få evigt liv,

10. nu säger jag eder, om I av allt hjärta åstunden detta, vad kunnen I då
invända emot att bliva döpta i Herrens namn, såsom bevis inför honom på att
I haven ingått förbund med honom att I viljen tjäna honom och hålla hans bud
så att han kan utgjuta sin Ande över eder i rikligare mått?"

11. När nu folkmängden hade hört dessa ord, klappade de händer av glädje och
utropade: "Detta är våra hjärtans åstundan."

12. Då begav det sig, att Alma tog Helam, emedan han var en av de första,
och gick ned i vattnet och ropade och sade: "O, Herre! Utgjut din Ande över
din tjänare, på det han må utföra detta verk med heligt hjärta."

13. När han sagt dessa ord, var Herrens Ande över honom och han sade:
"Helam, jag döper dig med myndighet ifrån Gud Allsmäktig som ett
vittnesbörd, att du har ingått förbund med honom att tjäna honom, till dess
din dödliga lekamen är död, och måtte Herrens Ande utgjutas över dig, måtte
han förläna dig evigt liv genom Kristi återlösning, vilken han berett från
världens grundläggning."

14. Då Alma hade uttalat dessa ord, blevo både Alma och Helam nedsänkta i
vattnet, och de stodo upp och kommo ut ur vattnet glada, emedan de voro
fyllda av Anden.

15. Sedan tog Alma en annan och gick ned i vattnet för andra gången och
döpte honom på samma sätt som den förste, med undantag av att han ej sänkte
sig själv ned i vattnet.

16. På samma sätt döpte han varenda en som kom ut till platsen Mormon. De
voro ungefär tvåhundrafyra själar och de blevo döpta i Mormons vatten och
blevo fyllda med Guds nåd.

17. De kallades Guds kyrka eller Kristi kyrka från den tiden och allt
framgent. Envar som döptes med makt och myndighet ifrån Gud blev medlem av
hans kyrka.

18. Och det begav sig, att Alma med fullmakt ifrån Gud ordinerade präster.
Han ordinerade en präst för varje femtiotal till att predika för dem och
undervisa dem om det som tillhör Guds rike.

19. Han befallde dem, att de icke skulle lära något annat än det han hade
lärt och som talats genom de heliga profeternas mun.

20. Ja han befallde dem, att de icke skulle predika något annat än
omvändelse och tro på Herren, som återlöst sitt folk.

21. Han befallde dem, att de icke skulle kivas med varandra utan se framåt
med samma blick, då de hava en tro och ett dop samt hava sina hjärtan
förenade i enighet och kärlek till varandra.

22. Sådant befallde han dem att predika. På så sätt blevo de Guds barn.

23. Han befallde dem att iakttaga sabbatsdagen och hålla den helig och
likaledes att uppsända tacksägelse till Herren, sin Gud, varje dag.

24. Han påbjöd även, att prästerna, som han hade ordinerat, skulle arbeta
med sina egna händer för sitt uppehälle.

25. Men en dag i varje vecka var avskild för att de skulle samlas att
undervisa folket och tillbedja Herren, sin Gud. Ävenledes skulle de
församlas så ofta som möjligt.

26. Prästerna skulle icke vara beroende av menigheten för sitt uppehälle
utan de skulle få Guds nåd för sin verksamhet, så att de skulle tillväxa i
Anden och hava kunskap om Gud och kunna undervisa med makt och myndighet
ifrån Gud.

27. Vidare påbjöd Alma, att kyrkans medlemmar skulle dela med sig av sina
ägodelar, var och en efter sin förmåga. Om han hade rikligare, skulle han
giva rikligare, och av den som endast hade litet skulle endast något litet
fordras, och åt den som intet hade skulle givas.

28. Sålunda skulle de dela med sig av sina ägodelar av sin egen fria vilja
och kärlek till Gud samt till behövande präster och till varje nödställd,
utblottad själ.

29. Detta sade han till dem, emedan Gud hade befallt det. De vandrade
uppriktigt inför Gud och delade med sig åt andra både timliga och andliga
gåvor, efter vad envar behövde och saknade.

30. Allt detta skedde i Mormon, vid Mormons vatten, i skogen som var belägen
vid Mormons vatten. Ja, Mormons ställe, Mormons vatten, Mormons skog! Huru
ljuvliga äro icke de i deras ögon, som där fingo kunskap om sin Återlösare!
Ja, huru välsignade äro icke de, ty de skola sjunga hans lov evinnerligen!

31. Detta skedde vid landets gränser, på det konungen icke skulle få
kännedom därom.

32. Men se, det begav sig att konungen, som hade upptäckt, att något var å
färde ibland befolkningen, skickade sina tjänare att vakta på dem. När nu
dagen kom, då de höllo på att församlas för att höra Herrens ord, blevo de
röjda för konungen.

33. Då sade konungen, att Alma upphetsade befolkningen till uppror emot
honom, och fördenskull sände han en beväpnad styrka att förgöra dem.

34. Och det begav sig, att Alma och Herrens folk fingo underrättelse om att
konungens beväpnade skara var i antågande och därför togo de sina tält och
sina fränder och drogo ut i ödemarken.

35. De voro till antalet ungefär fyrahundra femtio själar.

Kapitel 19

1. Och det begav sig, att konungens beväpnade skara återvände, sedan den
utan framgång hade sökt efter Herrens folk.

2. Se, konungens skaror voro nu oansenliga, emedan de hade blivit minskade,
och ibland den övriga befolkningen uppstod det söndring.

3. Den mindre delen började uttala hotelser emot konungen, och följden blev
en het tvist ibland dem.

4. Nu uppstod en man ibland dem, vars namn var Gideon. Han var en stark man
och konungens fiende, varför han drog sitt svärd och svor i sin vrede, att
han skulle dräpa konungen.

5. Han kämpade med konungen och när denne såg att hans motståndare började
få övertaget, flydde han upp i tornet, som stod nära templet.

6. Gideon förföljde honom och skulle just springa upp i tornet för att dräpa
konungen, då denne blickade omkring sig och såg bortåt Shemlons land, och
se, lamaniternas härskara var inom landets gränser.

7. Då ropade konungen i sin själs ångest: "Gideon, skona mig, ty lamaniterna
äro över oss. De skola förgöra oss, ja, de skola förgöra mitt folk."

8. Men konungen bekymrade sig icke så mycket om sitt folk som om sitt eget
liv; icke desto mindre skonade Gideon hans liv.

9. Då befallde konungen sitt folk att taga till flykten för lamaniterna och
själv övertog han ledningen, och de flydde ut i ödemarken med sina kvinnor
och barn.

10. Lamaniterna förföljde dem och upphunno dem och började dräpa dem.

11. Nu utfärdade konungen den befallningen, att alla manspersoner skulle
kvarlämna sina hustrur och barn och fly för lamaniterna.

12. Men det fanns många som icke ville övergiva dem utan föredrogo att
förgås med dem. Men andra lämnade sina hustrur och barn och flydde.

13. Och det begav sig, att de som blevo kvar med sina hustrur och barn,
förmådde sina fagra döttrar att stå fram och bönfalla lamaniterna om att
icke dräpa dem.

14. Lamaniterna varkunnade sig över dem, ty de blevo intagna av dessa
kvinnors skönhet.

15. Därför skonade lamaniterna deras liv och togo dem till fånga och förde
dem tillbaka till Nephis land och beviljade dem rättighet att besitta landet
på det villkoret, att de skulle överlämna konung Noah i lamaniternas händer
samt uppgiva sina ägodelar, ja, hälften av allt de ägde, hälften av allt
sitt guld, silver och alla dyrbarheter, och sålunda skulle de betala
lamaniternas konung skatt varje år.

16. En av konungens söner vid namn Limhi befann sig bland de tillfångatagna.

17. Limhis åstundan var, att hans fader icke skulle omkomma, ehuru Limhi
icke var ovetande om sin faders missgärningar och han själv var en rättvis
människa.

18. Gideon skickade män ut i ödemarken i all hemlighet för att söka efter
konungen och dem som voro med honom. Och det begav sig, att de stötte på
hela skaran i ödemarken utom konungen och hans präster.

19. De hade i sina hjärtan svurit, att de skulle vända tillbaka till Nephis
land, och att om deras hustrur och barn och de som stannat hos dem blivit
dräpta skulle de taga hämnd och förgås med dem.

20. Konungen befallde dem, att de icke skulle återvända. Då vredgades de på
honom och läto pina honom med eld till dess han dog.

21. De ämnade även taga prästerna och dräpa dem, men dessa flydde.

22. Strax efter det de begivit sig av för att återvända till Nephis land
anträffade de Gideons män. Gideons män berättade för dem allt som tilldragit
sig med deras hustrur och deras barn, och att lamaniterna hade beviljat dem
rättighet att besitta landet emot erläggande av skatt till dessa, belöpande
sig till hälften av allt vad de ägde.

23. De andra underrättade då Gideons män om att de hade dräpt konungen, och
att hans präster hade flytt längre ut i ödemarken.

24. Då de hade avslutat rådplägningen, återvände de till Nephis land med
fröjd, emedan deras hustrur och barn icke blivit dödade och omtalade för
Gideon vad de gjort med konungen.

25. Och det begav sig, att lamaniternas konung avlade ed på att hans folk
icke skulle dräpa dem.

26. Likaledes lovade Limhi, som var konungens son och som hade mottagit
riket av folket, med ed inför lamaniternas konung, att hans folk skulle
erlägga skatt till honom bestående av hälften av allt vad de ägde.

27. Och det begav sig, att Limhi började befästa riket och upprätthålla frid
ibland sitt folk.

28. Lamaniternas konung satte ut väktare runt omkring landet för att hålla
Limhis folk i landet, så att de icke skulle begiva sig ut i ödemarken, och
väktarna fingo sitt underhåll av den skatt han pålagt nephiterna.

29. Nu hade konung Limhi oavbruten frid i sitt rike under en tidrymd av två
år, då lamaniterna icke ofredade dem eller sökte efter att förgöra dem.

Kapitel 20

1. Det fanns ett ställe i Shemlon, där lamaniternas döttrar samlades för att
sjunga, dansa och roa sig.

2. En dag hade ett litet antal av dem samlats för att sjunga och dansa.

3. Men konung Noahs präster, som skämdes för att återvända till Nephis stad
och som även fruktade för att befolkningen skulle dräpa dem, vågade ej gå
tillbaka till sina hustrur och barn.

4. Medan de uppehöllo sig i ödemarken, upptäckte de lamaniternas döttrar och
lade sig på lur och iakttogo dem.

5. När endast några få voro samlade till dans, kommo de fram ur sina
gömställen och togo dem till fånga och förde dem bort i ödemarken. Ja, de
bortförde tjugofyra av lamaniternas döttrar.

6. När lamaniterna upptäckte, att deras döttrar voro borta, vredgades de på
Limhis folk, ty de trodde, att dessa gjort det.

7. Därför ordnade de sina väpnade skaror, och konungen själv satte sig i
spetsen för sitt folk, och de drogo upp till Nephis land i avsikt att
förgöra Limhis folk.

8. Men Limhi såg dem från tornet. Han märkte även deras förberedelser till
strid och fördenskull samlade han sina trupper och lade sig i bakhåll ute på
markerna och i skogarna.

9. När lamaniterna kommo fram, överföllo Limhis stridsmän plötsligen dem
från sina bakhåll och började nedgöra dem.

10. Kampen blev mycket häftig, ty de kämpade som lejon om ett rov.

11. Limhis män lyckades driva lamaniterna framför sig, ehuru de icke voro
hälften så talrika som lamaniterna. Men de kämpade för sina liv och hustrur
och barn och fördenskull ansträngde de sig och kämpade som drakar.

12. De funno lamaniternas konung ibland de fallna. Han var dock icke död
utan hade blivit sårad och kvarlämnad på marken. Så hastigt hade hans
trupper flytt.

13. De togo och förbundo hans sår och förde honom till Limhi och sade: "Se,
här är lamaniternas konung. Han föll sårad ibland de döda och blev
kvarlämnad. Vi hava fört honom hit till dig och tillåt oss nu att dräpa
honom."

14. Men Limhi sade till dem: "I skolen icke dräpa honom utan fören honom
närmare, så att jag får se honom." De förde honom fram och Limhi sade till
konungen: "Vad orsak haven I att draga upp och bekriga mitt folk? Se, vi
hava ej brutit den ed jag svor dig. Varför skullen I bryta den ed I svuro
mitt folk?"

15. Då sade konungen: "Jag har brutit eden, emedan dina män hava bortfört
mitt folks döttrar. I min vrede lät jag därför mitt folk draga upp till
strid emot ditt."

16. Men Limhi hade ej hört något om den saken och därför sade han: "Jag vill
göra efterforskningar ibland mitt folk, och den som har gjort detta onda
skall förgås." Därefter befallde han, att efterforskningar skulle företagas
ibland hans folk.

17. När nu Gideon, som var konungens hövitsman, hörde detta, gick han fram
och sade till konungen: "Jag beder dig vänta litet, och låt ej detta folk
rannsakas. Låt icke detta läggas dem till last.

18. Ty, kommer du icke ihåg din faders präster, som detta folk ville
förgöra? Äro icke de i ödemarken? Är det icke de, som hava bortrövat
lamaniternas döttrar?

19. Se, berätta detta för konungen, på det han må underrätta sitt folk
därom, så att de bliva vänligt sinnade emot oss, ty de förbereda redan att
anfalla oss, och kom även ihåg, att vi äro blott några få.

20. Se, de komma med sina talrika skaror, och om det icke lyckas konungen
att lugna dem, måste vi förgås.

21. Ty hava icke Abinadis ord, som han profeterade om oss, blivit uppfyllda
och detta emedan vi icke ville hörsamma Herrens ord och omvända oss från
våra missgärningar?

22. Låtom oss nu stämma konungen fredligt emot oss och hålla den ed vi
svurit honom, ty det är bättre att vi äro i träldom än att vi förlora våra
liv. Låtom oss därför förhindra den myckna blodsutgjutelsen."

23. Då underrättade Limhi konungen om allt angående sin fader och prästerna
som flytt ut i ödemarken, och tillskrev dem deras döttrars bortrövande.

24. Konungen blev vänligt stämd emot hans (Limhis) folk och sade till dem:
"Låtom oss gå ut obeväpnade för att möta mitt folk, och jag bedyrar under
edlig förpliktelse, att mitt folk icke skall skada ditt folk."

25. De följde konungen och gingo ut obeväpnade för att möta lamaniterna, och
de mötte dem. Då böjde lamaniternas konung sig ned för dem och förde Limhis
folks talan.

26. När lamaniterna sågo Limhis folk och märkte, att de voro obeväpnade,
hade de medlidande och blevo vänligt sinnade emot dem samt återvände i frid
med sin konung till sitt eget land.

Kapitel 21

1.Och Limhi och hans skaror återvände till Nephis stad och kunde åter bo i
landet i fred.

2. Och det begav sig många dagar därefter, att lamaniterna åter blevo
uppeggade till vrede emot nephiterna och började överskrida landets gränser
runt omkring.

3. Men de vågade icke dräpa dem för den eds skull, som deras konung svurit
Limhi, men de slogo dem i ansiktet och tyranniserade dem. De lade tunga
bördor på deras skuldror och behandlade dem på samma sätt som de plägade
göra med en stum åsna.

4. Allt detta skedde för att Herrens ord skulle uppfyllas.

5. Nephiternas lidanden voro nu stora, och de kunde på intet sätt själva
befria sig ur deras händer, ty lamaniterna omgåvo dem på alla sidor.

6. De började knorra emot konungen för sina lidandens skull /, och de/
begynte få lust att möta fienden i kamp. De besvärade konungen storligen med
sina klagomål, varför han gav dem tillstånd att göra efter sina önskningar.

7. Då samlade de sig åter tillsammans och iförde sig sina rustningar samt
drogo ut emot lamaniterna för att fördriva dem ur sitt land.

8. Och det begav sig, att lamaniterna övervunno dem och drevo dem tillbaka
och nedgjorde många.

9. Då blev det stor sorg och klagan bland Limhis folk. Änkan begrät sin
make, sonen och dottern begräto sin fader och bröder sina bröder.

10. Det fanns nu många änkor i landet, och de jämrade sig dag efter dag, ty
de fruktade storligen för lamaniterna.

11. Deras oupphörliga jämmerrop uppeggade den andra delen av Limhis folk
till vrede emot lamaniterna, varför de åter gingo ut till strid men blevo
ännu en gång tillbakadrivna med stor förlust.

12. Men de gingo ut för tredje gången och ledo åter nederlag och de som icke
stupat återvände till Nephis stad.

13. De böjde sig ödmjukt ned i stoftet och underkastade sig träldomsoket,
mottogo slag med undergivenhet och läto sig drivas fram och tillbaka samt
påläggas bördor allt efter fiendernas godtycke.

14. I sin djupa ringhet förödmjukade de sig och åkallade Gud med hög röst,
ja, hela dagen i ända ropade de till sin Gud att befria dem från deras
lidanden.

15. Men Herren dröjde med att höra deras rop för deras missgärningars skull.
Icke desto mindre hörde Herren deras rop och uppmjukade lamaniternas
hjärtan, så att de började lätta deras bördor. Dock fann Herren icke för
gott att befria dem från träldomen.

16. Så småningom tillväxte de i landet och skördade säd i överflöd och hade
flockar och hjordar så att de icke ledo hunger.

17. Emellertid var kvinnornas antal nu större än männens och fördenskull
förordnade konung Limhi, att varje man skulle bidraga till änkornas och
deras barns uppehälle, så att de icke skulle förgås av hunger. Detta gjorde
de för det stora antals skull som stupat.

18. Limhis folk höllo sig nu tillsammans i närheten av varandra så mycket
som möjligt och bragte sin gröda och sina hjordar i säkerhet.

19. Konungen själv vågade sig ej utanför stadsmurarna, med mindre han hade
sin livvakt med sig. Han fruktade för att på ett eller annat sätt falla i
lamaniternas händer.

20. Han lät sitt folk hålla vakt runtomkring i landet, att de måtte kunna
fånga de präster, som flydde ut i ödemarken och som bortrövade lamaniternas
döttrar och därigenom bragte så stor ödeläggelse över dem.

21. Ty de ville fånga dem för att straffa dem, ty de hade kommit in i Nephis
land om natten och bortfört deras säd och många av deras dyrbarheter. Därför
lågo de på lur efter dem.

22. Oroligheterna mellan lamaniterna och Limhis folk hade upphört ända till
den tid Ammon och hans bröder ankommo till landet.

23. När nu konungen med sin livvakt gick utanför stadsportarna, upptäckte
han Ammon och hans bröder, och i den tanken, att de tillhörde Noahs präster,
påbjöd han, att de skulle tagas till fånga, bindas och kastas i fängelse. Om
de hade varit Noahs präster, skulle han hava låtit döda dem.

24. När han förstod att det icke förhöll sig så, utan att de voro hans
bröder, som hade kommit från Zarahemlas land, blev han fylld med outsägligt
stor glädje.

25. Men före Ammons ankomst hade konung Limhi sänt ett litet antal män för
att upptäcka Zarahemlas land, men de hade icke funnit det utan hade förlorat
vägen i ödemarken.

26. Dock hade de funnit ett land, som varit befolkat, ja, ett land, som var
bestrött med torra ben, ja, ett land, som hade varit befolkat men som blivit
förött. De hade trott, att detta var Zarahemlas land, varför de återvänt
till Nephis land och anlände till landets gränser icke många dagar före
Ammons ankomst.

27. De förde med sig uppteckningar, ingraverade på metallplåtar, rörande det
folk, vars ben de hade funnit.

28. Och Limhi blev åter fylld av glädje, när han hörde, att konung Mosiah
hade fått en gåva av Gud, medelst vilken han kunde tolka sådana
ingraveringar. Ja, även Ammon fröjdade sig.

29. Dock sörjde Ammon och hans bröder, när de hörde, att så många av deras
bröder hade blivit dräpta,

30. likaledes över att konung Noah och hans präster hade kommit befolkningen
att begå så många synder och missgärningar emot Gud, likaledes sörjde de
över Abinadis död, och likaledes över Almas och de människors bortgång,
vilka voro med honom, och som bildat en Guds kyrka medelst Guds makt och
myndighet samt tro på de ord, vilka Abinadi talat.

31. Ja, de sörjde över deras flykt, ty de visste ej vart de hade flytt. Nu
skulle de med glädje hava förenat sig med dem, ty de hade även ingått ett
förbund med Gud att tjäna honom och hålla hans bud.

32. Nu hade även konung Limhi liksom många av hans folk sedan Ammons ankomst
ingått förbund med Gud att tjäna honom och hålla hans bud.

33. Konung Limhi och många av hans folk önskade bliva döpta, men det fanns
ingen i landet, som hade myndighet från Gud. Ammon vägrade att förrätta dop,
emedan han ansåg sig vara en ovärdig tjänare.

34. Fördenskull bildade de icke då en kyrka utan förbidade Herrens Ande. Men
de åstundade att bliva liksom Alma och hans bröder, vilka hade flytt ut i
ödemarken.

35. De önskade bliva döpta såsom ett bevis och ett vittnesbörd på att de
voro villiga att tjäna Gud av hela sitt hjärta, dock uppsköto de det. En
berättelse om deras dop skall givas framdeles.

36. Nu var Ammons och hans folks och Limhis och hans folks enda tanke att
befria sig ur lamaniternas händer och från träldom.

Kapitel 22

1. Ammon och konung Limhi började rådpläga med befolkningen om huru de
skulle kunna befria sig ur träldomen och läto hela folket samlas. Detta
gjorde de, på det de skulle få veta folkets röst angående den saken.

2. De kunde icke finna någon annan utväg till befrielse ur träldomen än att
samla sina kvinnor och barn och sina flockar och hjordar och sina tält samt
begiva sig ut i ödemarken. Emedan lamaniterna voro så talrika, var det
omöjligt för Limhis folk att kämpa mot dem i avsikt att befria sig från
träldomen medelst svärd.

3. Gideon gick då fram inför konungen och sade till honom: "O konung! Du har
hittills många gånger hörsammat mina ord, när vi legat i strid med våra
bröder lamaniterna.

4. Nu, o konung! Om du icke har funnit mig vara en onyttig tjänare, utan om
du hittills i någon mån har givit akt på mina ord och det varit dig till
gagn, så önskar jag nu, att du åter vill höra mina ord. Då vill jag vara din
tjänare och befria detta folk från träldomen."

5. Konungen gav honom tillstånd att tala, och Gideon sade till honom:

6. "Se bakvägen genom bakre muren på stadens andra sida! Lamaniterna eller
deras väktare äro druckna om aftonen. Låtom oss därför sända ut ett påbud
till hela detta folk och bjuda dem att samla sina flockar och hjordar, så
att de kunna driva dem ut i ödemarken vid nattens inbrott.

7. Jag vill enligt din befallning gå och överlämna den sista vinskatten åt
lamaniterna. De skola då bliva druckna, och vi kunna gå ut genom det hemliga
passet på västra sidan av lägret, när de äro berusade och sova.

8. Så vilja vi begiva oss av med våra hustrur och barn, våra flockar och
hjordar och draga ut i ödemarken och taga vägen runt Shilons land."

9. Konungen hörsammade Gideons ord.

10. Konung Limhi befallde, att hans folk skulle samla sina hjordar. Han
skickade vinskatten till lamaniterna. Han gav dem även mera vin till skänks,
och de drucko tygellöst av det vin, som konung Limhi skickade dem.

11. Och det begav sig, att konung Limhis folk vid nattetid drog ut i
ödemarken med sina flockar och hjordar och togo vägen runt Shilons land i
ödemarken och togo av mot Zarahemlas land med Ammon och hans bröder som
ledare.

12. De hade tagit allt det guld, silver och de dyrbarheter, som de kunde
bära och likaledes sin föda med sig ut i ödemarken och de fortsatte sin
resa.

13. Efter att ha tillbringat många dagar i ödemarken, anlände de till
Zarahemlas land och förenade sig med Mosiahs folk och blevo hans undersåtar.

14. Mosiah mottog dem med glädje och likaledes deras uppteckningar, och de
uppteckningar, som de av Limhi utskickade hade funnit.

15. När lamaniterna upptäckte att Limhis folk hade begivit sig ut ur landet
om natten, sände de en väpnad skara ut i ödemarken för att förfölja dem.

16. Sedan de följt efter dem i två dagar, kunde de icke längre följa deras
spår, varför de gingo vilse i ödemarken.

Berättelse om Arons, Mulokis och deras bröders predikoverksamhet bland
lamaniterna. - Omfattande tjugotredje till och med tjugosjätte kapitlen.

Kapitel 23

1. Emedan Herren nu hade låtit Alma få veta, att konung Noahs väpnade skaror
skulle överfalla dem, och Alma hade delgivit sitt folk detta, samlade de
sina hjordar och togo sin säd och begåvo sig ut i ödemarken före konung
Noahs skaror.

2. Herren styrkte dem, så att konung Noahs folk icke kunde hinna upp dem för
att förgöra dem.

3. De flydde åtta dagsresor ut i ödemarken.

4. De kommo till ett land, ja, ett mycket skönt och angenämt land, ett land
med klart vatten.

5. De slogo upp sina tält och började plöja jorden och uppföra byggnader, ty
de voro flitiga och mycket arbetsamma.

6. Folket ville, att Alma skulle vara deras konung, ty han var högt älskad
av dem.

7. Men han sade till dem: "Se, det är ej rådligt för oss att hava en konung,
ty så säger Herren: I skolen ej anse en person högre än en annan, en
människa skall icke tro sig stå över en annan. Därför säger jag eder, att
det icke är rådligt för eder att hava en konung.

8. Dock, om det vore möjligt att alltid hava rättvisa män till konungar, så
skulle det vara gott för eder att hava en konung.

9. Men kommen ihåg konung Noahs och hans prästers missgärningar. Även jag
själv blev fångad i en snara och gjorde mycket som var avskyvärt i Herrens
åsyn och som förorsakade mig bitter ånger.

10. Icke desto mindre hörde Herren mitt rop efter mycken bedrövelse och
besvarade mina böner och har gjort mig till ett redskap i sina händer att
bringa så många av eder till kunskap om hans sanning.

11. Dock är jag ej stolt över detta, ty av mig själv är jag ej värdig någon
ära.

12. Nu säger jag till eder: I haven varit förtryckta av konung Noah och
varit i träldom under honom och hans präster och haven av dem blivit
förförda till missgärningar, så att I voren fjättrade med ondskans bojor.

13. Eftersom I nu haven blivit befriade medelst Guds makt, ja, ur konung
Noahs och hans folks händer, och likaledes från ondskans bojor, så önskar
jag, att I viljen stå fasta i den frihet, varmed I haven blivit befriade,
och icke sätta eder lit till någon människa som konung över eder.

14. Anförtro ej heller någon att vara eder lärare eller predikant, med
mindre han är en gudsman, som vandrar på Herrens vägar och håller hans bud."

15. Vidare undervisade Alma sitt folk om att varje människa skulle älska sin
nästa såsom sig själv, på det ingen strid skulle uppstå ibland dem.

16. Alma var nu deras högpräst, emedan han var deras kyrkas grundläggare.

17. Ingen erhöll myndighet att predika eller undervisa utan genom honom från
Gud. Fördenskull insatte han alla deras präster och lärare, och inga andra
än rättskaffens män blevo insatta.

18. Därför vakade de över folket och närde dem med sådant som främjade
rättfärdighet.

19. De hade stor framgång i landet, och de kallade det Helam.

20. De förökades och hade mycken framgång i Helams land och byggde en stad,
vilken de kallade Helams stad.

21. Dock finner Herren det tjänligt att luttra sitt folk, ja, han prövar
deras tålamod och tro.

22. Men var och en som det oaktat förtröstar på honom, skall bliva upphöjd
på den yttersta dagen. Ja, så skedde det med detta folk.

23. Ty se, jag vill nu visa eder, att de fördes i träldom, och ingen annan
än Herren, deras Gud, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, kunde befria dem.

24. Och det begav sig, att han verkligen befriade dem och visade dem sin
mäktiga kraft, och stor var deras glädje.

25. Ty se, medan de voro i Helams land, i Helams stad, och höllo på att
plöja jorden runt omkring, visade sig en beväpnad skara lamaniter vid
landets gräns.

26. Då flydde Almas bröder från sina åkrar och samlade sig i Helams stad,
och de voro mycket förfärade, emedan lamaniterna kommit.

27. Men Alma trädde fram och förmanade dem att vara oförfärade och tänka på
Herren sin Gud, så skulle han befria dem.

28. Fördenskull stillade de sin fruktan och började anropa Herren om att
beveka lamaniternas hjärtan och skona dem, deras hustrur och barn.

29. Och Herren uppmjukade lamaniternas hjärtan. Alma och hans bröder gingo
fram och överlämnade sig i deras händer, och lamaniterna togo Helams land i
besittning.

30 Men lamaniternas skaror, som dragit ut efter konung Limhis folk, hade
irrat omkring i ödemarken många dagar.

31. Se, de hade stött på de präster, som hade tillhört konung Noah, på ett
ställe, som de kallade Amulon. De hade tagit Amulons land i besittning och
börjat bearbeta jorden.

32. Namnet på dessa prästers ledare var Amulon.

33. Och det begav sig, att Amulon talade bevekande till lamaniterna och
kallade fram hustrurna, som voro lamaniternas döttrar, för att bedja sina
bröder om att icke förgöra deras män.

34. Lamaniterna hade medlidande med Amulon och hans bröder, och för deras
hustrurs skull förgjorde de dem icke.

35. Då förenade Amulon och hans bröder sig med lamaniterna och färdades i
ödemarken för att finna Nephis land, när de upptäckte Helams land, vilket
Alma och hans bröder tagit i besittning.

36. Lamaniterna lovade Alma och hans bröder, att om de ville visa dem vägen
till Nephis land, skulle de få behålla sina liv och sin frihet.

37. Men när Alma hade visat dem vägen till Nephis land, ville lamaniterna
icke infria sitt löfte utan satte vakt runt omkring Helams land över Alma
och hans bröder.

38. De andra begåvo sig till Nephis land. Några av dessa återvände till
Helams land, och förde även med sig hustrurna och barnen till de väktare,
som efterlämnats i landet.

39. Lamaniternas konung hade medgivit, att Amulon skulle vara konung och
regera över dem av hans folk som bodde i Helams land men skulle ej hava makt
att göra något som var stridande emot lamaniternas konungs vilja.

Kapitel 24

1. Och Amulon fann nåd för lamaniternas konungs ögon. Därför beviljade
lamaniternas konung, att han och hans bröder skulle utnämnas till lärare
över hans folk samt över invånarna, som bodde i Shemlons, Shiloms och
Amulons land.

2. Ty lamaniterna hade tagit alla dessa länder i besittning, och
följaktligen hade lamaniternas konung tillsatt konungar över alla de nämnda
länderna.

3. Namnet på lamaniternas konung var Laman, så kallad efter sin fader.
Alltså kallades han konung Laman, och var konung över ett talrikt folk.

4. Han tillsatte bröder till Amulon att vara lärare i varje land, som hans
folk höll besatt. Sålunda började man lära sig Nephis språk ibland alla de
lamanitiska folken.

5. De voro mycket vänligt sinnade mot varandra. De kände emellertid ej till
Gud, ej heller lärde Amulons bröder dem något angående Herren, deras Gud, ej
heller Moses' lag, ej heller undervisade de dem om Abinadis ord.

6. Men de undervisade dem om att föra sina uppteckningar och att skriva till
varandra.

7. Så började lamaniternas rikedomar tilltaga. De handlade med varandra och
blevo mäktiga, men även sluga och förståndiga enligt världens visdom. Ja, de
blevo ett mycket listigt folk, som fann behag i all slags ondska och
plundring utom bland sina egna bröder.

8. Amulon började utöva herravälde över Alma och hans bröder samt förfölja
honom och förmå sina barn att förfölja deras barn.

9. Ty Amulon kände Alma och visste, att han hade varit en av konungens
präster, och att det var han som hade trott Abinadis ord och blivit
fördriven från konungens omgivning, och fördenskull var han vred på honom.
Ehuru han var konung Lamans undersåte, utövade han myndighet över dem och
pålade dem bördor samt tillsatte förtryckare över dem.

10. Deras lidanden blevo så stora, att de började anropa Gud med hög röst.

11. Amulon befallde dem att upphöra med sina rop. Han tillsatte väktare att
bevaka dem och befallde, att den som upptäcktes med att åkalla Gud skulle
dödas.

12. Alma och hans folk upplyfte nu icke sin röst till Herren, sin Gud, men
de utgjöto sina hjärtan för honom, och han visste deras hjärtans tankar.

13. Och det begav sig, att Herrens röst kom till dem i deras lidanden och
sade: "Upplyften edra huvuden och varen vid gott mod, ty jag vet vilket
förbund I haven ingått med mig, och jag vill göra förbund med mitt folk och
befria dem ur träldomen.

14. Jag vill även lätta bördorna på edra skuldror, så att I ej ens skolen
känna dem tynga edra ryggar så länge I ären i träldom. Detta vill jag göra,
på det I mån stå som vittnen för mig i framtiden, och att I mån veta med
visshet att jag, Herren, besöker mitt folk i deras lidanden."

15. Bördorna, som lades på Alma och hans bröder, blevo lättade. Ja, Herren
styrkte dem, så att de kunde bära upp sina bördor med lätthet, och de
underkastade sig glada och med tålamod allt vad Herren ville.

16. Så stor var deras tro och så stort deras tålamod, att Herrens röst åter
kom till dem och sade: "Varen vid gott mod, ty i morgon skall jag befria
eder från träldomen."

17. Han sade till Alma: "Du skall gå före detta folk, och jag vill gå med
dig och befria detta folk från träldomen."

18. Alma och hans folk samlade under natten sina hjordar och även sin säd.
Ja, hela natten höllo de på med att samla hjordarna tillsammans.

19. På morgonen lät Herren en djup sömn komma över lamaniterna, ja, alla
deras förtryckare lågo i djup sömn.

20. Och Alma och hans folk begåvo sig ut i ödemarken, och när de färdats
hela dagen slogo de upp sina tält i en dal, och de kallade dalen Alma,
emedan han hade väglett dem i ödemarken.

21. Ja, i Almas dal uppsände de sina tacksägelser till Gud, emedan han hade
varit barmhärtig emot dem och lättat deras bördor samt befriat dem från
träldom, ty de voro i träldom, och ingen kunde befria dem utom Herren, deras
Gud.

22. De tackade Gud, ja, alla deras män, kvinnor och barn, som kunde tala,
höjde sina röster och lovade sin Gud.

23. Nu sade Herren till Alma: "Skynda dig och drag ut ur detta land, du och
ditt folk, ty lamaniterna hava vaknat upp och förfölja dig. Drag därför ut
ur detta land, så skall jag hindra lamaniterna här i dalen, så att de icke
kunna förfölja detta folk längre."

24. De drogo ut ur dalen och fortsatte resan i ödemarken.

25. Sedan de färdats tolv dagar i ödemarken anlände de till Zarahemlas land
och konung Mosiah mottog dem med glädje.

Kapitel 25

1. Nu lät konung Mosiah samla hela folket.

2. Det fanns emellertid icke så många Nephis barn eller sådana som
härstammade från Nephi, som det fanns avkomlingar av Zarahemlas folk, vilka
härstammade från Mulek och dem som voro hans följeslagare ut i ödemarken.

3. Ej heller fanns det så många av Nephis och Zarahemlas avkomlingar, som
det fanns lamaniter, ja, de voro icke hälften så många.

4. Nu samlades hela Nephis och likaledes hela Zarahemlas folk, och de voro
samlade i två skaror.

5. Mosiah läste och lät Zeniffs uppteckningar bliva lästa för sitt folk, ja,
han läste Zeniffs folks uppteckningar från den tid de begåvo sig av ifrån
Zarahemlas land tills de återvände.

6. Han läste även Almas och hans bröders redogörelse och om deras lidanden
från den tid de avreste från Zarahemlas land och till den tid de återvände.

7. När nu Mosiah hade slutat läsa uppteckningarna, var hans folk, som
stannat i landet slagna med förundran och häpnad.

8. De visste ej, vad de skulle tro. Ty då de sågo dem som blivit befriade
från träldom, blevo de fyllda med mycket stor glädje.

9. Men när de sedan tänkte på sina bröder, som dödats av lamaniterna, blevo
de bedrövade och fällde många tårar av sorg.

10. Men återigen, när de tänkte på Guds omedelbara nåd och hans makt att
frälsa Alma och hans bröder ur lamaniternas händer och från träldom,
upplyfte de sina röster och tackade Gud.

11. Åter, när de tänkte på lamaniterna, som voro deras bröder och deras
syndiga och befläckade tillstånd, kände de smärta och blevo ängsliga för
deras själars välfärd.

12. Och det begav sig, att barnen till Amulon och hans bröder, vilka hade
tagit lamaniternas döttrar till hustrur, ogillade sina fäders uppförande och
ville icke längre kallas efter sina fäders namn, varför de antogo Nephis
namn, så att de kunde få kallas Nephis barn och bliva räknade ibland dem som
kallades nephiter.

13. Nu ansågs hela befolkningen i Zarahemla såsom nephiter, emedan riket
icke hade överlämnats åt någon annan än Nephis ättlingar.

14. När Mosiah hade slutat tala och läsa för folket önskade han, att Alma
skulle tala till dem.

15. Alma talade till dem, när de voro församlade i stora skaror och han gick
från den ena skaran till den andra och predikade för dem om omvändelse och
tro på Herren.

16. Han förmanade Limhis och hans bröders anhängare, alla som blivit
befriade ur träldom, att de skulle komma ihåg att det var Herren, som
befriat dem.

17. Sedan Alma hade undervisat befolkningen om många ting och upphört att
tala till dem, önskade konung Limhi bliva döpt, och hela hans folk önskade
även bliva döpt.

18. Fördenskull nedsteg Alma i vattnet och döpte dem, ja, han döpte dem på
samma sätt som han hade döpt sina bröder i Mormons vatten. Ja, så många som
han döpte, tillhörde Guds kyrka, och detta emedan de trodde Almas ord.

19. Konung Mosiah gav Alma fullmakt att bilda församlingar i alla delar av
Zarahemlas land och likaledes att ordinera präster och lärare i varje
församling.

20. Detta gjordes, emedan folket var så talrikt, att alla icke kunde ledas
av en enda lärare, ej heller kunde de alla höra Guds ord i en och samma
församling.

21. Därför samlade de sig i olika grupper, som de kallade församlingar.
Varje församling hade sina präster och lärare, och varje präst predikade
ordet efter vad det gavs honom genom Almas mun.

22. Ehuru det fanns många församlingar, voro de alla blott en enda kyrka,
nämligen Guds kyrka, ty intet utom omvändelse och tro på Gud predikades i
dem.

23. Det fanns nu sju församlingar i Zarahemlas land. Var och en som önskade
ikläda sig Kristi namn, eller Guds, förenade sig med Guds församlingar.

24. De kallades Guds folk, och Herren utgöt sin Ande över dem, och de blevo
välsignade och hade framgång i landet.

Kapitel 26

1. Det fanns många av det uppväxande släktet som icke kunde förstå konung
Benjamins ord, emedan de voro små barn, då han höll sitt tal till folket,
och de trodde icke sina fäders tradition.

2. De trodde ej det som blivit talat angående de dödas uppståndelse, ej
heller trodde de på Kristi tillkommelse.

3. För sin otros skull kunde de nu icke förstå Guds ord, utan deras hjärtan
voro förhärdade.

4. De ville ej låta döpa sig, ej heller ville de tillhöra kyrkan. De skilde
sig från de andra med avseende på sin tro och förblevo så allt framgent i
sitt köttsliga och syndiga tillstånd, ty de ville ej åkalla Herren, sin Gud.

5. Under Mosiahs regering voro de ej hälften så talrika som Guds folk, men
på grund av tvedräkt ibland bröderna blevo de talrikare.

6. Med sina smickrande ord bedrogo de nämligen många som tillhörde kyrkan
och kommo dem att göra många synder. Det blev därför kyrkans skyldighet att
förmana dem som tillhörde kyrkan och som gjorde synd.

7. De blevo förda fram för prästerna, och det var lärarna, som överlämnade
dem åt prästerna, och dessa bragte dem inför Alma, som var högprästen.

8. Konung Mosiah hade givit Alma myndigheten över kyrkan.

9. Alma visste icke något angående dem, men det funnos många vittnen emot
dem, ja, hela folkmängden stod och vittnade överväldigande om deras ondska.

10. Något sådant hade aldrig förut hänt i kyrkan och fördenskull kände Alma
sig bekymrad i sin ande och befallde, att de skulle föras fram för konungen.

11. Han sade till konungen: "Se här äro många som vi hava fört fram för dig
vilka anklagas av sina bröder, ja, de hava blivit gripna i åtskilliga
missgärningar. De omvända sig ej från sina missgärningar, och fördenskull
hava vi fört dem fram för dig, på det att du må kunna döma dem efter deras
brott."

12. Men konung Mosiah sade till Alma: "Se jag vill ej döma dem, utan jag
överlämnar dem i dina händer för att dömas."

13. Då blev Alma åter bekymrad i sin ande och gick åstad och frågade Herren,
hur han skulle handla i denna sak, ty han fruktade, att han skulle göra det
som icke var rätt för Gud.

14. När han hade utgjutit hela sin själ för Gud, kom Herrens röst till honom
och sade:

15. "Välsignad är du, Alma, och välsignade äro de som blivit döpta i Mormons
vatten. Du är välsignad på grund av din stora tro på min tjänare Abinadis
ord allena.

16. Välsignade äro de, emedan de hava stor tro på de ord allena, vilka du
har talat till dem.

17. Välsignad är du, emedan du grundat en kyrka ibland detta folk och de
skola bliva styrkta och vara mitt folk.

18. Ja, välsignat är detta folk, som är villigt att hava mitt namn, ty i
mitt namn skola de kallas, och de äro mina.

19. Emedan du har frågat mig angående överträdaren, är du välsignad.

20. Du är min tjänare, och jag gör förbund med dig, att du skall hava evigt
liv. Du skall tjäna mig och gå fram i mitt namn och samla mina får.

21. Den som vill höra min röst skall vara mitt får, och honom skolen I
mottaga i kyrkan, och jag vill även mottaga honom.

22. Ty se, detta är min kyrka. Var och en som döpes skall döpas till
omvändelse. Var och en som I mottagen skall tro på mitt namn, och honom vill
jag villigt förlåta.

23. Ty det är jag, som tager på mig världens synder, ty det är jag, som har
skapat människorna och det är jag som beviljar den som tror på mig intill
änden en plats på min högra sida.

24. Ty se, i mitt namn skola de bliva kallade, och om de känna mig, skola de
komma fram och stå framför mig.

26. Då skola de få veta, att jag är Herren, deras Gud, att jag är deras
Återlösare, men att de icke ville bliva återlösta.

27. Då skall jag bekänna för dem, att jag aldrig kände dem, och de skola gå
bort i evinnerlig eld, beredd för djävulen och hans änglar.

28. Därför säger jag dig, att den som icke vill höra min röst, skall du icke
intaga i min kyrka, ty honom skall jag ej mottaga på den yttersta dagen.

29. Därför säger jag dig: Gå, och var och en som begår överträdelse emot
mig, honom skall du döma i enlighet med de synder han gjort. Om han bekänner
sina synder för dig och mig och omvänder sig i sitt hjärtas uppriktighet,
skall du förlåta honom, och jag vill även förlåta honom.

30. Ja, så ofta mitt folk omvänder sig, vill jag förlåta dem deras
försyndelser emot mig.

31. I skolen även förlåta varandra edra förseelser, ty sannerligen säger jag
eder: Den som icke förlåter sin nästa hans förseelser när han bekänner, att
han ångrar sig, har bragt fördömelse över sig själv.

32. Nu säger jag dig: Gå, och ingen, som icke vill omvända sig från sina
synder, skall bliva räknad ibland mitt folk, och detta skall iakttagas nu
och allt framgent."

33. När Alma hade hört dessa ord nedskrev han dem på det han måtte hava dem
och kunna döma denna kyrkas medlemmar i enlighet med Guds bud.

34. Alma gick åstad och dömde de ogudaktiga enligt Herrens ord.

35. Alla de som omvände sig från sina synder och bekände dem, räknade han
ibland kyrkans medlemmar.

36. De som icke ville bekänna sina synder och omvända sig från sin
missgärning, blevo icke räknade ibland kyrkans medlemmar, utan deras namn
blevo utstrukna.

37. Alma ordnade alla kyrkans angelägenheter, och de hade åter fred och stor
framgång vad kyrkan beträffade, och de vandrade varsamt för Gud och upptogo
och döpte många.

38. Allt detta gjorde Alma och hans medarbetare, vilka förestodo kyrkan. De
vandrade uppriktigt och inskärpte Guds ord i allting och utstodo lidanden av
alla slag emedan de förföljdes av alla dem som icke tillhörde Guds kyrka.

39. De förmanade sina bröder. Envar fick även förmaning av Guds ord i
enlighet med sina synder eller de synder han hade gjort, och Gud befallde
dem att bedja ständigt, tackande honom för allt.

Kapitel 27

1. De förföljelser, som kyrkan led av de icke-troende, blevo så svåra, att
kyrkan började knota och beklaga sig däröver för sina ledare, och dessa
beklagade sig för Alma. Alma framlade frågan för deras konung Mosiah, och
Mosiah rådplägade därom med sina präster.

2. Konung Mosiah utfärdade en kungörelse i hela landet runt omkring, vilken
förbjöd alla icke-troende att förfölja någon av dem som tillhörde Guds
kyrka.

3. Församlingarna överallt fingo sträng befallning, att ingen förföljelse
skulle äga rum ibland dem, utan att jämlikhet skulle råda ibland alla
människor,

4. att de icke skulle låta stolthet eller övermod störa sin frid, att varje
människa skulle akta sin nästa såsom sig själv och arbeta med sina egna
händer för sitt uppehälle

5. och att alla deras präster och lärare skulle arbeta med sina egna händer
för sitt uppehälle, utom då sjukdom eller stor nöd rådde. Emedan de rättade
sig efter dessa föreskrifter, överflödade de i Guds nåd.

6. Åter började det bliva fullkomlig frid i landet, och befolkningen började
bliva mycket talrik och sprida sig omkring på jordens yta, ja, i norr och
söder, i öster och väster, och de byggde stora städer och byar överallt i
landet.

7. Herren gästade och gynnade dem, och de blevo ett stort och rikt folk.

8. Men Mosiahs söner räknades bland de icke-troende och likaledes en av
Almas söner, vars namn var Alma, så kallad efter sin fader. Oaktat sin
härkomst blev han en mycket dålig människa och en avgudadyrkare. Han talade
mycket och smickrade folket, och därför förledde han många av sina åhörare
att göra det som var ont liksom han själv.

9. Han blev till stort hinder för Guds kyrkas framgång. Han stal bort
människornas hjärtan och förorsakade stor oenighet ibland dem, samt gav
därigenom Guds fiende tillfälle att utöva sin makt över dem.

10. Medan han gick omkring för att nedriva Guds kyrka - ty han gick omkring
i hemlighet med Mosiahs söner och försökte omstörta kyrkan samt vilseleda
Herrens folk i strid med Guds befallningar och även konungens -

11. och, såsom jag sade eder, då de gingo omkring i uppror emot Gud, se, då
uppenbarade Herrens ängel sig för dem. Han kom ned liksom i ett moln och
talade såsom med tordönsröst, vilket kom jorden, där de stodo, att skälva.

12. Deras förvåning var så stor, att de föllo till jorden och förstodo ej de
ord han talade till dem.

13. Men han ropade åter och sade: "Alma! Stå upp och stig fram! Varför
förföljer du Guds kyrka? Ty Herren har sagt: Detta är min kyrka, och jag
skall fast grunda den, och intet skall störta den utom mitt folks
överträdelse."

14. Ängeln sade vidare: "Se, Herren har hört sitt folks böner, liksom ock
sin tjänare Almas böner, vilken är din fader. Han har nämligen med mycken
tro bett, att du skulle bringas till kunskap om sanningen. Jag har därför
kommit för att övertyga dig om Guds makt och myndighet, på det hans tjänares
böner måtte bliva besvarade enligt deras tro.

15. Nu se, kunnen I bestrida Guds makt? Ty se, kommer icke min röst jorden
att bäva? Och kunnen I icke se mig framför eder? Och jag är sänd av Gud.

16. Nu säger jag dig: Gå, och kom ihåg dina fäders fångenskap i Helams land
och i Nephis land. Kom ihåg huru stora ting han har gjort för dem, ty de
voro i träldom och han befriade dem. Nu säger jag dig, Alma: Gå din väg och
sök icke längre att nedriva kyrkan, på det deras böner måtte bliva
besvarade, även om du själv väljer att förkastas."

17. Dessa voro de sista ord, som ängeln talade till Alma, och sedan lämnade
han dem.

18. Nu föllo Alma och de som voro med honom åter till jorden, ty stor var
deras förvåning. Med sina egna ögon hade de nämligen sett en Herrens ängel,
och hans röst var såsom tordön, vilket skakade jorden, och de visste, att
intet annat än Guds kraft kunde skaka jorden och förorsaka den att bäva som
om den skulle rämna.

19. Almas förvåning var så stor, att han blev stum, han kunde icke öppna
munnen. Han blev så svag, att han icke kunde röra händerna. Därför togo hans
följeslagare och buro honom i hans hjälplösa tillstånd och lade honom
framför hans fader.

20. De berättade för hans fader allt det som skett, och hans fader gladde
sig, ty han förstod, att det var Guds makt.

21. Han lät en stor mängd komma tillsammans för att bevittna vad Herren hade
gjort för hans son och även för dem som voro med honom.

22. Han bjöd även prästerna att samlas. De fastade och bådo till Herren, sin
Gud, att han skulle öppna Almas mun, så att han åter kunde tala, och att
hans lemmar måtte återfå sin styrka, på det människornas ögon måtte bliva
öppnade och se, och de därigenom få kännedom om Herrens godhet och
härlighet.

23. Sedan de hade fastat och bett två dagar och två nätter, återfingo Almas
lemmar sin styrka och han stod upp och började tala till dem och bad dem att
vara vid gott mod.

24. "Ty," sade han, "jag har omvänt mig från mina synder och har blivit
återlöst av Herren. Se, jag är född av Anden.

25. Herren sade till mig: 'Förundra dig icke över att hela människosläktet,
ja, män och kvinnor, alla nationer, släkten, tungomål och folk måste födas
på nytt, ja, måste födas av Gud, förvandlas från sitt köttsliga och fallna
tillstånd till ett rättfärdigt tillstånd, ja, måste återlösas av Gud och
bliva hans söner och döttrar.

26. Sålunda bliva de nya skapelser, och om icke detta sker, kunna de på
intet sätt ärva Guds rike.'

27. Jag säger eder, att med mindre detta inträffar, måste de bliva
förkastade, och detta vet jag, emedan jag själv var nära att bliva
förkastad.

28. Dock har Herren, sedan jag genomgått stor nöd och i dödsångest gjort
omvändelse, i sin barmhärtighet funnit för gott att rycka mig ut ur en evig
brand, och jag är född av Gud.

29. Min själ har blivit återlöst från bitterhetens galla och
orättfärdighetens bojor. Jag var i den mörkaste avgrund, men nu ser jag Guds
underbara ljus. Min själ marterades med evig pina, men jag är undanryckt,
och min själ lider ej mera.

30. Jag förkastade min Återlösare och förnekade det som våra fäder hava
talat. Men till bevis på att de kunde förutse, att han skall komma och att
han kommer ihåg alla sina skapade varelser, skall han uppenbara sig för
alla.

31. Ja, varje knä skall böjas och varje tunga bekänna för honom. Ja, på den
yttersta dagen, då alla människor skola stå fram och dömas av honom, skola
de bekänna, att han är Gud. Då skola de, som leva utan Gud i världen
bekänna, att det är rättvist att deras dom blir ett evigt straff, och de
skola skälva, bäva och rygga tillbaka för hans allt genomträngande ögas
blick."

32. Och nu begav det sig, att Alma från den tiden började undervisa
befolkningen och likaledes gjorde de som voro med Alma, då Herrens ängel
uppenbarade sig för dem. De färdades omkring i hela landet och kungjorde för
människorna, vad de hade hört och sett och predikade Guds ord under många
prövningar, ty de ledo mycken förföljelse av de icke troende och blevo även
slagna av många av dessa.

33. Men oaktat allt detta, voro de till stor tröst för kyrkan. De stärkte
medlemmarnas tro och förmanade dem med tålamod och stor ansträngning att
hålla Guds bud.

34. Fyra av dem voro Mosiahs söner. Deras namn voro: Ammon, Aron, Omner och
Himni. Dessa voro Mosiahs söners namn.

35. De färdades igenom hela Zarahemlas land och ibland alla de människor,
som voro under konung Mosiahs herravälde. De strävade med iver att gottgöra
de skador de tillfogat kyrkan. De bekände sina synder och förkunnade det som
de hade sett samt förklarade profetiorna och skrifterna för alla som önskade
höra dem.

36. Sålunda voro de medel i Guds händer att bringa många till kunskap om
sanningen, ja, till kunskap om deras Återlösare.

37. Huru välsignade äro icke de, ty de förkunnade frid! De förkunnade goda
budskap om det som var gott, och de betygade, att Herren regerar.

Kapitel 28

1. Sedan Mosiahs söner gjort allt detta, togo de ett litet antal med sig och
återvände till sin fader, konungen, och begärde att han skulle giva dem och
dem de utvalt tillåtelse att resa upp till Nephis land för att där predika
det som de hade hört och meddela sina bröder, lamaniterna, Guds ord.

2. Kanske skulle de kunna bringa dem kunskap om Herren, deras Gud, och
övertyga dem om deras fäders orättfärdighet. Kanske de skulle kunna bota dem
från deras hat till nephiterna, så att även de måtte få fröjda sig i Herren,
sin Gud, och bliva vänligt sinnade mot varandra, så att det icke längre
skulle vara några strider i hela landet, som Herren, deras Gud, givit dem.

3. Nu åstundade de, att frälsning skulle förkunnas för varje skapad varelse,
ty de kunde ej uthärda tanken på att någon människosjäl skulle förgås.
Blotta tanken på att en själ skulle lida ändlös pina, kom dem att skälva och
bäva.

4. Sålunda manade Herrens Ande dem, ty förut voro de förvisso de
avskyvärdaste ibland syndare. Men Herren behagade i sin oändliga
barmhärtighet att skona dem. Dock ledo de stor själsångest för sina
missgärningars skull och plågades av fruktan att bliva evigt förkastade.

5. De bönföllo sin fader många dagar om tillåtelse att fara upp till Nephis
land.

6. Konung Mosiah gick och frågade Herren, om han skulle låta sina söner fara
upp till lamaniterna för att predika ordet.

7. Herren sade till Mosiah: "Låt dem fara dit upp, ty många skola tro på
deras ord och hava evigt liv och jag skall frälsa dina söner från
lamaniternas händer."

8. Och Mosiah gav dem tillåtelse att fara och göra enligt sin begäran.

9. De började sin färd i ödemarken för att fara upp och predika ordet ibland
lamaniterna, och jag skall framdeles giva en beskrivning över deras
verksamhet.

10. Konung Mosiah hade nu ingen till vilken han kunde överlämna riket, ty
ingen av hans söner ville mottaga det.

11. Därför tog han uppteckningarna, som voro ingraverade på mässingsplåtarna
tillika med Nephis plåtar och allt det som blivit upptecknat och förvarats
enligt Guds befallningar, sedan han översatt och låtit skriva de
uppteckningar, som funnos på guldplåtarna, vilka Limhis folk funnit och som
av Limhi överlämnats åt honom.

12. Denna översättning gjorde han på grund av sitt folks stora längtan, ty
de voro mycket angelägna om att få kännedom om de människor, som förgåtts.

13. Han översatte dem förmedelst de två stenar, som fasthöllos i de två
ramarna av en båge.

14. Dessa hade blivit tillredda i begynnelsen och överlämnades från släktled
till släktled i avsikt att språk skulle tolkas med deras hjälp.

15. De hava vårdats och bevarats av Herrens hand, på det han måtte kunna
avslöja sitt folks missgärningar och styggelser för varje skapad varelse,
som skulle besitta landet.

16. De som hava dessa ting kallas siare, efter forna tiders talesätt.

17. Sedan Mosiah fullbordat översättningen av dessa uppteckningar, visade
det sig vara en beskrivning över det folk som förgåtts, mellan tiden för
deras undergång och tillbaka till det stora tornets uppförande, då Herren
förbistrade människornas språk, och de skingrades över hela jordens yta, ja,
från den tiden och tillbaka till Adams skapelse.

18. Denna beskrivning förorsakade stor sorg ibland Mosiahs folk, ja, deras
bedrövelses mått var fullt. Dock fingo de mycken kunskap, och däröver
fröjdade de sig.

19. Denna beskrivning skall upptecknas framdeles, ty se, det är passande,
att alla människor få kännedom om det som står skrivet i denna redogörelse.

20. Sedan konung Mosiah hade gjort detta, tog han, såsom jag redan sagt
eder, mässingsplåtarna och alla de andra uppteckningarna, som han haft i sin
vård och överlämnade dem åt Alma, som var Almas son, ja, även alla
uppteckningarna och även uttydarna och överlämnade dem åt honom och befallde
honom, att han skulle vårda och bevara dem samt även föra uppteckningar om
folket och överlämna dem åt eftervärlden från släktled till släktled på
samma sätt som de kommit till eftervärlden från den tid Lehi lämnade
Jerusalem.

Kapitel 29

1. När nu Mosiah hade gjort detta, skickade han bud ut i hela landet, ibland
alla människorna för att få veta, vem de ville hava till konung.

2. Och folkets röst löd så: "Vi önska, att Aron, din son, skall vara vår
konung och regent."

3. Men Aron hade farit upp till Nephis land, varför konungen icke kunde
överlämna regeringen åt honom, ej heller var Aron villig att övertaga riket.
Ej heller var någon av Mosiahs söner villig övertaga konungadömet.

4. Därför sände konung Mosiah åter bud till folket, ja, han skickade dem ett
skriftligt budskap. Detta är vad han skrev:

5. "Se, o I mitt folk, eller mina bröder, ty jag anser eder som sådana! Jag
önskar, att I övervägen den sak, vilken I haven fått eder ålagd att taga i
betraktande, ty I önsken hava en konung.

6. Men jag säger eder, att den, vilken riket rätteligen tillhör har avböjt
och vill ej åtaga sig regeringen.

7. Om någon annan skulle bliva utnämnd i hans ställe, fruktar jag för att
det skulle uppstå tvist ibland eder. Vem vet om icke min son, till vilken
riket hör, skulle kunna bliva vred och draga en del av denna befolkning till
sig, vilket skulle kunna förorsaka krig och tvist ibland eder och föra till
mycken blodsutgjutelse och förvrängning av Herrens vägar, ja, många
människosjälars undergång.

8. Men nu säger jag eder: Låtom oss vara visa och överväga detta, ty vi hava
ingen rättighet att fördärva min son, ej heller hava vi rättighet att
fördärva någon annan, om vi skulle utnämna någon i hans ställe.

9. Om min son åter skulle vända sig till sitt högmod och sin fåfänga, skulle
han återkalla vad han sagt och fordra sin rättighet till riket, vilket
skulle föranleda honom och även detta folk att göra mycket synd.

10. Låtom oss alltså vara visa och förutse allt sådant och göra det som
länder detta folk till fred.

11. Därför vill jag vara eder konung återstoden av mina dagar, men låtom oss
det oaktat tillsätta domare att döma människorna enligt vår lag. Vi vilja
ånyo ordna detta folks angelägenheter genom att tillsätta visa män att vara
domare, som skola döma detta folk i enlighet med Guds bud.

12. Ty det är bättre för en människa att dömas av Gud än av människa, ty
Guds domar äro alltid rättvisa, men en människas domar äro icke alltid
rättvisa.

13. Om det vore eder möjligt att alltid hava rättvisa män till att vara edra
konungar, villiga att upprätthålla Guds lagar och döma människorna i
enlighet med hans bud, ja, om I kunden hava män till edra konungar, vilka
ville göra på samma sätt som min fader Benjamin gjorde för detta folk, ja,
om detta alltid skulle vara fallet, så säger jag eder, att det skulle vara
gagneligt för eder att alltid hava konungar att regera över eder.

14. Nu, vad mig beträffar, har jag ansträngt mig av alla krafter och
förmågor jag äger att undervisa eder om Guds bud och att upprätthålla fred i
hela landet, så att det icke skulle bliva krig och kiv, ej heller stöld,
rån, mord eller orättfärdighet av något slag,

15. och om någon har begått en missgärning, så har jag straffat honom enligt
den lag, som fäderna hava givit oss.

16. Men nu säger jag eder, att emedan icke alla människor äro rättvisa, så
är det icke gagneligt att hava en konung, eller konungar, att regera över
eder.

17. Ty sen huru mycken orättfärdighet en enda lastbar konung kan förvålla,
ja, huru stor ödeläggelse!

18. Kommen ihåg konung Noah, hans tygellöshet och vederstyggligheter och
likaledes hans folks ondska och vederstyggligheter! Sen vilken stor
ödeläggelse som kom över dem, och dessutom blevo de för sina missgärningars
skull bragta i träldom.

19. Om det icke hade varit för deras allvise Skapares mellankomst, och detta
på grund av deras uppriktiga omvändelse, skulle de oundvikligen ännu varit i
träldom.

20. Men se, han frigjorde dem emedan de ödmjukade sig för honom, och emedan
de ropade med all makt till honom, frigjorde han dem från träldom. Så verkar
Herren med sin makt vid alla tillfällen ibland människobarnen och uträcker
barmhärtighetens arm till alla dem som förtrösta på honom.

21. Se, nu säger jag eder, att I icke kunnen avsätta en orättfärdig konung
utan att åstadkomma strid och mycken blodsutgjutelse.

22. Ty se, han har sina vänner i orättfärdighet, och han har sin livvakt
omkring sig. Han river upp sina företrädares lagar, vilka hava regerat med
rättfärdighet före honom, och han trampar Guds bud under sina fötter.

23. Han utfärdar lagar och kungör dem ibland sitt folk, ja, lagar efter sin
egen ondska. Den som icke lyder hans lagar låter han förgöra, och emot dem
som göra uppror emot honom, sänder han sina beväpnade skaror till att
strida, och om han kan, förgör han dem, och sålunda förvänder en orättfärdig
konung all rättfärdighets vägar.

24. Nu säger jag eder, att det icke är nödvändigt att sådana
vederstyggligheter skola komma över eder.

25. Väljen I därför medelst omröstning ibland detta folk domare, som döma
enligt de lagar, som givits eder av våra fäder, vilka äro riktiga och vilka
de erhöllo av Herrens hand.

26. Det är nu icke ofta som hela folket medelst omröstning fordrar något som
står i strid med det rätta, men det sker ofta, att en mindre del av ett folk
fordrar något som icke är rätt. I bören därför iakttaga och göra det till
eder lag, nämligen att avgöra edra ärenden medelst folkomröstning.

27. Men om den dagen kommer, att folket medelst omröstning väljer
orättfärdighet, då är tiden inne, att Guds domar skola utgjutas över eder,
ja, då är tiden kommen då han skall hemsöka eder med stor ödeläggelse,
liksom han förr har hemsökt detta land.

28. Om I haven domare, och de icke döma eder i enlighet med den givna lagen,
kunnen I låta dem dömas av en högre domare.

29. Om de högre domarna icke avkunna rättfärdiga domslut, skolen I låta ett
ringa antal lägre domare sammanträda, och de skola döma edra högre domare i
enlighet med folkomröstningen.

30. Jag befaller eder att göra detta med Herrens fruktan och befaller eder
att göra detta och likaledes att I icke skolen hava någon konung, på det att
om dessa människor göra synd och missgärningar, ansvaret må vila på deras
egna huvuden.

31. Ty se jag säger eder, att många människors synder hava förorsakats av
deras konungars missgärningar, varför ansvaret för deras synder vilar på
deras konungars huvuden.

32. Nu är det min önskan, att sådan olikhet icke längre skall finnas i detta
land, isynnerhet icke ibland mitt folk. Det är min önskan, att detta land
skall vara ett frihetens land och att varje människa här må kunna åtnjuta
sina rättigheter och förmåner lika, så länge som Herren finner för gott att
låta oss leva och äga landet med arvsrätt, ja, lika länge som någon av våra
efterkommande är kvar i landet."

33. Mycket mera skrev Mosiah och framlade för dem alla en rättfärdig konungs
prövningar och bekymmer, ja, alla sin själs ansträngningar för sitt folk,
liksom allt folkets knot emot dess konung, och han förklarade det
alltsammans för dem.

34. Han sade dem, att det icke borde vara så utan att bördan skulle vila på
hela folket, så att varje människa finge bära sin del.

35. Han framställde även för dem alla de ofördelaktigheter, de skulle hava
att kämpa med, om de hade en orättfärdig konung att regera över sig,

36. ja, alla hans missgärningar och vederstyggligheter och alla krig och
strider och blodsutgjutelse, stöld, rån, otukt och alla slags missgärningar,
som här icke kunna uppräknas. Han sade, att så icke borde ske, emedan det
tydligt stred mot Guds bud.

37. Sedan konung Mosiah hade sänt ut denna kungörelse ibland folket, blevo
de övertygade om sanningen av hans ord.

38. Fördenskull avstodo de från att önska sig en konung, och de blevo mycket
angelägna om att alla människor överallt i landet skulle hava lika
rättigheter, ja, varje människa uttryckte sin villighet att bära ansvaret
för sina egna synder.

39. De samlade sig överallt i landet för att rösta på dem, de önskade till
domare, att fälla dom i enlighet med den lag, som blivit dem given, och de
fröjdade sig mycket över den frihet, som beviljades dem.

40. Deras kärlek till Mosiah växte sig stark, ja, de hyste större aktning
för honom än för någon annan människa, ty de ansågo honom icke som en
tyrann, vilken strävar efter fördel eller den snöda vinning, som fördärvar
själen. Han hade nämligen icke utpressat rikedomar av dem, ej heller hade
han haft behag i att utgjuta blod utan hade stiftat fred i landet och
beviljat sina undersåtar förmånen att bliva befriade från all slags träldom.
Därför högaktade de honom högeligen, ja, över alla gränser.

41. De tillsatte domare att regera över sig eller fälla dom enligt lagen och
detta gjorde de överallt i hela landet.

42. Och det begav sig, att Alma utnämndes till den förste överdomaren. Han
var likaledes högpräst, emedan hans fader hade tilldelat honom det ämbetet
och givit honom omsorgen om kyrkans alla angelägenheter.

43. Och Alma vandrade på Herrens vägar. Han höll hans bud och fällde
rättfärdiga domar, och det var oavbruten fred i landet.

44. Så började domarnas regering överallt i Zarahemlas land, ibland alla de
människor, som benämndes nephiter, och Alma var den förste och högste
domaren.

45. Hans fader dog åttiotvå år gammal, sedan han levat för att uppfylla Guds
befallningar.

46. Och det begav sig, att även Mosiah dog. Han var då i det trettiotredje
året av sin regering och var sextiotre år gammal. Det var nu i allt
femhundranio år från den tid Lehi lämnade Jerusalem.

47. Så slutade konungarnas regering över Nephis folk, och så ändade Alma,
som var deras kyrkas grundare, sina dagar.