*44/ Apostlagärningarna
*44/01 Apostlagärningarna, 1 Kapitlet
Apostlagärningarna, 1 Kapitlet
Jesu himmelsfärd. Mattias insatt till
apostel.
1. I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
Jesus gjorde och lärde,
2. ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
utvalt.
3. För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.
4. När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
»Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
utlovat, det varom I haven hört av mig.
5. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
bliva döpta i helig ande.»
6. Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
»Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»
7. Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider
eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
8. Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
Samarien, och sedan intill jordens ända.»
9. När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.
10. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
stodo hos dem två män i vita kläder.
11. Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot
himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
honom fara upp till himmelen.»
12. Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
än man får färdas på en sabbat.
13. Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
son.
14. Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.
15. En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
sade:
16. »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.
17. Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
sin lott.
18. Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och
hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.
19. Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
Blodsåkern).
20. Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
'Hans gård blive öde,
och ingen må finnas, som bor däri';
och vidare:
'Hans ämbete tage en annan.'
21. Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
22. allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
då han blev upptagen och skildes ifrån oss -- någon av dessa män
bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»
23. Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
hade tillnamnet Justus) och Mattias.
24. Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
oss vilken av dessa två du har utvalt
25. till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
övergav, för att gå till den plats som var hans.»
26. Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.
*44/02 Apostlagärningarna, 2 Kapitlet
Apostlagärningarna, 2 Kapitlet
Andens utgjutelse på pingstdagen.
Petrus' tal till folket. Församlingens
tillväxt, endräkt och förkovran.
1. När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
varandra.
2. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
sutto.
3. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
satte sig på dem, en på var av dem.
4. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
5. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
under himmelen.
6. Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
dem.
7. Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
galiléer, alla dessa som här tala?
8. Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
modersmål talas?
9. Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
eller provinsen Asien,
10. i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
11. vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
gärningar.»
12. Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
betyda?»
13. Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
vin.»
14. Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:
»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
och lyssnen nu till mina ord:
15. Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
blott tredje timmen på dagen.
16. Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
17. 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
18. ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.
19. Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.
20. Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.
21. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.'
22. I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
själva veten,
23. denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
24. Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
döden.
25. Ty David säger med tanke på honom:
'Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.
26. Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:
27. den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.
28. Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'
29. Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
ibland oss ännu i dag.
30. Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
tron',
31. därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
hans kropp icke skulle se förgängelse.
32. Denne -- Jesus -- har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
vittna.
33. Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
här sen och hören.
34. Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
själv:
'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
35. till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.
36. Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
och till Messias.»
37. När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade
till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi
göra?»
38. Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i
Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
gåva undfå den helige Ande.
39. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»
40. Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»
41. De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
42. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
43. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
gjordes genom apostlarna.
44. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
gemensamt;
45. de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
46. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
47. Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade
församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
*44/03 Apostlagärningarna, 3 Kapitlet
Apostlagärningarna, 3 Kapitlet
Petrus botar en ofärdig man och predikar
om Jesus såsom den av profeterna
bebådade Messias.
1. Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
som hölls vid nionde timmen.
2. Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
3. När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
helgedomen, bad han dem om en allmosa.
4. Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
sade: »Se på oss.»
5. När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
6. sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
7. Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
8. och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
att han lovade Gud.
9. Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
10. Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
vederfarits honom.
11. Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
som kallades Salomos pelargång.
12. När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
så:
»I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
åstadkommit att han kan gå?
13. Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
honom lös.
14. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
att en dråpare skulle givas åt eder.
15. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
döda; därom kunna vi själva vittna.
16. Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
bruka alla lemmar.
17. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
18. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
hans Smorde skulle lida.
19. Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
bliva utplånade,
20. på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
Jesus,
21. vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
heliga profeters mun.
22. Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
till i allt vad han talar till eder.
23. Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
profeten, han skall utrotas ur folket.'
24. Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
25. I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din
säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
26. För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
omvänden eder från eder ondska.»
*44/04 Apostlagärningarna, 4 Kapitlet
Apostlagärningarna, 4 Kapitlet
Petrus och Johannes gripas och ställas
inför Stora rådet, men lösgivas.
Församlingen förenas i bön och inbördes
kärlek.
1. Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
2. Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus
förkunnade uppståndelsen från de döda.
3. Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
följande dag, eftersom det redan var afton.
4. Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.
5. Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och
skriftlärde i Jerusalem;
6. där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes
och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
7. Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken
makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»
8. Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:
»I folkets rådsherrar och äldste,
9. eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
10. så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som
denne man står inför eder frisk och färdig.
11. Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva --
'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
12. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
vi kunna bliva frälsta.»
13. När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så
kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
14. Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
dem, kunde de icke säga något däremot.
15. De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan
överlade de med varandra
16. och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt
tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
17. Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
för någon människa.»
18. Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
tala eller undervisa i Jesu namn.
19. Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är
rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
själva döma;
20. vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
och hört.»
21. Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
dem.
22. Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
över fyrtio år gammal.
23. När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
sagt dem.
24. Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:
»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
och allt vad i dem är.
25. Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
helig ande:
'Varför larmade hedningarna
och tänkte folken fåfänglighet?
26. Jordens konungar trädde fram,
och furstarna samlade sig tillhopa
mot Herren och hans Smorde.'
27. Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
28. de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
rådslut förut hade bestämt skola ske.
29. Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
30. i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
namn.»
31. När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
de förkunnade Guds ord med frimodighet.
32. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
allting gemensamt.
33. Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
34. Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
för det sålda
35. och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
att var och en fick efter som han behövde.
36. Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
37. också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
och lade dem för apostlarnas fötter.
*44/05 Apostlagärningarna, 5 Kapitlet
Apostlagärningarna, 5 Kapitlet
Ananias och hans hustru straffas för
bedrägeri. Apostlarna göra under,
fängslas, befrias av en ängel, inkallas
för Stora rådet, men lösgivas på
Gamaliels uppmaning.
1. Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
jordagods,
2. och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
apostlarnas fötter.
3. Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
undan något av betalningen för jordstycket?
4. Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
för Gud.»
5. När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
6. Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
honom och begrovo honom.
7. Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
om, vad som hade skett.
8. Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
9. Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
ut också dig.»
10. Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
henne och begrovo henne bredvid hennes man.
11. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
som hörde detta.
12. Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
pelargång.
13. Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
höll dem i ära.
14. Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
både män och kvinnor.
15. Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
måtte falla på någon av dem.
16. Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
orena andar; och alla blevo botade.
17. Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de
som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av
nitälskan
18. och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19. Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
förde ut dem och sade:
20. »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
alla det sanna livets ord.»
21. När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
helgedomen och undervisade.
Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22. Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
De vände då tillbaka och omtalade detta
23. och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
därinne.»
24. När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
bliva av detta.
25. Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26. Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
folket.
27. Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28. och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
oss.»
29. Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
lyda Gud mer än människor.
30. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
och dödat.
31. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
förlåtelse.
32. Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
33. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
dem.
34. Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
stund skulle föra ut männen.
35. Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
I tänken göra med dessa män.
36. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
honom förskingrades och blevo till intet.
37. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
trott på honom blevo förskingrade.
38. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
av människor, så kommer det att slås ned;
39. men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
40. Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.
41. Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
*44/06 Apostlagärningarna, 6 Kapitlet
Apostlagärningarna, 6 Kapitlet
Sju män utväljas för att besörja den
dagliga utdelningen. Församlingen
tillväxer. Stefanus drages inför Stora
rådet.
1. Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
2. Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
vid borden.
3. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
kunna sätta till att sköta denna syssla.
4. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»
5. Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
en proselyt från Antiokia.
6. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
händerna på dem.
7. Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.
8. Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
och tecken bland folket.
9. Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
upp för att disputera med Stefanus.
10. Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
talade.
11. Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
12. De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
rådet.
13. Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
14. Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
givit oss.»
15. Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.
*44/07 Apostlagärningarna, 7 Kapitlet
Apostlagärningarna, 7 Kapitlet
Stefanus' tal inför Stora rådet och hans
martyrdöd.
1. Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
2. Då sade han:
»Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
förrän han bosatte sig i Karran,
3. och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
drag till det land som jag skall visa dig.'
4. Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
därifrån till detta land, där I nu bon.
5. Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
hade någon son.
6. Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
7. 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
plats.'
8. Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9. Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
Egypten. Men Gud var med honom
10. och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
11. Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
12. Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
fäder åstad dit, en första gång.
13. Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
14. Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
15. Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
våra fäder.
16. Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
Sikem.
17. Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
Egypten,
18. till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
av Josef.
19. Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
att dessa icke skulle bliva vid liv.
20. Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
21. sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
22. Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
mäktig i ord och gärningar.
23. Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
sina bröder, Israels barn.
24. När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
egyptiern.
25. Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
26. Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
gören I då varandra orätt?'
27. Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
28. Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
29. Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
Madiams land och födde där två söner.
30. Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
31. När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
32. 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då
greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
33. Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.
34. Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
35. Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
honom i törnbusken.
36. Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
37. Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
38. Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
dem åt eder.
39. Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
40. och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
ut ur Egyptens land.'
41. Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
avguden och gladde sig över sina händers verk.
42. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?
43. Nej, I buren Moloks tält
och guden Romfas stjärna,
de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
Därför skall jag låta eder föras åstad
ända bortom Babylon.'
44. Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
45. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
46. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
till boning' åt Jakobs Gud.
47. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
48. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
det är såsom profeten säger:
49. 'Himmelen är min tron,
och jorden är min fotapall;
vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
50. Min hand har ju gjort allt detta.'
51. I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
52. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju
dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
som I själva nu haven förrått och dräpt,
53. I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
haven hållit den.»
54. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
och beto sina tänder samman mot honom.
55. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
56. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
Guds högra sida.»
57. Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
alla på en gång emot honom
58. och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena
lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
59. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
»Herre Jesus, tag emot min ande.»
60. Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta,
avsomnade han.
8:1. [1]
[1] Apg 8:1a hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
*44/08 Apostlagärningarna, 8 Kapitlet
1. Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.
Apostlagärningarna, 8 Kapitlet
Förföljelse mot församlingen i
Jerusalem. Evangelium predikat i
Samarien. Trollkarlen Simon. En etiopisk
hovmans dop.
Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i
Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över
Judeens och Samariens landsbygd.
2. Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
dödsklagan efter honom.
3. Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
fängelse.
4. Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade
evangelii ord.
5. Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och
predikade Kristus för folket där.
6. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde,
aktade de endräktigt på det som han talade.
7. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut
under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.
8. Och det blev stor glädje i den staden.
9. Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
häpnad, och som sade sig vara något stort.
10. Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne
är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»
11. Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
12. Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
och kvinnor.
13. Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora
tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
häpnad.
14. Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
15. Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
helig ande;
16. ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
17. De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
18. När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
som Anden blev given, bjöd han dem penningar
19. och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag
lägger händerna på undfår helig ande.»
20. Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i
fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
penningar.
21. Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
22. Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
om möjligt är, bliva dig förlåten.
23. Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
orättfärdighetens bojor.»
24. Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att
intet av det som I haven sagt må komma över mig.»
25. Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
evangelium i många samaritiska byar.
26. Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och
begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
27. Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man
for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där
tillbedja,
28. men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
profeten Esaias.
29. Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna
vagn.»
30. Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
31. Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
bredvid honom.
32. Men det ställe i skriften som han läste var detta:
»Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han icke sin mun.
33. Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte?
Ty hans liv ryckes undan från jorden.»
34. Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig
om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
annan?»
35. Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
36. Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då
sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag
döpes?»
37. [1]
38. Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
39. Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
fortsatte sin färd.
40. Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han
omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
kom till Cesarea.
[1] V. 37 se Nya testamentets text i Ordförkl.
*44/09 Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
Apostlagärningarna, 9 Kapitlet
Saulus omvändes, predikar i Damaskus och
i Jerusalem. Församlingen tillväxer.
Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.
1. Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
lärjungar, gick till översteprästen
2. och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män
eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
3. Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
4. Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
5. Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus,
den som du förföljer.
6. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
vad du har att göra.»
7. Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
8. Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
handen och ledde honom in i Damaskus.
9. Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
drack.
10. Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag,
Herre.»
11. Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
12. Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
13. Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
14. Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
15. Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
konungar och inför Israels barn;
16. och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
namns skull.»
17. Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
uppfylld av helig ande.»
18. Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
19. Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.
Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
Damaskus.
20. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
var Guds Son.
21. Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
»Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
föra sådana människor bundna till översteprästerna?»
22. Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.
23. När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
honom ur vägen;
24. men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
stadsportarna både dag och natt,
25. togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
26. När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
han verkligen var en lärjunge.
27. Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
predikat i Jesu namn.
28. Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
predikade frimodigt i Herrens namn;
29. och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
gjorde försök att röja honom ur vägen.
30. När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
sände honom därifrån vidare till Tarsus.
31. Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
32. Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
33. Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
legat till sängs; han var nämligen lam.
34. Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.
35. Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
omvände sig till Herren.
36. I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
detsamma som Dorkas).[2] Hon överflödade i goda gärningar och
gav allmosor rikligen.
37. Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
38. Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
dröjsmål komma till dem.
39. Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
40. Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
»Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
Petrus, satte hon sig upp.
41. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
framför den.
42. Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
Herren.
43. Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
namn Simon.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det
senare ett grekiskt.
*44/10 Apostlagärningarna, 10 Kapitlet
Apostlagärningarna, 10 Kapitlet
Kornelius' syn. Petrus' syn, hans besök
i Cesarea och hans predikan där. Det
första hedningdopet.
1. I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
så kallade italiska krigsskaran.
2. Han var en from man, som »fruktade Gud»[1] tillika med hela sitt
hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
till Gud.
3. En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
4. Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det,
herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina
allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
5. Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
ock kallas Petrus.
6. Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
havet.»
7. När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
hörde till hans närmaste följe,
8. och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
Joppe.
9. Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
bedja.
10. Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu
tillredde maten, föll han i hänryckning.
11. Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
ned till jorden.
12. Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
jorden, och alla slags himmelens fåglar.
13. Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
14. Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något
oheligt och orent.»
15. Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
16. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
åter upptagen till Himmelen.
17. Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
18. och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
Petrus, gästade där.
19. Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
20. Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
är jag som har sänt dem.»
21. Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som
I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
22. De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
säga.»
23. Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.
Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
några av bröderna i Joppe följde med honom.
24. Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade
på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
vänner.
25. Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
fötter.
26. Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en
människa.»
27. Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
där församlade.
28. Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man
förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
människa för ohelig eller oren.
29. Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
30. Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
framför mig,
31. och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
hava kommit i åminnelse inför Gud.
32. Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
33. Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
allt som har blivit dig befallt av Herren.»
34. Då öppnade Petrus sin mun och sade:
»Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till
personen',
35. utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
36. Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
frid, det ordet kännen I,
37. den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade --
38. förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
Gud var med honom.
39. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
på trä och dödade honom.
40. Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
uppenbar,
41. väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
honom, sedan han hade uppstått från de döda.
42. Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
och döda.
43. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
namn.»
44. Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
som hörde hans tal.
45. Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
46. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
47. Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att
dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
likaväl som vi?»
48. Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.
Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några
dagar.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*44/11 Apostlagärningarna, 11 Kapitlet
Apostlagärningarna, 11 Kapitlet
Petrus försvarar hedningdopet. Den
första hedningkristna församlingen
grundas i Antiokia. Understöd sändes
därifrån till bröderna i Judeen.
1. Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att
också hedningarna hade tagit emot Guds ord.
2. När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro
omskurna gå till rätta med honom;
3. de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.»
4. Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd
och ordning; han sade:
5. »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
från himmelen; och det kom ända ned till mig.
6. Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
krälande djur och himmelens fåglar.
7. Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta
och ät.'
8. Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt
eller orent kommit i min mun.'
9. För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'
10. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
åter upp till himmelen.
11. Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.
12. Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder
som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.
13. Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och
låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.
14. Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
du själv och hela ditt hus.'
15. Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.
16. Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte
med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'
17. Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
kunnat sätta mig emot Gud?»
18. När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
bättring som för till liv.»
19. De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
för judar.
20. Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
förkunnade evangelium om Herren Jesus.
21. Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
omvände sig till Herren.
22. Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
Barnabas till Antiokia.
23. När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
stadigt hålla sig till Herren.
24. Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
25. Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
26. Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».
27. Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
Antiokia.
28. Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
29. Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
Judeen.
30. Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
de det till de äldste.
*44/12 Apostlagärningarna, 12 Kapitlet
Apostlagärningarna, 12 Kapitlet
Jakob dödas. Petrus fängslas, men
befrias genom en Herrens ängel. Herodes
dör.
1. Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
dem som hörde till församlingen.
2. Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
3. När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
högtid.
4. Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
honom fram inför folket.
5. Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
enträget till Gud för honom.
6. Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
fängelset.
7. Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
8. Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln
till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»
9. Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
det var en syn han såg.
10. När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
detsamma försvann ängeln ifrån honom.
11. När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
väntat sig.»
12. När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
13. Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
Rode, för att höra vem det var.
14. Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
utanför porten.
15. Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon
bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är
väl hans ängel.»
16. Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
häpnad att det var han.
17. Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
ort.
18. Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
19. När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
Cesarea och vistades sedan där.
20. Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
deras land hade sin näring av konungens.
21. På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
sig på tronen och höll ett tal till dem.
22. Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
människas.»
23. Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.
24. Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
25. Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.
*44/13 Apostlagärningarna, 13 Kapitlet
Apostlagärningarna, 13 Kapitlet
Början av Paulus' första missionsresa:
Paulus utsändes med Barnabas från
Antiokia i Syrien; de predika evangelium
på Cypern och i Antiokia i Pisidien;
judarna förkasta, men hedningarna
mottaga evangelium.
1. I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
fosterbroder[1], och Saulus.
2. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
har kallat dem till.»
3. Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
begiva sig åstad.
4. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
5. Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
tjänare.
6. Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
Barjesus,
7. som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
begärde att få höra Guds ord.
8. Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
till tro.
9. Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
fäste ögonen på honom
10. och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
11. Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och
mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
som kunde leda honom.
12. När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
Herrens lära och kom till tro.
13. Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och
vände tillbaka till Jerusalem.
14. Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
sig där.
15. Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»
16. Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:
»I män av Israels hus och I som 'frukten Gud'[2], hören mig.
17. Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
18. Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
i öknen.
19. Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
han dessas land till arvedelar åt dem.
20. Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
21. Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
22. Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall
i alla stycken göra min vilja.'
23. Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
Frälsare åt Israel.
24. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
bättringens döpelse för hela Israels folk.
25. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den
vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'
26. Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
blivit sänt.
27. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
utsagor, vilka var sabbat föreläses;
28. och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
29. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
grav.
30. Men Gud uppväckte honom från de döda.
31. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
vittnen inför folket.
32. Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
33. såsom ock är skrivet i andra psalmen:
'Du är min Son,
jag har i dag fött dig.'
34. Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
dessa ord:
'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
som jag i trofasthet har givit åt David.'
35. Därför säger han ock i en annan psalm:
'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
36. När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
37. men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
38. Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
förlåtelse förkunnas för eder,
39. och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
friade.
40. Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
profeterna:
41. 'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
och bliven till intet;
ty en gärning utför jag i edra dagar,
en gärning som I alls icke skullen tro,
om den förtäljdes för eder.'»
42. När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
skulle tala för dem om samma sak.
43. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då
till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.
44. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
Guds ord.
45. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
46. Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten
det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
47. Ty så har Herren bjudit oss:
'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»
48. När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
evigt liv.
49. Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.
50. Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
område.
51. Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
till Ikonium.
52. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.
[1] Se Fosterbroder i Ordförkl.
[2] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*44/14 Apostlagärningarna, 14 Kapitlet
Apostlagärningarna, 14 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' första
missionsresa: Paulus och Barnabas
predika evangelium i Ikonium, Lystra och
Derbe och vända sedan tillbaka till
Antiokia i Syrien.
1. På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
kommo till tro;
2. men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
väckte deras förbittring mot bröderna.
3. Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
i det att han lät tecken och under ske genom dem.
4. Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
judarna, andra åter med apostlarna.
5. Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
ville misshandla och stena dem,
6. flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
7. Och där förkunnade de evangelium.
8. I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
hade aldrig kunnat gå.
9. Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
botad,
10. sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då
sprang mannen upp och begynte gå.
11. När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
i människogestalt.»
12. Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
13. Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
anställa ett offer.
14. Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
15. och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är'.
16. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
att gå sina egna vägar.
17. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
med mat och glädje.»
18. Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
icke offrade åt dem.
19. Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
honom ut ur staden, i tanke att han var död.
20. Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
sig upp och gick in i staden.
Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
Derbe.
21. Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
Antiokia
22. och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
som vi måste ingå i Guds rike.
23. Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
trodde på.
24. Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
Pamfylien.
25. Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
26. Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
det verk som de nu hade fullbordat.
27. Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
28. Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.
*44/15 Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
På ett möte i Jerusalem avgöres frågan
om hedningarnas ställning till den
mosaiska lagen. Barnabas och Paulus
skiljas från varandra. Paulus anträder
sin andra missionsresa.
1. Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta.»
2. Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
3. Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
4. När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.
5. Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses' lag.
6. Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
7. Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:
»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
8. Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.
9. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.
10. Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
11. Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de.»
12. Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
gjort bland hedningarna.
13. När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:
»Mina bröder, hören mig.
14. Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
15. Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
skrivet:
16. 'Därefter skall jag komma tillbaka
och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
17. för att ock övriga människor skola söka Herren,
alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
Så säger Herren, han som skall göra detta,
18. såsom han ock har vetat det förut av evighet.'
19. Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
20. utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
djur och från blod.
21. Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
var sabbat föreläses i synagogorna.»
22. Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
ledande män.
23. Och man översände genom dem följande skrivelse:
»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
24. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
att de hava haft något uppdrag av oss,
25. så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
våra älskade bröder,
26. vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
skull.
27. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
kungöra detsamma för eder.
28. Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
föreskrifter:
29. att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
väl.»
30. De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
31. Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
hugnesamma budskapet.
32. Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
33. Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
34. [1]
35. Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
Herren.
36. Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
37. Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
kallades Markus.
38. Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
arbete.
39. Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
40. Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
41. och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
församlingarna.
[1] V. 34 se Nya testamentets text i Ordförkl.
*44/16 Apostlagärningarna, 16 Kapitlet
Apostlagärningarna, 16 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' andra
missionsresa: han färdas genom Mindre
Asien, far över till Macedonien,
predikar evangelium i Filippi, fängslas
och befrias.
1. Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en
lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
kvinna och en grekisk fader,
2. och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
Ikonium.
3. Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars
skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.
4. Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
av apostlarna och de äldste i Jerusalem.
5. Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
förökades för var dag.
6. Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
provinsen Asien.
7. Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
8. Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.
9. Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien
och hjälp oss.»
10. När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
kallat oss att förkunna evangelium för dem.
11. Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
och dagen därefter till Neapolis
12. och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni,
är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades
vi någon tid.
13. På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned
och talade med de kvinnor som hade samlats dit.
14. Och en kvinna som »fruktade Gud»[1], en purpurkrämerska från
staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
Paulus talade.
15. Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon
nödgade oss därtill.
16. Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.
17. Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
»Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
eder frälsningens väg.»
18. Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig
och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder
jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund.
19. Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
dem till torget inför överhetspersonerna.
20. Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
»Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar
21. och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.»
22. Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.
23. Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.
24. Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.
25. Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.
26. Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
löstes.
27. Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
fångarna hade kommit undan.
28. Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty
vi äro alla här.»
29. Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
Silas, bävande.
30. Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag
göra för att bliva frälst?»
31. De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
frälst.»
32. Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
hans hus.
33. Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.
34. Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
på Gud.
35. Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
och läto säga: »Släpp ut männen.»
36. Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna
hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i
frid.»
37. Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,
utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»
38. Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde
att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.
39. Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
och bådo dem lämna staden.
40. När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
förmaningens ord till dem, drogo de vidare.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*44/17 Apostlagärningarna, 17 Kapitlet
Apostlagärningarna, 17 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' andra
missionsresa: han predikar evangelium i
Tessalonika, Berea och Aten.
1. Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;
>1 Tess. 2,1 f.
2. i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre
sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
skrifterna
3. och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för
eder är Messias.»
>Matt. 16,21. Luk. 24,26 f., 45 f.
4. Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»[1],
likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.
5. Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
inför folket.
6. Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som
hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
>Apg. 16,20. 24,5.
7. och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot
kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
konung.
>Luk. 23,2. Joh. 19,12.
8. Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
hörde detta.
9. Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
släppte dem därefter lösa.
10. Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till
judarnas synagoga.
>Apg. 9,25.
11. Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
>Joh. 5,39.
12. Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
13. Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
också där folket och väckte oro bland dem.
>1 Tess. 2,14 f.
14. Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
15. De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
det snaraste skulle komma till honom.
16. Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.
17. Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
»fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han
träffade där
18. Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:
»Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han
tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De evangelium om
Jesus och om uppståndelsen.
19. Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
»Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?
20. Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja
nu veta vad detta skall betyda.»
21. Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
dagen.
22. Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag
ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.
23. Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'
Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
är det jag nu kommer med budskap till eder.
24. Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
med händer,
>1 Mos. 1,1. 1 Kon. 8,27. Jes. 66,1 f. Apg. 7,48 f. 14,15.
25. ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
allt.
>Mos. 2,7. Job 33,4. Ps. 50,8 f. Jes. 42,5.
26. Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
vilka de skola bo --
>5 Mos. 32,8.
27. detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
icke är långt ifrån någon enda av oss.
>Ps. 145,18. Jes. 55,6. Jer. 23,23. Vish. 13,6. Rom. 1,20.
28. Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans
släkt.'
>Job 10,12. 12,10.
29. Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
genom mänsklig konst och uppfinning.
>1 Mos. 1,27. Jes. 40,18 f. Apg. 19,26.
30. Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
bättring.
>Luk. 24,47. Apg. 14,16. Tit. 2,11 f.
31. Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med
rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och
han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
låtit honom uppstå från de döda.»
>Ps. 9,9. Joh. 5,22, 27. Apg. 10,42.
32. När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga
gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu
en gång.»
>1 Kor. 1,22 f. 2,14.
33. Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.
34. Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland
dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
*44/18 Apostlagärningarna, 18 Kapitlet
Apostlagärningarna, 18 Kapitlet
Avslutningen av Paulus' andra
missionsresa: han förkunnar evangelium i
Korint, återvänder över Efesus och
Cesarea (möjligen också över Jerusalem)
till Antiokia. Början av Paulus' tredje
missionsresa: han färdas genom Mindre
Asien. -- Apollos kommer till Efesus och
far därifrån till Akaja.
1. Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
2. Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,
>Rom. 16,3. 1 Kor. 16,19. 2 Tim. 4,19.
3. och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
yrket tältmakare.
>Apg. 20,34. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.
4. Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
judar och greker.
>Apg. 17,17.
5. När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
betygade för judarna att Jesus var Messias.
>Apg. 9,22. 17,14 f.
6. Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme
över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till
hedningarna.»
>Matt. 10,14. Apg. 13,46, 51. 20,26.
7. Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
Justus, som »fruktade Gud»[1]; denne hade sitt hus invid
synagogan.
8. Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
trodde och läto döpa sig.
>1 Kor. 1,14.
9. Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,
utan tala och tig icke;
>Jes. 41,10. Apg. 16,9. 23,11. 1 Kor. 2,3.
10. ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.»
>Jos 1,5 f. Jer. 1,8. Joh. 10,16.
11. Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
undervisade i Guds ord.
12. Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen
13. och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
sätt som är emot lagen.»
14. När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
eder, I judar.
>Apg. 25,18 f.
15. Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
vara domare.»
16. Och så visade han bort dem från domstolen.
17. Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
därefter.
18. Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
nämligen bundit sig genom ett löfte.
>4 Mos. 6,2 f. Apg. 21,23 f.
19. Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.
20. Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
han samtyckte icke därtill,
21. utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jag
vända tillbaka till eder.» Och så lämnade han Efesus.
22. Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.
23. Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
Frygien och styrkte alla lärjungarna.
24. Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
25. Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg»[2] och talade,
brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
>Apg. 19,3 f.
26. Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla
och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
honom grundligare om »Guds väg».
27. Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
>1 Kor. 3,6.
28. Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
genom skrifterna att Jesus var Messias.
[1] Se Frukta Gud i Ordförkl.
[2] Se Väg i Ordförkl.
*44/19 Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' tredje
missionsresa: han predikar evangelium i
Efesus med stor framgång, men utsättes
för förföljelse, i det att guldsmeden
Demetrius ställer till ett upplopp emot
honom.
1. Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
han några lärjungar.
>Apg. 18,21, 24 f.
2. Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
helig ande är given.»
>Joh. 7,39. Apg. 2,38. 10,44 f.
3. Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:
»Vi döptes med Johannes' döpelse»
4. Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
>Matt. 3,11. Apg. 1,5. 11,16.
5. Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
dem, och de talade tungomål och profeterade.
>Apg. 2,4. 8,17.
7. Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
8. Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
rike.
9. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
menigheten talade illa om »den vägen»[1], vände han sig ifrån
dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
dessa i Tyrannus' lärosal.
>2 Kor. 6,17.
10. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
11. Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
>Mark. 16,20. Apg. 14,3.
12. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
>Apg. 5,15.
13. Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
predikar.
>Luk. 9,49 f.
14. Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
judisk överstepräst.
15. Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
>Mark. 1,34.
16. Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
sargade.
17. Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
blev storligen prisat.
18. Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
19. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar[2].
20. På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.
>Jes. 55,11. Apg. 6,7. 12,24.
21. Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
»Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
>Apg. 23,11. Rom. 1,13. 15,25.
22. Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
provinsen Asien.
>1 Kor. 4,17.
23. Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
>2 Kor. 1,8 f.
24. Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
hantverkarna en ganska stor inkomst.
25. Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
giver oss vår goda bärgning;
26. men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
människohänder icke äro gudar.
>Ps. 115,4 f. Jer. 10,3. Apg. 17,29.
27. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
lida avbräck i sitt stora anseende.»
28. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
är efesiernas Diana!»
29. Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
macedonier som voro Paulus' följeslagare
30. Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
honom det icke.
31. Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
32. Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
tillsammans.
33. Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
hålla ett försvarstal inför folket.
34. Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
Diana!»
35. Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
ned från himmelen?
36. Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
och icke företaga eder något förhastat.
37. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
38. Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
rätta.
39. Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
40. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
vi icke heller uppgiva.»
Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Se Silverpenning i Ordförkl.
*44/20 Apostlagärningarna, 20 Kapitlet
Apostlagärningarna, 20 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' tredje
missionsresa: han besöker Macedonien och
Grekland, återvänder genom Macedonien
och Troas, kommer till Miletus och
håller där ett avskedstal till
efesiernas äldste.
1. Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
Macedonien.
2. Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
många förmaningens ord, kom han till Grekland.
3. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla
därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
4. Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av
tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
Asien.
>Apg. 19,29. 21,29. Ef. 6,21.
5. Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
6. Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
där vistades vi i sju dagar.
7. På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
>Apg. 2,42 46. 1 Kor. 16,2
8. och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
där vi voro församlade.
9. Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
våningen; och när man tog upp honom, var han död
10. Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
>1 Kon. 17,21. 2 Kon. 4,32 f. Luk. 4,39.
11. Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
dagades; först då begav han sig i väg.
12. Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
tröstade.
13. Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
14. Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
och kommo sedan till Mitylene.
15. Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
16. Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
i Jerusalem.
17. Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
församlingens äldste.
18. Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
>Apg. 19,10.
19. huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
20. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
undervisa eder.
21. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
>Mark. 1,15. Luk. 24,47.
22. Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
att veta vad där skall vederfaras mig;
>Apg. 19,21.
23. allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
vänta mig.
>Upp . 9,16. 21,4, 11, 33.
24. Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
nåds evangelium.
>Apg. 21,13. Gal. 1,1. 2 Tim. 4,7. Tit. 1,3.
25. Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
26. Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
någons blod.
>Apg. 18,6.
27. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
rådslut.
28. Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
blod.
>Ef. 1,7. 1 Tim. 3,1 f. 4,16. 1 Petr. 1,18 f. 5,2. Upp. 5,9.
29. Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
>Matt. 7,15 f. Joh. 10,12 2 Petr. 2,1 f.
30. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
är, för att locka lärjungarna att följa sig.
>Gal. 4,17. 1 Joh. 2,18 f.
31. Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
eder.
>Mark. 13,35 f. Apg. 19,10. 1 Tess. 2,11.
32. Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
alla som äro helgade.
>Ef. 1,11. Kol. 1,12.
33. Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
>4 Mos. 16,16. 1 Sam. 12,3. Matt. 10,8 f. 1 Kor. 9,12.
>2 Kor. 11,9. 12,13.
34. I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
med mig.
>Apg. 18,3. 1 Kor. 4,12. 1 Tess. 2,9. 2 Tess. 3,8.
35. I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»
>Luk. 6,38.
36. När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
dem alla.
>Apg. 21,5 f.
37. Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
halsen och kysste honom innerligt;
38. och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
till skeppet.
*44/21 Apostlagärningarna, 21 Kapitlet
Apostlagärningarna, 21 Kapitlet
Paulus avslutar sin tredje missionsresa,
hjälper vid återkomsten till Jerusalem
några män att infria ett löfte,
överfalles därvid i helgedomen av
judarna och bortföres fängslad.
1. Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
Patara.
2. Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
det gingo vi ombord och lade ut.
3. Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
där skulle skeppet lossa sin last.
4. Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
han icke borde begiva sig till Jerusalem.
5. Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
bådo
>Apg. 20,36.
6. och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.
7. Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
dem en dag.
8. Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
stannade kvar hos honom.
>Apg. 6,5. Ef. 4,11.
9. Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
gåva.
>Apg. 2,17.
10. Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
>Apg. 11,28.
11. När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
hedningarnas händer.'»
>Apg. 20,22 f
12. När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
>Matt. 16,22.
13. Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
14. Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
sade: »Ske Herrens vilja.»
>Matt. 6,10. Luk. 22,42.
15. Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
upp till Jerusalem.
16. Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
lärjunge, som vi skulle gästa hos.
17. Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
glädje.
18. Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
ock alla de äldste.
>Apg. 15,13.
19. Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
bland hedningarna.
>Apg. 14,27. 15,4.
20. När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du
ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
till tro, och alla nitälska de för lagen.
>Apg. 15,1. Rom. 10,2 f.
21. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
efter vad stadgat är.
>Apg. 16,3. 1 Kor. 9,20 f.
22. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
kommit hit.
23. Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
hava bundit sig genom ett löfte.
>4 Mos. 6,2 f. Apg. 18,18.
24. Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
vandrar efter lagen och håller den.
25. Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
av förkvävda djur och för otukt.»
>Apg. 15,19 f.
26. Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
var och en särskild av dem.
>Apg. 24,18.
27. När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och
de grepo honom
28. och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man
som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker
in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»
>5 Mos. 23,3. Hes. 44,7 . Apg. 6,13. 24,6.
29. De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
helgedomen.
>Apg. 20,4.
30. Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.
31. Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
uppror.
32. Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,
upphörde de att slå Paulus
33. Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var
och vad han hade gjort.
34. Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså
för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
att man skulle föra honom till kasernen.
35. Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
på, att han måste bäras av krigsmännen,
36. ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»
>Apg. 22,22.
37. Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
»Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan
du tala grekiska?
38. Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
öknen?»
39. Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder
dig, tillstäd mig att tala till folket.»
40. Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där
han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade
blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade:
[1] Se Dolkmän i Ordförkl.
*44/22 Apostlagärningarna, 22 Kapitlet
Apostlagärningarna, 22 Kapitlet
Paulus' tal till folket i Jerusalem.
Judarnas förbittring.
1. »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
mitt försvar.»
>Apg. 7,2 f.
2. När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
mer stilla. Och han fortsatte:
3. »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för
Gud, såsom I allasammans i dag gören.
>Apg. 5,34. 8,3. 26,9 f. Rom. 10,2. 2 Kor. 11,22. Gal. 1,14.
4. Jag förföljde 'den vägen'[1] ända till döds, och både män och
kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;
>Apg. 9,1 f.
5. det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.
6. Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
kringstrålade mig.
>1 Kor. 15,8.
7. Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
8. Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är
Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'
9. Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
av den som talade till mig.
10. Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade
mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
sagt, som är dig förelagt att göra.'
11. Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
att jag kom in i Damaskus.
12. Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.
>Apg. 9,10 f
13. Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min
broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn
igen och såg upp på honom.
14. Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
mun.
>Apg. 3,14.
15. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
vad du har sett och hört.
16. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
synder, och åkalla därvid hans namn.'
>Apg. 2,38
17. Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning
>2 Kor. 12,2.
18. och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med
hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
vittnesbörd om mig.'
19. Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som
överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
dig.
20. Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
kläder, som dödade honom.'
>Apg. 7,58. 8,1.
21. Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
till hedningarna.'»
>Apg. 9,15. 13,2. Gal. 1,15 f. 2,8. Ef. 3,8. 1 Tim. 2,7.
>2 Tim. 1,11.
22. Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu
hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den
människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»
>Apg. 21,36.
23. Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
stoft upp i luften,
24. bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
att han finge veta varför de så ropade mot honom.
25. Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder
att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
rannsakning?»
>Apg. 16,37. 23,27.
26. När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?
Mannen är ju romersk medborgare.»
27. Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du
verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»
28. Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den
redan genom födelsen.»
29. Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han
var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
att han hade låtit fängsla honom.
30. Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus
anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom
bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma
tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom
inför dem.
[1] Se Väg i Ordförkl.
*44/23 Apostlagärningarna, 23 Kapitlet
Apostlagärningarna, 23 Kapitlet
Paulus talar inför Stora rådet. Judarna
stämpla mot hans liv. Han bortföres till
Cesarea.
1. Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
samvete.»
>Apg. 24,16. 2 Tim. 1,3.
2. Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
att de skulle slå honom på munnen.
>Joh. 18,22 f.
3. Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
>3 Mos. 19,15, 35. Hes. 13,10 f. Matt. 23,27.
4. Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
5. Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
skall du icke tala onda ord.'»
>2 Mos. 22,28.
6. Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
>Apg. 4,1 f. 24,15, 21. 26,5 f. Fil. 3,5.
7. Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
8. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
bekänna sig tro på både det ena och det andra.
>Matt. 22,23. Mark. 12,18. Luk. 20,27.
9. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
honom.»
>Apg. 5,39. 22,17 f. 25,25. 26,31.
10. Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
11. Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
måste du ock vittna i Rom.»
>Apg. 18,9. 19,21. 28,23.
12. När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
de hade dräpt Paulus.
13. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
14. Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
hava dräpt Paulus.
>Joh. 16,2.
15. Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»
16. Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
hört.
17. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
underrättelse att lämna honom.»
18. Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
19. Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
mig?»
20. Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
honom.
21. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
begäran.»
22. Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
23. Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
hundra spjutbärare.»
24. Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
25. Och han skrev ett brev, så lydande:
26. »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
27. Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
romersk medborgare.
>Apg. 21,27, 33. 22,25 f.
28. Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
ställa honom inför deras Stora råd.
29. Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
förtjänade död eller fängelse.
>Apg. 18,14 f. 26,31.
30. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
honom.»
31. Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
32. Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
ryttarna färdas vidare med honom.
33. När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
34. Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
han:
35. »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara
honom i Herodes' borg.
*44/24 Apostlagärningarna, 24 Kapitlet
Apostlagärningarna, 24 Kapitlet
Paulus anklagas inför Felix, försvarar
sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.
1. Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
landshövdingen klagomål mot Paulus.
>Apg. 23,2.
2. Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
anklagelsetal; han sade:
3. »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
många tacksägelser.
>Apg. 23,24 f.
4. Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
5. Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
huvudman för nasaréernas parti.
>Apg. 17,6.
6. Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
honom,
>Apg. 21,28 f.
7. [1]
8. och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»
9. De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.
10. Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
tog han till orda och sade:
»Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
11. Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
>Apg. 21,17
12. Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
folkskockning.
>Apg. 25,8. 28,17.
13. Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
för.
14. Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
vägen'[2], vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
profeterna,
15. och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
>Dan. 12,2. Joh. 5,28 f. Apg. 23,6.
16. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
samvete inför Gud och människor.
>Apg. 23,1. 1 Petr. 3,16.
17. Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
offer.
>Apg. 11,29 f. Rom. 15,25. Gal. 2,10.
18. Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
larm,
>Apg. 21,26 f.
19. av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
något att anklaga mig för.
20. Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,
21. om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de
dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
bland eder.'»
>Apg. 28,20.
22. Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen»[3], uppsköt
målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
undersöka eder sak.»
23. Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
närmaste från att vara honom till tjänst.
>Apg. 27,3. 28,16.
24. Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
honom om tron på Kristus Jesus.
25. Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får
läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»
26. Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.
27. När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
lämnade han Paulus kvar i fängelset.
[1] V. 7 se Nya testamentets text i Ordförkl.
[2] Se Väg i Ordförkl.
[3] Se Väg i Ordförkl.
*44/25 Apostlagärningarna, 25 Kapitlet
Apostlagärningarna, 25 Kapitlet
Paulus anklagas inför Festus, vädjar
till kejsaren, ställes inför konung
Agrippa.
1. Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
han från Cesarea upp till Jerusalem.
2. Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
honom klagomål mot Paulus.
>Apg. 24,1 f.
3. För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
kunde döda honom under vägen.
>Apg. 23,15 f.
4. Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
5. Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara
dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
är skyldig till något ont.»
6. Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på
domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
7. När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,
8. ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
helgedomen eller mot kejsaren.
>Apg. 24,12.
9. Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
inför mig i denna sak?»
10. Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av
sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt
gjort, såsom du själv mycket väl vet.
11. Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.» --
12. Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
»Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
fara.»
13. Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
Cesarea och hälsade på hos Festus.
14. Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'
sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en
man såsom fånge;
>Apg. 24,27.
15. och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
skyldig.
16. Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
mot anklagelsen.
17. Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
skulle föras fram.
18. Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
19. de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
>Apg. 18,15.
20. Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
till rätta i denna sak.
21. När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
kunde sända honom till kejsaren.»
22. Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja
höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra
honom.»
23. Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
>Matt. 10,18.
24. Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
sina rop att han icke borde få leva längre.
>Apg. 22,22.
25. Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
något som förtjänar döden;
>Apg. 23,9. 26,31 f.
26. men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert
besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför
har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
27. Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»
*44/26 Apostlagärningarna, 26 Kapitlet
Apostlagärningarna, 26 Kapitlet
Paulus' försvarstal inför konung
Agrippa.
1. Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för
din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
försvar:
2. »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
konung Agrippa,
3. som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför
beder jag dig höra mig med tålamod.
4. Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
folk och i Jerusalem.
5. Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig -- såframt de nu
vilja tillstå det -- att jag har tillhört det strängaste partiet
i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
>Apg. 23,6.
6. Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
lovat våra fäder,
>Apg. 13,32 f.
7. det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
>Apg. 24,15.
8. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
döda?
9. Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
mot Jesu, nasaréens, namn;
>Apg. 8,3. 9,1 f. 22,4 f.
10. så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
jag därför.
11. Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
städer.
12. När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
och uppdrag från översteprästerna,
13. fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
följeslagare.
14. Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
15. Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,
den som du förföljer.
16. Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
17. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,
18. för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
lott bland dem som äro helgade.'
>Jes 35,5 f. 42,7. 60,1. 61,1 f. Apg. 20,32. Ef. 1,11, 18.
>Kol. 1,12 f. 1 Petr. 2,9.
19. Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
synen,
>Gal. 1,16 f.
20. utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
>Matt. 3,8. Apg. 9,19 f., 26 f. 13,l4 f. 22,17 f.
21. För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
och försökte att döda mig.
>Apg. 21,30 f.
22. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
>Luk. 24,44 f.
23. nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
eget folk som till hedningarna.»
>Luk. 2,32. 1 Kor. 15,20. Kol. 1,18. Upp. 1,5.
24. När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»
>1 Kor. 2,14.
25. Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
jag talar sanna ord med lugn besinning.
26. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
vrå.
>Joh. 18,20.
27. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»
28. Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
och gör mig till kristen.»
29. Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
av dessa bojor.»
>1 Kor. 7,7.
30. Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
31. Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»
>Apg. 23,9. 25,25.
32. Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»
>Apg. 25,11.
*44/27 Apostlagärningarna, 27 Kapitlet
Apostlagärningarna, 27 Kapitlet
Paulus skickas såsom fånge till Rom,
lider skeppsbrott, bliver räddad.
1. När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
>Apg. 25,12.
2. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
>Apg. 19,29. 20,4. Kol. 4,10.
3. Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
och åtnjuta deras omvårdnad.
>Apg. 24,23. 28,16.
4. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
vinden låg emot.
5. Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6. Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
7. Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8. Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
9. Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan
förbi. Paulus varnade dem då
>3 Mos. 16,29. 23,27 f.
10. och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
skepp, utan ock för våra liv.»
>2 Kor. 11,25 f,
11. Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
det som Paulus sade.
12. Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
över vintern.
13. Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14. Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15. Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16. När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17. Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
skeppet så driva.
18. Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över bord.
19. På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
räddning.
21. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.
22. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
>Apg. 23,11.
24. 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25. Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26. Men på en ö måste vi bliva kastade.»
>Apg. 28,1.
27. När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
närmade sig något land.
28. De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
famnars djup.
29. Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
efter att det skulle dagas.
30. Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
ankaren ifrån förskeppet.
31. Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
32. Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.
33. Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
och förblivit fastande, utan att förtära något.
34. Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
huvudhår gå förlorat.
>Matt. 10,30. Luk. 12,7. 21,18.
35. När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
allas åsyn och bröt det och begynte äta.
>Joh. 6,11.
36. Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
37. Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.
38. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.
39. När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
skeppet driva upp på denna.
40. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
vinden och styrde mot stranden.
41. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
begynte brytas sönder av vågsvallet.
42. Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
fly undan simmande.
43. Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
i vattnet och söka komma i land,
44. och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
att komma välbehållna i land.
[1] Se Fastedagen i Ordförkl.
*44/28 Apostlagärningarna, 28 Kapitlet
Apostlagärningarna, 28 Kapitlet
Paulus övervintrar på ön Malta, kommer
fram till Rom, predikar där först för
judarna och sedan för hedningarna.
1. Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
Malta.
>Apg. 27,26.
2. Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
regnets och för köldens skull.
3. När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
sig fast vid hans hand.
4. Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
blivit räddad undan havet.»
5. Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
>Mark. 16,18. Luk. 10,19.
6. De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.
>Apg. 14,11.
7. I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
8. Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
händerna på honom och gjorde honom frisk.
9. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
10. Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.
11. Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
Tvillinggudarnas bilder.
12. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
13. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
dagen till Puteoli.
14. Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
inbjudning, i sju dagar.
På detta sätt kommo vi till Rom.
15. Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
tackade han Gud och fick nytt mod.
16. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.
>Apg. 24,23. 27,3.
17. Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
»Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
fånge.
>Apg. 21,30 f. 24,12. 25,8.
18. Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
>Apg. 23,9. 26,31 f.
19. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
mot mitt folk.
>Apg. 25,11.
20. Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
jag är bunden med denna kedja.»
>Apg. 23,6. 2l,2l. 26,# f. Ef. 6,20.
21. Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon
skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
berättat eller sagt något ont om dig.
22. Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om
det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
gensägelse.
>Luk. 2,34. Apg. 24,5.
23. Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om
Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur
profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
>Apg. 26,22.
24. Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
trodde icke.
>Apg. 17,4 f.
25. Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den
helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
>2 Petr. 1,21.
26. när han sade:
'Gå åstad och säg till detta folk:
Med hörande öron skolen I höra,
och dock alls intet förstå,
och med seende ögon skolen I se,
och dock alls intet förnimma.
>Jes. 6,9 f. Hes. 12,2. Matt. 13,14 f.
27. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
och med öronen höra de illa,
och sina ögon hava de tillslutit,
så att de icke se med sina ögon
eller höra med sina öron
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig'
28. Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
blivit sänd; de skola ock akta därpå.»[1]
>Ps. 67,3. 98,3. Luk. 3,6. 24,47. Apg. 13,46. 18,6.
30. I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;
31. och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.
*45/ Paulus' brev till romarna
*45/01 Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Rom,
uttrycker sin längtan efter att bland
dem få förkunna evangelium, talar om
huru människorna genom avguderi hava
förfallit till skamliga laster och allt
slags orättfärdighet.
1. Paulus, Jesu Kristi tjänare, kallad till apostel, avskild till
att förkunna Guds evangelium,
2. vilket Gud redan förut genom sina profeter hade i heliga
skrifter utlovat,
3. evangelium om hans Son, vilken såsom människa i köttet är född
av Davids säd
4. och såsom helig andevarelse är med kraft bevisad vara Guds Son,
allt ifrån uppståndelsen från de döda, ja, evangelium om Jesus
Kristus, vår Herre,
5. genom vilken vi hava fått nåd och apostlaämbete för att, hans
namn till ära, upprätta trons lydnad bland alla hednafolk,
6. bland vilka jämväl I ären, I som ären kallade och Jesu Kristi
egna --
7. jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro
kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår
Fader, och Herren Jesus Kristus.
8. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder
alla, därför att man i hela världen talar om eder tro.
9. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium
om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag
tänker på eder
10. och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett
gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill.
11. Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela
eder någon andlig nådegåva till att styrka eder;
12. jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få
hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.
13. Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet
att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon
frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills
blivit hindrad.
14. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa
har jag förpliktelser.
15. Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som
bon i Rom.
16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken.
17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»
18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
undertrycka sanningen.
19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
har ju uppenbarat det för dem.
20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur.
24. Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar.
25. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
högtlovad i evighet, amen.
26. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
27. sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön.
28. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
29. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
trätlystnad, svek, vrångsinthet;
30. de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
sina föräldrar,
31. oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
barmhärtighet mot andra.
32. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
likaså.
*45/02 Paulus' brev till romarna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 2 Kapitlet
Både judar och hedningar stå under Guds
rättvisa dom; ty Gud skall vedergälla
var och en efter hans gärningar. Lagen
gagnar judarna intet, om de icke hålla
den, och ej heller omskärelsen, om den
icke är en hjärtats omskärelse.
1. Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer.
Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom
du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.
2. Och vi veta att Guds dom verkligen kommer över dem som handla
så.
3. Men du menar väl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du
människa, som dömer dem som handla så, och dock gör detsamma som
de?
4. Eller föraktar du hans godhets, skonsamhets och långmodighets
rikedom, utan att förstå att denna Guds godhet vill föra dig
till bättring?
5. Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet samlar du ju
över dig vrede, som skall drabba dig på vredens dag, då när det
bliver uppenbart att Gud är en rättvis domare.
6. Ty »han skall vedergälla var och en efter hans gärningar».
7. Evigt liv skall han giva åt dem som med uthållighet i att göra
det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet.
8. Men över dem som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan
lyda orättfärdigheten, över dem kommer vrede och förtörnelse.
9. Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ,
som gör det onda, först och främst över judens, så ock över
grekens.
10. Men härlighet och ära och frid skall tillfalla var och en som
gör det goda, först och främst juden, så ock greken.
11. Ty hos Gud finnes intet anseende till personen;
12. alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och
alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda.
13. Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens
görare skola förklaras rättfärdiga.
14. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen
innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag,
15. då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras
hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett
vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar,
när dessa anklaga eller ock försvara dem.
16. Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det
evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som
är fördolt hos människorna.
17. Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av
Gud.
18. Du känner ock hans vilja, och eftersom du har fått din
undervisning ur lagen, kan du döma om vad rättast är;
19. och du tilltror dig att vara en ledare för blinda, ett ljus för
människor som vandra i mörker,
20. en uppfostrare för oförståndiga, en lärare för enfaldiga,
eftersom du i lagen har uttrycket för kunskapen och sanningen.
21. Du som vill lära andra, du lär icke dig själv! Du som predikar
att man icke skall stjäla, du begår själv stöld!
22. Du som säger att man icke skall begå äktenskapsbrott, du begår
själv sådant brott! Du som håller avgudarna för styggelser, du
gör dig själv skyldig till tempelrån!
23. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att överträda
lagen,
24. ty, såsom det är skrivet, »för eder skull varder Guds namn
smädat bland hedningarna».
25. Ty väl är omskärelse till gagn, om du håller lagen; men om du är
en lagöverträdare, så är du med din omskärelse dock oomskuren.
26. Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall han då icke,
fastän han är oomskuren, räknas såsom omskuren?
27. Jo, och han som i följd av sin härkomst är oomskuren, men ändå
fullgör lagen, skall bliva dig till dom, dig som äger lagens
bokstav och omskärelsen, men likväl är en lagöverträdare.
28. Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är
det omskärelse, som sker utvärtes på köttet.
29. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är
hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av
bokstaven; och han har sin berömmelse, icke från människor, utan
från Gud.
*45/03 Paulus' brev till romarna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 3 Kapitlet
Judarna hava väl det företrädet att de
äga Guds löftesord, men de äro dock
syndare inför honom, de såväl som
hedningarna. Åt alla har Gud likväl
berett rättfärdighet genom tro på Jesus
Kristus.
1. Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av
omskärelsen?
2. Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att
de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
3. Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras
trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
4. Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är
en lögnare». Så är ju skrivet:
»På det att du må finnas rättfärdig i dina ord
och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»
5. Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa
Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som
låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom
vore det fråga om en människa.)
6. Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
7. Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet
ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag
likväl dömas såsom syndare?
8. Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte
komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra,
och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta
sin dom.
9. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra?
Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar
och greker för att allasammans vara under synd.
10. Så är ock skrivet:
»Ingen rättfärdig finnes,
icke en enda.
11. Ingen förståndig finnes,
ingen finnes som söker Gud.
12. Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga,
ingen finnes som gör vad gott är,
det finnes ingen enda.
13. En öppen grav är deras strupe,
sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift är inom deras läppar.
14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
15. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
16. Förödelse och elände är på deras vägar,
17. och fridens väg känna de icke.
18. Guds fruktan är icke för deras ögon.»
19. Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som
hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela
världen stå med skuld inför Gud;
20. ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.
Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.
21. Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit
uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
22. en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla
dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.
23. Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
24. och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,
genom förlossningen i Kristus Jesus,
25. honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom
tro, i hans blod. Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade
haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu
visa att han dock var rättfärdig.
26. Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han
är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara
rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på
Jesus.
27. Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom
vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en
trons lag.
28. Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom
tro, utan laggärningar.
29. Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock
hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,
30. så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna
rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.
31. Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra
tvärtom lag gällande.
*45/04 Paulus' brev till romarna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 4 Kapitlet
Abraham blev rättfärdig, icke genom
gärningar, utan genom att tro; så skola
ock vi, oomskurna såväl som omskurna,
genom tro vinna rättfärdighet.
1. Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
2. Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att
berömma sig av. Dock icke inför Gud.
3. Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet.»
4. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad
icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
5. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom
som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
rättfärdighet.
6. Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar
rättfärdighet, utan gärningar:
7. »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
och vilkas synder äro överskylda.
8. Salig är den man
som Herren icke tillräknar synd.»
9. Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de
oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till
rättfärdighet».
10. Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade
blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde
icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var
oomskuren.
11. Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den
rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var
oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna
som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
12. Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana
som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den
tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
13. Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick
det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom
rättfärdighet av tro.
14. Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron
till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
15. Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag
finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
16. Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så
att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott
för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som
allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
17. enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva
en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han
trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de
ting som icke äro till, likasom voro de till.
18. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och
trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter
vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
19. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans
egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal
-- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
20. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer
starkare i sin tro; ty han ärade Gud
21. och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också
mäktig att hålla.
22. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
23. Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom
gällde det allenast honom,
24. utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl
oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår
Herre,
25. vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår
rättfärdiggörelses skull.
*45/05 Paulus' brev till romarna, 5 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 5 Kapitlet
Rättfärdiggörelsens frukter. Synd och
död hava kommit genom Adam,
rättfärdighet och liv genom Kristus.
1. Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus[1]
2. -- genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi
nu stå -- och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet.
3. Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra
lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet,
4. och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp,
5. och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är
utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit
oss given.
6. Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne,
döden för oss ogudaktiga.
7. Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man --
om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som
har gjort honom gott --
8. men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för
oss, medan vi ännu voro syndare.
9. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit
rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva
frälsta undan vredesdomen.
10. Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom
genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit
försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.
11. Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre
Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.
12. Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i
världen och genom synden döden; och så har döden kommit över
alla människor, eftersom de alla hava syndat.
13. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd
tillräknas icke där ingen lag finnes;
14. och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet
också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i
likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som
skulle komma.
15. Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med
syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit
döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i
och genom nåd -- vilken, också den, är kommen genom en enda
människa, Jesus Kristus -- blivit på ett överflödande sätt de
många beskärd.
16. Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom
denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till
en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och
ledde till en rättfärdiggörelsedom.
17. Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde
genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den
överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde
i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus. --
18. Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla
människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom
genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla
människor till en rättfärdiggörelse som medför liv.
19. Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå
såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå
såsom rättfärdiga.
20. Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så
mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade
nåden mycket mer.
21. Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så
skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till
evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.
[1] Eller: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, må vi hava
frid osv.
*45/06 Paulus' brev till romarna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 6 Kapitlet
Vi skola dö från synden och leva ett
nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens
tjänst, icke i syndens.
1. Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden
skall bliva så mycket större?
2. Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu
kunna leva i den?
3. Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus
Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
4. Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med
honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom
Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i
liv.
5. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola
vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
6. Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med
honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke
mer tjäna synden.
7. Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
8. Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med
honom,
9. eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de
döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
10. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans
liv är ett liv för Gud.
11. Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven
för Gud, i Kristus Jesus.
12. Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så
att I lyden deras begärelser.
13. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara
orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst,
såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar
i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen.
14. Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under
lagen, utan under nåden.
15. Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under
lagen, utan under nåden? Bort det!
16. I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda
honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare
sig det är under synden, vilket leder till död, eller under
lydnaden, vilket leder till rättfärdighet.
17. Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens
tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I
följen den lära som har givits eder till mönsterbild,
18. och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven
blivit tjänare under rättfärdigheten --
19. om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets
skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och
orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu
ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse.
20. Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån
rättfärdighetens tjänst;
21. men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens
för; änden på sådant är ju döden.
22. Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds
tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och
änden bliver att I undfån evigt liv.
23. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av
nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.
*45/07 Paulus' brev till romarna, 7 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 7 Kapitlet
Vår frihet ifrån lagen. Lagen och
synden. Människans vanmakt i striden mot
köttet.
1. Eller veten I icke, mina bröder -- jag talar ju till sådana som
känna lagen -- att lagen råder över en människa för så lång tid
som hon lever?
2. Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge
denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som
band henne vid mannen.
3. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man
lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då
är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska,
om hon giver sig åt en annan man.
4. Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade
från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har
uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud.
5. Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga
lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till
att bära frukt åt döden.
6. Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det
varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya
väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.
7. Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden
skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag
hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du
skall icke hava begärelse.»
8. Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet
allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död.
9. Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden
liv,
10. och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var
givet till liv, det blev mig till död;
11. ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och
dödade mig genom det.
12. Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och
rättfärdigt och gott.
13. Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det!
Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att
den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog
över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig,
genom budordet.
14. Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur,
såld till träl under synden.
15. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju
icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.
16. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt
lagen och vidgår att den är god.
17. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i
mig.
18. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott;
viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår
jag icke.
19. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag
icke vill, det gör jag.
20. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som
gör det, utan synden, som bor i mig.
21. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den
lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig.
22. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag;
23. men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid
med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under
syndens lag, som är i mina lemmar.
24. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens
kropp? --
25. Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!
Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min
håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
*45/08 Paulus' brev till romarna, 8 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 8 Kapitlet
Genom Kristus frälsas vi ifrån
fördömelsen och få kraft att vandra icke
efter köttet, utan efter Anden. Såsom
Guds barn skola vi efter denna tidens
lidanden gå till Guds härlighet.
1. Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
2. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån
syndens och dödens lag.
3. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad
genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden,
sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i
köttet.
4. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter
köttet, utan efter Anden.
5. Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet
tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till
vad Anden tillhör.
6. Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
7. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke
är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.
8. Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
9. I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om
eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande,
han hör icke honom till.
10. Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden,
för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
11. Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder,
så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också
edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.
12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet,
så att vi skola leva efter köttet.
13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande
döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen
känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: »Abba! Fader!»
16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar
och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att
också med honom bliva förhärligade.
18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i
jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns
uppenbarelse.
20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget
val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en
förhoppning skulle finnas,
21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin
träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör
Guds barns härlighet.
22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar
och våndas.
23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden
såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat
är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan
ser?
25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med
ståndaktighet.
26. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen
böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för
oss med outsägliga suckar.
27. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det
är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.
28. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det
bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.
29. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock
förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så
att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.
30. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem
som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han
har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.
31. Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?
32. Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
honom?
33. Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
34. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
sida, han manar ock gott för oss.
35. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
nakenhet eller fara eller svärd?
36. Så är ju skrivet:
»För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
37. Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
älskat oss.
38. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
39. varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre.
*45/09 Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet
Icke alla av Israel voro rätta
israeliter; Gud har kallat jämväl dem
som icke äro av Israel till att bliva
hans folk, genom rättfärdighet av tro.
1. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt
samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2. när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
mitt hjärta.
3. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
efter köttet.
4. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
5. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
härstamma från Israel.
7. Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
dig.»
8. Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
9. Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
10. Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
11. Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds
utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
12. det ordet:
»Den äldre skall tjäna den yngre.»
13. Så är ock skrivet:
»Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag.»
14. Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
Bort det!
15. Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
jag vill förbarma mig över.»
16. Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
utan på Guds barmhärtighet.
17. Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
skall varda förkunnat på hela jorden.»
18. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
förhärdar han.
19. Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
väl någon stå emot hans vilja?»
20. O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
21. Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
mindre hedersamt?
22. Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
23. Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
hade berett till härlighet?
24. Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
25. Så säger han ock hos Oseas:
»Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla 'mitt folk',
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla 'min älskade'.
26. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
'I ären icke mitt folk',
där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
27. Men Esaias utropar om Israel:
»Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28. Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast.»
29. Och det är såsom redan Esaias har sagt:
»Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika.»
30. Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
rättfärdighet som kommer av tro,
31. under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
har kommit till någon sådan lag.
32. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
stötestenen,
33. såsom det är skrivet:
»Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam.»
*45/10 Paulus' brev till romarna, 10 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 10 Kapitlet
Judarna fara vilse, då de vilja vinna
rättfärdighet genom laggärningar och
icke genom tro, fastän evangelium har
blivit predikat för dem.
1. Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
är att de må bliva frälsta.
2. Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
Dock göra de detta icke med rätt insikt.
3. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
under rättfärdigheten från Gud.
4. Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
och en som tror.
5. Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
6. Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen
(nämligen för att hämta Kristus ned)?'
7. ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
hämta Kristus upp ifrån de döda?'»
8. Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
9. Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
frälst.
10. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
bekännelse bliver man frälst.
11. Skriften säger ju:
»Ingen som tror på honom skall komma på skam.»
12. Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
åkalla honom.
13. Ty
»var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst».
14. Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
15. Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
Så är och skrivet:
»Huru ljuvliga äro icke fotstegen
av de män som frambära gott budskap!»
16. Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
»Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»
17. Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
ord.
18. Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
visserligen; det heter ju:
»Deras tal har gått ut över hela jorden,
och deras ord till världens ändar.»
19. Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
Redan Moses säger:
»Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»
20. Och Esaias går så långt, att han säger:
»Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.»
21. Men om Israel säger han:
»Hela dagen har jag uträckt mina händer
till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»
*45/11 Paulus' brev till romarna, 11 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 11 Kapitlet
En kvarleva av Israel är redan upptagen
till nåd. Genom det övriga Israels otro
har frälsningen kommit till hedningarna;
genom hedningarnas tro skall så åter
hela Israel bliva fört till tro och
frälsning.
1. Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
stam.
2. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
dessa ord:
3. »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
4. Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
5. Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
en utkorelse som har skett av nåd.
6. Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.
7. Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
blivit förstockade.
8. Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
med; så är det ännu i dag.»
9. Och David säger:
»Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning.
10. Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid.»
11. Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
avund».
12. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!
13. Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt
--
14. om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
15. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
döda?
16. Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
17. Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
18. så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
roten, utan att roten bär dig.
19. Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
som en del grenar brötos bort.»
20. Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
lev i fruktan.
21. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
heller skona dig.
22. Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
23. Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
24. Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25. Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26. och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
»Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27. Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
28. Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
skull.
29. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
30. Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
31. så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
barmhärtighet.
32. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
förbarma sig över dem alla.
33. O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar!
34. Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare?
35. Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?»
36. Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
tillhör äran i evighet, amen.
*45/12 Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet
Förmaningar till en helig vandel i
ödmjukhet, inbördes tjänstaktighet,
plikttrohet och kärlek.
1. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
välbehagligt offer -- eder andliga tempeltjänst.
2. Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
och fullkomligt.
3. Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
4. Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
lemmarna icke hava samma förrättning,
5. så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
6. Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
av sin tro;
7. har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
8. är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
övar barmhärtighet, han göre det med glädje.
9. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
det goda.
10. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
varandra i inbördes hedersbevisning.
11. Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
tjänen Herren.
12. Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
13. Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
gästvänlighet.
14. Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
15. Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
16. Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
Hållen icke eder själva för kloka.
17. Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
är inför var man.
18. Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
på eder beror.
19. Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
vedergälla det, säger Herren.»
20. Fastmer,
»om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
om han är törstig, så giv honom att dricka;
ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»
21. Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
det goda.
*45/13 Paulus' brev till romarna, 13 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 13 Kapitlet
Förmaningar till underdånighet under
överheten, till kärlek mot nästan och
till en hövisk vandel.
1. Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
är förordnad av Gud.
2. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
dom.
3. Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
prisad av den,
4. ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
vredesdomen över den som gör vad ont är.
5. Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
6. Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.
7. Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
8. Varen ingen något skyldiga -- utom när det gäller kärlek till
varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
9. De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse»
och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
10. Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
uppfyllelse.
11. Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
12. Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
13. Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
kiv och avund.
14. Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.
*45/14 Paulus' brev till romarna, 14 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 14 Kapitlet
Plikter mot de svaga i tron, som hysa
betänkligheter rörande vissa utvärtes
ting.
1. Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
att döma över andras betänkligheter.
2. Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
3. Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
4. och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.
5. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla
dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.
6. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för
Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han
tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör
han detta för Herren, och han tackar Gud.
7. Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig
själv.
8. Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.
Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.
9. Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han
skall vara herre över både döda och levande.
10. Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför
föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds
domstol.
11. Ty det är skrivet:
»Så sant jag lever, säger Herren,
för mig skola alla knän böja sig,
och alla tungor skola prisa Gud.»
12. Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig
själv.
13. Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att
ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som
bliver honom till fall.
14. Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt
är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det
för honom orent.
15. Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du
icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för
den som Kristus har lidit döden för.
16. Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för
smädelse.
17. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet
och frid och glädje i den helige Ande.
18. Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och
håller provet inför människor.
19. Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till
inbördes uppbyggelse.
20. Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent,
men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den
människan till ondo;
21. du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin
och från annat som för din broder bliver en stötesten.
22. Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den
som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har
prövat vara rätt.
23. Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han
dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av
tro, det är synd.
*45/15 Paulus' brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 15 Kapitlet
Paulus förmanar till saktmod och
endräkt, talar om ändamålet med sitt
brev och om sin apostoliska kallelse,
redogör för sina tillämnade resor, beder
om församlingens förbön.
1. Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter
och att icke leva oss själva till behag.
2. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till
fromma och honom till uppbyggelse.
3. Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom
skedde såsom det är skrivet:
»Dina smädares smädelser hava fallit över mig.»
4. Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss
till undervisning, för att vi, genom ståndaktighet och genom den
tröst som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.
5. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens
till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse,
6. så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu
Kristi, Gud och Fader.
7. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom
Kristus, Gud till ära, har upptagit eder.
8. Vad jag vill säga är detta: För de omskurna har Kristus blivit
en tjänare, till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet, för att
bekräfta de löften som hade givits åt fäderna;
9. hedningarna åter hava fått prisa Gud för hans barmhärtighets
skull. Så är ock skrivet:
»Fördenskull vill jag prisa dig bland hedningarna
och lovsjunga ditt namn.»
10. Och åter heter det:
»Jublen, I hedningar, med hans folk»;
11. så ock:
»Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk.»
12. Så säger ock Esaias: »Telningen från Jessais rot skall komma,
ja, han som skall stå upp för att råda över hedningarna; på
honom skola hedningarna hoppas.»
13. Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i tron, så
att I haven ett överflödande hopp i den helige Andes kraft.
14. Jag är väl redan nu viss om att I, mina bröder, av eder själva
ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd jämväl
att förmana varandra.
15. Dock har jag, på ett delvis något dristigt sätt, skrivit till
eder med ytterligare påminnelser, detta i kraft av den nåd som
har blivit mig given av Gud:
16. att jag nämligen skall förrätta Kristi Jesu tjänst bland
hedningarna och vara en prästerlig förvaltare av Guds
evangelium, så att hedningarna bliva ett honom välbehagligt
offer, helgat i den helige Ande.
17. Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig
av i fråga om min tjänst inför Gud.
18. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad
Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom
mig, med ord och med gärning,
19. genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har
jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien,
överallt förkunnat evangelium om Kristus.
20. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium,
där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en
annans grundval;
21. utan så har skett, som skrivet är:
»De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se,
och de som intet hava hört skola förstå.»
22. Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit
förhindrad att komma till eder.
23. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och
under ganska många år har längtat efter att komma till eder,
24. vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag
hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av
eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån
har fått min längtan efter eder stillad.
25. Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga.
26. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett
sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i
fattigdom.
27. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos
dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så
äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt
lekamliga goda. --
28. När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som
har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien
och taga vägen genom eder stad.
29. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi
välsignelse i fullt mått.
30. Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus
Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp,
genom att bedja för mig till Gud,
31. att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det
understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl
mottaget av de heliga.
32. Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och
vederkvicka mig tillsammans med eder.
33. Fridens Gud vare med eder alla. Amen.
*45/16 Paulus' brev till romarna, 16 Kapitlet
Paulus' brev till romarna, 16 Kapitlet
Anbefallning för Febe. Hälsningar.
Varning för falska lärare. Slutord.
1. Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är
församlingstjänarinna i Kenkrea.
2. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och
bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv
varit ett stöd för många och jämväl för mig.
3. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus.
4. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar
dem därför, utan också alla hednaförsamlingar.
5. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus.
Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem
som i provinsen Asien hava kommit till Kristus.
6. Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder.
7. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som
hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än
jag hava varit i Kristus.
8. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren.
9. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min
älskade broder.
10. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra
till Aristobulus' hus.
11. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus' hus,
som äro i Herren.
12. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis,
den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren.
13. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också
för mig har varit en moder.
14. Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de
bröder som äro tillsammans med dem.
15. Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas
och alla de heliga som äro tillsammans med dem.
16. Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar
hälsa eder.
17. Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som
vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den
lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.
18. Ty sådana tjäna icke vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och
genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga
människors hjärtan.
19. Eder lydnad är ju känd av alla. Över eder gläder jag mig
därför; men jag skulle önska att I voren visa i fråga om det
goda, och menlösa i fråga om det onda.
20. Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra
fötter.
Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
21. Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och
Jason och Sosipater, mina landsmän.
22. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i
Herren.
23. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus,
stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder.
24. [1]
25. Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag
förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu
avslöjade hemlighet som förut under evärdliga tider har varit
outtalad,
26. men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens
befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter, kungjord
bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad --
27. honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i
evigheternas evigheter. Amen.
[1] V. 24 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.
*46/ Paulus' första brev till korintierna
*46/01 Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Korint,
tackar Gud för den nåd som har blivit
dem given, förmanar till enighet,
framhåller huru talet om korset väl är
för många människor en dårskap, men för
de kallade en Guds kraft, och huru Gud
har utvalt just dem som i världen äro
ringaktade.
1. Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, så ock
brodern Sostenes,
2. hälsar den Guds församling som finnes i Korint, de i Kristus
Jesus helgade, dem som äro kallade och heliga, jämte alla andra
som åkalla vår Herres, Jesu Kristi, namn, på alla orter där de
eller vi bo.
3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
4. Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har
blivit eder given i Kristus Jesus,
5. att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i
fråga om allt vad tal och kunskap heter.
6. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder,
7. så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I
vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.
8. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären
ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.
9. Gud är trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till
gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.
10. Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi,
namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta
söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma
sinnelag och samma tänkesätt.
11. Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder,
mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.
12. Härmed menar jag att bland eder den ene säger: »Jag håller mig
till Paulus», den andre: »Jag håller mig till Apollos», en
annan: »Jag håller mig till Cefas», åter en annan: »Jag håller
mig till Kristus.» --
13. Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder?
Och icke bleven I väl döpta i Paulus' namn?
14. Jag tackar Gud för att jag icke har döpt någon bland eder utom
Krispus och Gajus,
15. så att ingen kan säga att I haven blivit döpta i mitt namn.
16. Dock, jag har döpt också Stefanas' husfolk; om jag eljest har
döpt någon vet jag icke.
17. Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
18. Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
19. Det är ju skrivet:
»Jag skall göra de visas vishet om intet,
och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»
20. Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
visdom till dårskap?
21. Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
predikas frälsa dem som tro.
22. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
23. vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
stötesten och för hedningarna en dårskap,
24. men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
25. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
starkare än människor.
26. Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
27. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
han skulle låta de visa komma på skam.
28. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var
-- för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
29. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
Gud.
30. Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
och till förlossning,
31. för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
sig, han berömme sig av Herren.»
*46/02 Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus har icke kommit till korintierna
med mänsklig visdoms höga ord. En
djupare visdom finnes, vilken Gud har
beskärt åt dem som älska honom. Denna
visdom mottages icke av den människa som
saknar Guds Ande.
1. När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd.
2. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
3. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan.
4. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
5. ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft.
6. Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
vilkas makt bliver till intet.
7. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
bliva oss till härlighet,
8. och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
9. Vi tala -- såsom det heter i skriften -- »vad intet öga har sett
och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
10. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
11. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
Guds Ande.
12. Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.
13. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
tyda andliga ting för andliga människor.
14. Men en »själisk»[1] människa tager icke emot vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
15. Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
hon icke utgrundas av någon.
16. Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
så att han skulle kunna undervisa honom?»
Men vi hava Kristi sinne.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/03 Paulus' första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 3 Kapitlet
Huru en kristen församling bör betrakta
sina lärare. Vikten av att bygga rätt på
den sanna grunden, Kristus, och icke på
egen visdom eller på mänskliga lärare.
1. Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
2. Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,
3. eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
vandren I icke då på vanligt människosätt?
4. När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
»Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
människor?
5. Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
beskärt åt var och en av dem.
6. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
7. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
8. Den som planterar och den som vattnar -- den ene är såsom den
andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
sitt särskilda arbete.
9. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
byggnad.
10. Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
var och en må se till, huru han bygger därpå.
11. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
Jesus Kristus;
12. men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
stenar eller med trä, hö och strå,
13. så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
verk. »Den dagen»[1] skall göra det kunnigt; ty den skall
uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
elden pröva.
14. Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
bliver beståndande, så skall han undfå lön;
15. men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.
16. Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder?
17. Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.
18. Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
han skall kunna bliva vis.
19. Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
skrivet:
»Han fångar de visa i deras klokskap»;
20. så ock:
»Herren känner
de visas tankar,
han vet att de äro fåfängliga.»
21. Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till;
22. det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen,
det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall
komma, alltsammans hör eder till.
23. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.
[1] Se Dagen i Ordförkl.
*46/04 Paulus' första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus står såsom Kristi tjänare icke
under människors dom, utan under Guds.
Korintierna må taga sig till vara för
partisinne och högmod; de må besinna att
apostlarna själva för evangelii skull
måste leva i ringhet, utsatta för
världens förakt.
1. Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
så må man anse oss.
2. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
befinnas vara trogen.
3. För mig betyder det likväl föga att I -- eller överhuvud någon
mänsklig domstol -- sätten eder till doms över mig. Ja, jag
vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
4. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
5. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
av Gud den berömmelse som honom tillkommer.
6. Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
lärare.
7. Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
dig givet?
8. I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
bliva edra medkonungar.
9. Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
ju blivit för världen, för både änglar och människor.
10. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
föraktade.
11. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
hemvist,
12. vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
13. man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
ännu alltjämt.
14. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
såsom en förmaning till mina älskade barn.
15. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
evangelium födde eder till liv.
16. Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.
17. Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
förkunnar allestädes, i alla församlingar.
18. Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
förmenande att jag icke skulle komma till eder.
19. Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
deras kraft.
20. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
21. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
i kärlek och saktmods ande?
*46/05 Paulus' första brev till korintierna, 5 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 5 Kapitlet
Svår otuktssynd säges förekomma bland
korintierna. Paulus angiver huru
församlingen bör förfara mot dem som
göra sig skyldiga till sådan synd eller
till andra svåra synder.
1. Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
2. Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
som har gjort detta.
3. Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
4. i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
med vår Herre Jesu kraft,
5. och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.
6. Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
litet surdeg syrar hela degen?
7. Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
nämligen Kristus.
8. Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
sanningens osyrade bröd.
9. Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
umgänge med otuktiga människor --
10. detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
annars måsten I ju rymma ur världen.
11. Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
äta tillsammans med honom.
12. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
Dem som äro innanför haven I ju att döma;
13. dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
eder den som är ond.»
*46/06 Paulus' första brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 6 Kapitlet
Korintierna böra icke gå till rätta med
varandra, allra minst inför hednisk
domstol. Otukt tillhör icke den
kristliga friheten, utan är en synd mot
Gud, ty människans kropp är Guds Andes
tempel.
1. Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
orättfärdiga?
2. Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
döma i helt ringa mål?
3. I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
icke då kunna döma i timliga ting?
4. Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
församlingen!
5. Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
bröder?
6. Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
det inför de otrogna?
7. Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
icke hellre andra göra eder skada?
8. I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
bröder.
9. Veten I då icke att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till
arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller
avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka
sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd,
10. varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller
roffare skola få Guds rike till arvedel.
11. Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder
rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i
Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.
12. »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
13. Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud
göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för
Herren, och Herren för kroppen;
14. och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft
uppväcka oss.
15. Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu
taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!
16. Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver
en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»
17. Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.
18. Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom
kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen
kropp.
19. Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande,
som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke
ären edra egna?
20. I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i
eder kropp.
*46/07 Paulus' första brev till korintierna, 7 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 7 Kapitlet
Råd och föreskrifter för korintierna
angående äktenskap och ogift stånd m. m.
1. Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:
En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
2. men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
och var kvinna sin egen man.
3. Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
hustrun sin man.
4. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
5. Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
6. Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
befallning.
7. Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var
och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
andre så.
8. Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
om de förbliva i samma ställning som jag.
9. Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.
10. Men dem som äro gifta bjuder jag -- dock icke jag, utan Herren;
En hustru må icke skilja sig från sin man
11. (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller
förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin
hustru.
12. Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som
hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna
är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke
förskjuta henne.
13. Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne
är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke
förskjuta mannen.
14. Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och
den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han
är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de
heliga. --
15. Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få
skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång
underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.
16. Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man?
Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?
17. Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har
bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat
honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
18. Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke
åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren,
så låte han icke omskära sig.
19. Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt
beror på huruvida han håller Guds bud.
20. Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev
kallad.
21. Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till
sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre
därav[1].
22. Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är
en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit
kallad, en Kristi livegne.
23. I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors
trälar.
24. Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning
vari han har blivit kallad.
25. Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att
åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd,
såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende
värd.
26. Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att
den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.
27. Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan
hustru, så sök icke att få hustru.
28. Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej
heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som
så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle
gärna vilja skona eder.
29. Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må
härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,
30. och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig
såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de
icke behålla det,
31. och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk
av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;
32. och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den
man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör
Herren till, huru han skall behaga Herren;
33. men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen
till, huru han skall behaga sin hustru,
34. och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke
längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör
Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men
den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till,
huru hon skall behaga sin man.
35. Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga
något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel
och stadigt förbliva vid Herren.
36. Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter
därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han
vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må
hon få gifta sig.
37. Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något
nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är
besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då
gör denne väl.
38. Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som
icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.
39. En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes
man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon
vill, blott det sker i Herren.
40. Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min
mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.
[1] Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig
till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din
ställning.
*46/08 Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 8 Kapitlet
Kristlig frihet och kristlig
kärleksplikt i fråga om förtärande av
köttet från djur som hava blivit offrade
åt avgudarna.
1. Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet:
»Alla hava vi 'kunskap'[1].» »Kunskapen» uppblåser, men
kärleken uppbygger.
2. Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu
icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
3. Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
4. Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag
detta:
Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och
att det icke finnes mer än en enda Gud.
5. Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i
himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många »gudar» och
många »herrar» --
6. så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken
allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus
Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.
7. Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana
att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom
avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver
det härigenom befläckat.
8. Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi
oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så
bliva vi icke därigenom bättre.
9. Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver
en stötesten för de svaga.
10. Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till
bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är
svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet
från avgudaoffer?
11. Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din
broder, som Kristus har lidit döden för.
12. Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga
samveten, då synden I mot Kristus själv.
13. Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag
sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det
att jag icke må bliva min broder till fall.
[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*46/09 Paulus' första brev till korintierna, 9 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 9 Kapitlet
För vad aposteln har gjort i
församlingens tjänst kunde han hava haft
rättighet till lön, men denna rättighet
har han för evangelii skull frivilligt
försakat. Han har i stället begagnat sin
frihet så, att han har blivit allas
tjänare. Likasom man för att segra på en
tävlingsbana måste underkasta sig
försakelser, så vinner man ej heller
utan försakelser den oförgängliga
segerkransen.
1. Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett
Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren?
2. Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone
för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt
apostlaämbete.
3. Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.
4. Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck?
5. Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på
våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra
apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?
6. Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara
fritagna ifrån kroppsarbete?
7. Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en
vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och
förtär icke mjölk från hjorden?
8. Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala?
Säger icke själva lagen detsamma?
9. I Moses' lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på
oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan
omsorg?
10. Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss?
Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja
med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i
förhoppning om att få sin del.
11. Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då
för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott?
12. Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än
mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den
rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något
hinder i vägen för Kristi evangelium.
13. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda
ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få
sin del, när altaret får sin.
14. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola
hava sitt uppehälle av evangelium.
15. Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.
Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon
sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min
berömmelse om intet.
16. Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse
för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade
evangelium!
17. Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag
nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är
betrodd med allenast en livegen förvaltares[1]. --
18. Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar
evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att
jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom
förkunnare av evangelium.
19. Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock
gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
20. För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna
judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står
under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna
vinna dem som stå under lagen.
21. För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men
är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag
skall vinna dem som äro utan lag.
22. För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga;
för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall
frälsa några.
23. Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall
bliva delaktig av dess goda.
24. I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans
löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för
att I mån vinna lönen.
25. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig
återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig
segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
26. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst
mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
27. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke,
när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid
provet.
[1] Se Förvaltare i Ordförkl.
*46/10 Paulus' första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 10 Kapitlet
Utläggning av berättelsen om Israels
ökenvandring. Varning för deltagande i
hedniska offermåltider. Kristlig frihet,
särskilt i fråga om förtärandet av
offerkött, och denna frihets gränser.
1. Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:
Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;
2. alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;
3. alla åto de samma andliga mat,
4. och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur
en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.
5. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju
nedgjorda i öknen.
6. Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava
begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.
7. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem
blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»
8. Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem
gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.
9. Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem
gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.
10. Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock
blevo dödade av »Fördärvaren».
11. Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det
blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå
oss.
12. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke
faller.
13. Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta
människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I
bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen
komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen
härda ut i den.
14. Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.
15. Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor;
själva mån I döma om det som jag säger.
16. Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke
den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke
det en delaktighet av Kristi kropp?
17. Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda
kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.
18. Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren
delaktiga i altaret?
19. Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är
någonting, eller att en avgud är någonting?
20. Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de
åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen
hava någon gemenskap med de onda andarna.
21. I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk;
I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars
bord.
22. Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
23. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är
lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.
24. Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
25. Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom.
26. Ty
»jorden är Herrens, och allt vad därpå är».
27. Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
därom.
28. Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
till känna, och för samvetets skull --
29. jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
30. Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
smädad för det som jag tackar Gud för?
31. Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
gören, så gören allt till Guds ära.
32. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
eller för greker eller för Guds församling;
33. varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
frälsta.
11:1. [1]
[1] 1 Kor 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
*46/11 Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet
1. Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.
Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet
Kvinnan må icke vid gudstjänsten
uppträda med ohöljt huvud. Herrens
måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.
2. Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne
och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av
mig.
3. Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
huvud.
4. Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
profeterar, han vanärar sitt huvud.
5. Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
hår avrakat.
6. Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
sig.
7. En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
återspeglar mannens härlighet.
8. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
9. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
mannens skull.
10. Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
skull.
11. Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
eller mannen utan kvinnan.
12. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
men alltsammans är av Gud. --
13. Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
14. Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
vanheder, om han har långt hår,
15. men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
Håret är ju henne givet såsom slöja.
16. Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
församlingar.
17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så
är.
19. Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
uppenbart vilka bland eder som hålla provet.
20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
måltid hållas;
21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
mycket.
22. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller
är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att
blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag
prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.
23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
24. och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den,
så gören detta till min åminnelse.»
26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
Herrens död, till dess att han kommer.
27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
kalken.
29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
sig.
30. Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
ganska många äro avsomnade.
31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
världen.
33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.
34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.
Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.
*46/12 Paulus' första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 12 Kapitlet
Andens olika gåvor och deras rätta bruk.
1. Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
mina bröder, huru med dem förhåller sig.
2. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
föras bort till de stumma avgudarna.
3. Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.
4. Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
5. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
6. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
han som verkar allt i alla.
7. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
så, att de kunna bliva till nytta.
8. Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
9. åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
10. åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
någon talar tungomål.
11. Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.
12. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
en enda kropp, likaså är det med Kristus.
13. Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
utgjuten över oss.
14. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
15. Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
16. Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
17. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
och hållen vore öra, var funnes då lukten?
18. Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
det sätt som han har velat.
19. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
kroppen?
20. Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
är en enda.
21. Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
22. Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
mest nödvändiga.
23. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
24. under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
delen få en så mycket större heder,
25. så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
26. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.
27. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
mån.
28. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
29. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
30. Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
31. Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.
Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
härlig väg.
*46/13 Paulus' första brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 13 Kapitlet
Kärlekens lov.
1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.
2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
4. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke.
5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen.
7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.
8. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna.
9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk;
10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk.
11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd.
13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.
*46/14 Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 14 Kapitlet
Tungomålstalandets gåva är ringare än
profetians gåva. Huru man må tala, och
vilka som må tala i församlingen.
1. Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga
gåvorna, framför allt profetians gåva.
2. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan
för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning
hemlighetsfulla ord.
3. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till
uppbyggelse och förmaning och tröst.
4. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som
profeterar, han uppbygger en hel församling.
5. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu
hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är
förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke
därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon
uppbyggelse.
6. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad
gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom
mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon
kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?
7. Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig,
det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på
dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som
kunna skiljas från varandra?
8. Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig
då redo till strid?
9. Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor
frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I
talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.
10. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och
bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.
11. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling
för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.
12. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga
gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola
överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.
13. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna
uttyda.
14. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen
min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.
15. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag
skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med
anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.
16. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de
olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse?
De förstå ju icke vad du säger.
17. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke
uppbyggda därav. --
18. Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;
19. och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt
förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i
tungomål.
20. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i
ondskan, men varen fullmogna till förståndet.
21. Det är skrivet i lagen:
»Genom människor med främmande tungomål
och genom främlingars läppar
skall jag tala till detta folk,
men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»
22. Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för
dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem
som icke tro, utan för dem som tro.
23. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och
alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme
ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga
att I voren ifrån edra sinnen?
24. Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller
som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad
av alla och av alla utrannsakad.
25. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så
skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och
betyga att »Gud verkligen är i eder».
26. Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans,
så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en
psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon
uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må
nu ske så, att det länder till uppbyggelse.
27. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre
få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.
28. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och
tala allenast för sig själva och för Gud.
29. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de
andra må döma om det som talas.
30. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den
förste tiga.
31. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att
alla bliva undervisade och alla förmanade;
32. och profeters andar äro profeterna underdåniga.
33. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
34. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må
de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att
tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.
35. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. --
36. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det
kommit allenast till eder?
37. Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så
må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.
38. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
39. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och
förmenen ej heller någon att tala tungomål.
40. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
*46/15 Paulus' första brev till korintierna, 15 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 15 Kapitlet
De dödas uppståndelse.
1. Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag
förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu
stån kvar i,
2. genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru
jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid
-- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.
3. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade
undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,
4. och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje
dagen, enligt skrifterna,
5. och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.
6. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång,
av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.
7. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
8. Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid
ett ofullgånget foster.
9. Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att
kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.
10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har
icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock
icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.
11. Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi
predika, och på det sättet I haven kommit till tro.
12. Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda,
huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon
uppståndelse från de döda?
13. Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har
icke heller Kristus uppstått.
14. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng,
då är ock eder tro fåfäng;
15. då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava
vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har
uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.
16. Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.
17. Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I
ären då ännu kvar i edra synder.
18. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.
19. Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav
intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.
20. Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av
de avsomnade.
21. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en
människa de dödas uppståndelse.
22. Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras
levande.
23. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen,
därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.
24. Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och
Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla
väldigheter och makter har tagit all deras makt.
25. Ty han måste regera
»till dess han har lagt alla sina fiender
under sina fötter».
26. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;
27. ty
»allt har han lagt under hans fötter».
Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är
uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.
28. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen
själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så
skall Gud bliva allt i alla.
29. Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna
därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då
döpa sig för deras skull?
30. Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?
31. Ty -- så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av
eder, mina bröder -- jag lider döden dag efter dag.
32. Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus
kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om
döda icke uppstå -- »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon
måste vi dö».
33. Faren icke vilse:
»För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»
34. Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas
ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag
detta.
35. Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med
hurudan kropp skola de träda fram?»
36. Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det
icke först har dött.
37. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall
komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända
något annat.
38. Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart
frö dess särskilda kropp.
39. Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art,
boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan,
fiskars återigen en annan.
40. Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men
de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska
kropparnas av ett annat slag.
41. En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en
annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke
lik den andra i härlighet. --
42. Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått
förgängligt, det uppstår oförgängligt;
43. vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som
bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
44. här sås en »själisk»[1] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så
visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock
en andlig.
45. Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande
varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande
ande.
46. Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan
kommer det andliga.
47. Den första människan var av jorden och jordisk, den andra
människan är av himmelen.
48. Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och
sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
49. Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock
bära den himmelskas gestalt.
50. Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod
icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får
förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
51. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men
alla skola vi bliva förvandlade,
52. och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud.
Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till
oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
53. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och
detta dödliga ikläda sig odödlighet.
54. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och
detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord
fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger
vunnen.»
55. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
56. Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
57. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus
Kristus!
58. Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid
överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete
icke är fåfängt i Herren.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*46/16 Paulus' första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Paulus' första brev till korintierna, 16 Kapitlet
Insamlingen åt de kristna i Jerusalem.
Apostelns tillämnade resor. Personliga
meddelanden. Hälsningar och slutönskan.
1. Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på
samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien.
2. Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och
på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig,
så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.
3. Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva
pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där
frambära eder kärleksgåva.
4. Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de
få åtfölja mig.
5. Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom
Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom,
6. men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern
över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan
vilja begiva mig.
7. Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas
att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer.
8. Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst.
9. Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för
mig; jag har ock många motståndare.
10. Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må
kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som
jag;
11. må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i
frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med
bröderna.
12. Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att
med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls
icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt,
skall han komma.
13. Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka.
14. Låten allt hos eder ske i kärlek.
15. Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju
Stefanas' husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och
att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst;
16. därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och
under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig
möda.
17. Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava
kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har
måst sakna genom att vara skild från eder;
18. de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder
nu att rätt uppskatta sådana män.
19. Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och
Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras
hus, hälsa eder mycket i Herren.
20. Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig
kyss.
21. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.
22. Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.
Marana, ta![1]
23. Herren Jesu nåd vare med eder.
24. Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.
[1] Arameiska ord, som betyda: »Du vår Herre, kom!» -- Jämför Upp.
22:20.
*47/ Paulus' andra brev till korintierna
*47/01 Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Korint,
tackar Gud för den tröst han har undfått
och för räddning ur en dödsfara, omtalar
varför han icke har stått fast vid sitt
beslut att taga vägen till Macedonien
över Korint.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
3. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
4. han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
nöd.
5. Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
6. Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
vi hysa i fråga om eder är fast,
7. ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
tröst vi undfå.
8. Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
misströstade om livet.
9. Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
uppväcker de döda.
10. Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
framgent skall frälsa oss.
11. Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
har kommit oss till del.
12. Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
13. Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
komma att till fullo förstå
14. vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
dag.
15. Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
16. Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
att då av eder utrustas för resan till Judeen.
17. Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
nej»?
18. Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
»ja och nej».
19. Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju
icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
20. Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
bliva ärad genom oss.
21. Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
har smort oss, det är Gud,
22. han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
till en underpant i våra hjärtan.
23. Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
24. (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
i tron stån I fasta.)
2:1. [1]
2:2. [1]
2:3. [1]
2:4. [1]
[1] 2 Kor 2:1--4 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan
*47/02 Paulus' andra brev till korintierna, 2 Kapitlet
1. Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
till eder med bedrövelse.
2. Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?
3. Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
är allas eder glädje.
4. Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
till eder.
Paulus' andra brev till korintierna, 2 Kapitlet
Paulus förklarar att en viss syndare må
efter utståndet straff få förlåtelse;
han tackar Gud, som låter evangelium gå
fram i segertåg, omgivet av Kristi
kunskaps rökelsedoft, till vars
spridande Paulus har undfått skicklighet
av Gud.
5. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån --
för att jag nu icke skall tala för strängt.
6. Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
de flesta bland eder.
7. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
bedrövelse.
8. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
bemöta honom med kärlek.
9. Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
10. Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
ansikte förlåtit det för eder skull.
11. Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.
12. Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
13. men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
mig till Macedonien.
14. Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
15. Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
16. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
äro vi en lukt från liv till liv.
Vem är nu skicklig härtill?
17. Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
ordet i Kristus, inför Gud.
*47/03 Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 3 Kapitlet
Korintierna själva äro ett
anbefallningsbrev för Paulus. Det nya
och det gamla förbundets ämbeten.
1. Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
kanhända ifrån eder?
2. Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
hjärtan, känt och läst av alla människor.
3. Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
människohjärtan.
4. En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
5. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
kommer från Gud,
6. som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
bokstaven dödar, men Anden gör levande.
7. Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
dock var försvinnande,
8. huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
9. Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
10. Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
11. Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
härlighet.
12. Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
13. och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
försvinnande tog en ände.
14. Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
15. Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
föreläses.
16. Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
bort.
17. Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
18. Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
som själv är ande.
*47/04 Paulus' andra brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 4 Kapitlet
Paulus förkunnar evangelium frimodigt,
rent och klart, under bedrövelser och
faror, men med kraft från Gud och med
hopp om en stundande, översvinnlig
härlighet.
1. Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
2. Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
var människas samvete.
3. Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
4. Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
Guds egen avbilds, härlighet.
5. Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
6. Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
kunna sprida sitt sken.
7. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
oss.
8. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
rådvilla, dock icke rådlösa;
9. vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
till marken, dock icke förlorade.
10. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
11. Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
dödliga kött.
12. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
13. Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
ock,
14. ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
eder.
15. Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.
16. Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
17. Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
väger översvinnligen tungt och varar i evighet --
18. åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
med de som icke synas, de vara i evighet.
*47/05 Paulus' andra brev till korintierna, 5 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 5 Kapitlet
Vår jordiska kroppshydda skall utbytas
mot en himmelsk. Under väntan på denna
förvaltar Paulus sitt ämbete med gott
mod, till Guds ära och församlingens
bästa, i tro på den uppståndne, på en ny
skapelse och på försoning med Gud genom
Kristus.
1. Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
2. Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
himmelska hydda;
3. ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
att befinnas nakna.
4. Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
uppslukat av livet.
5. Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
en underpant har givit oss Anden.
6. Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
7. ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
8. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
kroppen och komma hem till Herren.
9. Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
vi äro hemma eller borta.
10. Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
gott eller ont.
11. Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
12. Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
och icke av vad som är i hjärtat.
13. Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
godo.
14. Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
för alla, alltså hava de alla dött.
15. Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
uppstått för dem.
16. Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
17. Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
18. Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
19. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
betrott oss med försoningens ord.
20. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
Gud.
21. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
Gud.
*47/06 Paulus' andra brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 6 Kapitlet
Paulus förmanar korintierna att rätt
mottaga Guds nåd, framhåller huru han
själv under många lidanden har bevisat
sig såsom Guds tjänare, bjuder dem att
skilja sig ifrån de otrogna och att
beflita sig om renhet.
1. Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
Guds nåd, att det bliver utan frukt.
2. Han säger ju:
»Jag bönhör dig i behaglig tid,
och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.
3. Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
4. Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
5. under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
mödor, vakor och svält,
6. i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
oskrymtad kärlek,
7. med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
vapen både i högra handen och i vänstra,
8. under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
9. såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
10. såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
ägande allt.
11. Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
12. Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
hjärtan är allenast litet rum.
13. Given oss då lika för lika -- om jag nu får tala såsom till barn
-- ja, vidgen också I edra hjärtan.
14. Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
15. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
den som tror med den som icke tror?
16. Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
skola vara mitt folk.»
17. Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
eder
18. och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»
7:1. [1]
[1] 2 Kor 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
*47/07 Paulus' andra brev till korintierna, 7 Kapitlet
1. Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.
Paulus' andra brev till korintierna, 7 Kapitlet
Paulus gläder sig över de vittnesbörd om
korintiernas tillgivenhet och lydnad som
han har mottagit genom Titus.
2. Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
förfång. --
3. Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
leva med varandra.
4. Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
överflöd, mitt i allt vårt betryck.
5. Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
6. men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
genom Titus' ankomst,
7. och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för
oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
gladde jag mig ännu mer.
8. Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
icke detta. Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser
att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
tid --
9. så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
10. Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
världens bedrövelse kommer åstad död.
11. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På
allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
här gäller. --
12. Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
uppenbart bland eder själva inför Gud.
13. Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har
fått vederkvickelse genom eder alla.
14. Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
sanning.
15. Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
honom, med fruktan och bävan.
16. Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.
*47/08 Paulus' andra brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 8 Kapitlet
Paulus uppmanar korintierna att deltaga i
en insamling för de kristna i Jerusalem.
Titus, som nu sändes för att uppbära
deras bidrag, anbefalles, jämte sina två
följeslagare, åt församlingen.
1. Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
Macedoniens församlingar.
2. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
3. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
det självmant; därom kan jag vittna.
4. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
understödet åt de heliga.
5. Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
vilja.
6. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
fullbordan.
7. Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
i detta kärleksverk.
8. Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
kärlek är äkta.
9. I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen bliva rika.
10. Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
nyttigt för eder. I voren ju före de andra -- redan under förra
året -- icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
11. Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
fullbordan.
12. Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
13. Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
14. så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
hjälp. Så skall en utjämning ske,
15. efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»
16. Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för
eder.
17. Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder.
18. Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
19. dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
20. Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
stånd.
21. Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
Herren, utan ock inför människor.
22. Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.
23. Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
församlingssändebud och Kristi ära.
24. Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
eder berömmelse.
*47/09 Paulus' andra brev till korintierna, 9 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 9 Kapitlet
Ytterligare uppmaningar till korintierna
att lämna bidrag till understödet åt de
kristna i Jerusalem.
1. Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
att jag här skriver till eder;
2. jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
edert nit som har eggat så många andra.
3. Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
skolen vara redo.
4. Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
oberedda, kunna vi -- för att icke säga I -- till äventyrs komma
på skam med vår tillförsikt i denna sak.
5. Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
»välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
njugghet.
6. Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
välsignelse.
7. Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».
8. Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
9. efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
10. Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
11. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
framkalla tacksägelse till Gud.
12. Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
13. De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
14. De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
eder.
15. Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!
*47/10 Paulus' andra brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 10 Kapitlet
Paulus bemöter sina motståndare, som
hade påstått att han väl i brev, men
icke personligen kunde uppträda med
myndighet, och att han otillbörligt
berömde sig.
1. Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
2. och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
3. Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
köttet.
4. Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
5. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
6. Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
vi redo att näpsa all olydnad.
7. Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
lika visst göra också vi det.
8. Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
vår myndighet -- den som Herren har givit oss, till att uppbygga
eder och icke till att nedbryta -- så skall jag dock icke komma
på skam därmed.
9. Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
allenast tänkte skrämma eder.
10. Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
aktar ingen.»
11. Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
äro närvarande.
12. Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
jämföra sig allenast med sig själva.
13. Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
14. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
Kristus hunnit fram jämväl till eder.
15. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
16. att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
eder -- och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
17. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
18. Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
utan den som Herren giver sådant vitsord.
*47/11 Paulus' andra brev till korintierna, 11 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 11 Kapitlet
Paulus beder korintierna hava fördrag med
hans »dårskap», att han nämligen nu, då
de visade sig icke uppskatta vad han
oegennyttigt hade gjort för dem, måste
framhålla att han dock i Kristi tjänst
både hade arbetat och lidit mer än de
falska apostlar som hålla på att förleda
dem.
1. Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
fördrag med mig.
2. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
fram inför honom en ren jungfru.
3. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
4. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.
5. Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
så övermåttan höga »apostlar».
6. Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.
7. Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
på det att I skullen bliva upphöjda?
8. Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
eder, tog lön av dem.
9. Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
mig därför.
10. Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
11. Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
så gör.
12. Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
13. Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
förskapa sig till Kristi apostlar.
14. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
till en ljusets ängel.
15. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
ände skall svara emot deras gärningar.
16. Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig -- låt vara
såsom med en dåre -- så att ock jag får berömma mig något litet.
17. Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
18. Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
mig;
19. I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
20. I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
i ansiktet.
21. Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
sig stora med, det kan också jag göra mig stor med -- om jag nu
får tala efter dårars sätt.
22. Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
23. Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer -- om jag nu får
tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
dödsnöd många gånger.
24. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
25. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
26. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
bland falska bröder --
27. allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
nakenhet.
28. Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
29. Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
fall, utan att jag bliver upptänd? --
30. Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
svaghet.
31. Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
att jag icke ljuger.
32. I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid
damaskenernas stad för att gripa mig;
33. och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
och kom så undan hans händer.
*47/12 Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet
Paulus omnämner sina himmelska syner och
tillika sin svaghet, vilken genom Guds nåd
har blivit hans starkhet. Mot korintierna
har varken han själv eller någon av de
män han har sänt till dem förbrutit sig.
1. Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
hava beskärts mig av Herren.
2. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det.
3. Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det --
4. jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
människa att uttala.
5. I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
6. Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
av mig.
7. Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
icke skall förhäva mig.
8. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
till Herren.
9. Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
vila över mig.
10. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
är jag stark.
11. Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
för dessa så övermåttan höga »apostlar».
12. De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
kraftgärningar.
13. Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
förlåta mig.
14. Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
15. Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?
16. Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
jag som är så illfundig.
17. Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
18. Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
vi icke båda gått i samma fotspår?
19. Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
20. Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag
fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
21. Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
övat.
*47/13 Paulus' andra brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus' andra brev till korintierna, 13 Kapitlet
Paulus förbereder korintierna på att han
vid sin ankomst vill hålla rannsakning
med dem och förmanar dem att redan förut
hålla rannsakning med sig själva.
Avslutande förmaningar. Sluthälsning och
slutönskan.
1. Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras».
2. Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg -- nu då jag
är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
hos eder -- att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
kommer igen.
3. I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder.
4. Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
av Guds kraft. Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
skola vi leva med honom och bevisa det på eder.
5. Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet.
6. Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
hoppas jag att I skolen få lära känna.
7. Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
själva verkligen skolen göra vad gott är. Sedan må vi å vår
sida gärna anses icke hålla provet.
8. Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
något.
9. Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka. Just
detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas.
10. Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
till att uppbygga och icke till att nedbryta.
11. För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder,
låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall
kärlekens och fridens Gud vara med eder.
12. Hälsen varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsa eder.
13. Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes
delaktighet vare med eder alla.
*48/ Paulus' brev till galaterna
*48/01 Paulus' brev till galaterna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar församlingarna i Galatien,
uttalar sin förundran över deras snara
avfall från det evangelium han har
förkunnat, framhåller att han har
mottagit detta evangelium genom
uppenbarelse från Gud och icke genom
undervisning av människor.
1. Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
har uppväckt honom från de döda --
2. jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
församlingarna i Galatien.
3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
Herren Jesus Kristus,
4. som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
vilja.
5. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
6. Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
nytt evangelium.
7. Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
förvända Kristi evangelium.
8. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
för eder, så vare han förbannad.
9. Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
så vare han förbannad.
10. Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
icke en Kristi tjänare.
11. Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
12. Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
Jesus Kristus.
13. I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
församling och ville utrota den,
14. ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
stadgar.
15. Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
som genom sin nåd har kallat mig,
16. täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
17. ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
tillbaka till Damaskus.
18. Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för
att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.
19. Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob,
Herrens broder, såg jag.
20. Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
21. Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
22. Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen
okänd.
23. De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss,
han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville
utrota.»
24. Och de prisade Gud för min skull.
*48/02 Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 2 Kapitlet
Paulus framhåller huru det evangelium,
som han förkunnar för hedningarna, till
fullo har blivit godkänt också av
apostlarna i Jerusalem, och huru han i
Antiokia mot Petrus har försvarat detta
frihetens evangelium. Både judar och
hedningar bliva rättfärdiga av tro på
Kristus, icke av laggärningar.
1. Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
2. Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
stodo högst i anseende -- detta av oro för att mitt strävande nu
vore förgäves eller förut hade varit det.
3. Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
att låta omskära sig.
4. Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
ville trälbinda oss.
5. Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
bevarad hos eder.
6. Och vad angår dem som ansågos något vara -- hurudana de nu voro,
det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen --
så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
pålägga mig några nya förpliktelser.
7. Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
omskurna på sin del --
8. ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna
--
9. och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
de omskurna.
10. Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
också vinnlagt mig om att göra.
11. Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
12. Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
13. Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
14. Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
judiskt sätt?»
15. Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
»hedniska syndare»;
16. men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
17. Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
syndatjänare? Bort det!
18. Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
19. Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
20. och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
21. Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
*48/03 Paulus' brev till galaterna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 3 Kapitlet
Galaterna, som själva hava undfått den
helige Ande genom tro, icke genom
laggärningar, borde förstå att lagen
icke gör till fyllest. Av tro blev
Abraham rättfärdig, och löftet till honom
upphävdes icke genom den långt senare
utgivna lagen, som allenast skulle vara
en uppfostrare till Kristus.
1. I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
2. Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
I lyssnaden i tro?
3. Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
nu sluta i köttet?
4. Haven I då upplevat så mycket förgäves -- om det nu verkligen
har varit förgäves?
5. Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
6. i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet»?
7. Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
Abrahams barn.
8. Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
varda välsignade.»
9. Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
Abraham, honom som trodde.
10. Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
icke gör därefter.»
11. Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
tro.»
12. Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
13. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
och en som är upphängd på trä.»
14. Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
15. Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
människor. Icke ens när fråga är om en människas
testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
16. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter
icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
din säd», vilken är Kristus.
17. Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
att löftet därmed har gjorts om intet.
18. Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt
det genom ett löfte.
19. Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle
komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
medlares hand.
20. Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
Men Gud är en.
21. Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit
given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
verkligen komma av lagen.
22. Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
till del som tro.
23. Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i
förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle
uppenbaras.
24. Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi
skola bliva rättfärdiga av tro.
25. Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
26. Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
27. ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt
eder Kristus.
28. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.
29. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd,
arvingar enligt löftet.
*48/04 Paulus' brev till galaterna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 4 Kapitlet
Fordom, när vi voro barn, trälade vi
under falska gudamakter, men Gud har
frigjort oss och upptagit oss till sina
barn. Galaterna böra taga vara på denna
sin frihet och behålla samma sinnelag
mot aposteln som förr, utan att låta sig
vilseledas av andra. Träldomen under
lagen och friheten i Kristus hava sina
förebilder i Hagar och Sara.
1. Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
över alla ägodelarna;
2. ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
fadern har bestämt.
3. Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
världens »makter»[1].
4. Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
och ställd under lagen,
5. för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
skulle få söners rätt.
6. Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!»
7. Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
arvinge, insatt därtill av Gud.
8. Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
till sitt väsende icke voro gudar.
9. Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
trälar?
10. I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
år. --
11. Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
arbetat förgäves för eder.
12. Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när.
13. I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
första gången kom att förkunna evangelium för eder.
14. Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
Kristus Jesus själv.
15. När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan
jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.
16. Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
sanningen!
17. Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
mycket större iver skolen hålla eder till dem.
18. Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
eder,
19. I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.
20. Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
min röst rätt bevekande. Ty jag vet mig knappt någon råd med
eder.
21. Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
lagen säger?
22. Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
23. Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
fria hustruns son är född i kraft av löftet.
24. Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
25. Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
26. Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
moder.
27. Så är ju skrivet:
»Jubla, du ofruktsamma,
du som icke föder barn;
brist ut och ropa,
du som icke bliver moder,
Ty den ensamma skall hava många barn,
flera än den som har man.»
28. Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
29. Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
30. Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
fria hustruns son.»
31. Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan
av den fria hustrun.
[1] Se Makter i Ordförkl.
*48/05 Paulus' brev till galaterna, 5 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 5 Kapitlet
Paulus varnar galaterna för judiskt lagväsende:
de äro ju kallade till frihet, dock icke
till en frihet i köttsligt sinne och med
köttets gärningar, utan till ett liv
under Andens ledning och med Andens
gärningar.
1. För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån
därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på
eder.
2. Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
bliver Kristus eder till intet gagn.
3. Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
han är pliktig att fullgöra hela lagen.
4. I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
5. Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
vårt hopp.
6. Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
verksam genom kärlek.
7. I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg,
så att I icke mer lyden sanningen?
8. Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
9. Litet surdeg syrar hela degen.
10. För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
vara.
11. Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen. --
12. Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
ända till avstympning.
13. I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I
tjäna varandra genom kärleken.
14. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
15. Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
att I icke bliven uppätna av varandra.
16. Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.
17. Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
I viljen.
18. Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.
19. Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
lösaktighet,
20. avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
21. missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.
22. Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet,
godhet, trofasthet,
23. saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen.
24. Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött
tillika med dess lustar och begärelser.
25. Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande.
26. Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra
och avundas varandra.
*48/06 Paulus' brev till galaterna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till galaterna, 6 Kapitlet
Förmaningar. Återblick på brevets
huvudtanke. Slutönskan.
1. Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att
icke också du bliver frestad.
2. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
3. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
bedrager han sig själv.
4. Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
vad andra äro.
5. Ty var och en har sin egen börda att bära.
6. Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
honom få del med sig i allt gott.
7. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan
sår, det skall hon ock skörda.
8. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
skörda evigt liv.
9. Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
skörd.
10. Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.
11. Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till
eder!
12. Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull.
13. Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för
att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
låta omskära eder.
14. Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
världen för mig är korsfäst, och jag för världen.
15. Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
allt beror på huruvida han är en ny skapelse.
16. Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.
17. Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
min kropp.
18. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder.
Amen.
*49/ Paulus' brev till efesierna
*49/01 Paulus' brev till efesierna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna till vilka
brevet är ställt, lovar Gud för den
välsignelse som genom Kristus har kommit
både judar och hedningar till del,
tackar Gud för det goda han har hört om
församlingen och beder för denna, talar
om Kristi upphöjelse.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, hälsar de heliga
som bo i Efesus[1], de i Kristus Jesus troende.
2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
3. Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som i
Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga
välsignelse,
4. såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i
honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig.
5. Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig,
genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag,
6. den nådeshärlighet till pris, varmed han har benådat oss i den
älskade.
7. I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra
synder, efter hans nåds rikedom.
8. Och denna nåd har han i överflödande mått låtit komma oss till
del, med all vishet och allt förstånd,
9. i det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt
det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,
10. om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd,
det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i
himmelen och på jorden.
11. I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro
bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin
egen viljas råd.
12. Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus
redan i förväg hava ägt ett hopp.
13. I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord,
eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock
haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade
helige Ande,
14. vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans
egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.
15. Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder
kärlek till alla de heliga,
16. har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder,
när jag tänker på eder i mina böner.
17. Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens
Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till
kunskap om sig,
18. och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån
hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på
härlighet hans arv är bland de heliga,
19. och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro -- allt
i enlighet med den väldiga styrkas kraft,
20. varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom
från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
världen,
21. över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna
tidsålder, utan ock i den tillkommande.
22. »Allt lade han under hans fötter.»
Och honom gav han åt församlingen till att vara ett huvud över
allting --
23. åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom
som uppfyller allt i alla.
[1] Se Nya testamentets text i Ordförkl.
*49/02 Paulus' brev till efesierna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 2 Kapitlet
Judars och hedningars lika delaktighet i
frälsningen genom Kristus.
1. Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de
överträdelser och synder
2. i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders
sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den
andemakt som nu är verksam i de ohörsamma.
3. Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i
vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville;
och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom
de andra.
4. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks
skull, varmed han har älskat oss,
5. gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra
synder. Av nåd ären I frälsta!
6. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den
himmelska världen, i Kristus Jesus,
7. för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga
rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
8. Ty av nåden ären I frälsta genom tro -- och det icke av eder
själva, Guds gåva är det --
9. icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
10. Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i
dem[1].
11. Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet
och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter
den omskärelse som med händer göres på köttet --
12. kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus,
voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för
löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
13. Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren
fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
14. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit
ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
15. Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han
skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda
frid,
16. och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp,
skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin
person dödat ovänskapen.
17. Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid
för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro
nära.
18. Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och
samme Ande tillträde till Fadern.
19. Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven
medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
20. uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där
hörnstenen är Kristus Jesus själv,
21. i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer
upp till ett heligt tempel i Herren.
22. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds
boning, i Anden.
[1] Eller: Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda
gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.
*49/03 Paulus' brev till efesierna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 3 Kapitlet
Paulus talar om sin kallelse att
förkunna Kristi hemlighet, den att
hedningarna, likaväl som judarna, äro
delaktiga i löftet om frälsning; han
beder Gud om församlingens andliga
tillväxt.
1. Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, som till gagn för
eder, I hedningar, är Kristi Jesu fånge.
2. I haven väl hört om det nådesuppdrag av Gud, som är mig givet
för eder räkning,
3. huru genom uppenbarelse den hemlighet blev för mig kungjord,
varom jag ovan har i korthet skrivit.
4. Och när I läsen detta, kunnen I därav förstå vilken insikt jag
har i Kristi hemlighet,
5. som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för
människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit
uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter.
6. Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro
våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och
jämte oss delaktiga i löftet -- detta genom evangelium,
7. vars tjänare jag har blivit i följd av den Guds nåds gåva som
blev mig given genom hans mäktiga kraft.
8. Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given
att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga
rikedom,
9. och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som
tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud,
alltings skapare.
10. Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom
församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och
väldigheterna i den himmelska världen.
11. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det
som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.
12. Och i honom kunna vi med tillförsikt frimodigt träda fram, genom
tron på honom.
13. Därför beder jag eder att icke fälla modet vid mina lidanden för
eder; de lända ju eder till ära.
14. Fördenskull böjer jag mina knän för Fadern --
15. honom från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden
har sitt namn --
16. och beder att han ville efter sin härlighets rikedom förläna
eder, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder
invärtes människa,
17. och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan, och att I mån
vara rotade och grundade i kärleken,
18. så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta
vad bredden och längden och höjden och djupet är
19. och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ty så
skolen I bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet.
20. Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi
bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss,
21. honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla
släkten igenom i evigheternas evighet, amen.
*49/04 Paulus' brev till efesierna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 4 Kapitlet
Förmaning att bevara Andens enhet under
all olikhet i Andens gåvor, och att icke
vandra såsom hedningarna, utan såsom det
höves dem som hava avlagt den gamla
människan och iklätt sig den nya.
1. Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra
en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,
2. med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven
fördrag med varandra i kärlek
3. och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens
band:
4. en[1] kropp och en[1] Ande, likasom I ock bleven kallade till
att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse --
5. en[1] Herre, en[1] tro, ett[1] dop, en[1] Gud, som är allas Fader,
6. han som är över alla, genom alla och i alla.
7. Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter
som Kristus tillmätte honom sin gåva.
8. Därför heter det:
»Han for upp i höjden,
han tog fångar,
han gav människorna gåvor.»
9. Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han
förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?
10. Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar,
för att han skulle uppfylla allt.
11. Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,
somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
12. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt
tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,
13. till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och
i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva
fullvuxna, intill Kristi fullhet.
14. Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas
omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga
spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga
anslag.
15. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i
kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
16. Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva
uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får
sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som
är avmätt efter var särskild dels uppgift.
17. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren,
att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet
vandra,
18. hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem
genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till
förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.
19. Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så
att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.
20. Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,
21. om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom,
som sanning är i Jesus:
22. att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel --
haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att
följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,
23. och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,
24. och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad
till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.
25. Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra,
eftersom vi äro varandras lemmar.
26. »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder
vrede,
27. och given icke djävulen något tillfälle.
28. Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och
uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav
han kan dela med sig åt den som lider brist.
29. Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som
är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver
till välsignelse för dem som höra det.
30. Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom
ett insegel, för förlossningens dag.
31. All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och
smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.
32. Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten
varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.
5:1. [2]
5:2. [2]
[1] Ord markerade med denna fotnot är skrivna i kursiv stil i den
tryckta upplagan. --Red för den elektroniska upplagan.
[2] Ef 5:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den
elektroniska utgåvan.
*49/05 Paulus' brev till efesierna, 5 Kapitlet
1. Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
2. och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig
själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en
välbehaglig lukt».
Paulus' brev till efesierna, 5 Kapitlet
Förmaningar att undfly mörkrets
gärningar och vandra såsom ljusets barn.
Äkta makars plikter mot varandra.
3. Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet
skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland
eder,
4. ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant
är otillbörligt. Låten fastmer tacksägelse höras.
5. Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen
otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike,
ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.
6. Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder
kommer Guds vrede över de ohörsamma.
7. Haven alltså ingen del i sådant.
8. I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då
såsom ljusets barn.
9. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och
sanning är.
10. Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för
Herren.
11. Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva
någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
12. Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det
skamligt till och med att tala;
13. men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset.
Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
14. Därför heter det:
»Vakna upp, du som sover,
och stå upp ifrån de döda,
så skall Kristus lysa fram för dig.»
15. Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom
ovisa människor, utan såsom visa;
16. och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond.
17. Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens
vilja.
18. Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett
oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
19. och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga
visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
20. och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu
Kristi, namn.
21. Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.
22. I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder
Herren;
23. ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens
huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
24. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock
hustrurna i allt underordna sig sina män.
25. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat
församlingen och utgivit sig själv för henne
26. till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad,
i kraft av ordet.
27. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i
härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer
skulle hon vara helig och ostrafflig.
28. På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då
dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han
älskar sig själv.
29. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och
omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,
30. eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
31. »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.» --
32. Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke
på Kristus och församlingen.
33. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru
såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man
vördnad.
*49/06 Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet
Paulus' brev till efesierna, 6 Kapitlet
Barns, föräldrars, tjänares och
husbönders plikter. De heligas
vapenrustning och kamp. Förmaning till
bön. Slutord och slutönskan.
1. I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty detta är rätt
och tillbörligt.
2. »Hedra din fader och din moder.» Det är ju först detta bud som
har ett löfte med sig:
3. »för att det må gå dig väl och du må länge leva på jorden».
4. Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i
Herrens tukt och förmaning.
5. I tjänare, varen edra jordiska herrar lydiga, med fruktan och
bävan, av uppriktigt hjärta, såsom gällde det Kristus;
6. icke med ögontjänst, av begär att behaga människor, utan såsom
Kristi tjänare, som av hjärtat göra Guds vilja;
7. och gören eder tjänst med villighet, såsom tjänaden I Herren och
icke människor.
8. I veten ju att vad gott var och en gör, det skall han få igen av
Herren, vare sig han är träl eller fri.
9. Och I herrar, handlen på samma sätt mot dem, och upphören att
bruka hårda ord; I veten ju att i himmelen finnes den som är
Herre över både dem och eder, och att hos honom icke finnes
anseende till personen.
10. För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga
kraft.
11. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla
stånd emot djävulens listiga angrepp.
12. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och
blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som
råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
13. Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen
stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt,
behålla fältet.
14. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och
»varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
15. och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som
fridens evangelium giver.
16. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den
ondes alla brinnande pilar.
17. Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som
är Guds ord.
18. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt
bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet
och ständig bön för alla de heliga.
19. Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag
skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör
evangelii hemlighet,
20. för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag
må frimodigt tala därom med de rätta orden.
21. Men för att ock I skolen få veta något om mig, huru det går mig,
kommer Tykikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren,
att underrätta eder om allt.
22. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta huru
det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
23. Frid vare med bröderna och kärlek tillika med tro, från Gud,
Fadern, och Herren Jesus Kristus.
24. Nåd vare med alla som älska vår Herre Jesus Kristus -- nåd i
oförgängligt liv.
*50/ Paulus' brev till filipperna
*50/01 Paulus' brev till filipperna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Filippi,
tackar Gud för deras arbete i evangelii
tjänst, beder för dem, talar om huru
hans fångenskap har länt till evangelii
framgång, om ock evangelium av somliga
predikas i orent sinne; hoppas att
Kristus skall bliva förhärligad i honom,
vare sig han får dö eller han skall leva
kvar till församlingens fromma; uppmanar
till endräkt och ståndaktighet.
1. Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i
Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med
församlingsföreståndare och församlingstjänare.
2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
3. Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,
4. i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder
alla.
5. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu,
haven deltagit i arbetet för evangelium.
6. Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett
gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.
7. Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder
alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag
försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom
alla med mig delaktiga i nåden.
8. Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla
med Kristi Jesu kärlek.
9. Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer
överflöda av kunskap och förstånd i allt,
10. så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva
rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag,
11. och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom
Jesus Kristus, Gud till ära och pris.
12. Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har
vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång.
13. Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och
för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor;
14. och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så
frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga
oförskräckt förkunna Guds ord.
15. Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika
Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja.
16. Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är
satt till att försvara evangelium.
17. De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent
sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare
bedrövelse i mina bojor.
18. Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet
förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet;
och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få
glädja mig;
19. ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder
förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig.
20. Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall
komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig
med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske
genom liv eller genom död.
21. Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig
en vinning.
22. Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete
som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke
säga.
23. Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp
och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;
24. men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
25. Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar
och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i
tron,
26. för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga
om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.
27. Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium,
så att jag -- vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag
förbliver frånvarande -- får höra om eder att I stån fasta i en
och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på
evangelium,
28. utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty
att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de
själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och
detta av Gud.
29. Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan
ock att lida för hans skull,
30. i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu
hören att jag har.
*50/02 Paulus' brev till filipperna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 2 Kapitlet
Paulus uppmanar till endräkt och till
ödmjukhet efter Kristi föredöme samt
till allvarlig strävan efter frälsning;
säger sig vilja sända Timoteus och
Epafroditus till Filippi.
1. Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap
i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något,
2. gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till
sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade,
3. fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära.
Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än
sig själv.
4. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en
också på andras.
5. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var[1],
6. han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten
med Gud såsom ett byte,
7. utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara
såsom en människa
8. och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden
på korset.
9. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom
det namn som är över alla namn
10. för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i
himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under
jorden,
11. och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herre.
12. Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga,
så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder
frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var
närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande.
13. Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att
hans goda vilja skall ske.
14. Gören allt utan att knorra och tveka,
15. så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt
ibland »ett vrångt och avogt släkte», inom vilket I lysen såsom
himlaljus i världen,
16. i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till
berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke
har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.
17. Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när
jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder
tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje.
18. Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje.
19. Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till
eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör
om eder.
20. Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så
uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder.
21. Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus
till.
22. Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har
verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader.
23. Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se
huru det går med min sak.
24. Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få
komma.
25. Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern
Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder,
honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna
åt mig vad jag kunde behöva.
26. Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I
haven hört honom vara sjuk.
27. Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud
förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan
också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på
bedrövelse.
28. Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för
att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv
därigenom skall få lättnad i min bedrövelse.
29. Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen
sådana män i ära.
30. Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte
sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst
som jag måste sakna från eder personligen.
[1] Eller: Haven i edert förhållande till varandra samma sinne som I
haven i Kristus Jesus, vilken var till osv.
*50/03 Paulus' brev till filipperna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 3 Kapitlet
Paulus varnar för judekristna irrlärare.
Själv räknar han den förmånsrätt han
kunde hava såsom israelit för intet, i
jämförelse med kunskapen om Kristus. Mot
det målet jagar han, och han uppmanar
filipperna att följa honom efter.
1. För övrigt, mina bröder, glädjen eder i Herren. Att skriva till
eder detsamma som förut, det räknar jag icke för något besvär,
och det är för eder tryggare.
2. Given akt på de hundarna, given akt på de onda arbetarna, given
akt på »de sönderskurna».
3. Ty vi äro »de omskurna», vi som genom Guds Ande tjäna Gud och
berömma oss av Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet --
4. fastän jag för min del väl också kunde hava skäl att förtrösta
på köttet. Ja, om någon menar sig kunna förtrösta på köttet, så
kan jag det ännu mer,
5. jag som blev omskuren, när jag var åtta dagar gammal, jag som är
av Israels folk och av Benjamins stam, en hebré, född av
hebréer, jag som i fråga om lagen har varit en farisé,
6. i fråga om nitälskan varit en församlingens förföljare, i fråga
om rättfärdighet -- den som vinnes i kraft av lagen -- varit en
ostrafflig man.
7. Men allt det som var mig en vinning, det har jag för Kristi
skull räknat såsom en förlust.
8. Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt
mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för
hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar
det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus
9. och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den
som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom
tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron.
10. Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få
känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik
genom en död sådan som hans,
11. om jag så skulle kunna nå fram till uppståndelsen från de döda.
12. Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit
fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv
har blivit vunnen av Kristus Jesus.
13. Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit
det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
sträcker mig mot det som är framför mig
14. och jagar mot målet, för att få den segerlön som hålles framför
oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.
15. Må därför vi alla som äro »fullkomliga» hava ett sådant
tänkesätt. Men om så är, att I i något stycke haven andra
tankar, så skall Gud också däröver giva eder klarhet.
16. Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss
vandra vidare på samma väg.
17. Mina bröder, varen ock I mina efterföljare, och sen på dem som
vandra på samma sätt som jag, eftersom I ju haven oss till
föredöme.
18. Ty det är såsom jag ofta har sagt eder och nu åter måste säga
under tårar: många vandra såsom fiender till Kristi kors,
19. och deras ände är fördärv; de hava buken till sin Gud och söka
sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till
det som hör jorden till.
20. Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta
vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare,
21. vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver
lik hans härlighetskropp -- genom den kraft varmed han ock kan
underlägga sig allt.
*50/04 Paulus' brev till filipperna, 4 Kapitlet
Paulus' brev till filipperna, 4 Kapitlet
Förmaningar. Tacksägelser till
filipperna för deras kärleksgåva.
Hälsningar och slutönskan.
1. Därför, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och
min krona, stån fasta i Herren med detta sinne, I mina älskade.
2. Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara
ens till sinnes i Herren.
3. Ja, också till dig, min Synsygus -- du som med rätta bär det
namnet[1] -- har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty
jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de såväl som
Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i
livets bok.
4. Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.
5. Låten edert saktmod bliva kunnigt för alla människor. Herren
är nära!
6. Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar
bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse.
7. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra
hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus.
8. För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad
rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad
dygd heter, och allt som förtjänar att prisas -- tänken på allt
sådant.
9. Detta, som I haven lärt och inhämtat och haven hört av mig och
sett hos mig, det skolen I göra; och så skall fridens Gud vara
med eder.
10. Det har varit för mig en stor glädje i Herren att I nu omsider
haven kommit i en så god ställning, att I haven kunnat tänka på
mitt bästa. Dock, I tänkten nog också förut därpå, men I haden
icke tillfälle att göra något.
11. Icke som om jag härmed ville säga att något har fattats mig; ty
jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag
är.
12. Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i
överflöd. Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst
är jag förtrogen: jag kan vara mätt, och jag kan vara hungrig;
jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist.
13. Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.
14. Dock gjorden I väl däri att I visaden mig deltagande i mitt
betryck.
15. I veten ju ock själva, I filipper, att under evangelii första
tid, då när jag hade dragit bort ifrån Macedonien, ingen annan
församling än eder trädde i sådan förbindelse med mig, att
räkning kunde föras över »utgivet och mottaget».
16. Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och
två gånger vad jag behövde. --
17. Icke som om jag skulle åstunda själva gåvan; nej, vad jag
åstundar är en sådan frukt därav, som rikligen kommer eder
själva till godo.
18. Jag har nu fått ut allt, och det i överflödande mått. Jag har
fullt upp, sedan jag av Epafroditus har mottagit eder gåva, »en
välbehaglig lukt», ett offer som täckes Gud och behagar honom
väl.
19. Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på
ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven.
20. Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter.
Amen.
21. Hälsen var och en av de heliga i Kristus Jesus. De bröder som
äro här hos mig hälsa eder.
22. Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till
kejsarens hus.
23. Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
[1] Synsygus betyder medhjälpare.
*51/ Paulus' brev till kolosserna
*51/01 Paulus' brev till kolosserna, 1 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Kolosse,
tackar Gud för deras tro och kärlek,
beder för deras fortgående andliga
tillväxt, vittnar om Kristus såsom Guds
avbild, församlingens huvud och den som
skaffar försoning med Gud; talar om vad
han själv har lidit för församlingen
under förkunnandet av evangelii stora
hemlighet.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus,
2. hälsar de heliga som bo i Kolosse, de troende bröderna i
Kristus. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader.
3. Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i
våra böner,
4. ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek
som I haven till alla de heliga;
5. vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i
himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom
sanningens ord i det evangelium
6. som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt
i världen och där bär frukt och växer till, på samma sätt som
det har gjort bland eder, allt ifrån den dag, då I hörden det
och lärden i sanning känna Guds nåd.
7. Det var ju en sådan undervisning I mottogen av Epafras, vår
älskade medtjänare, som i vårt ställe är eder en trogen Kristi
tjänare;
8. det är också han som för oss har omtalat eder kärlek i Anden.
9. Allt ifrån den dag då vi fingo höra härom, hava vi därför, å vår
sida, icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån
bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig
vishet och andligt förstånd.
10. Så skolen I kunna föra en vandel som är värdig Herren, honom i
allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa
till i allt gott verk.
11. Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av
kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt;
12. och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder
skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i
ljuset.
13. Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin
älskade Sons rike.
14. I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder,
15. i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före
allt skapat.
16. Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl
som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och
väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom
honom och till honom.
17. Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i
honom.
18. Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är
begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt
vara den främste.
19. Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom
20. och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet
på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske
med allt vad på jorden och i himmelen är.
21. Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom
edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var,
22. också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska
kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig
heliga och obefläckade och ostraffliga --
23. om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att
låta rubba eder från det hopp som tillbjudes oss i evangelium,
det evangelium som I haven hört, och som blivit predikat bland
allt skapat under himmelen, det vars tjänare jag, Paulus, har
blivit.
24. Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som
fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött
måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är
församlingen.
25. Ty dennas tjänare har jag blivit, i enlighet med det uppdrag av
Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall
för eder förkunna Guds ord,
26. den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit
fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga.
27. Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland
hedningarna, denna hemlighet, vilken är »Kristus i eder, vårt
härlighetshopp».
28. Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa
och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa
fram var människa såsom fullkomlig i Kristus.
29. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans
kraft, som mäktigt verkar i mig.
*51/02 Paulus' brev till kolosserna, 2 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 2 Kapitlet
Förmaning att hålla sig till Kristus.
Varning för falska läror, för träldom
under människobud, för ängladyrkan.
Föreskrifter rörande mat m. m.
1. Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att
utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de
andra som icke personligen hava sett mitt ansikte.
2. Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att
de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full
förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds
hemlighet, vilken är Kristus;
3. ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter
fördolda.
4. Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert
tal.
5. Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i
anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som
råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på
Kristus.
6. Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i
honom
7. och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och
befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått,
och överflöden i tacksägelse.
8. Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom
sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar
fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens
»makter»[1] och icke till Kristus.
9. Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,
10. och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom
som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.
11. I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som
icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda
eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus.
12. I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i
dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans
som uppväckte honom från de döda.
13. Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert
kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom;
ty han har förlåtit oss alla våra synder.
14. Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar
anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan
genom att nagla den fast vid korset.
15. Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit
dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har
triumferat över dem.
16. Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller
angående högtid eller nymånad eller sabbat.
17. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men
verkligheten själv finnes hos Kristus.
18. Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust
i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner,
någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne
19. och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken
hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina
ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning.
20. Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån
världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på
eder, likasom levden I ännu i världen:
21. »Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det
skall du icke komma vid»,
22. och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå
under genom förbrukning -- allt till åtlydnad av människobud och
människoläror?
23. Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet»,
eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett
slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger
däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det
köttsliga sinnet.
[1] Se Makter i Ordförkl.
*51/03 Paulus' brev till kolosserna, 3 Kapitlet
Paulus' brev till kolosserna, 3 Kapitlet
Förmaning att söka det som är därovan,
att avlägga synden och ikläda sig
barmhärtighet, godhet och andra
kristliga dygder. Äkta makars,
föräldrars, barns, tjänares och
husbönders plikter.
1. Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är
därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
2. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till
det som är på jorden.
3. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
4. När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen
ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
5. Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet,
lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan;
6. ty för sådant kommer Guds vrede.
7. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv
i dem.
8. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet,
ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
9. I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den
gamla människan med hennes gärningar
10. och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och
så bliver en avbild av honom som har skapat henne.
11. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude,
omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri;
nej, Kristus är allt och i alla.
12. Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i
hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.
13. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon
har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder,
så skolen ock I förlåta.
14. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är
fullkomlighetens sammanhållande band.
15. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den
ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen
tacksamma.
16. Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och
förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och
andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra
hjärtan.
17. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören
det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.
18. I hustrur, underordnen eder edra män, såsom tillbörligt är i
Herren.
19. I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra mot dem.
20. I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är
välbehagligt i Herren.
21. I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva
klenmodiga.
22. I tjänare, varen i allt edra jordiska herrar lydiga, icke med
ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt
hjärta, i Herrens fruktan.
23. Vadhelst I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden I Herren
och icke människor.
24. I veten ju, att I till vedergällning skolen av Herren få eder
arvedel; den herre I tjänen är Kristus.
25. Den som gör orätt, han skall få igen den orätt han har gjort,
utan anseende till personen.
Paulus' brev till kolosserna, 4 Kapitlet
Förmaning till bön och till vislig
vandel. Personliga meddelanden.
Hälsningar och slutönskan.
1. I herrar, given edra tjänare, vad rätt och billigt är; I veten
ju, att också I haven en herre i himmelen.
*51/04 Paulus' brev till kolosserna, 4 Kapitlet
2. Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse.
3. Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för
ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet,
för vars skull jag också är en fånge;
4. ja, bedjen, att jag må uppenbara den med de rätta orden.
5. Skicken eder visligt mot dem som stå utanför och tagen väl i akt
vart lägligt tillfälle.
6. Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt; I bören
förstå, huru I skolen svara var och en.
7. Om allt vad mig angår skall min älskade broder Tykikus, min
trogne tjänare och min medtjänare i Herren, underrätta eder.
8. Honom sänder jag till eder, just för att I skolen få veta, huru
det är med oss, och för att han skall hugna edra hjärtan.
9. Tillika sänder jag Onesimus, min trogne och älskade broder, eder
landsman. De skola underrätta eder om allting här.
10. Aristarkus, min medfånge, hälsar eder; så gör ock Markus,
Barnabas syskonbarn. Angående honom haven I redan fått
föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot
honom.
11. Också Jesus, som kallas Justus, hälsar eder. Av de omskurna äro
dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de hava varit mig
till hugnad.
12. Epafras, eder landsman, hälsar eder, en Kristi Jesu tjänare, som
i sina böner alltid kämpar för eder, för att I skolen stå fasta
och vara fullkomliga och fullt vissa i allt som är Guds vilja.
13. Ty jag giver honom det vittnesbördet, att han har stor möda för
eder likasom ock för dem som bo i Laodicea och i Hierapolis.
14. Lukas, läkaren, den älskade brodern, hälsar eder; så gör ock
Demas.
15. Hälsen bröderna i Laodicea, så ock Nymfas tillika med den
församling som kommer tillhopa i hans hus.
16. Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att
det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl
I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea.
17. Sägen ock detta till Arkippus: »Hav akt på det ämbete, som du
har undfått i Herren, så att du fullgör, vad därtill hör.»
18. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Tänken på
mina bojor. Nåd vare med eder.
*52/ Paulus' första brev till tessalonikerna
*52/01 Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Tessalonika
och tackar Gud för evangelii framgång
bland dem.
1. Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och
frid[1] vare med eder.
2. Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
böner.
3. Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
4. Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
bleven utvalda:
5. vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad
sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
6. Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
det att I, mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
i helig ande.
7. Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
och Akaja.
8. Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
därom.
9. Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
10. och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
vredesdomen.
[1] av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus
*52/02 Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus påminner tessalonikerna om
sitt första uppträdande bland dem,
tackar Gud för deras trohet under
utståndna lidanden, uttalar sin
längtan efter att återse dem.
1. I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
begynte vårt arbete hos eder.
2. Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
3. Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;
4. utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
som prövar våra hjärtan.
5. Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
vinning -- Gud är vårt vittne.
6. Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
av andra,
7. fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
en moder omhuldar sina späda barn.
8. I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
9. I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
tunga.
10. I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
oss mot eder, I som tron.
11. Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
av eder, såsom en fader sina barn,
12. och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.
13. Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
ord som ock är verksamt i eder som tron.
14. I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av
edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
judarna --
15. av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
människor,
16. i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders
mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.
17. Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder --
visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
18. Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för
min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
19. Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
I?
20. Ja, I ären vår ära och vår glädje.
*52/03 Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus, som icke själv har kunnat besöka
tessalonikerna, har sänt Timoteus till
dem och gläder sig nu över de
underrättelser som denne har fört med
sig tillbaka.
1. Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
ensamma kvar i Aten,
2. och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
och uppmuntra eder i eder tro,
3. så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten
själva att sådana äro oss förelagda.
4. Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I.
5. Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
vårt arbete skulle bliva utan frukt.
6. Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat
för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
att se oss, likasom vi längta efter eder,
7. nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
8. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
9. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
10. Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.
11. Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
vägen till eder.
12. Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
som vi hava till eder,
13. så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
kommer med alla sina heliga.
*52/04 Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
Paulus önskar att tessalonikerna må
ytterligare förkovras i vad som hör till
en helig vandel, uttalar sig om Herrens
tillkommelse och om de dödas
uppståndelse.
1. Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag -- en sådan
vandel som I redan fören.
2. I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus.
3. Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
avhållen eder från otukt,
4. och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
och ära,
5. icke i begärelses lusta såsom hedningarna -- vilka icke känna
Gud --
6. och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare över allt
detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
7. Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
helgelse.
8. Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i
eder.
9. Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
10. så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi
förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
11. och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
eder,
12. så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
behöven anlita någons hjälp.
13. Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
såsom de andra, de som icke hava något hopp.
14. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
avsomnade fram jämte honom.
15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först
skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord.
*52/05 Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
Ytterligare om Herrens tillkommelse.
Förmaningar och slutönskan.
1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
om natten.
3. Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde»,
då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en
havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke
natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom,
vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
11. Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom
I ock redan gören.
12. Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
eder.
13. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
utföra.
Hållen frid inbördes.
14. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
man.
15. Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
var man.
16. Varen alltid glada.
17. Bedjen oavlåtligen.
18. Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds
vilja i Kristus Jesus.
19. Utsläcken icke Anden,
20. förakten icke profetisk tal,
21. men pröven allt, behållen vad gott är,
22. avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.
23. Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
24. Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.
25. Käre bröder, bedjen för oss.
26. Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
27. Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
bröderna.
28. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
*53/ Paulus' andra brev till tessalonikerna
*53/01 Paulus' andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Tessalonika,
tackar Gud för deras tillväxt i tro och
kärlek och för deras ståndaktighet under
förföljelserna, beder till Gud om deras
ytterligare förkovran.
1. Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
2. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus
Kristus.
3. Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder,
såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer,
och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos
eder alla och hos envar av eder.
4. Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder,
i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra
förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda.
5. Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så
skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som
I liden.
6. Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få
lidande till vedergällning,
7. men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss,
när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts
änglar,
8. »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna
Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.
9. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan
Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet,
10. när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig
underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det
vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott. Så skall
ske på den dagen.
11. Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta
eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i
eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka,
12. så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I i
honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.
*53/02 Paulus' andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Innan Kristus kommer, skall först
»Laglöshetens människa» uppträda, men
ännu till en tid hålles denne tillbaka.
Paulus förmanar tessalonikerna till
ståndaktighet.
1. I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi
skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
2. att I icke -- vare sig genom någon »andeingivelse» eller på
grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss
-- så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren
besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
3. Låten ingen bedraga eder om vad sätt det vara må. Ty först måste
avfallet hava skett och »Laglöshetens människa», fördärvets man,
hava trätt fram,
4. vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt
som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
föregiver sig vara Gud.
5. Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var
hos eder?
6. Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han
först när hans tid är inne kan träda fram.
7. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den
som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
8. Sedan skall »den Laglöse» träda fram, och honom skall då Herren
Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin
tillkommelses uppenbarelse --
9. honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla
kraftgärningar och tecken och under
10. och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att
bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke
gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.
11. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de
sätta tro till lögnen,
12. för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro
till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.
13. Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder
käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen
har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på
sanningen.
14. Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I
skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet.
15. Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar
som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen eller genom
brev.
16. Och vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har
älskat oss och i nåd berett oss en evig hugnad och givit oss ett
gott hopp,
17. han hugne edra hjärtan, och styrke eder till allt vad gott är,
både i gärning och i ord.
*53/03 Paulus' andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus' andra brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Uppmaning till förböner samt till
ordning och arbetsamhet. Slutönskan.
1. För övrigt, käre bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hava
framgång och komma till ära hos andra likasom hos eder,
2. så ock att vi må bliva frälsta ifrån vanartiga och onda
människor. Ty tron är icke var mans.
3. Men Herren är trofast, och han skall styrka eder och bevara eder
från det onda.
4. Och vi hava den tillförsikten till eder i Herren, att I både nu
gören och framgent skolen göra vad vi bjuda eder.
5. Ja, Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi
ståndaktighet.
6. Men vi bjuda eder, käre bröder, i vår Herres, Jesu Kristi, namn,
att I dragen eder ifrån var broder som för en oordentlig vandel
och icke lever efter de lärdomar han har mottagit av oss.
7. I veten ju själva huru man bör efterfölja oss. Ty vi förhöllo
oss icke oordentligt bland eder,
8. ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd
under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att
icke bliva någon av eder till tunga.
9. Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder
i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss.
10. Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon
icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.
11. Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vandel
och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer
dem vid.
12. Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus,
att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd.
13. Och I, käre bröder, mån icke förtröttas att göra vad gott är.
14. Men om någon icke lyder vad vi hava sagt i detta brev, så märken
ut för eder den mannen, och haven intet umgänge med honom, på
det att han må blygas.
15. Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en
broder.
16. Men fridens Herre själv give eder sin frid alltid och på allt
sätt. Herren vare med eder alla.
17. Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är
ett kännetecken i alla mina brev; så skriver jag.
18. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder alla.
*54/ Paulus' första brev till Timoteus
*54/01 Paulus' första brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Timoteus, uppmanar honom
att stå emot främmande läror, tackar Gud
för hans oförskyllda nåd, styrker
Timoteus till den goda striden.
1. Paulus, Kristi Jesu apostel, förordnad av Gud, vår Frälsare, och
Kristus Jesus, vårt hopp,
2. hälsar Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd,
barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår
Herre!
3. Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att
stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna
främmande läror
4. eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som
ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning som
kommer till fullbordan i tron.
5. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett
gott samvete och av en oskrymtad tro.
6. Från dessa stycken hava somliga farit vilse och vänt sin håg
till fåfängligt tal --
7. människor som vilja vara lärare i lagen, fastän de icke förstå
ens vad de själva tala, eller vad de ting äro, som de med sådan
säkerhet orda om.
8. Men vi veta att lagen är god, om man nämligen brukar den såsom
lagen bör brukas,
9. och om man förstår detta, att lagen är till icke för rättfärdiga
människor, utan för dem som trotsa lag och myndighet, för
ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga människor,
fadermördare och modermördare, för mandråpare,
10. för dem som öva otukt och onaturlig vällustsynd, för dem som äro
människosäljare, lögnare, menedare eller något annat som strider
mot den sunda läran --
11. detta i enlighet med det evangelium om den salige Gudens
härlighet, varmed jag har blivit betrodd.
12. Vår Herre Kristus Jesus, som har givit mig kraft, tackar jag för
att han har tagit mig i sin tjänst och funnit mig vara
förtroende värd,
13. mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men
barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste,
när jag i min otro handlade så.
14. Och vår Herres nåd blev så mycket mer överflödande, med tron och
kärleken i Kristus Jesus.
15. Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus
Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka
jag är den främste.
16. Men att barmhärtighet vederfors mig, det skedde just för att
Kristus Jesus skulle främst på mig bevisa all sin långmodighet,
och låta mig bliva en förstlingsbild av dem som skulle komma att
tro på honom och så vinna evigt liv.
17. Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden,
vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.
18. Att så förmana dem, det ålägger jag dig, min son Timoteus, i
enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. Må du
i kraft av dem strida den goda striden,
19. rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu
visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit
skeppsbrott i tron.
20. Till dem höra Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat
åt Satan, för att de skola bliva så tuktade, att de icke vidare
smäda.
*54/02 Paulus' första brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Föreskrifter för gudstjänsten, särskilt
i fråga om kvinnornas uppträdande vid
denna.
1. Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja,
åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor,
2. för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och
stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt.
3. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,
4. som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till
kunskap om sanningen.
5. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och
människor: en människa, Kristus Jesus,
6. han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock
vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.
7. Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och
apostel -- det säger jag med sanning, jag ljuger icke -- ja,
till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.
8. Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det
att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga
händer.
9. Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt,
att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar
och guld eller pärlor eller dyrbara kläder,
10. utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja
räknas för gudfruktiga.
11. Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt
underordna sig.
12. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda
såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon
leva i stillhet.
13. Adam blev ju först skapad och sedan Eva.
14. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och
förleddes till överträdelse.
15. Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna
frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med
ett tuktigt väsende.
*54/03 Paulus' första brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Hurudana församlingsföreståndare och
församlingstjänare böra vara.
Gudsfruktans hemlighet.
1. Det är ett visst ord, att om någons håg står till en
församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han
åstundar.
2. En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör
vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt
skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa,
3. icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke
stridslysten, fri ifrån penningbegär.
4. Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad,
med all värdighet;
5. ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna
sköta Guds församling?
6. Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av
högmod och så hemfalla under djävulens dom.
7. Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför,
så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens
snara.
8. Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara
tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna
efter slem vinning;
9. de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete.
10. Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de
befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen.
11. Är det kvinnor, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke
gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt.
12. En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall
hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus.
13. Ty de som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna
en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus
Jesus, uppträda med mycken frimodighet.
14. Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma
till dig.
15. Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta
huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande
Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.
16. Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet:
»Han som blev uppenbarad i köttet,
rättfärdigad i anden, sedd av änglar,
predikad bland hedningarna,
trodd i världen,
upptagen i härligheten.»
*54/04 Paulus' första brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus förutsäger ett kommande avfall
från tron, med allahanda villoläror, och
förmanar Timoteus till trohet i det kall
han har mottagit.
1. Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
andars läror.
2. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar,
3. och som förbjuda äktenskap och vilja att man skall avhålla sig
från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse
mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen.
4. Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt,
när det mottages med tacksägelse:
5. det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.
6. Om du framlägger detta för bröderna, så bevisar du dig såsom en
god Kristi Jesu tjänare, då du ju hämtar din näring av trons och
den goda lärans ord, den läras som du troget har efterföljt.
7. Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i
stället själv i gudsfruktan.
8. Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar
till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden
och för den tillkommande.
9. Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
10. Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp
till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare,
först och främst deras som tro.
11. Så skall du bjuda och undervisa.
12. Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för
dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i
tro och i renhet.
13. Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och
undervisa, till dess jag kommer.
14. Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som
gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de
äldste.
15. Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar
för alla.
16. Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt
ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem
som höra dig.
*54/05 Paulus' första brev till Timoteus, 5 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 5 Kapitlet
Åtskilliga föreskrifter, särskilt om
sådana änkor som äro värnlösa, och om
sådana änkor som få anställas i
församlingens tjänst, samt om
församlingens äldste.
1. En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala
till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom
till bröder,
2. till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom
till systrar, i all renhet.
3. Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.
4. Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet
dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina
närmaste och så återgälda sina föräldrar vad de äro dem
skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud.
5. En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud
och håller ut i bön och åkallan natt och dag.
6. Men en sådan som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän
hon lever. --
7. Förehåll dem också detta, så att man icke får något att förevita
dem.
8. Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst
om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än
en otrogen.
9. Såsom »församlingsänka» må ingen annan uppföras än den som är
minst sextio år gammal, och som har varit allenast en mans
hustru,
10. en som har det vittnesbördet om sig, att hon har övat goda
gärningar, uppfostrat barn, givit härbärge åt husvilla, tvagit
heligas fötter, understött nödlidande, korteligen, beflitat sig
om allt gott verk.
11. Unga änkor skall du däremot icke antaga. Ty när de hava njutit
nog av Kristus, vilja de åter gifta sig;
12. och de äro då hemfallna åt dom, eftersom de hava brutit sin
första tro.
13. Därtill lära de sig ock att vara lättjefulla, i det att de löpa
omkring i husen; ja, icke allenast att vara lättjefulla, utan
ock att vara skvalleraktiga och att syssla med sådant som icke
kommer dem vid, allt medan de tala vad otillbörligt är.
14. Därför vill jag att unga änkor gifta sig, föda barn, förestå var
och en sitt hus och icke giva någon motståndare anledning att
smäda.
15. Redan hava ju några vikit av och följt efter Satan.
16. Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja
för, då må han understödja dem utan att församlingen betungas,
för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.
17. Sådana äldste som äro goda församlingsföreståndare må aktas
dubbel heder värda, först och främst de som arbeta med
predikande och undervisning.
18. Skriften säger ju: »Du skall icke binda munnen till på oxen som
tröskar», så ock: »Arbetaren är värd sin lön.» --
19. Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke
styrkes av två eller tre vittnen.
20. Men begår någon en synd, så skall du inför alla förehålla honom
den, så att också de andra känna fruktan.
21. Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de
utvalda änglarna att iakttaga detta, utan någon förutfattad
mening och utan att i något stycke förfara partiskt.
22. Förhasta dig icke med handpåläggning, och gör dig icke delaktig
i en annans synder. Bevara dig själv ren.
23. Drick nu icke längre allenast vatten, utan bruka något litet vin
för din mages skull, eftersom du så ofta lider av svaghet.
24. Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg
fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
25. Sammalunda pläga ock goda gärningar ligga i öppen dag; och när
så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.
*54/06 Paulus' första brev till Timoteus, 6 Kapitlet
Paulus' första brev till Timoteus, 6 Kapitlet
Tjänares plikter. Falsk läras onda
följder. Gudsfruktan en stor vinning.
Rikedomens faror och dess rätta bruk.
Förmaningar och slutönskan.
1. De som äro trälar och tjäna under andra må akta sina herrar all
heder värda, så att Guds namn och läran icke bliva smädade.
2. Men de som hava troende herrar må icke, därför att de äro deras
bröder, akta dem mindre; fastmer må de tjäna dem så mycket
villigare, just därför att de äro troende och kära bröder, dessa
som vinnlägga sig om att göra vad gott är. Så skall du
undervisa och förmana.
3. Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till
sunda ord -- vår Herres, Jesu Kristi, ord -- och till den lära
som hör gudsfruktan till,
4. då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet
förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter
disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser,
ondskefulla misstankar
5. och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt
sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att
gudsfruktan är ett medel till vinning.
6. Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor
vinning.
7. Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att
vi icke kunna föra något med oss ut därifrån.
8. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.
9. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror
och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som
sänka människorna ned i fördärv och undergång.
10. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava
låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron
och därigenom tillskyndat sig själva många kval.
11. Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet,
gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod.
12. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du
har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den
goda bekännelsen.
13. Inför Gud, som giver liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som
under Pontius Pilatus vittnade med den goda bekännelsen, manar
jag dig
14. att, själv utan fläck och tadel, hålla vad jag har bjudit,
intill vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse,
15. vilken den salige, ende härskaren skall låta oss se, när tiden
är inne, han som är konungarnas konung och herrarnas herre,
16. han som allena har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan
komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Honom vare
ära och evigt välde! Amen.
17. Bjud dem som äro rika i den tidsålder som nu är att icke
högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar,
utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav;
18. bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att
vara givmilda och gärna dela med sig.
19. Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval
för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.
20. O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott; och vänd dig
bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som komma från
den falskeligen så kallade »kunskapen»[1],
21. vilken några föregiva sig äga, varför de ock hava farit vilse i
fråga om tron. Nåd vare med eder.
[1] Se Kunskap i Ordförkl.
*55/ Paulus' andra brev till Timoteus
*55/01 Paulus' andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Timoteus, uttalar sin
längtan efter honom, förmanar honom till
frimodighet och ståndaktighet i lidandet
för evangelium, omnämner huru han själv
i fångenskapen har blivit vederkvickt
genom Onesiforus' trohet.
1. Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel -- sänd enligt det
löfte som gavs oss om liv, livet i Kristus Jesus --
2. hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid
ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre!
>1 Tim. 1,2.
3. Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och
det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke
i mina böner, både natt och dag.
>Apg. 23,1. 24,14 f. Ef 1,16. Fil. 1,3. 3,5 f. 1 Tess. 1,2. 3,10.
4. Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se
dig, för att så bliva uppfylld av glädje,
5. då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som förut bodde
i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu -- därom är
jag förvissad -- jämväl bor i dig.
>Apg. 16,1.
6. Fördenskull påminner jag dig att du må uppliva den nådegåva från
Gud, som i följd av min handpåläggning finnes i dig.
>1 Tim. 4,14.
7. Ty Gud har icke givit oss en försagdbetens ande, utan en
kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.
>Rom. 8,15.
8. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för
mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium,
genom den kraft som Gud giver,
>Rom. 1,16. Fil. 4,14. 2 Tim. 2,3.
9. han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse,
icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut
och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs
oss i Kristus Jesus,
>Rom. 9,11 f. Ef. 1,4. Tit. 1,2. 3,4 f.
10. men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu,
uppenbarelse. Ty han har gjort dödens makt om intet och fört liv
och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium,
>Jes. 25,8. 1 Kor. 15,55f. Kol.1,26. Hebr.2,14.
11. till vars förkunnare och apostel och lärare jag har blivit satt.
>Apg. 9,5. 13,2. 22,21. Gal. 1,15 f. 2,8 f. Ef. 3,8. 1 Tim. 2,7.
12. Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke
därför. Ty jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han
är mäktig att för »den dagen»[1] bevara vad som har blivit mig
betrott.
>Ps. 16,5. Ef. 3,1. Fil. 1,6.
13. Såsom förebild i fråga om sunda ord må du, i tron och kärleken i
Kristus Jesus, hava de ord som du har hört av mig.
>2 Tim. 2,2. 3,14.
14. Bevara genom den helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har
blivit dig betrott.
>1 Kor. 3,16. 1 Tim. 6,20.
15. Det vet du, att alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig,
bland dem också Fygelus och Hermogenes.
>2 Tim. 4,10,16.
16. Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus' hus, eftersom han
ofta var mig till vederkvickelse och icke blygdes för mina
kedjor;
>Matt. 25,36. 2 Tim. 4,19.
17. fastmer, när han kom till Rom, sökte han efter mig med all iver,
till dess han fann mig.
>Apg. 28,30.
18. Ja, Herren give att han må finna barmhärtighet hos Herren på
»den dagen». Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du
själv bäst.
>Matt. 5,7. Judas v. 21.
[1] Se Dagen i Ordförkl.
*55/02 Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 2 Kapitlet
Förmaning till Timoteus att vara
ståndaktig i evangelii tjänst och att
undfly falska läror och onyttiga
ordstrider.
1. Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus
Jesus.
>Ef. 6,10.
2. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen,
det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna
bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.
>Tit. 1,5 f.
3. Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman.
>2 Tim. 1,8. 4,5.
4. Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger,
ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.
5. Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke
segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning.
>1 Kor. 9,25.
6. Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av
frukten.
>1 Kor. 9,7 f.
7. Fatta rätt vad jag säger; Herren skall giva dig förstånd i allt.
8. Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids
säd, enligt det evangelium som jag förkunnar,
>2 Sam. 7,12. Ps. 132,11. Matt. 1,1, 6. Apg. 2,30 f. 13,22 f.
>Rom. 1,3 f.
9. och i vars tjänst jag jämväl utstår lidande, ja, till och med
måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke
bojor.
>Fil. 1,12 f. 2 Tim. 1,12.
10. Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull,
på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och
därmed evig härlighet.
>Kol. 1,24.
11. Detta är ett fast ord; ty hava vi dött med honom, så skola vi
ock leva med honom;
>Rom. 6,8. 8,17. 2 Kor. 4,10 f. 1 Petr. 4,13.
12. äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom Men
förneka vi honom, så skall ock han förneka oss;
>Matt. 10,33. Mark. 8,38. Luk. 9,26. 12,9.
13. äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord Ty han kan
icke förneka sig själv.
>4 Mos. 23,19. Rom. 3,3.
14. Påminn dem om detta, och uppmana dem allvarligt inför Gud att
icke befatta sig med ordstrider; ty sådana gagna till intet,
utan äro allenast till fördärv för dem som höra därpå.
>1 Tim. 6,4.
15. Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud
såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas,
utan rätt förvaltar sanningens ord.
>1 Tim. 4,6 f. Tit. 2,7 f.
16. Men undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befatta sig med
sådant komma att gå allt längre i ogudaktighet,
>1 Tim. 6,20 f. Tit. 1,14.
17. och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det
slaget äro Hymeneus och Filetus;
>1 Tim. 1,20.
18. ty när dessa säga att uppståndelsen redan har skett, hava de
farit vilse från sanningen, och de förvända så tron hos somliga.
>1 Kor. 15,12.
19. Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett
insegel med dessa ord: »Herren känner de sina», och: »Var och en
som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån
orättfärdighet.»
>4 Mos. 16,5, 26. Ps. 1,6. Jes. 28,16. Matt. 7,23.
>Joh. 10,14. 13,18.
20. Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och
silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt
bruk, andra till mindre hedersamt.
>Rom. 9,21.
21. Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då
bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för
sin herre, tjänligt till allt vad gott är.
>2 Tim. 3,17.
22. Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro
och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren.
>1 Tim. 6,11. Hebr. 12,14.
23. Men undvik dåraktiga och barnsliga tvistefrågor; du vet ju att
de föda av sig strider.
>1 Tim. 1,4. Tit. 3,9.
24. Och en Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla,
väl skickad att undervisa, tålig när han får lida.
>1 Tim. 3,2 f. Tit. 1,7.
25. Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att
Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de komma
till kunskap om sanningen,
>Apg. 5,31. 11,18. Gal. 6,1. 2 Tim. 4,2.
26. och i hopp att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur
djävulens snara; ty av honom äro de fångade, så att de göra hans
vilja
*55/03 Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 3 Kapitlet
Den yttersta tidens ondska. Förmaning
till Timoteus att hålla fast vid
evangelii lära.
1. Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola
komma.
>1 Tim. 4,1. 2 Petr. 2,1. 3,2. Judas v. 18.
2. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga,
övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma,
gudlösa,
>Rom. 1,29 f.
3. kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal,
omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda,
4. förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola
älska vällust mer än Gud,
>Fil. 3,19.
5. de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta
av dess kraft.
Vänd dig bort ifrån sådana.
>Matt. 7,15. 15,7 f. Rom. 16,17. 2 Tess. 3,6. Tit. 1,16. 3,10.
>2 Joh. v. 10.
6. Ty till dem höra de män som innästla sig i husen och fånga svaga
kvinnor, som äro tyngda av synder och drivas av allahanda
begärelser,
>Tit. 1,11.
7. kvinnor som alltjämt hålla på med att lära, men aldrig kunna
komma till kunskap om sanningen.
8. Och såsom Jannes och Jambres stodo emot Moses, så stå dessa män
emot sanningen; de äro människor som äro fördärvade i sitt sinne
och icke hålla provet i fråga om tron.
>2 Mos. 7,11 f. Rom. 1,28. 1 Tim. 6,5.
9. Men de skola icke tillstädjas att gå längre, ty deras galenskap
skall bliva uppenbar för alla, såsom det skedde med de männens.
10. Du åter har blivit min efterföljare lära, i vandel, i
strävanden, i tro, tålamod, i kärlek, i ståndaktighet,
>1 Tim. 4,6.
11. under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i
Antiokia, Ikonium och Lystra. Ja, sådana förföljelser har jag
fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig.
>Ps. 34,20. Apg. 13,50. 14,1 f., 18. 2 Kor. 1,10.
12. Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus
Jesus, få lida förföljelse.
>Matt. 16,24 f. Joh. 15,18 f. 16,33. Apg. 14,22. 1 Tess. 3,3.
13. Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska;
de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.
14. Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått
visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det,
>2 Tim. 2,2,
15. och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva
dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i
Kristus Jesus.
>Ps. 119,99.
16. All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till
undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran
i rättfärdighet,
>Luk. 24,27. Rom. 15,4. 2 Petr. 1,19 f.
17. så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till
allt gott verk.
>1 Tim. 6,11. 2 Tim. 2,21.
*55/04 Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus' andra brev till Timoteus, 4 Kapitlet
Paulus förmanar ytterligare Timoteus
till nit och trohet i ämbetet, talar om
sin snart förestående död, beder
Timoteus skyndsamt komma till Rom.
Personliga meddelanden. Hälsningar och
slutönskan.
1. Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför
honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans
tillkommelse och hans rike:
>Apg. 10,42. Rom. 14,9. 1 Petr. 4,5.
2. Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa tillrättavisa,
förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.
>Apg. 20,20, 31. 2 Tim. 2,25.
3. Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda
läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare
hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen,
>1 Tim. 4,1.
4. en tid då de skola vända sina öron från sanningen, och i stället
vända sig till fabler.
>2 Tess. 2,10 f. 1 Tim. 1,4. 4,7.
5. Men du, var nykter i allting, bär ditt lidande, utför en
evangelists verk, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.
>2 Tim. 1,8. 2,3.
6. Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag
skall bryta upp.
>Fil. 1,23. 2,17. 2 Petr. 1,14.
7. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp,
jag har bevarat tron.
>Apg. 20,24. 1 Kor. 9,24 f. Fil. 3,14. 1 Tim. 6,12. Hebr. 12,1.
8. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och
Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den
dagen»[1], och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava
älskat hans tillkommelse.
>>Vish. 4,2. 1 Petr. 5,4. Jak. 1,12. Upp. 2,10.
9. Låt dig angeläget vara att snart komma till mig.
>2 Tim. 1,4.
10. Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit
mig och har begivit sig till Tessalonika; Krescens har begivit
sig till Galatien och Titus till Dalmatien.
>Kol. 4,14.
11. Lukas är den ende som är kvar hos mig.
Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn
och tjäna mig.
>Apg. 12,12, 56. 15,37 f. Kol. 4,10.
12. Tykikus har jag sänt till Efesus.
>Ef. 6,21. Kol. 4,7. Tit. 3,12.
13. När du kommer, så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar
hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst
pergamentskrifterna.
14. Alexander, smeden, har gjort mig mycket ont; Herren kommer att
vedergälla honom efter hans gärningar.
>2 Sam. 3,39. Ps. 28,4 f. 1 Tim. 1,20.
15. Också du må taga dig till vara för honom, ty han har häftigt
trätt upp emot det som vi hava talat.
16. Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp,
utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat.
>2 Tim. 1,15.
17. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig
ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar
finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.
>Ps. 22,22. Dan. 6,22. Apg. 23,11. 27,23 f.
18. Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa
mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas
evigheter. Amen.
>Matt. 6,13.
19. Hälsa Priska och Akvila, så ock Onesiforus' hus.
>Apg. 18,2, 18, 26. Rom. 16,3. 1 Kor. 16,19. 2 Tim. 1,16.
20. Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag sjuk
efter mig i Miletus.
>Apg. 19,22. 20,4, 15. 21,29. Rom. 16,23.
21. Låt dig angeläget vara att komma hit före vintern.
Eubulus och Pudens och Linus och Klaudia och alla bröderna hälsa
dig.
22. Herren vare med din ande. Nåd vare med eder.
[1] Se Dagen i Ordförkl.
*56/ Paulus' brev till Titus
*56/01 Paulus' brev till Titus, 1 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 1 Kapitlet
Paulus hälsar Titus och meddelar honom
föreskrifter om huru äldste skola
tillsättas och falska lärare bekämpas.
1. Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att verka för
Guds utvaldas tro och för kunskapen om den sanning som hör
gudsfruktan till,
2. sänd, därför att det finnes ett hopp om evigt liv -- ty evigt
liv har Gud, som icke kan ljuga, för evärdliga tider sedan
utlovat,
>4 Mos. 23:19. Rom. 16:25 f. 2 Tim 1:9 f. 2:13.
3. och när tiden var inne, uppenbarade han sitt ord i den predikan
varmed jag genom Guds, vår Frälsares, befallning blev betrodd --
>Gal. 1:1. Ef. 1:9. 3:9. Kol 1:26. 1 Tess. 2:4. 1 Tim. 1:1, 11.
4. jag, Paulus, hälsar Titus, min sannskyldige son på grund av
gemensam tro. Nåd och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus,
vår Frälsare!
>1 Tim. 1:2.
5. När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle
ordna vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det
sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta
äldste,
>Apg. 14:23. 2 Tim. 2:2.
6. varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en
som hade troende barn, vilka icke vore i vanrykte för oskickligt
leverne eller vore uppstudsiga.
>1 Tim. 3:2 f.
7. Ty en församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, såsom det
höves en Guds förvaltare, icke självgod, icke snar till vrede,
icke begiven på vin, icke våldsam, icke sniken efter slem
vinning.
>3 Mos. 10:9. Matt. 24:45. 1 Kor. 4:1 f. Ef. 5:18. 1 Petr. 5:2.
8. Han bör fastmer vara gästvänlig, nitälska för vad gott är, leva
tuktigt, rättfärdigt, heligt och återhållsamt;
9. han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har
fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den
sunda läran och att vederlägga dem som säga emot.
>1 Tim. 6:3. 2 Tim. 1:13. Tit. 2:1.
10. Ty många finnas som icke vilja veta av någon myndighet, många
som föra fåfängligt tal och bedraga människors sinnen; så göra i
synnerhet de omskurna.
>Apg. 15:1.
11. På sådana bör man tysta munnen, ty de förvilla hela hus genom
att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror.
>1 Tim. 6:5. 2 Tim. 3:6.
12. En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: »Kreterna,
lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.»
13. Och det vittnesbördet är sant. Du skall därför strängt
tillrättavisa dem, så att de bliva sunda i tron
>2 Tim. 4:2.
14. och icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av
människor som vända sig från sanningen.
>Jes. 29:13. Matt 15:9. Kol. 2:22. 1 Tim. 1:4, 4:7.
15. Allt är rent för dem som äro rena; men för de orena och otrogna
är intet rent, utan hos dem äro både förstånd och samvete
orenade.
>Matt 15:11. Mark 7:19. Luk. 11:39 f. Apg. 10:15. Rom. 14:14, 20.
>1 Kor 6:12.
16. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty
de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till
allt gott verk.
>Jer. 4:22. 2 Tim. 3:5. Judas v. 4.
*56/02 Paulus' brev till Titus, 2 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 2 Kapitlet
Förmaningar till äldre och yngre
medlemmar av församlingen, män och
kvinnor, särskilt till tjänarna. Guds
nåds kraft.
1. Du åter må tala vad som är den sunda läran värdigt.
>Tit 1:9.
2. Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt
och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet.
>1 Tim 5:1. Tit 1:13.
3. Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig såsom det
höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara
trälar under begäret efter vin, utan lära andra vad gott är, för
att fostra dem till tuktighet.
>1 Tim 2:9 f. 3:11. 5:13. 1 Petr 3:3.
4. Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn,
5. att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och
att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat.
>1 Mos. 3:16. 1 Kor 14:34. Ef 5:22. Kol 3:18. 1 Petr. 3:1.
6. Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt.
7. Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din
undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet,
>1 Tim. 4:12. 1 Petr. 5:3.
8. med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste
blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.
>1 Tim. 5:14. Tit. 1:9. 1 Petr. 2:12, 15. 3:16.
9. Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att
skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga,
>Ef. 6:5. Kol. 3:22 f. 1 Tim. 6:1 f. 1 Petr. 2:18.
10. att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar
trohet, så att de i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår
Frälsares, lära.
11. Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor;
>1 Tim. 2:4. Tit 3:4.
12. den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla
världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt
och gudfruktigt i den tidsålder som nu är,
>Ef. 1:4. 5:27. Kol. 1:22. 1 Petr. 1:15. 1 Joh. 2:15 f.
13. medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store
Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse
--
>Rom. 5:2. 1 Kor. 1:7. Fil. 3:20. 1 Tess 1:10.
14. hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss
från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett
egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är.
>2 Mos. 19:5 f. 5 Mos. 7:6. Ps. 130:8. Hes. 37:23. 2 Kor. 5:15.
>Gal. 1:4. 2:20. Ef. 2:10. 5:2. Hebr. 9:14. 1 Petr 2:9.
15. Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med
all myndighet. Låt ingen förakta dig.
>1 Kor. 16:11. 1 Tim. 4:12. 2 Tim. 4:2.
*56/03 Paulus' brev till Titus, 3 Kapitlet
Paulus' brev till Titus, 3 Kapitlet
De troende böra visa lydnad och saktmod
mot alla människor, under besinnande av
den nåd Gud har låtit vederfaras dem.
Varning för gagnlösa lärostrider.
Personliga meddelanden. Hälsningar och
slutönskan.
1. Lägg dem på minnet att de böra vara underdåniga överheten, dem
som hava myndighet, att de böra visa lydnad och vara redo till
allt gott verk,
>Rom. 13:1 f. 2 Tim. 3:17. 1 Petr. 2:13 f.
2. att de icke må smäda någon, icke vara stridslystna, utan vara
fogliga, och att de i allt skola visa sig saktmodiga mot alla
människor.
>Fil. 4:5. 2 Tim. 2:24 f.
3. Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och
vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och
lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys,
och vi hatade varandra.
>1 Kor. 6:11. Ef. 2:1 f. 5:8. Kol. 3:7. 1 Petr. 4:3.
4. Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna
uppenbarades,
>Tit 2:11.
5. då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som
vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till
ny födelse och förnyelse i helig ande,
>Joh. 3:5. Apg. 15:11. Rom. 3:20 f. 4:6. 9:11 f. 11:6. Gal. 2:16.
>Ef. 2:4 f. 5:26. 2 Tim. 1:9.
6. som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår
Frälsare,
>Hes. 36:27. Joel 2:28. Apg. 2:33. Rom. 5:5.
7. för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt
hopp är, få evigt liv till arvedel.
>Rom. 8:23 f.
8. Detta är ett fast ord, och jag vill att du med kraft vittnar
härom, för att de som sätta tro till Gud må beflita sig om att
rätt utöva goda gärningar. Sådant är gott och gagneligt för
människorna.
9. Men dåraktiga tvistefrågor och släktledningshistorier må du
undfly, så ock trätor och strider om lagen; ty sådant är
gagnlöst och fåfängligt.
>1 Tim. 1:4. 4:7. 6:20. 2 Tim. 2:23. Tit. 1:14.
10. En man som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig,
sedan du en eller två gånger har förmanat honom;
>Matt. 18:17. Rom. 16:17. 2 Tess. 3:6. 2 Tim. 3:5. 2 Joh. v. 10.
11. ty du vet att en sådan är förvänd och begår synd, ja, han har
själv fällt domen över sig.
>1 Tim. 6:4 f.
12. När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig
då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har
beslutit att stanna där över vintern.
>Ef. 6:21.
13. Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta
för deras resa, så att intet fattas dem.
>Apg. 18:24. 3 Joh. v. 6.
14. Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära
sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden.
>Tit. 2:14.
15. Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i
tron. Nåd vare med eder alla.
*57 Paulus' brev till Filemon
Paulus' brev till Filemon
Hälsning. Bön om tillgift för Onesimus.
Slutönskan.
1. Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon,
vår älskade broder och medarbetare,
>Ef. 3:1. 4:1.
2. och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den
församling som kommer tillhopa i ditt hus.
>Kol. 4:17.
3. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
>Rom. 1:7.
4. Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner,
>Ef. 1:15 f. Kol. 3:1 f. 1 Tess. 1:2 f. 2 Tess. 1:3. 2 Tim. 1:3.
5. ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren
Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga.
6. Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig
verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i
Kristus.
7. Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed
du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.
>2 Kor. 7:4.
8. Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde
befalla dig att göra vad du nu bör göra,
9. beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull -- jag,
sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en
Kristi Jesu fånge;
>2 Tim. 1:8.
10. ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min
fångenskap, för Onesimus,
>1 Kor. 4:15. Gal. 4:19. Kol. 4:9.
11. som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är
både dig och mig till stort gagn[1].
12. Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är
det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta.
13. Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å
dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag
utstår för evangelii skull.
14. Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du
gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri
vilja.
>2 Kor. 9:7.
15. När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till
äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid,
16. nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en
träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i
högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både
efter köttet och i Herren!
>Ef. 6:9. 1 Tim. 6:2.
17. Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom
såsom du skulle taga emot mig själv.
18. Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig,
så för upp det på min räkning.
19. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala
det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.»
Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen -- dig
själv.
>2 Tess. 3:17.
20. Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick
mitt hjärta i Kristus.
21. Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har
skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu
mer än jag begär.
22. Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag
hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt
eder.
>Fil. 1:25. 2:24.
23. Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig;
>Kol. 1:7. 4:12.
24. så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina
medarbetare.
>Apg. 19:29. Kol. 4:10, 14. 2 Tim. 4:10 f.
25. Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.
>2 Tim. 4:22.
[1] Det grekiska namnet Onesimos betyder
nyttig, gagnelig; på denna namnets betydelse
hänsyftas också i v. 20.
*58/ Brevet till hebréerna
*58/01 Brevet till hebréerna, 1 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 1 Kapitlet
Guds uppenbarelse genom Sonen, som
enligt skriften är större än änglarna.
1. Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till
fäderna genom profeterna,
2. har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom
sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken
han ock har skapat världen.
3. Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens
avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han
hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets
högra sida i höjden.
4. Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han
har ärvt är förmer än deras.
5. Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min
Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans
Fader, och han skall vara min Son»?
6. Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta
den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola
tillbedja honom.»
7. Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till
vindar och sina tjänare till eldslågor»,
8. säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och
evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
9. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o
Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina
medbröder»;
10. så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och
himlarna äro dina händers verk;
11. de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom
en klädnad,
12. och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad
skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola
icke hava någon ände.»
13. Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på
min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en
fotapall»?
14. Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst
för deras skull som skola få frälsning till arvedel?
*58/02 Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 2 Kapitlet
Vi böra noga akta på den frälsning som
genom Herren har förkunnats. Jesus, som
allenast för en kort tid har varit gjord
ringare än änglarna, har genom sitt
dödslidande förhärligats och så blivit
vår frälsnings hövding och vår
överstepräst.
1. Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så
att vi icke gå förlorade.
2. Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all
överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön,
3. huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en
sådan frälsning? -- en frälsning som ju först förkunnades genom
Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom,
4. varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken
och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela
helig ande, allt efter sin vilja.
5. Ty det var icke under änglars välde som han lade den
tillkommande världen, den som vi tala om.
6. Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en
människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du
låter dig vårda om honom?
7. En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte
honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre
över dina händers verk;
8. allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom
allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom
underlagt -- om vi ock ännu icke se allting vara honom
underlagt.
9. Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än
änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava
blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd
skulle komma alla till godo att han smakade döden.
10. Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting
är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn
till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings
hövding.
11. Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en
och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem
bröder;
12. han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
13. så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se
här äro jag och barnen som Gud har givit mig.»
14. Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock
han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin
död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld,
det är djävulen,
15. och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv
igenom hade varit hemfallna till träldom.
16. Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams
säd som han tager sig an.
17. Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han
skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst
inför Gud, till att försona folkets synder.
18. Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad,
kan han hjälpa dem som frestas.
*58/03 Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 3 Kapitlet
Kristus större än Moses. Varning för
förhärdelse, med hänvisning till det
straff som drabbade Israel i öknen.
1. Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en
himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och
överstepräst, Jesus,
2. huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses
var »trogen i hela hans hus».
3. Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än
Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva
huset.
4. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har
byggt allt.
5. Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare»,
till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
6. men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans
hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår
frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
7. Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
8. mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig
på frestelsens dag i öknen,
9. där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett
mina verk i fyrtio år.
10. Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara
de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina
vägar.
11. Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
12. Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande
Guden,
13. utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag»,
på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt
att bedraga.
14. Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill
änden hålla fast vår första tillförsikt.
15. När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke
förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
16. vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans
ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur
Egypten?
17. Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det
icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
18. Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma
in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
19. Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma
ditin.
*58/04 Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 4 Kapitlet
Guds folks sabbatsvila. Guds ords kraft.
Kristus en barmhärtig överstepräst.
1. Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står
kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland
eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
2. Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för
dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom
det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
3. Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det
heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in
i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt
ifrån den tid då världen var skapad.
4. Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade
på sjunde dagen från alla sina verk»;
5. här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
6. Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den,
och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin
ohörsamhets skull icke kommo ditin,
7. så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han
så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I
dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
8. Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava
talat om en annan, senare dag.
9. Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
10. Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från
sina verk, likasom Gud från sina.
11. Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den
vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande
exempel på ohörsamhet.
12. Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något
tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ
och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats
uppsåt och tankar.
13. Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och
uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
räkenskap.
14. Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp
genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla
fast vid bekännelsen.
15. Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande
med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting,
likasom vi, dock utan synd.
16. Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för
att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt
tid.
*58/05 Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 5 Kapitlet
Kristus en överstepräst efter
Melkisedeks sätt.
1. Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland
människor och tillsättes för att till människors bästa göra
tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
2. Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande,
just därför att han själv är behäftad med svaghet
3. och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna
synder likaväl som för folkets.
4. Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom
Aron, kallas därtill av Gud.
5. Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva
överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade
till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
6. likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till
evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
7. Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts
dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från
döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
8. Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
9. och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som
äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
10. och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
11. Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra
tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
12. Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare,
behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra
första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder,
att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
13. Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är
han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han
är ju ännu ett barn.
14. Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan
hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.
*58/06 Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 6 Kapitlet
Varning för avfall. Oryggligheten av
Guds löfte.
1. Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
med tro på Gud,
2. med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
uppståndelse och en evig dom.
3. Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5. och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
tidsålderns krafter,
6. men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra
till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
och utsätta honom för bespottelse.
7. Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
välsignelse från Gud.
8. Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9. Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
sätt.
10. Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
heliga, såsom I ännu gören.
11. Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12. så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13. Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv --
eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14. och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
storligen föröka dig.»
15. Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16. Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17. Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
rådslut, lade han därtill en ed.
18. Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19. I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
innanför förlåten,
20. dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».
*58/07 Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 7 Kapitlet
Ytterligare om Kristus såsom
överstepräst efter Melkisedeks sätt.
Hans prästadömes företräde framför det
levitiska.
1. Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den
Högste -- han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd
på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som
välsignade honom,
2. varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som
när man uttyder vad han kallas, är först och främst
»rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det
är »fridens konung»,
3. denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning,
utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och
likställes med Guds Son -- denne förbliver en präst för
beständigt.
4. Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader
Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.
5. Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning
att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder,
fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,
6. tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och
välsignade honom, densamme som hade fått löftena.
7. Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som
mottager välsignelse av den som står högre.
8. Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det
där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.
9. Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde,
fått giva tionde;
10. ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne
till mötes.
11. Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska
prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd --
varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter
Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter
Arons sätt»?
12. (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen
förändras.)
13. Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en
stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid
altaret.
14. Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur
Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om
präster.
15. Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat
slag uppstår, lik Melkisedek däri,
16. att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar
härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer
av oförgängligt liv.
17. Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig
tid, efter Melkisedeks sätt.»
18. Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den
var svag och gagnlös --
19. eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt -- men
ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få
nalkas Gud.
20. Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig
bekräftelse -- det är nämligen så, att medan de andra hava
blivit präster utan edlig bekräftelse,
21. har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade
till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är
en präst till evig tid'» --
22. i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till
löftesman.
23. Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att
de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,
24. har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han
förbliver »till evig tid».
25. Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma
till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.
26. En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore
helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över
himmelen,
27. en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra
översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för
folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han
offrade sig själv.
28. Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro
behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens
utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är
fullkomnad »till evig tid».
*58/08 Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 8 Kapitlet
Kristus överstepräst i det sannskyldiga
tabernaklet. Det nya förbundet.
1. Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
himmelen,
2. för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
människa.
3. Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
att frambära.
4. Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,
5. i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till»,
heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
dig visad på berget.»
6. Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
löften.
7. Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
plats icke hava sökts för ett annat.
8. Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
med Juda hus;
9. icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.
10. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
11. Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty
de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
störste.
12. Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
skall jag aldrig mer komma ihåg.»
13. När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
bliver gammalt, det är nära att försvinna.
*58/09 Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet
Den prästerliga tjänsten i de båda
förbunden.
1. Nu hade visserligen också det förra förbundet sina
gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
2. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo
ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det
heliga».
3. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet,
ett som kallas »det allraheligaste»,
4. med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor
överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med
mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill
förbundets tavlor.
5. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde
nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke
tillfälle att tala.
6. Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå
prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till
gudstjänsten,
7. men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året,
och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv
och för folkets ouppsåtliga synder.
8. Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det
allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det
främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.
9. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i
enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna
fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin
gudstjänst,
10. utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som
föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar --
stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre
ordning.
11. Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda;
och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är
gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu
är,
12. gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget
blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig
förlossning.
13. Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt
på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,
14. huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig
ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud --
rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den
levande Guden!
15. Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro
kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led
döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra
förbundet.
16. Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som
har gjort testamentet är död.[1]
17. Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det
icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu
lever.
18. Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan
blod.
19. Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses
kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar,
tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl
själva boken som allt folket
20. och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har
stadgat för eder.»
21. Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de
ting som hörde till gudstjänsten.
22. Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
utgjutes gives ingen förlåtelse.
23. Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen
renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste
renas genom bättre offer än dessa.
24. Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort
med händer, och som allenast är en efterbildning av det
sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu
träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.
25. Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig
själv, såsom översteprästen år efter år går in i det
allraheligaste, med blod som icke är hans eget.
26. Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens
begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid
tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.
27. Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan
dömas,
28. så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att
bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av
dem som bida efter honom, till frälsning.
[1] Grundtexten har i v. 15 f. samma uttryck för testamente och
förbund.
*58/10 Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 10 Kapitlet
Kristi fullkomliga offer. Förmaning till
frimodig ingång i den himmelska
helgedomen. Förnyad varning för avfall.
1. Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men
framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den
aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på
samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.
2. Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så
förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon
synd, sedan de en gång hade blivit renade.
3. Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.
4. Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna
borttaga synder.
5. Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och
spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;
6. i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.
7. Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig --
för att göra din vilja, o Gud.'»
8. Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer
och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag»
-- och dock frambäras de efter lagen --
9. säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så
tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.
10. Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom
att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.
11. Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och
frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna
borttaga synder;
12. men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna,
sitter han för beständigt på Guds högra sida
13. och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda
honom till en fotapall».
14. Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som
bliva helgade.
15. Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren
hade sagt:
16. »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande
dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan,
och i deras sinnen skall jag skriva dem»;
17. och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall
jag aldrig mer komma ihåg.»
18. Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer
något offer för synd.
19. Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå
in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,
20. i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin
genom förlåten -- det är genom sitt kött --
21. och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,
22. så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet,
bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont
samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.
23. Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den
som har givit oss löftet, han är trofast.
24. Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till
kärlek och goda gärningar;
25. låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga
hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer
som I sen huru »dagen» nalkas.
26. Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen
om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,
27. utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld
som skall förtära motståndarna.
28. Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre
vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;
29. huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses
värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för
orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar
nådens Ande!
30. Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall
vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»
31. Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.
32. Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade
kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp
33. och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till
ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo
genomgå sådant.
34. Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat
eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I
haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.
35. Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor
lön.
36. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja
och få vad utlovat är.
37. Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och
han skall icke dröja;
38. och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig
undan, så finner min själ icke behag i honom».
39. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till
fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.
*58/11 Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 11 Kapitlet
Trons kraft, bevisad av trosvittnen från
det gamla förbundets tid.
1. Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en
övertygelse om ting som man icke ser.
2. På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd.
3. Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett
ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något
synligt.
4. Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och
genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i
det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron
talar han ännu, fastän han är död.
5. Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och
»man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort». Förrän han togs
bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts
Gud;
6. men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill
komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem
som söka honom.
7. Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om
något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för
att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och
fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till.
8. Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog
så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut,
fastän han icke visste vart han skulle komma.
9. Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet,
likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och
Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte.
10. Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars
byggmästare och skapare är Gud.
11. Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva
stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som
hade givit löftet.
12. Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som
död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som
sanden på havets strand, som man icke kan räkna».
13. I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var;
de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och
bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden.
14. De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett
fädernesland.
15. Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade
de haft tillfälle att vända tillbaka dit.
16. Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det
himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty
han har berett åt dem en stad.
17. Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han
blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han
som hade mottagit löftena,
18. han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd
skall uppkallas efter dig.»
19. Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka
från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka,
liknelsevis talat.
20. Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för
kommande tider.
21. Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och
tillbad, lutad mot ändan av sin stav.
22. Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns
uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.
23. Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och
hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var
ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens
påbud.
24. Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att
kallas Faraos dotterson.
25. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid
leva i syndig njutning;
26. han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än
Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.
27. Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av
konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige
kunde han härda ut.
28. Genom tron har han ock förordnat om påsken och
blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt
förstfött, icke skulle komma vid dem.
29. Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra
landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de.
30. Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått
runt omkring dem.
31. Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de
ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.
32. Och vad skall jag nu vidare säga? Tiden bleve mig ju för kort,
ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om
David och Samuel och profeterna,
33. om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade
rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap,
34. dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från
att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande
härar på flykten.
35. Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras
uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke
taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre
uppståndelse.
36. Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill
ock bojor och fängelse;
37. de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De
gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda,
misshandlade, plågade,
38. dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade
omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och
jordkulor.
39. Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd,
undfingo de ändå icke vad utlovat var;
40. ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss
förutan skulle bliva fullkomnade.
*58/12 Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet
Förmaning till uthållighet, särskilt
under Guds aga. Det nya förbundets
härlighet.
1. Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må
ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt
synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa
framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.
2. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på
honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför
honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och
som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
3. Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare,
på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i
edra själar.
4. Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot
synden.
5. Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar
med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke
Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.
6. Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset
var son som han har kär.»
7. Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar
med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver
agad av sin fader?
8. Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav,
så voren I oäkta söner och icke äkta.
9. Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi
visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara
underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?
10. De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem
gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi
skola få del av hans helighet.
11. Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan
till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade
därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.
12. Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,
13. och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som
haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.
14. Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse
får ingen se Herren.
15. Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen
giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att
menigheten därigenom bliver besmittad;
16. sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom
Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
17. I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund
av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna
någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
18. Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett
som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm,
19. icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de
som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.
20. Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om
det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.»
21. Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är
förskräckt och bävar.»
22. Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad,
det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,
23. till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro
uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och
till fullkomnade rättfärdigas andar,
24. och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett
stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.
25. Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om
dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här
på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi
kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från
himmelen?
26. Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt:
»Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock
himmelen att bäva.»
27. Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna
bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att
de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande.
28. Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så
låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till
behag, med helig fruktan och räddhåga.
29. Ty »vår Gud är en förtärande eld».
*58/13 Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet
Brevet till hebréerna, 13 Kapitlet
Förmaningar till ett heligt liv, till
lydnad mot lärare och till förbön för
dem. Slutönskan och hälsningar.
1. Förbliven fasta i broderlig kärlek.
2. Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet
hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.
3. Tänken på dem som äro fångna, likasom voren I deras medfångar,
och tänken på dem som utstå misshandling, eftersom också I
själva haven en kropp.
4. Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras
obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall
Gud döma.
5. Varen i eder handel och vandel fria ifrån penningbegär; låten
eder nöja med vad I haven. Ty han har själv sagt: »Jag skall
icke lämna dig eller övergiva dig.»
6. Alltså kunna vi dristigt säga: »Herren är min hjälpare, jag
skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?»
7. Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen
huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro.
8. Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.
9. Låten eder icke vilseföras av allahanda främmande läror. Ty det
är gott att bliva styrkt i sitt hjärta genom nåd och icke genom
offermåltider; de som hava befattat sig med sådant hava icke
haft något gagn därav.
10. Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid
tabernaklet icke hava rätt att få något att äta.
11. Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod
översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för
synd, »brännas upp utanför lägret».
12. Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt
lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket.
13. Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans
smälek.
14. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den
tillkommande staden.
15. Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets
offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn.
16. Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana
offer har Gud behag till.
17. Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka
över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap. Må de då
kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore
eder icke nyttigt.
18. Bedjen för oss; ty vi tro oss hava ett gott samvete, eftersom vi
söka att i alla stycken föra en god vandel.
19. Och jag uppmanar eder att göra detta, så mycket mer som jag
hoppas att därigenom dess snarare bliva återgiven åt eder.
20. Men fridens Gud, som från de döda har återfört vår Herre Jesus,
vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för
fåren,
21. han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans
vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom,
genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas
evigheter. Amen.
22. Jag beder eder, mina bröder: tagen icke illa upp dessa
förmaningens ord; jag har ju ock skrivit till eder helt kort.
23. Veten att vår broder Timoteus har blivit lösgiven. Om han snart
kommer hit, vill jag tillsammans med honom besöka eder.
24. Hälsen alla edra lärare och alla de heliga. De italiska bröderna
hälsa eder.
25. Nåd vare med eder alla.
*59/ Petrus' första brev
*59/01 Petrus' första brev, 1 Kapitlet
Petrus' första brev, 1 Kapitlet
Petrus hälsar de kristna i provinsen
Asien, lovar Gud för frälsningen genom
Kristus, som var förebådad av
profeterna, och som de troende böra
förbida i hoppet, under helig vandel och
broderlig kärlek.
1. Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar som bo
kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien
och Bitynien,
>Apg. 2,9 f. 1 Petr. 2,11. Jak. 1,1.
2. utvalda enligt Guds, Faderns, försyn, i helgelse i Anden, till
lydnad och till bestänkelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid
föröke sig hos eder.
>2 Mos. 24,8. Rom. 1,5. 8,29. Hebr. 12,24. 2 Petr. 1,2.
3. Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin
stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de
döda fött oss på nytt till ett levande hopp,
>Joh. 3,3. Ef. 1,3.
4. till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i
himmelen är förvarat åt eder,
>Kol. 1,5, 12. 2 Tim. 1,12.
5. I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning
som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden.
>Joh. 10,28. Rom. 5,2 f. 1 Kor. 2,5. Kol. 3,4.
6. Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste
ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar,
>Rom. 8,18. 2 Kor. 4,17. Hebr. 12,11. 1 Petr. 5,10. Jak. 1,2 f.
7. för att, om eder tro håller provet -- vilket är mycket mer värt
än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat --
detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid
Jesu Kristi uppenbarelse.
>Ords. 17,3. Jes. 48,10. Mal. 3,2 f. Vish. 3,6. Syr. 2,5.
>1 Kor. 3,13. 1 Petr. 4,12 f.
8. Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke
sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med
outsäglig och härlig glädje,
>Joh. 17,20. 20,29. 2 Kor. 5,7. Hebr. 11,1, 27
9. då I nu ären på väg att vinna det som är målet för eder tro,
nämligen edra själars frälsning.
>Rom. 6,22.
10. Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och
rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras
eder.
>Matt. 13,17.
11. De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var
som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de
lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som
därefter skulle följa.
>Jes. 53,3 f. Luk. 24,26 f. Fil. 2,7 f. Hebr. 12,2.
12. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva,
utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en
förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande,
nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i
de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in.
>Dan. 12,4 f. Luk.2,13 f. Ef. 3,8 f.
13. Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och
sätten med full tillit edert hopp till den nåd som bjudes eder i
och med Jesu Kristi uppenbarelse.
>Luk. 12,35. 21,34. Rom. 13,13. Ef. 6,14. 1 Tess. 5,6.
14. Då I nu haven kommit till lydnad, så följen icke de begärelser
som I förut, under eder okunnighets tid, levden i,
>Apg. 17,30. Rom 12,2.
15. utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat
eder är helig.
>Matt. 5,48.
16. Det är ju skrivet: »I skolen vara heliga, ty jag är helig.»
>3 Mos. 11,44 f.
17. Och om I såsom Fader åkallen honom som utan anseende till
personen dömer var och en efter hans gärningar, så vandren ock i
fruktan under denna edert främlingsskaps tid.
>Rom. 2,11. Fil. 2,12.
18. I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver
eller guld, som I haven blivit »lösköpta» från den vandel I
förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt,
>Jes. 52,3. 1 Petr. 4,3.
19. utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm
utan fläck.
>Joh. 1,29. Apg. 20,28. 1 Kor. 5,7. 6,20. Hebr. 9,12 f. Upp. 5,9.
20. Så var förutsett om honom före världens begynnelse; men först nu
i de yttersta tiderna har han blivit uppenbarad för eder skull,
>Rom. 16,25 f. Gal. 4,4. Ef. 1,9 f. Hebr. 1,2.
21. I som genom honom tron på Gud, vilken uppväckte honom från de
döda och gav honom härlighet, så att eder tro nu ock kan vara
ett hopp till Gud.
>Rom. 6,4. Fil. 2,9.
22. Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad
broderlig kärlek, och älsken varandra av hjärtat med uthållig
kärlek,
>Rom. 12,10. Ef. 4,3. 1 Tim. 1,5. 1 Petr. 2,17. 1 Joh. 5,1 f.
23. I som ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av
en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver.
>Luk. 8,11 f. Joh. 1,13. 1 Kor. 4,15. Jak. 1,18.
24. Ty
»allt kött är såsom gräs
och all dess härlighet såsom gräsets blomster;
gräset torkar bort,
och blomstret faller av,
>Ps. 102,12 f. 103,15 f. Jes. 40,6 f. Jak. 1.10.
25. men Herrens ord
förbliver evinnerligen».
Och det är detta ord som har blivit förkunnat för eder såsom ett
glatt budskap.
>Matt. 5,l8. 24,35.
*59/02 Petrus' första brev, 2 Kapitlet
Petrus' första brev, 2 Kapitlet
Uppmaning till andlig tillväxt och till
att låta sig uppbyggas på hörnstenen
Kristus. Undersåtars och tjänares
plikter.
1. Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och
avund och allt förtal.
>Ef. 4,22, 25. Kol. 3,8 f. Hebr. 12,1. Jak. 1,21.
2. Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den
andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa
upp till frälsning,
3. om I annars haven »smakat att Herren är god».
>Ps. 34,9.
4. Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor
är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;
>Ps. 118,22. Ef. 2,20 f.
5. och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett
andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall
frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro
välbehagliga för Gud.
>Jes. 61,6. Rom. 12,1, 1 Kor. 3,16. Hebr. 3,6. 13,15 f. Upp. 1,6.
6. Det heter nämligen på ett ställe i skriften:
»Se, jag lägger i Sion
en utvald, dyrbar hörnsten,
och den som tror på den
skall icke komma på skam.»
>Jes. 28,16.
7. För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana
som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit
en hörnsten»,
>Matt 21,42.
8. som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke
hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
>Jes. 8,14. Luk. 2,34.
9. I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans
härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till
sitt underbara ljus.
>2 Mos. 19,5 f. 5 Mos. 7,6. Jes. 44,1. 62,12. 63,7. 2 Kor. 4,6.
>Kol. 1,13.
10. I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk»,
I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått
barmhärtighet».
>Hos. 1,6, 9 f. 2,23.
11. Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar»
att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka
föra krig mot själen.
>1 Mos. 23,4. Rom. 13,14. Gal. 5,24. Hebr. 11,13.
>1 Petr. 1,1. Jak. 4,1.
12. Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om
de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället,
när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud
på den dag då han söker dem.
>Matt. 5,16. Rom. 12,17. 1 Petr. 3,16.
13. Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare
sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
>Rom. 13,1 f. Tit. 3,1.
14. eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att
straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra
vad gott är.
15. Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa
munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
>Tit. 2,8.
16. I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed
överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
>Joh. 8,32. Rom. 6,18. Gal. 5,1. 13.
17. Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären
konungen».
>Ords. 24,21. Matt. 22,21. Rom. 12,10. Fil. 2,3. Hebr. 13,1.
18. I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke
allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
>Ef. 6,5. Kol. 3,22.
19. Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen,
tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida
oförskylt.
>Matt. 5,10 f.
20. Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra
synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen
tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta
välbehaglig för Gud.
>1 Petr. 3,14, 17 f. 4,14 f.
21. Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och
efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa
honom och vandra i hans fotspår.
>Matt. 11,29. 16,24. Joh. 13,15. Fil. 2,5.
22. »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
>Jes. 53,9. 2 Kor. 5,21. 1 Joh. 3,5.
23. När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led,
hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer
rättvist.
>Matt. 27,39 f. Joh. 8,48 f. 1 Petr. 3,9.
24. Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för
att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för
rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».
>Jes. 53,5, 12. Rom. 6,3 f.
25. Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra
själars herde och vårdare.
>Ps 119,176. Jes. 53,6. Hes. 34,5 f. Joh. 10,11 f. Hebr. 13,20.
*59/03 Petrus' första brev, 3 Kapitlet
Petrus' första brev, 3 Kapitlet
Äkta makars inbördes plikter. Uppmaning
till helig vandel, särskilt till tålamod
i lidandet efter Kristi föredöme, hans
som har berett frälsning på jorden,
predikat för dödsrikets andar och nu
sitter på Guds högra sida i himmelen och
råder jämväl över dess andemakter.
1. Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också
de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina
hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
>1 Mos. 3,16. 1 Kor. 14,34. Ef. 5,22 f. Kol. 3,18. Tit. 2,5.
2. när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
>1 Petr. 2,12.
3. Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i
hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder
klädedräkt.
>Jes. 3,16 f. 1 Tim. 2,9.
4. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den
saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är
dyrbart inför Gud.
>Rom. 2,29. 7,22. 2 Kor. 4,16.
5. På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de
som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
6. Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och
hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke
låten eder förskräckas av något.
>1 Mos. 18,12.
7. Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva
tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare
kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd,
skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva
förhindrade.
>1 Kor. 7,3. Ef. 5,25. Kol. 3,19. 1 Tess. 4,4 f.
8. Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot
bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
>Luk.6,36. Rom. 12,16 f. 15,5.
9. Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan
tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen
få välsignelse till arvedel.
>3 Mos. 19,18. Ords. 20,22. Matt. 5,38 f. 25,34. 1 Kor. 6,7.
>1 Tess. 5,15.
10. Ty
»den som vill älska livet
och se goda dagar,
han avhålle sin tunga från det som är ont
och sina läppar från att tala svek;
>Ps. 34,13 f. Jak. 1,26.
11. han vände sig bort ifrån det som
är ont, och göre vad gott är,
han söke friden, och trakte därefter
>Jes 1,16 f. Hebr. 12,14. 3 Joh. v. 11.
12. Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga,
och hans öron till deras bön.
Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».
13. Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för
det som är gott?
14. Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock
saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke
förskräckas;
>Jes. 8,12 f. 51,12. Jer. 1,8. Matt. 5,10. 10,28.
>1 Petr. 2,19 f. 4,14 f.
15. nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och
I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär
skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
>Ps. 119,46. Apg. 4,8 f. 1 Petr. 1,13.
16. och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i
Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
>Tit. 2:8. 1 Petr. 2:12, 15, 19 f.
17. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara
Guds vilja, än att lida för onda.
18. Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led
han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till
Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han
gjord levande.
>Rom. 1,4. 5,6. 2 Kor. 13,4. Ef. 2,18. Hebr. 9,15, 28.
19. I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar
som höllos i fängelse,
>1 Petr. 4,6.
20. för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav
dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få
-- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.
>1 Mos. 6,1 f.
21. Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten --
nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig
orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete --
i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
>Ef. 5,26. Hebr. 10,22.
22. hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds
högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden
hava blivit honom underlagda.
>Ps. 110,1. Rom. 8,34. Ef. 1,20 f.
*59/04 Petrus' första brev, 4 Kapitlet
Petrus' första brev, 4 Kapitlet
Petrus förmanar de kristna att väpna sig
med Kristi sinne, att fly synden och
föra en ren vandel i inbördes kärlek och
att med glädje lida för Kristi namns
skull.
1. Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med
samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre
något att skaffa med synd.
>Rom. 6,7. 1 Petr. 2,21, 24.
2. Och leven sedan, under den tid som återstår eder här i köttet,
icke mer efter människors onda begärelser, utan efter Guds
vilja.
>Rom. 12,2. 14,7 f. 2 Kor. 5,15. Gal. 2,20. 1 Tess. 5,10.
>Hebr. 9,14.
3. Ty det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort
hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser,
i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allahanda skamlig
avgudadyrkan,
>Rom. 13,12 f. Ef. 2,1 f. 4,17 f.
4. varför de ock förundra sig och smäda eder, då I nu icke löpen
med till samma liderlighetens pöl.
5. Men de skola göra räkenskap inför honom som är redo att döma
levande och döda.
>Joh. 5,25. Apg. 10,42.
6. Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för döda, det skedde, för
att dessa, om de än till köttet blevo dömda, såsom alla människor
dömas, likväl till anden skulle få leva, så som Gud lever
7. Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla
och nyktra, så att I kunnen bedja.
>1 Petr. 5,8. 2 Petr. 3,9 f. 1 Joh. 2,18.
8. Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty
»kärleken överskyler en myckenhet av synder».
>Ords. 10,12. 1 Kor. 13,7. 1 Petr. 1,22. Jak. 5,20.
9. Varen gästvänliga mot varandra utan knot,
>Rom. 12,13.
10. och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har
undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
>Matt. 25,14 f. Luk. 12,42 f. I Kor. 12,4.
>2 Kor. 8,12. Tit. 1,7.
11. Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om
någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft
som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus
Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter,
amen.
>Rom. 12,6 f. 1 Kor. 10,31. 2 Kor. 2,17.
12. Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är
tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå,
och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder;
>Jes. 48,10. 1 Petr. 1,6 f.
13. utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja
eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans
härlighets uppenbarelse.
>Apg. 5,41. Rom. 8,17 f. Fil. 3,10 f. Kol. 1,24. 2 Tim. 2,10.
14. Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty
härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.
>Ps. 89,51 f. 1 Petr. 3,14.
15. Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom
dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han
blandar sig i vad honom icke vidkommer.
>Ef. 4,28. 1 Petr. 2,20.
16. Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke
blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.
>Fil. 1,29.
17. Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus;
men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som
icke hörsamma Guds evangelium?
>Jes. 10,12. Jer. 49,12. Hes. 9,6. 2 Tess. 1,8.
18. Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, »huru skall
det då gå den ogudaktige och syndaren?»
>Ords. 11,31. Luk. 23,31.
19. Alltså, de som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina
själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra vad
gott är.
>Ps. 31,6. Luk. 23,46. Apg. 7,59.
*59/05 Petrus' första brev, 5 Kapitlet
Petrus' första brev, 5 Kapitlet
De äldstes och de yngres plikter.
Förmaning till ödmjukhet och vaksamhet.
Hälsningar och slutönskan.
1. Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag
som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi
lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att
uppenbaras:
>Apg. 11,30. Rom. 8,17 f. Upp. 1,9.
2. Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det
icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull,
utan med villigt hjärta.
>Joh. 21,15 f. Apg. 20,28. 1 Tim. 3,3. Tit. 1,7.
3. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven
föredömen för hjorden.
>2 Kor. 1,24. 1 Tim. 4,12.
4. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens
oförvissneliga segerkrans.
>Jes 40,11. Joh. 10,11. 1 Kor. 9,25. 2 Tim. 4,8. Hebr. 13,20.
>1 Petr. 1,4. Jak. 1,12.
5. Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de
äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra,
ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty
»Gud står emot de högmodiga,
men de ödmjuka giver han nåd».
>Job 22,29. Ords. 3,34. Syr. 3,18. Matt. 23,12. Joh. 13,14.
>Rom. 12,10, 16. Ef. 5,21. Fil. 2,3. Jak 4,6, 10.
6. Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må
upphöja eder i sinom tid.
>Job 22,29. Luk. 1,52. 14,11.
7. Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om
eder.
>Ps. 40,18. 55,23. Matt. 6,25 f. Fil. 4,6.
8. Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring
såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.
>Luk. 21,36. 22,31. 1 Tess. 5,6.
9. Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden
vederfaras edra bröder här i världen.
>Ef. 4,27. 6,11, 13. Jak. 4,7.
10. Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i
Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna,
stödja, styrka och stadfästa eder.
>2 Kor. 1,21. 4,17. 1 Tess. 2,12. 2 Tess. 3,3. 2 Tim. 1,9.
>Hebr. 13,21. 1 Petr. 1,6.
11. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.
> Petr. 4,11.
12. Genom Silvanus, eder trogne broder -- för en sådan håller jag
honom nämligen -- har jag nu i korthet skrivit detta, för att
förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds
rätta nåd.
>1 Tess. 1,1.
13. Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar
eder. Så gör ock min son Markus.
>Apg. 12,12, 25. 15,37 f. 2 Tim. 4,11.
14. Hälsen varandra med en kärlekens kyss.
Frid vare med eder alla som ären i Kristus.
>Rom. 16,16.
*60/ Petrus' andra brev
*60/01 Petrus' andra brev, 1 Kapitlet
Petrus' andra brev, 1 Kapitlet
Hälsning. Förmaning till kristliga
dygder. Den apostoliska förkunnelsens
och det profetiska ordets visshet.
1. Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, hälsar dem som i
och genom vår Guds och Frälsarens[1], Jesu Kristi, rättfärdighet
hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi.
>Rom. 1,12. 1 Petr. 1,1 f.
2. Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre
Jesus Kristus.
3. Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga
makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss
medelst sin härlighet och underkraft.
4. Genom dem har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora
löften, för att I skolen, i kraft av dem, bliva delaktiga av
gudomlig natur och undkomma den förgängelse som i följd av den
onda begärelsen råder i världen.
>Joh. 1,12. Rom. 8,15, 2 Kor. 3,18. Ef. 4,24. 1 Joh. 3,2.
5. Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro
bevisa dygd, i dygden kunskap,
>Gal. 5,6.
6. i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i
ståndaktigheten gudsfruktan,
>1 Kor. 9,25.
7. i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken
allmännelig kärlek.
>Gal. 6,10. 1 Tess. 3,12.
8. Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så
tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i
fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.
>Tit. 3,14.
9. Den åter som icke har detta, han är blind och kan icke se; han
har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder,
>1 Joh. 2,9, 11.
10. Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra
eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I
aldrig någonsin komma på fall.
>Hebr. 3,14.
11. Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga
rike förlänas eder i rikligt mått.
12. Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I
visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som
har kommit till eder.
>Rom. 15,14 f. Judas v. 5.
13. Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag
ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka
eder.
>2 Petr. 3,1
14. Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har
vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig.
>Joh. 21,18 f.
15. Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång
städse kunnen draga eder detta till minnes.
16. Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi
kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans
tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
>Matt. 17,1 f. Mark. 9,2 f. Luk 9,28 f. Joh, 1,14. 1 Kor. 1,17.
17. Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta
Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min
älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
>Matt. 3,17. Mark. 1,11.
18. Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med
honom på det heliga berget.
19. Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet;
och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i
en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan
går upp i edra hjärtan.
>Ps. 119,105.
20. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något
skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
21. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja,
utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade
vad som gavs dem från Gud.
>2 Tim. 3,16. 1 Petr. 1,10 f.
[1] Eller: ... vår Guds och Frälsares o. s. v.
*60/02 Petrus' andra brev, 2 Kapitlet
Petrus' andra brev, 2 Kapitlet
Varning för falska lärare, med
påminnelse om de straffdomar som i forna
tider övergingo både änglar och
människor.
1. Men också falska profeter uppstodo bland folket, likasom jämväl
bland eder falska lärare skola komma att finnas, vilka på
smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över
sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka
den Herre som har köpt dem.
>5 Mos. 13,1 f. Matt. 24,11. Apg. 20,29 f. 1 Kor. 11,19.
>1 Tim. 4,1 f. 2 Tim. 3,1 f. 1 Joh. 2,22. 4,1. 2 Joh. v. 7.
>Judas v. 4 f., 18.
2. De skola få många efterföljare i sin lösaktighet, och för deras
skull skall sanningens väg bliva smädad.
>2 Tim. 4,3.
3. I sin girighet skola de ock med bedrägliga ord bereda sig
vinning av eder. Men sedan länge är deras dom i annalkande, den
dröjer icke, och deras fördärv sover icke.
>Rom. 16,18. 1 Tess. 2,5.
4. Ty Gud skonade ju icke de änglar som syndade, utan störtade dem
ned i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets hålor, för att
där förvaras till domen.
>1 Mos. 6,1 f. Upp. 20,2 f.
5. Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han
lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom
rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra.
>1 Mos. 7,1 f. 1 Petr. 3,20. 2 Petr. 3,6.
6. Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem
till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel
för kommande tiders ogudaktiga människor.
>1 Mos. 19,23 f. Jes. 13,19.
7. Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de
gudlösa människornas lösaktiga vandel.
>1 Mos. 18,20 f. 19,4 f., 15 f.
8. Ty genom de ogärningar som han, den rättfärdige mannen, måste se
och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i
sin rättfärdiga själ.
>Ps. 119,158. Hes. 9,4.
9. Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen, men
ock att under straff förvara de orättfärdiga till domens dag.
>1 Kor. 10,13. Upp. 3,10.
10. Och detta gör han först och främst med dem som i oren begärelse
stå efter köttslig lust och förakta andevärldens herrar.
I sitt trots och sin självgodhet bäva dessa människor icke för
att smäda andevärldens härlige,
11. under det att änglar som stå ännu högre i starkhet och makt icke
om dem uttala någon smädande dom inför Herren.
12. Men på samma sätt som oskäliga djur förgås, varelser som av
naturen äro födda till att fångas och förgås, på samma sätt
skola ock dessa förgås, eftersom de smäda vad de icke känna
till;
13. och de skola så bliva bedragna på den lön som de vilja vinna
genom orättfärdighet. De hava sin lust i kräsligt leverne mitt
på ljusa dagen. De äro skamfläckar och styggelser, där de vid
gästabuden, som de få hålla med eder, frossa i sina njutningar.
14. Deras ögon äro fulla av otuktigt begär och kunna icke få nog av
synd. De locka till sig obefästa själar. De hava hjärtan övade i
girighet. Förbannade äro de.
15. De hava övergivit den raka vägen och kommit vilse genom att
efterfölja Balaam, Beors son, på hans väg. Denne åtrådde ju att
vinna lön genom orättfärdighet;
>4 Mos. 22,2 f. 31,16. Judas v.11 f.
16. men han blev tillrättavisad för sin överträdelse: en stum
arbetsåsninna begynte tala med människoröst och hindrade
profeten i hans galenskap.
>4 Mos. 22,22 f.
17. Dessa människor äro källor utan vatten, skyar som drivas av
stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem.
18. Ty de tala stora ord som äro idel fåfänglighet; och då de nu
själva leva i köttsliga begärelser, locka de genom sin
lösaktighet till sig människor som med knapp nöd rädda sig undan
sådana som vandra i villfarelse.
19. De lova dem frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar;
ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit
dennes träl.
>Joh. 8,34. Rom. 6,16. 8,21. Gal. 6,8. 2 Petr. 1,4.
20. Och då de genom kunskapen om Herren och Frälsaren, Jesus
Kristus, hava undkommit världens besmittelser, men sedan åter
låta sig insnärjas och övervinnas av dem, så har det sista för
dem blivit värre än det första.
>Matt. 12,45. Hebr. 6,4 f. 1 Joh. 2,16.
21. Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna
rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den,
vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem
meddelat.
>Luk. 12,47 f
22. Det har gått med dem såsom det riktigt heter i ordspråket: »En
hund vänder åter till sina spyor», och: »Ett tvaget svin vältrar
sig åter i smutsen.»
>Ords. 26,11.
*60/03 Petrus' andra brev, 3 Kapitlet
Petrus' andra brev, 3 Kapitlet
Herrens tillkommelse. Domens
dag. Slutförmaningar.
1. Detta är nu redan det andra brevet som jag skriver till eder,
mina älskade; och i båda har jag genom mina påminnelser velat
uppväcka edert rena sinne,
>2 Petr. 1,13.
2. så att I kommen ihåg vad som har blivit förutsagt av de heliga
profeterna, så ock det bud som av edra apostlar har blivit eder
givet från Herren och Frälsaren.
>2 Petr. 1,19. Judas v. 17 f.
3. Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna
bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra
efter sina egna begärelser.
>1 Tim. 4,1. 2 Tim. 3,1 f.
4. De skola säga: »Huru går det med löftet om hans tillkommelse?
Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig
likt, ända ifrån världens begynnelse.»
>Jes. 5,18 f. Jer. 17,15. Hes. 12,22. Mal. 2,17.
5. Ty när de vilja påstå detta, förgäta de att i kraft av Guds ord
himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord som hade
kommit till av vatten och genom vatten;
>1 Mos. 1,1 f. Ps. 24,2.
6. och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den
värld som då fanns.
>Matt. 24,38 f. 2 Petr. 2,5.
7. Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av
samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens
dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.
>Jes. 51,6. 2 Tess. 1,7 f. Hebr. 1,11.
8. Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en
dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».
>Ps. 90,4.
9. Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga
mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder,
eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla
skola vända sig till bättring.
>Jes. 30,18. Hes. 18,23. Hab. 2,3. Syr. 5,4. Rom. 2,4.
>1 Tim. 2,4. Hebr. 10,37. 1 Petr. 3,20,
10. Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna
med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta,
och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.
>Ps. 102,27. Matt. 24,27, 35, 43 f. 1 Tess. 5,2 f. Upp. 20,11.
11. Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana
bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan,
>Luk. 21,36.
12. medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom
himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta!
>Ps. 50,3. Jes. 34,4. Luk. 12,36. Tit. 2,13.
13. Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida
vi efter hans löfte.
>Jes. 65,17. 66,22. Upp. 21,1.
14. Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med
all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara
obefläckade och ostraffliga, i frid.
>1 Kor. 1,7 f Fil. 1,10. 1 Tess. 3,13. 5,23. Judas v. 24.
15. Och I skolen hålla före, att vår Herres långmodighet länder till
frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till
eder efter den vishet som har blivit honom given.
>1 Kor. 3,10
16. Så gör han i alla sina brev, när han i dem talar om sådant,
fastän visserligen i dem finnes ett och annat som är svårt att
förstå, och som okunniga och obefästa människor vrångt uttyda,
såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till
fördärv.
17. Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg,
så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas
villfarelse och därigenom förlora edert fäste.
>Mark. 13,5 f.
18. Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och
Frälsare, Jesus Kristus. Honom tillhör äran, nu och till
evighetens dag. Amen.
>Kol. 1,10.
@c
*61/ Johannes' första brev
*61/01 Johannes' första brev, 1 Kapitlet
Johannes' första brev, 1 Kapitlet
Ordets uppenbarelse i Kristus.
Gemenskapen med Gud. Vandringen i ljuset
och reningen genom Jesu blod.
1. Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna
ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det
förkunna vi: om livets Ord tala vi.
2. Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom
och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och
uppenbarades för oss.
3. Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på
det att också I mån hava gemenskap med oss; och vi hava vår
gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.
4. Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva
fullkomlig.
5. Och detta är det budskap som vi hava hört från honom, och som vi
förkunna för eder, att Gud är ljus, och att intet mörker finnes
i honom.
6. Om vi säga oss hava gemenskap med honom, och vi vandra i
mörkret, så ljuga vi och göra icke sanningen.
7. Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
all synd.
8. Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss
själva, och sanningen är icke i oss.
9. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så
att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
orättfärdighet.
10. Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en
ljugare, och hans ord är icke i oss.
*61/02 Johannes' första brev, 2 Kapitlet
Johannes' första brev, 2 Kapitlet
Jesus Kristus vår förespråkare och
försoningen för våra synder. Uppmaning
att hålla hans bud, särskilt budet om
kärlek. Varning för världskärlek och
antikristisk förnekelse.
1. Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke
skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare
hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig;
2. och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för
våra, utan ock för hela världens.
3. Därav veta vi att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla
hans bud.
4. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans
bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen.
5. Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek
fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom.
6. Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv
så vandra som Han vandrade.
7. Mina älskade, det är icke ett nytt bud jag skriver till eder,
utan ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen. Detta
gamla bud är ordet som I haven fått höra.
8. På samma gång är det dock ett nytt bud som jag skriver till
eder. Och detta är sant både i fråga om honom och i fråga om
eder; ty mörkret förgår, och det sanna ljuset lyser redan.
9. Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är
ännu alltjämt i mörkret.
10. Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom
är intet som länder till fall.
11. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i
mörkret, och han vet icke vart han går; ty mörkret har
förblindat hans ögon.
12. Jag skriver till eder, kära barn, ty synderna äro eder förlåtna
för hans namns skull.
13. Jag skriver till eder, I fäder, ty I haven lärt känna honom som
är från begynnelsen. Jag skriver till eder, I ynglingar, ty I
haven övervunnit den onde.
14. Jag har skrivit till eder, mina barn, ty I haven lärt känna
Fadern. Jag har skrivit till eder, I fäder, ty I haven lärt
känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till eder,
I ynglingar, ty I ären starka, och Guds ord förbliver i eder,
och I haven övervunnit den onde.
15. Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon
älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom.
16. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens
begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av
Fadern, utan av världen.
17. Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds
vilja, han förbliver evinnerligen.
18. Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en
antikrist skall komma, och redan hava många antikrister
uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne.
19. Från oss hava de utgått, men de hörde icke till oss, ty hade de
hört till oss, så hade de förblivit hos oss. Men det skulle
bliva uppenbart att icke alla höra till oss.
20. I åter haven mottagit smörjelse från den Helige, och I haven all
kunskap.
21. Jag har skrivit till eder, icke därför att I icke kännen
sanningen, utan därför att I kännen den och veten att ingen lögn
kommer av sanningen.
22. Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är
Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och
Sonen.
23. Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den
som bekänner Sonen, han har ock Fadern.
24. I åter skolen låta det som I haven hört från begynnelsen
förbliva i eder. Om det som I haven hört från begynnelsen
förbliver i eder så skolen ock I själva förbliva i Sonen och i
Fadern.
25. Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.
26. Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka
förvilla eder.
27. Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven
undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar
eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och
är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt
eder.
28. Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång
uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas
gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.
29. Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också
var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom.
*61/03 Johannes' första brev, 3 Kapitlet
Johannes' första brev, 3 Kapitlet
Guds barn och djävulens barn.
1. Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas
Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke,
eftersom den icke har lärt känna honom.
2. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det
är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång
uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se
honom sådan han är.
3. Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig,
likasom Han är ren.
4. Var och en som gör synd, han överträder ock lagen, ty synd är
överträdelse av lagen.
5. Och i veten att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga
synderna; och synd finnes icke i honom.
6. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en
som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.
7. Kära barn, låten ingen förvilla eder. Den som gör vad
rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig.
8. Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat
från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att
han skulle göra om intet djävulens gärningar.
9. Var och en som är född av Gud, han gör icke synd, ty Guds säd
förbliver i honom; han kan icke synda, eftersom han är född av
Gud.
10. Därav är uppenbart vilka som äro Guds barn, och vilka som äro
djävulens barn, därav att var och en som icke gör vad
rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke
älskar sin broder.
11. Ty detta är det budskap som I haven hört från begynnelsen, att
vi skola älska varandra
12. och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin
broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna
gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.
13. Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder.
14. Vi veta att vi hava övergått från döden till livet, ty vi älska
bröderna. Den som icke älskar, han förbliver i döden.
15. Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I
veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.
16. Därav att Han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken;
så äro ock vi pliktiga att giva våra liv för bröderna.
17. Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta
för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds
kärlek förbliva i honom?
18. Kära barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i
gärning och i sanning.
19. Därav skola vi veta att vi äro av sanningen; och så kunna vi
inför honom övertyga vårt hjärta därom,
20. att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta
och vet allt.
21. Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi
frimodighet inför Gud,
22. och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla
hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom.
23. Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu
Kristi, namn och älska varandra, enligt det bud han har givit
oss.
24. Och den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud
förbliver i honom. Och att han förbliver i oss, det veta vi av
Anden, som han har givit oss.
*61/04 Johannes' första brev, 4 Kapitlet
Johannes' första brev, 4 Kapitlet
Uppmaning att pröva andarna, att älska
Gud och att älska bröderna.
1. Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna,
huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i
världen.
2. Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som
bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud;
3. men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av
Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört att
den skulle komma, och som redan nu är i världen.
4. I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han
som är i eder är större än den som är i världen.
5. De äro av världen; därför tala de vad som är av världen, och
världen lyssnar till dem.
6. Vi åter äro av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss;
den som icke är av Gud, han lyssnar icke till oss. Härpå känna
vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande.
7. Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud,
och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud.
8. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
kärleken.
9. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud
har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom
honom.
10. Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri,
att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra
synder.
11. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga
att älska varandra.
12. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älska varandra, så förbliver
Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.
13. Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att vi förbliva
i honom, och att han förbliver i oss.
14. Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt
sin Son till att vara världens Frälsare.
15. Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud,
och han själv förbliver i Gud.
16. Och vi hava lärt känna den kärlek som Gud har i oss, och vi hava
kommit till tro på den. Gud är kärleken, och den som förbliver
i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.
17. Därigenom är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava
frimodighet i fråga om domens dag; ty sådan Han är, sådana äro
ock vi i denna världen.
18. Räddhåga finnes icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver
ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som
rädes är icke fullkomnad i kärleken.
19. Vi älska, därför att han först har älskat oss.
20. Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en
lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett,
han kan icke älska Gud, som han icke har sett.
21. Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han
skall ock älska sin broder.
*61/05 Johannes' första brev, 5 Kapitlet
Johannes' första brev, 5 Kapitlet
Kärlekens väsen. Trons segerkraft. Guds
vittnesbörd om sin Son. Bön och förbön.
Slutförmaning.
1. Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud;
och var och en som älskar honom som födde, han älskar ock den
som är född av honom.
2. Därför, när vi älska Gud och hålla hans bud, då veta vi att vi
älska Guds barn.
3. Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och
hans bud äro icke tunga.
4. Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är
den seger som har övervunnit världen: vår tro.
5. Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är
Guds Son?
6. Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus, icke
med vattnet allenast, utan med vattnet och blodet. Och Anden är
den som vittnar, eftersom Anden är sanningen.
7. Ty tre äro de som vittna:
8. Anden, vattnet och blodet; och de tre vittna ett och detsamma.
9. Om vi taga människors vittnesbörd för gott, så må väl Guds
vittnesbörd vara förmer. Detta är ju Guds vittnesbörd, att han
har vittnat om sin Son.
10. Den som tror på Guds Son, han har vittnesbördet inom sig själv;
den som icke tror Gud, han har gjort honom till en ljugare,
eftersom han icke har trott på Guds vittnesbörd om sin Son.
11. Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och
det livet är i hans Son.
12. Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han
har icke livet.
13. Detta har jag skrivit till eder, för att I skolen veta att I
haven evigt liv, I som tron på Guds Sons namn.
14. Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi
bedja om något efter hans vilja, så hör han oss.
15. Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi
ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.
16. Om någon ser sin broder begå en synd som icke är en synd till
döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om
nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds;
för sådan säger jag icke att man skall bedja.
17. All orättfärdighet är synd; dock finnes det synd som icke är
till döds.
18. Vi veta om var och en som är född av Gud att han icke syndar, ty
den som har blivit född av Gud, han tager sig till vara, och den
onde kommer icke vid honom.
19. Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes
våld.
20. Och vi veta att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så
att vi kunna känna den Sanne; och vi äro i den Sanne, i hans
Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.
21. Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.
*62 Johannes' andra brev
Johannes' andra brev
Johannes hälsar »den utvalda frun»,
manar till sanning och inbördes kärlek,
varnar för villolärare, avslutar brevet
med hälsningar.
1. Den äldste hälsar den utvalda frun och hennes barn, vilka jag i
sanning älskar, och icke jag allenast, utan ock alla andra som
hava lärt känna sanningen.
2. Vi älska dem för sanningens skull, som förbliver i oss, och som
skall vara med oss till evig tid.
3. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus
Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.
4. Det har gjort mig stor glädje att jag har funnit flera av dina
barn vandra i sanningen, efter det bud som vi hava fått ifrån
Fadern.
5. Och nu har jag en bön till dig, kära fru. Icke som om jag
skreve för att giva dig ett nytt bud; det gäller allenast det
bud som vi hava haft från begynnelsen: att vi skola älska
varandra.
6. Och däri består kärleken, att vi vandra efter de bud han har
givit. Ja, detta är budet, att I skolen vandra i kärleken,
enligt vad I haven hört från begynnelsen.
7. Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna
att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är
Villoläraren och Antikrist.
8. Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt
arbete hava kommit åstad, utan fån full lön.
9. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi
lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har
både Fadern och Sonen.
10. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så
tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke.
11. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda
gärningar.
12. Jag hade väl mycket annat att skriva till eder, men jag vill
icke göra det med papper och bläck. Jag hoppas att i stället få
komma till eder och muntligen tala med eder, för att vår glädje
skall bliva fullkomlig.
13. Din utvalda systers barn hälsa dig.
*63 Johannes' tredje brev
Johannes' tredje brev
Johannes hälsar Gajus, gläder sig över
hans vandring i sanningen, uppmanar till
hjälpsamhet mot främlingar, klagar över
Diotrefes, giver gott vittnesbörd åt
Demetrius, avslutar brevet med
hälsningar.
1. Den äldste hälsar Gajus, den älskade brodern, som jag i sanning
älskar.
2. Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig,
och att du må vara vid god hälsa, såsom det ock står väl till
med din själ.
3. Ty det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och
vittnade om den sanning som bor i dig, eftersom du ju vandrar i
sanningen.
4. Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn
vandra i sanningen.
5. Min älskade, du handlar såsom en trofast man i allt vad du gör
mot bröderna, och detta jämväl när de komma såsom främlingar.
6. Dessa hava nu inför församlingen vittnat om din kärlek. Och du
gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också
för fortsättningen av deras resa.
7. Ty för hans namns skull hava de dragit åstad, utan att hava
tagit emot något av hedningarna.
8. Därför äro vi å vår sida pliktiga att taga oss an sådana män, så
att vi bliva deras medarbetare till att främja sanningen.
9. Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som önskar att
vara den främste bland dem, vill icke göra något för oss.
10. Om jag kommer, skall jag därför påvisa huru illa han gör, då han
skvallrar om oss med elaka ord. Och han nöjer sig icke härmed;
utom det att han själv intet vill göra för bröderna, hindrar han
också andra som vore villiga att göra något, ja, han driver dem
ut ur församlingen.
11. Mina älskade, följ icke onda föredömen, utan goda. Den som gör
vad gott är, han är av Gud; den som gör vad ont är, han har icke
sett Gud.
12. Demetrius har fått gott vittnesbörd om sig av alla, ja, av
sanningen själv. Också vi giva honom vårt vittnesbörd; och du
vet att vårt vittnesbörd är sant.
13. Jag hade väl mycket annat att skriva till dig, men jag vill icke
skriva till dig med bläck och penna.
14. Ty jag hoppas att rätt snart få se dig, och då skola vi
muntligen tala med varandra.
15. Frid vare med dig.
Vännerna hälsa dig. Hälsa vännerna, var och en särskilt.
*64/ Jakobs' brev
*64/01 Jakobs' brev, 1 Kapitlet
Jakobs' brev, 1 Kapitlet
Jakob hälsar de kristna av Israel, som
bo kringspridda bland folken; förmanar
dem till ståndaktighet i frestelser och
till en gudsdyrkan som visar sig verksam
i goda gärningar.
1. Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv
stammar som bo kringspridda bland folken.
>Joh. 7:35.
2. Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i
allahanda frestelser,
>1 Petr. 1:6 f.
3. och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta
ståndaktighet.
>Rom. 5:3.
4. Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning,
så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något
stycke.
5. Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig
sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord,
och den skall bliva honom given.
>1 Kon. 3:5 f. Ords. 2:3 f. Jer. 29:12 f. Vish. 8:21.
>Matt. 7:7 f. Jak. 5:13 f.
6. Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik
havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
>Matt. 21:21 f. Mark. 11:24. Joh. 14:13 f.
7. En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från
Herren --
8. en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina
vägar.
>Jak. 4:8.
9. Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
>Jak. 2:5.
10. Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets
blomster skall han förgås.
>Ps. 103:15 f. Jes. 40:6 f. 2 Kor. 12:9 f. 1 Petr. 1:24.
11. Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och
dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock
den rike förvissna mitt i sin ävlan.
>1 Joh. 2:17.
12. Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har
bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har
lovat åt dem som älska honom.
>Matt. 10:22. 2 Tim. 4:7 f. 1 Petr. 3:14. Upp. 2:10.
13. Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans
frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så
frestar han icke heller någon.
>Syr. 15:11.
14. Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som
han drages och lockas.
>Rom. 7:7 f.
15. Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och
när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
>Rom. 6:23.
16. Faren icke vilse, mina älskade bröder.
17. Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned
ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring
äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
>Joh. 3:27. 1 Kor. 4:7. 1 Joh. 1:5.
18. Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens
ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har
skapat.
>Joh. 1:13. 1 Kor. 4:15. 1 Petr. 1:23. Upp. 14:4.
19. Det veten I, mina älskade bröder.
Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala
och sen till vrede.
>Ords. 17:27. Syr. 5:11. Jak. 3:1 f., 13.
20. Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
21. Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar,
och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som
kan frälsa edra själar.
>Luk. 8:11, 15. Rom. 1:16. 13:12. Kol. 3:8. 1 Petr. 2:1 f.
22. Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest
bedragen I eder själva.
>Matt. 7:21, 24 f. Luk. 11:28. Rom. 2:13. 1 Joh. 3:7.
23. Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han
lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
>Matt. 7:26 f.
24. när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter
strax hurudan han var.
25. Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag,
och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en
verklig görare, han varder salig i sin gärning.
>Joh. 8:31 f. 13:17. Rom. 8:2. Jak. 2:12.
26. Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan
bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
>Ps. 39:2. 1 Petr. 3:10.
27. En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern,
är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i
deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
>Job 31:16 f. Jes. 58:6 f. Matt. 25:35 f. Joh. 17:15. Rom. 12:2.
*64/02 Jakobs' brev, 2 Kapitlet
Jakobs' brev, 2 Kapitlet
Uppmaning att icke hava anseende till
personen. Varning för en tro som icke
har med sig gärningar.
1. Mina bröder, menen icke att tron på vår Herre Jesus Kristus, den
förhärligade, kan stå tillsammans med att hava anseende till
personen.
>3 Mos. 19:15. Ords. 24:23.
2. Om till exempel i eder församling inträder en man med guldring
på fingret och i präktiga kläder, och jämte honom inträder en
fattig man i smutsiga kläder,
3. och I då vänden edra blickar till den som bär de präktiga
kläderna och sägen till honom: »Sitt du här på denna goda
plats», men däremot sägen till den fattige: »Stå du där», eller:
»Sätt dig därnere vid min fotapall» --
4. haven I icke då kommit i strid med eder själva och blivit domare
som döma efter orätta grunder?
5. Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i
världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få
till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?
>Luk. 6:20. 1 Kor. 1:26 f. 2:9.
6. I åter haven visat förakt för den fattige. Är det då icke de
rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder
inför domstolarna?
>1 Kor. 11:22.
7. Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?
8. Om I, såsom skriften bjuder, fullgören den konungsliga lagen:
»Du skall älska din nästa såsom dig själv», då gören I
visserligen väl.
>3 Mos. 19:18.
9. Men om I haven anseende till personen, så begån I synd och
bliven av lagen överbevisade om att vara överträdare.
>5 Mos. 1:17. 16:19.
10. Ty om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är
han skyldig till allt.
>5 Mos. 27:26. Matt. 5:19.
11. Densamme som sade: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», han
sade ju ock: »Du skall icke dräpa.» Om du nu visserligen icke
begår äktenskapsbrott, men dräper, så är du dock en
lagöverträdare.
>2 Mos. 20:13 f.
12. Talen och handlen så, som det höves människor vilka skola dömas
genom frihetens lag.
>Jak. 1:25.
13. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat
barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför
domen.
>Matt. 5:7. 6:15. 18:32 f. 25:31 f.
14. Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro,
men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
>Matt. 7:21 f. 21:30. Rom. 6:1 f. Gal. 5:6.
15. Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och
vore utan mat för dagen
>Luk. 3:11.
16. och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig
varmt, och ät dig mätt» -- vartill gagnade detta, såframt han
icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?
>1 Joh. 3:17 f.
17. Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig
gärningar.
18. Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» -- »Ja, och jag har också
gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom
mina gärningar visa dig min tro.»
19. Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna
tro det och bäva.
>Mark. 1:24.
20. Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan
gärningar är till intet gagn!
21. Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han
frambar sin son Isak på altaret?
>1 Mos. 22:1 f. Hebr. 11:17.
22. Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av
gärningarna blev tron fullkomnad,
23. och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde
Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev
kallad »Guds vän».
>1 Mos. 15:6. 2 Krön. 20:7. Jes. 41:8. Rom. 4:3.
24. I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver
rättfärdig, och icke av tro allenast.
>Joh. 8:39.
25. Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon
rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan
på en annan väg släppte ut dem?
>Jos. 2:1 f. 6:17, 23 f.
26. Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan
gärningar död.
*64/03 Jakobs' brev, 3 Kapitlet
Jakobs' brev, 3 Kapitlet
Tungans missbruk. Den sanna visheten.
1. Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I
bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
>Matt. 12:36 f. Jak. 1:19.
2. I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal,
så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
>Ords. 20:9. Pred. 7:21. Syr. 19:16. 1 Petr. 3:10. 1 Joh. 1:8.
>Jak. 1:26.
3. När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss,
då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
4. Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av
starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit
styrmannen vill.
5. Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av
stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
>Ps. 12:4 f. 140:2 f. Ords. 12:18. 15:2.
6. Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet
framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela
kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv
är antänd av Gehenna.
>Matt. 15:11, 18 f.
7. Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs
och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och
verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
8. Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är
den, och full av dödande gift.
9. Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi
människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
>1 Mos. 1:26 f.
10. Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så
bör det icke vara, mina bröder.
11. Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och
bittert vatten?
12. Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett
vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
>Matt. 7:16.
13. Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i
visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som
hövas en sådan man.
>Ef. 5:15. 1 Petr. 2:12.
14. Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären
genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot
sanningen.
>Ef. 4:31. 1 Joh. 4:20.
15. Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och
tillhör de »själiska»[1] människorna, ja, de onda andarna.
>1 Kor. 2:6 f. Jak. 1:17.
16. Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt
vad ont är.
>1 Kor. 3:3. Gal. 5:19 f.
17. Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren,
vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra
goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
>Vish. 7:22 f.
18. Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till
del som hålla frid.
>Jes. 32:17.
[1] Se Själisk i Ordförkl.
*64/04 Jakobs' brev, 4 Kapitlet
Jakobs' brev, 4 Kapitlet
Varning för osämja, onda lustar,
värdsligt sinne, högfärd, förtal,
stortalig förmätenhet.
1. Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke
av de lustar som föra krig i eder lemmar?
>Rom. 7:23. 1 Petr. 2:11.
2. I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och
hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och
striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.
>Ps. 66:18.
3. Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för
att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
>Job 27:8 f. 35:12 f. Ords. 1:28 f. Jes. 1:15. Joh. 15:7.
>1 Joh. 5:14.
4. I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är
Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså
Guds ovän.
>Matt. 6:24. Joh. 15:19. 17:14. 2 Kor. 11:2. 1 Joh. 2:15.
5. Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med
svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin
boning i oss»?
>2 Mos. 34:14.
6. Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det:
»Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
>Job 22:29. Ords. 3:34. 29:23. Syr. 3:18. 1 Petr. 5:5 f.
7. Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall
han fly bort ifrån eder.
>Ef. 4:27. 6:11 f. 1 Petr. 5:8 f. 1 Joh. 5:18.
8. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I
syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
>Jes. 1:18 f. Sak. 1:3.
9. Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig
i sorg och eder glädje i bedrövelse.
>Luk. 6:25.
10. Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
>Luk. 14:11.
11. Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder
eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men
dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess
domare.
>3 Mos. 19:16. Ps. 15:3. Matt. 7:1. Rom. 2:1. 14:4. 1 Kor. 4:5.
>1 Petr. 2:1.
12. En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan
förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?
13. Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss
till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år
och driva handel och skaffa oss vinning» --
>Ords. 27:1. Luk. 12:16 f.
14. I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv?
En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
>Ps. 39:6 f. Jes. 40:6.
15. I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola
vi göra det, eller det.»
>Apg. 18:21.
16. Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan
stortalighet är ond.
>1 Kor. 5:6.
17. Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det,
för honom bliver detta till synd.
>Luk. 12:47. Rom. 14:23.
*64/05 Jakobs' brev, 5 Kapitlet
Jakobs' brev, 5 Kapitlet
Dom över orättfärdigt rika. Förmaning
till tålamod. Varning mot svärjande.
Uppmaning till bön och förbön. Plikten
att rädda den vilsefarande.
1. Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som
skall komma över eder.
>Luk. 6:24. 1 Tim. 6:9.
2. Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal;
>Matt. 6:19.
3. edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara
eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert
kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna.
4. Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra
åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit
fram till Herren Sebaots öron.
>1 Mos. 18:20. 3 Mos. 19:13. 5 Mos. 24:14 f. Job 31:38 f.
>Mal. 3:5
5. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar;
I haven gött eder av hjärtans lust »på eder slaktedag».
>Job 21:12 f. Jer. 25:34. Luk. 12:16. 16:19.
6. I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom; han
står eder icke emot.
>Matt. 5:39.
7. Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I
sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt
bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och
vårregn.
>5 Mos. 11:14. Sak. 10:1. Hebr. 10:36 f.
8. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens
tillkommelse är nära.
>1 Kor. 10:11.
9. Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån
bliva dömda. Se, domaren står för dörren.
10. Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till
edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.
>Matt. 5:12.
11. Vi prisa ju dem saliga, som hava varit ståndaktiga. Om Jobs
ståndaktighet haven I hört, och I haven sett vilken utgång
Herren beredde; ty Herren är nåderik och barmhärtig.
>Job 1:20 f. 42:10, 12. Ps. 103:8 f.
12. Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, varken vid himmelen
eller vid jorden, ej heller vid något annat, utan låten edert
»ja» vara »ja», och edert »nej» vara »nej», så att I icke
hemfallen under dom.
>Matt. 5:33 f.
13. Får någon bland eder utstå lidande, så må han bedja.
>Ps. 50:15. Ef. 5:19.
14. Är någon glad, så må han sjunga lovsånger. Är någon bland eder
sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa
må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja.
>Mark. 6:13. 16:18.
15. Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta
honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta
bliva honom förlåtet.
>Ps. 30:3.
16. Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för
varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en
rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.
>Ords. 15:29.
17. Elias var en människa, med samma natur som vi. Han bad en bön
att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden under
tre år och sex månader;
>1 Kon. 17:1 f. Syr. 48:1 f. Luk. 4:25.
18. åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin
frukt.
>1 Kon. 18:41 f.
19. Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen,
och någon omvänder honom,
>Matt. 18:15. Gal. 6:1.
20. så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans
villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en
myckenhet av synder.
>Ords. 10:12.
*65 Judas' brev
Judas' brev
Hälsning. Varning för falska lärare, med
påminnelse om de straffdomar som i forna
tider hava övergått både människor och
änglar, och med åberopande av Enoks
profetia. Förmaningar och slutönskan.
1. Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade,
dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt
Jesus Kristus.
>1 Petr. 1:5. Jak. 1:1.
2. Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.
>2 Petr. 1:12.
3. Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att
skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det
nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro
som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
>1 Tim. 6:12.
4. Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder -- några om
vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla
under den domen -- ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds
nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre,
Jesus Kristus.
>Tit. 1:16. 2 Petr. 2:1 f.
5. Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans,
vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst
sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke
trodde,
>4 Mos. 14:27 f. Ps. 106:26 f. 1 Kor. 10:5. Hebr. 3:17 f.
6. så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet,
utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit
förvarade i mörker till den stora dagens dom.
>1 Mos. 6:1 f. 2 Petr. 2:4.
7. Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer,
vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter
annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande
exempel, i det att de få lida straff i evig eld.
>1 Mos. 19:4 f., 23 f. 2 Petr. 2:6.
8. Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av
sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar
förakta de, och dess härlige smäda de.
>2 Petr. 2:10.
9. Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen
angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom
uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse
dig.»
>5 Mos. 34:5 f. Dan 12:1. Sak. 3:2. 2 Petr. 2:11.
10. Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de
oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det
bruka de till sitt fördärv.
>2 Petr. 2:12.
11. Ve dem! De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull
störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till
följd av en gensträvighet lik Koras.
>1 Mos. 4:6 f. 4 Mos. 16:1 f. 22:2 f. 25:1 f. 31:16. 2 Petr. 2:15.
>1 Joh. 3:12. Upp. 2:14.
12. Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom
skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva
till godo. De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av
vindarna. De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i
dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
>Ords. 25:14. 2 Petr. 2:13, 17.
13. De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters
skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är
förvarat till evig tid.
>Jes. 57:20.
14. Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade
och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
>1 Mos. 5:21 f. 5 Mos. 33:2.
15. för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för
alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de
förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot
honom.»
16. De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott,
medan de likväl vandra efter sina egna begärelser. Och deras
mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka
vara människor till behag.
>Ps. 73:8 f. 2 Petr. 2:18.
17. Men kommen ihåg, I mina älskade, vad som har blivit förutsagt av
vår Herres, Jesu Kristi, apostlar,
18. huru de sade till eder: »I den yttersta tiden skola bespottare
uppstå, som vandra efter sina egna ogudaktiga begärelser.»
>Apg. 20:29. 1 Tim. 4:1. 2 Tim. 3:1 f. 2 Petr. 2:1. 3:2 f.
19. Det är dessa människor som vålla söndringar, dessa som äro
»själiska»[1] och icke hava ande.
>Rom. 8:9. 1 Kor. 2:14.
20. Men I, mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro,
bedjen i den helige Ande,
>Kol. 2:7. 1 Tess. 5:11.
21. och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår
Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet, till evigt liv.
>1 Kor. 1:7.
22. Mot somliga av dem, sådana som äro tvivlande, mån I vara
barmhärtiga
23. och frälsa dem genom att rycka dem ur elden; mot de andra mån I
också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att I avskyn till
och med deras livklädnad, den av köttet befläckade.
>Am. 4:11. Sak. 3:2 f. Jak. 5:19 f. Upp. 3:4.
24. Men honom som förmår bevara eder ifrån fall och ställa eder
inför sin härlighet ostraffliga, i fröjd,
>Rom. 16:25 f. 1 Kor. 1:8.
25. honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus
Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt,
såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen.
>1 Petr. 5:11.
[1] Se Själisk i Ordförkl