*19/ Psaltaren
*19/01 Psaltaren, 1 Psalmen
                         Psaltaren, 1 Psalmen

                    De rättfärdigas sällhet och de
                        ogudaktigas undergång.

  1.    Säll är den man
            som icke vandrar
            i de ogudaktigas råd
        och icke träder in
            på syndares väg,
        ej heller sitter
            där bespottare sitta,
  2.    utan har sin lust
            i HERRENS lag
        och tänker på hans lag
            både dag och natt.
  3.    Han är såsom ett träd,
            planterat vid vattenbäckar,
        vilket bär sin frukt i sin tid,
        och vars löv icke vissna;
        och allt vad han gör, det lyckas väl.

  4.    Icke så de ogudaktiga,
        utan de äro såsom agnar
            som vinden bortför.
  5.    Därför skola de ogudaktiga
            icke bestå i domen,
        ej heller syndarna
            i de rättfärdigas församling.
  6.    Ty HERREN känner
            de rättfärdigas väg,
        men de ogudaktigas väg förgås.
*19/02 Psaltaren, 2 Psalmen
                         Psaltaren, 2 Psalmen

                  Sions konung och hans vedersakare.

  1.    Varför larma hedningarna
        och tänka folken fåfänglighet?
  2.    Jordens konungar resa sig upp,
        och furstarna rådslå med varandra,
        mot HERREN och hans smorde:
  3.    »Låt oss slita sönder deras bojor
        och kasta deras band ifrån oss.»

  4.    Han som bor i himmelen ler,
        HERREN bespottar dem.
  5.    Då talar han till dem i sin vrede,
        och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
  6.    »Jag själv har insatt min konung
        på Sion, mitt heliga berg.»

  7.    Jag vill förtälja om vad beslutet är;
        HERREN sade till mig:
        »Du är min son,
        jag har i dag fött dig.
  8.    Begär av mig,
        så skall jag giva dig hedningarna till arvedel
        och jordens ändar till egendom.
  9.    Du skall sönderslå dem med järnspira,
        såsom lerkärl skall du krossa dem.»

 10.    Så kommen nu till förstånd, I konungar;
        låten varna eder, I domare på jorden.
 11.    Tjänen HERREN med fruktan,
        och fröjden eder med bävan.
 12.    Hyllen sonen, så att han icke vredgas
        och I förgåns på eder väg;
        ty snart kunde hans vrede upptändas.
        Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.
*19/03 Psaltaren, 3 Psalmen
                         Psaltaren, 3 Psalmen

                   Den betrycktes rop till Herren.

  1.  En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom.

  2.    HERRE, huru många äro icke mina ovänner!
        Ja, många resa sig upp mot mig.
  3.    Många säga om mig:
        »Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

  4.    Men du, HERRE, är en sköld för mig;
        du är min ära och den som upplyfter mitt huvud.
  5.    Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
        och han svarar mig från sitt heliga berg.  Sela.

  6.    Jag lade mig och somnade in;
        jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig.
  7.    Jag fruktar icke för skaror av många tusen,
        som lägra sig mot mig runt omkring.

  8.    Stå upp, HERRE,
            fräls mig, min Gud;
        ty du slår alla mina fiender på kinden,
        du krossar de ogudaktigas tänder.
  9.    Hos HERREN är frälsningen;
            över ditt folk komme din välsignelse.  Sela.
*19/04 Psaltaren, 4 Psalmen
                         Psaltaren, 4 Psalmen

                  Förtröstansfull aftonbön i nöden.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

  2.    När jag ropar, så svara mig,
        du min rättfärdighets Gud,
        du som i trångmål skaffar mig rum;
        var mig nådig och hör min bön.

  3.    I herrar, huru länge skall min ära
            vara vänd i smälek,
        huru länge skolen I älska fåfänglighet
            och fara efter lögn?  Sela.
  4.    Besinnen dock att HERREN
            har utvalt åt sig den fromme;
        HERREN hör,
            när jag ropar till honom.

  5.    Vredgens, men synden icke;
        eftersinnen i edra hjärtan,
            på edra läger, och varen stilla.  Sela.
  6.    Offren rätta offer,
            och förtrösten på HERREN.

  7.    Många säga:
            »Vem skall låta oss se det gott är?»
        Upplyft du över oss
            ditt ansiktes ljus, o HERRE.
  8.    Du giver mig glädje i hjärtat,
            större än andras, när de få säd
            och vin i myckenhet.

  9.    I frid vill jag lägga mig ned,
            och i frid skall jag somna in,
        ty du, HERRE, låter mig bo
            avskild och i trygghet.
*19/05 Psaltaren, 5 Psalmen
                         Psaltaren, 5 Psalmen

                  Morgonpsalm i templet: Bön mot de
                             ogudaktiga.

  1.  För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

  2.    Lyssna till mina ord, HERRE;
        förnim min suckan.
  3.    Akta på mitt klagorop,
            du min konung och min Gud;
        ty till dig vill jag ställa min bön.
  4.    HERRE, bittida hör du nu min röst,
        bittida frambär jag mitt offer till dig
            och skådar efter dig.

  5.    Ty du är icke en Gud
            som har behag till ogudaktighet;
        den som är ond får icke bo hos dig.
  6.    De övermodiga bestå icke inför dina ögon;
        du hatar alla ogärningsmän.
  7.    Du förgör dem som tala lögn;
        de blodgiriga och falska
            äro en styggelse för HERREN.

  8.    Men jag får gå in i ditt hus,
            genom din stora nåd;
        jag får tillbedja i din fruktan,
            vänd mot ditt heliga tempel.
  9.    HERRE, led mig genom din rättfärdighet,
            för mina förföljares skull;
        gör din väg jämn för mig.

 10.    Ty i deras mun är intet visst,
            deras innersta är fördärv,
        en öppen grav är deras strupe,
            sin tunga göra de hal.
 11.    Döm dem, o Gud;
            må de komma på fall med sina anslag.
        Driv bort dem för deras många överträdelsers skull,
            eftersom de äro gensträviga mot dig.

 12.    Men låt alla dem glädjas,
            som taga sin tillflykt till dig;
        evinnerligen må de jubla,
            ty du beskärmar dem;
        i dig må de fröjda sig,
            som hava ditt namn kärt.
 13.    Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige;
        du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.
*19/06 Psaltaren, 6 Psalmen
                         Psaltaren, 6 Psalmen

                    Bön och bönhörelse i djup nöd.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av
      David.

  2.    HERRE, straffa mig icke i din vrede,
        och tukta mig icke i din förtörnelse.
  3.    Var mig nådig, HERRE,
            ty jag försmäktar;
        hela mig, HERRE,
            ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
  4.    Ja, min själ är storligen förskräckt;
        ack HERRE, huru länge?

  5.    Vänd åter, HERRE,
            rädda min själ,
        fräls mig för din nåds skull.
  6.    Ty i döden tänker man icke på dig;
        vem tackar dig i dödsriket?

  7.    Jag är så trött av suckande;
        var natt fuktar jag min säng
        och väter mitt läger med mina tårar.
  8.    Av sorg är mitt öga förmörkat;
        det har åldrats för alla mina ovänners skull.

  9.    Viken bort ifrån mig,
            alla I ogärningsmän;
        ty HERREN har hört
            min högljudda gråt.
 10.    HERREN har hört min åkallan,
        min bön upptager HERREN.
 11.    Alla mina fiender skola komma på skam
            och storligen förskräckas;
        de skola vika tillbaka
            och komma på skam med hast.
*19/07 Psaltaren, 7 Psalmen
                         Psaltaren, 7 Psalmen

                  Bön om Herrens dom i rättvis sak.

  1.  En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten
      Kus' ords skull.

  2.    HERRE, min Gud,
            till dig tager jag min tillflykt;
        fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig,
  3.    så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ
        och rycka bort henne utan räddning.

  4.    HERRE, min Gud,
            har jag gjort sådant,
        och är orätt i mina händer,
  5.    har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig
        eller plundrat den som var min ovän utan sak,
  6.    så förfölje fienden min själ
            och tage henne fatt
        och trampe mitt liv till jorden
        och lägge min ära[1] i stoftet.  Sela.

  7.    Stå upp, HERRE, i din vrede,
        res dig mot mina ovänners raseri
        och vakna upp till min hjälp,
            du som har påbjudit dom.
  8.    Må folkens församling omgiva dig,
        och må du över den vända åter till höjden.

  9.    HERREN håller dom över folken;
        skaffa mig rätt, HERRE,
            efter min rättfärdighet och ostrafflighet.
 10.    Låt de ogudaktigas ondska få en ände,
            men håll den rättfärdige vid makt;
        ty du, som prövar hjärtan och njurar,
            är en rättfärdig Gud.

 11.    Min sköld är i Guds hand;
        han frälsar de rättsinniga.
 12.    Gud är en rättfärdig domare
        och en Gud som dagligen vredgas.
 13.    Om någon icke vill omvända sig,
            så vässer han sitt svärd,
        sin båge spänner han och gör den redo;
 14.    och han riktar mot honom dödande skott,
        sina pilar gör han brinnande.

 15.    Se, denne är i födsloarbete med fördärv,
        han går havande med olycka,
            men han föder ett intet.
 16.    Han gräver en grop och gör den djup,
        men han faller själv i den grav som han gräver.
 17.    Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud,
        och över hans hjässa kommer hans ondska.

 18.    Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet
        och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
*19/08 Psaltaren, 8 Psalmen
                         Psaltaren, 8 Psalmen

                          Gud och människa.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

  2.    HERRE, vår Herre,
        huru härligt är icke ditt namn
            över hela jorden,
        du som har satt
            ditt majestät på himmelen!
  3.    Av barns och spenabarns mun
            har du upprättat en makt,
            för dina ovänners skull,
        till att nedslå fienden och den hämndgirige.

  4.    När jag ser din himmel,
            dina fingrars verk,
        månen och stjärnorna,
            som du har berett,
  5.    vad är då en människa, att du tänker på henne,
        eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

  6.    Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen;
        med ära och härlighet krönte du honom.
  7.    Du satte honom till herre över dina händers verk;
        allt lade du under hans fötter:
  8.    får och oxar, allasammans,
        så ock vildmarkens djur,
  9.    fåglarna under himmelen och fiskarna i havet,
        vad som vandrar havens vägar.

 10.    HERRE, vår Herre,
        huru härligt är icke ditt namn
            över hela jorden!
*19/09 Psaltaren, 9 Psalmen
                         Psaltaren, 9 Psalmen[1]

                 Tacksägelse för seger över fiender.

  1.  För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

  2.    Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta;
        jag vill förtälja alla dina under.
  3.    Jag vill vara glad och fröjdas i dig,
        jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

  4.    Ty mina fiender vika tillbaka,
        de falla och förgås för ditt ansikte.
  5.    Ja, du har utfört min rätt och min sak;
        du sitter på din tron
            såsom en rättfärdig domare.

  6.    Du har näpst hedningarna
            och förgjort de ogudaktiga;
        deras namn har du utplånat
            för alltid och evinnerligen.
  7.    Fienderna äro nedgjorda,
            utrotade för alltid;
        deras städer har du omstörtat,
            deras åminnelse har förgåtts.

  8.    Men HERREN tronar evinnerligen,
        sin stol har han berett till doms;
  9.    och han skall döma jordens krets med rättfärdighet,
        han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

 10.    Så vare då HERREN en borg för den förtryckte,
        en borg i nödens tider.
 11.    Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig;
        ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

 12.    Lovsjungen HERREN,
            som bor i Sion,
        förkunnen bland folken hans gärningar.
 13.    Ty han som utkräver blodskulder
            har kommit ihåg dem;
        han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

 14.    Var mig nådig, HERRE;
        se huru jag plågas av dem som hata mig,
        du som lyfter mig upp från dödens portar;
 15.    på det att jag må förtälja allt ditt lov
        och i dottern Sions portar
            fröjda mig över din frälsning.

 16.    Hedningarna hava sjunkit ned
            i den grav som de grävde;
        i det nät som de lade ut
            har deras fot blivit fångad.
 17.    HERREN har gjort sig känd,
            han har hållit dom;
        han snärjer den ogudaktige
            i hans händers verk.  Higgajón.  Sela.

 18.    DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket,
        alla hedningar, de som förgäta Gud.

 19.    Ty icke för alltid
            skall den fattige vara förgäten,
        de betrycktas hopp
            skall ej varda om intet evinnerligen.

 20.    Stå upp, HERRE;
            låt icke människor få överhanden,
        låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

 21.    Låt, o HERRE,
            förskräckelse komma över dem;
        må hedningarna förnimma
            att de äro människor.  Sela.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/10 Psaltaren, 10 Psalmen
                        Psaltaren, 10 Psalmen[1]

                  Klagan och bön mot de ogudaktigas
                               övermod.

  1.    Varför, HERRE,
        står du så långt ifrån
        och fördöljer dig i nödens tider?
  2.    Genom de ogudaktigas övermod
            måste den arme lida.
        Må de fångas i de ränker
            som de hava uttänkt!

  3.    Ty den ogudaktige berömmer sig
            av sin själs lystnad,
        och den rovgirige talar förgripligt
            och föraktar HERREN.
  4.    Den ogudaktige säger i sitt högmod:
            »Han frågar icke därefter.»
        »Det finnes ingen Gud»,
            så äro alla hans tankar.
  5.    Trygga äro alltid hans vägar,
        dina domar gå högt över hans blickar;
        alla sina ovänner räknar han för intet.
  6.    Han säger i sitt hjärta:
            »Jag skall icke vackla,
        över mig skall i evighet
            ingen olycka komma.»
  7.    Hans mun är full av förbannelse,
            av svek och förtryck;
        hans tunga gömmer
            olycka och fördärv.

  8.    Han lägger sig i försåt vid gårdarna,
        i lönndom vill han dräpa den oskyldige;
        hans ögon lura på den olycklige.
  9.    Han ligger i försåt på lönnligt ställe,
            såsom ett lejon i sitt snår,
        han ligger i försåt för att gripa den arme;
        han griper den arme,
            i det han drager honom in i sitt nät.
 10.    Han trycker sig ned, han ligger på lur,
        och de olyckliga falla i hans klor.
 11.    Han säger i sitt hjärta:
            »Gud förgäter det,
        han har dolt sitt ansikte,
            han ser det aldrig.»

 12.    Stå upp, HERRE;
            Gud, upplyft din hand,
        förgät icke de arma.
 13.    Varför skall den ogudaktige
            få förakta Gud
        och säga i sitt hjärta
            att du icke frågar därefter?

 14.    Du har ju sett det, ty du giver akt
            på olycka och jämmer,
            för att taga det i din hand.
        Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;
        du blev den faderlöses hjälpare.

 15.    Bryt sönder den ogudaktiges arm,
        och hemsök de ondas ogudaktighet,
            så att du icke mer finner den.
 16.    Ja, HERREN är konung
            alltid och evinnerligen;
        hedningarna utrotas ur hans land.

 17.    De ödmjukas trängtan
            hör du, HERRE;
        du gör deras hjärtan ståndaktiga;
            du låter ditt öra giva akt
 18.    för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,
        så att människor, komna av jord,
            ej längre vålla skräck.

[1]  Delvis alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/11 Psaltaren, 11 Psalmen
                        Psaltaren, 11 Psalmen

                Förtröstan på HERREN, den rättfärdige.

  1.  För sångmästaren; av David.

        Till HERREN Har jag tagit min tillflykt.
        Huru kunnen I då säga till mig:
        »Flyn såsom fåglar till edert berg;
  2.    ty se, de ogudaktiga spänna bågen,
        de hava lagt sin pil på strängen,
        för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
  3.    När grundvalarna upprivas,
        vad kan då den rättfärdige uträtta?»

  4.    HERREN är i sitt heliga tempel,
        HERRENS tron är i himmelen;
        hans ögon skåda,
        hans blickar pröva
            människors barn.
  5.    HERREN prövar den rättfärdige;
        men den ogudaktige och den som älskar våld,
            dem hatar hans själ.

  6.    Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga;
        eld och svavel
            och glödande vind,
        det är den kalk som bliver dem beskärd.
  7.    Ty HERREN är rättfärdig,
            han älskar rättfärdigheten;
        de redliga skola skåda hans ansikte.
*19/12 Psaltaren, 12 Psalmen
                        Psaltaren, 12 Psalmen

                 Bön mot den överhandtagande ondskan.

  1.  För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

  2.    Fräls, HERRE;
            ty de fromma äro borta,
        de trogna äro försvunna
            ifrån människors barn.
  3.    De tala lögn,
            den ene med den andre;
        med hala läppar tala de,
            och med dubbelt hjärta.

  4.    HERREN utrote
            alla hala läppar,
        den tunga som talar stora ord,
  5.    dem som säga:
            »Genom vår tunga äro vi starka,
        våra läppar stå oss bi;
            vem är herre över oss?»

  6.    »Eftersom de arma lida övervåld
            och de fattiga klaga,
        vill jag nu stå upp»,
            säger HERREN;
        »jag vill skaffa frälsning
            åt den som längtar därefter.»

  7.    HERRENS tal
            är ett rent tal,
        likt silver som rinner ned mot jorden,
            luttrat i degeln,
            renat sju gånger.

  8.    Du, HERRE, skall bevara dem,
        du skall beskydda dem
            för detta släkte evinnerligen.
  9.    Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,
        då nu uselheten är rådande
            bland människors barn.
*19/13 Psaltaren, 13 Psalmen
                        Psaltaren, 13 Psalmen

                          Under djup ångest.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Huru länge, HERRE;
            skall du så alldeles förgäta mig?
        Huru länge skall du fördölja
            ditt ansikte för mig?
  3.    Huru länge skall jag
            bekymras i min själ
        och ängslas i mitt hjärta dagligen?
        Huru länge skall min fiende
            förhäva sig över mig?

  4.    Skåda ned, svara mig,
            HERRE, min Gud;
        upplys mina ögon,
            så att jag icke somnar in i döden;
  5.    på det att min fiende icke må säga:
            »Jag blev honom övermäktig»,
        och på att mina ovänner ej må fröjda sig,
            när jag vacklar.

  6.    Jag förtröstar på din nåd,
        mitt hjärta fröjde sig över din frälsning.
        Jag vill sjunga till HERRENS ära,
            ty han har gjort väl mot mig.
*19/14 Psaltaren, 14 Psalmen
                        Psaltaren, 14 Psalmen

                 Klagan inför HERREN över det rådande
                              fördärvet.

  1.  För sångmästaren; av David.

        Dårarna säga i sina hjärtan:
            »Det finnes ingen Gud.»
        Fördärv och styggelse är deras verk;
            ingen finnes, som gör vad gott är.

  2.    HERREN skådar ned från himmelen
            på människors barn,
        för att se om det finnes någon förståndig,
            någon som söker Gud.

  3.    Nej, alla äro de avfälliga,
            allasammans äro de fördärvade;
        ingen finnes, som gör vad gott är,
            det finnes icke en enda.

  4.    Hava de då intet fått förnimma,
            alla dessa ogärningsmän,
        dessa som uppäta mitt folk,
            likasom åte de bröd,
        och som icke åkalla HERREN?

  5.    Jo, där överföll dem förskräckelse --
        ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.
  6.    Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam,
            HERREN är ju ändå hans tillflykt.

  7.    Ack att från Sion
            komme frälsning för Israel!
        När HERREN vill åter
            upprätta sitt folk,
        då skall Jakob fröjda sig,
            då skall Israel vara glad.
*19/15 Psaltaren, 15 Psalmen
                        Psaltaren, 15 Psalmen

                 En rätt medlem av HERRENS menighet.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, vem får bo i din hydda?
        Vem får dväljas på ditt heliga berg?
  2.    Den som vandrar ostraffligt
            och gör vad rätt är
        och talar sanning av hjärtat;
  3.    den som icke bär förtal på sin tunga,
        den som icke gör sin broder något ont
        och icke drager smälek över sin nästa;
  4.    den som aktar den förkastlige för intet,
        men ärar dem som frukta HERREN;
        den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed;
  5.    den som icke driver ocker med sina penningar
        och icke tager mutor för att fälla den oskyldige.
        Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.
*19/16 Psaltaren, 16 Psalmen
                        Psaltaren, 16 Psalmen

                   Den frommes tillit till HERREN.

  1.  En sång av David.

        Bevara mig, Gud,
            ty jag tager min tillflykt till dig.
  2.    Jag säger till HERREN:
            »Du är ju Herren;
        för mig finnes intet gott utom dig;
  3.    de heliga som finnas i landet,
        de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

  4.    Men de som taga sig en annan gud,
            de hava stora vedermödor;
        jag vill icke offra deras drickoffer av blod
        eller taga deras namn på mina läppar.
  5.    HERREN är min beskärda del och bägare;
        du är den som uppehåller min arvedel.

  6.    En lott har tillfallit mig i det ljuvliga,
        ja, ett arv som behagar mig väl.
  7.    Jag vill lova HERREN,
            ty han giver mig råd;
        ännu om natten
            manar mig mitt innersta.

  8.    Jag har haft HERREN
            för mina ögon alltid;
        ja, han är på min högra sida,
            jag skall icke vackla.
  9.    Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
            och min ära[1] fröjdar sig;
        jämväl min kropp
            får bo i trygghet.

 10.    Ty du skall icke lämna
            min själ åt dödsriket,
        du skall icke låta din fromme
            få se graven.
 11.    Du skall kungöra mig livets väg;
        inför ditt ansikte är glädje till fyllest,
        ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.
*19/17 Psaltaren, 17 Psalmen
                        Psaltaren, 17 Psalmen

                 Den oskyldigt förföljdes tillflykt.

  1.  En bön av David.

        Hör, o HERRE, en rättfärdig sak,
        akta på mitt rop,
            lyssna till min bön;
        den kommer icke ifrån falska läppar.
  2.    Av dig må jag få min rätt;
        dina ögon må skåda vad rättvist är.

  3.    Du prövar mitt hjärta,
            du utrannsakar mig, men du finner intet;
        ingen ond tanke går ut ur min mun.
  4.    Efter dina läppars ord,
            och vad människor än må göra,
        tager jag mig till vara
            för våldsverkares stigar.
  5.    Mina steg hålla sig stadigt
            på dina vägar,
        mina fötter vackla icke.

  6.    Så åkallar jag nu dig,
            ty du, Gud, skall svara mig;
        böj ditt öra till mig,
            hör mitt tal.
  7.    Bevisa din underbara nåd,
            du som frälsar undan motståndarna
            dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

  8.    Bevara mig såsom en ögonsten,
        beskärma mig under dina vingars skugga
  9.    för de ogudaktiga,
            som vilja fördärva mig,
        för mina dödsfiender,
            som omringa mig.

 10.    Sitt hjärta förstocka de;
        med sin mun tala de stora ord.
 11.    Nu äro de omkring mig, var vi gå,
        deras ögon speja efter
            huru de skola böja mig till jorden.

 12.    Ja, denne är lik ett lejon
            som längtar efter rov,
        lik ett ungt lejon
            som ligger i försåt.

 13.    Stå upp, HERRE;
            träd emot honom, slå honom ned,
        rädda med ditt svärd
            min själ från den ogudaktige,
 14.    ja, med din hand, från människorna, HERRE,
        från denna världens människor,
            som hava sin del i detta livet,
        och vilkas buk du fyller med dina håvor,
            som hava söner i mängd
        och lämna sitt överflöd åt sina barn.

 15.    Men jag skall skåda
            ditt ansikte i rättfärdighet;
        när jag uppvaknar,
            vill jag mätta mig av din åsyn.
*19/18 Psaltaren, 18 Psalmen
                        Psaltaren, 18 Psalmen

                    HERRENS frälsande segerkraft.

  1.  För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till
      HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla
      hans fienders hand och ur Sauls våld.
  2.  Han sade:

        Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
  3.    HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,
        min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
        min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
  4.    HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
        och från mina fiender bliver jag frälst.

  5.    Dödens band omvärvde mig,
        och fördärvets strömmar förskräckte mig.
  6.    Dödsrikets band omslöto mig,
        dödens snaror föllo över mig.
  7.    Men jag åkallade HERREN i min nöd
        och ropade till min Gud.
        Han hörde från sin himmelska boning min röst,
        och mitt rop inför honom kom till hans öron.

  8.    Då skalv jorden och bävade,
        och bergens grundvalar darrade;
        de skakades, ty hans vrede var upptänd.
  9.    Rök steg upp från hans näsa
        och förtärande eld från hans mun;
        eldsglöd ljungade från honom.
 10.    Och han sänkte himmelen och for ned,
        och töcken var under hans fötter.

 11.    Han for på keruben och flög,
        han svävade på vindens vingar.
 12.    Han gjorde mörker till sitt täckelse,
        till en hydda som omslöt honom;
        mörka vatten, tjocka moln.
 13.    Av glansen framför honom veko molnen undan;
        hagel föll, och eldsglöd for ned.

 14.    Och HERREN dundrade i himmelen,
        den Högste lät höra sin röst;
        hagel föll, och eldsglöd for ned.
 15.    Han sköt sina pilar och förskingrade dem,
        ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
 16.    Vattnens bäddar kommo i dagen,
        och jordens grundvalar blottades,
        för din näpst, o HERRE,
        för din vredes stormvind.

 17.    Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
        han drog mig upp ur de stora vattnen.
 18.    Han räddade mig från min starke fiende
        och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
 19.    De överföllo mig på min olyckas dag,
        men HERREN blev mitt stöd.
 20.    Han förde mig ut på rymlig plats;
        han räddade mig, ty han hade behag till mig.

 21.    HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
        efter mina händers renhet vedergäller han mig.
 22.    Ty jag höll mig på HERRENS vägar
        och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
 23.    nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
        och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
 24.    Så var jag ostrafflig inför honom
        och tog mig till vara för missgärning.

 25.    Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
        efter mina händers renhet inför hans ögon.
 26.    Mot den fromme bevisar du dig from,
        mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
 27.    Mot den rene bevisar du dig ren,
        men mot den vrånge bevisar du dig avog.
 28.    Ty du frälsar ett betryckt folk,
        men stolta ögon ödmjukar du.

 29.    Ja, du låter min lampa brinna klart;
        HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
 30.    Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,
        och med min Gud stormar jag murar.
 31.    Guds väg är ostrafflig;
        HERRENS tal är luttrat.
        En sköld är han för alla
            som taga sin tillflykt till honom.

 32.    Ty vem är Gud förutom HERREN,
        och vem är en klippa utom vår Gud?
 33.    Gud, du som omgjordade mig med kraft
        och lät min väg vara lyckosam,
 34.    du som gjorde mina fötter såsom hindens
        och ställde mig på mina höjder,
 35.    du som lärde mina händer att strida
        och mina armar att spänna kopparbågen!

 36.    Du gav mig din frälsnings sköld,
        och din högra hand stödde mig,
            och ditt saktmod gjorde mig stor;
 37.    du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
        och mina fötter vacklade icke.
 38.    Jag förföljde mina fiender och hann upp dem;
        jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
 39.    Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig;
        de föllo under mina fötter.

 40.    Du omgjordade mig med kraft till striden,
        du böjde mina motståndare under mig.
 41.    Mina fiender drev du på flykten för mig,
        och dem som hatade mig förgjorde jag.
 42.    De ropade, men det fanns ingen som frälste;
        till HERREN, men han svarade dem icke.
 43.    Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden,
        jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

 44.    Du räddade mig ur folkets strider,
        du satte mig till ett huvud över hedningar;
        folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
 45.    Vid blotta ryktet hörsammade de mig;
        främlingar visade mig underdånighet.
 46.    Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
        med bävan övergåvo de sina borgar.

 47.    HERREN lever!  Lovad vare min klippa,
        och upphöjd vare min frälsnings Gud!
 48.    Gud, som har givit mig hämnd
        och tvingat folken under mig;
 49.    du som har befriat mig från mina fiender
        och upphöjt mig över mina motståndare,
        räddat mig från våldets man!
 50.    Fördenskull vill jag tacka dig
            bland hedningarna, HERRE,
        och lovsjunga ditt namn.
 51.    Ty du giver din konung stor seger
        och gör nåd mot din smorde,
        mot David och hans säd till evig tid.
*19/19 Psaltaren, 19 Psalmen
                        Psaltaren, 19 Psalmen

               Guds uppenbarelse i den skapade världen
                             och i ordet.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Himlarna förtälja
            Guds ära,
        och fästet förkunnar
            hans händers verk;
  3.    den ena dagen talar
            därom till den andra,
        och den ena natten
            kungör det för den andra;
  4.    det är ej ett tal eller språk
        vars ljud icke höres.

  5.    De sträcka sig ut över hela jorden,
        och deras ord gå till världens ändar.
        Åt solen har han gjort
            en hydda i dem;
  6.    och den är såsom en brudgum
            som går ut ur sin kammare,
        den fröjdar sig, såsom en hjälte,
            att löpa sin bana.
  7.    Vid himmelens ända
            är det den går upp,
        och dess omlopp når
            intill himmelens gränser,
        och intet är skylt för dess hetta.

  8.    HERRENS lag är utan brist
            och vederkvicker själen;
        HERRENS vittnesbörd är fast
            och gör den enfaldige vis.
  9.    HERRENS befallningar äro rätta
            och giva glädje åt hjärtat;
        HERRENS bud är klart
            och upplyser ögonen.
 10.    HERRENS fruktan är ren
            och består evinnerligen;
        HERRENS rätter äro sanning,
            allasammans rättfärdiga.
 11.    De äro dyrbarare än guld,
            ja, än fint guld i mängd;
        de äro sötare än honung,
            ja, än renaste honung.

 12.    Av dem hämtar ock din tjänare varning;
        den som håller dem har stor lön.
 13.    Vem märker själv huru ofta han felar?
            Förlåt mig mina hemliga brister.

 14.    Bevara ock din tjänare för fräcka människor;
            låt dem icke få makt med mig,
        så bliver jag ostrafflig och varder fri
            ifrån svår överträdelse.

 15.    Låt min muns tal täckas dig
        och mitt hjärtas tankar,
        HERRE, min klippa och min förlossare.
*19/20 Psaltaren, 20 Psalmen
                        Psaltaren, 20 Psalmen

                      Lyckönskan över konungen.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    HERREN bönhöre dig
            på nödens dag,
        Jakobs Guds namn
            beskydde dig.
  3.    Han sände dig hjälp från helgedomen,
            och stödje dig från Sion.
  4.    Han tänke på alla dina spisoffer
            och upptage med välbehag ditt brännoffer.  Sela.

  5.    Han give dig vad ditt hjärta begär
        och fullborde alla dina rådslag.
  6.    Må vi få jubla över din seger
        och i vår Guds namn resa upp baneret;
        HERREN uppfylle alla dina böner.

  7.    Nu vet jag att HERREN
            giver seger åt sin smorde;
        han svarar honom från sin heliga himmel,
        genom väldiga gärningar
            giver hans högra hand seger.
  8.    De andra prisa vagnar,
            de prisa hästar,
        men vi prisa HERRENS,
            vår Guds, namn.
  9.    De sjunka ned och falla,
        men vi resa oss upp och bliva beståndande.

 10.    HERRE, giv seger;
        ja, konungen svare oss
            på den tid då vi ropa.
*19/21 Psaltaren, 21 Psalmen
                        Psaltaren, 21 Psalmen

                     Konungens kraft till seger.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    HERRE, över din makt
            gläder sig konungen;
        huru fröjdas han icke högeligen
            över din seger!
  3.    Vad hans hjärta önskar
            har du givit honom,
        och hans läppars begäran
            har du icke vägrat honom.  Sela.

  4.    Ty du kommer honom till mötes
            med välsignelser av vad gott är;
        du sätter på hans huvud
            en gyllene krona.
  5.    Han bad dig om liv,
            och du gav honom det,
        ett långt liv
            alltid och evinnerligen.

  6.    Stor är hans ära
            genom din seger;
        majestät och härlighet
            beskär du honom.
  7.    Ja, du låter honom bliva
            till välsignelse evinnerligen;
        du fröjdar honom med glädje
            inför ditt ansikte.

  8.    Ty konungen förtröstar på HERREN,
        och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.
  9.    Din hand skall nå alla dina fiender;
        din högra hand skall träffa dem som hata dig.

 10.    Du skall låta dem känna det
            såsom i en glödande ugn,
            när du låter se ditt ansikte.
        HERREN skall fördärva dem i sin vrede;
            eld skall förtära dem.
 11.    Deras livsfrukt skall du utrota från jorden
        och deras avkomma från människors barn.

 12.    Ty de ville draga ont över dig;
        de tänkte ut ränker, men de förmå intet.
 13.    Nej, du skall driva dem tillbaka;
        med din båge skall du sikta mot deras anleten.

 14.    Upphöjd vare du, HERREN, i din makt;
        vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.
*19/22 Psaltaren, 22 Psalmen
                        Psaltaren, 22 Psalmen

               Den rättfärdiges lidande och härlighet.

  1.  För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av
      David.

  2.    Min Gud, min Gud,
            varför har du övergivit mig?
        Jag brister ut och klagar,
            men min frälsning är fjärran.
  3.    Men Gud, jag ropar om dagen,
            men du svarar icke,
        så ock om natten,
            men jag får ingen ro.

  4.    Och dock är du den Helige,
        den som tronar på Israels lovsånger.
  5.    På dig förtröstade våra fäder;
        de förtröstade, och du räddade dem.
  6.    Till dig ropade de och blevo hulpna;
        på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

  7.    Men jag är en mask,
            och icke en människa,
        till smälek bland män,
            föraktad av folket.
  8.    Alla som se mig
            bespotta mig;
        de spärra upp munnen,
            de skaka huvudet:
  9.    »Befall dig åt HERREN!
            Han befrie honom,
        han rädde honom,
            ty han har ju behag till honom.»

 10.    Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
        och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
 11.    På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet;
        du är min Gud allt ifrån min moders liv.
 12.    Var icke långt ifrån mig,
            ty nöd är nära,
            och det finnes ingen hjälpare.

 13.    Tjurar i mängd omgiva mig,
        Basans oxar omringa mig.
 14.    Såsom glupande och rytande lejon
        spärrar man upp gapet mot mig.
 15.    Jag är lik vatten som utgjutes,
        alla mina leder hava skilts åt;
        mitt hjärta är såsom vax,
        det smälter i mitt liv.
 16.    Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva,
        min tunga låder vid min gom,
        och du lägger mig i dödens stoft.
 17.    Ty hundar omgiva mig;
        de ondas hop har kringränt mig,
        mina händer och fötter hava de genomborrat.
 18.    Jag kan räkna alla mina ben;
        de skåda därpå, de se med lust på mig.
 19.    De dela mina kläder mellan sig
        och kasta lott om min klädnad.

 20.    Men du, HERRE, var icke fjärran;
        du min starkhet, skynda till min hjälp.
 21.    Rädda min själ från svärdet,
        mitt liv ur hundarnas våld.
 22.    Fräls mig från lejonets gap.
        Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

 23.    Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
        mitt i församlingen skall jag prisa dig:

 24.    I som frukten HERREN, loven honom;
        ären honom, alla Jakobs barn,
        och bäven för honom, alla Israels barn.
 25.    Ty han föraktade icke den betrycktes elände
        och höll det icke för en styggelse;
        han fördolde icke sitt ansikte för honom,
        och när han ropade, lyssnade han till honom.

 26.    Genom dig skall min lovsång ljuda
            i den stora församlingen;
        mina löften får jag infria
            inför dem som frukta honom.
 27.    De ödmjuka skola äta och bliva mätta,
        de som söka HERREN skola få lova honom;
        ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
 28.    Alla jordens ändar skola betänka det
            och omvända sig till HERREN.
        Hedningarnas alla släkter
            skola tillbedja inför dig.
 29.    Ty riket är HERRENS,
            och han råder över hedningarna.
 30.    Ja, alla mäktiga på jorden
            skola äta och tillbedja;
        inför honom skola knäböja
            alla de som måste fara ned i graven,
        de som icke kunna behålla
            sin själv vid liv.
 31.    Kommande ättled skola tjäna honom;
        man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.
 32.    Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet,
        ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.
*19/23 Psaltaren, 23 Psalmen
                        Psaltaren, 23 Psalmen

                           Den gode herden.

  1.  En psalm av David.

        HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
  2.    han låter mig vila på gröna ängar;
        han för mig till vatten där jag finner ro,
  3.        han vederkvicker min själ;
        han leder mig på rätta vägar,
            för sitt namns skull.
  4.    Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
            fruktar jag intet ont,
        ty du är med mig;
        din käpp och stav,
            de trösta mig.

  5.    Du bereder för mig ett bord
            i mina ovänners åsyn;
        du smörjer mitt huvud med olja
            och låter min bägare flöda över.
  6.    Godhet allenast och nåd skola följa mig
            i alla mina livsdagar,
        och jag skall åter få bo i HERRENS hus,
            evinnerligen.
*19/24 Psaltaren, 24 Psalmen
                        Psaltaren, 24 Psalmen

                 Ärans konungs intåg i sin helgedom.

  1.  Av David; en psalm.

        Jorden är HERRENS och allt vad därpå är,
        jordens krets och de som bo därpå.
  2.    Ty han är den som har lagt hennes grund på haven,
        den som på strömmarna har berett henne fäste.

  3.    Vem får gå upp på HERRENS berg,
        och vem får träda in i hans helgedom?
  4.    Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
        den som icke vänder sin själ till lögn
        och den som icke svär falskt.
  5.    Han skall undfå välsignelse av HERREN
        och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.
  6.    Sådant är det släkte som frågar efter honom;
        de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn.  Sela.

  7.    Höjen, I portar, edra huvuden,
        höjen eder, I eviga dörrar,
        för att ärans konung må draga därin.
  8.    Vem är då ärans konung?
        Det är HERREN, stark och väldig,
        HERREN, väldig i strid.

  9.    Höjen, I portar, edra huvuden,
        höjen dem, I eviga dörrar,
        för att ärans konung må draga därin.
 10.    Vem är då denne ärans konung?
        Det är HERREN Sebaot;
        han är ärans konung.  Sela.
*19/25 Psaltaren, 25 Psalmen
                        Psaltaren, 25 Psalmen[1]

                  Bön om HERRENS hjälp och ledning.

  1.  Av David.

        Till dig, HERRE, upplyfter jag min själ.

  2.    Min Gud, på dig förtröstar jag;
            låt mig icke komma på skam,
        låt icke mina fiender fröjda sig över mig.

  3.    Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig;
        på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.

  4.    HERRE, kungör mig dina vägar,
        lär mig dina stigar.

  5.    Led mig i din sanning, och lär mig,
        ty du är min frälsnings Gud;
        dig förbidar jag alltid.

  6.    Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd,
        ty de äro av evighet.

  7.    Tänk icke på min ungdoms synder
            och på mina överträdelser,
        utan tänk på mig efter din nåd,
            för din godhets skull, HERRE.

  8.    HERREN är god och rättfärdig,
        därför undervisar han syndare om vägen.

  9.    Han leder de ödmjuka rätt,
        han lär de ödmjuka sin väg.

 10.    Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet
        för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.

 11.    För ditt namns skull, HERRE,
        förlåt min missgärning, ty den är stor.

 12.    Finnes det en man som fruktar HERREN,
        då undervisar han honom om den väg han bör välja.

 13.    Han själv skall leva i lycka,
        och hans efterkommande skola besitta landet.

 14.    HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom,
        och sitt förbund vill han kungöra för dem.

 15.    Mina ögon se alltid till HERREN,
        ty han drager mina fötter ur nätet.

 16.    Vänd dig till mig och var mig nådig;
        ty jag är ensam och betryckt.

 17.    Mitt hjärtas ångest är stor;
        för mig ut ur mitt trångmål.

 18.    Se till mitt lidande och min vedermöda,
        och förlåt mig alla mina synder.

 19.    Se därtill att mina fiender äro så många
        och hata mig med orätt.

 20.    Bevara min själ och rädda mig;
        låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.

 21.    Ostrafflighet och redlighet bevare mig,
        ty jag förbidar dig.

 22.    Förlossa Israel, o Gud,
        ur all dess nöd.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/26 Psaltaren, 26 Psalmen
                        Psaltaren, 26 Psalmen

               Den oskyldiges fasta tillit till HERREN.

  1.  Av David.

        Skaffa mig rätt, HERRE,
        ty jag vandrar i ostrafflighet,
        och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.
  2.    Pröva mig, HERRE, och försök mig;
        rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
  3.    Ty din nåd är inför mina ögon,
        och jag vandrar i din sanning.
  4.    Jag sitter icke hos lögnens män,
        och med hycklare har jag icke min umgängelse.
  5.    Jag hatar de ondas församling,
        och hos de ogudaktiga sitter jag icke.
  6.    Jag tvår mina händer i oskuld,
        och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,
  7.    för att höja min röst till tacksägelse
        och förtälja alla dina under.
  8.    HERRE, jag har din boning kär
        och den plats där din härlighet bor.
  9.    Ryck icke min själ bort med syndare,
        icke mitt liv med de blodgiriga,
 10.    i vilkas händer är skändlighet,
        och vilkas högra hand är full av mutor.
 11.    Jag vandrar ju i ostrafflighet;
        förlossa mig och var mig nådig.

 12.    Ja, min fot står på jämn mark;
        i församlingarna skall jag lova HERREN.
*19/27 Psaltaren, 27 Psalmen
                        Psaltaren, 27 Psalmen

                Längtan efter HERRENS umgängelse.  Bön
                         under en tid av nöd.

  1.  Av David.

        HERREN är mitt ljus och min frälsning;
            för vem skulle jag frukta?
        HERREN är mitt livs värn;
            för vem skulle jag rädas?
  2.    När de onda draga emot mig
            och vilja uppsluka mig,
        då stappla de själva och falla,
            mina motståndare och fiender.
  3.    Om ock en här lägrar sig mot mig,
            så fruktar ändå icke mitt hjärta;
        om krig uppstår mot mig,
            så är jag dock trygg.

  4.    Ett har jag begärt av HERREN,
            därefter traktar jag:
        att jag må få bo i HERRENS hus
            i alla mina livsdagar,
        för att skåda HERRENS ljuvlighet
            och betrakta hans tempel.
  5.    Ty han döljer mig i sin hydda
            på olyckans dag,
        han beskärmar mig i sitt tjäll,
            han för mig upp på en klippa.

  6.    Och nu skall mitt huvud resa sig
            över mina fiender runt omkring mig,
        och jag vill offra i hans hydda
            jublets offer,
        jag vill sjunga till HERRENS ära
            och lovsäga honom.

  7.    Hör, o HERRE!
        Jag höjer min röst och ropar,
            var mig nådig och svara mig.
  8.    Mitt hjärta förehåller dig ditt ord:
            »Söken mitt ansikte.»
        Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;
  9.    fördölj icke ditt ansikte för mig.
        Driv icke bort din tjänare i vrede,
            du som har varit min hjälp;
        förskjut mig icke, övergiv mig icke,
            du min frälsnings Gud.
 10.    Nej, om än min fader och min moder övergiva mig,
            skall HERREN upptaga mig.

 11.    Visa mig, HERRE, din väg,
        och led mig på en jämn stig,
            för mina förföljares skull.
 12.    Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja;
        ty mot mig uppstå falska vittnen
            och män som andas våld.

 13.    Ja, jag tror förvisso
            att jag skall få se HERRENS goda
            i de levandes land.
 14.    Förbida HERREN,
        var frimodig och oförfärad i ditt hjärta;
            ja, förbida HERREN.
*19/28 Psaltaren, 28 Psalmen
                        Psaltaren, 28 Psalmen

                   Bön om de gudlösas bestraffning.

  1.  Av David.

        Till dig, HERRE, ropar jag;
        min klippa, var icke stum mot mig.
        Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik
            dem som fara ned i graven.
  2.    Hör mina böners ljud,
            när jag ropar till dig,
        när jag upplyfter mina händer
            mot det allraheligaste i din helgedom.
  3.    Tag mig icke bort med de ogudaktiga
            och med ogärningsmännen,
        som tala vänligt med sin nästa
            men hava ondska i sina hjärtan.
  4.    Giv dem efter deras gärningar
            och efter deras onda väsende,
        giv dem efter deras händers verk,
            vedergäll dem vad de hava gjort.
  5.    Ty de akta icke på HERRENS gärningar,
            icke på hans händer verk;
        därför skall han slå dem ned
            och ej mer bygga upp dem.

  6.    Lovad vare HERREN, ty han har hört
           mina böners ljud!
  7.    HERREN är min starkhet och min sköld;
            på honom förtröstade mitt hjärta.
        Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
            och med min sång vill jag tacka honom.
  8.    HERREN är sitt folks starkhet,
        och ett frälsningens värn
            är han för sin smorde.
  9.    Fräls ditt folk
            och välsigna din arvedel,
        och var deras herde och bär dem
            till evig tid.
*19/29 Psaltaren, 29 Psalmen
                        Psaltaren, 29 Psalmen

               Herrens härlighet uppenbarad i tordönet.

  1.  En psalm av David.

        Given åt HERREN,
            I Guds sönder,
        given åt HERREN
            ära och makt;
  2.    given åt HERREN
            hans namns ära,
        tillbedjen HERREN
            i helig skrud.

  3.    HERRENS röst går ovan vattnen;
        Gud, den härlige, dundrar,
        ja, HERREN, ovan de stora vattnen.
  4.    HERRENS röst ljuder med makt,
        HERRENS röst ljuder härligt.

  5.    HERRENS röst
            bräcker cedrar,
        HERREN bräcker
            Libanons cedrar.
  6.    Han kommer dem att hoppa
            likasom kalvar,
        Libanon och Sirjon
            såsom unga vildoxar.
  7.    HERRENS röst
            sprider ljungeldslågor.
  8.    HERRENS röst
            kommer öknen att bäva,
        HERREN kommer Kades'
            öken att bäva.
  9.    HERRENS röst
            bringar hindarna att föda;
        skogarnas klädnad
            rycker den bort.
        I hans himmelska boning
            förkunnar allting hans ära.

 10.    HERREN på sin tron
            bjöd floden komma,
        och HERREN tronar
            såsom konung evinnerligen.
 11.    HERREN skall giva
            makt åt sitt folk,
        HERREN skall välsigna
            sitt folk med frid.
*19/30 Psaltaren, 30 Psalmen
                        Psaltaren, 30 Psalmen

                      Tacksägelse för räddning.

  1.  En psalm, en sång av David, vid templets invigning.

  2.    Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet,
        du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.
  3.    HERRE, min Gud,
        jag ropade till dig, och du helade mig.
  4.    HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket,
        du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

  5.    Lovsjungen HERREN, I hans fromme,
        och prisen hans heliga namn.
  6.    Ty ett ögonblick varar hans vrede,
            men hela livet hans nåd;
        om aftonen gästar gråt,
            men om morgonen kommer jubel.

  7.    Jag sade, när det gick mig väl:
            »Jag skall aldrig vackla.»
  8.    HERRE, i din nåd
            hade du gjort mitt berg starkt;
        men du fördolde ditt ansikte,
            då förskräcktes jag.

  9.    Till dig, HERRE, ropade jag,
        och till Herren bad jag:
 10.    »Vad vinning har du av mitt blod,
            eller därav att jag far ned i graven?
        Kan stoftet tacka dig,
            kan det förkunna din trofasthet?
 11.    Hör, o HERRE, och var mig nådig;
        HERRE, var min hjälpare.»

 12.    Då förvandlade du min klagan
            i fröjdesprång;
        du klädde av mig sorgens dräkt
            och omgjordade mig med glädje.
 13.    Därför skall min ära[1] lovsjunga dig,
            utan att tystna;
        HERRE, min Gud,
            jag vill tacka dig evinnerligen.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
*19/31 Psaltaren, 31 Psalmen
                        Psaltaren, 31 Psalmen

                           Bön om räddning.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
        låt mig aldrig komma på skam,
            befria mig genom din rättfärdighet.
  3.    Böj ditt öra till mig,
            rädda mig snarligen;
        var mig en fast klippa,
            en bort till min frälsning.

  4.    Ty du är mitt bergfäste och min bort,
        och du skall, för ditt namns skull,
            leda och föra mig.
  5.    Du skall draga mig ur det nät
            som de lade ut för mig;
        ty du är mitt värn.

  6.    I din hand befaller jag min ande;
        du förlossar mig, HERRE,
            du trofaste Gud.
  7.    Jag hatar dem som hålla sig
            till fåfängliga avgudar,
        men jag förtröstar på HERREN.

  8.    Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,
        att du ser till mitt lidande,
        att du låter dig vårda om min själ i nöden
  9.    och icke överlämnar mig i fiendens hand,
        utan ställer mina fötter på rymlig plats.

 10.    Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd;
        av sorg är mitt öga förmörkat,
            ja, min själ såväl som min kropp.
 11.    Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse
            och mina år i suckan;
        min kraft är bruten genom min missgärning,
            och benen i min kropp äro maktlösa.

 12.    För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,
        ja, till stor smälek för mina grannar
            och till skräck för mina förtrogna;
        de som se mig på gatan
            fly undan för mig.
 13.    Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;
        jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
 14.    Ty jag hör mig förtalas av många;
            skräck från alla sidor!
        De rådslå med varandra mot mig
        och stämpla för att taga mitt liv.

 15.    Men jag förtröstar på dig, HERRE;
        jag säger: »Du är min Gud.»
 16.    Min tid står i dina händer; rädda mig
            från mina fienders hand och mina förföljare.
 17.    Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;
            fräls mig genom din nåd.

 18.    HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;
        låt de ogudaktiga komma på skam
            och varda tystade i dödsriket.
 19.    Må lögnaktiga läppar förstummas,
        de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,
            med högmod och förakt.

 20.    Huru stor är icke din godhet,
            den du förvarar åt dem som frukta dig,
        och den du bevisar inför människors barn
            mot dem som taga sin tillflykt till dig!
 21.    Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm
            mot människors sammangaddning;
        du döljer dem i din hydda
            mot tungors angrepp.

 22.    Lovad vare HERREN,
        ty han har bevisat mig sin underbara nåd
            genom att beskära mig en fast stad!
 23.    Ty väl sade jag i min ångest:
        »Jag är bortdriven från dina ögon.»
        Likväl hörde du mina böners ljud,
            när jag ropade till dig.

 24.    Älsken HERREN, alla I hans fromme.
        HERREN bevarar de trogna,
        men han vedergäller i fullt mått
            den som över högmod.
 25.    Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,
        alla I som sätten edert hopp till HERREN.
*19/32 Psaltaren, 32 Psalmen
                        Psaltaren, 32 Psalmen

                   Syndabekännelse och förlåtelse.

  1.  Av David; en sång.

        Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,
            vilkens synd är överskyld.
  2.    Säll är den människa
            som HERREN icke tillräknar missgärning,
        och i vilkens ande icke är något svek.

  3.    Så länge jag teg, försmäktade mina ben
            vid min ständiga klagan.
  4.    Ty dag och natt var din hand
            tung över mig;
        min livssaft förtorkades
            såsom av sommarhetta.  Sela.

  5.    Då uppenbarade jag min synd för dig
            och överskylde icke min missgärning.
        Jag sade: »Jag vill bekänna
            för HERREN mina överträdelser»;
        då förlät du mig
            min synds missgärning.  Sela.

  6.    Därför skola alla fromma bedja till dig
            på den tid då du är att finna;
        sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,
            skola de icke nå till dem.
  7.    Du är mitt beskärm,
            för nöd bevarar du mig;
        med räddningens jubel
            omgiver du mig.  Sela.

  8.    Jag vill lära dig och undervisa dig
            om den väg du skall vandra;
        jag vill giva dig råd
            och låta mitt öga vaka över dig.
  9.    Varen icke såsom hästar och mulåsnor
            utan förstånd,
        på vilka man lägger töm och betsel
            för att tämja dem,
            eljest får man dem ej fram.

 10.    Den ogudaktige har många plågor;
        men den som förtröstar på HERREN,
            honom omgiver han med nåd.
 11.    Varen glada i HERREN
            och fröjden eder, I rättfärdige,
        och jublen, alla I rättsinnige.
*19/33 Psaltaren, 33 Psalmen
                        Psaltaren, 33 Psalmen

                       HERRENS allmakt och nåd.

  1.    Jublen i HERREN, I rättfärdige;
        lovsång höves de redliga.
  2.    Tacken HERREN på harpa,
        lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
  3.    Sjungen honom en ny sång,
        spelen skönt med jubelklang.

  4.    Ty HERRENS ord är rätt,
        och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
  5.    Han älskar rättfärdighet och rätt;
        jorden är full av HERRENS nåd.

  6.    Himmelen är gjord genom HERRENS ord
        och all dess här genom hans muns anda.
  7.    Han samlar havets vatten såsom i en hög;
        han lägger djupen i deras förvaringsrum.

  8.    Hela jorden frukte HERREN;
        för honom bäve alla som bo på jordens krets.
  9.    Ty han sade, och det vart;
        han bjöd, och det stod där.

 10.    HERREN gjorde hedningarnas
            råd om intet,
        han lät folkens tankar
            komma på skam.
 11.    Men HERRENS råd
            består evinnerligen,
        hans hjärtas tankar
            från släkte till släkte.
 12.    Saligt är det folk
            vars Gud HERREN är,
        det folk som han har utvalt
            till arvedel åt sig.

 13.    Ja, från himmelen skådade HERREN ned,
        han såg alla människors barn.
 14.    Från sin boning blickade han ned
        till alla dem som bo på jorden,
 15.    han som har danat allas deras hjärtan,
        han som aktar på alla deras verk.

 16.    En konung segrar icke genom sin stora styrka,
        en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
 17.    Förgäves väntar man sig seger genom hästar,
        med all sin styrka rädda de icke.

 18.    Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom,
        till dem som hoppas på hans nåd;
 19.    han vill rädda deras själ från döden
        och behålla dem vid liv i hungerns tid.

 20.    Vår själ väntar efter HERREN;
        han är vår hjälp och sköld.
 21.    Ty i honom gläder sig vårt hjärta,
        vi förtrösta på hans heliga namn.
 22.    Din nåd, HERRE, vare över oss,
        såsom vi hoppas på dig.
*19/34 Psaltaren, 34 Psalmen
                        Psaltaren, 34 Psalmen[1]

                  HERRENS godhet och räddande hjälp.

  1.  Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och
      denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.

  2.    Jag vill lova HERREN alltid;
        hans pris skall ständigt vara i min mun.

  3.    Min själ skall berömma sig av HERREN;
        de ödmjuka skola höra det och glädja sig.

  4.    Loven med mig HERREN,
        låtom oss med varandra upphöja hans namn.

  5.    Jag sökte HERREN, och han svarade mig,
        och ur all min förskräckelse räddade han mig.

  6.    De som skåda upp till honom stråla av fröjd,
        och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

  7.    Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom
        och frälste honom ur all hans nöd.

  8.    HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom,
        och han befriar dem.

  9.    Smaken och sen att HERREN är god;
        säll är den som tager sin tillflykt till honom.

 10.    Frukten HERREN, I hans helige;
        ty de som frukta honom lida ingen brist.

 11.    Unga lejon lida nöd och hungra,
        men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.

 12.    Kommen, barn, hören mig;
        jag skall lära eder HERRENS fruktan.

 13.    Är du en man som älskar livet
        och önskar att se goda dagar?

 14.    Avhåll då din tunga från det som är ont
        och dina läppar från att tala svek.

 15.    Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
        sök friden och trakta därefter.

 16.    HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga
        och hans öron till deras rop.

 17.    Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda,
        han vill utrota deras åminnelse från jorden.

 18.    När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN
        och räddar dem ur all deras nöd.

 19.    HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta
        och frälsar dem som hava en bedrövad ande.

 20.    Den rättfärdige måste lida mycket,
        men HERREN räddar honom ur allt.

 21.    Han bevarar alla hans ben;
        icke ett enda av dem skall sönderslås.

 22.    Den ogudaktige skall dödas av olyckan,
        och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.

 23.    Men sina tjänares själar förlossar HERREN,
        och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/35 Psaltaren, 35 Psalmen
                        Psaltaren, 35 Psalmen

                Mot förföljare och otacksamma vänner.

  1.  Av David.

        Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
            strid mot dem som strida mot mig.
  2.    Fatta sköld och skärm,
            och stå upp till min hjälp;
  3.    drag fram spjutet, och spärra vägen
            för mina förföljare.
        Säg till min själ:
            »Jag är din frälsning.»

  4.    Må de komma på skam och blygas,
            som stå efter mitt liv;
        må de vika tillbaka och varda utskämda,
            som hava ont i sinnet mot mig.
  5.    Må de bliva såsom agnar för vinden,
            och HERRENS ängel drive dem bort.
  6.    Deras väg blive mörk och slipprig,
            och HERRENS ängel drive dem bort.

  7.    Ty utan sak hava de försåtligen tillrett
            sin nätgrop för mig,
        utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
  8.    Fördärv komme över den mannen oförtänkt,
        det nät han har utlagt må fånga honom;
        ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

  9.    Men min själ skall fröjda sig i HERREN
            och vara glad över hans frälsning.
 10.    Alla ben i min kropp skola säga:
            »HERRE, vem är dig lik,
        du som räddar den betryckte
            från den som är honom för stark,
        den betryckte och fattige
            ifrån den som plundrar honom?»

 11.    Orättfärdiga vittnen träda fram;
        de utfråga mig om det jag icke vet.
 12.    De löna mig med ont för gott;
        övergiven är min själ.

 13.    Jag åter bar sorgdräkt,
            när de voro sjuka,
        jag späkte min själ med fasta,
        jag bad med nedsänkt huvud;
 14.    såsom gällde det min vän, min broder,
            så skickade jag mig;
        lik den som sörjer sin moder gick jag
            sorgklädd och lutande.

 15.    Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman;
        ja, eländiga människor, som jag icke känner,
            rota sig samman mot mig,
            de smäda mig utan uppehåll.
 16.    Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd,
            bita ihop tänderna mot mig.

 17.    Herre, huru länge skall du se härpå?
        Ryck min själ undan det fördärv de bereda,
        och mitt liv undan lejonen.
 18.    Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,
        och bland mycket folk skall jag lova dig.

 19.    Låt icke dem få glädja sig över mig,
            som utan skäl äro mina fiender;
        låt icke dem som utan sak hata mig
            få blinka med ögonen.
 20.    Ty det är icke frid som de tala;
        nej, svekets ord tänka de ut
            mot de stilla i landet.
 21.    De spärra upp munnen mot mig;
        de säga: »Rätt så, rätt så,
            nu se vi det med egna ögon!»

 22.    Du, HERRE, ser det; tig icke.
        Herre, var icke långt ifrån mig.
 23.    Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt,
        för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
 24.    Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet,
            HERRE, min Gud,
        och låt dem icke få glädja sig över mig.
 25.    Låt dem icke säga i sina hjärtan:
            »Rätt så, det gick såsom vi ville!»
        Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

 26.    Må alla komma på skam och blygas,
            som glädja sig över min ofärd.
        Med skam och blygd må de varda klädda,
            som förhäva sig över mig.
 27.    Men må de jubla och glädja sig,
            som unna mig min rätt,
        och må de alltid kunna säga:
            »Lovad vare HERREN,
        han som unnar sin tjänare gott!»
 28.    Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet
            och hela dagen ditt lov.
*19/36 Psaltaren, 36 Psalmen
                        Psaltaren, 36 Psalmen

               Den ogudaktiges ondska.  HERRENS godhet.

  1.  För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.

  2.    I mitt hjärta betänker jag
            vad synden säger till den ogudaktige,
        till den för vilkens ögon
            Guds fruktan ej finnes.
  3.    Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon:
        att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

  4.    Hans muns ord äro fördärv och svek;
        han vill icke göra vad förståndigt och gott är.
  5.    Fördärv tänker han ut på sitt läger,
        han träder på den väg som icke är god;
        han skyr icke för något ont.

  6.    HERRE, upp i himmelen räcker din nåd,
        och din trofasthet allt upp till skyarna.
  7.    Din rättfärdighet är såsom väldiga berg,
        dina rätter såsom det stora havsdjupet;
        både människor och djur hjälper du, HERRE.

  8.    Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud!
        Människors barn hava sin tillflykt
            under dina vingars skugga.
  9.    De varda mättade av ditt hus' rika håvor,
        och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.
 10.    Ty hos dig är livets källa,
        i ditt ljus se vi ljus.

 11.    Låt din nåd förbliva över dem som känna dig
        och din rättfärdighet över de rättsinniga.
 12.    Låt icke de högmodigas fot komma över mig
        eller de ogudaktigas hand driva mig bort.
 13.    Ja, där ligga ogärningsmännen fallna;
        de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.
*19/37 Psaltaren, 37 Psalmen
                        Psaltaren, 37 Psalmen[1]

                 De ogudaktigas och de frommas olika
                                lott.

  1.  Av David.

        Harmas icke över de onda,
        avundas icke dem som göra orätt.
  2.    Ty såsom gräs varda de snart avhuggna,
        och såsom gröna örter vissna de.

  3.    Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är,
        förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
  4.    och hav din lust i HERREN:
        då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

  5.    Befall din väg åt HERREN
        och förtrösta på honom; han skall göra det.
  6.    Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset
        och din rätt såsom middagens sken.

  7.    Var stilla för HERREN och förbida honom,
        harmas icke över den vilkens väg är lyckosam,
        över den man som umgås med ränker.

  8.    Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara;
        harmas icke; därmed gör du blott illa.
  9.    Ty de onda skola varda utrotade,
        men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

 10.    Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer;
        och när du ser efter hans plats, då är han borta.
 11.    Men de ödmjuka skola besitta landet
        och hugnas av stor frid.

 12.    Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige
        och biter sina tänder samman mot honom;
 13.    men Herren ler åt honom,
        ty han ser att hans dag kommer.

 14.    De ogudaktiga draga ut svärdet
        och spänna sin båge,
        för att fälla den som är betryckt och fattig,
        för att slakta dem som vandra i redlighet.
 15.    Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta,
        och deras bågar skola brista sönder.

 16.    Det lilla som en rättfärdig har
        är bättre än många ogudaktigas stora håvor.
 17.    Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas;
        men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

 18.    HERREN känner de frommas dagar,
        och deras arvedel skall bestå evinnerligen.
 19.    De skola icke komma på skam i den onda tiden,
        och i hungerns dagar skola de varda mättade.

 20.    Ty de ogudaktiga skola förgås;
        HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt:
        de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

 21.    Den ogudaktige lånar och kan icke betala,
        men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.
 22.    Ty HERRENS välsignade skola besitta landet,
        men de som han förbannar skola varda utrotade.

 23.    Genom HERREN bliva en mans steg fasta,
        när han har behag till hans väg.
 24.    Om han faller, störtar han dock icke till marken,
        ty HERREN håller honom vid handen.

 25.    Jag har varit ung och är nu gammal,
        men jag har icke sett den rättfärdige övergiven
        eller hans barn gå efter bröd.
 26.    Han är alltid barmhärtig och villig att låna
        och hans barn äro till välsignelse.

 27.    Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,
        så skall du få bo kvar evinnerligen.
 28.    Ty HERREN älskar vad rätt är
        och övergiver icke sina fromma,
        evinnerligen bliva de bevarade;
        men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.
 29.    De rättfärdiga skola besitta landet
        och bo däri evinnerligen.

 30.    Den rättfärdiges mun talar visdom,
        och hans tunga säger vad rätt är.
 31.    Hans Guds lag är i hans hjärta;
        hans steg vackla icke.

 32.    Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige
        och står efter att döda honom,
 33.    men HERREN överlämnar honom icke i hans hand
        och fördömer honom icke, när han dömes.

 34.    Förbida HERREN, och håll dig på hans väg,
        så skall han upphöja dig till att besitta landet;
        du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

 35.    Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt;
        han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
 36.    Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta;
        jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

 37.    Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige,
        huru fridens man har en framtid.
 38.    Men överträdarna skola allasammans förgås,
        de ogudaktigas framtid varder avskuren.

 39.    Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN;
        han är deras värn i nödens tid.
 40.    HERREN hjälper dem och befriar dem;
        han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem,
        ty de taga sin tillflykt till honom.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/38 Psaltaren, 38 Psalmen
                        Psaltaren, 38 Psalmen

                  Den botfärdiges bön om förskoning.

  1.  En psalm av David; till åminnelse.

  2.    HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse,
        och tukta mig icke i din vrede.
  3.    Ty dina pilar hava träffat mig,
        och din hand drabbar mig.

  4.    Det finnes intet helt på min kropp
            för din vredes skull,
        intet helbrägda i mina ben
            för min synds skull.
  5.    Ty mina missgärningar gå mig över huvudet;
        såsom en svår börda
            äro de mig för tunga.

  6.    Mina sår stinka och flyta
        för min dårskaps skull.
  7.    Jag går krokig och mycket lutande;
        hela dagen går jag sörjande.

  8.    Ty mina länder äro fulla av brand,
        och intet helt finnes på min kropp.
  9.    Jag är vanmäktig och illa sönderslagen;
        jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

 10.    Herre, du känner all min trängtan,
        och min suckan är dig icke fördold.
 11.    Mitt hjärta slår häftigt,
            min kraft har övergivit mig;
         mina ögons ljus,
            också det är borta.

 12.    Mina vänner och fränder
            hålla sig fjärran ifrån min plåga,
        och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
 13.    Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv,
        och de som söka min ofärd
            tala vad fördärvligt är;
        på svek tänka de hela dagen.

 14.    Men jag är lik en döv, som intet hör,
        och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
 15.    ja, jag är lik en man som intet hör,
        och som icke har något gensvar i sin mun.

 16.    Se, på dig, HERRE, hoppas jag;
        du skall svara, Herre, min Gud.
 17.    Ty jag fruktar att de annars
            få glädja sig över mig,
        att de skola förhäva sig över mig,
            när min fot vacklar.

 18.    Ty jag är nära att falla,
        och min plåga är alltid inför mig;
 19.    ja, jag måste bekänna min missgärning,
        och jag sörjer över min synd.

 20.    Men mina fiender få leva och äro mäktiga,
        och många äro de som hata mig utan sak,
 21.    de som löna gott med ont,
        och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

 22.    Övergiv mig icke, HERRE;
        min Gud, var icke långt ifrån mig.
 23.    Skynda till min hjälp,
            Herre, du min frälsning.
*19/39 Psaltaren, 39 Psalmen
                        Psaltaren, 39 Psalmen

                 Bön i svår nöd.  Livets fåfänglighet.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

  2.    Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,
        så att jag icke syndar med min tunga;
        jag vill akta på att tygla min mun,
        så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
  3.    Jag blev stum och tyst,
        jag teg i min sorg;
            man jag upprördes av smärta.
  4.    Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:
        när jag begrundade, upptändes en eld i mig;
        jag talade med min tunga.

  5.    HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,
        och vad som är mina dagars mått,
        så att jag förstår huru förgänglig jag är.
  6.    Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,
        och min livslängd är såsom intet inför dig;
        fåfänglighet allenast äro alla människor,
            huru säkra de än stå.  Sela.
  7.    Såsom en drömbild allenast gå de fram,
        fåfänglighet allenast är deras ävlan;
        de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

  8.    Och nu, vad förbidar jag, Herre?
        Till dig står mitt hopp.
  9.    Befria mig från alla mina överträdelser,
        låt mig icke bliva till smälek för dåren.
 10.    Jag tiger och upplåter icke min mun;
        ty det är du som har gjort det.
 11.    Vänd av ifrån mig din plåga;
        för din hands aga försmäktar jag.
 12.    Om du tuktar någon
            med näpst för missgärning,
        så är det ute med hans härlighet,
            såsom när mal krossas.
        Fåfänglighet allenast äro alla människor.  Sela.

 13.    Hör min bön, o HERRE,
            och lyssna till mitt rop,
            tig icke vid mina tårar;
        ty jag är en främling i ditt hägn,
        en gäst såsom alla mina fäder.
 14.    Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,
        innan jag går hädan och icke mer är till.
*19/40 Psaltaren, 40 Psalmen
                        Psaltaren, 40 Psalmen

                Tacksägelse och bön.  Det rätta offret.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

  2.    Stadigt förbidade jag HERREN,
            och han böjde sig till mig
        och hörde mitt rop.
  3.    Han drog mig upp ur fördärvets grop,
            ur den djupa dyn;
        han ställde mina fötter på en klippa,
            han gjorde mina steg fasta;
  4.    han lade i min mun en ny sång,
            en lovsång till vår Gud.
        Det skola många se och varda häpna,
            och skola förtrösta på HERREN.

  5.    Säll är den man som sätter
            sin förtröstan till HERREN;
        och icke vänder sig till dem som äro stolta
            och vika av i lögn.
  6.    Stora äro de under du har gjort,
            HERRE, min Gud,
        och de tankar du har tänkt för oss;
            dig är intet likt.
        Jag ville förkunna dem och tala om dem,
            men de stå icke till att räkna.

  7.    Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag
        -- öppna öron har du givit mig --
        brännoffer och syndoffer begär du icke.
  8.    Därför säger jag: »Se, jag kommer;
        i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
  9.    Att göra din vilja, min Gud, är min lust,
        och din lag är i mitt hjärta.»

 10.    Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet
            i den stora församlingen;
        se, jag tillsluter icke mina läppar;
            du, HERRE, vet det.
 11.    Din rättfärdighet fördöljer jag icke
            i mitt hjärta,
        om din trohet och din frälsning talar jag;
        jag förtiger icke din nåd och din trofasthet
            för den stora församlingen.

 12.    Du, HERRE, skall icke tillsluta
            din barmhärtighet för mig;
        din nåd och din trofasthet
            må alltid bevara mig.
 13.    Ty lidanden omvärva mig,
            flera än jag kan räkna;
        mina missgärningar hava tagit mig fatt,
            så att jag icke kan se;
        de äro flera än håren på mitt huvud,
            och mitt mod har övergivit mig.

 14.    Värdes, o HERRE, rädda mig;
        HERRE, skynda till min hjälp.
 15.    Må alla de komma på skam och varda utskämda,
        som stå efter mitt liv för att förgöra det;
        må de vika tillbaka och blygas,
            som önska min ofärd.
 16.    Må de häpna i sin skam,
        som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

 17.    Men alla de som söka dig må fröjdas
            och vara glada i dig;
        de som åstunda din frälsning säge alltid:
            »Lovad vare HERREN!»
 18.    Är jag ock betryckt och fattig,
            Herren sörjer dock för mig.
        Min hjälp och min befriare är du;
            min Gud, dröj icke.
*19/41 Psaltaren, 41 Psalmen
                        Psaltaren, 41 Psalmen

                  Klagan under nöd och förföljelse.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Säll är den som låter sig vårda om den arme;
        honom skall HERREN hjälpa
            på olyckans dag.
  3.    HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv,
            han skall prisas säll i landet.
        Icke skall du överlämna honom
            åt hans fienders vilja!
  4.    HERREN skall på sjukbädden
            stå honom bi;
        vid hans krankhet förvandlar du
            alldeles hans läger.

  5.    Så säger jag då: HERRE;
            var du mig nådig;
        hela du min själ,
            ty jag har syndat mot dig.
  6.    Mina fiender tala
            vad ont är mot mig:
        »När skall han dö
            och hans namn förgås?»
  7.    Kommer någon och besöker mig,
            så talar han falskhet;
        hans hjärta samlar åt honom
            vad ondskefullt är;
        sedan går han ut och talar därom.

  8.    De som hata mig tassla alla
            med varandra mot mig;
        de tänka ut mot mig
            det som är mig till skada.
  9.    »Ohjälplig ofärd
            har drabbat honom,
        han som ligger där
            skall icke mer stå upp.»
 10.    Ja, också min vän,
            som jag litade på,
        han som åt mitt bröd,
            lyfter nu mot mig sin häl.

 11.    Men du, HERRE,
            var mig nådig och upprätta mig,
            så vill jag vedergälla dem.
 12.    Att du har behag till mig,
            det vet jag därav
        att min fiende icke
            får jubla över mig.
 13.    Ty mig uppehåller du,
            för min ostrafflighets skull,
        och låter mig stå
            inför ditt ansikte evinnerligen.
                     ----

 14.  Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!
      Amen, Amen.
*19/42 Psaltaren, 42 Psalmen
                             Andra boken

                        Psaltaren, 42 Psalmen

                Den bedrövades och förföljdes längtan
                            till Guds hus.

  1.  För sångmästaren; en sång av Koras söner.

  2.    Såsom hjorten trängtar
            till vattenbäckar,
        så trängtar min själ
            efter dig, o Gud.
  3.    Min själ törstar efter Gud,
            efter den levande Guden.
        När skall jag få träda fram
            inför Guds ansikte?
  4.    Mina tårar äro min spis
            både dag och natt,
        ty ständigt säger man till mig:
            »Var är nu din Gud?»
  5.    Men jag vill utgjuta inom mig min själ
            och hava i minne
        huru jag gick med hopen
            upp till Guds hus,
        under fröjderop och tacksägelse,
            i högtidsskaran.

  6.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom
            för frälsning genom honom.

  7.    Min Gud, bedrövad är min själ i mig;
            därför tänker jag på dig
        i Jordans land och på Hermons höjder,
            på Misars berg.
  8.    Djup ropar till djup,
            vid dånet av dina vattenfall;
        alla dina svallande böljor
            gå fram över mig.
  9.    Om dagen må HERREN
            beskära sin nåd,
        och om natten vill jag sjunga till hans ära
        och bedja till mitt livs Gud.
 10.    Jag vill säga till Gud, min klippa:
            »Varför har du förgätit mig,
        varför måste jag gå sörjande,
            trängd av fiender?»
 11.    Det är såsom krossade man benen i min kropp,
            när mina ovänner smäda mig,
        när de beständigt säga till mig:
            »Var är nu din Gud?»

 12.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och varför så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom,
        min frälsning och min Gud.
*19/43 Psaltaren, 43 Psalmen
                        Psaltaren, 43 Psalmen

                  Fortsättning av föregående psalm.

  1.    Skaffa mig rätt, o Gud,
        och utför min sak
            mot ett folk utan fromhet;
        rädda mig ifrån falska
            och orättfärdiga människor.
  2.    Ty du är den Gud som är mitt värn;
            varför har du förkastat mig?
        Varför måste jag gå sörjande,
            trängd av fiender?
  3.    Sänd ditt ljus och din sanning;
            må de leda mig,
        må de föra mig till ditt heliga berg
            och till dina boningar,
  4.    så att jag får gå in till Guds altare,
        till Gud, som är min glädje och fröjd,
        och tacka dig på harpa,
            Gud, min Gud.
  5.    Varför är du så bedrövad, min själ,
            och varför så orolig i mig?
        Hoppas på Gud;
            ty jag skall åter få tacka honom,
        min frälsning och min Gud.
*19/44 Psaltaren, 44 Psalmen
                        Psaltaren, 44 Psalmen

                 Guds trogna folks bön under en svår
                              krigsnöd.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

  2.    Gud, med våra öron hava vi hört,
            våra fäder hava förtäljt därom för oss:
        om den gärning du gjorde i deras dagar,
        i forntidens dagar.
  3.    Det var du som med din hand
        utrotade hedningarna, men planterade dem;
        du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
  4.    Ty icke med sitt svärd intogo de landet,
        och deras egen arm gav dem icke seger,
        utan din högra hand och din arm
        och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

  5.    Du, densamme, är min konung, o Gud;
        så tillsäg nu Jakob seger.
  6.    Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner
        och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
  7.    Ty icke på min båge förlitar jag mig,
        och mitt svärd kan icke giva mig seger;
  8.    nej, du giver oss seger över våra ovänner,
        och dem som hata oss låter du komma på skam.
  9.    Gud lova vi alltid,
        och ditt namn prisa vi evinnerligen.  Sela.

 10.    Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd,
        och du drager icke ut med våra härar.
 11.    Du låter oss vika tillbaka för ovånnen,
        och de som hata oss taga sig byte.
 12.    Du låter oss bliva uppätna såsom får,
        och bland hedningarna han du förstrött oss.
 13.    Du säljer ditt folk för ett ringa pris,
        stor är icke den vinst du har gjort därpå.
 14.    Du låter oss bliva till smälek för våra grannar,
        till spott och hån för dem som bo omkring oss.
 15.    Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna,
        du låter folken skaka huvudet åt oss.
 16.    Hela dagen är min smälek inför mig,
        och blygsel höljer mitt ansikte,
 17.    när jag hör smädarens och lastarens tal,
        när jag ser fienden och den hämndgirige.

 18.    Allt detta har kommit över oss,
        och vi hava dock icke förgätit dig,
        ej heller svikit ditt förbund.
 19.    Våra hjärtan avföllo icke,
        och våra steg veko ej av ifrån din väg,
 20.    så att du därför har krossat oss i schakalers land
        och övertäckt oss med dödsskugga.

 21.    Om vi hade förgätit vår Guds namn
        och uträckt våra händer till en främmande gud,
 22.    månne icke Gud skulle hava utrannsakat det,
        han som känner hjärtats lönnligheter?
 23.    Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen
        och bliva aktade såsom slaktfår.

 24.    Vakna upp; varför sover du, Herre?
        Vakna, förkasta oss icke för alltid.
 25.    Varför döljer du ditt ansikte
        och förgäter vårt lidande och trångmål?
 26.    Se, vår själ är nedböjd i stoftet,
        vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
 27.    Stå upp till vår hjälp,
        och förlossa oss för din nåds skull.
*19/45 Psaltaren, 45 Psalmen
                        Psaltaren, 45 Psalmen

                       Konungen och hans brud.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett
      kväde om kärlek.

  2.    Mitt hjärta flödar över
            av sköna ord;
        jag säger: min dikt
            gäller en konung;
        en snabb skrivares
            penna är min tunga.

  3.    Du är den skönaste
            bland människors barn,
        ljuvlighet är utgjuten
            över dina läppar;
        så se vi att Gud
            har välsignat dig evinnerligen.
  4.    Omgjorda din länd
            med ditt svärd, du hjälte,
        i ditt majestät och din härlighet.
  5.    Och drag så åstad,
            lyckosam i din härlighet,
        till försvar för sanning,
            för ödmjukhet och rättfärdighet,
        så skall din högra hand lära dig
            underbara gärningar.
  6.    Skarpa äro dina pilar;
            folk skola falla för dig;
        konungens fiender
            skola träffas i hjärtat.
  7.    Gud, din tron förbliver
            alltid och evinnerligen;
        ditt rikes spira
            är rättvisans spira.
  8.    Du älskar rättfärdighet
            och hatar orättfärdighet;
        därför har Gud,
            din Gud, smort dig
        med glädjens olja
            mer än dina medbröder.

  9.    Av myrra, aloe och kassia
            dofta alla dina kläder;
        från elfenbenspalatser
            gläder dig strängaspel.
 10.    Konungadöttrar har du
            såsom tärnor i ditt hov,
        en drottning står vid din högra sida,
            i guld från Ofir.

 11.    Hör, dotter, och giv akt,
            och böj ditt öra härtill:
        Förgät nu ditt folk
            och din faders hus,
 12.    och må konungen få hava
            sin lust i din skönhet;
        ty han är din herre,
            och för honom skall du falla ned.

 13.    Se, dottern Tyrus,
            ja, de rikaste folk
        söka nu att vinna
            din ynnest med skänker.
 14.    Idel härlighet är hon,
            konungadottern i gemaket:
        av guldvirkat tyg
            består hennes dräkt,
 15.    i brokigt vävda kläder
            föres hon till konungen;
        jungfrur, hennes väninnor,
            följa henne åt;
        de ledas in till dig.
 16.    Under glädje och fröjd
            föras de fram,
        de tåga in
            i konungens palats.

 17.    I dina fäders ställe
            skola dina söner träda;
        dem skall du sätta till furstar
            överallt i landet.
 18.    Ditt namn vill jag göra prisat
            bland alla kommande släkten;
        så skola ock folken lova dig,
            alltid och evinnerligen.
*19/46 Psaltaren, 46 Psalmen
                        Psaltaren, 46 Psalmen

                    Vår Gud är oss en väldig borg.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

  2.    Gud är vår tillflykt
            och vår starkhet,
        en hjälp i nöden,
            väl beprövad.
  3.    Därför skulle vi icke frukta,
            om än jorden omvälvdes
        och bergen vacklade
            ned i havsdjupet;
  4.    om än dess vågor
            brusade och svallade,
        så att bergen bävade
            vid dess uppror.  Sela.

  5.    En ström går fram, vars flöden
            giva glädje åt Guds stad,
        åt den Högstes heliga boning.
  6.    Gud bor därinne,
            den vacklar icke;
        Gud hjälper den,
            när morgonen gryr.
  7.    Hedningarna larma,
            riken vackla;
        han låter höra sin röst,
            då försmälter jorden.

  8.    HERREN Sebaot är med oss,
        Jakobs Gud är vår borg.  Sela.

  9.    Kommen och skåden
            HERRENS verk:
        gärningar som väcka häpnad
            gör han på jorden.
 10.    Han stillar strider
            intill jordens ända,
        bågen bryter han sönder
            och bräcker spjutet,
        i eld bränner han upp
            stridsvagnarna.
 11.    »Bliven stilla och besinnen
            att jag är Gud;
        hög varder jag bland hedningarna,
            hög på jorden.»

 12.    HERREN Sebaot är men oss,
        Jakobs Gud är vår borg.  Sela.
*19/47 Psaltaren, 47 Psalmen
                        Psaltaren, 47 Psalmen

                      Gud såsom folkens konung.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    Klappen i händerna,
            alla folk,
        höjen jubel till Gud
            med fröjderop.
  3.    Ty HERREN är den Högste,
            fruktansvärd är han,
        en stor konung
            över hela jorden.

  4.    Han tvingar folk under oss
        och folkslag under våra fötter.
  5.    Han utväljer åt oss vår arvedel,
        Jakobs, hans älskades, stolthet.  Sela.

  6.    Gud har farit upp under jubel,
        HERREN, under basuners ljud.
  7.    Lovsjungen Gud, lovsjungen;
        lovsjungen vår konung, lovsjungen.

  8.    Ty Gud är konung över hela jorden;
        lovsjungen honom med en sång.
  9.    Gud är nu konung över hedningarna,
        Gud har satt sig på sin heliga tron.

 10.    Folkens ypperste hava församlat sig
        till att bliva ett Abrahams Guds folk.
        Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar;
        högt är han upphöjd.
*19/48 Psaltaren, 48 Psalmen
                        Psaltaren, 48 Psalmen

               Guds makt bevisad i Jerusalems räddning.

  1.  En sång, en psalm av Koras söner.

  2.    Stor är HERREN
            och högt lovad,
        i vår Guds stad,
            på sitt heliga berg.
  3.    Skönt höjer det sig,
            hela jordens fröjd,
        berget Sion
            längst uppe i norr,
        den store konungens stad.
  4.    Gud har i dess palatser
            gjort sig känd såsom ett värn.

  5.    Ty se, konungarna församlade sig,
            tillhopa drogo de fram.
  6.    De sågo det, då häpnade de;
            de förskräcktes, de flydde.
  7.    Bävan grep dem där,
            ångest lik en barnaföderskas.
  8.    Så krossar du Tarsis-skepp
            med östanvinden.
  9.    Såsom vi hade hört,
            så fingo vi se det,
        i HERREN Sebaots stad,
            i vår Guds stad;
        Gud håller den vid makt
            till evig tid.  Sela.

 10.    Vi tänka, o Gud, på din nåd,
            när vi stå i ditt tempel.
 11.    Såsom ditt namn, o Gud,
        så når ock ditt lov
            intill jordens ändar;
        din högra hand
            är full av rättfärdighet.
 12.    Sions berg glädje sig,
        Juda döttrar fröjde sig,
            för dina domars skull.

 13.    Gån omkring Sion
        och vandren runt därom,
            räknen dess torn;
 14.    given akt på dess murar,
            skriden genom dess palatser,
        så att I kunnen förtälja därom
            för ett kommande släkte.
 15.    Ty sådan är Gud, vår Gud,
            alltid och evinnerligen;
        intill döden skall han
            ledsaga oss.
*19/49 Psaltaren, 49 Psalmen
                        Psaltaren, 49 Psalmen

               Förgängligheten av de ogudaktigas lycka.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    Hören detta, alla folk,
        lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
  3.    både låga och höga,
        rika såväl som fattiga.
  4.    Hin mun skall tala visdom,
        och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
  5.    Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,
        jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

  6.    Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,
        när mina förföljares ondska omgiver mig?
  7.    De förlita sig på sina ägodelar
        och berömma sig av sin stora rikedom.
  8.    Men sin broder kan ingen förlossa
        eller giva Gud lösepenning för honom.
  9.    För dyr är lösen för hans själ
        och kan icke betalas till evig tid,
 10.    så att han skulle få leva för alltid
        och undgå att se graven.
 11.    Nej, man skall se att visa män dö,
        att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;
        de måste lämna sina ägodelar åt andra.

 12.    De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,
        deras boningar från släkte till släkte;
        de uppkalla jordagods efter sina namn.
 13.    Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,
        hon är lik fänaden, som förgöres.

 14.    Den vägen gå de, dårar som de äro,
        och de följas av andra som finna behag i deras tal.  Sela.
 15.    Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,
            där döden bliver deras herde.
        Så få de redliga makt över dem,
            när morgonen gryr,
        medan deras skepnader förtäras av dödsriket
            och ej få annan boning.
 16.    Men min själ skall Gud förlossa
            ifrån dödsrikets våld,
        ty han skall upptaga mig.  Sela.

 17.    Frukta icke, när en man bliver rik,
        när hans hus växer till i härlighet.
 18.    Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,
        och hans härlighet följer honom icke ditned.
 19.    Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,
        ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
        så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,
        till dem som aldrig mer se ljuset.

 20.    En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd,
        hon är lik fänaden, som förgöres.
*19/50 Psaltaren, 50 Psalmen
                        Psaltaren, 50 Psalmen

                      Rätt och orätt gudstjänst.

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud, HERREN Gud,
        talar och kallar jorden,
        allt mellan öster och väster.
  2.    Från Sion, skönhetens fullhet,
        träder Gud fram i glans.
  3.    Vår Gud kommer, och han skall icke tiga.
        Förtärande eld går framför honom,
        och omkring honom stormar det med makt.
  4.    Han kallar på himmelen därovan
        och på jorden, för att döma sitt folk:
  5.    »Församlen till mig mina fromma,
        som sluta förbund med mig vid offer.»
  6.    Och himlarna förkunna att han är rättfärdig,
        att Gud är den som skipar rätt.  Sela.

  7.    Hör, mitt folk, jag vill tala;
        Israel, låt mig varna dig.
        Gud, din Gud, är jag.
  8.    Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig;
        dina brännoffer har jag alltid inför mig.
  9.    Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus
        eller bockar ur dina fållor;
 10.    ty mina äro alla skogens djur,
        boskapen på de tusende bergen;
 11.    jag känner alla fåglar på bergen,
        och vad som rör sig på marken är mig bekant.
 12.    Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det;
        ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
 13.    Skulle jag äta tjurars kött,
        och skulle jag dricka bockars blod?
 14.    Nej, offra lovets offer åt Gud,
        så skall du få infria dina löften till den Högste.
 15.    Och åkalla mig i nöden,
        så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

 16.    Men till den ogudaktige säger Gud:
        »Huru kan du tala om mina stadgar
        och föra mitt förbund på tungan,
 17.    du som hatar tuktan
        och kastar mina ord bakom dig?
 18.    Om du ser en tjuv, så håller du med honom,
        och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
 19.    Din mun släpper du lös till vad ont är,
        och din tunga hopspinner svek.
 20.    Du sitter där och förtalar din broder,
        din moders son lastar du!
 21.    Så gör du, och jag tiger,
        och nu tror du att jag är såsom du.
        Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

 22.    I som förgäten Gud, märken detta,
        för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
 23.    den som offrar lovets offer, han ärar mig;
        och den som aktar på sin väg,
        honom skall jag låta se Guds frälsning.»
*19/51 Psaltaren, 51 Psalmen
                        Psaltaren, 51 Psalmen

                         Den botfärdiges bön.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David,
  2.  när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till
      Bat-Seba.

  3.    Gud, var mig nådig efter din godhet,
        utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.
  4.    Två mig väl från min missgärning,
        och rena mig från synd.
  5.    Ty jag känner mina överträdelser,
        och min synd är alltid inför mig.

  6.    Mot dig allena har jag syndat
        och gjort vad ont är i dina ögon;
        på det att du må finnas rättfärdig i dina ord
        och rättvis i dina domar.

  7.    Se, i synd är jag född,
        och i synd har min moder avlat mig.
  8.    Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
        så lär mig då vishet i mitt innersta.

  9.    Skära mig med isop, så att jag varder ren;
        två mig, så att jag bliver vitare än snö.
 10.    Låt mig förnimma fröjd och glädje,
        låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
 11.    Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
        och utplåna alla mina missgärningar.

 12.    Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
        och giv mig på nytt en frimodig ande.
 13.    Förkasta mig icke från ditt ansikte,
        och tag icke din helige Ande ifrån mig.

 14.    Låt mig åter få fröjdas över din frälsning,
        och uppehåll mig med villighetens ande.
 15.    Då skall jag lära överträdarna dina vägar,
        och syndarna skola omvända sig till dig.

 16.    Rädda mig undan blodstider, Gud,
            du min frälsnings Gud,
        så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
 17.    Herre, upplåt mina läppar,
        så att min mun kan förkunna ditt lov.

 18.    Ty du har icke behag till offer,
            eljest skulle jag giva dig sådana;
        till brännoffer har du icke lust.
 19.    Det offer som behagar Gud
            är en förkrossad ande;
        ett förkrossat och bedrövat hjärta
            skall du, Gud, icke förakta.

 20.    Gör väl mot Sion i din nåd,
        bygg upp Jerusalems murar.
 21.    Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig,
            brännoffer och heloffer;
        då skall man offra tjurar på ditt altare.
*19/52 Psaltaren, 52 Psalmen
                        Psaltaren, 52 Psalmen

                   Tröst mot våld och onda tungor.

  1.  För sångmästaren; en sång av David,
  2.  när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom:
      »David har gått in i Ahimeleks hus.»

  3.    Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare?
        Guds nåd varar ju beständigt.
  4.    Din tunga far efter fördärv,
        den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.
  5.    Du älskar ont mer än gott,
        lögn mer än att tala vad rätt är.  Sela.

  6.    Ja, du älskar allt fördärvligt tal,
        du falska tunga.
  7.    Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid,
        han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda
        och utrota dig ur de levandes land.  Sela.

  8.    Och de rättfärdiga skola se det och frukta,
            de skola le åt honom:
  9.    »Se där är den man som icke gjorde
            Gud till sitt värn,
        utan förlitade sig på sin stora rikedom,
            trotsig i sin lystnad!»

 10.    Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd
            i Guds hus;
        jag förtröstar på Guds nåd
            alltid och evinnerligen.
 11.    Jag skall evinnerligen tacka dig
            för att du har gjort det;
        och inför dina fromma
            skall jag förbida ditt namn,
            ty det är gott.
*19/53 Psaltaren, 53 Psalmen
                        Psaltaren, 53 Psalmen

                  Klagan inför Gud över det rådande
                              fördärvet.

  1.  För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

  2.    Dårarna säga i sina hjärtan:
            »Det finnes ingen Gud.»
        Fördärv och styggelse är deras onda verk;
            ingen finnes, som gör vad gott är.

  3.    Gud skådar ned från himmelen
            på människors barn,
        för att se om det finnes någon förståndig,
            någon som söker Gud.

  4.    Nej, alla hava de avfallit,
            allasammans äro de fördärvade;
        ingen finnes, som gör vad gott är,
            det finnes icke en enda.

  5.    Hava de då intet fått förnimma,
            dessa ogärningsmän,
        dessa som uppäta mitt folk,
            likasom åte de bröd,
        och som icke åkalla Gud?

  6.    Jo, där överföll dem förskräckelse,
            varest intet förskräckligt var;
        ty Gud förströdde deras ben,
            när de lägrade sig mot dig.
        Så lät du dem komma på skam,
            ja, Gud förkastade dem.

  7.    Ack att från Sion
            komme frälsning för Israel!
        När Gud vill åter
            upprätta sitt folk,
        då skall Jakob fröjda sig,
            då skall Israel vara glad.
*19/54 Psaltaren, 54 Psalmen
                        Psaltaren, 54 Psalmen

                    Bön om räddning ifrån fiender.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David,
  2.  när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu
      gömd hos oss.»

  3.    Gud, fräls mig genom ditt namn,
            och skaffa mig rätt genom din makt.
  4.    Gud, hör min bön,
        lyssna till min muns tal.
  5.    Ty främlingar resa sig upp mot mig,
        och våldsverkare stå efter mitt liv;
        de hava icke Gud för ögonen.  Sela.

  6.    Se, Gud är min hjälpare,
        Herren uppehåller min själ.
  7.    Må det onda falla tillbaka på mina förföljare,
        förgör dem, du som är trofast.
  8.    Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta;
        jag skall prisa ditt namn, o HERRE,
            ty det är gott.
  9.    Ja, ur all nöd räddar det mig,
        och mitt öga får se med lust på mina fiender.
*19/55 Psaltaren, 55 Psalmen
                        Psaltaren, 55 Psalmen

                      Klagan över falska vänner.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

  2.    Lyssna, Gud, till min bön,
        och fördölj dig icke för min åkallan.
  3.    Akta på mig och svara mig.
        I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,
  4.    vid fiendens rop,
            vid den ogudaktiges skri.

        Ty de vilja draga fördärv över mig,
            och i vrede ansätta de mig.
  5.    Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
        och dödens fasor hava fallit över mig.
  6.    Fruktan och bävan kommer över mig,
            och förfäran övertäcker mig.

  7.    Därför säger jag:
        Ack att jag hade vingar såsom duvan!
            Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
  8.    Ja, långt bort skulle jag fly,
            jag skulle taga härbärge i öknen.  Sela.
  9.    Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt
            undan stormvind och oväder.

 10.    Fördärva dem, Herre;
            gör deras tungor oense.
        Ty våld och genstridighet
            ser jag i staden.
 11.    Dag och natt gå de omkring den,
            ovanpå dess murar,
        ondska och olycka råda därinne;
 12.    ja, fördärv råder därinne,
        och från dess torg vika icke
            förtryck och svek.

 13.    Se, det är icke en fiende som smädar mig,
            det kunde jag fördraga;
        det är icke min ovän som förhäver sig mot mig,
            för honom kunde jag gömma mig undan.
 14.    Nej, du gör det, du som var min jämlike,
            min vän och förtrogne,
 15.    du som levde med mig
            i ljuvlig förtrolighet,
        du som i Guds hus gick med mig
            i högtidsskaran.

 16.    Döden komme över dem oförtänkt,
        levande fare de ned i dödsriket;
        ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

 17.    Men jag ropar till Gud;
            HERREN skall frälsa mig.
 18.    Afton och morgon och middag
            vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga,
            och han skall höra min röst.
 19.    Han förlossar min själ och skaffar henne ro,
            så att de icke komma vid mig;
        ty de äro många, som stå mig emot.

 20.    Gud skall höra det och giva dem svar,
            han som sitter på sin tron av ålder.  Sela.
        Ty de vilja icke ändra sig,
            och de frukta ej Gud.

 21.    Den mannen bär händer på sin vän;
            han bryter sitt förbund.
 22.    Orden i hans mun äro hala såsom smör,
            men stridslust fyller hans hjärta;
        hans ord äro lenare än olja,
            dock äro de dragna svärd.

 23.    Kasta din börda på HERREN,
            han skall uppehålla dig;
        han skall i evighet icke tillstädja
            att den rättfärdige vacklar.
 24.    Gud, du skall störta dem ned
            i gravens djup;
        de blodgiriga och falska skola ej nå
            sin halva ålder.
        Men jag förtröstar på dig.
*19/56 Psaltaren, 56 Psalmen
                        Psaltaren, 56 Psalmen

                Förtröstansfull bön under förföljelse.

  1.  För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av
      David, når filistéerna grepo honom i Gat.

  2.    Var mig nådig, o Gud,
            ty människor stå mig efter livet;
        beständigt tränga mig stridsmän.
  3.    Mina förföljare stå mig beständigt efter livet;
        ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.
  4.    Men när fruktan kommer över mig,
        sätter jag min förtröstan på dig.

  5.    Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord,
        på Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
        vad kan det som är kött göra mig?

  6.    Beständigt förbittra de livet för mig,
        alla deras tankar gå ut på att skada mig.
  7.    De rota sig samman, de lägga försåt,
        de vakta på mina steg,
            ty de stå efter mitt liv.
  8.    Skulle de räddas med all sin ondska?
        Nej, slå ned folken,
            Gud, i din vrede.

  9.    Du har räknat min flykts dagar.
        Samla mina tårar i din lägel;
            de stå ju i din bok.
 10.    Så måste då mina fiender vika tillbaka
            på den dag då jag ropar;
        det vet jag, att Gud står mig bi.

 11.    Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord;
        med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.
 12.    På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;
        vad kunna människor göra mig?

 13.    Jag har löften att infria till dig, o Gud;
        jag vill betala dig lovoffer.
 14.    Ty du har räddat min själ från döden,
        ja, mina fötter ifrån fall,
        så att jag kan vandra inför Gud
            i de levandes ljus.
*19/57 Psaltaren, 57 Psalmen
                        Psaltaren, 57 Psalmen

                       Bön och lovsång i nöden.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han
      flydde för Saul och var i grottan.

  2.    Var mig nådig, o Gud, var mig nådig;
        ty till dig tager min själ sin tillflykt.
        Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,
        till dess att det onda är förbi.

  3.    Jag ropar till Gud den Högste,
        till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
  4.    Han skall sända från himmelen och frälsa mig,
        när jag smädas av människor som stå mig efter livet.  Sela.
        Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

  5.    Min själ är omgiven av lejon,
        jag måste ligga bland eldsprutare,
        bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar,
        och vilkas tungor äro skarpa svärd.

  6.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
        över hela jorden sträcke sig din ära.

  7.    De lägga ut nät för mina fötter,
            min själ böjes ned,
        de gräva för mig en grop,
            men de falla själva däri.  Sela.

  8.    Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
        mitt hjärta är frimodigt;
            jag vill sjunga och lova.
  9.    Vakna upp, min ära[1];
        upp, psaltare och harpa!
            Jag vill väcka morgonrodnaden.

 10.    Jag vill tacka dig bland folken, Herre;
            jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
 11.    Ty din nåd är stor allt upp till himmelen
            och din trofasthet allt upp till skyarna.

 12.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;
        över hela jorden sträcke sig din ära.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
*19/58 Psaltaren, 58 Psalmen
                        Psaltaren, 58 Psalmen

                        Bön mot de ogudaktiga.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

  2.    Talen I väl i eder stumhet
            vad rättfärdigt är?
        Dömen I såsom rätt är,
            I människors barn?
  3.    Nej, i hjärtat uppgören I
            onda anslag;
        I vägen ut i landet
            edra händers våld.

  4.    De ogudaktiga äro avfälliga
            allt ifrån modersskötet;
        de lögnaktiga fara vilse
            ända från sin moders liv.
  5.    Gift är i dem,
            likt ormens gift;
        en döv huggorm likna de,
            en som tillstoppar sitt öra,
  6.    så att han icke hör tjusarnas röst,
            icke den förfarne besvärjarens.

  7.    Gud, krossa tänderna
            i deras mun;
        bryt ut, o HERRE,
            de unga lejonens kindtänder.
  8.    Låt dem bliva till intet,
            likasom vatten som förrinner.
        När någon skjuter sina pilar,
            blive de såsom utan udd.
  9.    Må han vara lik snigeln,
            som upplöses och förgås,
        lik en kvinnas foster,
            som ej fick skåda solen.

 10.    Förrän edra grytor
            hava hunnit märka bränslet,
        och medan köttet ännu är rått,
            skall en glödvind rycka bort det.
 11.    Den rättfärdige skall glädja sig,
            när han skådar hämnden,
        han skall två sina fötter
            i den ogudaktiges blod.
 12.    Och människorna skola säga:
            »Ja, den rättfärdige får sin lön;
        ja, det finnes en Gud
            som dömer på jorden.»
*19/59 Psaltaren, 59 Psalmen
                        Psaltaren, 59 Psalmen

               Den oskyldiges bön mot fienders försåt.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul
      sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

  2.    Rädda mig, min Gud, från mina fiender,
        beskydda mig för mina motståndare.
  3.    Rädda mig från ogärningsmännen,
        och fräls mig från de blodgiriga.
  4.    Ty se, de ligga i försåt för mig;
        grymma människor rota sig samman mot mig,
        utan någon min överträdelse
            eller synd, o HERRE.
  5.    Utan någon min missgärning
            löpa de fram och göra sig redo;
        vakna upp, kom mig till mötes,
            och se härtill.
  6.    Ja, du HERRE Gud Sebaot,
            Israels Gud,
        vakna och hemsök alla hedningar,
        hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän.  Sela.

  7.    Var afton komma de tillbaka,
        de tjuta såsom hundar
            och stryka omkring i staden.
  8.    Se, deras mun flödar över,
        svärd äro på deras läppar,
            ty »vem skulle höra det?»
  9.    Men du, HERRE, ler åt dem;
            du bespottar alla hedningar.

 10.    Mot deras makt vill jag hålla mig till dig,
            ty Gud är min borg.
 11.    Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd,
        Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

 12.    Dräp dem icke,
            på det att mitt folk ej må förgäta det;
        låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring,
        och slå dem ned,
            du vår sköld, o Herre.

 13.    Vart ord på deras läppar
            är en synd i deras mun.
        Må de fångas i sitt högmod,
        genom den förbannelse och lögn som de tala.
 14.    Förgör dem i vrede,
            förgör dem, så att de ej mer äro till;
        och må de förnimma
            att det är Gud som råder i Jakob,
            allt intill jordens ändar.  Sela.

 15.    Ja, var afton komma de tillbaka,
        de tjuta såsom hundar
            och stryka omkring i staden.
 16.    De driva omkring efter rov;
        om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

 17.    Men jag vill sjunga om din makt
        och jubla var morgon över din nåd;
        ty du var för mig en borg
        och en tillflykt, när jag var i nöd.
 18.    Min starkhet, dig vill jag lovsjunga,
        ty Gud är min borg,
            min nåderike Gud.
*19/60 Psaltaren, 60 Psalmen
                        Psaltaren, 60 Psalmen

                    Hopp om seger efter nederlag.

  1.  För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till
      att inläras; av David,
  2.  när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom
      tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

  3.    Gud, du har förkastat och förskingrat oss,
        du har varit vred; upprätta oss igen.
  4.    Du har kommit jorden att bäva och rämna;
        hela nu dess revor, ty den vacklar.
  5.    Du har låtit ditt folk se hårda ting,
        du har iskänkt åt oss rusande vin.

  6.    Men åt dem som frukta dig gav du ett baner,
        dit de kunde samla sig för att undfly bågen.  Sela.
  7.    På det att dina vänner må varda räddade,
        må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

  8.    Gud har talat i sin helgedom:
        »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
        och skall avmäta Suckots dal.
  9.    Mitt är Gilead, och mitt är Manasse,
        Efraim är mitt huvuds värn,
        Juda min härskarstav;
 10.    Moab är mitt tvagningskärl,
        på Edom kastar jag min sko;
        höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

 11.    Vem skall föra mig till den fasta staden,
        vem leder mig till Edom?
 12.    Har icke du, o Gud, förkastat oss,
        så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
 13.    Giv oss hjälp mot ovännen;
        ty människors hjälp är fåfänglighet.
 14.    Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
        han skall förtrampa våra ovänner.
*19/61 Psaltaren, 61 Psalmen
                        Psaltaren, 61 Psalmen

                  Bön om välsignelse över konungen.

  1.  För sångmästaren, till strängaspel; av David.

  2.    Hör, o Gud, mitt rop,
        akta på min bön.
  3.    Från jordens ända
            ropar jag till dig,
            ty mitt hjärta försmäktar;
        för mig upp på en klippa,
            som är mig alltför hög.
  4.    Ty du är min tillflykt,
        ett starkt torn mot fienden.
  5.    Låt mig bo i din hydda evinnerligen;
        under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt.  Sela.

  6.    Ty du, o Gud,
            hör mina löften,
        åt dem som frukta ditt namn
            giver du en arvedel.
  7.    Du förökar konungens dagar;
        hans år skola vara från släkte till släkte.
  8.    Må han sitta på sin tron
            inför Gud evinnerligen;
        låt nåd och trofasthet
            bevara honom.
  9.    Då skall jag lovsjunga
            ditt namn till evig tid,
        i det jag får infria mina löften
            dag efter dag.
*19/62 Psaltaren, 62 Psalmen
                        Psaltaren, 62 Psalmen

                    Allenast hos Gud är frälsning.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

  2.    Allenast hos Gud söker min själ sin ro;
            från honom kommer min frälsning.
  3.    Allenast han är min klippa och min frälsning,
            min borg, jag skall ej mycket vackla.

  4.    Huru länge viljen I rasa mot denne man,
            samfällt slå honom ned,
        såsom vore han en lutande vägg,
            en sönderbräckt mur?
  5.    De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,
            de hava behag till lögn;
        med munnen välsigna de,
            men i sitt innersta förbanna de.  Sela.

  6.    Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;
            ty från honom kommer mitt hopp.
  7.    Allenast han är min klippa och min frälsning,
            min borg, jag skall icke vackla.
  8.    Hos Gud är min frälsning och min ära;
        min starka klippa,
            min tillflykt har jag i Gud.
  9.    Förtrösta på honom
            alltid, du folk;
        utgjuten för honom edra hjärtan.
        Gud är vår tillflykt.  Sela.

 10.    Allenast ett intet äro människors barn,
            myndiga herrar fåfänglighet;
        i vågskålen äro de för lätta,
            mindre än intet äro de allasammans.
 11.    Förliten eder icke på orätt vinning,
            sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:
        om ock eder rikedom växer,
            så akten icke därpå.

 12.    En gång har Gud sagt det,
            ja, två gånger har jag hört det,
        att hos Gud är makten;
 13.        och hos dig, Herre, är nåd.
        Ty du vedergäller
            var och en efter hans gärningar.
*19/63 Psaltaren, 63 Psalmen
                        Psaltaren, 63 Psalmen

                 Längtan efter Gud och förtröstan på
                                honom.

  1.  En psalm av David, när han var i Juda öken.

  2.    Gud, du är min Gud,
            bittida söker jag dig;
        min själ törstar efter dig,
        min kropp längtar efter dig,
            i ett torrt land,
            som försmäktar utan vatten.

  3.    Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,
        för att få se din makt och ära.
  4.    Ty din nåd är bättre än liv;
        mina läppar skola prisa dig.

  5.    Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;
        i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

  6.    Min själ varder mättad
            såsom av märg och fett;
        och med jublande läppar
            lovsjunger min mun,
  7.    när jag kommer ihåg dig på mitt läger
        och under nattens väkter tänker på dig.

  8.    Ty du är min hjälp,
        och under dina vingars skumma jublar jag.
  9.    Min själ håller sig intill dig;
        din högra hand uppehåller mig.

 10.    Men dessa som stå efter mitt liv
            och vilja fördärva det,
        de skola fara ned i jordens djup.
 11.    De skola givas till pris åt svärdet,
        rovdjurs byte skola de varda.

 12.    Men konungen skall glädja sig i Gud;
        berömma sig skall var och en som svär vid honom,
        ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.
*19/64 Psaltaren, 64 Psalmen
                        Psaltaren, 64 Psalmen

                     Bön om beskärm emot fiender.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Hör, o Gud,
            min röst, när jag klagar,
        bevara mitt liv,
            ty fienden förskräcker mig.
  3.    Fördölj mig för de ondas hemliga råd,
        för ogärningsmännens larmande hop;
  4.    ty de vässa sina tungor likasom svärd,
        med bittra ord lägga de an såsom med pilar,
  5.    för att i lönndom skjuta den ostrafflige;
        plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

  6.    De befästa sig i sitt onda uppsåt,
        de orda om huru de skola lägga ut snaror;
        de säga: »Vem skulle se oss?»
  7.    De tänka ut onda anslag:
        »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!»
        Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

  8.    Då skjuter Gud dem;
        plötsligt sårar dem hans pil.
  9.    De bringas på fall och få straff för sina tungors skull;
        var och en som ser dem rister huvudet.

 10.    Och alla människor varda förskräckta;
        de förkunna vad Gud har gjort
        och förstå hans verk.
 11.    Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN
            och taga sin tillflykt till honom,
        och alla rättsinniga
            skola berömma sig.
*19/65 Psaltaren, 65 Psalmen
                        Psaltaren, 65 Psalmen

                        Guds godhets rikedom.

  1.  För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

  2.    Gud, dig lovar man
            i stillhet i Sion,
        och till dig får man infria löfte.
  3.    Du som hör bön,
        till dig kommer allt kött.
  4.    Mina missgärningar voro mig övermäktiga;
        men du förlåter våra överträdelser.
  5.    Säll är den som du utväljer och låter komma till dig,
            så att han får bo i dina gårdar.
        Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus,
            det heliga i ditt tempel.

  6.    Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet,
            du vår frälsnings Gud,
        du som är en tillflykt för alla jordens ändar
            och för havet i fjärran;
  7.    du som gör bergen fasta genom din kraft,
            ty du är omgjordad med makt;
  8.    du som stillar havens brus,
            deras böljors brus
            och folkens larm.
  9.    De som bo vid jordens ändar
            häpna för dina tecken;
        österland och västerland
            uppfyller du med jubel.

 10.    Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd,
            rikedom i ymnigt mått;
        Guds källa har vatten till fyllest.
        Du bereder säd åt människorna,
            när du så bereder jorden.
 11.    Dess fåror vattnar du,
            du jämnar det som är upplöjt;
        med regnskurar uppmjukar du den,
            det som växer därpå välsignar du.
 12.    Du kröner året med ditt goda,
        och dina spår drypa av fetma.
 13.    Betesmarkerna i öknen drypa,
        och höjderna omgjorda sig med fröjd.
 14.    Ängarna hölja sig i hjordar,
        och dalarna betäckas med säd;
        man höjer jubelrop och sjunger.
*19/66 Psaltaren, 66 Psalmen
                        Psaltaren, 66 Psalmen

                            Tack och lov.

  1.  För sångmästaren; en sång, en psalm.

        Höjen jubel till Gud, alla länder;
  2.    lovsjungen hans namns ära,
        given honom ära och pris.
  3.    Sägen till Gud:
            Huru underbara äro icke dina gärningar!
        För din stora makts skull
            visa dina fiender dig underdånighet.
  4.    Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig;
        de skola lovsjunga ditt namn.  Sela.

  5.    Kommen och sen
            vad Gud har gjort;
        underbara äro hans gärningar
            mot människors barn.
  6.    Han förvandlade havet till torrt land;
        till fots gingo de genom floden;
        då gladdes vi över honom.
  7.    Genom sin makt råder han evinnerligen,
        hans ögon giva akt på hedningarna;
        de gensträviga må icke förhäva sig.  Sela.

  8.    Prisen, I folk, vår Gud,
        och låten hans lov ljuda högt;
  9.    ty han har beskärt liv åt vår själ
        och har icke låtit vår fot vackla.
 10.    Ty väl prövade de oss, o Gud,
        du luttrade oss, såsom silver luttras;
 11.    du förde oss in i fängelse,
        du lade en tung börda på vår rygg;
 12.    du lät människor fara fram över vårt huvud,
        vi måste gå genom eld och vatten.
        Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

 13.    Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer,
        jag vill infria mina löften till dig,
 14.    dem till vilka mina låppar öppnade sig,
        och som min mun uttalade i min nöd.
 15.    Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig,
        med offerånga av vädurar;
        jag vill offra både tjurar och bockar.  Sela.

 16.    Kommen och hören, så vill jag förtälja
            för eder, I alla som frukten Gud,
            vad han har gjort mot min själ.
 17.    Till honom ropade jag med min mun,
        och lovsång var redan på min tunga.
 18.    Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta,
        så skulle Herren icke höra mig.
 19.    Men Gud har hört mig,
        han har aktat på mitt bönerop.
 20.    Lovad vare Gud,
            som icke har förkastat min bön
            eller vänt ifrån mig sin nåd!
*19/67 Psaltaren, 67 Psalmen
                        Psaltaren, 67 Psalmen

                          Guds välsignelse.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

  2.    Gud vare oss nådig och välsigne oss,
        han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,
  3.    för att man på jorden må känna din väg,
        bland alla hedningar din frälsning.

  4.    Folken tacke dig, o Gud,
        alla folk tacke dig.

  5.    Folkslagen glädje sig och juble,
        ty du dömer folken rätt,
        och du leder folkslagen på jorden.  Sela.

  6.    Folken tacke dig, o Gud,
        alla folk tacke dig.

  7.    Jorden har givit sin gröda.
        Gud, vår Gud, välsigne oss.
  8.    Gud välsigne oss,
        och alla jordens ändar
            frukte honom.
*19/68 Psaltaren, 68 Psalmen
                        Psaltaren, 68 Psalmen

               Israels Guds strider och segrar för sitt
                                folk.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

  2.    Gud står upp;
            hans fiender varda förskingrade,
        och de som hata honom
            fly för hans ansikte.
  3.    Såsom rök fördrives,
            så fördrivas de av dig;
        likasom vaxet
            smälter för eld,
        så förgås de ogudaktiga
            för Guds ansikte.
  4.    Men de rättfärdiga äro glada,
            de fröjda sig inför Gud
            och jubla i glädje.

  5.    Sjungen till Guds ära,
            lovsägen hans namn.
        Gören väg för honom
            som drager fram genom öknarna.
        Hans namn är HERREN,
            fröjdens inför honom;
  6.    de faderlösas fader
            och änkors försvarare,
        Gud i sin heliga boning,
  7.    en Gud som förhjälper
            de ensamma till ett hem,
        och som för de fångna
            ut till lycka;
        allenast de gensträviga
            måste bo i en öken.

  8.    Gud, när du drog ut
            i spetsen för ditt folk,
            när du gick fram i ödemarken, Sela,
  9.    då bävade jorden,
            då utgöt himmelen sina flöden
            inför Guds ansikte;
        ja, Sinai bävade
            för Guds ansikte;
            Israels Guds.
 10.    Ett nåderikt regn
            lät du falla, o Gud;
        ditt arvland, som försmäktade,
            vederkvickte du.
 11.    Din skara fick bo däri;
        genom din godhet beredde du det
            åt de betryckta, o Gud.

 12.    Herren låter höra sitt ord,
        stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
 13.    »Härskarornas konungar
            fly, de fly,
        och husmodern därhemma
            får utskifta byte.
 14.    Viljen I då ligga stilla
            inom edra hägnader?
        Duvans vingar
            äro höljda i silver,
        och hennes fjädrar
            skimra av guld.
 15.    När den Allsmäktige förströr
            konungarna i landet,
            faller snö på Salmon.»

 16.    Ett Guds berg
            är Basans berg,
        ett högtoppigt berg
            är Basans berg.
 17.    Men varför sen I så avogt,
            I höga berg,
        på det berg som Gud
            har utkorat till sitt säte,
        det där ock HERREN
            skall bo för alltid?
 18.    Guds vagnar äro tiotusenden,
            tusen och åter tusen;
        Herren drog fram med dem,
            Sinai är nu i helgedomen.
 19.    Du for upp i höjden,
            du tog fångar,
        du undfick gåvor
            bland människorna,
        ja, också de gensträviga
            skola bo hos HERREN Gud.

 20.    Lovad vare Herren!
        Dag efter dag bär han oss;
            Gud är vår frälsning.  Sela.
 21.    Gud är för oss
            en Gud som frälsar,
        och hos HERREN, Herren
            finnes räddning från döden.
 22.    Men Gud sönderkrossar
            sina fienders huvuden,
        krossar hjässan
            på den som går där med skuld.
 23.    Herren säger:
            »Från Basan skall jag hämta dem,
        från havets djup
            skall jag hämta dem upp,
 24.    så att du kan stampa
            med din fot i blod
        och låta dina hundars tunga
            få sin del av fienderna.»

 25.    Man ser, o Gud,
            ditt högtidståg,
        min Guds, min konungs, tåg
            inne i helgedomen.
 26.    Främst gå sångare,
            harpospelare följa efter,
        mitt ibland unga kvinnor
            som slå på pukor.
 27.    Lova Gud i församlingarna,
        loven Herren, I av Israels brunn.
 28.    Där går Benjamin,
            den yngste, han för dem an;
        där går skaran
            av Juda furstar,
        Sebulons furstar,
            Naftalis furstar.

 29.    Din Gud har beskärt dig makt;
            så håll nu vid makt, o Gud,
            vad du har gjort för oss.
 30.    I ditt tempel i Jerusalem
            bäre konungar fram
            sina skänker åt dig.
 31.    Näps odjuret i vassen,
            tjurarnas hop
            med deras kalvar, folken,
        må de ödmjukt hylla dig
            med sina silverstycken.
        Ja, han förströr de folk
            som finna behag i krig.
 32.    De mäktige skola komma
            hit från Egypten,
        Etiopien skall skynda hit till Gud,
            med gåvor i händerna.

 33.    I riken på jorden,
            sjungen till Guds ära;
        lovsägen Herren, Sela,
 34.    honom som far fram
            på urtidshimlarnas himmel.
        Ja, där låter han höra sin röst,
            en mäktig röst.
 35.    Given Gud makten;
        över Israel är hans härlighet,
            och hans makt är i skyarna.
 36.    Fruktansvärd är du,
            Gud, i din helgedom;
        Israels Gud,
            han giver makt
            och styrka åt sitt folk.
        Lovad vare Gud!
*19/69 Psaltaren, 69 Psalmen
                        Psaltaren, 69 Psalmen

                       Den lidande rättfärdige.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

  2.    Fräls mig, Gud; ty vattnen
            tränga mig inpå livet.
  3.    Jag har sjunkit ned i djup dy,
            där ingen botten är;
        jag har kommit i djupa vatten,
            och svallet vill fördränka mig.
  4.    Jag har ropat mig trött,
            min strupe är förtorkad;
        mina ögon försmäkta
            av förbidan efter min Gud.
  5.    Flera än håren på mitt huvud
            äro de som hata mig utan sak;
        många äro de som vilja förgöra mig,
            de som äro mina fiender utan skäl;
        vad jag icke har rövat,
            det måste jag gälda.
  6.    Du, o Gud,
            känner min dårskap,
        och mina skulder äro icke
            förborgade för dig.
  7.    Låt icke i mig dem komma på skam,
            som förbida dig, Herre,
            HERRE Sebaot;
        Låt icke i mig dem varda till blygd,
            som söka dig,
            du Israels Gud.

  8.    Ty för din skull bär jag smälek,
        för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
  9.    främmande har jag blivit för mina bröder
        och en främling för min moders barn.
 10.    Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig,
        och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
 11.    Jag grät, ja, min själ grät under fasta,
        men det blev mig till smälek.
 12.    Jag klädde mig i sorgdräkt,
        men jag blev för dem ett ordspråk.
 13.    Om mig tassla de, när de sitta i porten;
        i dryckeslag göra de visor om mig.

 14.    Men jag kommer med min bön till dig,
            HERRE, i behaglig tid,
        genom din stora nåd, o Gud;
        svara mig i din frälsande trofasthet.
 15.    Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned;
        låt mig bliva räddad från dem som hata mig
            och från de djupa vattnen.
 16.    Låt icke vattensvallet fördränka mig
        eller djupet uppsluka mig;
        och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
 17.    Svara mig, HERRE,
            ty god är din nåd;
        vänd dig till mig
            efter din stora barmhärtighet.
 18.    Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare,
        ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
 19.    Kom till min själ och förlossa henne;
        befria mig för mina fienders skull.
 20.    Du känner min smälek,
            min skam och blygd;
        du ser alla mina ovänner.
 21.    Smälek har krossat mitt hjärta,
            så att jag är vanmäktig;
        jag väntade på medlidande, men där var intet,
        och på tröstare, men jag fann ingen.
 22.    De gåvo mig galla att äta,
        och ättika att dricka, i min törst.

 23.    Må deras bord framför dem bliva till en snara
        och till ett giller, bäst de gå där säkra;
 24.    må deras ögon förmörkas, så att de icke se;
        gör deras länder vacklande alltid.
 25.    Gjut ut över dem din ogunst,
        och låt din vredes glöd hinna upp dem.
 26.    Deras gård blive öde,
        ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
 27.    eftersom de förfölja dem som du själv har slagit
        och orda om huru de plågas, som du har stungit.
 28.    Låt dem gå från missgärning till missgärning,
        och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
 29.    Må de utplånas ur de levandes bok
        och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

 30.    Men mig som är betryckt och plågad,
        mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
 31.    Jag vill lova Guds namn med sång
        och upphöja honom med tacksägelse.
 32.    Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur,
        något offerdjur med horn och klövar.
 33.    När de ödmjuka se det, skola de glädja sig;
        I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
 34.    Ty HERREN lyssnar till de fattiga
        och föraktar icke sina fångna.
 35.    Honom love himmelen och jorden,
        havet och allt vad som rör sig däri.
 36.    Ty Gud skall frälsa Sion,
        han skall bygga upp Juda städer;
        man skall bo i dem och besitta landet.
 37.    Hans tjänares barn skola få det till arvedel,
        och de som älska hans namn skola bo däri.
*19/70 Psaltaren, 70 Psalmen
                        Psaltaren, 70 Psalmen

                          Bön om snar hjälp.

  1.  För sångmästaren; av David, till åminnelse.

  2.    Gud, kom till min räddning;
        HERRE, skynda till min hjälp.
  3.    Må de komma på skam och varda utskämda,
            som stå efter mitt liv;
        må de vika tillbaka och blygas,
            som önska min ofärd.
  4.    Må de vända tillbaka i sin skam,
        som säga: »Rätt så, rätt så!»

  5.    Men alla de som söka dig må fröjdas
            och vara glada i dig;
        och de som åstunda din frälsning säge alltid:
            »Lovad vare Gud!»
  6.    Jag är betryckt och fattig;
            Gud, skynda till mig.
        Min hjälp och min befriare är du;
            HERRE, dröj icke.
*19/71 Psaltaren, 71 Psalmen
                        Psaltaren, 71 Psalmen

                     Bön och förtröstan till Gud.

  1.    Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
        låt mig aldrig komma på skam.
  2.    Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet;
        böj ditt öra till mig och fräls mig.
  3.    Var mig en klippa där jag får bo,
            och dit jag alltid kan fly,
            du som beskär mig frälsning.
        Ty du är mitt bergfäste och min borg.
  4.    Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
        ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

  5.    Ty du är mitt hopp, o Herre,
        HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
  6.    Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet,
        ja, du har förlöst mig ur min moders liv;
        dig gäller ständigt mitt lov.

  7.    Jag har blivit såsom ett vidunder för många;
        men du är min starka tillflykt.
  8.    Låt min mun vara full av ditt lov,
        hela dagen av din ära.
  9.    Förkasta mig icke i min ålderdoms tid,
        övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

 10.    Ty mina fiender säga så om mig,
        och de som vakta på min själ
            rådslå så med varandra:
 11.    »Gud har övergivit honom;
        förföljen och gripen honom,
            ty det finnes ingen som räddar.»

 12.    Gud, var icke långt ifrån mig;
        min Gud, skynda till min hjälp.
 13.    Må de komma på skam och förgås,
            som stå emot min själ;
        må de höljas med smälek och blygd,
            som söka min ofärd.

 14.    Men jag skall alltid hoppas
        och än mer föröka allt ditt lov.
 15.    Min mun skall förtälja din rättfärdighet,
        hela dagen din frälsning,
        ty jag känner intet mått därpå.
 16.    Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar;
        jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

 17.    Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom;
        och intill nu förkunnar jag dina under.
 18.    Så övergiv mig ej heller, o Gud,
        i min ålderdom, när jag varder grå,
        till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte,
        om din makt för alla dem som skola komma.

 19.    Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud.
        Du som har gjort så stora ting,
            o Gud, vem är dig lik?
 20.    Du som har låtit oss pröva
            så mycken nöd och olycka,
        du skall åter göra oss levande
            och föra oss upp igen
            du jordens djup.
 21.    Ja, låt mig växa till alltmer;
            och trösta mig igen.

 22.    Så vill ock jag tacka dig
            med psaltarspel
            för din trofasthet, min Gud;
        jag vill lovsjunga dig till harpa,
            du Israels Helige.
 23.    Mina läppar skola jubla,
            ty jag vill lovsjunga dig;
        ja, jubla skall min själ,
            som du har förlossat.
 24.    Och min tunga skall hela dagen
            tala om din rättfärdighet;
        ty de som sökte min ofärd
            hava kommit på skam och måst blygas.
*19/72 Psaltaren, 72 Psalmen
                        Psaltaren, 72 Psalmen

                  Bön om välsignelse över Guds folks
                               konung.

  1.  Av Salomo.

        Gud, giv åt konungen dina rätter
            och din rättfärdighet åt konungasonen.
  2.    Han döme ditt folk med rättfärdighet
            och dina betryckta med rätt.
  3.    Bergen bäre frid åt folket,
            så ock höjderna, genom rättfärdighet.
  4.    Han skaffe rätt åt de betryckta i folket,
        han frälse de fattiga
            och krosse förtryckaren.
  5.    Dig frukte man, så länge solen varar,
            och så länge månen skiner,
            från släkte till släkte.
  6.    Han vare lik regnet som faller på ängen,
        lik en regnskur som vattnar jorden.
  7.    I hans dagar blomstre den rättfärdige,
        och stor frid råde,
            till dess ingen måne mer finnes.

  8.    Må han härska från hav till hav
        och ifrån floden intill jordens ändar.
  9.    För honom buge sig öknens inbyggare,
        och hans fiender slicke stoftet.
 10.    Konungarna från Tarsis och havsländerna
            hembäre skänker,
        konungarna av Saba och Seba
            bäre fram gåvor.
 11.    Ja, alla konungar falle ned för honom,
            alla hedningar tjäne honom.

 12.    Ty han skall rädda den fattige som ropar
        och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
 13.    Han skall vara mild mot den arme och fattige;
        de fattigas själar skall han frälsa.
 14.    Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ,
        och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

 15.    Må han leva; må man föra till honom
            guld från Saba.
        Ständigt bedje man för honom,
            alltid välsigne man honom.
 16.    Ymnigt växe säden i landet,
            ända till bergens topp;
        dess frukt må susa
            likasom Libanons skog;
        och folk blomstre upp i städerna
            såsom örter på marken.
 17.    Hans namn förblive evinnerligen;
        så länge solen skiner, fortplante sig hans namn.
        Och i honom välsigne man sig[1];
            alla hedningar prise honom säll.

 18.  Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!
 19.  Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden
      vare full av hans ära!  Amen, Amen.

 20.  Slut på Davids, Isais sons, böner.

[1]  Se Välsigna sig i Ordförkl.
*19/73 Psaltaren, 73 Psalmen
                             Tredje boken

                        Psaltaren, 73 Psalmen

                 Den frommes tröst vid de ogudaktigas
                                lycka.

  1.  En psalm av Asaf.
        Sannerligen, Gud är god mot Israel,
        mot dem som hava rena hjärtan.
  2.    Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
        mina steg voro nära att slinta;
  3.    ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
        när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

  4.    Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
        och deras hull är frodigt.
  5.    De komma icke i olycka såsom andra dödliga
        och varda icke plågade såsom andra människor.
  6.    Därför är högmod deras halsprydnad,
        våld den klädnad som höljer dem.
  7.    Ur fetma skåda deras ögon fram,
        deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
  8.    De håna och tala förtryck i sin ondska;
        med höga åthävor tala de.
  9.    Med sin mun stiga de upp i himmelen,
        och deras tunga far fram på jorden;
 10.    därför vänder sig deras folk till dem
        och super så in vattnet i fulla drag.
 11.    Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
        Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
 12.    Ja, så är det med de ogudaktiga;
        det går dem alltid väl, och de växa i makt.

 13.    Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
        och tvådde mina händer i oskuld;
 14.    jag vart dock plågad hela dagen,
        och var morgon kom tuktan över mig.
 15.    Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
        då hade jag svikit dina barns släkte.

 16.    När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
        syntes det mig alltför svårt,
 17.    till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
        och aktade på dess ände.
 18.    Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
        du störtar dem ned i fördärv.
 19.    Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
        De förgås och få en ände med förskräckelse.
 20.    Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
        så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
 21.    När mitt hjärta förbittrades
        och jag kände styng i mitt inre,
 22.    då var jag oförnuftig och förstod intet;
        såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

 23.    Dock förbliver jag städse hos dig;
        du håller mig vid min högra hand.
 24.    Du skall leda mig efter ditt råd
        och sedan upptaga mig med ära.
 25.    Vem har jag i himmelen utom dig!
        Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
 26.    Om än min kropp och min själ försmäkta,
        så är dock Gud mitt hjärtas klippa
        och min del evinnerligen.
 27.    Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
        du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
 28.    Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
        jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
        för att kunna förtälja alla dina gärningar.
*19/74 Psaltaren, 74 Psalmen
                        Psaltaren, 74 Psalmen

                 Klagan och bön, när Guds tempel hade
                           blivit oskärat.

  1.  En sång av Asaf.

        Varför, o Gud,
            har du så alldeles förkastat oss,
        varför ryker din vredes eld
            mot fåren i din hjord?
  2.    Tänk på din menighet,
            som du i fordom tid förvärvade,
        som du förlossade, till att bliva
            din arvedels stam;
        tänk på Sions berg,
            där du har din boning.

  3.    Vänd dina steg till den plats
            där evig förödelse råder;
        allt har ju fienden
            fördärvat i helgedomen.
  4.    Dina ovänner hava skränat
            inne i ditt församlingshus,
        de hava satt upp sina tecken
            såsom rätta tecken.
  5.    Det var en syn, såsom när man höjer
            yxor mot en tjock skog.

  6.    Och alla dess snidverk hava de nu krossat
            med yxa och bila.
  7.    De hava satt eld på din helgedom
        och oskärat ända till grunden
            ditt namns boning.
  8.    De hava sagt i sina hjärtan:
            »Vi vilja alldeles kuva dem.»
        Alla Guds församlingshus
            hava de bränt upp här i landet.

  9.    Våra tecken se vi icke;
            ingen profet finnes mer,
        och hos oss är ingen
            som vet för huru länge.
 10.    Huru länge, och Gud,
            skall ovännen få smäda
        och fienden oavlåtligen
            få förakta ditt namn?
 11.    Varför håller du tillbaka din hand,
            din högra hand?
        Drag den fram ur din barm
            och förgör dem.

 12.    Gud, du är ju
            min konung av ålder,
        du är den som skaffar
            frälsning på jorden.
 13.    Det var du som delade
            havet genom din makt;
        du krossade drakarnas
            huvuden mot vattnet.
 14.    Det var du som bräckte
            Leviatans huvuden
        och gav honom till mat
            åt öknens skaror.

 15.    Det var du som lät källa
            och bäck bryta fram;
        du lät ock starka
            strömmar uttorka.
 16.    Din är dagen,
            din är ock natten,
        du har berett
            ljuset och solen.
 17.    Det är du som har fastställt
            alla jordens gränser;
        sommar och vinter
            äro skapade av dig.

 18.    Så tänk nu på huru fienden
            smädar HERREN,
        och huru ett dåraktigt folk
            föraktar ditt namn.
 19.    Lämna ej ut åt vilddjuren
            din turturduvas själ;
        förgät icke för alltid
            dina betrycktas liv.
 20.    Tänk på förbundet;
            ty i landets smygvrår
            finnes fullt upp av våldsnästen.
 21.    Låt icke den förtryckte
            vika tillbaka med blygd,
        låt den betryckte och den fattige
            lova ditt namn.

 22.    Stå upp, o Gud;
            utför din sak.
        Betänk huru du varder smädad
            hela dagen av dåren.
 23.    Glöm icke bort
            dina ovänners rop,
        dina motståndares larm,
            som alltjämt höjes.
*19/75 Psaltaren, 75 Psalmen
                        Psaltaren, 75 Psalmen

               Guds frälsande dom och hans vredes kalk.

  1.  För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

  2.    Vi tacka dig,
            o Gud, vi tacka dig.
        Ditt namn är oss nära;
            man förtäljer dina under.

  3.    »Om jag än bidar min tid,
        så dömer jag dock rätt.
  4.    Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
        så håller dock jag dess pelare stadiga.»  Sela.

  5.    Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
        och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
  6.    Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
        talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

  7.    Ty icke från öster eller väster,
        ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
  8.    nej, Gud är den som dömer;
        den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

  9.    Ty en kalk är i HERRENS hand,
        den skummar av vin
            och är full av tillblandad dryck,
        och han skänker i därav;
        sannerligen, alla ogudaktiga på jorden
        måste dricka dess drägg i botten.

 10.    Men jag skall förkunna det evinnerligen,
        jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
 11.    Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
        men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.
*19/76 Psaltaren, 76 Psalmen
                        Psaltaren, 76 Psalmen

                Israels Guds seger över sina fiender.

  1.  För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

  2.    Gud är känd i Juda,
        i Israel är hans namn stort;
  3.    i Salem vart hans hydda rest
        och hans boning på Sion.
  4.    Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
        sköld och svärd och vad till kriget hör.  Sela.

  5.    Full av ljus och härlighet
        går du fram ifrån segerbytenas berg.
  6.    De stormodiga äro avväpnade,
        de hava slumrat in och sova;
        alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
  7.    För din näpst, du Jakobs Gud,
        ligga domnade både man och häst.

  8.    Du, du är fruktansvärd;
        vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
  9.    Från himmelen lät du höra din dom;
        då förskräcktes jorden och vart stilla,
 10.    då när Gud stod upp till dom,
        till att frälsa alla ödmjuka på jorden.  Sela.

 11.    Ty människors vrede varder dig till pris;
        du har vrede till övers att omgjorda dit med.
 12.    Gören löften och infrien dem
            åt HERREN, eder Gud;
        alla de som äro omkring honom
            bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
 13.    Ty han stäcker furstarnas övermod;
        fruktansvärd är han för konungarna på jorden.
*19/77 Psaltaren, 77 Psalmen
                        Psaltaren, 77 Psalmen

                Tröst i nödens tid vid tanken på Guds
                             forna under.

  1.  För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

  2.    Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
        jag vill höja min röst till Gud,
            för att han må lyssna till mig.
  3.    På min nöds dag söker jag Herren;
        min hand är utsträckt om natten
            och förtröttas icke;
        min själ vill icke låta trösta sig.
  4.    Jag vill tänka på Gud och klaga;
        jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar.  Sela.

  5.    Mina ögonlock håller du öppna;
        jag är full av oro och kan icke tala.
  6.    Jag tänker på forntidens dagar,
        på år som längesedan hava gått.
  7.    Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
        i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
        och min ande skall eftersinna.

  8.    Skall då Herren förkasta evinnerligen
        och ingen nåd mer bevisa?
  9.    Är det då ute med hans godhet för beständigt,
        har hans ord blivit till intet för alla tider?
 10.    Har Gud förgätit att vara nådig
        eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet?  Sela.

 11.    Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
        den Högstes högra hand är ej såsom förr.
 12.    Jag vill prisa HERRENS gärningar,
        ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
 13.    jag vill begrunda alla dina gärningar
        och eftersinna dina verk.

 14.    Gud, i helighet går din väg;
        vem är en gud så stor som Gud?
 15.    Du är Gud, en Gud som gör under;
        du har uppenbarat din makt bland folken.
 16.    Med väldig arm förlossade du ditt folk,
        Jakobs och Josefs barn.  Sela.

 17.    Vattnen sågo dig, och Gud,
        vattnen sågo dig och våndades,
        själva djupen darrade.
 18.    Molnen göto ut strömmar av vatten,
        skyarna läto höra sin röst,
        och dina pilar foro omkring.
 19.    Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
        ljungeldar lyste upp jordens krets,
        jorden darrade och bävade.
 20.    Genom havet gick din väg,
        din stig genom stora vatten,
        och dina fotspår fann man icke.
 21.    Så förde du ditt folk såsom en hjord
        genom Moses och Arons hand.
*19/78 Psaltaren, 78 Psalmen
                        Psaltaren, 78 Psalmen

                   Undervisning hämtad från Israels
                              historia.

  1.  En sång av Asaf.

        Lyssna, mitt folk, till min undervisning;
        böjen edra öron till min muns ord.
  2.    Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
        uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
  3.    Vad vi hava hört och känna,
        och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
  4.    det vilja vi icke dölja för deras barn;
        för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov
        och hans makt och de under han har gjort.

  5.    Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob
        och stiftade en lag i Israel;
        han påbjöd den för våra fäder,
        och de skulle kungöra den för sina barn.
  6.    Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte,
        för barn som en gång skulle födas,
        och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

  7.    Då skulle de sätta sitt hopp till Gud
        och icke förgäta Guds verk,
        utan taga hans bud i akt.
  8.    Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder,
        ett gensträvigt och upproriskt släkte,
        ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt,
        och vars ande icke var trofast mot Gud.

  9.    Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,
        vände om på stridens dag.
 10.    De höllo icke Guds förbund,
        och efter hans lag ville de ej vandra.
 11.    De glömde hans gärningar
        och de under han hade låtit dem se.

 12.    Ja, inför deras fäder hade han gjort under,
        i Egyptens land, på Soans mark.
 13.    Han klöv havet och lät dem gå därigenom
        och lät vattnet stå såsom en hög.
 14.    Han ledde dem om dagen med molnskyn,
        och hela natten med eldens sken.
 15.    Han klöv sönder klippor i öknen
        och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
 16.    Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
        och vatten flyta ned såsom strömmar.

 17.    Likväl syndade de allt framgent mot honom
        och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
 18.    De frestade Gud i sina hjärtan,
        i det de begärde mat för sin lystnad.
 19.    Och de talade mot Gud, de sade:
            »Kan väl Gud
            duka ett bord i öknen?
 20.    Se, visst slog han klippan,
            så att vatten flödade
            och bäckar strömmade fram,
        men kan han ock giva bröd
        eller skaffa kött åt sitt folk?»

 21.    Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
        och eld upptändes i Jakob,
        jag, vrede kom över Israel,
 22.    eftersom de icke trodde på Gud
        och ej förtröstade på hans frälsning.

 23.    Och han gav befallning åt skyarna i höjden
        och öppnade himmelens dörrar;
 24.    han lät manna regna över dem till föda,
        och korn från himmelen gav han dem.
 25.    Änglabröd fingo människor äta;
        han sände dem mat till fyllest.

 26.    Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
        och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
 27.    Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
        bevingade fåglar såsom havets sand;
 28.    han lät det falla ned i sitt läger,
        runt omkring sin boning.

 29.    Då åto de och blevo övermätta;
        han lät dem få vad de hade lystnad efter.
 30.    Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
        ännu var maten i deras mun,
 31.    då kom Guds vrede över dem;
        han sände död bland deras ypperste
        och slog ned Israels unga män.

 32.    Likväl syndade de alltjämt
        och trodde icke på hans under.
 33.    Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
        och deras år i plötslig undergång.

 34.    När han dräpte folket, frågade de efter honom
        och vände om och sökte Gud.
 35.    De tänkte då på att Gud var deras klippa,
        och att Gud den Högste var deras förlossare;
 36.    och de talade inställsamt för honom med sin mun
        och skrymtade för honom med sin tunga.
 37.    Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
        och de voro icke trogna i hans förbund.

 38.    Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
        och han vill icke fördärva.
        Därför avvände han ofta sin vrede
        och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
 39.    Ty han tänkte därpå att de voro kött,
        en vind som far bort och icke kommer åter.

 40.    Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
        och bedrövade honom i ödemarken!
 41.    Ja, de frestade Gud allt framgent
        och förtörnade Israels Helige.
 42.    De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
        på den tid då han förlossade dem från ovännen,
 43.    då han gjorde sina tecken i Egypten
        och sina under på Soans mark.

 44.    Där förvandlade han deras strömmar till blod,
        så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
 45.    han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
        och paddor, som voro dem till fördärv.

 46.    Han gav deras gröda åt gräsmaskar
        och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
 47.    han slog deras vinträd med hagel
        och deras fikonträd med hagelstenar;
 48.    han gav deras husdjur till pris åt hagel
        och deras boskap åt ljungeldar.

 49.    Han sände över dem sin vredes glöd,
        förgrymmelse och ogunst och nöd,
        en skara av olycksänglar.
 50.    Han gav fritt lopp åt sin vrede;
        han skonade icke deras själ från döden,
        utan gav deras liv till pris åt pesten.
 51.    Och han slog allt förstfött i Egypten,
        kraftens förstling i Hams hyddor.

 52.    Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord
        och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
 53.    Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;
        men deras fiender övertäcktes av havet.
 54.    Och han lät dem komma till sitt heliga land,
        till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
 55.    Han förjagade hedningarna för dem
        och gav dem deras land till arvslott
        och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

 56.    Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste
        och höllo icke hans vittnesbörd;
 57.    de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,
        de vände om, lika en båge som sviker.
 58.    De förtörnade honom med sina offerhöjder
        och retade honom genom sina beläten.

 59.    Gud förnam det och vart förgrymmad
        och förkastade Israel med harm.
 60.    Och han försköt sin boning i Silo,
        det tält han hade slagit upp bland människorna;
 61.    han gav sin makt[1] i fångenskap
        och sin ära i fiendehand.

 62.    Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,
        och på sin arvedel förgrymmades han.
 63.    Deras unga män förtärdes av eld,
        och deras jungfrur blevo utan brudsång.
 64.    Deras präster föllo för svärd,
        och inga änkor kunde hålla klagogråt.

 65.    Då vaknade Herren såsom ur en sömn,
        han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
 66.    Och han slog sina ovänner tillbaka,
        evig smälek lät han komma över dem.
 67.    Han förkastade ock Josefs hydda
        och utvalde icke Efraims stam.

 68.    Men han utvalde Juda stam,
        Sions berg, som han älskade.
 69.    Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,
        fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
 70.    Och han utvalde sin tjänare David
        och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

 71.    Ja, ifrån fåren hämtade han honom
        och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk,
        och för Israel, sin arvedel.
 72.    Och han var deras herde med redligt hjärta
        och ledde dem med förståndig hand.

[1]  Se Makt i Ordförkl.
*19/79 Psaltaren, 79 Psalmen
                        Psaltaren, 79 Psalmen

                 Bön i en tid av allmän och stor nöd.

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,
        de hava orenat ditt heliga tempel,
        de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
  2.    De hava givit dina tjänares kroppar
        till mat åt himmelens fåglar,
        dina frommas kött åt markens djur.
  3.    De hava utgjutit deras blod såsom vatten,
            runt omkring Jerusalem,
        och ingen fanns, som begrov dem.
  4.    Vi hava blivit till smälek för våra grannar,
        till spott och hån för dem som bo omkring oss.

  5.    Huru länge, o HERRE,
            skall du så oavlåtligen vredgas,
        huru länge skall din nitälskan
            brinna såsom eld?
  6.    Utgjut din förtörnelse
            över hedningarna, som ej känna dig,
        och över de riken
            som icke åkalla ditt namn.
  7.    Ty de hava uppätit Jakob,
            och hans boning hava de förött.

  8.    Tänk ej, oss till men,
            på förfädernas missgärningar,
        låt din barmhärtighet snarligen
            komma oss till mötes,
            ty vi äro i stort elände.
  9.    Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
            för ditt namns äras skull;
        rädda oss och förlåt oss
            våra synder för ditt namns skull.

 10.    Varför skulle hedningarna få säga:
            »Var är nu deras Gud?»
        Låt det inför våra ögon
            bliva kunnigt på hedningarna
        huru du hämnas dina tjänares
            utgjutna blod.
 11.    Låt de fångnas klagan
            komma inför ditt ansikte,
        låt efter din arms väldighet
            dödens barn bliva vid liv.
 12.    Och giv våra grannar sjufalt
            tillbaka i deras sköte
        den smädelse varmed de hava
            smädat dig, Herre.

 13.    Men vi som äro ditt folk
            och får i din hjord,
        vi vilja tacka dig evinnerligen,
        vi vilja förtälja ditt lov
            från släkte till släkte.
*19/80 Psaltaren, 80 Psalmen
                        Psaltaren, 80 Psalmen

               Bön om frälsning för Israel, Gud Sebaots
                               vinträd.

  1.  För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
      psalm.

  2.    Lyssna, du Israels herde,
        du som leder Josef såsom din hjord;
        du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
  3.    Låt din makt vakna upp
        till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
        och kom till vår frälsning.

  4.    Gud, upprätta oss,
        och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

  5.    HERRE Gud Sebaot,
        huru länge skall du vredgas
            vid ditt folks bön?
  6.    Du har låtit dem äta tårebröd
        och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
  7.    Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
        och våra fiender bespotta oss.

  8.    Gud Sebaot, upprätta oss,
        och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

  9.    Ett vinträd flyttade du från Egypten,
        du förjagade hedningarna och planterade det.
 10.    Du röjde rum för det,
        och det slog rötter
            och uppfyllde landet.
 11.    Bergen blevo betäckta av dess skugga
        och Guds cedrar av dess rankor;
 12.    det utbredde sina revor ända till havet
        och sina telningar intill floden.

 13.    Varför har du då brutit ned dess hägnad,
        så att alla vägfarande riva till sig därav?
 14.    Vildsvinet från skogen frossar därpå,
        och djuren på marken äta därav.

 15.    Gud Sebaot, vänd åter,
        skåda ned från himmelen och se härtill,
        och låt dig vårda om detta vinträd.
 16.    Skydda trädet som din högra hand har planterat,
        och den son som du har fostrat åt dig.
 17.    Det är förbränt av eld och kringhugget;
        för ditt ansiktes näpst förgås de.
 18.    Håll din hand över din högra hands man,
        över den människoson som du har fostrat åt dig.
 19.    Då skola vi icke vika ifrån dig;
        behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

 20.    HERRE Gud Sebaot, upprätta oss;
        låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
*19/81 Psaltaren, 81 Psalmen
                        Psaltaren, 81 Psalmen

                     En högtidspsalm för Israel.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

  2.    Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
        höjen jubel till Jakobs Gud.
  3.    Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
        ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
  4.    Stöten i basun vid nymånaden,
        vid fullmånen, på vår högtidsdag.

  5.    Ty detta är en stadga för Israel,
        en Jakobs Guds rätt.
  6.    Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
        när han drog ut mot Egyptens land.

        Jag hör ett tal som är mig nytt:
  7.    »Jag lyfte bördan från hans skuldra,
        hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
  8.    I nöden ropade du, och jag räddade dig;
        jag svarade dig, höljd i tordön,
        jag prövade dig vid Meribas vatten.  Sela.

  9.    Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;
        Israel, o att du ville höra mig!
 10.    Hos dig skall icke finnas någon annan gud,
        och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
 11.    Jag är HERREN, din Gud,
        som har fört dig upp ur Egyptens land;
        låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

 12.    Men mitt folk ville ej höra min röst,
        och Israel var mig icke till viljes.
 13.    Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,
        det fingo vandra efter sina egna rådslag.

 14.    O att mitt folk ville höra mig,
        och att Israel ville vandra på mina vägar!
 15.    Då skulle jag snart kuva deras fiender
        och vända min hand mot deras ovänner.

 16.    De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,
        och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
 17.    Och han skulle bespisa det med bästa vete;
        ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
*19/82 Psaltaren, 82 Psalmen
                        Psaltaren, 82 Psalmen

                Guds dom över orättfärdiga »furstar»[1].

  1.  En psalm av Asaf.

        Gud står i gudaförsamlingen,
        mitt ibland gudarna håller han dom:

  2.    »Huru länge skolen I döma orätt
        och vara partiska för de ogudaktiga?  Sela.
  3.    Skaffen den arme och faderlöse rätt,
        given den betryckte och torftige rättvisa.
  4.    Befrien den arme och fattige,
        rädden honom från de ogudaktigas hand.

  5.    Men de veta intet och hava intet förstånd,
        de vandra i mörker;
        jordens alla grundvalar vackla.
  6.    Jag har väl sagt att I ären gudar
        och allasammans den Högstes söner;
  7.    men I måsten dock dö, såsom människor dö,
        och falla, likaväl som var furste faller.»

  8.    Ja, stå upp, o Gud;
            håll dom över jorden,
        ty med arvsrätt råder du
            över alla folk.

[1]  Se Änglar i Ordförkl.
*19/83 Psaltaren, 83 Psalmen
                        Psaltaren, 83 Psalmen

                  Bön om hjälp mot förenade fiender.

  1.  En sång, en psalm av Asaf.

  2.    Gud, var icke så tyst,
        tig icke och var icke så stilla, o Gud.
  3.    Ty se, dina fiender larma,
        och de som hata dig resa upp huvudet.
  4.    Mot ditt folk förehava de listiga anslag
        och rådslå mot dem som du beskyddar.
  5.    De säga: »Kom, låt oss utrota dem,
            så att de ej mer äro ett folk,
        och så att ingen mer tänker
            på Israels namn.»

  6.    Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
        de sluta mot dig ett förbund:
  7.    Edoms tält och ismaeliterna,
        Moab och hagariterna,
  8.    Gebal och Ammon och Amalek,
        filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
  9.    Assur har ock slutit sig till dem,
        han har lånat sin arm åt Lots barn.  Sela.

 10.    Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
        såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
 11.    dem som förgjordes vid En-Dor
        och blevo till gödning åt marken.
 12.    Låt det gå deras ädlingar
            såsom det gick Oreb och Seeb,
        och alla deras furstar
            såsom det gick Seba och Salmunna,
 13.    eftersom de säga: »Guds ängder
            vilja vi intaga åt oss.»

 14.    Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
        såsom strå för vinden.
 15.    Lik en eld som förbränner skog
        och lik en låga som avsvedjar berg
 16.    förfölje du dem med ditt oväder,
        och förskräcke du dem med din storm.
 17.    Gör deras ansikten fulla med skam,
        så att de söka ditt namn, o HERRE.

 18.    Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
        må de få blygas och förgås.
 19.    Och må de förnimma att du allena
            bär namnet »HERREN»,
        den Högste över hela jorden.
*19/84 Psaltaren, 84 Psalmen
                        Psaltaren, 84 Psalmen

                Den frommes längtan till och glädje i
                        Herren Sebaots gårdar.

  1.  För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.

  2.    Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
            HERRE Sebaot!
  3.    Min själ längtar och trängtar
            efter HERRENS gårdar,
        min själ och min kropp
            jubla mot levande Gud.
  4.    Ty sparven har funnit ett hus
            och svalan ett bo åt sig,
        där hon kan lägga sina ungar[1]:
        dina altaren, HERRE Sebaot,
            min konung och min Gud.

  5.    Saliga äro de som bo i ditt hus;
        de lova dig beständigt.  Sela.

  6.    Saliga äro de människor
            som i dig hava sin starkhet,
            de vilkas håg står till dina vägar.
  7.    När de vandra genom Tåredalen[2],
            göra de den rik på källor,
        och höstregnet höljer den med välsignelser.
  8.    De gå från kraft till kraft;
        så träda de fram inför Gud på Sion.

  9.    HERRE Gud Sebaot,
            hör min bön,
        lyssna, du Jakobs Gud.  Sela.
 10.    Gud, vår sköld, ser härtill,
        och akta på din smordes ansikte.

 11.    Ty en dag i dina gårdar är bättre
            än eljest tusen.
        Jag vill hellre vakta dörren
            i min Guds hus
        än dväljas i de ogudaktigas hyddor.
 12.    Ty HERREN Gud
            är sol och sköld[3];
        HERREN giver
            nåd och ära;
        han vägrar icke dem något gott,
            som vandra i ostrafflighet.
 13.    HERRE Sebaot,
        salig är den människa
            som förtröstar på dig.

[1]  Eller fastmer: Min själ längtade och trängtade efter HERRENS
     gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud.  Ja,
     sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har
     lagt sina ungar osv.
[2]  Se Tåredalen i Ordförkl.
[3]  Eller: Ty HERREN Gud är värn och sköld osv.
*19/85 Psaltaren, 85 Psalmen
                        Psaltaren, 85 Psalmen

               Bön och hopp om förnyad nåd över Herres
                                folk.

  1.  För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

  2.    HERRE, du var förr ditt land nådig,
        du upprättade åter Jakobs hus.
  3.    Du förlät ditt folks missgärning,
        du överskylde all dess synd.  Sela.
  4.    Du lät all din förgrymmelse fara
        och vände dig ifrån din vredes glöd.

  5.    Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
        och upphör med din förtörnelse mot oss.
  6.    Vill du då vredgas på oss evinnerligen
        och låta din vrede vara från släkte till släkte?
  7.    Vill du icke åter giva oss liv,
        så att ditt folk får glädjas i dig?
  8.    HERRE, låt oss se din nåd,
        och giv oss din frälsning.

  9.    Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
        se, han talar frid till sitt folk
            och till sina fromma;
        må de blott icke vända åter till dårskap.
 10.    Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
        och så skall ära bo i vårt land.
 11.    Godhet och trofasthet skola där mötas,
        rättfärdighet och frid kyssas;
 12.    trofasthet skall växa upp ur jorden
        och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
 13.    HERREN skall giva oss vad gott är,
        och vårt land skall giva sin gröda.
 14.    Rättfärdighet skall gå framför honom,
        den skall ock stadigt följa i hans spår.
*19/86 Psaltaren, 86 Psalmen
                        Psaltaren, 86 Psalmen

                  Den frommes bön under förföljelse.

  1.  En bön av David.

        HERRE, böj till mig ditt öra
            och svara mig,
        ty jag är betryckt och fattig.
  2.    Bevara min själ,
            ty jag är from;
        du min Gud,
            fräls din tjänare,
            som förtröstar på dig.
  3.    Var mig nådig, o Herre,
            ty hela dagen
            ropar jag till dig.
  4.    Gläd din tjänares själ,
            ty till dig, Herre,
            upplyfter jag min själ.
  5.    Ty du, o Herre,
            är god och förlåtande
        och stor i nåd mot alla
            som åkalla dig.
  6.    Lyssna, HERRE, till mitt bedjande,
        och akta på mina böners ljud.
  7.    På min nöds dag åkallar jag dig,
        ty du skall svara mig.

  8.    Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
        och intet är såsom dina verk.
  9.    Hedningarna, som du har gjort,
            skola alla komma
            och tillbedja inför dig, Herre,
        och skola ära ditt namn.
 10.    Ty du är stor,
            och du gör stora under;
        du allena är Gud.

 11.    Visa mig, HERRE, din väg;
        jag vill vandra i din sanning.
        Behåll mitt hjärta vid det ena
            att jag fruktar ditt namn.
 12.    Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
            av allt mitt hjärta
        och ära ditt namn evinnerligen;
 13.    ty din nåd är stor över mig,
        och du räddar min själ
            ur dödsrikets djup.

 14.    Gud, fräcka människor
            hava rest sig upp mot mig,
        och våldsverkarnas hop
            står efter mitt liv;
        de hava icke dig för ögonen.
 15.    Men du, Herre,
            är en barmhärtig och nådig Gud,
        långmodig och stor
            i mildhet och trofasthet.

 16.    Vänd dig till mig och var mig nådig,
        giv åt din tjänare din makt,
        och fräls din tjänarinnas son.
 17.    Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
        och må de som hata mig se med blygd
        att du, o HERRE,
            hjälper mig och tröstar mig.
*19/87 Psaltaren, 87 Psalmen
                        Psaltaren, 87 Psalmen

                   Sion moderstaden för alla folk.

  1.  Av Koras söner; en psalm, en sång.

        Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
  2.    HERREN älskar Sions portar
        mest bland alla Jakobs boningar.
  3.    Härliga ting äro talade om dig,
        du Guds stad.  Sela.

  4.    »Rahab och Babel
            skall jag nämna bland mina bekännare;
        så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
        dessa äro födda där.»

  5.    Ja, om Sion skall det sägas:
        »Den ene som den andre är född därinne.»
        Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.

  6.    Ja, när HERREN tecknar upp folken,
            då skall han räkna så:
        »Dessa äro födda där.»  Sela.
  7.    Och under sång och dans skall man säga:
        »Alla mina källor äro i dig.»
*19/88 Psaltaren, 88 Psalmen
                        Psaltaren, 88 Psalmen

                    Klagosång i svåraste lidande.

  1.  En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
      Mahalat-Ieannót; en sång av esraiten Heman.

  2.    HERRE, min frälsnings Gud,
        dag och natt ropar jag inför dig.
  3.    Låt min bön komma inför ditt ansikte,
        böj ditt öra till mitt rop.

  4.    Ty min själ är mättad med lidanden,
        och mitt liv har kommit nära dödsriket.
  5.    Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
        jag är såsom en man utan livskraft.
  6.    Jag är övergiven bland de döda,
        lik de slagna som ligga i graven,
        dem på vilka du icke mer tänker,
        och som äro avskilda från din hand.
  7.    Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
        ned i mörkret, ned i djupet.
  8.    Den vrede vilar tung på mig,
        och alla dina böljors svall låter du gå över mig.  Sela.

  9.    Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
        du har gjort mig till en styggelse för dem;
        jag ligger fången och kan icke komma ut.
 10.    Mitt öga förtvinar av lidande;
        HERRE, jag åkallar dig dagligen,
        jag uträcker mina händer till dig.

 11.    Gör du väl under för de döda,
        eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig?  Sela.
 12.    Förtäljer man i graven om din nåd,
        i avgrunden om din trofasthet?
 13.    Känner man i mörkret dina under,
        och din rättfärdighet i glömskans land?

 14.    Men jag ropar till dig, HERRE,
        och bittida kommer min bön dig till mötes.
 15.    Varför förkastar du, HERRE, min själ,
        varför döljer du ditt ansikte för mig?

 16.    Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
        jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
 17.    Din vredes lågor gå över mig,
        dina fasor förgöra mig.
 18.    De omgiva mig beständigt såsom vatten,
        de kringränna mig allasammans.
 19.    Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
        i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
*19/89 Psaltaren, 89 Psalmen
                        Psaltaren, 89 Psalmen

               Bön om hjälp under åberopande av Herrens
                        nådelöften till David.

  1.  En sång av esraiten Etan.

  2.    Jag vill sjunga om HERRENS
            nådegärningar evinnerligen;
        jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,
            från släkte till släkte.
  3.    Ja, jag säger: För evig tid
            skall nåd byggas upp;
        i himmelen, där befäster du
            din trofasthet.

  4.    »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
        med ed har jag lovat min tjänare David:
  5.    'Jag skall befästa din säd för evig tid
        och bygga din tron från släkte till släkte.'»  Sela.

  6.    Av himlarna prisas
            dina under, o HERRE,
        och i de heligas församling
            din trofasthet.
  7.    Ty vilken i skyn
            kan liknas vid HERREN,
        vilken bland Guds söner
            kan aktas lik HERREN?

  8.    Ja, Gud är mycket förskräcklig
            i de heligas råd
        och fruktansvärd utöver alla
            som äro omkring honom.
  9.    HERRE, härskarornas Gud,
            vem är dig lik?
        Stark är HERREN;
            och din trofasthet är runt omkring dig.

 10.    Du är den som råder
            över havets uppror;
        när dess böljor resa sig,
            stillar du dem.
 11.    Du krossade Rahab,
            så att han låg lik en slagen;
        med din mäktiga arm
            förströdde du dina fiender.

 12.    Din är himmelen,
            din är ock jorden;
        du har grundat jordens krets
            med allt vad därpå är.
 13.    Norr och söder,
            dem har du skapat;
        Tabor och Hermon
            jubla i ditt namn.

 14.    Du har en arm
            med hjältekraft,
        mäktig är din hand,
            hög är din högra hand.
 15.    Rättfärdighet och rätt
            äro din trons fäste,
        nåd och sanning
            stå inför ditt ansikte.

 16.    Saligt är det folk
            som vet vad jubel är,
        de som vandra, o HERRE,
            i ditt ansiktes ljus.

 17.    I ditt namn fröjda de sig alltid,
        och genom din rättfärdighet upphöjas de.

 18.    Ty du är deras starkhet och prydnad,
        och genom din nåd upphöjer du vårt horn.
 19.    Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
        vår konung tillhör Israels Helige.

 20.    På den tiden talade du i en syn
            till dina fromma och sade:
        »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
        jag har upphöjt en yngling ur folket.

 21.    Jag har funnit min tjänare David
        och smort honom med min helig olja.
 22.    Min hand skall stadigt vara med honom,
        och min arm skall styrka honom.

 23.    Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
        och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;
 24.    nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
        och jag skall hemsöka dem som hata honom.

 25.    Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
        och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt.
 26.    Jag skall lägga havet under hans hand
        och strömmarna under hans högra hand.

 27.    Han skall kalla mig så: 'Du min fader,
        min Gud och min frälsnings klippa.'
 28.    Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
        till den högste bland konungarna på jorden.

 29.    Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
        och mitt förbund med honom skall förbliva fast.
 30.    Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
        och hans tron, så länge himmelen varar.

 31.    Om hans barn övergiva min lag
        och icke vandra efter mina rätter,
 32.    om de bryta mot mina stadgar
        och icke hålla mina bud,
 33.    då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
        och deras missgärning med plågor,
 34.    men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
        och jag skall icke svika i trofasthet.

 35.    Jag skall icke bryta mitt förbund,
        och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra.
 36.    En gång har jag svurit det vid min helighet,
        och mitt löfte till David skall jag icke bryta.

 37.    Hans säd skall förbliva evinnerligen
        och hans tron inför mig så länge som solen;
 38.    såsom månen skall den bestå evinnerligen.
        Och trofast är vittnet i skyn.»  Sela.

 39.    Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
        och handlat i vrede mot honom.
 40.    Du har upplöst förbundet med din tjänare,
        du har oskärat hans krona
            och kastat den ned till jorden.

 41.    Du har brutit ned alla hans murar,
        du har gjort hans fästen till spillror.
 42.    Alla som gå vägen fram plundra honom,
        han har blivit till smälek för sina grannar.

 43.    Du har upphöjt hans ovänners högra hand
        och berett alla hans fiender glädje.
 44.    Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
        och icke hållit honom uppe i striden.

 45.    Du har gjort slut på hans glans
        och slagit hans tron till jorden.
 46.    Du har förkortat hans ungdoms dagar,
        du har höljt honom med skam.  Sela.

 47.    Huru länge, o HERRE,
            skall du så alldeles fördölja dig?
        Huru länge skall din vrede
            brinna såsom eld?
 48.    Tänk på huru kort
            mitt liv varar,
        och huru förgängliga du har skapat
            alla människors barn.

 49.    Ty vilken är den man som får leva
            och undgår att se döden?
        Vem räddar din själ
            från dödsrikets våld?  Sela.
 50.    Herre, var äro
            din forna nådegärningar,
        vad du lovade David med ed
            i din trofasthet.

 51.    Tänk, Herre,
            på dina tjänares smälek,
        på vad jag måste fördraga
            av alla de många folken;
 52.    tänk på huru dina fiender
            smäda, o HERRE,
        huru de smäda
            din smordes fotspår.
                     ----

 53.  Lovad vare HERREN evinnerligen!  Amen, Amen.
*19/90 Psaltaren, 90 Psalmen
                             Fjärde boken

                        Psaltaren, 90 Psalmen

                     Guds evighet och människans
                            förgänglighet.

  1.  En bön av gudsmannen Mose.

        Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
  2.    Förrän bergen blevo till
        och du frambragte jorden och världen,
        ja, från evighet till evighet
            är du, o Gud.

  3.    Du låter människorna vända åter till stoft,
        du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
  4.    Ty tusen år äro i dina ögon
        såsom den dag som förgick i går;
        ja, de äro såsom en nattväkt.

  5.    Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.
        Om morgonen likna de gräset som frodas;
  6.    det blomstrar upp och frodas om morgonen,
        men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

  7.    Ty vi förgås genom din vrede,
        och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
  8.    Du ställer våra missgärningar inför dig,
        våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

  9.    Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,
        vi lykta våra år såsom en suck.
 10.    Vårt liv varar sjuttio år
        eller åttio år, om det bliver långt;
        och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
        ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

 11.    Vem besinnar din vredes makt
        och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
 12.    Lär oss betänka huru få våra dagar äro,
        för att vi må undfå visa hjärtan.

 13.    HERRE, vänd åter.  Huru länge dröjer du?
        Förbarma dig över dina tjänare.
 14.    Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,
        så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

 15.    Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
        så många år som vi hava lidit olycka.
 16.    Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
        och din härlighet över deras barn.

 17.    Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet
            komme över oss.
        Må du främja för oss
            våra händers verk;
        ja, våra händers verk främje du.
*19/91 Psaltaren, 91 Psalmen
                        Psaltaren, 91 Psalmen

                Tryggheten under den Högstes beskärm.

  1.    Den som sitter under den Högstes beskärm
        och vilar under den Allsmäktiges skugga,
  2.    han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
        min Gud, på vilken jag förtröstar.»

  3.    Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
        och ifrån pesten, som fördärvar.
  4.    Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
        och under hans vingar skall du finna tillflykt;
        hans trofasthet är sköld och skärm.

  5.    Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
        icke pilen, som flyger om dagen,
  6.    icke pesten, som går fram i mörkret,
        eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.

  7.    Om ock tusen falla vid din sida,
        ja, tio tusen vid din högra sida,
        så skall det dock icke drabba dig.
  8.    Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
        och du skall se de ogudaktigas lön.
  9.    Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
        och du har gjort den Högste till din tillflykt.

 10.    Ingen olycka skall vederfaras dig,
        och ingen plåga skall nalkas din hydda.
 11.    Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
        att de skola bevara dig på alla dina vägar.
 12.    De skola bära dig på händerna,
        så att du icke stöter din fot mot någon sten.
 13.    Över lejon och huggormar skall du gå fram,
        du skall trampa ned unga lejon och drakar.

 14.    »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
        jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
 15.    Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
        jag är med honom i nöden,
        jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
 16.    Jag skall mätta honom med långt liv
        och låta honom se min frälsning.»
*19/92 Psaltaren, 92 Psalmen
                        Psaltaren, 92 Psalmen

                               Lovsång.

  1.  En psalm, en sång för sabbatsdagen.

  2.    Det är gott att tacka HERREN
        och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
  3.    att om morgonen förkunna din nåd,
        och när natten har kommit din trofasthet,
  4.    med tiosträngat instrument och psaltare,
        med spel på harpa.

  5.    Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
        jag vill jubla över dina händers verk.
  6.    Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
        Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
  7.    En oförnuftig man besinnar det ej,
        och en dåre förstår icke sådant.

  8.    Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
        och ogärningsmännen blomstra allasammans,
        så sker det till fördärv för evig tid.
  9.    Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
 10.    Ty se, dina fiender, HERRE,
        se, dina fiender förgås,
        alla ogärningsmännen bliva förströdda.

 11.    Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
        jag varder övergjuten med frisk olja.
 12.    Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
        och mina öron höra om de onda
            som resa sig upp mot mig.
 13.    Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
        såsom en ceder på Libanon växer han till.

 14.    Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
        de grönska i vår Guds gårdar.
 15.    Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
        de frodas och grönska;
 16.    så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
        min klippa, han i vilken orätt icke finnes.
*19/93 Psaltaren, 93 Psalmen
                        Psaltaren, 93 Psalmen

                         Guds rikes fasthet.

  1.    HERREN är min konung!
            Han har klätt sig i härlighet.
        HERREN har klätt sig,
            omgjordat sig med makt;
        därför står jordkretsen fast
            och vacklar icke.
  2.    Din tron står fast ifrån fordom tid,
            du är från evighet.

  3.    HERRE, strömmarna hava upphävt,
        strömmarna hava upphävt sin röst,
        ja, strömmarna upphäva sitt dån.

  4.    Men väldig är HERREN i höjden,
        mer än bruset av stora vatten,
        väldiga vatten, havets bränningar.

  5.    Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
        helighet höves ditt hus,
        HERRE, evinnerligen.
*19/94 Psaltaren, 94 Psalmen
                        Psaltaren, 94 Psalmen

                  Bön och hotelse mot Herrens folks
                               fiender.

  1.    Du hämndens Gud, o HERRE,
        du hämndens Gud, träd fram i glans.
  2.    Res dig, du jordens domare,
        vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

  3.    Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
        huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
  4.    Deras mun flödar över av fräckt tal;
        de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

  5.    Ditt folk, o HERRE, krossa de,
        och din arvedel förtrycka de.
  6.    Änkor och främlingar dräpa de,
        och faderlösa mörda de.
  7.    Och de säga: »HERREN ser det icke,
        Jakobs Gud märker det icke.»

  8.    Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
        I dårar, när kommen I till förstånd?

  9.    Den som har planterat örat,
            skulle han icke höra?
        Den som har danat ögat,
            skulle han icke se?
 10.    Den som håller hedningarna i tukt,
            skulle han icke straffa,
        han som lär människorna förstånd?
 11.    HERREN känner
            människornas tankar,
        han vet att de själva äro fåfänglighet.

 12.    Säll är den man
            som du, HERRE, undervisar,
        och som du lär genom din lag,
 13.    för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
        till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

 14.    Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
        och sin arvedel övergiver han icke.
 15.    Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
        och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

 16.    Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
        vem bistår mig mot ogärningsmännen?
 17.    Om HERREN icke vore min hjälp,
        så bodde min själ snart i det tysta.

 18.    När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
        då stödde mig din når, o HERRE:
 19.    När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
        då gladde din tröst min själ.

 20.    Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
        det säte där man över våld i lagens namn,
 21.    där de tränga den rättfärdiges själ
        och fördöma oskyldigt blod?

 22.    Men HERREN bliver för mig en borg,
        min Gud bliver min tillflykts klippa.
 23.    Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
        och förgör dem för deras ondskas skull.
        Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
*19/95 Psaltaren, 95 Psalmen
                        Psaltaren, 95 Psalmen

                 Uppmaning till Israel att prisa och
                           hörsamma HERREN.

  1.    Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
        jubel till vår frälsnings klippa.
  2.    Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
        och höja jubel till honom med lovsånger.

  3.    Ty HERREN är en stor Gud,
        en stor konung över alla gudar.
  4.    Han har jordens djup i sin hand,
        och bergens höjder äro hans;
  5.    hans är havet, ty han har gjort det,
        och hans händer hava danat det torra.

  6.    Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
        låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
  7.    Ty han är vår Gud,
        och vi äro det folk som han har till sin hjord,
        vi äro får som stå under hans vård.
  8.    O att I villen i dag höra hans röst!

        Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
        såsom på Massas dag i öknen,
  9.    där edra fäder frestade mig,
        där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
 10.    I fyrtio år var det släktet mig till leda,
        och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
        och de vilja icke veta av mina vägar.»
 11.    Så svor jag då i min vrede:
        »De skola icke komma in i min vila.»
*19/96 Psaltaren, 96 Psalmen
                        Psaltaren, 96 Psalmen

                 Uppmaning till alla jordens folk att
                   lovsjunga Herren, världsdomaren.

  1.    Sjungen till HERRENS ära
            en ny sång,
        sjungen till HERRENS ära,
            alla länder.
  2.    Sjungen till HERRENS ära,
            loven hans namn.
        Båden glädje var dag,
            förkunnen hans frälsning.
  3.    Förtäljen bland hedningarna hans ära,
        bland alla folk hans under.

  4.    Ty stor är HERREN
            och högt lovad,
        fruktansvärd är han
            mer än alla gudar.
  5.    Ty folkens alla gudar äro avgudar,
        men HERREN är den som har gjort himmelen.
  6.    Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
        makt och glans i hans helgedom.

  7.    Given åt HERREN,
            I folkens släkter,
        given åt HERREN
            ära och makt;
  8.    given åt HERREN
            hans namns ära,
        bären fram skänker,
            och kommen i hans gårdar.
  9.    Tillbedjen HERREN
            i helig skrud,
        bäven för hans ansikte,
            alla länder.
 10.    Sägen bland hedningarna:
            »HERREN är nu konung!
        Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
        han dömer folken med rättvisa.»

 11.    Himmelen vare glad,
            och jorden fröjde sig;
        havet bruse
            och allt vad däri är.
 12.    Marken glädje sig
            och allt som är därpå,
        ja, då juble
            alla skogens träd.
 13.    inför HERREN, ty han kommer,
        ty han kommer för att döma jorden.
        Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
        och folken med sin trofasthet.
*19/97 Psaltaren, 97 Psalmen
                        Psaltaren, 97 Psalmen

                 Herrens konungsliga uppenbarelse och
                                makt.

  1.    HERREN är nu konung!
            Därför fröjde sig jorden;
        havsländerna glädje sig, så många som de äro.
  2.    Moln och töcken omgiva honom,
        rättfärdighet och rätt
            äro hans trons fäste.
  3.    Eld går framför honom
        och förbränner hans ovänner runt omkring.

  4.    Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
        jorden ser det och bävar.
  5.    Bergen smälta
            såsom vax för HERREN,
        för hela jordens Herre.
  6.    Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
        och alla folk se hans ära.

  7.    Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
        de som berömma sig av avgudar.
        Alla gudar skola tillbedja honom.
  8.    Sion hör det och gläder sig,
        och Juda döttrar fröjda sig
        för dina domars skull, HERRE.
  9.    Ty du, HERRE, är den Högste
            över hela jorden;
        du är högt upphöjd
            över alla gudar.

 10.    I som älsken HERREN, haten det onda.
        Han bevarar sina frommas själar,
        ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
 11.    Ljus är utsått för den rättfärdige
        och glädje för de rättsinniga.
 12.    Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
        och prisen hans heliga namn.
*19/98 Psaltaren, 98 Psalmen
                        Psaltaren, 98 Psalmen

                Hela jordens jubel vid Herrens seger.

  1.  En psalm.

        Sjungen till HERREN ära
            en ny sång,
        ty han har gjort under.
        Han har vunnit seger med sin högra hand
        och med sin väldiga arm.
  2.    HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig,
        han har uppenbarat sin rättfärdighet
            för hedningarnas ögon.
  3.    Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
            mot Israels hus;
        alla jordens ändar hava sett
            huru vår Gud frälsar.

  4.    Höjen jubel till HERREN, alla länder;
        bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
  5.    Lovsjungen HERREN med harpa,
        med harpa och med lovsångs ljud.
  6.    Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud
        inför HERREN, konungen.

  7.    Havet bruse och allt vad däri är,
        jordens krets och de som bo därpå.
  8.    Strömmarna klappe i händerna,
        bergen juble med varandra,
  9.    inför HERREN, ty han kommer
            för att döma jorden.
        Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
        och folken med rättvisa.
*19/99 Psaltaren, 99 Psalmen
                        Psaltaren, 99 Psalmen

                         Den trefalt helige.

  1.    HERREN är nu konung!
            Därför darra folken.
        Han som tronar på keruberna!
            Därför skälver jorden.
  2.    HERREN är stor i Sion,
        och upphöjd är han
            över alla folk.
  3.    Därför prisar man ditt namn,
            det stora och fruktansvärda.
        Helig är han.

  4.    Och konungen i sin makt
            älskar vad rätt är.
        Ja, du håller rättvisa vid makt,
        rätt och rättfärdighet
            övar du i Jakob.
  5.    Upphöjen HERREN, vår Gud,
        och tillbedjen vid hans fotapall.
        Helig är han.

  6.    Mose och Aron voro bland hans präster,
        och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
        de ropade till HERREN,
            och han svarade dem.
  7.    I molnstoden talade
            han då till dem;
        de höllo hans vittnesbörd
            och den lag som han gav dem.

  8.    Ja, HERRE, vår Gud,
            du svarade dem;
        du var mot dem
            en förlåtande Gud --
        och en hämnare över deras gärningar.
  9.    Upphöjen HERREN, vår Gud,
        och tillbedjen inför hans heliga berg.
        Ty helig är HERREN, vår Gud.
*19/a0 Psaltaren, 100 Psalmen
                        Psaltaren, 100 Psalmen

                     Uppmaning till Herrens lov.

  1.  En tacksägelsepsalm.

        Höjen jubel till HERREN, alla länder.
  2.    Tjänen HERREN med glädje,
        kommen inför hans ansikte med fröjderop.
  3.    Förnimmen att HERREN är Gud.
        Han har gjort oss, och icke vi själva,
        till sitt folk och till får i sin hjord.
  4.    Gån in i hans portar med tacksägelse,
        i hans gårdar med lov;
        tacken honom, loven hans namn.
  5.    Ty HERREN är god,
            hans nåd varar evinnerligen
        och hans trofasthet från släkte till släkte.
*19/a1 Psaltaren, 101 Psalmen
                        Psaltaren, 101 Psalmen

                Ostrafflighetens väg för makthavande.

  1.  Av David; en psalm.

        Om nåd och rätt vill jag sjunga,
            dig, HERRE, lovsäga.
  2.    Jag vill akta på ostrafflighetens väg --
            när kommer du till mig?

        Jag vill föra en ostrafflig vandel,
            där jag bor i mitt hus.
  3.    Jag vänder mitt öga ej till det
            som fördärvligt är.

        Att öva orättfärdighet hatar jag;
            sådant skall ej låda vid mig.
  4.    Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig;
            vad ont är vill jag ej veta av.

  5.    Den som i hemlighet förtalar sin nästa,
            honom vill jag förgöra;
        den som har stolta ögon och högmodigt hjärta,
            honom lider jag icke.

  6.    Mina ögon se efter de trogna i landet,
            för att de må bo hos mig;
        den som vandrar på ostrafflighetens väg,
            han får vara min tjänare.

  7.    Den får icke bo i mitt hus,
            som övar svek;
        den som talar lögn skall ej bestå
            inför mina ögon.

  8.    Morgon efter morgon skall jag förgöra
            alla ogudaktiga i landet
        och utrota alla ogärningsmän
            ur HERRENS stad.
*19/a2 Psaltaren, 102 Psalmen
                        Psaltaren, 102 Psalmen

                     Klagan och hopp till Herren.

  1.  Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
      bekymmer inför HERREN.

  2.    HERRE, hör min bön,
        och låt mitt rop komma inför dig.
  3.    Dölj icke ditt ansikte för mig,
            när jag är i nöd.
        Böj ditt öra till mig;
        när jag ropar,
            så skynda att svara mig.

  4.    Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
        benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
  5.    Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
        ty jag förgäter att äta mitt bröd.
  6.    För min högljudda suckans skull
        tränga benen i min kropp ut till huden.

  7.    Jag är lik en pelikan i öknen,
        jag är såsom en uggla bland ruiner.
  8.    Jag får ingen sömn och har blivit lik
            en ensam fågel på taket.
  9.    Hela dagen smäda mig mina fiender;
        de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

 10.    Ty jag äter aska såsom bröd
        och blandar min dryck med gråt,
 11.    för din vredes och förtörnelses skull,
        därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
 12.    Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
        och jag själv förvissnar såsom gräs.

 13.    Men du, o HERRE,
            tronar evinnerligen,
        och din åminnelse varar från släkte till släkte.
 14.    Du skall stå upp
            och förbarma dig över Sion;
        se, det är tid att du bevisar det nåd;
            ja, stunden har kommit.
 15.    Ty dina tjänare hava dess stenar kära
        och ömka sig över dess grus.

 16.    Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
        och alla jordens konungar din härlighet,
 17.    när en gång HERREN har byggt upp Sion
        och uppenbarat sig i sin härlighet;
 18.    när han har vänt sig till de utblottades bön
        och upphört att förakta deras bön.

 19.    Det skall tecknas upp
            för ett kommande släkte,
        och det folk som varder skapat
            skall lova HERREN,
 20.    att han har blickat ned
            från sin heliga höjd,
        att HERREN har skådat
            från himmelen ned till jorden,
 21.    för att höra den fångnes klagan,
        för att befria dödens barn,
 22.    på det att man i Sion
            må förkunna HERRENS namn
        och hans lov i Jerusalem,
 23.    när alla folk församlas,
        och alla riken, för att tjäna HERREN.

 24.    Han har på vägen nedböjt min kraft,
        han har förkortat mina dagar.
 25.    Jag säger: Min Gud,
            tag mig icke bort i mina halva dagar,
        du vilkens år vara från släkte till släkte.
 26.    I urtiden lade du jordens grund,
        och himlarna äro dina händer verk:
 27.    de skola förgås, men du förbliver,
        de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
        du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

 28.    Men du är densamme,
        och dina år skola icke hava någon ände.
 29.    Dina tjänares barn skola få bo i landet,
        och deras avkomma skall bestå inför dig.
*19/a3 Psaltaren, 103 Psalmen
                        Psaltaren, 103 Psalmen

                  Lovsång till Herren för hans stora
                            barmhärtighet.

  1.  Av David.

        Lova HERREN, min själ,
        och allt det i mig är hans heliga namn.
  2.    Lova HERREN, min själ,
        och förgät icke vad gott han har gjort,
  3.    han som förlåter dig alla dina missgärningar
        och helar alla dina brister,
  4.    han som förlossar ditt liv från graven
        och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
  5.    han som mättar ditt begär med sitt goda,
        så att du bliver ung på nytt såsom en örn.

  6.    HERREN gör rättfärdighetens verk
        och skaffar rätt åt alla förtryckta.
  7.    Han lät Mose se sina vägar,
        Israels barn sina gärningar.
  8.    Barmhärtig och nådig är HERREN,
        långmodig och stor i mildhet.
  9.    Han går icke ständigt till rätta
        och behåller ej vrede evinnerligen.
 10.    Han handlar icke med oss efter våra synder
        och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

 11.    Ty så hög som himmelen är över jorden,
        så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
 12.    Så långt som öster är från väster
        låter han våra överträdelser vara från oss.
 13.    Såsom en fader förbarmar sig över barnen,
        så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
 14.    Ty han vet vad för ett verk vi äro,
        han tänker därpå att vi äro stoft.

 15.    En människas dagar äro såsom gräset,
        hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
 16.    När vinden går däröver, då är det icke mer,
        och dess plats vet icke mer därav.
 17.    Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
        över dem som frukta honom,
        och hans rättfärdighet intill barnbarn,
 18.    när man håller hans förbund
        och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

 19.    HERREN har ställt sin tron i himmelen,
        och hans konungavälde omfattar allt.
 20.    Loven HERREN, I hans änglar,
        I starke hjältar, som uträtten hans befallning,
        så snart I hören ljudet av hans befallning.
 21.    Loven HERREN, I alla hans härskaror,
        I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
 22.    Loven HERREN, I alla hans verk,
        varhelst hans herradöme är.
        Min själ, lova HERREN.
*19/a4 Psaltaren, 104 Psalmen
                        Psaltaren, 104 Psalmen

                    Lovsång till världens skapare.

  1.    Lova HERREN, min själ.
        HERRE, min Gud, du är hög och stor,
        i majestät och härlighet är du klädd.
  2.    Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
        du spänner ut himmelen såsom ett tält;
  3.    du timrar på vattnen dina salar,
        molnen gör du till din vagn,
        och du far fram på vindens vingar.
  4.    Du gör vindar till dina sändebud,
        eldslågor till dina tjänare.

  5.    Du grundade jorden på hennes fästen,
        så att hon icke vacklar till evig tid.
  6.    Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
        uppöver bergen stodo vattnen.
  7.    Men för din näpst flydde de;
        för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
  8.    Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
        på den plats som du hade bestämt för dem.
  9.    En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
        så att de icke åter skulle betäcka jorden.

 10.    Du lät källor flyta fram i dalarna,
        mellan bergen togo de sin väg.
 11.    De vattna alla markens djur,
        vildåsnorna släcka i dem sin törst.
 12.    Vid dem bo himmelens fåglar,
        från trädens grenar höja de sin röst.

 13.    Du vattnar bergen från dina salar,
        jorden mättas av den frukt du skapar.
 14.    Du låter gräs skjuta upp för djuren
        och örter till människans tjänst.
        Så framalstrar du bröd ur jorden
 15.    och vin, som gläder människans hjärta;
        så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
        och brödet styrker människans hjärta.
 16.    HERRENS träd varda ock mättade,
        Libanons cedrar, som han har planterat;
 17.    fåglarna bygga där sina nästen,
        hägern gör sitt bo i cypresserna.
 18.    Stenbockarna hava fått de höga bergen,
        klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

 19.    Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
        solen vet stunden då den skall gå ned.
 20.    Du sänder mörker, och det bliver natt;
        då komma alla skogens djur i rörelse,
 21.    de unga lejonen ryta efter rov
        och begära sin föda av Gud.
 22.    Solen går upp; då draga de sig tillbaka
        och lägga sig ned i sina kulor.
 23.    Människan går då ut till sin gärning
        och till sitt arbete intill aftonen.

 24.    Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
        Med vishet har du gjort dem alla.
        Jorden är full av vad du har skapat.
 25.    Se ock havet, det stora ock vida:
        ett tallöst vimmel rör sig däri,
        djur både stora och små.
 26.    Där gå skeppen sin väg fram,
        Leviatan, som du har skapat att leka däri.

 27.    Alla vänta de efter dig,
        att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
 28.    Du giver dem, då samla de in;
        du upplåter din hand,
            då varda de mättade med goda håvor.
 29.    Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
        du tager bort deras ande, då förgås de
        och vända åter till sitt stoft igen.
 30.    Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
        och du förnyar jordens anlete.

 31.    HERRENS ära förblive evinnerligen;
        må HERREN glädja sig över sina verk,
 32.    han som skådar på jorden, och hon bävar,
        han som rör vid bergen, och de ryka.
 33.    Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
        jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
 34.    Mitt tal behage honom väl;
        må jag själv få glädja mig i HERREN.
 35.    Men må syndare försvinna ifrån jorden
        och inga ogudaktiga mer vara till.
        Lova HERREN, min själ

        Halleluja!
*19/a5 Psaltaren, 105 Psalmen
                        Psaltaren, 105 Psalmen

                     Lovsång till Herren för hans
                     välgärningar mot sitt folk.

  1.    Tacken HERREN,
            åkallen hans namn,
        gören hans gärningar kunniga bland folken.
  2.    Sjungen till hans ära,
            lovsägen honom,
        talen om alla hans under.
  3.    Berömmen eder av hans heliga namn;
        glädje sig av hjärtat
            de som söka HERREN.

  4.    Frågen efter HERREN och hans makt,
        söken hans ansikte beständigt.
  5.    Tänken på de underbara verk som han har gjort,
        på hans under och hans muns domar,
  6.    I Abrahams, hans tjänares, säd,
        I Jakobs barn, hans utvalda.

  7.    Han är HERREN, vår Gud;
        över hela jorden gå hans domar.
  8.    Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
        intill tusen släkten på vad han har stadgat,
  9.    på det förbund han slöt med Abraham
        och på sin ed till Isak.

 10.    Han fastställde det för Jakob till en stadga,
        för Israel till ett evigt förbund;
 11.    han sade: ȁt dig vill jag giva Kanaans land,
        det skall bliva eder arvedels lott.»
 12.    Då voro de ännu en liten hop,
        de voro ringa och främlingar därinne.

 13.    Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
        ifrån ett rike bort till ett annat.
 14.    Han tillstadde ingen att göra dem skada,
        han straffade konungar för deras skull:
 15.    »Kommen icke vid mina smorda,
        och gören ej mina profeter något ont.»

 16.    Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
        och fördärvade allt deras livsuppehälle,
 17.    då sände han åstad en man framför dem:
        Josef blev såld till träl.
 18.    Man slog hans fötter i bojor,
        i järn fick han ligga fjättrad,
 19.    till den tid då hans ord uppfylldes,
        då HERRENS tal bevisade hans oskuld.

 20.    Då sände konungen och lät släppa honom lös,
        folkens behärskare gav honom fri.
 21.    Han satte honom till herre över sitt hus,
        till att råda över all hans egendom;
 22.    han skulle binda hans furstar efter sin vilja
        och lära hans äldste vishet.

 23.    Och Israel kom till Egypten,
        Jakob blev en gäst i Hams land.
 24.    Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
        och mäktigare än dess ovänner voro,
 25.    de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
        till att lägga onda råd mot hans tjänare.

 26.    Han sände Mose, sin tjänare,
        och Aron, som han hade utvalt.
 27.    De gjorde hans tecken ibland dem
        och under i Hams land.
 28.    Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
        och de stodo icke emot hans ord.

 29.    Han förvandlade deras vatten till blod
        och lät så deras fiskar dö.
 30.    Deras land kom att vimla av paddor,
        ända in i deras konungars kamrar.
 31.    Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
        mygg i hela deras land.

 32.    Han gav dem hagel för regn,
        eldslågor sände han i deras land.
 33.    Och han slog deras vinträd och fikonträd
        och bröt sönder träden i deras land.

 34.    Han bjöd, och gräshoppor kommo,
        och gräsmaskar i tallös mängd.
 35.    De åto upp alla örter i deras land,
        de åto upp frukten på deras mark.
 36.    Och han slog allt förstfött i deras land,
        förstlingen av all deras kraft.

 37.    Så förde han dem ut, med silver och guld,
        och i hans stammar var ingen som stapplade.
 38.    Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
        ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
 39.    Han bredde ut ett moln till skygd,
        och en eld för att lysa om natten.

 40.    De begärde, då lät han vaktlar komma,
        och med bröd från himmelen mättade han dem.
 41.    Han öppnade klippan, och vatten flödade;
        det gick genom öknen såsom en ström.
 42.    Ty han tänkte på sitt heliga ord,
        på sin tjänare Abraham.

 43.    Så förde han ut sitt folk med fröjd,
        med jubel dem som han hade utvalt.
 44.    Han gav åt dem hedningarnas länder,
        och folkens förvärv fingo de till besittning,
 45.    för att de skulle hålla hans stadgar
        och taga hans lagar i akt.

        Halleluja!
*19/a6 Psaltaren, 106 Psalmen
                        Psaltaren, 106 Psalmen

               Israels otrohet och Herrens trofasthet.

  1.    Halleluja!
        Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
        och förkunna allt hans lov?
  3.    Saliga äro de som akta på vad rätt är,
        de som alltid öva rättfärdighet.

  4.    Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
        besök mig med din frälsning,
  5.    så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
        glädja mig med ditt folks glädje,
        berömma mig med din arvedel.

  6.    Vi hava syndat likasom våra fäder,
        vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
  7.    Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
        de tänkte icke på dina många nådegärningar,
        utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

  8.    Men han frälste dem för sitt namns skull,
        för att göra sin makt kunnig.
  9.    Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
        och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

 10.    Han frälste dem från deras motståndares hand
        och förlossade dem ifrån fiendens hand.
 11.    Vattnet övertäckte deras ovänner;
        icke en enda av dem blev kvar.

 12.    Då trodde de på hans ord,
        då sjöngo de hans lov.
 13.    Men snart glömde de hans gärningar,
        de förbidade icke hans råd.

 14.    De grepos av lystnad i öknen
        och frestade Gud i ödemarken.
 15.    Då gav han dem vad de begärde,
        men sände tärande sjukdom över dem.

 16.    Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
        mot Aron, HERRENS helige.
 17.    Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
        och övertäckte Abirams hop.
 18.    Och eld begynte brinna i deras hop,
        en låga brände upp de ogudaktiga.

 19.    De gjorde en kalv vid Horeb
        och tillbådo ett gjutet beläte;
 20.    sin ära bytte de bort
        mot bilden av en oxe, som äter gräs.

 21.    De glömde Gud, sin frälsare,
        som hade gjort så stora ting i Egypten,
 22.    så underbara verk i Hams land,
        så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

 23.    Då hotade han att förgöra dem;
        men Mose, den man som han hade utvalt,
        trädde fram såsom medlare inför honom
        till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

 24.    De föraktade det ljuvliga landet
        och trodde icke på hans ord.
 25.    De knorrade i sina tält
        och lyssnade icke till HERRENS röst.

 26.    Då lyfte han upp sin hand mot dem
        och svor att slå ned dem i öknen,
 27.    att slå ned deras barn ibland hedningarna
        och förströ dem i länderna.

 28.    Och de slöto sig till Baal-Peor
        och åto det som var offrat åt döda.
 29.    De förtörnade Gud med sina gärningar,
        och en hemsökelse bröt in över dem.

 30.    Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
        och så upphörde hemsökelsen;
 31.    det vart honom räknat till rättfärdighet
        från släkte till släkte, för evig tid.

 32.    De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
        och det gick Mose illa för deras skull.
 33.    Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
        och han talade obetänksamt med sina läppar.

 34.    De förgjorde icke de folk
        om vilka HERREN hade givit dem befallning,
 35.    utan beblandade sig med hedningarna
        och lärde sig deras gärningar.
 36.    De tjänade deras avgudar,
        och dessa blevo dem till en snara.

 37.    Och de offrade sina söner och döttrar
        till offer åt onda andar.
 38.    Ja, de utgöto oskyldigt blod,
        sina söners och döttrars blod
        och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
        och landet vart ohelgat genom blodskulder.
 39.    Så blevo de orena genom sina gärningar
        och betedde sig trolöst i sina verk.

 40.    Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
        och hans arvedel blev honom en styggelse.
 41.    Och han gav dem i hedningars hand,
        så att de som hatade dem fingo råda över dem.

 42.    Deras fiender trängde dem,
        och de blevo kuvade under deras hand.
 43.    Många gånger räddade han dem,
        men de voro gensträviga i sin egenvilja
        och förgingos så genom sin missgärning.

 44.    Men han såg till dem i deras nöd,
        när han hörde deras rop.
 45.    Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
        och ömkade sig efter sin stora nåd.
 46.    Och han lät dem finna barmhärtighet
        inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

 47.    Fräls oss, HERRE, vår Gud,
        och församla oss från hedningarna,
        så att vi få prisa ditt heliga namn
        och berömma oss av ditt lov.
                     ----

 48.  Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!  Och
      allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
*19/a7 Psaltaren, 107 Psalmen
                             Femte boken

                        Psaltaren, 107 Psalmen

                  Israels förlossades tacksamhet mot
                               HERREN.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Så säge HERRENS förlossade,
        de som han har förlossat ur nöden,
  3.    de som han har församlat ifrån länderna,
        från öster och från väster,
        från norr och från havssidan.

  4.    De irrade omkring i öknen på öde stigar,
        de funno ingen stad där de kunde bo;
  5.    de hungrade och törstade,
        deras själ försmäktade i dem.
  6.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han räddade dem ur deras trångmål.
  7.    Och han ledde dem på en rätt väg,
        så att de kommo till en stad där de kunde bo.
  8.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn,
  9.    att han mättade den försmäktande själen
        och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

 10.    De sutto i mörker och dödsskugga,
        fångna i elände och järnbojor,
 11.    därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
        och hade föraktat den Högstes råd.
 12.    Han kuvade deras hjärtan med olycka;
        de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
 13.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han frälste dem ur deras trångmål;
 14.    han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
        och deras bojor slet han sönder.
 15.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn,
 16.    att han krossade kopparportarna
        och bröt sönder järnbommarna.

 17.    De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
        och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
 18.    deras själ vämjdes vid all mat,
        och de voro nära dödens portar.
 19.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han frälste dem ur deras trångmål.
 20.    Han sände sitt ord och botade dem
        och räddade dem från graven.
 21.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn;
 22.    de må offra lovets offer
        och förtälja hans verk med jubel.

 23.    De foro på havet med skepp
        och drevo sin handel på stora vatten;
 24.    där fingo de se HERRENS gärningar
        och hans under på havsdjupet.
 25.    Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
        så att den hävde upp dess böljor.
 26.    De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
        deras själ upplöstes av ångest.
 27.    De raglade och stapplade såsom druckna,
        och all deras vishet blev till intet.
 28.    Men de ropade till HERREN i sin nöd,
        och han förde dem ut ur deras trångmål.
 29.    Han förbytte stormen i lugn,
        så att böljorna omkring dem tystnade.
 30.    Och de blevo glada att det vart stilla,
        och han förde dem till den hamn dit de ville.
 31.    De må tacka HERREN för hans nåd
        och för hans under med människors barn;
 32.    de må upphöja honom i folkets församling
        och lova honom där de äldste sitta.

 33.    Han gjorde strömmar till öken,
        källsprång till torr mark,
 34.    bördigt land till salthed,
        för dess inbyggares ondskas skull.
 35.    Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
        och torrt land till källsprång.
 36.    Och han lät de hungrande bo där,
        och de byggde en stad där de kunde bo.
 37.    De besådde åkrar och planterade vingårdar,
        som gåvo dem sin frukt i avkastning.
 38.    Han välsignade dem, och de förökades storligen,
        och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
 39.    Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
        i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
 40.    men han som utgjuter förakt över furstar
        och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
 41.    han upphöjde då den fattige ur eländet
        och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
 42.    De redliga se det och glädja sig,
        och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

 43.    Den som är vis, han akte härpå
        och besinne HERRENS nådegärningar.
*19/a8 Psaltaren, 108 Psalmen
                        Psaltaren, 108 Psalmen

                Lovsång och bön om seger över fiender.

  1.  En sång, en psalm av David.

  2.    Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
        jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära[1].
  3.    Vakna upp, psaltare och harpa;
            jag vill väcka morgonrodnaden.

  4.    Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,
            och lovsjunga dig bland folkslagen.
  5.    Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,
            och din trofasthet allt upp till skyarna.

  6.    Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,
            och över hela jorden sträcke sig din ära.

  7.    På det att dina vänner må varda räddade,
        må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

  8.    Gud har talat i sin helgedom:
        »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
        och skall avmäta Suckots dal.
  9.    Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
        Efraim är mitt huvuds värn,
 10.    Juda min härskarstav;
        Moab är mitt tvagningskärl,
        på Edom kastar jag min sko;
        över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

 11.    Vem skall föra mig till den fasta staden,
        vem leder mig till Edom?
 12.    Har icke du, o Gud, förkastat oss,
        så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
 13.    Giv oss hjälp mot ovännen;
        ty människors hjälp är fåfänglighet.
 14.    Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
        han skall förtrampa våra ovänner.

[1]  Se Ära i Ordförkl.
*19/a9 Psaltaren, 109 Psalmen
                        Psaltaren, 109 Psalmen

                     Mot förrädiska motståndare.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

        Min lovsångs Gud, tig icke.
  2.    Ty sin ogudaktiga mun,
            sin falska mun
            hava de upplåtit mot mig,
        de hava talat mot mig
            med lögnaktig tunga.
  3.    Med hätska ord
            hava de omgivit mig,
        de hava begynt strid
            mot mig utan sak.
  4.    Till lön för min kärlek
            stå de mig emot,
        men jag beder allenast.
  5.    De hava bevisat mig
            ont för gott
        och hat för min kärlek.

  6.    Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,
        och låt en åklagare stå på hans högra sida.
  7.    När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,
        och hans bön vare synd.
  8.    Blive hans dagar få,
        hans ämbete tage en annan.
  9.    Varde hans barn faderlösa
        och hans hustru änka.
 10.    Må hans barn alltid
            gå husvilla och tigga
        och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
 11.    Må ockraren få i sin snara
            allt vad han äger,
        och må främmande plundra hans gods.
 12.    Må ingen finnas,
            som hyser misskund med honom,
        och ingen, som förbarmar sig
            över hans faderlösa.
 13.    Hans framtid varde avskuren,
        i nästa led vare sådanas
            namn utplånat.
 14.    Hans fäders missgärning
            varde ihågkommen inför HERREN,
        och hans moders synd
            varde icke utplånad.
 15.    Må den alltid stå
            inför HERRENS ögon;
        ja, sådana mäns åminnelse
            må utrotas från jorden.
 16.    Ty han tänkte ju icke
            på att öva misskund,
        utan förföljde den
            som var betryckt och fattig
        och den vilkens hjärta var bedrövat,
            för att döda dem.
 17.    Han älskade förbannelse,
            och den kom över honom;
        han hade icke behag till välsignelse,
            och den blev fjärran ifrån honom.
 18.    Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,
        och såsom vatten trängde den in i hans liv
        och såsom olja in i hans ben.
 19.    Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,
        och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
 20.    Detta vare mina motståndares
            lön från HERREN,
        och deras som tala ont mot min själ.

 21.    Men du, HERRE, Herre,
        stå mig bi för ditt namn skull;
        god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
 22.    Ty jag är betryckt och fattig,
        och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
 23.    Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;
        jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
 24.    Mina knän äro vacklande av fasta,
        och min kropp förlorar sitt hull.
 25.    Till smälek har jag blivit inför dem;
        när de se mig, skaka de huvudet.

 26.    Hjälp mig, HERRE, min Gud;
        fräls mig efter din nåd;
 27.    och må de förnimma att det är din hand,
        att du, HERRE, har gjort det.
 28.    Om de förbanna,
            så välsigna du;
        om de resa sig upp,
            så komme de på skam,
        men må din tjänare få glädja sig.
 29.    Mina motståndare varde klädda i blygd
        och höljda i skam såsom i en mantel.

 30.    Min mun skall storligen
        tacka HERREN;
        mitt ibland många vill jag lova honom.
 31.    Ty han står på den fattiges högra sida
        för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
*19/b0 Psaltaren, 110 Psalmen
                        Psaltaren, 110 Psalmen

               Sions konung en präst efter Melki-Sedeks
                                sätt.

  1.  Av David; en psalm.

        HERREN sade till min herre:
        »Sätt dig på min högra sida,
        till dess jag har lagt dina fiender
            dig till en fotapall.»
  2.    Din makts spira skall HERREN
            utsträcka från Sion;
        du skall härska mitt ibland dina fiender.
  3.    Villigt kommer ditt folk,
            när du samlar din här;
        i helig skrud kommer
            din unga skara inför dig,
        såsom daggen kommer
            ur morgonrodnadens sköte.

  4.    HERREN har svurit
        och skall icke ångra sig:
        »Du är en präst till evig tid
        efter Melki-Sedeks sätt.»
  5.    Herren är på din högra sida,
        han skall krossa konungar
            på sin vredes dag.
  6.    Han skall hålla dom bland hedningarna,
            överallt skola döda ligga;
        han skall sönderkrossa huvuden
            vida omkring på jorden.
  7.    Ur bäcken skall han dricka på vägen;
        därför skall han upplyfta huvudet.
*19/b1 Psaltaren, 111 Psalmen
                        Psaltaren, 111 Psalmen[1]

                 Herrens stora välgärningar mot sitt
                            förbundsfolk.

  1.    Halleluja!
        Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
        i de rättsinnigas råd och församling.
  2.    Stora äro HERRENS verk,
        de begrundas av alla som hava sin lust i dem.
  3.    Majestät och härlighet är vad han gör,
        och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.
  4.    Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
        nådig och barmhärtig är HERREN.
  5.    Han giver mat åt dem som frukta honom,
        han tänker evinnerligen på sitt förbund.
  6.    Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
        i det han gav dem hedningarnas arvedel.
  7.    Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
        oryggliga äro alla hans ordningar.
  8.    De stå fasta för alltid och för evigt,
        de fullbordas med trofasthet och rättvisa.
  9.    Han har sänt sitt folk förlossning,
        han har stadgat sitt förbund för evig tid;
        heligt och fruktansvärt är hans namn.
 10.    HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
        Hans lov förbliver evinnerligen.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b2 Psaltaren, 112 Psalmen
                        Psaltaren, 112 Psalmen[1]

                       Den gudfruktiges lycka.

  1.    Halleluja!
        Säll är den man som fruktar HERREN
        och har sin stora lust i hans bud.
  2.    Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
        de redligas släkte skall varda välsignat.
  3.    Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
        och hans rättfärdighet består evinnerligen.
  4.    För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
        nådig och barmhärtig och rättfärdig.
  5.    Väl den som är barmhärtig och giver lån,
        den som stöder all sin sak på rätt!
  6.    Ty han skall icke vackla till evig tid;
        den rättfärdige skall vara i evig åminnelse.
  7.    För ont budskap fruktar han icke;
        hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN.
  8.    Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
        till dess han får se med lust på sina ovänner.
  9.    Han utströr, han giver åt de fattiga,
        hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
        hans horn skall varda upphöjt med ära.
 10.    Den ogudaktige skall se det och harmas;
        han skall bita sina tänder samman och täras bort.
        Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/b3 Psaltaren, 113 Psalmen
                        Psaltaren, 113 Psalmen

                Lov till Herren för hans omsorg om den
                                ringe.

  1.    Halleluja!
        Loven, I HERRENS tjänare,
        loven HERRENS namn.
  2.    Välsignat vare HERRENS namn
        från nu och till evig tid.
  3.    Från solens uppgång ända till dess nedgång
        vare HERRENS namn högtlovat.
  4.    HERREN är hög över alla folk,
        hans ära når över himmelen.
  5.    Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
        han som sitter så högt,
  6.    han som ser ned så djupt --
        ja, vem i himmelen och på jorden?
  7.    Han som upprättar den ringe ur stoftet,
        han som lyfter den fattige ur dyn,
  8.    för att sätta honom bredvid furstar,
        bredvid sitt folks furstar;
  9.    han som låter den ofruktsamma hustrun
        sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!

        Halleluja!
*19/b4 Psaltaren, 114 Psalmen
                        Psaltaren, 114 Psalmen

                Israels underbara räddning ur Egypten.

  1.    När Israel drog ut ur Egypten,
        Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
  2.    då vart Juda hans helgedom,
        Israel hans herradöme.

  3.    Havet såg det och flydde,
        Jordan vände tillbaka.
  4.    Bergen hoppade såsom vädurar,
        höjderna såsom lamm.

  5.    Varför flyr du undan, du hav?
        Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
  6.    I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
        I höjder, såsom lamm?

  7.    För Herren må du väl bäva, du jord,
        för Jakobs Guds ansikte,
  8.    för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
        hårda stenen till en vattenkälla.
*19/b5 Psaltaren, 115 Psalmen
                        Psaltaren, 115 Psalmen

                        Åt Herre allena äran.

  1.    Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
        utan åt ditt namn giv äran,
        för din nåds, för din sannings skull.
  2.    Varför skulle hedningarna få säga:
        »Var är nu deras Gud?»

  3.    Vår Gud är ju i himmelen;
        han kan göra allt vad han vill.
  4.    Men deras avgudar äro silver och guld,
        verk av människohänder.

  5.    De hava mun och tala icke,
        de hava ögon och se icke,
  6.    de hava öron och höra icke,
        de hava näsa och lukta icke.
  7.    Med sina händer taga de icke,
        med sina fötter gå de icke;
        de hava intet ljud i sin strupe.
  8.    De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
        ja, alla som förtrösta på dem.

  9.    I av Israel, förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.
 10.    I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.
 11.    I som frukten HERREN[1], förtrösten på HERREN.
        Ja, han är deras hjälp och sköld.

 12.    HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
        han skall välsigna Israels hus,
        han skall välsigna Arons hus,
 13.    han skall välsigna dem som frukta HERREN,
        de små såväl som de stora.

 14.    Ja, HERREN föröke eder,
        seder själva och edra barn.
 15.    Varen välsignade av HERREN,
        av honom som har gjort himmel och jord.
 16.    Himmelen är HERRENS himmel,
        och jorden har han givit åt människors barn.

 17.    De döda prisa icke HERREN,
        ingen som har farit ned i det tysta.
 18.    Men vi, vi skola lova HERREN
        från nu och till evig tid.

        Halleluja!

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b6 Psaltaren, 116 Psalmen
                        Psaltaren, 116 Psalmen

                        Den frälstes lovoffer.

  1.    Jag har HERREN kär, ty han hör
        min röst och mina böner.
  2.    Ja, han har böjt sitt öra till mig;
        i hela mitt liv skall jag åkalla honom.

  3.    Dödens band omvärvde mig,
        och dödsrikets ångest grep mig;
        jag kom i nöd och bedrövelse.
  4.    Men jag åkallade HERRENS namn:
        »Ack HERRE, rädda min själ.»
  5.    HERREN är nådig och rättfärdig,
        vår Gud är barmhärtig.
  6.    HERREN bevarar de enfaldiga;
        jag var i elände, och han frälste mig.
  7.    Vänd nu åter till din ro, min själ,
        ty HERREN har gjort väl mot dig.

  8.    Ja, du har räddat min själ från döden,
        mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
  9.    jag skall få vandra inför HERREN
        i de levandes land.

 10.    Jag tror, ty därför talar jag,
        jag som var storligen plågad,
 11.    jag som måste säga i min ångest:
        »Alla människor äro lögnaktiga.»

 12.    Huru skall jag vedergälla HERREN
        alla hans välgärningar mot mig?
 13.    Jag vill taga frälsningens bägare
        och åkalla HERRENS namn.
 14.    Jag vill infria åt HERREN mina löften,
        ja, i hela hans folks åsyn.

 15.    Dyrt aktad i HERRENS ögon
        är hans frommas död.
 16.    Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
        jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
        du har lossat mina band.

 17.    Dig vill jag offra lovets offer,
        och HERRENS namn vill jag åkalla.
 18.    Jag vill infria åt HERREN mina löften,
        ja, i hela hans folks åsyn,
 19.    i gårdarna till HERRENS hus,
        mitt i dig, Jerusalem.

        Halleluja!
*19/b7 Psaltaren, 117 Psalmen
                        Psaltaren, 117 Psalmen

                 Alla folk uppmanas att lova Herren.

  1.    Loven HERREN, alla hedningar,
        prisen honom, alla folk.
  2.    Ty hans nåd är väldig över oss,
        och HERRENS sanning varar i evighet.

        Halleluja!
*19/b8 Psaltaren, 118 Psalmen
                        Psaltaren, 118 Psalmen

                    Tacksägelse- och högtidssång.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.

  2.    Så säge Israel,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  3.    Så säge Arons hus,
        ty hans nåd varar evinnerligen.
  4.    Så säge de som frukta HERREN[1],
        ty hans nåd varar evinnerligen.

  5.    I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
        och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
  6.    HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
        vad kunna människor göra mig?
  7.    HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
        och jag skall få se med lust på dem som hata mig.

  8.    Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
        än att förlita sig på människor.
  9.    Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
        än att förlita sig på furstar.

 10.    Alla hedningar omringa mig,
        men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
 11.    De omringa mig, ja, de omringa mig,
        men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
 12.    De omringa mig såsom bin,
        men de slockna såsom eld i törne;
        i HERRENS namn skall jag förgöra dem.

 13.    Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
        men HERREN hjälper mig.
 14.    HERREN är min starkhet och min lovsång,
        och han blev mig till frälsning.

 15.    Man sjunger med jubel om frälsning
        i de rättfärdigas hyddor:
        »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
 16.    HERRENS högra han upphöjer,
        HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»

 17.    Jag skall icke dö, utan leva
        och förtälja HERRENS gärningar.
 18.    Väl tuktade mig HERREN,
        men han gav mig icke åt döden.

 19.    Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
        jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
 20.    Detta är HERRENS port,
        de rättfärdiga skola gå in genom den.
 21.    Jag tackar dig för att du svarade mig
        och blev mig till frälsning.

 22.    Den sten som byggningsmännen förkastade
        har blivit en hörnsten.
 23.    Av HERREN har den blivit detta;
        underbart är det i våra ögon.

 24.    Detta är den dag som HERREN har gjort;
        låtom oss på den fröjdas och vara glada.
 25.    Ack HERRE, fräls!
        Ack HERRE, låt väl gå!

 26.    Välsignad vare han som kommer,
            i HERRENS namn.
        Vi välsigna eder
            från HERRENS hus.
 27.    HERREN är Gud,
            och han gav oss ljus.
        Ordnen eder i högtidsled,
            med lövrika kvistar i händerna,
            fram till altarets horn.
 28.    Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
        min Gud, jag vill upphöja dig.
 29.    Tacka HERREN, ty han är god,
        ty hans nåd varar evinnerligen.

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/b9 Psaltaren, 119 Psalmen
                        Psaltaren, 119 Psalmen[1]

                Den frommes rika tröst i Herrens ord.

  1.    Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
        de som vandra efter HERRENS lag.
  2.    Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
        de som av allt hjärta söka honom,
  3.    de som icke göra vad orätt är,
        utan vandra på hans vägar.
  4.    Du har givit befallningar,
        för att de skola hållas med all flit.
  5.    O att mina vägar vore rätta,
        så att jag hölle dina stadgar!
  6.    Då skulle jag icke komma på skam,
        när jag skådade på alla dina bud.
  7.    Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
        när jag får lära din rättfärdighets rätter.
  8.    Dina stadgar vill jag hålla;
        övergiv mig icke så helt och hållet.

  9.    Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
        När han håller sig efter ditt ord.
 10.    Jag söker dig av allt mitt hjärta;
        låt mig icke fara vilse från dina bud.
 11.    Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
        för att jag icke skall synda mot dig.
 12.    Lovad vare du, HERRE!
        Lär mig dina stadgar.
 13.    Med mina läppar förtäljer jag
        alla din muns rätter.
 14.    Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
        såsom över alla skatter.
 15.    Jag vill begrunda dina befallningar
        och skåda på dina stigar.
 16.    Jag har min lust i dina stadgar,
        jag förgäter icke ditt ord.

 17.    Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
        då vill jag hålla ditt ord.
 18.    Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
        undren i din lag.
 19.    Jag är en främling på jorden;
        fördölj icke dina bud för mig.
 20.    Min själ är sönderkrossad
        av ständig trängtan efter dina rätter.
 21.    Du näpser de fräcka, de förbannade,
        dem som fara vilse från dina bud.
 22.    Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
        ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
 23.    Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
        men din tjänare begrundar dina stadgar;
 24.    ja, dina vittnesbörd äro min lust,
        de äro mina rådgivare.

 25.    Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
        behåll mig vid liv efter ditt ord.
 26.    Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
        lär mig dina stadgar.
 27.    Lär mig att förstå dina befallningars väg,
        så vill jag begrunda dina under.
 28.    Min själ gråter av bedrövelse;
        upprätta mig efter ditt ord.
 29.    Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
        och förunna mig din undervisning.
 30.    Jag har utvalt sanningens väg,
        dina rätter har jag ställt framför mig.
 31.    Jag håller mig till dina vittnesbörd;
        HERRE, låt mig icke komma på skam.
 32.    Jag vill löpa dina buds väg,
        ty du tröstar mitt hjärta.

 33.    Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
        så vill jag taga den i akt intill änden.
 34.    Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
        och hålla den av allt hjärta.
 35.    Led mig på dina buds stig,
        ty till den har jag behag.
 36.    Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
        och låt det icke vika av till orätt vinning.
 37.    Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
        behåll mig vid liv på dina vägar.
 38.    Uppfyll på din tjänare ditt tal,
        ty det leder till din fruktan.
 39.    Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
        ty dina rätter äro goda.
 40.    Se, jag längtar efter dina befallningar;
        behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.

 41.    Din nåd komme över mig, HERRE,
        din frälsning efter ditt tal;
 42.    Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
        ty jag förtröstar på ditt ord.
 43.    Ryck icke sanningens ord
            så helt och hållet bort ifrån min mun,
        ty jag hoppas på dina domar.
 44.    Så vill jag hålla din lag beständigt,
        ja, alltid och evinnerligen.
 45.    Låt mig gå fram på rymlig plats,
        ty jag begrundar dina befallningar.
 46.    Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
        och jag skall icke komma på skam.
 47.    Jag vill hava min lust i dina bud,
        ty de äro mig kära;
 48.    jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,
            ty de äro mig kära,
        och jag vill begrunda dina stadgar.

 49.    Tänk på ordet till din tjänare,
        eftersom du har givit mig hopp.
 50.    Det är min tröst i mitt lidande
        att ditt tal behåller mig vid liv.
 51.    De fräcka bespotta mig övermåttan;
        likväl viker jag icke ifrån din lag.
 52.    Jag tänker på dina domar i forna tider,
        HERRE, och jag varder tröstar.
 53.    Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
        därför att de övergiva din lag.
 54.    Dina stadgar äro lovsånger för mig
        i det hus där jag dväljes.
 55.    Jag tänker om natten på ditt namn,
        HERRE, och jag håller din lag.
 56.    Detta har blivit mig beskärt:
        att jag får taga dina befallningar i akt.

 57.    Min del är HERREN;
        jag har beslutit att hålla dina ord.
 58.    Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
        var mig nådig efter ditt tal.
 59.    Jag betänker mina vägar
        och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
 60.    Jag skyndar mig och dröjer icke
        att hålla dina bud.
 61.    De ogudaktigas snaror omgiva mig,
        men jag förgäter icke din lag.
 62.    Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
        för din rättfärdighets rätter.
 63.    Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
        och till dem som hålla dina befallningar.
 64.    Jorden är full av din nåd, o HERRE;
        lär mig dina stadgar.

 65.    Du gör din tjänare gott,
        HERRE, efter ditt ord.
 66.    Lär mig gott förstånd och kunskap,
        ty jag tror på dina bud.
 67.    Förrän jag fick lida, for jag vilse,
        men nu håller jag mig vid ditt tal.
 68.    Du är god och gör vad gott är;
        lär mig dina stadgar.
 69.    De fräcka hopspinna lögn mot mig,
        men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt.
 70.    Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
        men jag har min lust i din lag.
 71.    Det var mig gott att jag vart tuktad,
        så att jag fick lära mig dina stadgar.
 72.    Din muns lag är mig bättre
        än tusentals stycken guld och silver.

 73.    Dina händer hava gjort och berett mig;
        giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud.
 74.    De som frukta dig skola se mig och glädjas,
        ty jag hoppas på ditt ord.
 75.    HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
        och att du har tuktat mig i trofasthet.
 76.    Din nåd vare min tröst,
        såsom du har lovat din tjänare.
 77.    Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
        ty din lag är min lust.
 78.    På skam komme de fräcka,
            ty de hava gjort mig orätt utan sak;
        men jag vill begrunda dina befallningar.
 79.    Till mig må de vända sig, som frukta dig,
        och de om känna dina vittnesbörd.
 80.    Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
        så att jag icke kommer på skam.

 81.    Min själ trängtar efter din frälsning,
        jag hoppas på ditt ord.
 82.    Mina ögon trängta efter ditt tal,
        och jag säger: »När vill du trösta mig?»
 83.    Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
        men jag förgäter icke dina stadgar.
 84.    Huru få äro icke din tjänares dagar!
        När vill du hålla dom över mina förföljare?
 85.    De fräcka gräva gropar för mig,
        de som icke leva efter din lag.
 86.    Alla dina bud äro sanning;
        utan sak förföljer man mig; hjälp mig.
 87.    De hava så när fördärvat mig på jorden,
        fastän jag icke har övergivit dina befallningar.
 88.    Behåll mig vid liv efter din nåd,
        så vill jag hålla din muns vittnesbörd.

 89.    Evinnerligen, HERRE,
        står ditt ord fast i himmelen.
 90.    Från släkte till släkte varar din trofasthet;
        du har grundat jorden, och den består.
 91.    Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
        ty allting måste tjäna dig.
 92.    Om din lag icke hade varit min lust,
        så hade jag förgåtts i mitt elände.
 93.    Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
        ty genom dem har du behållit mig vid liv.
 94.    Jag är din, fräls mig;
        ty jag begrundar dina befallningar.
 95.    På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
        men jag aktar på dina vittnesbörd.
 96.    På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
        men ditt bud är omätligt i vidd.

 97.    Huru kär har jag icke din lag!
        Hela dagen begrundar jag den.
 98.    Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
        ty de tillhöra mig för evig tid.
 99.    Jag är klokare än alla mina lärare,
        ty jag begrundar dina vittnesbörd.
100.    Jag är förståndigare än de gamle,
        ty jag tager dina befallningar i akt.
101.    Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
        för att jag må hålla ditt ord.
102.    Jag viker icke ifrån dina rätter,
        ty du undervisar mig.
103.    Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
        Det är ljuvare än honung för min mun.
104.    Av dina befallningar får jag förstånd;
        därför hatar jag alla lögnens vägar.

105.    Ditt ord är mina fötters lykta
        och ett ljus på min stig.
106.    Jag har svurit och hållit det:
        att taga din rättfärdighets rätter i akt.
107.    Jag är storligen plågad;
        HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord.
108.    Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
        och lär mig dina rätter.
109.    Jag bär min själ[2] alltid i min hand,
        men jag förgäter icke din lag.
110.    De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
        men jag far icke vilse från dina befallningar.
111.    Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
        ty de äro mitt hjärtas fröjd.
112.    Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
        alltid och intill änden.

113.    Jag hatar dem som halta på båda sidor,
        men din lag har jag kär.
114.    Du är mitt beskärm och min sköld;
        jag hoppas på ditt ord.
115.    Viken bort ifrån mig, I onde;
        jag vill taga min Guds bud i akt.
116.    Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
        och låt mig icke komma på skam med mitt hopp.
117.    Stöd mig, så att jag varder frälst,
        så vill jag alltid se med lust på dina stadgar.
118.    Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
        ty förgäves är deras svek.
119.    Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
        därför har jag dina vittnesbörd kära.
120.    Av fruktan för dig ryser mitt kött,
        och jag rädes för dina domar.

121.    Jag övar rätt och rättfärdighet;
        du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
122.    Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
        låt icke de fräcka förtrycka mig.
123.    Mina ögon trängta efter din frälsning
        och efter din rättfärdighets tal.
124.    Gör med din tjänare efter din nåd,
        och lär mig dina stadgar.
125.    Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
        så att jag kan känna dina vittnesbörd.
126.    Det är tid för HERREN att handla,
        ty de hava gjort din lag om intet.
127.    Därför har jag dina bud kära
        mer än guld, jag, mer än fint guld.
128.    Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
        men alla lögnens vägar hatar jag.

129.    Underbara äro dina vittnesbörd,
        därför tager min själ dem i akt.
130.    När dina ord upplåtas, giva de ljus
        och skänka förstånd åt de enfaldiga.
131.    Jag spärrar upp min mun och flämtar,
        ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
132.    Vänd dig till mig och var mig nådig,
        såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
133.    Gör mina steg fasta genom ditt tal,
        och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
134.    Förlossa mig från människors förtryck,
        så vill jag hålla dina befallningar.
135.    Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
        och lär mig dina stadgar.
136.    Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
        därför att man icke håller din lag.

137.    HERRE, du är rättfärdig,
        och dina domar äro rättvisa.
138.    Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
        och i stor trofasthet.
139.    Jag förtäres av nitälskan,
        därför att mina ovänner förgäta dina ord.
140.    Ditt tal är väl luttrat,
        och din tjänare har det kärt.
141.    Jag är ringa och föraktad,
        men jag förgäter icke dina befallningar.
142.    Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
        och din lag är sanning.
143.    Nöd och trångmål hava träffat mig,
        men dina bud äro min lust.
144.    Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
        giv mig förstånd, så att jag får leva.

145.    Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
        jag vill taga dina stadgar i akt.
146.    Jag ropar till dig, fräls mig,
        så vill jag hålla dina vittnesbörd.
147.    Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
        jag hoppas på dina ord.
148.    Mina ögon hasta före nattens väkter
        till att begrunda ditt tal.
149.    Hör min röst efter din nåd;
        HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
150.    Nära äro de som jaga efter skändlighet,
        de som äro långt ifrån din lag.
151.    Nära är ock du, HERRE,
        och alla dina bud äro sanning.
152.    Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
        att du har stadgat dem för evig tid.

153.    Se till mitt lidande och rädda mig,
        ty jag förgäter icke din lag.
154.    Utför min sak och förlossa mig;
        behåll mig vid liv efter ditt tal.
155.    Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
        ty de fråga icke efter dina stadgar.
156.    HERRE, din barmhärtighet är stor;
        behåll mig vid liv efter dina rätter.
157.    Mina förföljare och ovänner äro många,
        men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
158.    När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
        därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
159.    Se därtill att jag har dina befallningar kära;
        HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
160.    Summan av ditt ord är sanning,
        och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.

161.    Furstar förfölja mig utan sak,
        men mitt hjärta fruktar för dina ord.
162.    Jag fröjdar mig över ditt tal
        såsom den som vinner stort byte.
163.    Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
        men din lag har jag kär.
164.    Jag lovar dig sju gånger om dagen
        för din rättfärdighets rätter.
165.    Stor frid äga de som hava din lag kär,
        och intet finnes, som bringar dem på fall.
166.    Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
        och jag gör efter dina bud.
167.    Min själ håller dina vittnesbörd,
        och jag har dem storligen kära.
168.    Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
        ty du känner alla mina vägar.

169.    HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
        giv mig förstånd efter ditt ord.
170.    Min bön komme inför ditt ansikte;
        rädda mig efter ditt tal.
171.    Mina läppar må flöda över av lov,
        ty du lär mig dina stadgar.
172.    Min tunga sjunge om ditt ord,
        ty alla dina bud äro rättfärdiga.
173.    Din hand vare mig till hjälp,
        ty jag har utvalt dina befallningar.
174.    Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
        och din lag är min lust.
175.    Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
        och låt dina rätter hjälpa mig.
176.    Om jag far vilse, så uppsök din tjänare
            såsom ett förlorat får,
        ty jag förgäter icke dina bud.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
[2]  Se Själ i Ordförkl.
*19/c0 Psaltaren, 120 Psalmen
                        Psaltaren, 120 Psalmen

                    Bönerop mot fienders falskhet.

  1.  En vallfartssång.

        Jag ropar till HERREN i min nöd,
        och han svarar mig.
  2.    HERRE, rädda min själ
            från lögnaktiga läppar,
            från en falsk tunga.
  3.    Varmed bliver du lönad,
            både nu och allt framgent,
            du falska tunga?
  4.    Jo, med en våldsverkares skarpa pilar
            och med glödande ginstkol.

  5.    Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land
        och bo ibland Kedars hyddor!
  6.    Länge nog har min själ måst bo
            ibland dem som hata friden.
  7.    Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,
            äro de redo till strid.
*19/c1 Psaltaren, 121 Psalmen
                        Psaltaren, 121 Psalmen

                    Förtröstan på Herrens beskydd.

  1.  En vallfartssång.

        Jag lyfter mina ögon upp till bergen:
        varifrån skall min hjälp komma?
  2.    Min hjälp kommer från HERREN,
        som har gjort himmel och jord.

  3.    Icke skall han låta din fot vackla,
        icke slumrar han som bevarar dig!
  4.    Nej, han som bevarar Israel,
            han slumrar icke,
            han sover icke.

  5.    HERREN är den som bevarar dig,
            HERREN är ditt skygd
            på din högra sida.
  6.    Solen skall icke
            skada dig om dagen,
            ej heller månen om natten.

  7.    HERREN skall bevara dig
            för allt ont,
            han skall bevara din själ.
  8.    HERREN skall bevara
            din utgång och din ingång,
            från nu och till evig tid.
*19/c2 Psaltaren, 122 Psalmen
                        Psaltaren, 122 Psalmen

                    Välönskningar över Jerusalem.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Jag gladdes, när man sade till mig:
        »Vi skola gå till HERRENS hus.»

  2.    Våra fötter fingo träda in
        i dina portar, Jerusalem,
  3.    Jerusalem, du nyuppbyggda stad,
        där hus sluter sig väl till hus,
  4.    dit stammarna draga upp,
            HERRENS stammar,
            efter lagen för Israel,
        till att prisa HERRENS namn.
  5.    Ty där äro ställda
            domarstolar,
        stolar för Davids hus.

  6.    Önsken Jerusalem frid;
        ja, dem gånge väl, som älska dig.
  7.    Frid vare inom dina murar,
        välgång i dina palats!
  8.    För mina bröders och vänners skull
        vill jag tillsäga dig frid.
  9.    För HERRENS, vår Guds, hus' skull
        vill jag söka din välfärd.
*19/c3 Psaltaren, 123 Psalmen
                        Psaltaren, 123 Psalmen

                     Bön om hjälp mot föraktare.

  1.  En vallfartssång.

        Jag lyfter mina ögon upp till dig,
            du som bor i himmelen.
  2.    Ja, såsom tjänares ögon skåda
            på deras herres hand,
        såsom en tjänarinnas ögon
            på hennes frus hand,
        så skåda våra ögon
            upp till HERREN, vår Gud,
            till dess han varder oss nådig.

  3.    Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,
        ty vi äro rikligen mättade med förakt.
  4.    Rikligen mättad är vår själ
            med de säkras bespottelse,
            med de högmodigas förakt.
*19/c4 Psaltaren, 124 Psalmen
                        Psaltaren, 124 Psalmen

                Tacksägelse för räddning ur stor fara.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Om HERREN icke hade varit med oss
        -- så säge Israel --
  2.    om HERREN icke hade varit med oss,
        när människorna reste sig upp emot oss,
  3.    då hade de uppslukat oss levande,
        när deras vrede upptändes mot oss;
  4.    då hade vattnen fördränkt oss,
        strömmen gått över vår själ;
  5.    ja, då hade de gått över vår själ,
        de svallande vattnen.

  6.    Lovad vare HERREN
        för att han ej gav oss
            till rov åt deras tänder!
  7.    Vår själ kom undan såsom en fågel
            ur fågelfängarnas snara;
        snaran gick sönder,
            och vi kommo undan.

  8.    Vår hjälp är i HERRENS namn,
        hans som har gjort himmel och jord.
*19/c5 Psaltaren, 125 Psalmen
                        Psaltaren, 125 Psalmen

                       HERREN beskyddar Israel.

  1.  En vallfartssång.

        De som förtrösta på HERREN,
        de likna Sions berg, som icke vacklar,
            utan förbliver evinnerligen.
  2.    Jerusalem omhägnas av berg,
        och HERREN omhägnar sitt folk,
            ifrån nu och till evig tid.
  3.    Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva
            över de rättfärdigas arvslott,
        på det att de rättfärdiga ej må uträcka
            sina händer till orättfärdighet.

  4.    Gör gott, o HERRE, mot de goda
        och mot dem som hava redliga hjärtan.
  5.    Men dem som vika av på vrånga vägar,
        dem rycke HERREN bort
            tillika med ogärningsmännen.
        Frid vare över Israel!
*19/c6 Psaltaren, 126 Psalmen
                        Psaltaren, 126 Psalmen

                     Tåreutsäde och glädjeskörd.

  1.  En vallfartssång.

        När HERREN åter
            upprättade Sion,
        då voro vi såsom drömmande.
  2.    Då blev vår mun
            uppfylld med löje
        och vår tunga med jubel;
        då sade man bland hedningarna:
            »HERREN har gjort
            stora ting med dem.»
  3.    Ja, HERREN hade gjort
            stora ting med oss;
        däröver voro vi glada.

  4.    HERRE, upprätta oss igen,
        såsom du återför
            bäckarna i Sydlandet.
  5.    De som så med tårar
            skola skörda med jubel.
  6.    De gå åstad gråtande
            och bära sitt utsäde;
        de komma åter med jubel
            och bära sina kärvar.
*19/c7 Psaltaren, 127 Psalmen
                        Psaltaren, 127 Psalmen

                 All välsignelse kommer från HERREN.

  1.  En vallfartssång; av Salomo.

        Om HERREN icke bygger huset,
        så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.
        Om HERREN icke bevarar staden,
        så vakar väktaren fåfängt.
  2.    Det är fåfängt att I bittida stån upp
        och sent gån till vila,
        och äten eder bröd med vedermöda;
        detsamma giver han åt sina vänner,
            medan de sova.

  3.    Se, barn äro en HERRENS gåva,
            livsfrukt en lön.
  4.    Likasom pilar i en hjältes hand,
            så äro söner som man får vid unga år.
  5.    Säll är den man som har sitt koger
            fyllt av sådana.
        De komma icke på skam, när de mot fiender
            föra sin talan i porten.
*19/c8 Psaltaren, 128 Psalmen
                        Psaltaren, 128 Psalmen

                   Den gudfruktiges husliga lycka.

  1.  En vallfartssång.

        Säll är envar som fruktar HERREN
            och vandrar på hans vägar.
  2.    Ja, av dina händers arbete
            får du njuta frukten;
            säll är du, och väl dig!
  3.    Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru,
            därinne i ditt hus,
        lika olivtelningar dina barn,
            omkring ditt bord.
  4.    Ty se, så varder den man välsignad,
            som fruktar HERREN.

  5.    HERREN välsigne dig från Sion;
        må du få se Jerusalems välgång
            i alla dina livsdagar,
  6.    och må du få se barn av dina barn.
            Frid över Israel!
*19/c9 Psaltaren, 129 Psalmen
                        Psaltaren, 129 Psalmen

                       Sions fienders vanmakt.

  1.  En vallfartssång.

        Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom
            -- så säge Israel --
  2.    mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,
            dock blevo de mig ej övermäktiga.
  3.    På min rygg hava plöjare plöjt
            och dragit upp långa fåror.
  4.    Men HERREN är rättfärdig och har huggit av
            de ogudaktigas band.

  5.    De skola komma på skam och vika tillbaka,
            så många som hata Sion.
  6.    De skola bliva lika gräs på taken,
        som vissnar, förrän det har vuxit upp;
  7.    ingen skördeman fyller därmed sin hand,
            ingen kärvbindare sin famn,
  8.    och de som gå där fram kunna icke säga:
        »HERRENS välsignelse vare över eder!
        Vi välsigna eder
            i HERRENS namn.»
*19/d0 Psaltaren, 130 Psalmen
                        Psaltaren, 130 Psalmen

                   Bön ur djupen om förlåtelse och
                             förlossning.

  1.  En vallfartssång.

        Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
  2.    Herre, hör min röst,
        låt dina öron akta på
            mina böners ljud.

  3.    Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,
            Herre, vem kan då bestå?
  4.    Dock, hos dig är ju förlåtelse,
            på det att man må frukta dig.

  5.    Jag väntar efter HERREN,
            min själ väntar,
            och jag hoppas på hans ord.
  6.    Min själ väntar efter Herren
            mer än väktarna efter morgonen,
            ja, mer än väktarna efter morgonen.

  7.    Hoppas på HERREN, Israel;
            ty hos HERREN är nåd,
        och mycken förlossning är hos honom.
  8.    Och han skall förlossa Israel
            från alla dess missgärningar.
*19/d1 Psaltaren, 131 Psalmen
                        Psaltaren, 131 Psalmen

                        Stilla undergivenhet.

  1.  En vallfartssång; av David.

        HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är,
        och mina ögon se ej efter vad upphöjt är,
        och jag umgås icke med stora ting,
        med ting som äro mig för svåra.
  2.    Nej, jag har lugnat och stillat min själ;
        såsom ett avvant barn i sin moders famn,
        ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

  3.    Hoppas på HERREN, Israel,
        från nu och till evig tid.
*19/d2 Psaltaren, 132 Psalmen
                        Psaltaren, 132 Psalmen

                 Davids löfte till HERREN och HERRENS
                          löfte till David.

  1.  En vallfartssång.

        Tänk, HERRE, David till godo,
        på allt vad han fick lida,
  2.    han som svor HERREN en ed
        och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
  3.    »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
        ej heller bestiga mitt viloläger,
  4.    jag skall icke unna mina ögon sömn
        eller mina ögonlock slummer,
  5.    förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
        en boning åt den Starke i Jakob.»

  6.    Ja, vi hörde därom i Efrata,
        vi förnummo det i skogsbygden.
  7.    Låtom oss gå in i hans boning,
        tillbedja vid hans fotapall.

  8.    Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
        du och din makts ark.
  9.    Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
        och dina fromma juble.
 10.    För din tjänare Davids skull
        må du icke visa tillbaka din smorde.

 11.    HERREN har svurit David
        en osviklig ed, som han icke skall rygga:
        »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
 12.    Om dina barn hålla mitt förbund
        och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
        så skola ock deras barn till evig tid
        få sitta på din tron.
 13.    Ty HERREN har utvalt Sion,
        där vill han hava sin boning.
 14.    Detta är min vilostad till evig tid;
        här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
 15.    Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
        åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
 16.    Dess präster skall jag kläda i frälsning,
        och dess fromma skola jubla högt.
 17.    Där skall jag låta ett horn[1] skjuta upp åt David;
        där har jag rett till en lampa åt min smorde.
 18.    Hans fiender skall jag kläda i skam,
        men på honom skall hans krona glänsa.»

[1]  Se Horn i Ordförkl.
*19/d3 Psaltaren, 133 Psalmen
                        Psaltaren, 133 Psalmen

                      Välsignelsen av de frommas
                           brödragemenskap.

  1.  En vallfartssång; av David.

        Se huru gott och ljuvligt det är
        att bröder bo endräktigt tillsammans.
  2.    Det är likt den dyrbara oljan på huvudet,
            som flyter ned i skägget,
        ned i Arons skägg, som flyter ned
            över linningen på hans kläder.
  3.    Det är likt Hermons dagg, som faller ned
            på Sions-bergen.
        Ty där beskär HERREN välsignelse,
            liv till evig tid.
*19/d4 Psaltaren, 134 Psalmen
                        Psaltaren, 134 Psalmen

                 Välsignelse från HERREN över dem som
                           välsigna HERREN.

  1.  En vallfartssång.

        Upp, välsignen HERREN,
            alla I HERRENS tjänare,
        I som stån om natten
            i HERRENS hus.
  2.    Lyften edra händer upp mot helgedomen
            och välsignen HERREN.

  3.    HERREN välsigne dig från Sion,
        han som har gjort himmel och jord.
*19/d5 Psaltaren, 135 Psalmen
                        Psaltaren, 135 Psalmen

                Lov till Herren för hans stora under.

  1.    Halleluja!
        Loven HERRENS namn,
        loven det, i HERRENS tjänare,
  2.    I som stån i HERRENS hus,
        i gårdarna till vår Guds hus.
  3.    Loven HERREN, ty HERREN är god,
        lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

  4.    Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
        Israel till sin egendom.
  5.    Ty jag vet att HERREN är stor,
        att vår Herre är förmer än alla gudar.

  6.    HERREN kan göra
            allt vad han vill,
        i himmelen och på jorden,
        i haven och i alla djup;
  7.    han som låter regnskyar stiga upp
            från jordens ända,
        han som låter ljungeldar komma med regn
        och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
  8.    han som slog de förstfödda i Egypten,
        både människor och boskap;
  9.    han som sände tecken och under
            över dig, Egypten,
        över Farao och alla hans tjänare;
 10.    han som slog stora folk
        och dräpte mäktiga konungar:
 11.    Sihon, amoréernas konung,
        och Og, konungen i Basan,
        med alla Kanaans riken,
 12.    och gav deras land till arvedel,
        till arvedel åt sitt folk Israel.

 13.    HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
        HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
 14.    Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
        och över sina tjänare förbarmar han sig.

 15.    Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
        verk av människohänder.
 16.    De hava mun och tala icke,
        de hava ögon och se icke,
 17.    de hava öron och lyssna icke till,
        och ingen ande är i deras mun.
 18.    De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
        ja, alla som förtrösta på dem.

 19.    I av Israels hus, loven HERREN;
        I av Arons hus, loven HERREN;
 20.    I av Levis hus, loven HERREN;
        I som frukten HERREN[1], loven HERREN.
 21.    Lovad vare HERREN från Sion,
        han som bor i Jerusalem!

        Halleluja!

[1]  Se Frukta Gud i Ordförkl.
*19/d6 Psaltaren, 136 Psalmen
                        Psaltaren, 136 Psalmen

                Tacksägelse till HERREN för hans stora
                         under och eviga nåd.

  1.    Tacken HERREN, ty han är god,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
  2.    Tacken gudarnas Gud,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
  3.    Tacken herrarnas HERRE,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  4.    honom som allena gör stora under,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  5.    honom som har gjort himmelen med förstånd,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  6.    honom som har utbrett jorden över vattnen,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
  7.    honom som har gjort de stora ljusen,
            ty hans nåd varar evinnerligen:
  8.    solen till att råda över dagen,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
  9.    månen och stjärnorna till att råda över natten,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 10.    honom som slog Egypten i dess förstfödda,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 11.    och som förde Israel ut därifrån,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 12.    med stark hand och uträckt arm,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 13.    honom som delade Röda havet itu,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 14.    och lät Israel gå mitt därigenom,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 15.    och kringströdde Farao och hans här i Röda havet,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 16.    honom som förde sitt folk genom öknen,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 17.    honom som slog stora konungar,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 18.    och dräpte väldiga konungar,
            ty hans nåd varar evinnerligen:
 19.    Sihon, amoréernas konung,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 20.    och Og, konungen i Basan,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 21.    och som gav deras land till arvedel,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 22.    till arvedel åt sin tjänare Israel,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 23.    honom som tänkte på oss i vår förnedring,
            ty hans nåd varar evinnerligen,
 24.    och som ryckte oss ur våra ovänners våld,
            ty hans nåd varar evinnerligen;
 25.    honom som giver mat åt allt levande,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
 26.    Tacken himmelens Gud,
            ty hans nåd varar evinnerligen.
*19/d7 Psaltaren, 137 Psalmen
                        Psaltaren, 137 Psalmen

                          Vid Babels floder.

  1.    Vid Babels floder,
            där sutto vi och gräto,
        när vi tänkte på Sion.
  2.    I pilträden som där voro
            hängde vi upp våra harpor.

  3.    Ty de som höllo oss fångna
            bådo oss där att sjunga,
        och våra plågare
            bådo oss vara glada:
        »Sjungen för oss
            en av Sions sånger.»

  4.    Huru skulle vi kunna sjunga
            HERRENS sång
            i främmande land?
  5.    Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,
            så förgäte min högra hand sin tjänst.

  6.    Min tunga låde vid min gom,
            om jag upphör att tänka på dig,
        om jag icke låter Jerusalem
            vara min allra högsta glädje.

  7.    Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,
            och straffa Edoms barn,
        dem som ropade: »Riven ned, riven ned det
            ända till grunden.»

  8.    Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
        säll är den som får vedergälla dig
        allt vad du har gjort oss.
  9.    Säll är den som får gripa dina späda barn
        och krossa dem mot klippan.
*19/d8 Psaltaren, 138 Psalmen
                        Psaltaren, 138 Psalmen

                Tacksägelse till HERREN, den store och
                               nådige.

  1.  Av David.

        Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
        inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
  2.    Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
        och prisa ditt namn
            för din nåd och sanning,
        ty du har gjort ditt löftesord stort
        utöver allt vad ditt namn hade sagt.
  3.    När jag ropade, svarade du mig;
        du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

  4.    HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
        när de få höra din muns tal.
  5.    De skola sjunga om HERRENS vägar,
        ty HERRENS ära är stor.
  6.    Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
        och han känner den högmodige fjärran ifrån.

  7.    Om ock min väg går genom nöd,
            så behåller du mig vid liv;
        du räcker ut din hand till värn
            mot mina fienders vrede,
        och din högra hand frälsar mig.
  8.    HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
        HERRE, din nåd varar evinnerligen;
        övergiv icke dina händers verk.
*19/d9 Psaltaren, 139 Psalmen
                        Psaltaren, 139 Psalmen

                      HERREN, den allvetande och
                        allestädesnärvarande.

  1.  För sångmästaren; av David; en psalm.

        HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
  2.    Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
        du förstår mina tankar fjärran ifrån.
  3.    Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
        och med alla mina vägar är du förtrogen.
  4.    Ty förrän ett ord är på min tunga,
        se, så känner du, HERRE, det till fullo.
  5.    Du omsluter mig på alla sidor
        och håller mig i din hand.
  6.    En sådan kunskap är mig alltför underbar;
        den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

  7.    Vart skall jag gå för din Ande,
        och vart skall jag fly för ditt ansikte?
  8.    Fore jag upp till himmelen, så är du där,
        och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

  9.    Toge jag morgonrodnadens vingar,
        gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
 10.    så skulle också där din hand leda mig
        och din högra hand fatta mig.
 11.    Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
        och ljuset bliva natt omkring mig»,
 12.    så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
        natten skulle lysa såsom dagen:
        ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

 13.    Ty du har skapat mina njurar,
        du sammanvävde mig i min moders liv.
 14.    Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
        ja, underbara äro dina verk,
        min själ vet det väl.
 15.    Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
        när jag bereddes i det fördolda,
        när jag bildades i jordens djup.
 16.    Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
        alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
        de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

 17.    Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
        huru stor är icke deras mångfald!
 18.    Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
        när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

 19.    Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
        Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
 20.    de som tala om dig med ränker i sinnet,
        de som hava bragt dina städer i fördärv!
 21.    Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
        Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
 22.    Jag hatar dem med starkaste hat;
        ja, mina fiender hava de blivit.

 23.    Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
        pröva mig och känn mina tankar,
 24.    och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
        och led mig på den eviga vägen.
*19/e0 Psaltaren, 140 Psalmen
                        Psaltaren, 140 Psalmen

                Bön om skydd mot våld och onda tungor.

  1.  För sångmästaren; en psalm av David.

  2.    Rädda mig, HERRE,
            från onda människor,
        bevara mig från våldets män,
  3.    för dem som uttänka
            ont i sina hjärtan
        och dagligen rota sig samman till strid.
  4.    De vässa sina tungor
            likasom ormar,
        huggormsgift är inom deras läppar.  Sela.

  5.    Bevara mig, HERRE,
            för de ogudaktigas händer,
        beskydda mig för våldets män,
        som uttänka planer
            för att bringa mig på fall.
  6.    Stolta människor lägga ut för mig
            snaror och garn;
        de breda ut nät
            invid vägens rand,
        giller sätta de för mig.  Sela.

  7.    Jag säger till HERREN:
            »Du är min Gud.»
        Lyssna, o HERRE,
            till mina böners ljud.
  8.    HERRE, Herre,
            du min starka hjälp,
        du beskärmar mitt huvud,
            på stridens dag.
  9.    Tillstäd icke, HERRE;
            vad de ogudaktiga begära;
        låt deras anslag ej lyckas,
            de skulle eljest förhäva sig.  Sela.

 10.    Över de mäns huvuden,
            som omringa mig,
        må den olycka komma,
            som deras läppar bereda.
 11.    Eldsglöd må regna över dem;
        må de kastas i eld,
        i djup som de ej komma upp ur.
 12.    En förtalets man
            skall ej bestå i landet;
        en ond våldsman skall jagas,
            med slag på slag.

 13.    Jag vet att HERREN skall utföra
            den betrycktes sak
            och skaffa de fattiga rätt.
 14.    Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
        och de redliga bo inför ditt ansikte.
*19/e1 Psaltaren, 141 Psalmen
                        Psaltaren, 141 Psalmen

               Bön om hjälp mot frestelser och fiender.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, jag ropar till dig,
            skynda till mig;
        lyssna till min röst,
            då jag nu ropar till dig.
  2.    Min bön gälle inför dig
            såsom ett rökoffer,
        mina händers upplyftande
            såsom ett aftonoffer.

  3.    Sätt, o HERRE,
            en vakt för min mun,
        bevaka mina läppars dörr.
  4.    Låt icke mitt hjärta
            vika av till något ont,
        till att öva ogudaktighetens gärningar
        tillsammans med män som göra vad orätt är;
        av deras läckerheter vill jag icke äta.

  5.    Må den rättfärdige slå mig
            i kärlek och straffa mig;
        det är såsom olja på huvudet,
            och mitt huvud skall icke försmå det.

        Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas,
        genom att det går dem illa;
  6.    deras ledare skola störtas
            ned utför klippan,
        och man skall då höra
            att mina ord äro ljuvliga.

  7.    Såsom när man har plöjt
            och ristat upp jorden,
        så ligga våra ben kringströdda
            vid dödsrikets rand.
  8.    Ja, till dig, HERRE,
            Herre, se mina ögon;
        till dig tager jag min tillflykt,
            förkasta icke min själ.

  9.    Bevara mig för de snaror
            som de lägga ut på min väg
        och för ogärningsmännens giller.
 10.    De ogudaktiga falle i sina egna garn,
        medan jag går oskadd förbi.
*19/e2 Psaltaren, 142 Psalmen
                        Psaltaren, 142 Psalmen

               Rop om räddning ifrån förföljares våld.

  1.  En sång av David; en bön, när han var i grottan.

  2.    Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
        jag höjer min röst och beder till HERREN.
  3.    Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
        min nöd kungör jag för honom.
  4.    När min ande försmäktar i mig,
        är du den som känner min stig.

        På den väg där jag skall gå
        hava de lagt ut snaror för mig.
  5.    Skåda på min högra sida och se:
        där finnes ingen som kännes vid mig.
        Ingen tillflykt återstår för mig,
        ingen finnes, som frågar efter min själ.

  6.    Jag ropar till dig, o HERRE,
        jag säger: »Du är min tillflykt,
        min del i de levandes land.»
  7.    Akta på mitt rop,
        ty jag är i stort elände;
        rädda mig från mina förföljare,
        ty de äro mig övermäktiga.
  8.    För min själ ut ur fängelset,
        så att jag får prisa ditt namn.
        Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,
        när du gör väl mot mig.
*19/e3 Psaltaren, 143 Psalmen
                        Psaltaren, 143 Psalmen

                         Klagan och åkallan.

  1.  En psalm av David.

        HERRE, hör min bön,
        lyssna till min åkallan,
        svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
  2.    Och gå icke till doms med din tjänare,
        ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

  3.    Se, fienden förföljer min själ,
        han trampar mitt liv till jorden;
        han lägger mig i mörker
        såsom de längesedan döda.
  4.    Och min ande försmäktar i mig,
        mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

  5.    Jag tänker på forna dagar,
        jag begrundar alla dina gärningar,
        dina händers verk eftersinnar jag.
  6.    Jag uträcker mina händer till dig;
        såsom ett törstigt land
            längtar min själ efter dig.  Sela.

  7.    HERRE, skynda att svara mig,
            ty min ande förgås;
        dölj icke ditt ansikte för mig,
        må jag ej varda lik dem
            som hava farit ned i graven.
  8.    Låt mig bittida förnimma din nåd,
            ty jag förtröstar på dig.
        Kungör mig den väg som jag bör vandra,
        ty till dig upplyfter jag min själ.

  9.    Rädda mig från mina fiender, HERRE;
            hos dig söker jag skygd.
 10.    Lär mig att göra din vilja,
            ty du är min Gud;
        din gode Ande lede mig
            på jämn mark.

 11.    HERRE, behåll mig vid liv
            för ditt namns skull;
        tag min själ ut ur nöden
            för din rättfärdighets skull.
 12.    Utrota mina fiender för din nåds skull,
        och förgör alla dem som tränga min själ;
        ty jag är din tjänare.
*19/e4 Psaltaren, 144 Psalmen
                        Psaltaren, 144 Psalmen

                 Tacksägelse och bön om räddning och
                               välgång.

  1.  Av David.

        Lovad vare HERREN, min klippa,
        han som lärde mina armar att kriga,
        mina händer att strida;
  2.    min nåds Gud och min borg,
        mitt värn och min räddare,
        min sköld och min tillflykt,
        han som lägger mitt folk under mig.

  3.    HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,
        en människoson, att du tänker på honom?
  4.    En människa är lik en fläkt,
        hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

  5.    HERRE, sänk din himmel och far ned,
        rör vid bergen, så att de ryka.
  6.    Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,
        skjut dina pilar och förvirra dem.
  7.    Räck ut dina händer från höjden,
        fräls mig och rädda mig
            ur de stora vattnen,
            ur främlingarnas hand,
  8.    vilkas mun talar lögn
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

  9.    Gud, en ny sång
            vill jag sjunga till din ära,
        till tiosträngad psaltare
            vill jag lovsjunga dig,
 10.    dig som giver seger åt konungarna,
        dig som frälste din tjänare David
            från det onda svärdet.
 11.    Fräls mig och rädda mig
            ur främlingarnas hand,
        vilkas mun talar lögn,
            och vilkas högra hand
            är en falskhetens hand.

 12.    När våra söner stå i sin ungdom
            såsom högväxta plantor,
        våra döttrar lika hörnstoder,
            huggna såsom för palatser;
 13.    när våra visthus äro fulla
            och skänka förråd på förråd;
        när våra får öka sig tusenfalt,
            ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
 14.    när våra oxar gå rikt lastade;
        när ingen rämna har brutits i muren
            och ingen nödgas draga ut såsom fånge,
        när intet klagorop höres på våra gator --
 15.    saligt är det folk som det så går;
        ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
*19/e5 Psaltaren, 145 Psalmen
                        Psaltaren, 145 Psalmen[1]

                     HERRENS storhet och godhet.

  1.  En lovsång av David.

        Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
        och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

  2.    Jag vill dagligen lova dig och prisa
        ditt namn alltid och evinnerligen

  3.    Stor är HERREN och högtlovad,
        ja, hans storhet är outrannsaklig.

  4.    Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
        de förkunna dina väldiga gärningar.

  5.    Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
        och dina underfulla verk.

  6.    Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;
        dina storverk skall jag förtälja.

  7.    Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
        och jubla över din rättfärdighet.

  8.    Nådig och barmhärtig är HERREN,
        långmodig och stor i mildhet.

  9.    HERREN är god mot alla
        och förbarmar sig över alla sina verk.

 10.    Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig,
        och dina fromma skola lova dig.

 11.    De skola tala om ditt rikes ära,
        och din makt skola de förkunna.

 12.    Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar
        och ditt rikes ära och härlighet.

 13.    Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
        och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

 14.    HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,
        och han upprättar alla nedböjda.

 15.    Allas ögon vänta efter dig,
        och du giver dem deras mat i rätt tid.

 16.    Du upplåter din hand
        och mättar allt levande med nåd.

 17.    HERREN är rättfärdig i alla sina vägar
        och nådig i alla sina verk.

 18.    HERREN är nära alla dem som åkalla honom,
        alla dem som åkalla honom uppriktigt.

 19.    Han gör vad de gudfruktiga begära
        och hör deras rop och frälsar dem.

 20.    HERREN bevarar alla dem som älska honom,
        men alla ogudaktiga skall han förgöra.

 21.    Min mun skall uttala HERREN lov,
        och allt kött skall prisa hans heliga namn
            alltid och evinnerligen.

[1]  Alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
*19/e6 Psaltaren, 146 Psalmen
                        Psaltaren, 146 Psalmen

                    Lovsång till Herren, den rätte
                              hjälparen.

  1.    Halleluja!
        Lova HERREN, min själ.
  2.    Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
        jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

  3.    Förliten eder icke på furstar,
        icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
  4.    Hans ande måste sin väg,
            han vänder tillbaka till den jord
            varav han är kommen;
        då varda hans anslag om intet.

  5.    Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
        den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
  6.    till honom som har gjort himmelen och jorden
        och havet och allt vad i dem är,
        till honom som håller tro evinnerligen,
  7.    som skaffar rätt åt de förtryckta,
        som giver bröd åt de hungrande.

        HERREN löser de fångna,
  8.    HERREN öppnar de blindas ögon,
        HERREN upprättar de nedböjda,
        HERREN älskar de rättfärdiga,
  9.    HERREN bevarar främlingar,
        faderlösa och änkor uppehåller han;
        men de ogudaktigas väg vänder han i villa.

 10.    HERREN är konung evinnerligen,
        din Gud, Sion, från släkte till släkte.

        Halleluja!
*19/e7 Psaltaren, 147 Psalmen
                        Psaltaren, 147 Psalmen

               Lovsång till HERREN, den allsmäktige och
                               allgode.

  1.    Halleluja!
        Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
        ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
  2.    HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
        Israels fördrivna samlar han tillhopa.
  3.    Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
        och deras sår förbinder han.
  4.    Han bestämmer stjärnornas mängd,
        han nämner dem alla vid namn.
  5.    Vår Herre är stor och väldig i kraft,
        hans förstånd har ingen gräns.
  6.    HERREN uppehåller de ödmjuka,
        men de ogudaktiga slår han till jorden.

  7.    Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
        lovsjungen vår Gud till harpa,
  8.    honom som betäcker himmelen med moln,
        honom som bereder regn åt jorden,
        honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
  9.    honom som giver föda åt djuren,
        åt korpens ungar som ropa.
 10.    Han har icke sin lust i hästens styrka,
        hans behag står ej till mannens snabbhet.
 11.    HERRENS behag står till dem som frukta honom,
        till dem som hoppas på hans nåd.

 12.    Jerusalem, prisa HERREN;
        Sion, lova din Gud.
 13.    Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
        han har välsignat dina barn i dig.
 14.    Han skaffar dina gränser frid,
        han mättar dig med bästa vete.
 15.    Han låter sitt tal gå ut till jorden,
        hans ord löper åstad med hast.
 16.    Han låter snö falla såsom ull,
        rimfrost strör han ut såsom aska.
 17.    Han kastar sitt hagel såsom smulor;
        vem kan bestå för hans frost?
 18.    Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
        sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
 19.    Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
        för Israel sina stadgar och rätter.
 20.    Så har han icke gjort för något hednafolk;
        och hans rätter, dem känna de icke.

        Halleluja!
*19/e8 Psaltaren, 148 Psalmen
                        Psaltaren, 148 Psalmen

                  Himmel och jord uppmanas att lova
                               HERREN.

  1.    Halleluja!

        Loven HERREN från himmelen,
        loven honom i höjden.
  2.    Loven honom, alla hans änglar,
        loven honom, all hans här.
  3.    Loven honom, sol och måne,
        loven honom, alla lysande stjärnor.
  4.    Loven honom, I himlars himlar
        och I vatten ovan himmelen.

  5.    Ja, de må lova HERRENS namn,
        ty han bjöd, och de blevo skapade.
  6.    Och han gav dem deras plats
            för alltid och för evigt;
        han gav dem en lag,
            och ingen överträder den.

  7.    Loven HERREN från jorden,
        I havsdjur och alla djup,
  8.    eld och hagel,
            snö och töcken,
        du stormande vind,
            som uträttar hans befallning,
  9.    I berg och alla höjder,
        I fruktträd och alla cedrar,
 10.    I vilda djur och all boskap,
        I kräldjur och bevingade fåglar,
 11.    I jordens konungar och alla folk,
        I furstar och alla domare på jorden,
 12.    I ynglingar, så ock I jungfrur,
        I gamle med de unga.

 13.    Ja, de må lova HERRENS namn,
        ty hans namn allena är högt,
        hans majestät når över jorden och himmelen.
 14.    Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk --
        ett ämne till lovsång
            för alla hans fromma,
        för Israels barn,
            det folk som står honom nära.

        Halleluja!
*19/e9 Psaltaren, 149 Psalmen
                        Psaltaren, 149 Psalmen

                     Uppfordran till HERRENS lov.

  1.    Halleluja!

        Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
        hans lov i de frommas församling.
  2.    Israel glädje sig över sin skapare,
        Sions barn fröjde sig över sin konung.
  3.    Må de lova hans namn under dans,
        till puka och harpa må de lovsjunga honom.
  4.    Ty HERREN har behag till sitt folk,
        han smyckar de ödmjuka med frälsning.
  5.    De fromma fröjde sig och give honom ära,
        de juble på sina läger.
  6.    Guds lov skall vara i deras mun
        och ett tveeggat svärd i deras hand,
  7.    för att utkräva hämnd på hedningarna
        och hemsöka folken med tuktan,
  8.    för att binda deras konungar med kedjor
        och deras ädlingar med järnbojor,
  9.    för att utföra på dem den dom som är skriven.
        En härlighet bliver det för alla hans fromma.

        Halleluja!
*19/f0 Psaltaren, 150 Psalmen
                        Psaltaren, 150 Psalmen

                              Guds lov.

  1.    Halleluja!

        Loven Gud i hans helgedom,
        loven honom i hans makts fäste.
  2.    Loven honom för hans väldiga gärningar,
        loven honom efter hans stora härlighet
  3.    Loven honom med basunklang,
        loven honom med psaltare och harpa.
  4.    Loven honom med puka och dans,
        loven honom med strängaspel och pipa.
  5.    Loven honom med ljudande cymbaler,
        loven honom med klingande cymbaler.
  6.    Allt vad anda har love HERREN.

        Halleluja!
*20/ Ordspråksboken
*20/01 Ordspråksboken, 1 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 1 Kapitlet

                Inledning (kap. 1--9): Varning för de
               ondas lockelser och förmaning att lyssna
                         till vishetens röst.

  1.  Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.
      >1 Kon. 4,32.

  2.    AV dem kan man lära vishet och tukt,
  3.    så ock att förstå förståndigt tal.
        Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära
        rättfärdighet, rätt och redlighet.
  4.    De kunna giva åt de fåkunniga klokhet,
        åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
  5.    Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom
        och förvärvar den förståndige rådklokhet.
  6.    Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal,
        de vises ord och deras gåtor.

  7.    HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap;
        vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
      >Job 28,28. Ps. 111,10. Ords. 9,10. Syr. 1,14.
  8.    Hör, min son, din faders tuktan,
        och förkasta icke din moders undervisning.
      >Ords. 6,20. 19,20.
  9.    Ty sådant är en skön krans för ditt huvud
        och en kedja till prydnad för din hals.
      >Ords 4,9. 25,12.

 10.    Min son, om syndare locka dig,
        så följ icke.
      >Ords. 16,29.
 11.    Om de säga: »Kom med oss;
        vi vilja lägga oss på lur efter blod,
        sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
 12.    såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande,
        friska och sunda, såsom fore de ned i graven;
 13.    allt vad dyrbart är skola vi vinna,
        vi skola fylla våra hus med byte;
 14.    dela du med oss vår lott,
        alla skola vi hava samma pung» --
 15.    då, min son, må du ej vandra samma väg som de.
        Nej, håll din fot ifrån deras stig,
 16.    ty deras fötter hasta till vad ont är,
        och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
      >Jes. 59,7. Rom. 3,15.
 17.    Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar,
        att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
 18.    Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod,
        de sätta försåt för sina egna liv.
 19.    Så går det envar som söker orätt vinning:
        sin egen herre berövar den livet.
      >1Tim. 6,10.

 20.    Visheten höjer sitt rop på gatan,
        på torgen låter hon höra sin röst.
 21.    I bullrande gathörn predikar hon;
        där portarna i staden öppna sig,
        där talar hon sina ord:
      >Ords. 8,1 f.
 22.    Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet?
        Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse
        och dårarna hata kunskap?
 23.    Vänden om och akten på min tillrättavisning;
        se, då skall jag låta min ande flöda för eder
        jag skall låta eder förnimma mina ord.

 24.    Eftersom I icke villen höra, när jag ropade,
        eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
      >Jes. 65,2. 66,4. Jer. 7,13.
 25.    eftersom I läten allt mitt råd fara
        och icke villen veta av min tillrättavisning
 26.    därför skall ock jag le vid eder ofärd
        och bespotta, när det kommer, som I frukten,
      >Ps. 2,4. 37,13. 59,9. Ords. 3,34.
 27.    ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder,
        när ofärden nalkas eder såsom en storm
        och över eder kommer nöd och ångest.

 28.    Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara,
        man skall söka mig, men icke finna mig.
      >Jer. 11,11. 14.12. Hes. 8,18. Mik. 3,4. Sak. 7,13.
 29.    Därför att de hatade kunskap
        och icke funno behag i HERRENS fruktan,
 30.    ej heller ville följa mitt råd,
        utan föraktade all min tillrättavisning,
 31.    därför skola de få äta sina gärningars frukt
        och varda mättade av sina egna anslag.
 32.    Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas.
        och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
 33.    Men den som hör mig, han skall bo i trygghet
        och vara säker mot olyckans skräck.
*20/02 Ordspråksboken, 2 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 2 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                               frukter.

  1.    Min son, om du tager emot mina ord
        och gömmer mina bud inom dig,
  2.    så att du låter ditt öra akta på visheten
        och böjer ditt hjärta till klokheten,
  3.    ja, om du ropar efter förståndet
        och höjer din röst till att kalla på klokheten,
      >Jak. 1,5.
  4.    Om du söker efter henne såsom efter silver
        och letar efter henne såsom efter en skatt,
  5.    då skall du förstå HERRENS fruktan,
        och Guds kunskap skall du då finna.
  6.    Ty HERREN är den som giver vishet;
        från hans mun kommer kunskap och förstånd.
      >Job 32,8. Syr. 1,1.
  7.    Åt de redliga förvarar han sällhet,
        han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,
  8.    ty han beskyddar det rättas stigar,
        och sina frommas väg bevarar han.
      >Ps. 1,6.

  9.    Då skall du förstå rättfärdighet och rätt
        och redlighet, ja, det godas alla vägar.
 10.    Ty visheten skall draga in i ditt hjärta
        och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,
 11.    eftertänksamheten skall vaka över dig,
        klokheten skall beskydda dig.

 12.    Så skall hon rädda dig från de ondas väg,
        från män som tala vad vrångt är,
 13.    från dem som hava övergivit det rättas stigar.
        för att färdas på mörkrets vägar,
 14.    från dem som glädjas att göra om
        och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,
 15.    från dem som gå på krokiga stiga
        och vandra på förvända vägar.

 16.    Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor,
        från din nästas hustru, som talar hala ord,
      >Ords. 6,24. 7,5.
 17.    från henne som har övergivit sin ungdoms vän
        och förgätit sin Guds förbund.
 18.    Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden,
        och till skuggornas boning leda hennes stigar.
      >Ords. 5,5. 7,27.
 19.    Ingen som har gått in till henne vänder åter
        Och hittar tillbaka till livets vägar.

 20.    Ja, så skall du vandra på de godas väg
        och hålla dig på de rättfärdigas stigar.
 21.    Ty de redliga skola förbliva boende i landet
        och de ostraffliga få stanna kvar däri.
      >Ps. 37,9 f. Matt. 5,5.
 22.    Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet
        och de trolösa ryckas bort därur.
      >Job 18,17. Ords. 1O,7, 30.
*20/03 Ordspråksboken, 3 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 3 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Förmaning
                   till gudsfruktan; vishetens lov;
                  barmhärtighetens och redlighetens
                             välsignelse.

  1.    Min son, förgät icke min undervisning,
        och låt ditt hjärta bevara mina bud.
      >5 Mos. 8,1. 30,16.
  2.    Ty långt liv och många levnadsår
      och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

  3.    Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig;
        bind dem omkring din hals,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla;
      >Ords. 6,21. 7,3.
  4.    så skall du finna nåd och få gott förstånd,
        i Guds och i människors ögon.

  5.    Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta,
      och förlita dig icke på ditt förstånd.
      >1 Krön. 28,9. Ords. 22,19.
  6.    På alla dina vägar må du akta på honom,
        så skall han göra dina stigar jämna.

  7.    Håll dig icke själv för vis;
        frukta HERREN, och fly det onda.
      >Ords. 28,26. Jes. 5,21. Rom. 12,16.
  8.    Det skall vara ett hälsomedel för din kropp
        och en vederkvickelse för benen däri.
      >Ords. 16,24.

  9.    Ära HERREN med dina ägodelar!
        och med förstlingen av all din gröda,
      >2 Mos. 23,19. 5 Mos. 26,2 f.
 10.    så skola dina lador fyllas med ymnighet,
        och av vinmust skola dina pressar flöda över.

 11.    Min son, förkasta icke HERRENS tuktan,
        och förargas icke, när du agas av honom.
      >Job 5,17. Hebr. 12,5 f. Upp. 3,19.
 12.    Ty den HERREN älskar, den agar han,
        likasom en fader sin son, som han har kär.
      >Ords. 13,24.

 13.    Säll är den människa som har funnit visheten,
        den människa som undfår förstånd.
 14.    Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver,
        och den vinning hon giver är bättre än guld.
      >Job 28,15 f. Ords. 8,10 f. 16,16. Vish. 7,8 f.
 15.    Dyrbarare är hon än pärlor;
        allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.
      >Matt. 13,45 f.
 16.    Långt liv bär hon i sin högra hand,
        i sin vänstra rikedom och ära.
      >Ords. 8,18, 35. 9,11.
 17.    Hennes vägar äro ljuvliga vägar,
        och alla hennes stigar äro trygga.
 18.    Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt,
        och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.
      >Ords. 11,30.

 19.    Genom vishet har HERREN lagt jordens grund,
        himmelen har han berett med förstånd.
      >Jer. 10,12. 51,15.
 20.    Genom hans insikt bröto djupens vatten fram,
        och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

 21.    Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon,
        tag klokhet och eftertänksamhet i akt;
 22.    så skola de lända din själ till liv
        bliva ett smycke för din hals.
 23.    Då skall du vandra din väg fram i trygghet,
        och din fot skall du då icke stöta.
 24.    När du lägger dig, skall intet förskräcka dig,
        och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.
      >Ps. 4,9. 91,5 f.
 25.    Du behöver då ej frukta för plötslig skräck,
        ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.
      >Ps. 112,7 f.
 26.    Ty HERREN skall då vara ditt hopp,
        och han skall bevara din fot för snaran.

 27.    Neka icke den behövande din hjälp,
        är det står i din makt att giva den.
      >Tob. 4,7 f.
 28.    Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen;
        i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.
      >5 Mos. 24,14 f.
 29.    Stämpla intet ont mot din nästa,
        när han menar sig bo trygg i din närhet.
 30.    Tvista icke med någon utan sak,
        då han icke har gjort dig något ont.
 31.    Avundas icke den orättrådige,
        och finn ej behag i någon av hans vägar.
      >Ps. 1,1. Ords. 1,15. 4,14 f.
 32.    Ty en styggelse för HERREN är den vrånge,
        men med de redliga har han sin umgängelse.
      >Ps. 25, 14.
 33.    HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus,
        men de rättfärdigas boning välsignar han.
      >3 Mos. 26,3 f., 14 f.
 34.    Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han;
        men de ödmjuka giver han nåd.
      >Ps. 37,13. 59,9. Ords. 1,26. Jes. 66,2.
      >1 Petr. 5,5. Jak. 4,10.
 35.    De visa få ära till arvedel,
        men dårarna få uppbära skam.
*20/04 Ordspråksboken, 4 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 4 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: En faders
                              lärdomar.

  1.    Hören, I barn, en faders tuktan,
        och akten därpå, så att I lären förstånd.
      >Ords. 1,8. 13,1.
  2.    Ty god lärdom giver jag eder;
        min undervisning mån I icke låta fara.
  3.    Ty själv har jag varit barn och haft en fader,
      varit späd och för min moder ende sonen.
  4.    Då undervisade han mig och sade till mig:

        Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord;
        bevara mina bud, så får du leva.
      >3 Mos. 18,5. 1 Krön. 28,9.
  5.    Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd,
        förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.
  6.    Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig;
        älska henne, så skall hon beskydda dig.
  7.    Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»;
        ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.
      >Vish. 6,17.
  8.    Akta henne högt, så skall hon upphöja dig;
        hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.
      >1 Sam. 2,30.
  9.    Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans;
        en ärekrona skall hon räcka åt dig.
      >Ords. 1,9. Syr. 1,11.

 10.    Hör, min son, och tag emot mina ord,
        så skola dina levnadsår bliva många.
 11.    Om vishetens väg undervisar jag dig,
        jag leder dig på det rättas stigar.
 12.    När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg,
        och när du löper, skall du icke falla;
 13.    håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan;
        bevara henne, ty hon är ditt liv.

 14.    Träd icke in på de ogudaktigas stig,
        och skrid icke fram på de ondas väg.
      >Ps 1,1. Ords. 1,15. 3,31.
 15.    Undfly den, gå ej in på den,
        vik av ifrån den och gå undan.
 16.    Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är,
        sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.
 17.    Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta,
        och våld är det vin som de dricka.

 18.    De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus,
        som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;
 19.    men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret:
        de märka icke det som skall vålla deras fall.

 20.    Min son, akta på mitt tal,
        böj ditt öra till mina ord.
 21.    Låt dem icke vika ifrån dina ögon,
        bevara dem i ditt hjärtas djup.
      >Ords. 3,21.
 22.    Ty de äro liv för envar som finner dem,
        och en läkedom för hela hans kropp.
 23.    Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta,
        ty därifrån utgår livet.
 24.    Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet,
        och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.
 25.    Låt dina ögon skåda rätt framåt
        och dina blickar vara riktade rakt ut.
 26.    Akta på den stig där din fot går fram,
        och låt alla dina vägar vara rätta.
      >Ps. 19,5. Hebr. 12,13.
 27.    Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster,
        vänd din fot bort ifrån vad ont är.
      >5 Mos. 5,32. Jos. 1,7.
*20/05 Ordspråksboken, 5 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 5 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                             lösaktighet.

  1.    Min son, akta på min vishet,
        böj ditt öra till mitt förstånd,
  2.    så att du bevarar eftertänksamhet
        och låter dina läppar taga kunskap i akt.

  3.    Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar,
        och halare än olja är hennes mun.
      >Ps. 55,22. Ords. 6,24.
  4.    Men på sistone bliver hon bitter såsom malört
        och skarp såsom ett tveeggat svärd.
  5.    Hennes fötter styra nedåt mot döden
        till dödsriket draga hennes steg.
      >Ords. 2,18. 7,27.
  6.    Livets väg vill hon ej akta på;
        hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

  7.    Så hören mig nu, I barn,
        och viken icke ifrån min muns tal.
  8.    Låt din väg vara fjärran ifrån henne,
        och nalkas icke dörren till hennes hus.
  9.    Må du ej åt andra få offra din ära,
        ej dina år åt en som hämnas grymt;
 10.    må icke främmande få mätta sig av ditt gods
        och dina mödors frukt komma i en annans hus,
 11.    så att du själv på sistone måste sucka,
        när ditt hull och ditt kött är förtärt.
 12.    och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan,
        huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
 13.    Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst,
        och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
 14.    Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är,
        mitt i församling och menighet.
      >3 Mos. 20,10. 5 Mos. 22,24.

 15.    Drick vatten ur din egen brunn
        det vatten som rinner ur din egen källa.
 16.    Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan,
        dina vattenbäckar på torgen?
 17.    Nej, dig allena må de tillhöra,
        och ingen främmande jämte dig.
 18.    Din brunn må vara välsignad,
        och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
      >Pred. 9,9
 19.    hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen,
        hennes barm förnöje dig alltid,
        i hennes kärlek finne du ständig din lust.
 20.    Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna?
        Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
      >Syr. 9,9.

 21.    Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade,
        och på alla hennes stigar giver han akt.
      >Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Hebr. 4,13.
 22.    Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar
        och fastnar i sin egen synds snaror.
      >Ps. 9,17.
 23.    Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig;
        ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
*20/06 Ordspråksboken, 6 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 6 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Varning för
                borgensförbindelser, lättja, falskhet
                           och lösaktighet.

  1.    Min son, om du har gått i borgen för din nästa
        och givit ditt handslag för en främmande,
      >Ords. 11,15. 17,16. 20,16. 22,26. 27,13.
  2.    om du har blivit bunden genom din muns tal,
        ja, fångad genom din muns tal,
  3.    då, min son, må du göra detta för att rädda dig,
        eftersom du har kommit i din nästas våld:
        gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,
  4.    unna dina ögon ingen sömn
        och dina ögonlock ingen slummer.
      >Ps. 132,4.
  5.    Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld,
        och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

  6.    Gå bort till myran, du late;
        se huru hon gör, och bliv vis.
      >Job 12,7,
  7.    Hon har ingen furste över sig,
        ingen tillsyningsman eller herre;
  8.    dock bereder hon om sommaren sin föda
        och samlar under skördetiden in sin mat.
      >Ords. 30,25.
  9.    Huru länge vill du ligga, du late?
        När vill du stå upp ifrån din sömn?
 10.    Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
      >Ords. 24,33 f. Pred. 4,5.
 11.    så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare
        och armodet såsom en väpnad man.
      >Ords. 20,13.

 12.    En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman
        är den som går omkring med vrånghet i munnen,
      >Ords. 16,30.
 13.    som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna,
        giver tecken med fingrarna.
      >Ps. 35,19. Ords. 10,10. Syr. 27,22 f.
 14.    Svek bär en sådan i sitt hjärta,
        ont bringar han alltid å bane,
        trätor kommer han åstad.
 15.    Därför skall ofärd plötsligt komma över honom;
        oförtänkt varder han krossad utan räddning.

 16.    Sex ting är det som HERREN hatar,
        ja, sju äro styggelser för hans själ
 17.    stolta ögon, en lögnaktig tunga,
        händer som utgjuta oskyldigt blod,
      >Ords. 12,22. 16,5.
 18.    ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag,
        fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
 19.    den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd,
        och den som vållar trätor mellan bröder.

 20.    Min son, bevara din faders bud,
        och förkasta icke din moders undervisning.
      >Ords. 1,8
 21.    Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta,
        fäst dem omkring din hals.
      >Ords. 3,3. 7,3.
 22.    När du går, må de leda dig,
        när du ligger, må de vaka över dig,
        och när du vaknar upp, må de tala till dig.
      >5 Mos. 6,7. Ps. 1,2.
 23.    Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus,
        och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.
      >Ps. 19,9. 119,105. 2 Petr. 1,19.
 24.    De kunna bevara dig för onda kvinnor,
        för din nästas hustrus hala tunga.
      >Ords. 2,16. 5,3. 7,5.
 25.    Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet,
        och låt henne icke fånga dig med sina blickar.
 26.    Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka,
        och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.
 27.    Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck
        utan att hans kläder bliva förbrända?
 28.    Eller kan någon gå på glödande kol,
        utan att hans fötter varda svedda?
 29.    Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru;
        ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
 30.    Föraktar man icke tjuven som stjäl
        för att mätta sitt begär, när han hungrar?
 31.    Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen
        och giva allt vad han äger i sitt hus.
      >2 Mos. 22,1 f.
 32.    Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru;
        ja, en självspilling är den som sådant gör.
 33.    Plåga och skam är vad han vinner,
        och hans smälek utplånas icke.
 34.    Ty svartsjuk är mannens vrede,
        och han skonar icke på hämndens dag;
 35.    lösepenning aktar han alls icke på,
        och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.
*20/07 Ordspråksboken, 7 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 7 Kapitlet

               Fortsättning av inledningen: Ytterligare
                       varning för lösaktighet.

  1.    Min son, tag vara på mina ord,
        och göm mina bud inom dig.
  2.    Håll mina bud, så får du leva,
        och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
  3.    Bind dem vid dina fingrar,
        skriv dem på ditt hjärtas tavla.
      >2 Mos. 13,16. 5 Mos. 6,8. 11,18.  Ords. 3,3. 6,21.
  4.    Säg till visheten: »Du är min syster»,
        och kalla förståndet din förtrogna,
  5.    så att de bevara dig för främmande kvinnor,
        för din nästas hustru, som talar hala ord.
      >Ords. 2,16. 5,3. 6,24.

  6.    Ty ut genom fönstret i mitt hus,
        fram genom gallret där blickade jag;
  7.    då såg jag bland de fåkunniga,
        jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
  8.    Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde,
        på vägen till hennes hus skred han fram,
  9.    skymningen, på aftonen av dagen,
        nattens dunkel, när mörker rådde
      >Joh. 3,20.
 10.    Se, då kom där en kvinna honom till mötes;
        hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
 11.    Yster och lättsinnig var hon,
        hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
      >Ords. 9,13.
 12.    Än var hon på gatan, än var hon på torgen
        vid vart gathörn stod hon på lur.

 13.    Hon tog nu honom fatt och kysste honom
        och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
 14.    »Tackoffer har jag haft att frambära;
        i dag har jag fått infria mina löften.
      >3 Mos. 3,1 f.
 15.    Därför gick jag ut till att möta dig
        jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
 16.    Jag har bäddat min säng med sköna täcken,
        med brokigt linne från Egypten.
 17.    Jag har bestänkt min bädd med myrra,
        med aloe och med kanel.
 18.    Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen,
        och förlusta oss med varandra i älskog.
 19.    Ty min man är nu icke hemma
        han har rest en lång väg bort.
 20.    Sin penningpung tog han med sig;
        först vid fullmånstiden kommer han hem.»

 21.    Så förleder hon honom med allahanda fagert tal;
        genom sina läppars halhet förför hon honom.
 22.    Han följer efter henne med hast,
        lik oxen som går för att slaktas,
        och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
 23.    ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever,
        lik fågeln som skyndar till snaran,
        utan att förstå att det gäller dess liv.
      >Ords. 5,4 f.

 24.    Så hören mig nu, I barn,
        och given akt på min muns tal.
 25.    Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar,
        och förvilla dig ej in på hennes stigar.
 26.    Ty många som ligga slagna äro fällda av henne,
        och stor är hopen av dem hon har dräpt.
 27.    Genom hennes hus gå dödsrikets vägar,
        de som föra nedåt till dödens kamrar.
      >Ords. 2,18. 5,5. 9,18.
*20/08 Ordspråksboken, 8 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 8 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                             maningsrop.

  1.    Hör, visheten ropar,
        och förståndet höjer sin röst.
  2.    Uppe på höjderna står hon,
        vid vägen, där stigarna mötas.
  3.    Invid portarna, vid ingången till staden
        där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

  4.    Till eder, I man, vill jag ropa,
        och min röst skall utgå till människors barn.
  5.    Lären klokhet, I fåkunnige,
        och I dårar, lären förstånd.
  6.    Hören, ty om höga ting vill jag tala,
        och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
  7.    Ja, sanning skall min mun tala,
        en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
  8.    Rättfärdiga äro alla min muns ord;
        i dem finnes intet falskt eller vrångt.
      >Ps. 119,75, 151, 160.
  9.    De äro alla sanna för den förståndige
        och rätta för dem som hava funnit kunskap.

 10.    Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
        och kunskap hellre än utvalt guld.
      >Job 28,15 f. Ords. 3,14 f. 16,16.
 11.    Ty visheten är bättre än pärlor;
        allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

 12.    Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
        och jag råder över eftertänksam insikt.
 13.    Att frukta HERREN är att hata det onda;
        ja, högfärd, högmod, en ond vandel
        och en ränkfull mun, det hatar jag.
 14.    Hos mig finnes råd och utväg;
        jag är förstånd, hos mig är makt.
 15.    Genom mig regera konungarna
        och stadga furstarna vad rätt är.
 16.    Genom mig härska härskarna
        och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

 17.    Jag älskar dem som älska mig,
        och de som söka mig, de finna mig.
      >Vish. 6,12.
 18.    Rikedom och ära vinnas hos mig,
        ädla skatter och rättfärdighet.
      >Ords. 3,16.
 19.    Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
        och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
 20.    På rättfärdighetens väg går jag fram,
        mitt på det rättas stigar,
 21.    till att giva dem som älska mig en rik arvedel
        och till att fylla deras förrådshus.

 22.    HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
        i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
      >Syr. 1,4.
 23.    Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
 24.    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
 25.    Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född,
 26.    när han ännu icke hade skapat land och mark,
        ej ens det första av jordkretsens stoft.
 27.    När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
        när han spände ett valv över djupet,
      >Vish 9,9.
 28.    när han fäste skyarna i höjden,
        när djupets källor bröto fram med makt,
 29.    när han satte för havet dess gräns,
        så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
        när han fastställde jordens grundvalar --
      >Job 38,10 f. Ps. 24,2. 1O4,9. Jer. 5,22.
 30.    då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
        då hade jag dag efter dag min lust
        och min lek inför hans ansikte beständigt;
 31.    jag hade min lek på hans jordkrets
        och min lust bland människors barn.

 32.    Så hören mig nu, I barn,
        ty saliga äro de som hålla mina vägar.
 33.    Hören tuktan, så att I bliven visa,
        ja, låten henne icke fara.
 34.    Säll är den människa som hör mig,
        så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
        håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
 35.    Ty den som finner mig, han finner livet
        och undfår nåd från HERREN.
      >Ords. 3,16. 1 Joh. 5,11 f.
 36.    Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
 37.    alla de som hata mig, de älska döden.
*20/09 Ordspråksboken, 9 Kapitlet
                      Ordspråksboken, 9 Kapitlet

                Fortsättning av inledningen: Vishetens
                och fåkunnighetens olika inbjudningar.

  1.    Visheten har byggt sig ett hus,
        hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
  2.    Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
        hon har jämväl dukat sitt bord
  3.    Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
        uppe på stadens översta höjder:
  4.    »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
  5.    »Kommen och äten av mitt bröd,
        och dricken av vinet som jag har blandat.
  6.    Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
        och gån fram på förståndets väg.
  7.    (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
        och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
      >Matt. 7,6.
  8.    Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
        tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
      >Ords. 23,9. 28,23.
  9.    Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
        undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
      >Matt. 13,12.
 10.    HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        och att känna den Helige är förstånd.)
      >Job 28,28. Ps. 111,10. Ords. 1,7. Syr. 1,14.
 11.    Ty genom mig skola dina dagar bliva många
        och levnadsår givas dig i förökat mått.
      >Ords. 3,16. 4,10. 8,35.
 12.    Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
        och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

 13.    En dåraktig, yster kvinna
        är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
 14.    Hon har satt sig vid ingången till sitt hus,
        på sin stol, högt uppe i staden,
 15.    för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen,
        dem som där vandra sin stig rätt fram:
 16.    »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
 17.    »Stulet vatten är sött,
        bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
      >Ords. 5,16. 20,17.
 18.    han vet icke att det bär till skuggornas boning,
        hennes gäster hamna i dödsrikets djup.
      >Ords. 2,18. 7,27.

                     ----

*20/10 Ordspråksboken, 10 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 10 Kapitlet

               Första samlingen av salomoniska ordspråk
                          (kap. 10--22:16).

  1.  Detta är Salomos ordspråk.

        En vis son gör sin fader glädje,
        men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.
      >Ords 15,20. l7,21, 25. 19,13. 23,24. 29,3.

  2.    Ogudaktighetens skatter gagna till intet
        men rättfärdigheten räddar från döden.
      >Ords. 11,4. Hes. 7,19. Syr. 5,8.

  3.    HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad,
        men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

  4.    Fattig bliver den som arbetar med lat hand,
        men de idogas hand skaffar rikedom.
      >Ords. 12,24, 27. 13,4. 19,15. 20,13.

  5.    En förståndig son samlar om sommaren,
        men en vanartig son sover i skördetiden.
      >Ords. 6,8.

  6.    Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud,
        men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.
      >PS. 27,12. Ords. 10,11.

  7.    Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse,
        men de ogudaktigas namn multnar bort.
      >Ps. 37,9. 22, 28, 38.

  8.    Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser,
        men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

  9.    Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg,
        men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

 10.    Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad,
        och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.
      >Ords 6,13. 16,30. Syr. 27,22.

 11.    Den rättfärdiges mun är en livets källa,
        men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.
      >Ps. 37,30.

 12.    Hat uppväcker trätor,
        men kärlek skyler allt som är brutet.
      >Ords. 17,9. 1 Petr. 4,8. Jak. 5,20.

 13.    På den förståndiges läppar finner man vishet,
        men till den oförståndiges rygg hör ris.
      >Ords. 19,29. 20,30. 26,3.

 14.    De visa gömma på sin kunskap,
        men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.
      >Ords. 12,23.

 15.    Den rikes skatter äro honom en fast stad,
        men de armas fattigdom är deras olycka.
      >Ords. 18,11.

 16.    Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv;
        den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.
      >Luk. 16,19 f.

 17.    Att taga vara på tuktan är vägen till livet,
        men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.
      >Ords. 13,l, 18.

 18.    Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar,
        och den som utsprider förtal, han är en dåre.

 19.    Där många ord äro bliver överträdelse icke borta;
        men den som styr sina läppar, han är förståndig.

 20.    Den rättfärdiges tunga är utvalt silver,
        men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

 21.    Den rättfärdiges läppar vederkvicka många,
        men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

 22.    Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom,
        och egen möda lägger intet därtill
      >Ps. 127,2.

 23.    Dårens fröjd är att öva skändlighet,
        men den förståndiges är att vara vis.
      >Ords. 15,21.

 24.    Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom,
        och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.
      >Vish. 3,10.

 25.    När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige;
        men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.
      >Ps. 37,36. 2 Tim. 2,19.

 26.    Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen,
        så är den late för den som har sänt honom åstad.

 27.    HERRENS fruktan förlänger livet
        men de ogudaktigas år varda förkortade.
      >Ps. 55,24

 28.    De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan,
        men de ogudaktigas hopp varder om intet.
      >Ps. 112,10. Ords. 11,23.

 29.    HERRENS vägar äro den ostraffliges värn,
        men till olycka för ogärningsmännen.

 30.    Den rättfärdige skall aldrig vackla
        men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.
      >Ps. 37,28 f. 112,6. Ords. 2,22. 14,11.

 31.    Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt,
        men en vrång tunga bliver utrotad.
      >Ps. 37,30. Jes. 57,19.

 32.    Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är,
        men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.
*20/11 Ordspråksboken, 11 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 11 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Falsk våg är en styggelse för HERREN,
        men full vikt behagar honom väl.
      >3 Mos. 19,35 f. 5 Mos. 25,13 f. Ords. 16,11. 20,10, 23.

  2.    När högfärd kommer, kommer ock smälek,
        men hos de ödmjuka är vishet.
      >Ords. 16,18. 18,12.

  3.    De redligas ostrafflighet vägleder dem,
        men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

  4.    Gods hjälper intet på vredens dag
        men rättfärdighet räddar från döden.
      >Ords. 10,2. Hes. 7,19.

  5.    Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn,
        men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

  6.    De redligas rättfärdighet räddar dem,
        men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.
      >Ords. 5,22. 12,13. 13,6.

  7.    När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet;
        ja, ondskans väntan bliver om intet.
      >Ords. 10,28.

  8.    Den rättfärdige räddas ur nöden,
        och den ogudaktige får träda i hans ställe.
      >Ords 21,18.

  9.    Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa,
        men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

 10.    När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden,
        och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.
      >Job 27,23. Ords. 28,12, 28. 29,2.

 11.    Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd,
        men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

 12.    Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa;
        en man med förstånd tiger stilla.

 13.    Den som går med förtal, han förråder din hemlighet,
        den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.
      >Ords. 20, 19. 25,9.

 14.    Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall,
        där de rådvisa äro många, där går det väl.
      >Ords. 15,22. 20,18.

 15.    En som går i borgen för en annan, honom går det illa,
        den som skyr att giva handslag, han är trygg.
      >Ords. 6,1 f. 17,18. 20,16.

 16.    En skön kvinna vinner ära,
        och våldsverkare vinna rikedom.

 17.    En barmhärtig man gör väl mot sig själv
        men den grymme misshandlar sitt eget kött.

 18.    Den ogudaktige gör en bedräglig vinst,
        men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.
      >Ords. 22,8. Hos. 10,12. Jak. 3,13.

 19.    Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv,
        men den som far efter ont drager över sig död.

 20.    En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade,
        men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.
      >Ords. 12,22.

 21.    De onda bliva förvisso icke ostraffade,
        men de rättfärdigas avkomma får gå fri.
      >Ords. 16,5. 21,30.

 22.    Såsom en gyllene ring i svinets tryne,
        så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

 23.    Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan,
        men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.
      >Job 8,13 f. Ords. 10,23.

 24.    Den ene utströr och får dock mer,
        den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.
      >Ps. 112,9.

 25.    Den frikostige varder rikligen mättad,
        och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

 26.    Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket,
        den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

 27.    Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd,
        men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

 28.    Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall,
        men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.
      >Ps. 1,3. Ords. 14,11.

 29.    Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel,
        och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

 30.    Den rättfärdiges frukt är ett livets träd,
        och den som är vis, han vinner hjärtan.
      >Ords. 3,18.

 31.    Se, den rättfärdige får sin lön på jorden;
        huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!
      >1 Petr. 4,17 f.
*20/12 Ordspråksboken, 12 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 12 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Den som älskar tuktan, han älskar kunskap,
        men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.
      >Ords. 13,1, 18. 15,5.

  2.    Den gode undfår nåd av HERREN,
        men den ränkfulle varder av honom fördömd.

  3.    Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet,
        men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

  4.    En idog hustru är sin mans krona,
        men en vanartig är såsom röta i hans ben.
      >Ords. 31,10 f.

  5.    De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är,
        men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

  6.    De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod,
        men de redliga räddas genom sin mun.

  7.    De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer,
        men de rättfärdigas hus består.
      >Ords. 14,11.

  8.    I mån av sitt vett varder en man prisad,
        men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

  9.    Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare,
        än den som vill vara förnäm och saknar bröd.
      >Syr. 10,27.

 10.    Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det,
        men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

 11.    Den som brukar sin åker får bröd till fyllest,
        men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.
      >Ords 28.19. Syr 20,28.

 12.    Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda,
        men de rättfärdigas rot skjuter skott.

 13.    Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd,
        men den rättfärdige undkommer ur nöden
      >Ps. 7,165f. 9,17. Ords. 5,22.

 14.    Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo,
        och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.
      >Ps. 62,13. Ords. 13,2 Matt. 16,27. 2 Kor. 5,10.

 15.    Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta,
        med den som är vis lyssnar till råd.

 16.    Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag,
        men den som är klok, han döljer sin skam

 17.    Den som talar vad rätt är, han främjar sanning,
        men ett falskt vittne talar svek.
      >Ords. 6,19. 14,5.

 18.    Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd,
        men de visas tunga är en läkedom.

 19.    Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen,
        men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

 20.    De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat,
        men de som stifta frid, de undfå glädje.

 21.    Intet ont vederfares den rättfärdige,
        men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.
      >Ps. 91,10.

 22.    En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar,
        men de som handla redligt behaga honom väl.
      >Ords. 6,16 f. 11,20.

 23.    En klok man döljer sin kunskap,
        men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.
      >Ords. 10,14 13,16.

 24.    De idogas hand kommer till välde,
        men en lat hand måste göra trältjänst.
      >Ords. 10,4. 13,4. 19,15.

 25.    Sorg i en mans hjärta trycker det ned,
        men ett vänligt ord skaffar det glädje.

 26.    Den rättfärdige visar sin vän till rätta,
        men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

 27.    Den late får icke upp något villebråd,
        men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

 28.    På rättfärdighetens väg är liv,
        och där dess stig går fram är frihet ifrån död.
*20/13 Ordspråksboken, 13 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 13 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En vis son hör på sin faders tuktan,
        men en bespottare hör icke på någon näpst.
      >Ords. 10,17. 12,1. 15,5.
  2.    Sin muns frukt får envar njuta sig till godo,
        de trolösa hungra efter våld.
      >Ords. 12,14. 18,20.

  3.    Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv,
        men den som är lösmunt kommer i olycka
      >Ords. 21,23. Syr. 28,26.

  4.    Den late är full av lystnad, och han får dock intet,
        men de idogas hunger varder rikligen mättad.
      >Ords. 10,4. 12,24,27. 19,15. 21,5.

  5.    Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal,
        men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

  6.    Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig,
        men ogudaktighet kommer syndarna på fall.
      >Ords. 11,6.

  7.    Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet,
        den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

  8.    Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv,
        den fattige hör icke av något

  9.    De rättfärdigas ljus brinner glatt,
        men de ogudaktigas lampa slocknar ut.
      >Job 18,5. Ps. 97,11. Ords. 20,20. 24,20.

 10.    Genom övermod kommer man allenast split åstad,
        men hos dem som taga emot råd är vishet.

 11.    Lättfånget gods försvinner,
        men den som samlar efter hand får mycket.
      >Ords. 20,21.

 12.    Förlängd väntan tär på hjärtat,
        men en uppfylld önskan är ett livets träd.
      >Ps. 14,7.

 13.    Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom,
        men den som fruktar budet, han får vedergällning.
      >1 Sam. 2,30. Ords. 16,20. Joh. 12,48.

 14.    Den vises undervisning är en livets källa;
        genom den undviker man dödens snaror.
      >Ords. 10,11. 14,27. 18,4.

 15.    Ett gott förstånd bereder ynnest,
        men de trolösas väg är alltid sig lik.
      >Ords. 12,8. Pred. 9,11.

 16.    Var och en som är klok går till väga med förstånd,
        men dåren breder ut sitt oförnuft.
      >Ords. 15,2.

 17.    En ogudaktig budbärare störtar i olycka,
        men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.
      >Ords. 25,13.

 18.    Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan,
        men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.
      >Ords. 10,17.

 19.    Uppfylld önskan är ljuvlig för själen,
        men att fly det onda är en styggelse för dårar.

 20.    Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis;
        den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.
      >Ords. 1,10.

 21.    Syndare förföljas av olycka,
        men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

 22.    Den gode lämnar arv åt barnbarn,
        men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.
      >Job 27,18 f.

 23.    De fattigas nyodling giver riklig föda,
        men mången förgås genom sin orättrådighet.

 24.    Den som spar sitt ris, han hatar sin son,
        men den som älskar honom agar honom i tid.
      >Ords. 3,12. 19,18. 22,15. 23,13 f. 29,15. Syr. 30,1 f.

 25.    Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad,
        men de ogudaktigas buk måste lida brist.
      >Ords. 10,3.
*20/14 Ordspråksboken, 14 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 14 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt,
        men oförnuft river ned det med egna händer.
      >Ords. 12,4. 19,14. 31,10 f.

  2.    Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet,
        men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

  3.    I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod,
        men de visa bevaras genom sina läppar.

  4.    Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom,
        men riklig vinning får man genom oxars kraft.

  5.    Ett sannfärdigt vittne ljuger icke,
        men ett falskt vittne främjar lögn.
      >Ords. 6,19. 12,17. 14,25.

  6.    Bespottaren söker vishet och finner ingen,
        men för den förståndige är kunskap lätt.

  7.    Gå bort ifrån den man som är dåraktig;
        aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

  8.    Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg,
        men det är dårars oförnuft, att de öva svek.
      >Ef. 5,15.

  9.  De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer,
      men bland de redliga råder gott behag.
      >3 Mos. 6,1 f. Ords. 21,27.

 10.  Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg,
      ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

 11.    De ogudaktigas hus förödes,
        men de rättsinnigas hydda blomstrar.
      >Ords. 10,33. 11,28. 12,7, 21.

 12.    Mången håller sin väg för den i rätta,
        men på sistone leder den dock till döden.
      >Ords. 16,25.

 13.    Mitt under löjet kan hjärtat sörja,
        och slutet på glädjen bliver bedrövelse.
      >Pred. 7,4.

 14.    Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad,
        och den gode bliver upphöjd över honom.
      >Ords. 1,31.

 15.    Den fåkunnige tror vart ord,
        men den kloke aktar på sina steg.

 16.    Den vise tager sig till vara och flyr det onda,
        men dåren är övermodig och sorglös.
      >Job 1,1. Ords. 28,14.

 17.    Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är,
        och en ränkfull man bliver hatad.
      >Ords. 12,16. 16,32. Jak. 1,20.

 18.    De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel,
        men de kloka bliva krönta med kunskap.

 19.    De onda måste falla ned inför de goda,
        och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.
      >Upp. 3,9.

 20.    Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad,
        men den rike har många vänner.
      >Ords. 19,4, 7.

 21.    Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd,
        men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.
      >Ords. 11,12.

 22.    De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse,
        men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.
      >Ps. 7,15 f. 2 Tim. 1,16 f.

 23.    Av all möda kommer någon vinning,
        men tomt tal är ren förlust.
      >Ords. 21,5.

 24.    De visas rikedom är för dem en krona
        men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

 25.    Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
        men den som främjar lögn, han är full av svek.

 26.    Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste,
        och hans barn få där en tillflykt.

 27.    I HERRENS fruktan är en livets källa
        genom dem undviker man dödens snaror
      >Ords. 13,14.

 28.    Att hava många undersåtar är en konungs härlighet,
        men brist på folk är en furstes olycka.

 29.    Den som är tålmodig visar gott förstånd,
        men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

 30.    Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
        men bittert sinne är röta i benen.
      >Pred. 10,4.

 31.    Den som förtrycker den arme smädar hans skapare,
        men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.
      >Ords. 17,5. 22,2.

 32.    Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall,
        men den rättfärdige är frimodig in i döden.

 33.    I den förståndiges hjärta bor visheten,
        och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

 34.    Rättfärdighet upphöjer ett folk
        men synd är folkens vanära.

 35.    En förståndig tjänare behaga konungen väl,
        men över en vanartig skall han vrede komma.
*20/15 Ordspråksboken, 15 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 15 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Ett mjukt svar stillar vrede,
        men ett hårt ord kommer harm åstad.
      >1 Sam. 25,23 f. Ords. 25,15.

  2.    De visas tunga meddelar god kunskap,
        men dårars mun flödar över av oförnuft.
      >Ords. 13,16.

  3.    HERRENS ögon äro överallt;
        de giva akt på både onda och goda.
      >Job 31,4. 34,21 f. Ords. 5,21.

  4.    En saktmodig tunga är ett livets träd,
        men en vrång tunga giver hjärtesår.

  5.    Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan,
        men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.
      >Ords. 12,1. 13,1,18.

  6.    Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom,
        men i de ogudaktigas vinning är olycka.
      >Ords. 3,33.

  7.    De visas läppar strö ut kunskap,
        men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

  8.    De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN,
        men de redligas bön behagar honom väl.
      >Ords. 21,27. Jes. 1,11. Syr. 34,21 f.

  9.    En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg,
        men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.
      >Ords. 11,20.

 10.    Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen;
        den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

 11.    Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN;
        huru mycket mer då människornas hjärtan!
      >Job 26.6. Hebr. 4,13.

 12.    Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning;
        till dem som äro visa går han icke.
      >Ords. 9,7 f.

 13.    Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust,
        men vid hjärtesorg är modet brutet.
      >Ords. 17,22. 18,14.

 14.    Den förståndiges hjärta söker kunskap,
        men dårars mun far med oförnuft.

 15.    Den betryckte har aldrig en glad dag,
        men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

 16.    Bättre är något litet med HERRENS fruktan
        än en stor skatt med oro.
      >Ps. 37,16. 39,7. Ords. 16,8. 17,1. Pred. 4,6. 5,11.

 17.    Bättre är ett fat kål med kärlek
        än en gödd oxe med hat.
      >Ords. 17,1.

 18.    En snarsticken man uppväcker träta,
        men en tålmodig man stillar kiv.
      >Ords. 10,12. 26,21. 29,22.

 19.    Den lates stig är såsom spärrad av törne,
        men de redliga hava en banad stig.

 20.    En vis son gör sin fader glädje,
        och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.
      >Ords. 10,1. 17,21, 25. 19,13. 29,3.

 21.    I oförnuft har den vettlöse sin glädje,
        men en förståndig man går sin väg rätt fram.
      >Ords 10,23.

 22.    Där rådplägning fattas varda planerna om intet,
        men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.
      >Ords 11,14. 24,6.

 23.    En man gläder sig, när hans mun kan giva svar;
        ja, ett ord i sinom tid, det är gott.
      >Ords. 25,11.

 24.    Den förståndige vandrar livets väg uppåt,
        Då att han undviker dödsriket därnere.

 25.    Den högmodiges hus rycker HERREN bort,
        men änkans råmärke låter han stå fast.
      >Luk. 1,51 f. 1 Petr. 5,6.

 26.    För HERREN äro ondskans anslag en styggelse,
        men milda ord rena.

 27.    Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus,
        men den som hatar mutor, han får leva.
      >Pred. 7,8. Hab. 2,9.

 28.    Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör,
        men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.

 29.    HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga,
        men de rättfärdigas bön hör han.
      >Joh. 9,31.

 30.    En mild blick gör hjärtat glatt,
        ett gott budskap giver märg åt benen.

 31.    Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning,
        han skall få dväljas i de vises krets.

 32.    Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv,
        men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.
      >Job 9,21. Ords. 8,35 f.

 33.    HERRENS fruktan är en tuktan till vishet,
        och ödmjukhet går före ära.
      >Ords. 16,18. 18,12. 22,4. 29,23. Apg. 14,22. 1 Petr. 1,6.
*20/16 Ordspråksboken, 16 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 16 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En människa gör upp planer i sitt hjärta,
        men från HERREN kommer vad tungan svarar.
      >Ords. 19,21. Jer. 10,23.

  2.    Var man tycker sina vägar vara goda,
        men HERREN är den som prövar andarna.

  3.    Befall dina verk åt HERREN,
        så hava dina planer framgång.
      >Ps. 37,5. 55,23. 1 Petr. 5,7.

  4.    HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål,
        så ock den ogudaktige för olyckans dag.

  5.    En styggelse för HERREN är var högmodig man;
        en sådan bliver förvisso icke ostraffad.
      >Ords. 6,16 f. 11,21. 15,25.

  6.    Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning,
        och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

  7.    Om en mans vägar behaga HERREN väl
        så gör han ock hans fiender till hans vänner.

  8.    Bättre är något litet med rättfärdighet
        än stor vinning med orätt.
      >Ps. 37,16. Ords. 15,16 f. 17,1. Tob. 12,8.

  9.    Människans hjärta tänker ut en väg,
        men HERREN är den som styr hennes steg.
      >Ords. 19,21. 20,24.

 10.    Gudasvar är på konungens läppar,
        i domen felar icke hans mun.

 11.    Våg och rätt vägning äro från HERREN,
        alla vikter i pungen äro hans verk.
      >Ords 11,1. 20,10, 23.
 12.    En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar,
        ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.
      >Ords. 20,28. 25,5. 29,4, 14. Vish. 6,1 f.

 13.    Rättfärdiga läppar behaga konungar väl,
        Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.
      >Ords. 22,11.

 14.    Konungens vrede är dödens förebud,
        men en vis man blidkar den.
      >Ords. 20,2.

 15.    När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv,
        och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.
      >Ords. 19,12.

 16.    Långt bättre är att förvärva vishet än guld
        förstånd är mer värt att förvärvas än silver.
      >Job 28,15 f. Ords. 3,14 f. 8,10 f., 19.

 17.    De redligas väg är att fly det onda;
        den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

 18.    Stolthet går före undergång,
        och högmod går före fall.
      >Ords. 11,2. 18,12. Syr. 10,13 f.

 19.    Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta
        än att utskifta byte med de högmodiga.

 20.    Den som aktar på ordet, han finner lycka,
        och säll är den som förtröstar på HERREN.
      >Ords. 13,13.

 21.    Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig,
        och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

 22.    En livets källa är förståndet för den som äger det,
        men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.
      >Ords. 13,14.

 23.    Den vises hjärta gör hans mun förståndig
        och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

 24.    Milda ord äro honungskakor;
        de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

 25.    Mången håller sin väg för den rätta,
        men på sistone leder den dock till döden.
      >Ords. 14,12.

 26.    Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta
        ty hans egen mun driver på honom.

 27.    Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada;
        det är såsom brunne en eld på hennes läppar.
      >Jak. 3,6.

 28.    En vrång människa kommer träta åstad,
        och en örontasslare gör vänner oense.
      >Ords. 18,6. 20,3.

 29.    Den orättrådige förför sin nästa
        och leder honom in på en väg som icke är god.
      >Ords. 1,10,16.

 30.    Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar;
        den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.
      >Ords. 6,13. 10,10. Syr. 27,22 f.

 31.    En ärekrona äro grå hår;
        den vinnes på rättfärdighetens väg.
      >Ords. 20,29

 32.    Bättre är en tålmodig man än en stark,
        och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.
      >Ords. 14,17. 19,11.

 33.    Lotten varder kastad i skötet,
        men den faller alltid vart HERREN vill.
*20/17 Ordspråksboken, 17 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 17 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Bättre är ett torrt brödstycke med ro
        än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.
      >Ps. 37,16. Ords. 15,16 f. 16,8.

  2.    En förståndig tjänare får råda över en vanartig son,
        och bland bröderna får han skifta arv.

  3.    Degeln prövar silver och smältugnen guld,
        så prövar HERREN hjärtan.
      >Ps. 26,2. Jer. 17,10. Syr. 2,5.

  4.    En ond människa aktar på ondskefulla läppar,
        falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

  5.    Den som bespottar den fattige smädar hans skapare;
        den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.
      >Ords 14,31. 22,2.

  6.    De gamlas krona äro barnbarn,
        och barnens ära äro deras fäder.
      >Syr. 3,11.

  7.    Stortaliga läppar hövas icke dåren,
        mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

  8.    En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den;
        vart den än kommer bereder den framgång.
      >Ords. 18,16. 21,14.

  9.    Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek,
        men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.
      >Ords. 10,12.

 10.    En förebråelse verkar mer på den förståndige
        än hundra slag på dåren.
      >Pred. 7,6.

 11.    Upprorsmakaren vill allenast vad ont är,
        men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

 12.    Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna,
        än att möta en dåre i hans oförnuft.

 13.    Den som vedergäller gott med ont,
        från hans hus skall olyckan icke vika.
      >Rom. 12,17. 1 Tess. 5,15. 1 Petr. 3,9.

 14.    Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst;
        håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

 15.    Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige,
        de äro båda en styggelse för HERREN.
      >5 Mos. 25,1. Jes. 5,23. Hes. 13,19, 22 f.

 16.    Vartill gagna väl penningar i dårens hand?
        Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

 17.    En väns kärlek består alltid.
        och en broder födes till hjälp i nöden.
      >Ords. 18,24.

 18.    En människa utan förstånd är den som giver handslag,
        den som går i borgen för sin nästa.
      >Ords. 6,1. 11,15. 20,16. 22,26. 27,13.

 19.    Den som älskar split, han älskar överträdelse;
        Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.
      >Ords. 16,13. 18,12.

 20.    Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång,
        och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

 21.    Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom,
        en dåres fader har ingen glädje.
      >Ords. 10,1. 15,20.

 22.    Ett glatt hjärta är en god läkedom,
        men ett brutet mod tager märgen ur benen.
      >Ords 15,13. 18,14.

 23.    Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom,
        för att han skall vränga rättens vägar.
      >2 Mos. 23,8. 5 Mos. 16,19.

 24.    Den förståndige har sin blick på visheten,
        men dårens ögon äro vid jordens ända.
      >Pred. 2,14.

 25.    En dåraktig son är sin faders grämelse
        och en bitter sorg för henne som har fött honom.
      >Ords. 19,13.

 26.    Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt;
        att slå ädla män strider mot rättvisan.

 27.    Den som har vett, han spar sina ord;
        och lugn till sinnes är en man med förstånd.
      >Ords. 10,19. Jak. 1,19.

 28.    Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis;
        den som tillsluter sina läppar är förståndig.
*20/18 Ordspråksboken, 18 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 18 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Den egensinnige följer sin egen lystnad,
        med all makt söker han strid.

  2.    Dåren frågar ej efter förstånd,
        allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.
      >Ords. 13,16.

  3.    Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt,
        och med skamlig vandel följer smälek.
      >Ords. 11,2.

  4.    Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten,
        såsom en flödande bäck, en vishetens källa.
      >Ords. 13,14. 20,5.

  5.    Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt
        ej heller att vränga rätten för den oskyldige.
      >3 Mod. 19,16. 5 Mos. 1,17. 16,19. Ords. 24,23. 28,21.

  6.    Dårens läppar komma med kiv,
        och hans mun ropar efter slag.
      >Ords. 16,23.

  7.    Dårens mun är honom själv till olycka,
        och hans läppar äro en snara hans liv.

  8.    Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
        och tränga ned till hjärtats innandömen.
      >Job 34,7. Ps. 55,22. Ords. 26,22.

  9.    Den som är försumlig i sitt arbete,
        han är allaredan en broder till rövaren.

 10.    HERRENS namn är ett starkt torn;
        den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.
      >Ps. 31,4. 61,4. Ords. 14,26.

 11.    Den rikes skatter äro honom en fast stad,
        höga murar likna de, i hans inbillning.
      >Ords. 10,15.

 12.    Före fall går högmod i mannens hjärta,
        och ödmjukhet går före ära.
      >Ords. 15,33. 16,18. 22,4. 29,23. Syr. 10,13 f.

 13.    Om någon giver svar, förrän han har hört,
        så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.
      >Syr. 11,8.

 14.    Mod uppehåller mannen i hans svaghet;
        men ett brutet mod, vem kan bära det?
      >Ords. 15,13. 17,22.

 15.    Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap,
        och de visas öron söka kunskap.

 16.    Gåvor öppna väg för en människa
        och föra henne fram inför de store.
      >Ords. 17,8. 21,14.

 17.    Den som först lägger fram sin sak har rätt;
        sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

 18.    Lottkastning gör en ände på trätor,
        den skiljer mellan mäktiga män.
      >Ords. 16,33.

 19.    En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad,
        och trätor äro såsom bommar för ett slott.

 20.    Av sin muns frukt får envar sin buk mättad,
        han varder mättad av sina läppars gröda.
      >Ords. 12,13 f. 13,2.

 21.    Död och liv har tungan i sitt våld,
        de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.
      >Syr. 37,18.

 22.    Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka
        och har undfått nåd av HERREN.
      >Ords. 19,11. 31,10 f.

 23.    Bönfallande är den fattiges tal,
        men den rike svarar med hårda ord.

 24.    Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka;
        men vänner finnas, mer trogna än en broder.
      >Ords. 17,l7. Syr. 6,14.
*20/19 Ordspråksboken, 19 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 19 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
        än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
      >Ords. 28,6.

  2.    Ett obetänksamt sinne, redan det är illa;
        och den som är snar på foten, han stiger miste.

  3.    En människas eget oförnuft kommer henne på fall,
        och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

  4.    Gods skaffar många vänner,
        men den arme bliver övergiven av sin vän.
      >Ords. 14,20.

  5.    Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
        och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
      >5 Mos. 19,18 f. Ords. 21,28.

  6.    Många söka en furstes ynnest,
        och alla äro vänner till den givmilde.

  7.    Den fattige är hatad av alla sina fränder,
        ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom;
        han far efter löften som äro ett intet.
      >Ords. 14,20.

  8.    Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt;
        den som tager vara på insikt, han finner lycka

  9.    Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
        och den som främjar lögn, han skall förgås.

 10.    Det höves icke dåren att hava goda dagar,
        mycket mindre en träl att råda över furstar.
      >Ords. 17,16. 26,1. 30,22.

 11.    Förstånd gör en människa tålmodig,
        och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
      >Ords. 14,17, 26,1. 16,32.

 12.    En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande,
        hans nåd är såsom dagg på gräset.
      >Ords. 16,14 f. 20,2.

 13.    En dåraktig son är sin faders fördärv,
        och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
      >Ords. 15,20. 17,25. 27,15.

 14.    Gård och gods får man i arv från sina fäder,
        men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
      >Ords. 18,22. 31,10 f.

 15.    Lättja försänker i dåsighet,
        och den håglöse får lida hunger.
      >Ords. 10,4 f. 12,24, 27. 13,4. 20,13.

 16.    Den som håller budet får behålla sitt liv;
        den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

 17.    Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN
        och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
      >Matt. 10,42. 25,40.

 18.    Tukta din son, medan något hopp är,
        och åtrå icke att vålla hans död.
      >Ords. 13,24. 22,15. 23,13. Syr. 30,1 f.

 19.    Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför,
        ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
      >Syr. 30,24.

 20.    Hör råd och tag emot tuktan,
        på det att du för framtiden må bliva vis.
      >Ords. 1,8.

 21.    Många planer har en man i sitt hjärta,
        men HERRENS råd, det bliver beståndande.
      >Ps. 33,11. Ords. 16,1, 9. Jes. 46,10.

 22.    Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet,
        och en fattig man är bättre än en som ljuger.
      >Mark. 12,43.

 23.    HERRENS fruktan för till liv;
        så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

 24.    Den late sticker sin hand i fatet,
        men gitter icke föra den åter till munnen.
      >Ords. 26,15.

 25.    Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok;
        och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
      >Ords. 21,11.

 26.    Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder,
        han är en vanartig och skändlig son.
      >Ords. 20,20.

 27.    Min son, om du icke vill höra tuktan,
        så far du vilse från de ord som giva kunskap.
      >Ords. 23,12.

 28.    Ett ont vittne bespottar vad rätt är,
        och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

 29.    Straffdomar ligga redo för bespottarna
        och slag för dårarnas rygg.
      >Ords. 10,13. 20,30. 26,3
*20/20 Ordspråksboken, 20 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 20 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken,
        och ovis är envar som raglar därav.
      >Ef. 5,18

  2.    Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver;
        den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.
      >Ords. 16,14. 19,12.

  3.    Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv,
        den oförnuftige söker alltid strid.
      >Ords. 16,28.

  4.    När hösten kommer, vill den late icke plöja;
        därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.
      >Ords. 21,25. 28,19.

  5.    Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten,
        men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.
      >Ps. 64,6 f. Ords. 26,24.

  6.    Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet;
        men vem kan finna en man som är att lita på?

  7.    Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man,
        hans barn går det val efter honom.
      >Ps. 25,12 f. 112,1 f.

  8.    En konung, som sitter på domarstolen,
        rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

  9.    Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent,
        jag är fri ifrån synd»?
      >1 Mos. 8,21. 1 Kon. 8,46. 2 Krön. 6,36. Pred. 7,21. 1 Joh. 1,8.

 10.    Två slags vikt och två slags mått,
        det ena som det andra är en styggelse för HERREN.
      >Ords. 11,1. 16,11.

 11.    Redan barnet röjer sig i sina gärningar,
        om dess vandel är rättskaffens och redlig.

 12.    Örat, som hör, och ögat, som ser,
        det ena som det andra har HERREN gjort.
      >Ps. 94,9.

 13.    Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig;
        håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.
      >Ords. 6,9 f. 19,15. 24,30 f.

 14.    »Uselt, uselt», säger köparen;
        men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

 15.    Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet,
        den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.
      >Ords. 17,27.

 16.    Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
        och panta ut vad han har, för de främmandes skull.
      >Ords. 17,18. 27,13.

 17.    Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt,
        men efteråt bliver hans mun full av stenar.
      >Job 20,12 f. Ords. 9,17.

 18.    Planer hava framgång, när de äro väl överlagda,
        och med rådklokhet må man föra krig.
      >Ords. 11,13 . 24,5 f.

 19.    Den som går med förtal, han förråder hemligheter;
        med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.
      >Ords. 11,13. 25,9.

 20.    Den som uttalar förbannelser över fader eller moder,
        hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.
      >2 Mos. 21,17. 3 Mos. 20,9. 5 Mos. 27,16. Ords. 13,9. 19,26.
      >Matt. 15,4  Mark. 7,10.

 21.    Det förvärv man i förstone ävlas efter,
        det varder på sistone icke välsignat.
      >Ords. 13,11. 28,20, 22.

 22.    Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»;
        förbida HERREN, han skall hjälpa dig.
      >5 Mos. 32,35. Ords. 17,13. 24,29. Rom. 12,19. 1 Tess. 5,15.

 23.    Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN,
        och falsk våg är icke något gott.

 24.    Av HERREN bero en mans steg;
        ja, en människa förstår icke själv sin väg.
      >Ps. 37,23. Ords. 16,1, 9. 19,21.

 25.    Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något
        och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.
      >Pred. 5,1 f. Matt. 15,5 f.

 26.    En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel
        och låter tröskhjulet gå över dem.

 27.    Anden i människan är en HERRENS lykta;
        den utrannsakar alla hjärtats innandömen.
      >1 Kor. 2,11

 28.    Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt;
        genom mildhet stöder han sin tron.
      >Ords. 16,12. 29,4, 14.

 29.    De ungas ära är deras kraft,
        och de gamlas prydnad äro deras grå hår.
      >Ords. 16,31.

 30.    Sår som svida rena från ondska,
        ja, tuktan renar hjärtats innandömen.
*20/21 Ordspråksboken, 21 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 21 Kapitlet

               Fortsättning av den första samlingen av
                        salomoniska ordspråk.

  1.    Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar:
        han leder dem varthelst han vill.
      >Ps. 33,15.

  2.    Var man tycker sin väg vara den rätta,
        men HERREN är den som prövar hjärtan.
      >Ords. 16,2.

  3.    Att öva rättfärdighet och rätt,
        det är mer värt för HERREN än offer.
      >1 Sam. 15,22. Jes. 1,11 f. Hos. 6,6.

  4.    Stolta ögon och högmodigt hjärta --
        de ogudaktigas lykta är dem till synd.
      >Ps. 101,5. Ords. 10,16. 13,9.

  5.    Den idoges omtanke leder allenast till vinning,
        men all fikenhet allenast till förlust.
      >Ords. 10,4. 13,4. 14,23. 28,20.

  6.    De skatter som förvärvas genom falsk tunga,
        de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.
      >Ords. 10,2. Jak. 5,1 f.

  7.    De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva,
        eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

  8.    En oärlig mans väg är idel vrånghet,
        men en rättskaffens man handla redligt

  9.    Bättre är att bo i en vrå på taket
        än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.
      >Ords. 25,24.

 10.    Den ogudaktiges själ har lust till det onda;
        hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

 11.    Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis:
        och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.
      >Ords. 19,25.

 12.    Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus,
        han störtar de ogudaktiga i olycka.
      >Pred. 5,7.

 13.    Den som tillsluter sitt öra för den armes rop,
        han skall själv ropa utan att få svar.

 14.    En hemlig gåva stillar vrede
        och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.
      >Ords. 17,8, 23. 18,16.

 15.    Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa,
        men det är ogärningsmännens skräck.

 16.    Den människa som far vilse ifrån förståndets väg,
        hon hamnar i skuggornas krets.

 17.    Den som älskar glada dagar varder fattig;
        den som älskar vin och olja bliver icke rik.
      >Ords. 23,20 f. Luk. 15,13 f.

 18.    Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige,
        och den trolöse sättes i de redligas ställe.
      >Est. 7,9 f. Ords. 11,8.

 19.    Bättre är att bo i ett öde land
        än med en trätgirig och besvärlig kvinna.
      >Ords. 25,24. Syr. 25,16.

 20.    Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning,
        men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

 21.    Den som far efter rättfärdighet och godhet,
        han finner liv, rättfärdighet och ära.

 22.    En vis man kan storma en stad full av hjältar
        och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.
      >Ords. 24,5. Pred. 7,20. 9,16, 18.

 23.    Den som besvarar sin mun och sin tunga
        han bevarar sitt liv för nöd.
      >Ords. 13,3.

 24.    Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig,
        den som far fram med fräck förmätenhet.

 25.    Den lates begärelse för honom till döden,
        i det att hans händer icke vilja arbeta.
      >Ords. 20,4.

 26.    Den snikne är alltid full av snikenhet;
        men den rättfärdige giver och spar icke.

 27.    De ogudaktigas offer är en styggelse;
        mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.
      >Ords. 15,8. Jes. 1,13 f. Syr. 34,21 f.

 28.    Ett lögnaktigt vittne skall förgås;
        men en man som hör på får allt framgent tala.
      >5 Mos. 19,18 f. Ords. 19,5, f.

 29.    En ogudaktig man uppträder fräckt;
        men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

 30.    Ingen vishet, intet förstånd,
        intet råd förmår något mot HERREN.
      >Job 5,12 f. Ords 11,21. Jes. 8,10.

 31.    Hästar rustas ut för stridens dag,
        men från HERREN är det som segern kommer.
      >Ps. 33,16 f. 147,10 f.
*20/22 Ordspråksboken, 22 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 22 Kapitlet

                  Slutet av den första samlingen av
                 salomoniska ordspråk.  »De vises ord»
                           (22:17--24:22).

  1.    Ett gott namn är mer värt än stor rikedom,
        ett gott anseende är bättre än silver och guld.
      >Pred 7,9.

  2.    Rik och fattig få leva jämte varandra;
        HERREN har gjort dem båda.
      >5 Mos. 15,11. Ords. 14,31. 17,6. 29,13.

  3.    Den kloke ser faran och söker skydd;
        men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.
      >Ords. 27,12.

  4.    Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan,
        i rikedom, ära och liv.
      >Ords. 15,33. 18,12.

  5.    Törnen och snaror ligga på den vrånges väg;
        den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

  6.    Vänj den unge vid den väg han bör vandra,
        så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

  7.    Den rike råder över de fattiga,
        och låntagaren bliver långivarens träl.

  8.    Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv,
        och hans övermods ris får en ände.
      >Job 4,8. Ords. 11,18.

  9.    Den som unnar andra gott, han varder välsignad,
        ty han giver av sitt bröd åt den arme.
      >Syr. 31,23.

 10.    Driv ut bespottaren, så upphör trätan,
        och tvist och smädelse få en ände.
      >Ords. 26,20.

 11.    Den som älskar hjärtats renhet,
        den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.
      >Ords. 16,13.

 12.    HERRENS ögon bevara den förståndige;
        därför omstörtar han den trolöses planer.

 13.    Den late säger: »Ett lejon är på gatan;
        därute på torget kunde jag bliva dräpt.»
      >Ords. 26,13.

 14.    En trolös kvinnas mun är en djup grop;
        den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.
      >Ords. 7,26 f. 23,27.

 15.    Oförnuft låder vid barnets hjärta,
        men tuktans ris driver det bort.
      >Ords. 13,21. 19,18. 23,13.

 16.    Den som förtrycker den arme bereder honom vinning
        men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

                     ----

 17.    Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord,
        och lägg mina lärdomar på hjärtat.
      >Ords. 1,5 f. 2,1 f. 3,1 f. 4,1 f. 5,1 f.
 18.    Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta;
        må de alla ligga redo på dina läppar.
 19.    För att du skall sätta din förtröstan till HERREN,
        undervisar jag i dag just dig.
 20.    Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig
        och meddelat dig råd och insikt,
 21.    för att lära dig tillförlitliga sanningsord,
        så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

 22.    Plundra icke den arme, därför att han är arm,
        och förtrampa icke den fattige porten[1].
 23.    Ty HERREN skall utföra deras sak,
        och dem som röva från dem skall han beröva livet.
      >Ords. 23,11.

 24.    Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas
        eller i lag med en snarsticken man,
      >Ords. 29,22.
 25.    på det att du icke må lära dig hans vägar
        och bereda en snara för ditt liv.

 26.    Var icke en av dem som giva handslag,
        en av dem som gå i borgen för lån.
      >Ords. 11,15. 17,18. 20,16. 27,13.
 27.    Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger,
        om du icke har något att betala med?

 28.    Flytta icke ett gammalt råmärke,
        ett sådant som dina fäder hava satt upp.
      >5 Mos. 19,14. 27,17. Ords. 23,10.

 29.    Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla,
        hans plats är att tjäna konungar;
        icke må han tjäna ringa män.

[1]  Se Port i Ordförkl.
*20/23 Ordspråksboken, 23 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 23 Kapitlet

                   Fortsättning av »De vises ord».

  1.    När du sitter till bords med en furste,
        så besinna väl vad du har framför dig,
      >Syr. 31,12 f.
  2.    och sätt en kniv på din strupe,
        om du är alltför hungrig.
  3.    Var ej lysten efter hans smakliga rätter,
        ty de äro en bedräglig kost.

  4.    Möda dig icke för att bliva rik;
        avstå från att bruka klokskap.
  5.    Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd;
        ty förvisso gör det sig vingar
        och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

  6.    Ät icke den missunnsammes bröd,
        och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

  7.    ty han förfar efter sina själviska beräkningar.
        »Ät och drick» kan han val säga till dig,
        men hans hjärta är icke med dig.
  8.    Den bit du har ätit måste du utspy,
        och dina vänliga ord har du förspillt.

  9.    Tala icke för en dåres öron,
        ty han föraktar vad klokt du säger.
      >Ords. 9,8. Matt. 7,6.

 10.    Flytta icke ett gammalt råmärke,
        och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.
      >2 Mos. 22,22 f. 5 Mos. 19,14. 27.17. Ords. 22,28.
 11.    Ty deras bördeman är stark;
        han skall utföra deras sak mot dig.
      >2 Mos. 22,23. 3 Mos. 25,26. Ps. 68,6. Ords. 22,23.

 12.    Vänd ditt hjärta till tuktan
        och dina öron till de ord som giva kunskap.
      >Ords. 19,27.

 13.    Låt icke gossen vara utan aga;
        ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;
      >Ords. 13,24. 19,18. 22,16. Syr. 30,1 f
 14.    ja, om du slår honom med riset,
        så räddar du hans själ undan dödsriket.

 15.    Min son, om ditt hjärta bliver vist,
        så gläder sig ock mitt hjärta;
      >Ords. 10,1. 27,11. 29,3.
 16.    ja, mitt innersta fröjdar sig,
        när dina läppar tala vad rätt är.

 17.    Låt icke ditt hjärta avundas syndare,
        men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.
      >Ords. 24,1.
 18.    Förvisso har du då en framtid,
        och ditt hopp varder icke om intet.
      >Ps. 37,37. Ords. 24,14, 20.

 19.    Hör, du min son, och bliv vis,
        och låt ditt hjärta gå rätta vägar.
 20.    Var icke bland vindrinkare,
        icke bland dem som äro överdådiga i mat.
 22.    Ty drinkare och frossare bliva fattiga,
        och sömnaktighet giver trasiga kläder.
      >Ords. 21,17.

 22.    Hör din fader, som har fött dig,
        och förakta icke din moder, när hon varder gammal.
      >Ords. 1,8. Syr. 3,2 f.
 23.    Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke,
        sök vishet och tukt och förstånd.
 24.    Stor fröjd har den rättfärdiges fader;
        den som har fått en vis son har glädje av honom.
      >Ords. 10,1. 15,20.
 25.    Må då din fader och din moder få glädje,
        och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

 26.    Giv mig, min son, ditt hjärta,
        och låt mina vägar behaga dina ögon.
 27.    Ty skökan är en djup grop,
        och nästans hustru är en trång brunn.
      >Ords. 22,14.
 28.    Ja, såsom en rövare ligger hon på lur
        och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

 29.    Var är ve, var är jämmer?
        Var äro trätor, var är klagan?
        Var äro sår utan sak?
        Var äro ögon höljda i dunkel?
 30.    Jo, där man länge sitter kvar vid vinet,
        där man samlas för att pröva kryddade drycker.
      >Jes. 5,11 f., 22.
 31.    Så se då icke på vinet, att det är så rött,
        att det giver sådan glans i bägaren,
        och att det så lätt rinner ned.
      >Ef. 5,18.
 32.    På sistone stinger det ju såsom ormen,
        och likt basilisken sprutar det gift.
 33.    Dina ögon få då skåda sällsamma syner,
        och ditt hjärta talar förvända ting.
 34.    Det är dig såsom låge du i havets djup,
        eller såsom svävade du uppe i en mast:
 35.    »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta,
        de stöta mig, men jag känner det icke.
        När skall jag då vakna upp,
        så att jag återigen får skaffa mig sådant?»
*20/24 Ordspråksboken, 24 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 24 Kapitlet

                Slutet av »De vises ord» jämte tillägg
                             (v. 23--34).

  1.    Avundas icke onda människor,
        och hav ingen lust till att vara med dem.
      >Ords 1,10. 23,17.
  2.    Ty på övervåld tänka deras hjärtan,
        och deras läppar tala olycka.

  3.    Genom vishet varder ett hus uppbyggt,
        och genom förstånd hålles det vid makt.
  4.    Genom klokhet bliva kamrarna fyllda
        med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

  5.    En vis man är stark,
        och en man med förstånd är väldig i kraft.
      >Ords. 21,22. Pred. 9,16, 18.
  6.    Ja, med rådklokhet skall man föra krig,
        och där de rådvisa äro många, där går det väl.
      >Ords. 11,14. 15,22. 20,18.

  7.    Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige,
        i porten kan han icke upplåta sin mun.

  8.    Den som tänker ut onda anslag,
        honom må man kalla en ränksmidare.

  9.    Ett oförnuftigt påfund är synden,
        och bespottaren är en styggelse för människor.

 10.    Låter du modet falla, när nöd kommer på,
        så saknar du nödig kraft.

 11.    Rädda dem som släpas till döden,
        och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.
      >Ps. 82,3 f. Ords. 31,8 f.

 12.    Om du säger: »Se, vi visste det icke»,
        så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det,
        och om ej han som har akt på din själ vet det.
        Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.
      >Job 34,11. Ps. 62,13. Jer. 32,19 Rom. 2,6. Upp. 22,12.

 13.    Ät honung, min son, ty det är gott,
        och självrunnen honung är söt för din mun.
      >Ords. 25,16, 27.
 14.    Lik sådan må du räkna visheten för din själ.
        Om du finner henne, så har du en framtid,
        och ditt hopp varder då icke om intet.
      >Ords. 23,18.

 15.    Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning,
        öva intet våld mot hans vilostad.
 16.    Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp;
        men de ogudaktiga störta över ända olyckan.
      >Ps. 34,20. 37,24. Mik 7,8.

 17.    Gläd dig icke, när din fiende faller,
        och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända,
      >Job 31,29.
 18.    på det att HERREN ej må se det med misshag
        och flytta sin vrede ifrån honom.

 19.    Harmas icke över de onda,
        avundas icke de ogudaktiga.
      >Ps. 37,1. Pred. 7,10.
 20.    Ty den som är ond har ingen framtid;
        de ogudaktigas lampa skall slockna ut.
      >Job 18,5. Ps. 37,33. Ords. 13,9.

 21.    Min son, frukta HERREN och konungen;
        giv dig icke i lag med upprorsmän.
      >1 Petr. 2,17.
 22.    Ty plötsligt skall ofärd komma över dem,
        och vem vet när deras år få en olycklig ände?

                     ----

 23.    Dessa ord äro ock av visa män.

        Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt.
      >5 Mos. 1,17. Ords. 18,5. 28,21.
 24.    Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig»,
        honom skola folk förbanna,
        honom skola folkslag önska ofärd.
 25.    Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl,
        och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

 26.    En kyss på läpparna är det,
        när någon giver ett rätt svar.

 27.    Fullborda ditt arbete på marken,
        gör allting redo åt dig på åkern;
        sedan må du bygga dig bo.
      >Ords. 12,11.

 28.    Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak;
        icke vill du bedraga med dina läppar?
      >Ords. 14,5.
 29.    Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom,
        jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»
      >Ords. 20,22. Matt. 5,44.

 30.    Jag gick förbi en lat mans åker,
        en oförståndig människas vingård.
 31.    Och se, den var alldeles full av ogräs,
        dess mark var övertäckt av nässlor,
        och dess stenmur låg nedriven.
 32.    Och jag betraktade det och aktade därpå,
        jag såg det och tog varning därav.
 33.    Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
        lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
      >Ords. 6,6 f.
 34.    så skall fattigdomen komma farande över dig,
        och armodet såsom en väpnad man.
*20/25 Ordspråksboken, 25 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 25 Kapitlet

             Hiskias mäns samling av salomoniska ordspråk
                           (kap. 25--29).

  1.  Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män
      hava gjort detta utdrag.
      >2 Kon. 18,1 f.

  2.    Det är Guds ära att fördölja en sak,
        men konungars ära att utforska en sak.
      >Rom. 11,33.

  3.    Himmelens höjd och jordens djup
        och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

  4.    Skaffa slagget bort ifrån silvret,
        så får guldsmeden fram en klenod därav.

  5.    Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst,
        så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.
      >Ords. 16,12. 20,8, 28.

  6.    Förhäv dig icke inför konungen,
        och träd icke fram på de stores plats.
      >Syr. 7,4. 13,9 f.
  7.    Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp»,
        än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man,
        någon som dina ögon redan hava sett.
      >Luk. 14,8 f.

  8.    Var icke för hastig att begynna en tvist;
        vad vill du eljest göra längre fram,
        om din vederpart kommer dig på skam?

  9.    Utför din egen sak mot din vederpart,
        men uppenbara icke en annans hemlighet,
      >Ords  11,8. 20,19. Syr. 19,7 f. 42,1.
 10.  på det att icke envar som hör det må lasta dig
      och ditt rykte bliva ont för beständigt.

 11.    Gyllene äpplen i silverskålar
        äro ord som talas i rättan tid.
      >Ords. 15,23.

 12.    Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld,
        så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

 13.    Såsom snöns svalka på en skördedag,
        så är en pålitlig budbärare för avsändaren;
        sin herres själ vederkvicker han.
      >Ords 13,17. 26,8.

 14.    Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn,
        så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.
      >Judas v. 12.

 15.    Genom tålamod varder en furste bevekt,
        och en mjuk tunga krossar ben.
      >Ords. 15,1. Pred. 10,4.

 16.    Om du finner honung, så ät icke mer än du tål,
        så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den.
      >Ords. 24,13.
 17.    Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus,
        Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

 18.    En stridshammare och ett svärd och en skarp pil
        är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.
      >Ps. 57,6. 59,8.

 19.    Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot
        är den trolöses tillförsikt på nödens dag.
      >Jes. 42,17. Dan. 7,7.

 20.    Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag,
        och såsom syra på lutsalt,
        så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.
      >Rom. 12,15.

 21.    Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
        och om han är törstig, så giv honom att dricka;
      >Matt. 5,44. Rom. 12,20.
 22.    så samlar du glödande kol på hans huvud,
        och HERREN skall vedergälla dig.

 23.    Nordanvind föder regn
        och en tasslande tunga mulna ansikten.

 24.    Bättre är att bo i en vrå på taket
        än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.
      >Ords. 21,9, 19.

 25.    Såsom friskt vatten för den försmäktande,
        så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

 26.    Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn,
        så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

 27.    Att äta för mycket honung är icke gott,
        och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

 28.    Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta,
        så är en man som icke kan styra sitt sinne.
*20/26 Ordspråksboken, 26 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 26 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden,
        så höves det ej heller att dåren får ära.
      >Ords. 17,16. 19,10.

  2.    Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort,
        så far en oförtjänt förbannelse förbi.

  3.    Piskan för hästen, betslet för åsnan
        och riset för dårarnas rygg!
      >Ps. 32,9. Ords. 1O,13.

  4.    Svara icke dåren efter hans oförnuft,
        så att du icke själv bliver honom lik.

  5.    Svara dåren efter hans oförnuft,
        för att han icke må tycka sig vara vis.

  6.    Den som sänder bud med en dåre,
        han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
      >Ords. 25,13.

  7.    Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned,
        äro ordspråk i dårars mun.

  8.    Såsom att binda slungstenen fast vid slungan,
        så är det att giva ära åt en dåre.

  9.    Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand,
        så är det med ordspråk i dårars mun.

 10.    En mästare gör själv allt,
        men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

 11.    Lik en hund som vänder åter till i sina spyor
        dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
      >2 Petr. 2,22.

 12.    Ser du en man som tycker sig själv vara vis,
        det är mer hopp om en dåre än om honom.
      >Ords. 3,7. 29,20.

 13.    Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen,
        ja, ett lejon är på gatorna.
      >Ords. 22,13.

 14.    Dörren vänder sig på sitt gångjärn,
        och den late vänder sig i sin säng.

 15.    Den late sticker sin hand i fatet,
        men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
      >Ords. 19,21.

 16.    Den late tycker sig vara vis,
        mer än sju som giva förståndiga svar.

 17.    Lik en som griper en hund i öronen
        är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

 18.    Lik en rasande, som slungar ut brandpilar
        och skjuter och dödar,
 19.    är en man som bedrager sin nästa
        och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

 20.    När veden tager slut, slocknar elden.
        och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
      >Ords. 22,10.

 21.    Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved,
        så upptändes kiv av en trätgirig man.
      >Ords. 15,18. Syr. 28,10 f.

 22.    Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar
        och tränga ned till hjärtats innandömen.
      >Job 34,7. Ps. 55,22. Ords. 18,8.

 23.    Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl
        äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

 24.    En fiende förställer sig i sitt tal,
        men i sitt hjärta bär han på svek.
 25.    Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke,
        ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

 26.    Hatet brukar list att fördölja sig med,
        men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

 27.    Den som gräver en grop, han faller själv däri,
        och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
      >Ps. 7,16. 9,16. 57,7. Pred. 10,8. Syr. 27,25 f.

 28.    En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat,
        och en hal mun kommer fall åstad.
*20/27 Ordspråksboken, 27 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 27 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    Beröm dig icke av morgondagen,
        ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.
      >Syr. 18,26. Jak. 4,13 f.

  2.    Må en annan berömma dig, och icke din egen mun,
        främmande, och icke dina egna läppar.
      >Jer. 9,23.

  3.    Sten är tung, och sand är svår att bära,
        men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.
      >Job 5,2. 6,3. Pred. 7,10.

  4.    Vrede är en grym sak och harm en störtflod,
        men vem kan bestå mot svartsjuka?
      >Ords. 6,34 f. Jak. 1,20.

  5.    Bättre är öppen tillrättavisning
        än kärlek som hålles fördold.

  6.    Vännens slag givas i trofasthet,
        men ovännens kyssar till överflöd.

  7.    Den mätte trampar honung under fötterna,
        men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

  8.    Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo
        är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

  9.    Salvor och rökelse göra hjärtat glatt,
        ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

 10.    Din vän och din faders vän må du icke låta fara,
        gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig;
        bättre är en granne som står dig nära
        än broder som står dig fjärran.
      >Ords. 18,24.

 11.    Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta;
        jag kan då giva den svar, som smädar mig.
      >Ords. 10,1. 23,15. 29,3.

 12.    Den kloke ser faran och söker skydd;
        de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.
      >Ords. 22,3.

 13.    Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan,
        och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.
      >Ords. 20,16. 22,26.

 14.    Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen,
        honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

 15.    Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag
        och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.
      >Ords. 19,13.
 16.    Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden,
        och hala oljan möter hans högra hand.

 17.    Järn giver skärpa åt järn;
        så skärper den ena människan den andra.

 18.    Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt;
        och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

 19.    Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet,
        så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

 20.    Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas;
        så bliva ej heller människans ögon mätta.
      >Ords. 30,16. Pred. 1,8. Hab. 2,5. Syr. 14,9.

 21.    Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen,
        så ock en man genom sitt rykte.
      >Ords. 17,3.

 22.    Om du stötte den oförnuftige mortel
        med en stöt, bland grynen,
        så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

 23.    Se väl till dina får,
        och hav akt på dina hjordar.
      >Syr. 7,22.

 24.    Ty rikedom varar icke evinnerligen;
        består ens en krona från släkte till släkte?
 25.    När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann,
        och när foder samlas in på bergen,
 26.    då äger du lamm till att bereda dig kläder
        och bockar till att köpa dig åker;
 27.    då giva dig getterna mjölk nog,
        till föda åt dig själv och ditt hus
        och till underhåll åt dina tjänarinnor.
*20/28 Ordspråksboken, 28 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 28 Kapitlet

                Fortsättning av Hiskias mäns samling.

  1.    De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem;
        men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.
      >3 Mos. 26,36 f. Ords. 10,24.

  2.  För sin överträdelses skull får ett land många herrar;
      men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.
      >Ords. 29,8. Jes. 24,4 f., 20.

  3.    En usel herre, som förtrycker de arma,
        är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

  4.    De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga,
        men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

  5.    Onda människor förstå icke vad rätt är,
        men de som söka HERREN, de förstå allt.

  6.    Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet
        rik som i vrånghet går dubbla vägar.
      >Ords. 19,1.

  7.    Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt;
        men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

  8.    De som förökar sitt gods genom ocker och räntor,
        han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.
      >Pred. 2,26.

  9.    Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen,
        så är till och med hans bön en styggelse.
      >Job 27,8 f. Ps. 18,42. 66,18. Joh. 9,31.

 10.    Den som leder de redliga vilse in på en ond väg,
        han faller själv i sin grop;
        men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.
      >Ords. 26,27. Matt. 15,14.

 11.    En rik man tycker sig vara vis,
        men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

 12.    När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till;
        men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.
      >Ords. 11,10. 29,2.

 13.    Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl;
        men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.
      >Ps. 32,3 f. 1 Joh. 1,9.

 14.    Säll är den människa som ständigt tager sig till vara;
        men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.
      >Ords. 14,16.

 15.    Lik ett rytande lejon och en glupande björn
        är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

 16.    Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld,
        att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.
      >Ords. 29,4.

 17.    En människa som tryckes av blodskuld
        bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.
      >1 Mos. 9,6. 2 Mos. 21,12. 5 Mos. 19,11 f.

 18.    Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst;
        men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.
      >Ords. 12,13.

 19.    Den som brukar sin åker får bröd till fyllest;
        men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.
      >Ords. 12,11. 20,4. Syr. 20,28.

 20.    En redlig man får mycken välsignelse;
        men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.
      >Ords. 20,21. 21,5. 1 Tim. 6,6, 9.

 21.    Att hava anseende till personen är icke tillbörligt;
        men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.
      >Ords. 18,5. 24,23. Hes. 13,19.

 22.    Den missunnsamme ävlas efter ägodelar
        och förstår icke att brist skall komma över honom.

 23.    Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest,
        mer än den som gör sin tunga hal.
      >Ords. 9,8 f. 27,5 f.

 24.    Den som plundrar sin fader eller sin moder
        och säger: »Det är ingen synd»,
        han är stallbroder till rövaren.
      >Ords. 19,26. Matt. 15,5 f.

 25.    Den som är lysten efter vinning uppväcker träta;
        men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

 26.    Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre;
        men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.
      >Ords. 3,5, 7. 1 Kor. 3,19 f.

 27.    Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas;
        men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.
      >5 Mos. 15,11. Ords. 19,17. Syr. 4,5.

 28.    När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna;
        men när de förgås, växa de rättfärdiga till.
      >Job 24,4. Ords. 11,10. 29,7.
*20/29 Ordspråksboken, 29 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 29 Kapitlet

                   Slutet av Hiskias mäns samling.

  1.    Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad,
        han varder oförtänkt krossad utan räddning.
      >Jes 66,4. Jer. 7,13 f.

  2.    När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket,
        men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.
      >Ords. 11,10. 28,12, 28.

  3.    Den som älskar vishet gör sin fader glädje;
        men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.
      >Ords. 10,1 15,20. 27,11  Luk. 15,13, 30.

  4.    Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt;
        men den som utpressar gärder, har fördärvar det.
      >Ords. 28,16

  5.    Den man som smickrar sin nästa
        han breder ut ett nät för han fötter.

  6.    En ond människas överträdelse bliver henne en snara,
        men den rättfärdige får jubla och glädjas.
      >Ords. 12,13

  7.    Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak,
        men den ogudaktige förstår intet.

  8.    Bespottare uppvigla staden,
        men visa män stilla vreden.
      >Ords. 28,2. Pred. 9,18.

  9.    När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man,
        då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.
      >Jes. 57,20 f.

 10.    De blodgiriga hata den som är ostrafflig,
        men de redliga söka skydda hans liv.

 11.    Dåren släpper all sin vrede lös,
        men den vise stillar den till slut.
      >Ords. 17,27.

 12.    Den furste som aktar på lögnaktigt tal,
        hans tjänare äro alla ogudaktiga.
      >Syr. 10,2.

 13.    Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra;
        av HERREN få bådas ögon sitt ljus.
      >Ords. 22,2.

 14.    Den konung som dömer de armas rätt.
        hans tron skall bestå evinnerligen.
      >Ords. 16,12. 20,28.

 15.    Ris och tillrättavisning giver vishet,
        men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.
      >Ords. 13,24. 22,15. 23,13 f.

 16.    Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till,
        men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.
      >Ps. 58,11. 91,8.

 17.    Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad
        och giva ljuvlig spis åt din själ.

 18.    Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst;
        men säll är den som håller lagen.

 19.    Med ord kan man icke tukta en tjänare
        ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

 20.    Ser du en man som är snar till att tala,
        det är mer hopp om en dåre än om honom.
      >Ords. 26,12. Pred. 5,1. Jak. 1,19 f. 3,5 f.

 21.    Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom,
        så visar denne honom på sistone förakt.

 22.    En snarsticken man uppväcker träta,
        och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.
      >Ords. 15,18. 22,24. 27,4. Jak. 1,20.

 23.    En människas högmod bliver henne till förödmjukelse,
        men den ödmjuke vinner ära.
      >Job 22,29. Ords. 15,33. 18,12. Luk. 14,11. 1 Petr. 5,5 f.

 24.    Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv;
        när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.
      >3 Mos. 5,1.

 25.    Människofruktan har med sig snaror,
        men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.
      >Matt. 10,28.

 26.    Många söka en furstes ynnest,
        men av HERREN får var och en sin rätt.

 27.    En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga,
        och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.
      >Ps. 15,4. 1 Petr. 4,4.
*20/30 Ordspråksboken, 30 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 30 Kapitlet

                              Agurs ord.

  1.  Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga.  Så talade den mannen
      till Itiel -- till Itiel och Ukal.

  2.    Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa,
        jag har icke mänskligt förstånd;
  3.    vishet har jag icke fått lära,
        så att jag äger kunskap om den Helige.

  4.    Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned?
        Vem har samlat vinden i sina händer?
        Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
        Vem har fastställt jordens alla gränser?
        Vad heter han, och vad heter hans son -- du vet ju det?
      >Job 38,4 f.

  5.    Allt Guds tal är luttrat;
        han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom.
      >Ps. 12,7. 18,31. 91,4.
  6.    Lägg icke något till hans ord,
        på det att han icke må beslå dig med lögn.
      >5 Mos. 4,2. 12,32.

  7.    Om två ting beder jag dig,
        vägra mig dem icke, intill min död:
  8.    Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig;
        och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom,
        men låt mig få det bröd mig tillkommer.
      >1 Tim. 6,8.
  9.    Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig,
        att jag sporde: »Vem är HERREN?»
        eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv,
        ja, förgripa mig på min Guds namn.
      >5 Mos. 8,12 f. 32,15.

 10.    Förtala icke en tjänare inför hans herre;
        han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

 11.    Ett släkte där man förbannar sin fader,
        och där man icke välsignar sin moder;
 12.    ett släkte som tycker sig vara rent,
        fastän det icke har avtvått sin orenlighet;
 13.    ett släkte -- huru stolta äro icke dess ögon,
        och huru fulla av högmod äro icke dess blickar!
 14.    ett släkte vars tänder äro svärd,
        och vars kindtänder äro knivar,
        så att de äta ut de betryckta ur landet
        och de fattiga ur människornas krets!

 15.    Blodigeln har två döttrar:
        »Giv hit, giv hit.»
        Tre finnas, som icke kunna mättas,
        ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»:
 16.    dödsriket och den ofruktsammas kved,
        jorden, som icke kan mättas med vatten,
        och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»
      >Ords. 27,20.

 17.    Den som bespottar sin fader
        och försmår att lyda sin moder
        hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut,
        och örnens ungar skola äta upp det.
      >5 Mos. 27,16.

 18.    Tre ting äro mig för underbara,
        ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:
 19.    örnens väg under himmelen,
        ormens väg över klippan,
        skeppets väg mitt i havet
        och en mans väg hos en ung kvinna.

 20.    Sådant är äktenskapsbryterskans sätt:
        hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen
        och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

 21.    Tre finnas, under vilka jorden darrar,
        ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda:
 22.    under en träl, när han bliver konung,
        och en dåre, när han får äta sig mätt,
      >Ords. 19,10. Pred. 10,5 f.
 23.    under en försmådd kvinna, när hon får man
        och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

 24.    Fyra finnas, som äro små på jorden,
        och likväl är stor vishet dem beskärd:
 25.    myrorna äro ett svagt folk,
        men de bereda om sommaren sin föda;
      >Ords. 6,6 f.
 26.    klippdassarna äro ett folk med ringa kraft,
        men i klippan bygga de sig hus;
 27.    gräshopporna hava ingen konung,
        men i härordning draga de alla ut;
 28.    gecko-ödlan kan gripas med händerna,
        dock bor hon i konungapalatser.

 29.    Tre finnas, som skrida ståtligt fram,
        ja, fyra, som hava en ståtlig gång:
 30.    lejonet, hjälten bland djuren,
        som ej viker tillbaka för någon,
 31.    en stridsrustad häst och en bock
        och en konung i spetsen för sin här.
      >Job 39,22 f.

 32.    Om du har förhävt dig, evad det var dårskap
        eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen.
      >Job 39,37. Mik. 7,16.
 33.    Ty såsom ost pressas ut ur mjölk,
        och såsom blod pressas ut ur näsan,
        så utpressas kiv ur vrede.
                     ----
*20/31 Ordspråksboken, 31 Kapitlet
                     Ordspråksboken, 31 Kapitlet

                  Lemuels ord.  En idog hustrus lov.

  1.  Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon
      förmanade honom:

  2.    Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son,
        hör, du mina löftens son.
  3.    Giv icke din kraft åt kvinnor,
        vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
      >5 Mos. 17,17.

  4.    Ej konungar tillkommer det, Lemoel,
        ej konungar tillkommer det att dricka vin
        ej furstar att fråga efter starka drycker.
      >Pred. 10,16 f.
  5.    De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen
        och förvända rätten för alla eländets barn.
      >Jes. 5,22 f. 28,7.
  6.    Nej, åt den olycklige give man starka drycker
        och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
      >Syr. 31,28.
  7.    Må dessa dricka och förgäta sitt armod
        och höra upp att tänka på sin vedermöda.

  8.    Upplåt din mun till förmån för den stumme
        och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
      >Job 29,12 f. Ords. 24,1l.
  9.    Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa,
        och skaffa den betryckte och fattige rätt.
      >Ps. 82,3. Jes. 1,17

                     ----[1]

 10.    En idog hustru, var finner man en sådan?
        Långt högre än pärlor står hon i pris.
      >Ords. 18,22. 19,14. Syr. 26,1.

 11.    På henne förlitar sig hennes mans hjärta,
        och bärgning kommer icke att fattas honom.
      >Ords 12,4 14,1.

 12.    Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är,
        i alla sina levnadsdagar.

 13.    Omsorg har hon om ull och lin
        och låter sina händer arbeta med lust.

 14.    Hon är såsom en köpmans skepp,
        sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

 15.    Medan det ännu är natt, står hon upp
        och sätter fram mat åt sitt husfolk,
        åt tjänarinnorna deras bestämda del.

 16.    Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
        av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

 17.    Hon omgjordar sina länder med kraft
        och lägger driftighet i sina armar.

 18.    Så förmärker hon att hennes hushållning går väl;
        hennes lampa släckes icke ut om natten.

 19.    Till spinnrocken griper hon med sina händer,
        och hennes fingrar fatta om sländan.

 20.    För den betryckte öppnar hon sin hand
        och räcker ut sina armar mot den fattige.

 21.    Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
        ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

 22.    Sköna täcken gör hon åt sig,
        hon har kläder av finaste linne och purpur.

 23.    Hennes man är känd i stadens portar,
        där han sitter bland landets äldste.

 24.    Fina linneskjortor gör hon och säljer dem,
        och bälten avyttrar hon till krämaren.

 25.    Kraft och heder är hennes klädnad,
        och hon ler mot den dag som kommer.

 26.    Sin mun upplåter hon med vishet,
        och har vänlig förmaning på sin tunga.

 27.    Hon vakar över ordningen i sitt hus
        och äter ej i lättja sitt bröd.

 28.    Hennes söner stå upp och prisa henne säll,
        hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

 29.    »Många idoga kvinnor hava funnits,
        men du, du övergår dem allasammans.»

 30.    Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt;
        men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
      >Ords. 11,23.

 31.    Må hon få njuta sina gärningars frukt;
        hennes verk skola prisa henne i portarna.

[1]  Kap. 31 v. 10--31 alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.