*15/ Esra
*15/01 Esra, 1 Kapitlet
Esra, 1 Kapitlet
Kores' påbud. Judarnas tillredelser för
hemfärden. Tempelkärlen.
1. Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte
HERREN -- för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle
fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
följande:
>2 Krön. 36,22 f. Jer. 25,12. 29,10.
2. »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.
3. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare
hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga
på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i
Jerusalem.
>Esr. 4,3. 5,13. Ps. 76,2 f.
4. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort
där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med
gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds
hus i Jerusalem.»
5. Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp,
ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud
uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i
Jerusalem.
6. Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med
silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara
skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.
7. Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som
Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in
i sin guds hus.
>2 Kon. 24,13. 25,14 f. 2 Krön. 36,7, 18. Esr. 5,14.
8. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren
Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för
Juda.
9. Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen
bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl,
10. trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare
slag, därtill ett tusen andra kärl.
11. Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra
hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade
varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.
*15/02 Esra, 2 Kapitlet
Esra, 2 Kapitlet
Förteckning på dem som återvände med
Serubbabel. Gåvor till templet.
1. Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit
bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände
tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad
>Esr. 8,1 f. Neh. 7,5 f.
2. i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja,
Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.
Detta var antalet män av Israels meniga folk:
3. Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
4. Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
5. Aras barn: sju hundra sjuttiofem,
6. Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
hundra tolv;
7. Elams barn: ett tusen, två hundra femtiofyra;
8. Sattus barn: nio hundra fyrtiofem;
9. Sackais barn: sju hundra sextio;
10. Banis barn: sex hundra fyrtiotvå;
11. Bebais barn: sex hundra tjugutre;
12. Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå;
13. Adonikams barn: sex hundra sextiosex;
14. Bigvais barn: två tusen femtiosex
15. Adins barn: fyra hundra femtiofyra;
16. Aters barn av Hiskia: nittioåtta,
17. Besais barn: tre hundra tjugutre;
18. Joras barn: ett hundra tolv;
19. Hasums barn: två hundra tjugutre;
20. Gibbars barn: nittiofem;
21. Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre;
22. männen från Netofa: femtiosex;
23. männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
24. Asmavets barn: fyrtiotvå;
25. Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre;
26. Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen;
27. männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
28. männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre;
29. Nebos barn: femtiotvå;
30. Magbis' barn: ett hundra femtiosex;
31. den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
32. Harims barn: tre hundra tjugu;
33. Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem;
34. Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
35. Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.
36. Av prästerna: Jedajas barn av: Jesuas hus: nio hundra
sjuttiotre;
37. Immers barn: ett tusen femtiotvå;
38. Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
39. Harims barn: ett tusen sjutton.
40. Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn:
sjuttiofyra;
41. av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta;
42. av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn,
Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett
hundra trettionio.
43. Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
44. Keros' barn, Siahas barn, Padons barn,
45. Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn,
46. Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn,
47. Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn,
48. Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn,
49. Ussas barn, Paseas barn, Besais barn,
50. Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn,
51. Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
52. Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
53. Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
54. Nesias barn, Hatifas barn.
55. Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn,
Perudas barn,
56. Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
57. Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.
58. Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
tre hundra nittiotvå.
59. och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
och sin släkt, och huruvida de voro av Israel:
60. Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå.
61. Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais
barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till
hustru och blev uppkallad efter deras namn.
>2 Sam. 19,31 f.
62. Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem;
därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
63. Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.
>2 Mos. 28,30. 4 Mos. 27,21.
64. Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
hundra sextio,
65. förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra sångare och
sångerskor.
66. De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem
mulåsnor,
67. fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu
åsnor.
68. och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo
till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus,
för att det åter skulle byggas upp på samma plats.
69. De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld
sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett
hundra prästerliga livklädnader.
70. Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna,
dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela
Israel i sina städer.
*15/03 Esra, 3 Kapitlet
Esra, 3 Kapitlet
Brännoffersaltaret. Lövhyddohögtiden.
Templets grundläggning.
1. När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i
sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem.
>Dom. 20,1. Neh. 8,1.
2. Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och
Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde
Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det
var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.
>3 Mos. 6,9 f. 5 Mos. 12,13 f. Matt. 1,12.
3. De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade
kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt
HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.
>4 Mos. 28,3 f.
4. Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och
offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat
sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet,
>3 Mos. 23,34 f. 4 Mos. 29,12 f.
5. och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till
nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så
ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.
>Neh. 10,3
6. På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer
åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd.
7. Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock
matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för
att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo,
i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien,
hade givit dem.
>2 Krön. 2,16.
8. Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i
Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel,
Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder,
prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen
hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde
leviterna dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att
förestå arbetet på HERRENS hus.
9. Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner,
Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt
över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock
Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.
>Esr. 2,40.
10. Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel,
ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock
leviterna, Asafs barn, med cymbaler, till att lova HERREN, efter
Davids, Israels konungs, anordning.
>2 Krön. 29,25 f.
11. Och de sjöngo, under lov och tack till HERREN, därför att han är
god, och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel. Och
allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att grunden
till HERRENS hus var lagd.
>2 Krön. 5,13. 7,3. Ps. 136,1.
12. Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för
familjerna, de gamle som hade sett det förra huset, gräto
högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter
jublade och voro så glada att de ropade med hög röst.
>Hagg. 2,2 f.
13. Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet
och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt att ljudet
därav hördes vida omkring.
*15/04 Esra, 4 Kapitlet
Esra, 4 Kapitlet
Tempelbygget förhindrat.
1. Men när ovännerna till Juda och Benjamin fingo höra att de som
hade återkommit ifrån fångenskapen höllo på att bygga ett tempel
åt HERREN, Israels Gud
2. gingo de till Serubbabel och till huvudmännen för familjerna och
sade till dem: »Vi vilja bygga tillsammans med eder, ty vi söka
eder Gud, likasom I, och åt honom offra vi alltsedan den tid då
den assyriske konungen Esarhaddon lät föra oss hit.»
>2 Kon. 17,24 f.
3. Men Serubbabel och Jesua och de övriga huvudmännen för Israels
familjer sade till dem: »Det är icke tillbörligt att I
tillsammans med oss byggen ett hus åt vår Gud, utan vi vilja för
oss själva med varandra bygga huset åt HERREN, Israels Gud,
såsom konung Kores, konungen i Persien, har bjudit oss.
>Esr. 1,3. 5,13.
4. Men folket i landet bedrev det så, att judafolkets mod föll och
de avskräcktes från att bygga vidare.
5. Och de lejde mot dem män som genom sina råd gjorde deras rådslag
om intet, så länge Kores, konungen i Persien, levde, och sedan
ända till dess att Darejaves, konungen i Persien, kom till
regeringen.
6. (Sedermera, under Ahasveros' regering, redan i begynnelsen av
hans regering, skrev man en anklagelseskrift mot dem som bodde i
Juda och Jerusalem.
7. Och i Artasastas tid skrevo Bislam, Mitredat och Tabeel samt
dennes övriga medbröder till Artasasta, konungen i Persien. Och
det som stod i skrivelsen var skrivet med arameiska bokstäver
och avfattat på arameiska.
8. Likaledes skrevo rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai ett
brev om Jerusalem till konung Artasasta av följande innehåll.
9. De skrevo då, rådsherren Rehum och sekreteraren Simsai och de
andra, deras medbröder: diniterna och afaresatkiterna,
tarpeliterna, afaresiterna, arkeviterna, babylonierna,
susaniterna, dehaviterna, elamiterna
10. och de andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört
bort och låtit bosätta sig i staden Samaria och annorstädes i
landet på andra sidan floden o. s. v.
11. Och detta är vad som stod skrivet i det brev som de sände till
konung Artasasta: »Dina tjänare, männen på andra sidan floden
o. s. v.
12. Det vare veterligt för konungen att de judar som drogo upp från
dig hava kommit hit till oss i Jerusalem, och de hålla nu på att
bygga upp den upproriska och onda staden, att sätta murarna i
stånd och att förbättra grundvalarna.
13. Så nå nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd och
murarna bliva sätta i stånd skola de varken giva skatt eller
tull eller vägpenningar, och sådant skall bliva till men för
konungarnas inkomster.
14. Alldenstund vi nu äta palatsets salt[1], och det icke är
tillbörligt att vi åse huru skada tillskyndas konungen, därför
sända vi nu och låta konungen veta detta,
15. för att man må göra efterforskningar i dina fäders krönikor; ty
av dessa krönikor skall du finna och erfara att denna stad har
varit en upprorisk stad, till förfång för konungar och länder,
och att man i den har anstiftat oroligheter ända ifrån äldsta
tider, varför ock denna stad har blivit förstörd.
16. Så låta vi nu konungen veta, att om denna stad bliver uppbyggd
och dess murar bliva satta i stånd, så skall du i följd härav
icke mer hava någon del i landet på andra sidan floden.»
17. Då sände konungen följande svar till rådsherren Rehum och
sekreteraren Simsai och de andra, deras medbröder, som bodde i
Samaria och i det övriga landet på andra sidan floden: »Frid
o. s. v.
18. Den skrivelse som I haven sänt till oss har noggrant blivit
uppläst för mig.
19. Och sedan jag hade givit befallning att man skulle göra
efterforskningar, fann man att denna stad ända ifrån äldsta
tider har plägat sätta sig upp mot konungar, och att uppror och
oroligheter där hava anstiftats.
20. I Jerusalem hava ock funnits mäktiga konungar, som hava varit
herrar över allt land som ligger på andra sidan floden, och
skatt, tull och vägpenningar hava blivit dem givna.
>1 Kon. 4,21.
21. Så utfärden nu en befallning att man förhindrar dessa män att
bygga upp denna stad, till dess jag giver befallning därom.
22. Och sen till, att I icke handlen försumligt i denna sak, så att
skadan icke växer, konungarna till förfång.»
23. Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade
blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras
medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och
hindrade dem med våld och makt.)
24. Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev
förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves' andra
regeringsår
[1] Se Salt Ordförkl.
*15/05 Esra, 5 Kapitlet
Esra, 5 Kapitlet
Arbetet på tempelbyggnaden ånyo
upptaget. Brev till konung Darejaves.
1. Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterna,
profeterade för judarna i Juda och Jerusalem, i Israels Guds
namn, efter vilket de voro uppkallade.
>Hagg. 1,1 f. Sak. 1,1 f. 6,11 f.
2. Och Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, stodo då
upp och begynte bygga på Guds hus i Jerusalem, och med dem Guds
profeter, som understödde dem.
>Syr. 49,12,
3. Vid samma tid kommo till dem Tattenai, ståthållaren i landet på
andra sidan floden, och Setar-Bosenai och dessas medbröder, och
sade så till dem: »Vem har givit eder tillåtelse att bygga detta
hus och att sätta denna mur i stånd?»
4. Då sade vi dem vad de män hette, som uppförde byggnaden.
5. Och över judarnas äldste vakade deras Guds öga, så att man
lovade att icke lägga något hinder i vägen för dem, till dess
saken hade kommit inför Darejaves; sedan skulle man sända dem en
skrivelse härom.
>Ps. 33,18. 34,16.
6. Detta är nu vad som stod skrivet i det brev som Tattenai,
ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Setar-Bosenai
och hans medbröder, afarsekiterna, som bodde på andra sidan
floden, sände till konung Darejaves;
7. de sände nämligen till honom en berättelse, och däri var så
skrivet:
»Frid vare i allo med konung Darejaves.
8. Det vare veterligt för konungen att vi kommo till det judiska
hövdingdömet, till den store Gudens hus. Detta håller man nu på
att bygga upp med stora stenar, och i väggarna lägger man in
trävirke; och arbetet bedrives med omsorg och har god framgång
under deras händer.
9. Då frågade vi de äldste där och sade till dem så: 'Vem har givit
eder tillåtelse att bygga detta hus och att sätta denna mur i
stånd?'
10. Vi frågade dem ock huru de hette, för att kunna underrätta dig
därom, och för att teckna upp namnen på de män som stodo i
spetsen för dem.
11. Och detta var det svar som de gåvo oss: 'Vi äro himmelens och
jordens Guds tjänare, och vi bygga nu upp det hus som fordom,
för många år sedan, var uppbyggt här, och som en stor konung i
Israel hade byggt och fulländat.
>1 Kon. 6,1 f.
12. Men eftersom våra fäder förtörnade himmelens Gud, gav han dem i
kaldéen Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand; och han
förstörde detta hus och förde folket bort till Babel.
>2 Kon. 25,8 f. 2 Krön. 36,16 f.
13. Men i den babyloniske konungen Kores' första regeringsår gav
konung Kores befallning att man åter skulle bygga upp detta Guds
hus.
>2 Krön. 36,22 f. Esr. 1,3.
14. Och tillika tog konung Kores ur templet i Babel de kärl av guld
och silver, som hade tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar
hade tagit ur templet i Jerusalem och fört till templet i Babel;
och de överlämnades åt en man vid namn Sesbassar, som han hade
satt till ståthållare.
>Esr. 1,8. 6,5.
15. Och till honom sade han: Tag dessa kärl och far åstad och sätt
in dem i templet i Jerusalem; ty Guds hus skall åter byggas upp
på sin plats.
16. Så kom då denne Sesbassar hit och lade grunden till Guds hus i
Jerusalem. Och från den tiden och intill nu har man byggt därpå,
och det är ännu icke färdigt.'
17. Om det nu täckes konungen, må man göra efterforskningar i
konungens skattkammare därborta i Babel om det är så, att konung
Kores har givit tillåtelse att bygga detta Guds hus i Jerusalem;
därefter må konungen meddela oss sin vilja härom.»
*15/06 Esra, 6 Kapitlet
Esra, 6 Kapitlet
Svar från konung Darejaves.
Tempelbyggnadens fullbordan och
invigning. Påskhögtid.
1. Då gav konung Darejaves befallning att man skulle göra
efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades.
2. Och i Ametas borg, i hövdingdömet Medien, fann man en bokrulle i
vilken följande var upptecknat till hågkomst:
3. »I konung Kores' första regeringsår gav konung Kores denna
befallning: 'Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp
till att vara en plats där man frambär offer; och dess
grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt
och sextio alnar brett,
>2 Krön. 36,22 f. Esr. 1,1 f.
4. Med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och
vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens
hus.
>1 Kon. 6,36.
5. De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur
templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva
tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i
Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.' --
>Esr. 1,7. 5,14.
6. Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan
floden, och du Setar-Bosenai, och I afarsekiter, de nämndas
medbröder på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån.
>Esr. 5,3.
7. Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare
och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats.
8. Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med
dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de
penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra
sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt
utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet.
9. Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer
åt himmelens Gud, så och vete, salt, vin och olja, det skall,
efter uppgift av prästerna i Jerusalem, utgivas åt dem dag för
dag utan någon försummelse,
10. för att de må kunna frambära offer, till en välbehaglig lukt åt
himmelens Gud, och för att de må bedja för konungens och hans
söners liv.
11. Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna
förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den
skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras
till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort.
12. Och må den Gud som har låtit sitt namn bo där slå ned alla
konungar och folk som uträcka sin hand till att överträda denna
förordning, och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem.
Jag, Darejaves, giver denna befallning. Blive den redligt
fullgjord!»
13. Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev
detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på
andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras
medbröder.
14. Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i
arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons,
profetiska tal; man byggde och fullbordade det såsom Israels Gud
hade befallt, och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den
persiske konungen, hade befallt.
>Esr. 5,1.
15. Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i
konung Darejaves' sjätte regeringsår.
16. Och Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade
återkommit ifrån fångenskapen, firade invigningen av detta Guds
hus med glädje.
17. Och till invigningen av detta Guds hus offrade de ett hundra
tjurar, två hundra vädurar och fyra hundra lamm, så ock till
syndoffer för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels
stammar.
>4 Mos. 7,10 f. Esr. 8,35.
18. Och man anställde prästerna, efter deras skiften, och leviterna,
efter deras avdelningar, till att förrätta Guds tjänst i
Jerusalem, såsom det var föreskrivet i Moses bok.
>4 Mos. 3,6. 8,9 f.
19. Och de som hade återkommit ifrån fångenskapen höllo påskhögtid
på fjortonde dagen i första månaden.
>2 Mos. 12,6.
20. Ty prästerna och leviterna hade då allasammans renat sig, så att
de alla voro rena; och de slaktade påskalammet för alla dem som
hade återkommit ifrån fångenskapen, också för sina bröder,
prästerna, likasåväl som för sig själva.
21. Och de israeliter som hade återvänt ifrån fångenskapen åto
därav, jämte alla sådana som hade avskilt sig från den hedniska
landsbefolkningens orenhet och slutit sig till dem för att söka
HERREN, Israels Gud.
22. Och de höllo det osyrade brödets högtid i sju dagar med glädje;
ty HERREN hade berett dem glädje, i det att han hade vänt den
assyriske konungens hjärta till dem, så att han understödde dem
i arbetet på Guds, Israels Guds, hus.
*15/07 Esra, 7 Kapitlet
Esra, 7 Kapitlet
Esras avresa till Jerusalem. Konung
Artasastas skrivelse.
1. Efter en tids förlopp, under den persiske konungen Artasastas
regering, hände sig att Esra, son till Seraja, son till Asarja,
son till Hilkia,
2. son till Sallum, son till Sadok, son till Ahitub,
3. son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot,
4. son till Seraja, son till Ussi, son till Bucki,
5. son till Abisua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till
Aron, översteprästen
6. det hände sig att denne Esra drog upp från Babel; han var en
skriftlärd, väl förfaren i Moses lag, den som HERREN, Israels
Gud, hade utgivit. Och konungen gav honom allt vad han begärde,
eftersom HERRENS, hans Guds, hand var över honom.
7. Också en del av Israels barn och av prästerna, leviterna,
sångarna, dörrvaktarna och tempelträlarna drog upp till
Jerusalem i Artasastas sjunde regeringsår.
8. Och han kom till Jerusalem i femte månaden, i konungens sjunde
regeringsår.
9. Ty på första dagen i första månaden blev det bestämt att man
skulle draga upp från Babel; och på första dagen i femte månaden
kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom.
>Esr. 8,18, 31.
10. Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att begrunda HERRENS lag och
göra efter den, och till att i Israel undervisa i lag och rätt.
11. Så stod nu skrivet i den skrivelse som konung Artasasta gav åt
prästen Esra, den skriftlärde, som var lärd i det som HERREN
hade bjudit och stadgat för Israel:
12. »Artasasta, konungarnas konung till prästen Esra, den i
himmelens Guds lag lärde, o. s. v. med övlig fortsättning.
13. Jag giver härmed befallning att var och en i mitt rike av
Israels folk och av dess präster och leviter, som är villig att
fara till Jerusalem, må fara med dig,
14. alldenstund du är sänd av konungen och hans sju rådgivare till
att hålla undersökning om Juda och Jerusalem efter din Guds lag,
som är i din hand,
>Est. 1,10, 14.
15. och till att föra dit det silver och guld som konungen och hans
rådgivare av fritt beslut hava givit åt Israels Gud, vilken har
sin boning i Jerusalem,
>Esr. 8,25.
16. så ock allt det silver och guld som du kan få i hela Babels
hövdingdöme, tillika med de frivilliga gåvor som folket och
prästerna giva till sin Guds hus i Jerusalem
17. Alltså skall du nu för dessa penningar såsom en redlig man köpa
tjurar, vädurar och lamm, jämte sådant som behöves till
dithörande spisoffer och drickoffer; och detta skall du offra på
altaret i eder Guds hus i Jerusalem.
>Esr. 6,9.
18. Och vad du och dina bröder finnen för gott att göra med det
silver och guld som bliver över, det mån I göra efter eder Guds
vilja.
19. Och alla de kärl som givas dig till tempeltjänsten i din Guds
hus skall du avlämna inför Jerusalems Gud.
20. Och vad du måste utbetala för det som härutöver behöves till din
Guds hus, det må du låta utbetala ur konungens skattkammare.
21. Och jag, konung Artasasta, giver härmed befallning till alla
skattmästare i landet på andra sidan floden att allt vad prästen
Esra, den i himmelens Guds lag lärde, begär av eder, det skall
redligt göras och givas,
22. ända till hundra talenter silver, hundra korer vete, hundra bat
vin och hundra bat olja, så ock salt utan särskild föreskrift.
23. Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och givas
till himmelens Guds hus, för att icke vrede må komma över
konungens och hans söners rike.
24. Och vi göra eder veterligt att ingen skall hava makt att lägga
skatt, tull eller vägpenningar på någon präst eller levit,
sångare, dörrvaktare, tempelträl eller annan tjänare i detta
Guds hus.
25. Och du, Esra, må, efter din Guds vishet, den som har blivit dig
betrodd, förordna domare och lagkloke till att döma allt folket
i landet på andra sidan floden, alla dem som känna din Guds
lagar; och om någon icke känner dessa, skolen I lära honom dem.
26. Och var och en som icke gör efter din Guds lag och konungens
lag, över honom skall dom fällas med rättvisa, vare sig till död
eller till landsförvisning eller till penningböter eller till
fängelse.»
27. Lovad vare HERREN, våra fäders Gud, som ingav konungen sådant i
hjärtat, nämligen att han skulle förhärliga HERRENS hus i
Jerusalem,
28. och som lät mig finna nåd inför konungen och hans rådgivare och
inför alla konungens mäktiga hövdingar!
29. Och jag kände mig frimodig, eftersom HERRENS, min Guds, hand var
över mig, och jag församlade en del av huvudmännen i Israel till
att draga upp med mig.
*15/08 Esra, 8 Kapitlet
Esra, 8 Kapitlet
Förteckning på dem som återvände med
Esra. Leviter som följde med. Fasta.
Guld och silver till templet. Ankomst
till Jerusalem. Offer.
1. Och dessa voro de huvudmän för familjerna, som under konung
Artasastas regering med mig drogo upp från Babel, och så förhöll
det sig med deras släkter:
>Esr. 2,1 f. Neh. 7,5 f.
2. Av Pinehas' barn Gersom; av Itamars barn Daniel; av Davids barn
Hattus;
3. av Sekanjas barn, av Pareos' barn, Sakarja och med honom i
släktregistret upptagna män, ett hundra femtio;
4. av Pahat-Moabs barn Eljoenai, Serajas son, och med honom två
hundra män;
5. av Sekanjas barn Jahasiels son och med honom tre hundra män;
6. av Adins barn Ebed, Jonatans son, och med honom femtio män;
7. av Elams barn Jesaja, Ataljas son, och med honom sjuttio män;
8. av Sefatjas barn Sebadja, Mikaels son, och med honom åttio män;
9. av Joabs barn Obadja, Jehiels son och med honom två hundra
aderton män;
10. av Selomits barn Josifjas son och med honom ett hundra sextio
män;
11. av Bebais barn Sakarja, Bebais son, och med honom tjuguåtta män;
12. av Asgads barn Johanan, Hackatans son, och med honom ett hundra
tio män;
13. av Adonikams barn de sistkomna, vilka hette Elifelet, Jegiel och
Semaja, och med dem sextio män;
14. av Bigvais barn Utai och Sabbud och med dem sjuttio män.
15. Och jag församlade dessa till den ström som flyter till Ahava,
och vi voro lägrade där i tre dagar. Men när jag närmare gav akt
på folket och prästerna, fann jag där ingen av Levi barn.
16. Då sände jag åstad huvudmännen Elieser, Ariel, Semaja, Elnatan,
Jarib, Elnatan, Natan, Sakarja och Mesullam och lärarna Jojarib
och Elnatan;
17. jag bjöd dem gå till Iddo, huvudmannen i Kasifja, och jag lade
dem i munnen de ord som de skulle tala till Iddo och hans broder
och till tempelträlarna i Kasifja, på det att man skulle sända
till oss tjänare för vår Guds hus.
18. Och eftersom vår Guds goda hand var över oss, sände de till oss
en förståndig man av Mahelis, Levis sons, Israels sons, barn,
ävensom Serebja med hans söner och bröder, aderton män,
19. vidare Hasabja och med honom Jesaja, av Meraris barn, med dennes
bröder och deras söner, tjugu män,
20. så ock två hundra tjugu tempelträlar, alla namngivna, av de
tempelträlar som David och hans förnämsta män hade givit till
leviternas tjänst.
21. Och jag lät där, vid Ahavaströmmen, lysa ut en fasta, för att vi
skulle ödmjuka oss inför vår Gud, till att av honom utbedja oss
en lyckosam resa för oss och våra kvinnor och barn och all vår
egendom.
22. Ty jag blygdes för att av konungen begära krigsfolk och ryttare
till att hjälpa oss mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt
till konungen: »Vår Guds hand är över alla dem som söka honom,
och så går det dem väl, men hans makt och hans vrede äro emot
alla dem som övergiva honom.»
23. Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde
oss.
24. Och jag avskilde tolv av de översta bland prästerna, så ock
Serebja och Hasabja och med dem tio av deras bröder.
25. Och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, den gärd
till vår Guds hus, som hade blivit given av konungen och hans
rådgivare och hövdingar och av alla de israeliter som voro
där.
>Esr. 7,15.
26. Jag vägde upp åt dem sex hundra femtio talenter silver jämte
silverkärl till ett värde av ett hundra talenter, så ock ett
hundra talenter guld,
27. därtill tjugu bägare av guld, till ett värde av tusen dariker,
samt två kärl av fin, glänsande koppar, dyrbara såsom guld.
28. Och jag sade till dem: »I ären helgade åt HERREN, och kärlen äro
helgade, och silvret och guldet är en frivillig gåva åt HERREN,
edra fäders Gud.
29. Så vaken däröver och bevaren det, till dess I fån väga upp det i
Jerusalem inför de översta bland prästerna och leviterna och de
översta inom Israels familjer, i kamrarna i HERRENS hus.»
>Neh. 10,39. 12,44.
30. Då togo prästerna och leviterna emot det uppvägda, silvret och
guldet och kärlen, för att de skulle föra det till Jerusalem,
till vår Guds hus.
31. Och vi bröto upp från Ahavaströmmen på tolfte dagen i första
månaden för att draga till Jerusalem; och vår Guds hand var över
oss och räddade oss undan fiender och försåt på vägen.
32. och vi kommo till Jerusalem och blevo stilla där i tre dagar.
33. Men på fjärde dagen uppvägdes silvret och guldet och kärlen i
vår Guds hus och överlämnades åt prästen Meremot, Urias son, och
jämte honom åt Eleasar, Pinehas' son, och jämte dessa åt
leviterna Josabad, Jesuas son, och Noadja, Binnuis som --
34. alltsammans efter antal och vikt, och hela vikten blev då
upptecknad.
35. De landsflyktiga som hade återkommit ifrån fångenskapen offrade
nu till brännoffer åt Israels Gud tolv tjurar för hela Israel,
nittiosex vädurar, sjuttiosju lamm och tolv syndoffersbockar,
alltsammans till brännoffer åt HERREN.
>Esr. 6,17.
36. Och de överlämnade konungens påbud åt konungens satraper och åt
ståthållarna i landet på andra sidan floden, och dessa gåvo
understöd åt folket och åt Guds hus.
*15/09 Esra, 9 Kapitlet
Esra, 9 Kapitlet
Israels äktenskapsförbindelser med
främmande kvinnor. Esras klagan inför
Gud över folkets otrohet.
1. Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till
mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och
leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken,
såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava
bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna,
jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
2. Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina
söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de
främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de
första att begå sådan otrohet.»
>2 Mos. 34,15 f. 5 Mos. 7,3. Dom. 3,6.
3. När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa
och räckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup
sorg.
4. Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot
sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de
församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i
min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.
5. Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse
och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned
på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,
6. och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt
ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss
över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.
>1 Mos. 18,20 f. 2 Krön. 28,9. Ps. 38,5. Dan. 9,7 f. Bar. 1,15 f.
7. Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor
skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar
och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava
drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går
oss ännu i dag.
8. Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN,
vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss,
och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår
Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något
litet andrum i vår träldom.
9. Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit
oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar,
så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus
och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda
och Jerusalem.
10. Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta? Vi hava
nu övergivit dina bud,
11. dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade:
'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett
besmittat land, genom de främmande folkens besmittelser och
genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det
från den ena ändan till den andra.
>3 Mos. 18,25 f. 20,23.
12. Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke
deras döttrar till hustrur åt edra söner. Ja, I skolen aldrig
fråga efter deras välfärd och lycka -- detta på det att I mån
bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det
till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'
>5 Mos. 7,2 f. 23,6.
13. Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom
våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit
oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra
missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som
denna, bliva räddad --
14. skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med
folk som bedriva sådana styggelser? Skulle du då icke vredgas
på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore
kvar och ingen räddning funnes?
15. HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast
blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes. Och se,
nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen
bestå inför dig.
*15/10 Esra, 10 Kapitlet
Esra, 10 Kapitlet
Israel renar sig genom att avlägga de
främmande kvinnorna.
1. Då nu Esra så bad och bekände, där han låg gråtande framför Guds
hus, församlade sig till honom av Israel en mycket stor skara,
män, kvinnor och barn; ty också folket grät bitterligen.
2. Och Sekanja, Jehiels son, av Ulams barn, tog till orda och sade
till Esra: »Ja, vi hava varit otrogna mot vår Gud, i det att vi
hava tagit till oss främmande kvinnor från de andra folken här i
landet. Dock finnes ännu hopp för Israel.
3. Så låt oss nu sluta ett förbund med vår Gud, att vi, i kraft av
Herrens rådslut och de mäns som frukta för vår Guds bud, vilja
avlägsna ifrån oss alla sådana kvinnor jämte deras barn; så bör
ju ske efter lagen.
4. Stå upp, ty dig åligger denna sak, och vi vilja vara med
dig. Var frimodig och grip verket an.»
5. Då stod Esra upp och tog en ed av de översta bland prästerna,
leviterna och hela Israel, att de skulle göra såsom det var
sagt; och de gingo eden.
6. Och Esra stod upp från platsen framför Guds hus och gick in i
Johanans, Eljasibs sons, tempelkammare. Och när han hade kommit
dit, kunde han varken äta eller dricka; så sörjde han över den
otrohet som de återkomna fångarna hade begått.
7. Och man lät utropa i Juda och Jerusalem, bland alla dem som hade
återkommit ifrån fångenskapen, att de skulle församla sig i
Jerusalem;
8. och vilken som icke komme till den tredje dagen därefter, i
enlighet med furstarnas och de äldstes beslut, hans hela egendom
skulle givas till spillo, och han själv skulle avskiljas från de
återkomna fångarnas församling.
>3 Mos. 27,28.
9. Så församlade sig då alla Judas och Benjamins män i Jerusalem
till den tredje dagen, det är på tjugonde dagen i nionde
månaden; och allt folket stannade på den öppna platsen vid Guds
hus, skälvande både på grund av den sak som förelåg och på grund
av det starka regnet.
10. Och prästen Esra stod upp och sade till dem: »I haven varit
otrogna, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor och
därigenom ökat Israels skuld.
11. Men bekännen det nu, HERREN, edra fäders Gud, till pris, och
gören hans vilja: skiljen eder från de andra folken här i landet
och från de främmande kvinnorna.»
12. Då svarade hela församlingen och sade med hög röst: »Såsom du
har sagt, så tillkommer det oss att göra.
13. Men folket är talrikt, och regntiden är nu inne, och man kan
icke stå härute; detta ärende kan ej heller avslutas på en dag
eller två, ty vi hava mycket förbrutit oss härutinnan.
14. Må därför våra furstar stå redo för hela församlingen, och må
alla i våra städer, som hava tagit till sig främmande kvinnor,
infinna sig på bestämda tider, och med dem de äldste i var stad
och domarna där, till dess att vi hava avvänt ifrån oss vår Guds
vredes glöd i denna sak.»
15. Allenast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, trädde upp
häremot, och Mesullam jämte leviten Sabbetai understödde dem.
16. Men de som hade återkommit ifrån fångenskapen gjorde såsom det
var sagt. Och man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen
för familjerna, efter de särskilda familjerna, alla namngivna;
och på första dagen i tionde månaden satte de sig att rannsaka
härom.
17. Och till första dagen i första månaden hade de avslutat
rannsakningen om allt som angick de män vilka hade tagit till
sig främmande kvinnor.
18. Bland prästernas söner befunnos följande hava tagit till sig
främmande kvinnor: Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans
bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja,
19. vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig
sina kvinnor; och de skulle frambära en vädur såsom skuldoffer
för den skuld de hade ådragit sig;
20. av Immers barn: Hanani och Sebadja;
21. av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia;
22. av Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och
Eleasa.
23. Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som ock hette Kelita,
Petaja, Juda och Elieser;
24. av sångarna: Eljasib; av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri.
25. Av det övriga Israel: av Pareos' barn: Ramja, Issia, Malkia
Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja;
26. av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia
27. av Sattus barn: Eljoenai, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och
Asisa;
28. av Bebais barn: Johanan, Hananja, Sabbai, Atlai;
29. av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot;
30. av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja,
Besalel, Binnui och Manasse;
31. vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon,
32. Benjamin, Malluk, Semarja;
33. av Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elifelet, Jeremai,
Manasse, Simei;
34. av Banis barn: Maadai, Amram och Uel,
35. Benaja, Bedeja, Keluhi,
36. Vanja, Meremot, Eljasib,
37. Mattanja, Mattenai och Jaasu,
38. vidare Bani, Binnui, Simei,
39. vidare Selemja, Natan och Adaja,
40. Maknaddebai, Sasai, Sarai,
41. Asarel, Selemja, Semarja,
42. Sallum, Amarja, Josef;
43. av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och
Benaja.
44. Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur; och bland
dessa funnos kvinnor som hade fött barn.
*16/ Nehemja
*16/01 Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemjas bön vid underrättelsen om
tillståndet i Jerusalem.
1. Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.
I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans
borg,
2. hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade
skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
3. De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen
finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
eld.»
4. När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
5. Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
som älska dig och hålla dina bud,
6. låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
jag och min faders hus hava syndat.
7. Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
8. Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
9. men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
10. De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
din stora kraft och din starka hand.
11. Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
denne man.»
Jag var då munskänk hos konungen.
*16/02 Nehemja, 2 Kapitlet
Nehemja, 2 Kapitlet
Nehemja får tillstånd att bygga upp
Jerusalems murar och vidtager
förberedelser därtill.
1. I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
honom;
2. men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du
är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag
övermåttan häpen.
3. Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen!
Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
4. Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en
bön till himmelens Gud
5. och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du
finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
att jag åter må bygga upp den.»
6. Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
uppgav jag för honom en bestämd tid.
7. Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må
brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
8. så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
goda hand var över mig.
9. När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig
härhövitsmän och ryttare.
10. Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
hade kommit för att se Israels barn till godo.
11. När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
dagar,
12. stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
mig.
13. Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
14. Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
15. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.
16. Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
skulle få med arbetet att göra.
17. Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro,
huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
längre må vara till smälek.»
18. Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja
stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda
verket.
19. Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss
och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören?
Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
20. Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss
väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven
ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»
*16/03 Nehemja, 3 Kapitlet
Nehemja, 3 Kapitlet
Jerusalems murar och portar sättas i
stånd.
1. Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp
och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan
satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet,
som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet.
2. Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur,
Imris son.
3. Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och
satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.
4. Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på
att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till
Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok,
Baanas son.
5. Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem
ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre.
6. Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam,
Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess
riglar och bommar.
7. Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon
jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren
i landet på andra sidan floden.
8. Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna;
och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det
nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda
muren.
9. Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften
av Jerusalems område.
10. Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget
hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son.
11. En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av
Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet.
12. Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra
hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar.
13. Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde
upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De
byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.
14. Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen
över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess
dörrar, dess riglar och bommar.
15. Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son,
hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak
därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han
byggde ock muren vid Vattenledningsdammen, invid den kungliga
trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids
stad.
16. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son,
hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket
ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram
till den grävda dammen och till Hjältehuset.
17. Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid
arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område,
för sitt område.
18. Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son,
hövdingen över andra hälften av Kegilas område.
19. Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son,
hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången
till tyghuset i Vinkeln.
20. Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av
Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till
översteprästen Eljasibs hus.
21. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till
Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit
där Eljasibs hus slutar.
22. Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.
23. Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus;
därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja,
utmed sitt eget hus.
24. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son,
från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till
Hörnet.
25. Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot
Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset,
vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son.
26. (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt
emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.)
27. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från
platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till
Ofelmuren.
28. Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt
eget hus.
29. Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och
därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra
porten.
30. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas
son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam,
Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare.
31. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna,
ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot
Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen.
32. Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och
köpmännen på att sätta muren i stånd.
*16/04 Nehemja, 4 Kapitlet
Nehemja, 4 Kapitlet
Svårigheter vid bygget.
1. När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren,
vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade
judarna
2. och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk:
»Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem
hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid
fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i
grushögarna, där de ligga förbrända?»
3. Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än
bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott
han hoppar upp på den.»
4. Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla
tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i
ett land dit de föras såsom fångar.
5. Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda
utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till
förargelse.
6. Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin
halva höjd; och folket arbetade med gott mod.
7. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och
asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp
Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo
de mycket vreda.
8. Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa
Jerusalem och störa folket i deras arbete.
9. Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag
och natt för att skydda oss mot dem.
10. Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför
mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.»
11. Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola
vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på
arbetet.»
12. När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla
håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss
tillbaka till dem,
13. då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av
staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina
svärd, spjut och bågar.
14. Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till
ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: »Frukten
icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och
striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur
och edra hus.»
15. Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss
bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla
vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
16. Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med
arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut,
sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
hus.
17. De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor
gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo
de vapnet.
18. Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin
länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
basunblåsare.
19. Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det
övriga folket: »Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro
spridda över muren, långt ifrån varandra.
20. Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till
oss; vår Gud skall strida för oss.»
21. Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket
stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till
dess att stjärnorna kommo fram.
22. Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om
natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
23. Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som
gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och
en för lika nödvändiga som vatten.
*16/05 Nehemja, 5 Kapitlet
Nehemja, 5 Kapitlet
Ockrarnas bestraffning. De rikas och
Nehemjas uppoffringar för
byggnadsarbetet.
1. Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
sina judiska bröder.
2. Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få
säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
3. Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi
pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
4. Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och
vingårdar till skatten åt konungen.
5. Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och
våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra
söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava
redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något
därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»
6. När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket
vred.
7. Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag
ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I
bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor
folkförsamling emot dem.
8. Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra
judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja
edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och
hade intet att svara.
9. Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i
vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge
orsak att smäda oss.
10. Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och
säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
11. Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar,
olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på
penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att
fordra av dem.»
12. De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något
av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av
dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
13. Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en
som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån
hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på
allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN.
Därefter gjorde folket såsom det var sagt.
14. Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att
vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas
tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år,
varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
15. De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat
folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än
fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit
hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
16. Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi
oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
17. Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man
vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt
omkring oss.
18. Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex
utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad;
och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men
likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet
tyngde så svårt på folket.
19. Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och
räkna mig det till godo!
*16/06 Nehemja, 6 Kapitlet
Nehemja, 6 Kapitlet
Försåtliga anslag mot Nehemja. Muren
färdig.
1. När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga
fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer
fanns någon rämna i den -- om jag ock vid den tiden ännu icke
hade satt in dörrar i portarna --
2. då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom,
låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tänkte
nämligen göra mig något ont.
3. Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort
arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke
vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned
till eder.»
4. Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav
jag dem samma svar som förut.
5. Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med
samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.
6. Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl
av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att
det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras
konung -- sådant säger man.
7. Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa
och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog
får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå
med varandra.»
8. Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du
säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.»
9. De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle
förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva
ogjort.
Styrk du nu i stället mitt mod!
10. Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till
Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: »Låt oss
tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga
igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om
natten skola de komma för att dräpa dig.»
11. Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller
kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid
liv? Nej, jag vill icke gå dit.»
12. Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han
förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade
lejt honom.
13. Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra
såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de
framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.
14. Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans
gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna
som ville skrämma mig!
15. Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter
femtiotvå dagar.
16. När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de
kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa
till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds
verk.
17. Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och
brev från Tobia ankommo ock till dem.
18. Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var
nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade
tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19. Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag
sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att
skrämma mig.
*16/07 Nehemja, 7 Kapitlet
Nehemja, 7 Kapitlet
Bevakningen av Jerusalem. Förteckning på
de med Serubbabel återkomna.
1. När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och
dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda.
2. Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani
jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en
pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra.
3. Och jag sade till dem: »Jerusalems portar må icke öppnas, förrän
solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man
stänga dörrarna och sätta bommarna för. Och I skolen ställa ut
vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att
envar får stå framför sitt eget hus.»
4. Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket
folk, och husen voro icke uppbyggda.
5. Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla
ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i
släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som först
hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:
6. »Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda
av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till
Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad,
7. i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja,
Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och
Baana.
Detta var antalet män av Israels meniga folk:
8. Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
9. Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
10. Aras barn: sex hundra femtiotvå;
11. Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
hundra aderton;
12. Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
13. Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem;
14. Sackais barn: sju hundra sextio;
15. Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta;
16. Bebais barn: sex hundra tjuguåtta;
17. Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå;
18. Adonikams barn: sex hundra sextiosju;
19. Bigvais barn: två tusen sextiosju;
20. Adins barn: sex hundra femtiofem;
21. Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
22. Hasums barn: tre hundra tjuguåtta;
23. Besais barn: tre hundra tjugufyra;
24. Harifs barn: ett hundra tolv;
25. Gibeons barn: nittiofem;
26. männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta;
27. männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
28. männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå;
29. männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra
fyrtiotre;
30. männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen;
31. männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
32. männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre;
33. männen från det andra Nebo: femtiotvå;
34. den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
35. Harims barn: tre hundra tjugu;
36. Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
37. Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen;
38. Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.
39. Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
40. Immers barn: ett tusen femtiotvå;
41. Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
42. Harims barn: ett tusen sjutton.
43. Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn:
sjuttiofyra;
44. av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta;
45. av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs
barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.
46. Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
47. Keros' barn, Sias barn, Padons barn,
48. Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn,
49. Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn,
50. Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn,
51. Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn,
52. Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn,
53. Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
54. Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
55. Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
56. Nesias barn, Hatifas barn.
57. Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas
barn,
58. Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
59. Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons
barn.
60. Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
tre hundra nittiotvå.
61. Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
och sin släkt, och huruvida de voro av Israel:
62. Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå.
63. Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn,
hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och
blev uppkallad efter deras namn.
64. Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna
dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
65. Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.
66. Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
hundra sextio,
67. förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra fyrtiofem
sångare och sångerskor.
68. [1]
69. Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju
hundra tjugu åsnor.
70. Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till
arbetet. Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker,
därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga
livklädnader.
71. Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till
arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen
två hundra minor.
72. Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker
och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga
livklädnader.
73. Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av
meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel,
bosatte sig i sina städer.»
[1] V. 68 se Gamla testamentets text i Ordförkl.
*16/08 Nehemja, 8 Kapitlet
Nehemja, 8 Kapitlet
Lagen föreläses. Lövhyddohögtiden firas.
1. När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna
platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde,
att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt
Israel.
2. Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män
och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på
första dagen i sjunde månaden.
3. Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför
Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor,
dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till
lagboken.
4. Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man
hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja,
Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och
till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
Sakarja och Mesullam.
5. Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod
högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket
upp.
6. Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
»Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och
tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden.
7. Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var
och en på sin plats.
8. Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
meningen, så att man förstod det som lästes.
9. Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den
skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen
icke och gråten icke.» Ty allt folket grät, när de hörde lagens
ord.
10. Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa
mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor
därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag
är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i
HERREN är eder starkhet.»
11. Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty
dagen är helig; varen icke bedrövade.»
12. Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring
gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.
13. Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets
familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den
skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord.
14. Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde
månaden,
15. och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer
och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av
olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd
och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är
föreskrivet.»
16. Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på
tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till
Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den
öppna platsen vid Efraimsporten.
17. Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån
fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty
från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels
barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje.
18. Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen
till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde
dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.
*16/09 Nehemja, 9 Kapitlet
Nehemja, 9 Kapitlet
Faste-, bot- och bönedag.
1. Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn
och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina
huvuden.
2. Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar
och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders
missgärningar.
3. Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur
HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under
en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin
Gud.
4. Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst
till HERREN, sin Gud.
5. Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
Sebanja och Petaja sade:
»Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet.
Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov
och pris.
6. Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och
hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt
vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och
himmelens härskara tillbeder dig.
7. Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det
kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
8. Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med
honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas,
hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas
land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är
rättfärdig.
9. Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop
vid Röda havet.
10. Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på
allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt
mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
11. Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på
torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom
stenar, i väldiga vatten.
12. Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13. Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen
och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och
bud.
14. Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
och lag genom din tjänare Mose.
15. Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten
komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå
och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
giva åt dem.
16. Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de
icke hörde på dina bud.
17. De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort
med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en
anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en
förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet;
och du övergav dem icke.
18. Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din
Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig
skyldiga till stora hädelser,
19. så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora
barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde
dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den
väg de skulle gå.
20. Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade
du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
21. I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem;
deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
22. Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på
skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde
konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
23. Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen,
och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att
de skulle komma dit och taga det i besittning.
24. Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för
dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både
konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de
ville.
25. Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i
besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto
och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
goda.
26. Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din
lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och
ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
hädelser.
27. Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem;
men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från
himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare,
som frälste dem ur deras ovänners hand.
28. När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då
överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda
över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från
himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.
29. Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro
övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina
rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får
leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro
hårdnackade och ville icke höra.
30. Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande
genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du
dem i de främmande folkens hand.
31. Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem
och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.
32. Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som
håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all
den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar,
våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska
konungarnas dagar ända till denna dag.
33. Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du
har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
34. Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de
varningar som du har låtit komma till dem.
35. Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit
för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina
onda gärningar.
36. Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder,
för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi
andras tjänare,
37. och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra
synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och
vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»
Nehemja, 10 Kapitlet
Förbundets förnyelse och innehåll.
38. På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det
skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra
furstars, våra leviters och våra prästers namn.
*16/10 Nehemja, 10 Kapitlet
1. Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja,
ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia,
2. Seraja, Asarja, Jeremia,
3. Pashur, Amarja, Malkia,
4. Hattus, Sebanja, Malluk,
5. Harim, Meremot, Obadja,
6. Daniel, Ginneton, Baruk,
7. Mesullam, Abia, Mijamin,
8. Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna.
9. Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn,
Kadmiel,
10. så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan,
11. Mika, Rehob, Hasabja,
12. Sackur, Serebja, Sebanja,
13. Hodia, Bani och Beninu.
14. Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani,
15. Bunni, Asgad, Bebai,
16. Adonia, Bigvai, Adin,
17. Ater, Hiskia, Assur,
18. Hodia, Hasum, Besai,
19. Harif, Anatot, Nobai,
20. Magpias, Mesullam, Hesir,
21. Mesesabel, Sadok, Jaddua,
22. Pelatja, Hanan, Anaja,
23. Hosea, Hananja, Hassub,
24. Hallohes, Pilha, Sobek,
25. Rehum, Hasabna, Maaseja,
26. Ahia, Hanan, Anan,
27. Malluk, Harim och Baana.
28. Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna,
sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de
främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur,
söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd,
29. dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och
svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit
given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra
efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar,
30. att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej
heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner.
31. Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags
säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på
sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår
och då avstå från alla slags krav.
32. Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd
årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus,
33. nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och
till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till
tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till
allt arbete i vår Guds hus.
34. Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående
vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på
bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS,
vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen.
35. Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår
mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd,
36. och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är
föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda
både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som
gjorde tjänst i vår Guds hus.
37. Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt
slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in
i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna;
ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer
vid vilka vi brukade jorden.
38. Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när
leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden
av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
39. Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin
offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens
kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och
sångarna voro. Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.
*16/11 Nehemja, 11 Kapitlet
Nehemja, 11 Kapitlet
Folkets fördelning på Jerusalem och
landets övriga orter.
1. Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket
kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i
Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de
andra städerna.
2. Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i
Jerusalem.
3. Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var
och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga
israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos
tjänares barn.
4. I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn,
nämligen:
Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till
Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres' barn,
5. så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja,
son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son.
6. Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra
sextioåtta stridbara män.
7. Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till
Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till
Itiel, son till Jesaja,
8. och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta.
9. Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas
son, var den andre i befälet över staden.
10. Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin
11. samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok,
son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
12. så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra
tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son
till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia,
13. så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå;
vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till
Mesillemot, son till Immer,
14. så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och
tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.
15. Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son
till Hasabja, son till Bunni,
16. så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre
sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän,
17. vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf,
sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den
av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till
Sammua, son till Galal, son till Jeditun.
18. Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra
åttiofyra.
19. Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt
vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.
20. Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de
andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
21. Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten
över tempelträlarna.
22. Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds
hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja,
son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
23. Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd
utanordning var för var dag fastställd för sångarna.
24. Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick
konungen till handa i var sak som rörde folket.
25. Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda
barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och
underlydande orter, i Jekabseel och dess byar,
26. vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet
27. och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter,
28. i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter,
29. i En-Rimmon, Sorga, Jarmut,
30. Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka
och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-
Seba ända till Hinnoms dal.
31. Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och
Aja, så ock i Betel och underlydande orter,
32. i Anatot, Nob, Ananja,
33. Hasor, Rama, Gittaim,
34. Hadid, Seboim, Neballat,
35. Lod, Ono, och Timmermansdalen.
36. Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till
Benjamin.
*16/12 Nehemja, 12 Kapitlet
Nehemja, 12 Kapitlet
Förteckning på de präster och leviter
som återvände med Serubbabel. Murens
invigning. Prästers och leviters
tjänstgöring och avlöning.
1. Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel,
Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra,
2. Amarja, Malluk, Hattus,
3. Sekanja, Rehum, Meremot,
4. Iddo, Ginnetoi, Abia,
5. Mijamin, Maadja, Bilga,
6. Semaja, Jojarib, Jedaja,
7. Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudmän för prästerna
och för sina bröder i Jesuas tid.
8. Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och
Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången;
9. vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt
emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.
10. Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib
Jojada,
11. och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.
12. Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer
följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja,
13. för Esra Mesullam, för Amarja Johanan,
14. för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef,
15. för Harim Adna, för Merajot Helkai,
16. för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam,
17. för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai,
18. för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan,
19. för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi,
20. för Sallai Kallai, för Amok Eber,
21. för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.
22. I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo
huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna
under persern Darejaves' regering.
23. Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken,
ända till Johanans, Eljasibs sons, tid.
24. Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels
son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och
tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande
avdelningen jämte den andra.
25. Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom
dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.
26. Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i
Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes,
tid.
27. Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på
alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla
invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med
cymbaler, psaltare och harpor.
28. Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring
Jerusalem som från netofatiternas byar,
29. ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty
sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
30. Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket,
portarna och muren.
31. Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter anordnade jag
två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick till
höger ovanpå muren, fram till Dyngporten.
32. Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar
33. samt Asarja, Esra och Mesullam,
34. Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia,
35. ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son
till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja,
son till Sackur, son till Asaf,
36. så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel
och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och
Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem.
37. Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till
Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till
Vattenporten mot öster.
38. Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde
jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet
ända till Breda muren,
39. vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom
Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid
Fängelseporten.
40. Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag
och ena hälften av föreståndarna jämte mig,
41. så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai,
Sakarja och Hananja, med trumpeterna,
42. och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser.
Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap.
43. Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade
berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och
glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
44. Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna
där offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem
hopsamla från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna
och leviterna. Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och
leviterna nu gjorde sin tjänst.
45. Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid
reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst,
såsom David och hans son Salomo hade bjudit.
46. Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var
anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud.
47. Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt
sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man
gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons
söner deras helgade andel.
*16/13 Nehemja, 13 Kapitlet
Nehemja, 13 Kapitlet
Israels rening från allt främmande
väsen. Nehemjas anordningar härför vid
hans andra ankomst till Jerusalem.
1. Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann
däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få
komma in i Guds församling,
2. därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och
dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän
vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse.
3. Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk
från Israel.
4. Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå
kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia,
5. åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in
spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och
olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så
ock offergärden åt prästerna.
6. Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den
babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag
återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett
mig tillstånd av konungen,
7. begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som
Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt
honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,
8. misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag
ut ur kammaren.
9. Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät
åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och
rökelsen.
10. Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna
vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för
att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt
jordagods,
11. då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds
hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät
dem inställa sig på sina platser.
12. Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin
och olja;
13. och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och
Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav
dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty
dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja
utdelningen åt sina bröder.
14. Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar
bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för
tjänstgöringen där!
15. Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på
sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin,
druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man
förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem,
när de sålde dessa livsförnödenheter.
16. Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor
och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.
17. Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru
kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen?
18. Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät
all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen
I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.»
19. Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före
sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade
ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag
ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet
lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
20. Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför
Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
21. Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över
natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta
min hand drabba eder.»
22. Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och
hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.
Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din
stora nåd!
23. På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig
asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.
24. Och deras barn talade till hälften asdoditiska -- ty judiska kunde
de icke tala riktigt -- eller ock något av de andra folkens
tungomål.
25. Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja,
några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem
vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner,
ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner
eller åt eder själva.
26. Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig?
Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty
han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över
hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att
synda.
27. Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta
stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit
till eder främmande kvinnor!»
28. Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till
horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.
29. Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och
prästadömets och leviternas förbund!
30. Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag
fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en
i sin syssla,
31. och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med
förstlingsgåvorna skulle förfaras.
Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!
*17/ Ester
*17/01 Ester, 1 Kapitlet
Ester, 1 Kapitlet
Konung Ahasveros' gästabud. Drottning
Vastis ohörsamhet och domen över henne.
1. I Ahasveros' tid -- den Ahasveros' som regerade från Indien ända
till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen --
2. under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i
Susans borg, tilldrog sig följande.
3. I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade
inför honom.
4. Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet
och rikedom och sin storhets glans och prakt -- under ett hundra
åttio dagar.
5. Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju
dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både
stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till
konungapalatset.
6. Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta
med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare
av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som
var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och
svart sten.
7. Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det
andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes
hos en konung.
8. Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda;
ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle
rätta sig efter vars och ens önskan.
9. Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats.
10. När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet,
befallde han Mehuman, Bisseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung
Ahasveros,
11. att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se
hennes skönhet, ty hon var fager att skåda.
12. Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde
henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad.
och hans vrede upptändes.
13. Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens
tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i
lag och rätt kunniga;
14. och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i
riket); han frågade:
15. »Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu
icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?»
16. Memukan svarade inför konungen och furstarna: »Icke mot konungen
allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen.
17. Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna
säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning
Vasti inför honom, men hon kom icke.'
18. Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de
få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla
konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer
än nog.
19. Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig
befallning utgå -- och må denna upptecknas i Persiens och
Mediens lagar, så att den bliver orygglig -- att Vasti icke mer
skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes
konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre
än hon.
20. När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela
hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män
tillbörlig ära, både stora och små.»
21. Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
såsom Memukan hade sagt.
22. Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till
vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess
tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
sitt folks tungomål.
*17/02 Ester, 2 Kapitlet
Ester, 2 Kapitlet
Ester bliver drottning. Mordokai röjer
en sammansvärjning.
1. Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt
sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad
som var beslutet om henne.
2. Då sade konungens män som betjänade honom: »Må man för konungens
räkning söka upp unga och fagra jungfrur,
3. och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa
män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman
Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras
beredelse.
4. Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
Vastis ställe.» Detta tal behagade konungen, och han gjorde så.
5. I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son
till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
6. denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som
fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne
fördes bort av Nebukadnessar, konungen i Babel.
7. Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans
farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon
var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter
hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom
sin egen dotter.
8. Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många
unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades
åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad
åt kvinnovaktaren Hegai.
9. Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför
skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes
beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva
henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och
han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av
fruhuset.
10. Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty
Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom.
11. Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till
fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad
som vederfors henne.
12. Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av
de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med
henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om
kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex
månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor
och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse),
13. när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med
sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde.
14. Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om
morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och
överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över
bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon
uttryckligen blev kallad till honom.
15. Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter
till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens
hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann
nåd för allas ögon, som sågo henne.
16. Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
17. Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och
hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra
jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud
och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
18. Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och
tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade
skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom
det hövdes en konung.
19. När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och
Mordokai satt i konungens port
20. (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om
sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
befallning, likasom när hon var under hans vård),
21. vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som
höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och
sökte tillfälle att bära hand på honom.
22. Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning
Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais
vägnar.
23. Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda
upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för
konungen.
*17/03 Ester, 3 Kapitlet
Ester, 3 Kapitlet
Hamans onda anslag mot judarna.
1. En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
bland alla de furstar som voro hos honom.
2. Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
3. Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?»
4. Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
dem att han var en jude.
5. När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
honom, uppfylldes han med vrede.
6. Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
7. I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte
regeringsår, kastades pur, det är
lott, inför Haman om var särskild dag och var
särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar.
8. Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som
bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och
de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
värdigt att låta dem vara.
9. Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag
då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
konungens skattkamrar.»
10. Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
11. Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och
med folket må du göra såsom du finner för gott.»
12. Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades
skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
13. Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens
hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna,
både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma
dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är
månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas
till plundring.
14. I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
vara redo den dagen.
15. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men
konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
bestörtning rådde i staden Susan.
*17/04 Ester, 4 Kapitlet
Ester, 4 Kapitlet
Mordokais och judarnas bedrövelse.
Budskapen till Ester och Esters svar.
1. När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
2. Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
sorgdräkt.
3. Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
ja, de flesta satte sig i säck och aska.
4. När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
5. Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
gjorde så.
6. När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
framför konungens port,
7. berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
judarna.
8. Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
söka nåd hos honom för sitt folk.
9. Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
10. Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
11. »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
komma till konungen.»
12. När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke
att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
är i konungens hus.
14. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för
en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
15. Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
16. »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock
sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
17. Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
bjudit honom.
*17/05 Ester, 5 Kapitlet
Ester, 5 Kapitlet
Esters gästabud för konungen och Haman.
Hamans högmod och förtrytelse.
1. På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
palatset, mitt emot palatsets dörr.
2. När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid
ändan av spiran.
3. Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester,
och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så
skall den beviljas dig.»
4. Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte
Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
honom.»
5. Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må
ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till
gästabudet, som Ester hade tillrett.
6. Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön?
Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock
hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
7. Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
8. om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
befallt.»
9. Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men
när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
mot Mordokai.
10. Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
hämta sina vänner och sin hustru Seres.
11. Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
andra furstarna och konungens övriga tjänare.
12. Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester
låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
henne, jämte konungen.
13. Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge
jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
14. Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt
resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät
resa upp pålen.
*17/06 Ester, 6 Kapitlet
Ester, 6 Kapitlet
Mordokais upphöjelse. Hamans sorg.
1. Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
föreläste ur den för konungen.
2. Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
3. Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom,
svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»
4. Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman
hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
5. Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på
gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.»
6. När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man
göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i
sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»
7. Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,
8. så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
9. och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
gör man med den man, som konungen vill ära.'»
10. Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och
hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har
sagt.»
11. Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som
konungen vill ära.»
12. Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
13. Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå
tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
utan skall komma alldeles till korta för honom.»
14. Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
tillrett.
*17/07 Ester, 7 Kapitlet
Ester, 7 Kapitlet
Hamans undergång.
1. Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
Ester.
2. Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig
beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av
riket, så skall den uppfyllas.»
3. Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för
dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
4. Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»
5. Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem
är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»
6. Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
7. Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
beslutit hans ofärd.
8. När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot
drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått
över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
9. Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans
hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»
10. Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.
*17/08 Ester, 8 Kapitlet
Ester, 8 Kapitlet
Judarna få tillåtelse att försvara sig
och hämnas på sina fiender.
1. Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen,
ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
2. Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över
Hamans hus.
3. Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
förehaft mot judarna.
4. Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
stod upp och trädde fram inför konungen
5. och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
hövdingdömen.
6. Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
mina landsmän förgöras?»
7. Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
på judarna.
8. Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»
9. Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift
och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
deras skrift och på deras tungomål.
10. Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud
till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
11. att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
såsom byte skulle givas till plundring,
12. detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
Adar.
13. I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
14. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
hade blivit utfärdat i Susans borg.
15. Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
jublade och var glad.
16. För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
17. Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo
judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.
*17/09 Ester, 9 Kapitlet
Ester, 9 Kapitlet
Judarnas hämnd. Purimsfesten.
1. På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den
dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då
judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga --
fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina
motståndare övermäktiga --
2. på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung
Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte
deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för
dem hade fallit över alla folk.
3. Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och
ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty
förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
4. Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och
större.
5. Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland
sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de
ville med sina motståndare.
6. I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
7. Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
8. Porata, Adalja, Aridata,
9. Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
10. judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men
till plundring räckte de icke ut sin hand.
11. Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i
Susans borg.
12. Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava
judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner;
vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen?
Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är
ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.»
13. Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i
morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter
påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på
pålen.»
14. Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev
utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
15. och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på
fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra
män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
16. Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen,
församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för
sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina
motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
17. Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde
dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och
glädjedag.
18. De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den
trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den
femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
19. Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i
landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en
glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor
till varandra av den mat de hava tillagat.
20. Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser
till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och
fjärran,
21. och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år,
skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
22. eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för
sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade
blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid.
Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och
glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den
mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
23. Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra,
det varom Mordokai hade skrivit till dem --
24. detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän,
hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och
hade kastat pur, det är lott, till
att plötsligt överfalla och förgöra dem;
25. varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit
befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som
denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans
eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit
upphängda på pålen.
26. Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter
ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt
som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och
vad som hade vederfarits dem,
27. stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina
efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid,
år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem
och på den för dem bestämda tiden,
28. och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i
var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa
purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras
åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
29. Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att
stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om
purim.
30. Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till
alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros'
rike,
31. för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning
Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva
och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och
övliga klagorop.
32. Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim
stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.
*17/10 Ester, 10 Kapitlet
Ester, 10 Kapitlet
Mordokais makt.
1. Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
havet.
2. Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
konungarnas krönika.
3. Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
landsmän till deras välfärd.
*18/ Job
*18/01 Job, 1 Kapitlet
Job, 1 Kapitlet
Jobs välstånd, olyckor, tålamod.
1. I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
2. Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
3. och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par
oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så
var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.
4. Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud,
den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de
sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka
tillsammans med dem.
5. När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job
efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då
ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända
hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om
Gud». Så gjorde Job för var gång.
6. Men nu hände sig en dag att Guds söner[1] kommo och trädde fram
inför HERREN, och Åklagaren[2] kom också med bland dem.
7. Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
från en färd omkring på den.»
8. Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»
9. Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job
fruktar Gud?
10. Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt
vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans
boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
11. Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger;
förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot
dig.»
12. HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare
givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut
din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.
13. När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko
vin i den äldste broderns hus,
14. Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen,
och åsninnorna betade därbredvid;
15. då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de
med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag
skulle underrätta dig därom.»
16. Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll
ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och
förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag
skulle underrätta dig därom.»
17. Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna
ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över
kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med
svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle
underrätta dig därom.»
18. Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade:
Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste
broderns hus;
19. då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra
hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag
var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig
därom.»
20. Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på
sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad
21. och sade:
»Naken kom jag ur min moders liv,
och naken skall jag vända åter dit;
HERREN gav, och HERREN tog.
Lovat vare HERRENS namn!»
22. Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot
Gud.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
[1] Se Djävul i Ordförkl.
*18/02 Job, 2 Kapitlet
Job, 2 Kapitlet
Job ytterligare prövad. Hans
ståndaktighet under sjukdomen. Hans
hustru och hans vänner.
1. Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde
fram inför HERREN.
2. Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren
svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
från en färd omkring på den.»
3. Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu
håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat
mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
4. Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man
äger giver man ju för att själv slippa undan.
5. Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso
skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
6. HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;
allenast hans liv må du skona.»
7. Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med
svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.
8. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt
mitt i askan.
9. Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din
ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»
10. Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna
skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke
också taga emot det onda?»
Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.
11. Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade
träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas
från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de
avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att
ömka honom och trösta honom.
12. Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
över sina huvuden.
13. Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
sågo att hans plåga var mycket stor.
*18/03 Job, 3 Kapitlet
Job, 3 Kapitlet
Jobs första tal: Han förbannar sin
födelsedag och önskar sig döden.
1. Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2. Job tog till orda och sade:
3. Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,
och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4. Må den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden ej fråga efter den
och intet dagsljus lysa däröver.
5. Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
molnen lägre sig över den;
förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6. Den natten må gripas av tjockaste mörker;
ej må den få fröjda sig bland årets dagar,
intet rum må den finna inom månadernas krets.
7. Ja, ofruktsam blive den natten,
aldrig höje sig jubel under den.
8. Må den förbannas av dem som besvärja dagar,
av dem som förmå mana upp Leviatan.
9. Må dess grynings stjärnor förmörkas,
efter ljus må den bida, utan att det kommer,
morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10. eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,
ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11. Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,
förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12. Varför funnos knän mig till mötes,
och varför bröst, där jag fick di?
13. Hade så icke skett, låge jag nu i ro,
jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14. vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,
män som byggde sig palatslika gravar,
15. ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld
och hade sina hus uppfyllda av silver;
16. eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,
lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17. Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,
där få de uttröttade komma till vila;
18. där hava alla fångar fått ro,
de höra där ingen pådrivares röst.
19. Små och stora äro där varandra lika,
trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20. Varför skulle den olycklige skåda ljuset?
Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21. åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,
och spana därefter mer än efter någon skatt,
22. åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --
och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23. varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,
åt en man så kringstängd av Gud?
24. Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
och såsom vatten strömma mina klagorop.
25. ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,
och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26. Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;
ångest kommer över mig.
*18/04 Job, 4 Kapitlet
Job, 4 Kapitlet
Elifas' första tal: Förmaning till Job
att vara tålig; allenast syndare
straffas; en nattlig syn.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2. Misstycker du, om man dristar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3. Se, många har du visat till rätta,
och maktlösa händer har du stärkt;
4. dina ord hava upprättat den som stapplade,
och åt vacklande knän har du givit kraft.
5. Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,
när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6. Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7. Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?
och var skedde det att de redliga måste gå under?
8. Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv
och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9. för Guds andedräkt förgås de
och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10. Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,
och unglejonens tänder brytas ut;
11. Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12. Men till mig smög sakta ett ord,
mitt öra förnam det likasom en viskning,
13. När tankarna svävade om vid nattens syner
och sömnen föll tung på människorna,
14. då kom en förskräckelse och bävan över mig,
med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15. En vindpust for fram över mitt ansikte,
därvid reste sig håren på min kropp.
16. Och något trädde inför mina ögon,
en skepnad vars form jag icke skönjde;
och jag hörde en susning och en röst:
17. »Kan då en människa hava rätt mot Gud
eller en man vara ren inför sin skapare?
18. Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,
jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19. huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,
dem som hava sin grundval i stoftet!
De krossas sönder så lätt som mal;
20. när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21. Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,
oförtänkt måste de dö.»
*18/05 Job, 5 Kapitlet
Job, 5 Kapitlet
Fortsättning av Elifas' första tal: Den
oförnuftiges undergång och den
frommes upprättelse.
1. Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
och till vilken av de heliga kan du vända dig?
2. Se, dåren dräpes av sin grämelse,
och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
3. Jag såg en dåre, fast var han rotad,
men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
4. Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,
de förtrampas i porten utan räddning.
5. Av hans skörd äter vem som är hungrig,
den rövas bort, om och hägnad med törnen;
efter hans rikedom gapar ett giller.
6. Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,
ej ur marken skjuter olyckan upp;
7. nej, människan varder född till olycka,
såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
8. Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,
åt Gud hemställde jag min sak,
9. åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,
under, flera än någon kan räkna,
10. åt honom som låter regnet falla på jorden
och sänder vatten ned över markerna,
11. när han vill upphöja de ringa
och förhjälpa de sörjande till frälsning.
12. Han är den som gör de klokas anslag om intet,
så att deras händer intet uträtta med förnuft;
13. han fångar de visa i deras klokskap
och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
14. mitt på dagen råka de ut för mörker
och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
15. Så frälsar han från deras tungors svärd,
han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
16. Den arme kan så åter hava ett hopp,
och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
17. Ja, säll är den människa som Gud agar;
den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
18. Ty om han och sargar, så förbinder han ock,
om han slår, så hela ock hans händer.
19. Sex gånger räddar han dig ur nöden,
ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
20. I hungerstid förlossar han dig från döden
och i krig undan svärdets våld.
21. När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;
du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
22. Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,
för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
23. ty med markens stenar står du i förbund,
och med djuren på marken har du ingått fred.
24. Och du får se huru din hydda står trygg;
när du synar din boning, saknas intet däri.
25. Du får ock se huru din ätt förökas,
huru din avkomma bliver såsom markens örter.
26. I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,
såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
27. Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det;
hör därpå och betänk det väl.
*18/06 Job, 6 Kapitlet
Job, 6 Kapitlet
Jobs svar på Elifas' första tal: Tyngden
av Jobs olycka; hans vänners
obarmhärtighet.
1. Då tog Job till orda och sade:
2. Ack att min grämelse bleve vägd
och min olycka lagd jämte den på vågen!
3. Se, tyngre är den nu än havets sand,
därför kan jag icke styra mina ord.
4. Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,
och min ande indricker deras gift;
ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5. Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,
icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6. Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,
och vem finner behag i slemörtens saft?
7. Så vägrar nu min själ att komma vid detta,
det är för mig en vämjelig spis.
8. Ack att min bön bleve hörd,
och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9. O att det täcktes Gud att krossa mig,
att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10. Då funnes ännu för mig någon tröst,
jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;
jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11. Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?
Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12. Min kraft är väl ej såsom stenens,
min kropp är väl icke av koppar?
13. Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,
var utväg har blivit mig stängd.
14. Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,
men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15. Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,
ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16. som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,
när snön har fallit och gömt sig i dem,
17. men som åter försvinna, när de träffas av hettan,
och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18. Vägfarande där i trakten vika av till dem,
men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19. Temas vägfarande skådade dithän,
Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20. men de kommo på skam i sin förtröstan,
de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21. Ja, likaså ären I nu ingenting värda,
handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22. Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,
taga av edert gods för att lösa mig ut,
23. att I skolen rädda mig undan min ovän,
köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24. Undervisen mig, så vill jag tiga,
lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25. Gott är förvisso uppriktigt tal,
men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26. Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,
och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27. Då kasten I väl också lott om den faderlöse,
då lären I väl köpslå om eder vän!
28. Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;
icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29. Vänden om! Må sådan orätt icke ske;
ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30. Skulle väl orätt bo på min tunga,
och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
*18/07 Job, 7 Kapitlet
Job, 7 Kapitlet
Job avslutar sitt svar på Elifas' första
tal, i det han vänder sig till Gud med
klagan över människolivets vedermöda och
över sitt eget tröstlösa elände.
1. En stridsmans liv lever ju människan på jorden,
och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2. Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,
lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3. Så har jag fått till arvedel månader av elände;
nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4. Så snart jag har lagt mig, är min fråga:
»När skall jag då få stå upp?»
Ty aftonen synes mig så lång;
jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5. Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,
med en skorpa lik jord;
min hud skrymper samman och faller sönder.
6. Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;
de försvinna utan något hopp.
7. Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,
att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8. Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;
bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9. Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,
så är den som har farit ned i dödsriket;
han kommer ej åter upp därifrån.
10. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
och hans plats vet icke av honom mer.
11. Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,
jag vill taga till orda i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12. Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13. När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,
att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14. då förfärar du mig genom drömmar,
och med syner förskräcker du mig.
15. Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,
hellre dö än vara blott knotor!
16. Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.
Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17. Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,
aktar på henne så noga,
18. synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
19. Huru länge skall det dröja,
innan du vänder din blick ifrån mig,
lämnar mig i fred ett litet andetag?
20. Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,
du människornas bespejare?
Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp
och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21. Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,
icke tillgiva mig min missgärning?
Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;
om du söker efter mig, så är jag icke mer.
*18/08 Job, 8 Kapitlet
Job, 8 Kapitlet
Bildads första tal: Guds hand drabbar
allenast de onda; om Job söker Gud,
skall han bliva upprättad.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2. Huru länge vill du hålla på med sådant tal
och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3. Skulle väl Gud kunna kränka rätten?
Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4. Om dina barn hava syndat mot honom
och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5. så vet, att om du själv söker Gud
och beder till den Allsmäktige om misskund,
6. då, om du är ren och rättsinnig,
ja, då skall han vakna upp till din räddning
och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7. och så skall din första tid synas ringa,
då nu din sista tid har blivit så stor.
8. Ty fråga framfarna släkten,
och akta på vad fäderna hava utrönt
9. -- vi själva äro ju från i går och veta intet,
en skugga äro våra dagar på jorden;
10. men de skola undervisa dig och säga dig det,
ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
11. »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,
eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
12. Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,
måste den då vissna, före allt annat gräs.
13. Så går det alla som förgäta Gud;
den gudlöses hopp måste varda om intet.
14. Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig
och hans förtröstan lik spindelns väv.
15. Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;
han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
16. Lik en frodig planta växer han i solens sken,
ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17. kring stenröset slingra sig hans rötter,
mellan stenarna bryter han sig fram.
18. Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,
då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
19. Ja, så går det med hans levnads fröjd,
och ur mullen få andra växa upp.»
20. Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,
han håller ej heller de onda vid handen.
21. Så bida då, till dess han fyller din mun med löje
och dina läppar med jubel.
22. De som hata dig varda då höljda med skam,
och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
*18/09 Job, 9 Kapitlet
Job, 9 Kapitlet
Jobs svar på Bildads första tal: Ingen
kan gå till rätta med Gud, men utan sak
har Gud hemsökt Job.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Ja, förvisso vet jag att så är;
huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3. Vill han gå till rätta med henne,
så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4. Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,
vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5. honom som oförtänkt flyttar bort berg
och omstörtar dem i sin vrede;
6. honom som kommer jorden att vackla från sin plats,
och dess pelare bäva därvid;
7. honom som befaller solen, så går hon icke upp,
och som sätter stjärnorna under försegling;
8. honom som helt allena spänner ut himmelen
och skrider fram över havets toppar;
9. honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10. honom som gör stora och outrannsakliga ting
och under, flera än någon kan räkna?
11. Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,
han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12. Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13. Gud, han ryggar icke sin vrede;
för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14. huru skulle jag då våga svara honom,
välja ut ord till att tala med honom?
15. Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;
jag finge anropa min motpart om misskund.
16. Och om han än svarade mig på mitt rop,
så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17. Ty med storm hemsöker han mig
och slår mig med sår på sår, utan sak.
18. Han unnar mig icke att hämta andan;
nej, med bedrövelser mättar han mig.
19. Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,
gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20. Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;
vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21. Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv,
jag frågar icke efter, om jag får leva.
22. Det må gå som det vill, nu vare det sagt:
han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23. Om en landsplåga kommer med plötslig död,
så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24. Jorden är given i de ogudaktigas hand,
och täckelse sätter han för dess domares ögon.
Är det ej han som gör det, vem är det då?
25. Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,
de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26. de ila åstad såsom en farkost av rör,
såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27. Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,
att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28. Så måste jag dock bäva för alla mina kval;
jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29. Nej, såsom skyldig måste jag stå där;
varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30. Om jag än tvår mig i snö
och renar mina händer i lutsalt,
31. så skall du dock sänka mig ned i pölen,
så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32. Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,
ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33. ingen skiljeman finnes mellan oss,
ingen som har myndighet över oss båda.
34. Må han blott vända av från mig sitt ris,
och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35. då skall jag tala utan att rädas för honom,
ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
*18/10 Job, 10 Kapitlet
Job, 10 Kapitlet
Job avslutar sitt svar på Bildads första
tal, i det han vänder sig till Gud med
klagan över att Gud handlar så
skoningslöst mot sitt eget verk; bättre
vore för Job att aldrig hava blivit
född.
1. Min själ är led vid livet.
Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,
jag vill tala i min själs bedrövelse.
2. Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;
låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3. Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,
medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4. Har du då ögon som en varelse av kött,
eller ser du såsom människor se?
5. Är din ålder som en människas ålder,
eller äro dina år såsom en mans tider,
6. eftersom du letar efter missgärning hos mig
och söker att hos mig finna synd,
7. du som dock vet att jag icke är skyldig,
och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8. Dina händer hava danat och gjort mig,
helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9. Tänk på huru du formade mig såsom lera;
och nu låter du mig åter varda till stoft!
10. Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
och såsom ostämne lät du mig stelna.
11. Med hud och kött beklädde du mig,
av ben och senor vävde du mig samman.
12. Liv och nåd beskärde du mig,
och genom din vård bevarades min ande.
13. Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
jag vet att du hade detta i sinnet:
14. om jag syndade, skulle du vakta på mig
och icke lämna min missgärning ostraffad.
15. Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16. Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17. Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18. Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19. hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20. Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21. innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22. till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
dit där dödsskugga och förvirring råder,
ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
*18/11 Job, 11 Kapitlet
Job, 11 Kapitlet
Sofars första tal: I sin fåkunnighet
förstår Job icke Guds vishet; om han
omvände sig, så skulle allt åter gå
honom väl.
1. Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2. Skall sådant ordflöde bliva utan svar
och en så stortalig man få rätt?
3. Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,
så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4. Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,
och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
5. Nej, om allenast Gud ville tala
och upplåta sina läppar till att svara dig,
6. om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,
huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,
då insåge du att Gud, dig till förmån,
har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
7. Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet
eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8. Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra?
djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
9. Dess längd sträcker sig vidare än jorden,
och i bredd överträffar den havet.
10. När han vill fara fram och spärra någon inne
eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11. Han är ju den som känner lögnens män,
fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12. Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd,
som en vildåsnefåle kan födas till människa.
13. Om du nu rätt bereder ditt hjärta
och uträcker dina händer till honom,
14. om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand
och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15. ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam,
du står fast och har intet att frukta.
16. Ja, då skall du förgäta din olycka,
blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17. Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken;
och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18. Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp;
du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
19. Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig,
och många skola söka din ynnest.
20. Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta;
ingen tillflykt skall mer finnas för dem,
och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
*18/12 Job, 12 Kapitlet
Job, 12 Kapitlet
Jobs svar på Sofars första tal: För den
Allsmäktige och Allvise är människors
makt och vishet intet.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Ja, visst ären I det rätta folket,
och med eder kommer visheten att dö ut!
3. Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I,
icke står jag tillbaka för eder;
ty vem är den som ej begriper slikt?
4. Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän,
jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud;
man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
5. Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker;
förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6. Men förhärjares hyddor åtnjuta frid,
och trygghet få sådana som trotsa Gud,
de som hava sin gud i sin hand.
7. Men fråga du boskapen, den må undervisa dig,
och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8. eller tala till jorden, hon må undervisa dig,
fiskarna i havet må giva dig besked.
9. Vem kan icke lära genom allt detta
att det är HERRENS hand som har gjort det?
10. I hans han är ju allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda.
11. Skall icke öra pröva orden,
likasom munnen prövar matens smak?
12. Vishet tillkommer ju de gamle
och förstånd dem som länge hava levat.
13. Hos Honom finnes vishet och makt,
hos honom råd och förstånd.
14. Se, vad han river ned, det bygges ej upp;
för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15. Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt,
han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
16. Hos honom är kraft och klokhet,
den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17. Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt,
och domare gör han till dårar.
18. Han upplöser konungars välde
och sätter fångbälte om deras höfter.
19. Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
och de säkrast rotade kommer han på fall.
20. Välbetrodda män berövar han målet
och avhänder de äldste deras insikt.
21. Han utgjuter förakt över furstar
och lossar de starkes gördel.
22. Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker,
dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23. Han låter folkslag växa till -- och förgör dem;
han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24. Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25. De famla i mörkret och hava intet ljus,
han kommer dem att ragla såsom druckna.
*18/13 Job, 13 Kapitlet
Job, 13 Kapitlet
Fortsättning av Jobs svar på Sofars
första tal: Job vill lägga fram sin sak
för den Allsmäktige; ed oärligt tal bör
ingen försvara Gud; Gud själv må säga
vari Job har syndat.
1. Ja, alltsammans har mitt öga sett,
mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2. Vad I veten, det vet också jag;
icke står jag tillbaka för eder.
3. Men till den Allsmäktige vill jag nu tala,
det lyster mig att gå till rätta med Gud.
4. Dock, I ären män som spinna ihop lögn,
allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5. Om I ändå villen alldeles tiga!
Det kunde tillräknas eder som vishet.
6. Hören nu likväl mitt klagomål,
och akten på mina läppars gensagor.
7. Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal
och honom till förmån bruka oärligt tal?
8. Skolen I visa eder partiska för honom
eller göra eder till sakförare för Gud?
9. Icke kan sådant ändas väl,
när han håller räfst med eder?
Eller kunnen I gäckas med honom,
såsom man kan gäckas med en människa?
10. Nej, förvisso skall han straffa eder,
om I visen en hemlig partiskhet.
11. Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder,
och fruktan för honom skall falla över eder.
12. Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska,
edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
13. Tigen nu för min, så skall jag tala,
gånge så över mig vad det vara må.
14. Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna
och taga min själ i min hand.
15. Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;
min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16. Redan detta skall lända mig till frälsning,
ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
17. Hören, hören då mina ord,
och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18. Se, här lägger jag saken fram;
jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19. Eller gives det någon som kan vederlägga mig?
Ja, då vill jag tiga -- och dö.
20. Allenast två ting må du ej göra mot mig,
så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21. din hand må du ej låta komma mig när,
och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22. Sedan må du åklaga, och jag vill svara,
eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
23. Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?
Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24. Varför döljer du ditt ansikte
och aktar mig såsom din fiende?
25. Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,
vill du förfölja ett borttorkat strå?
26. Du skriver ju bedrövelser på min lott
och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27. du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla vägar,
för mina fotsulor märker du ut stegen.
28. Och detta mot en som täres bort lik murket trä,
en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
*18/14 Job, 14 Kapitlet
Job, 14 Kapitlet
Job avslutar sitt svar på Sofars första
tal, i det han vänder sig till Gud med
klagan över det mänskliga livets elände.
1. Människan, av kvinna född,
lever en liten tid och mättas av oro;
2. lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3. Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,
ja, du drager mig till doms inför dig.
4. Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!
Sådant kan ju aldrig ske.
5. Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,
hennes månaders antal fastställt av dig,
har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6. vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,
låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7. För ett träd finnes ju kvar något hopp;
hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,
och telningar behöva ej fattas därpå.
8. Om än dess rot tynar hän i jorden
och dess stubbe dör bort i mullen,
9. så kan det grönska upp genom vattnets ångor
och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10. Men om en man dör, så ligger han där slagen;
om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11. Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,
och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12. så ligger mannen där och står ej mer upp,
han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;
aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13. Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
14. fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
Då skulle jag hålla min stridstid ut,
ända till dess att min avlösning komme.
15. Du skulle då ropa på mig,
och jag skulle svara dig;
efter dina händers verk skulle du längta;
16. ja, du skulle då räkna mina steg,
du skulle ej akta på min synd.
17. I en förseglad pung låge då min överträdelse,
och du överskylde min missgärning.
18. Men såsom själva berget faller och förvittrar,
och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19. såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
så gör du ock människans hopp om intet.
20. Du slår henne ned för alltid, och kon far hädan;
du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22. Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
*18/15 Job, 15 Kapitlet
Job, 15 Kapitlet
Elifas' andra tal: Jobs ord äro
oförståndiga och övermodiga; ingen
människa är rättfärdig; de ogudaktiga
undkomma icke sitt straff.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2. Skall en vis man tala så i vädret
och fylla upp sitt bröst med östanvind?
3. Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,
med ord som ingenting bevisa?
4. Än mer, du gör gudsfruktan om intet
och kommer med klagolåt inför Gud.
5. Ty din ondska lägger dig orden i munnen,
och ditt behag står till illfundigt tal.
6. Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
dina egna läppar vittna emot dig.
7. Var du den första människa som föddes,
och fick du liv, förrän höjderna funnos?
8. Blev du åhörare i Guds hemliga råd
och fick så visheten i ditt våld?
9. Vad vet du då, som vi icke veta?
Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
10. Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,
ja, en som övergår din fader i ålder.
11. Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,
och det ord som i saktmod talas med dig?
12. Vart föres du hän av ditt sinne,
och varför välva dina ögon så,
13. i det du vänder ditt raseri mot Gud
och öser ut ord ur din mun?
14. Vad är en människa, att hon skulle vara ren?
Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
15. Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,
och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
16. huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,
den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
17. Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;
det som jag har skådat vill jag förtälja,
18. vad visa män hava gjort kunnigt,
lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
19. ifrån dem som allena fingo landet till gåva,
och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
20. Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,
under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
21. Skräckröster ljuda i hans öron;
när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
22. Han har intet hopp om räddning ur mörkret,
ty svärdet lurar på honom.
23. Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?
Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
24. Ångest och trångmål förskräcka honom,
han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
25. Ty mot Gud räckte han ut sin hand,
och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
26. han stormade mot honom med trotsig hals,
med sina sköldars ryggar i sluten hop;
27. han höljde sitt ansikte med fetma
och samlade hull på sin länd;
28. han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,
i hus som ej fingo bebos,
ty till stenhopar voro de bestämda.
29. Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,
hans skördar luta ej tunga mot jorden.
30. Han kan icke undslippa mörkret;
hans telningar skola förtorka av hetta,
och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
31. I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,
ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
32. I förtid skall hans mått varda fyllt,
och hans krona skall ej grönska mer.
33. Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,
lik ett olivträd som fäller sina blommor.
34. Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,
såsom förtär hyddor där mutor tagas.
35. Man går havande med olycka och föder fördärv;
den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
*18/16 Job, 16 Kapitlet
Job, 16 Kapitlet
Jobs svar på Elifas' andra tal: Jobs
vänner äro usla tröstare; oförskyllt har
han blivit hemsökt; dock har han ett
vittne i himmelen, till vilket han nu
vänder sig.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Över nog har jag fått höra av sådant;
usla tröstare ären I alla.
3. Är det nu slut på detta tal i vädret,
eller eggar dig ännu något till gensvar?
4. Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;
ja, jag ville att I voren i mitt ställe!
Då kunde jag hopsätta ord mot eder
och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5. Med munnen kunde jag då styrka eder
och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6. Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;
och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7. Nej, nu har all min kraft blivit tömd;
du har ju förött hela mitt hus.
8. Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;
min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9. I vrede söndersliter och ansätter man mig,
man biter sina tänder samman emot mig;
ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10. Man spärrar upp munnen mot mig,
smädligt slår man mig på mina kinder;
alla rota sig tillsammans emot mig.
11. Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor
och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12. Jag satt i god ro, då krossade han mig;
han grep mig i nacken och slog mig i smulor.
Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13. från alla sidor träffa mig hans pilar,
han genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla gjuter han ut på jorden.
14. Han bryter ned mig med stöt på stöt,
han stormar emot mig såsom en kämpe.
15. Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,
och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16. Mitt anlete är glödande rött av gråt,
och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17. Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,
och fastän min bön är ren!
18. Du jord, överskyl icke mitt blod,
och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19. Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,
och i höjden den som skall tala för mig.
20. Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,
därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21. Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud
och åt ett människobarn mot dess nästa.
22. Ty få äro de år som skola upprinna,
innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
*18/17 Job, 17 Kapitlet
Job, 17 Kapitlet
Job avslutar sitt svar på Elifas' andra
tal, i det han beder till Gud om försvar
mot vännerna. Själv väntar han sig intet
annat än döden.
1. Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,
bland gravar får jag min lott.
2. Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,
och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3. Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;
vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4. Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,
därför skall du icke låta dem triumfera.
5. Den som förråder sina vänner till plundring,
på hans barn skola ögonen försmäkta.
6. Jag är satt till ett ordspråk bland folken;
en man som man spottar i ansiktet är jag.
7. Därför är mitt öga skumt av grämelse,
och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8. De redliga häpna över sådant,
och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9. Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10. Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,
jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11. Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,
vad som var mitt hjärtas begär.
12. Men natten vill man göra till dag,
ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
13. Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,
i mörkret skall jag bädda mitt läger;
14. till graven måste jag säga: »Du är min fader»,
till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15. Vad bliver då av mitt hopp,
ja, mitt hopp, vem får skåda det?
16. Till dödsrikets bommar far det ned,
då jag nu själv går till vila i stoftet.
*18/18 Job, 18 Kapitlet
Job, 18 Kapitlet
Bildads andra tal: Huru än Job rasar,
förbliver det så, att den ogudaktige
kommer på fall och förgås med hela sitt
hus.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2. Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?
Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
3. Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,
räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
4. Du som i din vrede sliter sönder dig själv,
menar du att dör din skull jorden skall bliva öde
och klippan flyttas bort från sin plats?
5. Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
och lågan av hans eld icke giva något sken.
6. Ljuset skall förmörkas i hans hydda,
och lampan slockna ut för honom.
7. Hans väldiga steg skola stäckas,
hans egna rådslag bringa honom på fall.
8. Ty han rusar med sina fötter in i nätet,
försåten lura, där han vandrar fram;
9. snaran griper honom om hälen,
och gillret tager honom fatt;
10. garn till att fånga honom äro lagda på marken
och snärjande band på hans stig.
11. Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,
de jaga honom, varhelst han går fram.
12. Olyckan vill uppsluka honom,
och ofärd står redo, honom till fall.
13. Under hans hud frätas hans lemmar bort,
ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
14. Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,
och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
15. I hans hydda får främlingar bo,
och svavel utströs över hans boning.
16. Nedantill förtorkas hans rötter,
och ovantill vissnar hans krona bort.
17. Hans åminnelse förgås ifrån jorden,
hans namn lever icke kvar i världen.
18. Från ljus stötes han ned i mörker
och förjagas ifrån jordens krets.
19. Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
och ingen i hans boningar skall slippa undan.
20. Över hans ofärdsdag häpna västerns folk,
och österns män gripas av rysning.
21. Ja, så sker det med den orättfärdiges hem,
så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.
*18/19 Job, 19 Kapitlet
Job, 19 Kapitlet
Jobs svar på Bildads andra tal: Gud gör
orätt, när han så bryter ned Job och
låter honom bliva övergiven av dem som
hava varit hans närmaste; dock vet Job
att hans förlossare lever.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Huru länge skolen I bedröva min själ
och krossa mig sönder med edra ord?
3. Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig
och kränkt mig utan all försyn.
4. Om så är, att jag verkligen har farit vilse,
då är förvillelsen min egen sak.
5. Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,
och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6. så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt
och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7. Se, jag klagar över våld, men får intet svar;
jag ropar, men får icke rätt.
8. Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,
och över mina stigar breder han mörker.
9. Min ära har han avklätt mig,
och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10. Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;
han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11. Sin vrede låter han brinna mot mig
och aktar mig såsom sina ovänners like.
12. Hans skaror draga samlade fram
och bereda sig väg till anfall mot mig;
de lägra sig runt omkring min hydda.
13. Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;
mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14. Mina närmaste hava dragit sig undan,
och mina förtrogna hava förgätit mig.
15. Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;
en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16. Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;
ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17. Min andedräkt är vidrig för min hustru,
jag väcker leda hos min moders barn.
18. Till och med de små barnen visa mig förakt;
så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
20. Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;
knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21. Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,
då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22. Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,
och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23. Ack att mina ord skreves upp,
ack att de bleve upptecknade i en bok,
24. ja, bleve med ett stift av järn och med bly
för evig tid inpräglade i klippan!
25. Dock, jag vet att min förlossare lever,
och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26. Och sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27. Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,
för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;
därefter trånar jag i mitt innersta.
28. Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»
-- såsom vore skulden att finna hos mig --
29. då mån I taga eder till vara för svärdet,
ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;
så mån I då besinna att en dom skall komma.
*18/20 Job, 20 Kapitlet
Job, 20 Kapitlet
Sofars andra tal: De ogudaktigas jubel
varar kort, deras orättfångna rikedom
förrinner såsom vatten.
1. Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2. På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,
än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3. Smädlig tillrättavisning måste jag höra,
och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4. Vet du då icke att så har varit från evig tid,
från den stund då människor sattes på jorden:
5. att de ogudaktigas jubel varar helt kort
och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6. Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen
och hans huvud når intill molnen,
7. Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;
de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8. Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;
han förjagas såsom en syn om natten.
9. Det öga som såg honom ser honom icke åter,
och hans plats får ej skåda honom mer.
10. Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,
hans händer återbära hans vinning.
11. Bäst ungdomskraften fyller hans ben,
skall den ligga i stoftet med honom.
12. Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
så att han gömmer den under sin tunga,
13. är rädd om den och ej vill gå miste därom,
utan håller den förvarad inom sin gom,
14. så förvandlas denna kost i hans inre,
bliver huggormsetter i hans liv.
15. Den rikedom han har slukat måste han utspy;
av Gud drives den ut ur hans buk.
16. Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
av etterormens tunga bliver han dräpt.
17. Ingen bäck får vederkvicka hans syn,
ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18. Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;
hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19. Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;
han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20. Han visste ej av någon ro för sin buk,
men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21. Intet slapp undan hans glupskhet,
därför äger och hans lycka intet bestånd.
22. Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,
och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23. Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;
sin vredes glöd skall Gud sända över honom
och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24. Om han flyr undan för vapen av järn,
så genomborras han av kopparbågens skott.
25. När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,
när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,
då falla dödsfasorna över honom.
26. Idel mörker är förvarat åt hans skatter;
till mat gives honom eld som brinner utan pust,
den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27. Himmelen lägger hans missgärning i dagen,
och jorden reser sig upp emot honom.
28. Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,
likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29. Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud,
sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
*18/21 Job, 21 Kapitlet
Job, 21 Kapitlet
Jobs svar på Sofars andra tal: Vännerna
borde besinna att lidandet visst icke
alltid faller på de ondas lott.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Hören åtminstone på mina ord;
låten det vara den tröst som I given mig.
3. Haven fördrag med mig, så att jag får tala;
sedan jag har talat, må du bespotta.
4. Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?
Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5. Akten på mig, så skolen I häpna
och nödgas lägga handen på munnen.
6. Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,
och förfäran griper mitt kött.
7. Varför få de ogudaktiga leva,
ja, med åldern växa till i rikedom?
8. De se sina barn leva kvar hos sig,
och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9. Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;
Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10. När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;
lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11. Sina barn släppa de ut såsom en hjord,
deras piltar hoppa lustigt omkring.
12. De stämma upp med pukor och harpor,
och glädja sig vid pipors ljud.
13. De förnöta sina dagar i lust,
och ned till dödsriket fara de i frid.
14. Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,
dina vägar vilja vi icke veta av.
15. Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?
och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16. Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,
och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17. Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,
huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,
och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18. De borde ju bliva såsom halm för vinden,
lika agnar som stormen rycker bort.
19. »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»
Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20. Med egna ögon borde han se sitt fall,
och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21. Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,
när hans månaders antal har nått sin ände?
22. »Skall man då lära Gud förstånd,
honom som dömer över de högsta?»
23. Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,
där han sitter i allsköns frid och ro;
24. hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,
och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25. Den andre måste dö med bedrövad själ,
och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26. Tillsammans ligga de så i stoftet,
och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27. Se, jag känner väl edra tankar
och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28. I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,
av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29. Haven I då ej frågat dem som vida foro,
och akten I ej på deras vittnesbörd:
30. att den onde bliver sparad på ofärdens dag
och bärgad undan på vredens dag?
31. Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?
Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32. Och när han har blivit bortförd till graven,
så vakar man sedan där vid kullen.
33. Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.
I hans spår drager hela världen fram;
före honom har och otaliga gått.
34. Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?
Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
*18/22 Job, 22 Kapitlet
Job, 22 Kapitlet
Elifas' tredje tal: Jobs lidanden äro
straffet för forna
obarmhärtighetssynder; må han omvända
sig till Gud, så skall allt åter gå
honom väl.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2. Kan en man bereda Gud något gagn,
så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?
3. Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig,
eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?
4. Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig,
och som han går med dig till doms?
5. Har då icke din ondska varit stor,
och voro ej dina missgärningar utan ände?
6. Jo, du tog pant av din broder utan sak,
du plundrade de utblottade på deras kläder.
7. Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka,
och den hungrige nekade du bröd.
8. För den väldige ville du upplåta landet,
och den myndige skulle få bo däri,
9. men änkor lät du gå med tomma händer,
och de faderlösas armar blevo krossade.
10. Därför omgives du nu av snaror
och förfäras av plötslig skräck.
11. ja, av ett mörker där du intet ser,
och av vattenflöden som övertäcka dig.
12. I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning,
och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;
13. därför tänker du: »Vad kan Gud veta?
Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?
14. Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser;
och på himlarunden är det han har sin gång.»
15. Vill du då hålla dig på forntidens väg,
där fördärvets män gingo fram,
16. de män som bortrycktes, innan deras tid var ute,
och såsom en ström flöt deras grundval bort,
17. de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss»,
ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
18. Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.
De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
19. De rättfärdiga skola se det och glädja sig,
och den oskyldige skall få bespotta dem:
20. »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade,
och deras överflöd har elden förtärt.»
21. Men sök nu förlikning och frid med honom;
därigenom skall lycka falla dig till.
22. Tag emot undervisning av hans mun,
och förvara hans ord i ditt hjärta.
23. Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad;
men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.
24. Ja kasta din gyllene skatt i stoftet
och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,
25. så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt,
det ädlaste silver varder han för dig.
26. Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige
och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
27. När du då beder till honom, skall han höra dig,
och de löften du gör skall du få infria.
28. Allt vad du besluter skall då lyckas för dig,
och ljus skall skina på dina vägar.
29. Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!»,
så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.
30. Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld;
genom dina händers renhet räddas en sådan.
*18/23 Job, 23 Kapitlet
Job, 23 Kapitlet
Jobs svar på Elifas' tredje tal: Han
klagar över att han ej får lägga fram
för Gud sin rättvisa sak.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Också i dag vill min klaga göra uppror.
Min hand kännes matt för min suckans skull.
3. Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
huru jag kunde komma dit där han bor!
4. Jag skulle då lägga fram för honom min sak
och fylla min mun med bevis.
5. Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,
och förnimma vad han skulle säga till mig.
6. Icke med övermakt finge han bekämpa mig,
nej, han borde allenast lyssna till mig.
7. Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,
ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8. Men går jag mot öster, så är han icke där;
går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9. har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;
döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10. Han vet ju vilken väg jag har vandrat;
han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11. Vid hans spår har min for hållit fast,
hans väg har jag följt, utan att vika av.
12. Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;
mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13. Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?
Vad honom lyster, det gör han ock.
14. Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,
och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15. Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;
när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16. Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,
den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17. ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,
dödsnatten undanhöll han mig.
*18/24 Job, 24 Kapitlet
Job, 24 Kapitlet
Fortsättning av Jobs svar på Elifas'
tredje tal: Klagan över att Gud låter de
värnlösa så lida och icke straffar
våldsmännens missgärningar.
1. Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?
varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
2. Se, råmärken flyttar man undan,
rövade hjordar driver man i bet;
3. de faderlösas åsna för man bort
och tager änkans ko i pant.
4. Man tränger de fattiga undan från vägen,
de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
5. Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;
dit gå de och möda sig och söka något till täring;
hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
6. På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,
de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
7. Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;
de hava intet att skyla sig med i kölden.
8. Av störtskurar från bergen genomdränkas de;
de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
9. Den faderlöse slites från sin moders bröst,
och den betryckte drabbas av utpantning.
10. Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,
hungrande nödgas de bära på kärvar.
11. Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,
de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
12. Utstötta ur människors samfund jämra de sig,
ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.
Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
13. Andra hava blivit fiender till ljuset;
de känna icke dess vägar
och hålla sig ej på dess stigar.
14. Vid dagningen står mördaren upp
för att dräpa den betryckte och fattige;
och om natten gör han sig till tjuvars like.
15. Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,
han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,
och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
16. När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,
men under dagen stänga de sig inne;
ljuset vilja de icke veta av.
17. Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,
med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
18. »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,
förbannad bliver hans del i landet;
till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
19. Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,
så förtär dödsriket den som har syndat.
20. Hans moders liv förgäter honom,
maskar frossa på honom,
ingen finnes, som bevarar hans minne;
såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
21. Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,
och när någon icke gör gott mot änkan.»
22. Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,
de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
23. han giver dem trygghet, så att de få vila,
och hans ögon vaka över deras vägar.
24. När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,
de sjunka då ned och dö som alla andra;
likasom axens toppar vissna de bort.
25. Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,
vem kan göra mina ord om intet?
*18/25 Job, 25 Kapitlet
Job, 25 Kapitlet
Bildads tredje tal: Mot Gud kan ingen
hava rätt; ingen är ren i hans ögon.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2. Hos honom är väldighet och förskräckande makt,
hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
3. Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?
Och vem överstrålas ej av hans ljus?
4. Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud
eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
5. Se, ej ens månen skiner nog klart,
ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
6. huru mycket mindre då människan, det krypet,
människobarnet, den masken!
*18/26 Job, 26 Kapitlet
Job, 26 Kapitlet
Jobs svar på Bildads tredje tal: Job
behöver icke Bildads tröst och
undervisning; själv kan han både inse
och beskriva Guds allmakt.
1. Därefter tog Job till orda och sade:
2. Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,
huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3. Vilka råd har du ej givit den ovise,
och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4. Vem gav dig kraft att tala sådana ord,
och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5. Dödsrikets skuggor gripas av ångest,
djupets vatten och de som bo däri.
6. Dödsriket ligger blottat för honom,
och avgrunden har intet täckelse.
7. Han spänner ut nordanrymden över det tomma
och hänger upp jorden på intet.
8. Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,
och skyarna brista icke under bördan.
9. Han gömmer sin tron för vår åsyn,
han omhöljer den med sina skyar.
10. En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,
där varest ljus ändas i mörker.
11. Himmelens pelare skälva,
de gripas av förfäran vid hans näpst.
12. Med sin kraft förskräckte han havet,
och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13. Blott han andades, blev himmelen klar;
hans hand genomborrade den snabba ormen.
14. Se, detta är allenast utkanterna av hans verk;
en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.
Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
*18/27 Job, 27 Kapitlet
Job, 27 Kapitlet
Jobs sluttal till vännerna: Han håller
fast vid sin rättfärdighet och beskriver
huru den ogudaktige drabbas av straffet.
1. Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2. Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,
den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3. aldrig, så länge ännu min ande är i mig
och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4. aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,
och min tunga bära fram oärligt tal.
5. Bort det, att jag skulle giva eder rätt!
Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6. Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,
mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7. Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där
och min motståndare såsom orättfärdig.
8. Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,
när hans själ ryckes bort av Gud?
9. Månne Gud skall höra hans rop,
när nöden kommer över honom?
10. Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,
kan han åkalla Gud alltid?
11. Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;
huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12. Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;
huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13. Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14. Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;
hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15. De som slippa undan läggas i graven genom pest,
och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16. Om han ock hopar silver såsom stoft
och lägger kläder på hög såsom lera,
17. så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,
och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18. Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,
det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19. Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;
men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20. Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,
om natten rövas han bort av stormen.
21. Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,
den rycker honom undan från hans plats.
22. Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
för hans hand måste han flykta med hast.
23. Då slår man ihop händerna, honom till hån;
man visslar åt honom på platsen där han var.
*18/28 Job, 28 Kapitlet
Job, 28 Kapitlet
Fortsättning av Jobs sluttal till
vännerna: Vishetens gruva.
1. Silvret har ju sin gruva,
sin fyndort har guldet, som man renar;
2. järn hämtas upp ur jorden,
och stenar smältas till koppar.
3. Man sätter då gränser för mörkret,
och rannsakar ned till yttersta djupet,
4. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,
där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot,
där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5. Ovan ur jorden uppväxer bröd,
men därnere omvälves den såsom av eld.
6. Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,
guldmalm hämtar man ock där.
7. Stigen ditned är ej känd av örnen,
och falkens öga har ej utspanat den;
8. den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,
intet lejon har gått därfram.
9. Ja, där bär man hand på hårda stenen;
bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10. In i klipporna bryter man sig gångar,
där ögat får se allt vad härligt är.
11. Vattenådror täppas till och hindras att gråta.
Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12. Men visheten, var finnes hon,
och var har förståndet sin boning?
13. Priset för henne känner ingen människa;
hon står ej att finna i de levandes land.
14. Djupet säger: »Hon är icke här»,
och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15. Hon köper icke för ädlaste metall,
med silver gäldas ej hennes värde.
16. Hon väges icke upp med guld från Ofir,
ej med dyrbar onyx och safir.
17. Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18. Koraller och kristall må icke ens nämnas;
svårare är förvärva vishet än pärlor.
19. Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
hon väges icke upp med renaste guld.
20. Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,
och var har förståndet sin boning?
21. Förborgad är hon för alla levandes ögon,
för himmelens fåglar är hon fördold;
22. avgrunden och döden giva till känna;
»Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23. Gud, han är den som känner vägen till henne,
han är den som vet var hon har sin boning.
24. Ty han förmår skåda till jordens ändar,
allt vad som finnes under himmelen ser han.
25. När han mätte ut åt vinden dess styrka
och avvägde vattnen efter mått,
26. när han stadgade en lag för regnet
och en väg för tordönets stråle,
27. då såg han och uppenbarade henne,
då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28. Och till människorna sade han så:
»Se Herrens fruktan, det är vishet,
och att fly det onda är förstånd.»
*18/29 Job, 29 Kapitlet
Job, 29 Kapitlet
Jobs slutbetraktelse: Med saknad
påminner han sig huru lycklig och aktad
han fordom var.
1. Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2. Ack att jag vore såsom i forna månader,
såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3. då hans lykta sken över mitt huvud
och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4. Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,
då Guds huldhet vilade över min hydda,
5. då ännu den Allsmäktige var med mig
och mina barn stodo runt omkring mig,
6. då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7. När jag då gick upp till porten i staden
och intog mitt säte på torget,
8. då drogo de unga sig undan vid min åsyn,
de gamla reste sig upp och blevo stående.
9. Då höllo hövdingar tillbaka sina ord
och lade handen på munnen;
10. furstarnas röst ljöd då dämpad,
och deras tunga lådde vid gommen.
11. Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,
och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12. ty jag räddade den betryckte som ropade,
och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13. Den olyckliges välsignelse kom då över mig,
och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;
rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15. Ögon blev jag då åt den blinde,
och fötter var jag åt den halte.
16. Jag var då en fader för de fattiga,
och den okändes sak redde jag ut.
17. Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.
18. Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,
mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19. Min rot ligger ju öppen för vatten,
och i min krona faller nattens dagg.
20. Min ära bliver ständigt ny,
och min båge föryngras i min hand.»
21. Ja, på mig hörde man då och väntade,
man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22. Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23. De väntade på mig såsom på regn,
de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24. När de misströstade, log jag emot dem,
och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25. Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;
jag tronade då såsom en konung i sin skara,
lik en man som har tröst för de sörjande.
*18/30 Job, 30 Kapitlet
Job, 30 Kapitlet
Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
Klagan över att hans forna lycka har
vänt sig, så att till och med de
föraktligaste uslingar nu anse sig
bättre än han; plågorna unna honom ej
heller ro; Gud själv har blivit hans
fiende.
1. Och nu le de åt mig,
människor som äro yngre till åren än jag,
män vilkas fäder jag aktade ringa,
ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2. Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,
dessa människor som sakna all manlig kraft?
3. Utmärglade äro de ju av brist och svält;
de gnaga sin föda av torra öknen,
som redan i förväg är öde och ödslig.
4. Saltörter plocka de där bland snåren,
och ginströtter är vad de hava till mat.
5. Ur människors samkväm drives de ut,
man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6. I gruvliga klyftor måste de bo,
i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7. Bland snåren häva de upp sitt tjut,
under nässlor ligga de skockade,
8. en avföda av dårar och ärelöst folk,
utjagade ur landet med hugg och slag.
9. Och för sådana har jag nu blivit en visa,
de hava mig till ämne för sitt tal;
10. med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11. Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
alla tyglar kasta de av inför mig.
12. Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
mina fötter vilja de stöta undan.
De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13. Stigen framför mig hava de rivit upp.
De göra sitt bästa till att fördärva mig,
de som dock själva äro hjälplösa.
14. Såsom genom en bred rämna bryta de in;
de vältra sig fram under murarnas brak.
15. Förskräckelser välvas ned över mig.
Såsom en storm bortrycka de min ära,
och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16. Och nu utgjuter sig min själ inom mig,
eländesdagar hålla mig fast.
17. Natten bortfräter benen i min kropp,
och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,
såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19. I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,
och själv är jag nu lik stoft och aska.
20. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
jag står här, men de bespejar mig allenast.
21. Du förvandlas för mig till en grym fiende,
med din starka hand ansätter du mig.
22. Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande församlas.
24. Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,
ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25. Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,
och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26. Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;
jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27. Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,
eländesdagar hava ju mött mig.
28. Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;
mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29. En broder har jag blivit till schakalerna,
och en frände är jag vorden till strutsarna.
30. Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,
benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31. I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,
mina pipors klang i högljudd gråt.
*18/31 Job, 31 Kapitlet
Job, 31 Kapitlet
Fortsättning av Jobs slutbetraktelse:
Han bedyrar att hans vandel i livets
olika förhållanden har varit ostrafflig.
1. Ett förbund slöt jag med mina ögon:
aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2. Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,
vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3. Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,
och olycka drabbar ogärningsmän.
4. Ser icke han mina vägar,
räknar han ej alla mina steg?
5. Har jag väl umgåtts med lögn,
och har min fot varit snar till svek?
6. Nej, må jag vägas på en riktig våg,
så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7. Hava mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt efter mina ögon,
eller låder vid min händer en fläck?
8. Då må en annan äta var jag har sått,
och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9. Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,
så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10. Då må min hustru mala mjöl åt en annan,
och främmande män må då famntaga henne.
11. Ja, sådant hade varit en skändlighet,
en straffbar missgärning hade det varit,
12. en eld som skulle förtära intill avgrunden
och förhärja till roten all min gröda.
13. Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,
när de hade någon tvist med mig?
14. Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,
och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15. Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16. Har jag vägrat de arma vad de begärde
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17. Har jag ätit mitt brödstycke allena,
utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18. Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,
och från min moders liv var jag änkors ledare.
19. Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,
se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20. Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,
och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21. Har jag lyft min hand mot den faderlöse,
därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22. Då må min axel lossna från sitt fäste
och min arm brytas av ifrån sin led.
23. Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud
och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24. Har jag satt mitt hopp till guldet
och kallat guldklimpen min förtröstan?
25. Var det min glädje att min rikedom blev så stor,
och att min hand förvärvade så mycket?
26. Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,
och månen, huru härligt den gick fram,
27. att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,
så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28. Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;
därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29. Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd
och fröjdats, när olycka träffade honom?
30. Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,
ej att med förbannelse begära hans liv.
31. Och kan mitt husfolk icke bevittna
att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32. Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,
mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33. Har jag på människovis skylt mina överträdelser
och gömt min missgärning i min barm,
34. av fruktan för den stora hopen
och av rädsla för stamfränders förakt,
så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35. Ack att någon funnes, som ville höra mig!
Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig;
ack att jag finge min vederparts motskrift!
36. Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,
såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37. Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,
lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38. Har min mark höjt rop över mig,
och hava dess fåror gråtit med varandra?
39. Har jag förtärt dess gröda obetald
eller utpinat dess brukares liv?
40. Då må törne växa upp för vete,
och ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
*18/32 Job, 32 Kapitlet
Job, 32 Kapitlet
Elihu uppträder. Han förebrår Jobs
vänner att de icke hava kunnat svara
honom rätt.
1. De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig
själv för rättfärdig.
2. Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd
av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne
menade sig hava rätt mot Gud;
3. och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de
icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4. Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de
andra voro äldre till åren än han.
5. Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att
svara, upptändes hans vrede.
6. Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;
Ung till åren är jag,
I däremot ären gamla.
Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
och lade ej fram för eder min mening.
7. Jag tänkte: »Må åldern tala,
och må årens mängd förkunna visdom.»
8. Dock, på anden i människorna kommer det an,
den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9. Icke de åldriga äro alltid visast,
icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10. Därför säger jag nu: Hör mig;
jag vill lägga fram min mening, också jag.
11. Se, jag väntade på vad I skullen tala,
jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,
efter skäl som I skullen draga fram.
12. Ja, noga aktade jag på eder.
Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13. Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;
Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14. Skäl mot min mening har han icke lagt fram,
ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15. Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,
målet i munnen hava de mist.
16. Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,
då de stå där och ej mer hava något svar!
17. Nej, också jag vill svara i min ordning,
jag vill lägga fram min mening, också jag.
18. Ty, fullt upp har jag av skäl,
anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19. Ja, mitt inre är såsom instängt vin,
likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20. Så vill jag då tala och skaffa mig luft,
jag vill upplåta mina läppar och svara.
21. Jag får ej hava anseende till personen,
och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22. Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;
huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
*18/33 Job, 33 Kapitlet
Job, 33 Kapitlet
Elihu förebrår Job att denne har
klandrat Gud för orättvis hårdhet, Gud,
som dock än genom hemlighetsfulla
varningar för det onda, än genom sträng
aga söker bereda människors frälsning.
1. Men hör nu, Job, mina ord,
och lyssna till allt vad jag vill säga.
2. Se, jag upplåter nu mina läppar,
min tunga tager till orda i min mun.
3. Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
4. Guds ande är det som har gjort mig,
den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
5. Om du förmår, så må du nu svara mig;
red dig till strid mot mig, träd fram.
6. Se, jag är likställd med dig inför Gud,
jag är danad av en nypa ler, också jag.
7. Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
8. Men nu sade du så inför mina öron,
så ljödo de ord jag hörde:
9. »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,
oskyldig är jag och utan missgärning;
10. men se, han finner på sak mot mig,
han aktar mig såsom sin fiende.
11. Han sätter mina fötter i stocken,
vaktar på alla mina vägar.»
12. Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
Gud är ju förmer än en människa.
13. Huru kan du gå till rätta med honom,
såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
14. Både på ett sätt och på två talar Gud,
om man också ej aktar därpå.
15. I drömmen, i nattens syn,
när sömnen har fallit tung över människorna
och de vila i slummer på sitt läger,
16. då öppnar han människornas öron
och sätter inseglet på sina varningar till dem,
17. när han vill avvända någon från en ogärning
eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
18. Så bevarar han hennes själ från graven
och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
19. Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger
och genom ständig oro, allt intill benen.
20. Hennes sinne får leda vid maten,
och hennes själ vid den föda hon älskade.
21. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,
ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22. Så nalkas hennes själ till graven
och hennes liv hän till dödens makter.
23. Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,
en medlare, någon enda av de tusen,
och denne får lära människan hennes plikt,
24. då förbarmar Gud sig över henne och säger;
»Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;
lösepenningen har jag nu fått.»
25. Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26. När hon då beder till Gud, är han henne nådig
och låter henne se sitt ansikte med jubel;
han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
27. Så får denne då sjunga inför människorna och säga:
»Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten,
dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
28. ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven,
och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
29. Se, detta allt kommer Gud åstad,
både två gånger och tre, för den mannen,
30. till att rädda hans själ från graven,
så att han får njuta av de levandes ljus.
31. Akta nu härpå, du Job, och hör mig;
tig, så att jag får tala.
32. Dock, har du något att säga, så svara mig;
tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
33. Varom icke, så är det du som må höra på mig;
du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
*18/34 Job, 34 Kapitlet
Job, 34 Kapitlet
Elihu försvarar Guds rättfärdighet.
1. Och Elihu tog till orda och sade:
2. Hören, I vise, mina ord;
I förståndige, lyssnen till mig.
3. Örat skall ju pröva orden,
och munnen smaken hos det man vill äta.
4. Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är,
samfällt söka förstå vad gott är.
5. Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig.
Gud har förhållit mig min rätt.
6. Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare;
dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»
7. Var finnes en man som är såsom Job?
Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,
8. han gör sig till ogärningsmäns stallbroder
och sällar sig till ogudaktiga människor.
9. Ty han säger: »Det gagnar en man till intet,
om han håller sig väl med Gud.»
10. Hören mig därför, I förståndige män:
Bort det, att Gud skulle begå någon orätt,
att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!
11. Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar
och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.
12. Ty Gud gör i sanning intet som är orätt,
den Allsmäktige kan icke kränka rätten.
13. Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden,
och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?
14. Om han ville tänka allenast på sig själv
och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,
15. då skulle på en gång allt kött förgås,
och människorna skulle vända åter till stoft.
16. Men märk nu väl och hör härpå,
lyssna till vad mina ord förkunna.
17. Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är?
Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?
18. Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman»,
eller till en furste: »Du ogudaktige»?
19. Gud har ju ej anseende till någon hövdings person,
han aktar den rike ej för mer än den fattige,
ty alla äro de hans händers verk.
20. I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten:
folkhopar gripas av bävan och förgås,
de väldige ryckas bort, utan människohand.
21. Ty hans ögon vakta på var mans vägar,
och alla deras steg, dem ser han.
22. Intet mörker finnes och ingen skugga så djup,
att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.
23. Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa,
innan hon måste stå till doms inför honom.
24. Han krossar de väldige utan rannsakning
och låter så andra träda fram i deras ställe.
25. Ja, han märker väl vad de göra,
han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.
26. Såsom ogudaktiga tuktar han dem
öppet, inför människors åsyn,
27. eftersom de veko av ifrån honom
och ej aktade på alla hans vägar.
28. De bragte så den armes rop inför honom,
och rop av betryckta fick han höra.
29. Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet?
Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte,
för ett folk eller för en enskild man,
30. när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor
och hindra dem att bliva snaror för folket?
31. Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida,
jag som ändå intet har förbrutit.
32. Visa mig du vad som går över mitt förstånd;
om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»
33. Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill?
Du själv, och icke jag, må döma därom;
ja, tala du ut vad du menar.
34. Men kloka män skola säga så till mig,
visa män, när de få höra mig:
35. »Job talar utan någon insikt,
hans ord äro utan förstånd.»
36. Så må nu Job utstå prövningar allt framgent,
då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.
37. Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska,
oss till hån slår han ihop sina händer
och talar stora ord mot Gud.
*18/35 Job, 35 Kapitlet
Job, 35 Kapitlet
Elihu förehåller Job att Gud är för
upphöjd för att hava gagn eller skada av
människornas gärningar. Om den betryckte
får vänta på räddning, så är det därför
att han ej ödmjukt söker hjälp hos Gud.
1. Och Elihu tog till orda och sade:
2. Menar du att sådant är riktigt?
Kan du påstå att du har rätt mot Gud,
3. du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig,
vad den båtar dig mer än synd?
4. Svar härpå vill jag giva dig,
jag ock dina vänner med dig.
5. Skåda upp mot himmelen och se,
betrakta skyarna, som gå där högt över dig.
6. Om du syndar, vad gör du väl honom därmed?
Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?
7. Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom,
och vad undfår han av din hand?
8. Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda
och för en människoson din rättfärdighet.
9. Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många,
man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;
10. men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare,
han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,
11. han som giver oss insikt framför markens djur
och vishet framför himmelens fåglar?»
12. Därför är det man får ropa utan svar
om skydd mot de ondas övermod.
13. Se, på fåfängliga böner hör icke Gud,
den Allsmäktige aktar icke på slikt;
14. allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom,
att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.
15. Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst,
och att han föga bekymrar sig om människors övermod?
16. Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun,
utan insikt talar han stora ord.
*18/36 Job, 36 Kapitlet
Job, 36 Kapitlet
Fortsättning på Elihus tal: Guds tuktan
avser syndarens förbättring. Job må
icke önska sig döden, ej heller mästra
Gud, vilkens vishet och makt övergå allt
förstånd.
1. Vidare sade Elihu:
2. Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked,
ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
3. Min insikt vill jag hämta vida ifrån,
och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
4. Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn;
en man med fullgod insikt har du framför dig.
5. Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen,
han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
6. Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv,
men åt de arma skaffar han rätt.
7. Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga;
de få trona i konungars krets,
för alltid låter han dem sitta där i höghet.
8. Och om de läggas bundna i kedjor
och fångas i eländets snaror,
9. så vill han därmed visa dem vad de hava gjort,
och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
10. han vill då öppna deras öra för tuktan
och mana dem att vända om ifrån fördärvet.
11. Om de då höra på honom och underkasta sig,
så få de framleva sina dagar i lycka
och sina år i ljuvlig ro.
12. Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen
och omkomma, när de minst tänka det.
13. Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede
och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
14. deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden,
och deras liv skall dela tempelbolares lott.
15. Genom lidandet vill han rädda den lidande,
och genom betrycket vill han öppna hans öra.
16. Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,
ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;
och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
17. Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;
ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
18. Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,
och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.
19. Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd
och genom allt som nu har prövat din kraft?
20. Du må ej längta så ivrigt efter natten,
den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
21. Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är;
sådant behagar dig ju mer än att lida.
22. Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.
Var finnes någon mästare som är honom lik?
23. Vem har föreskrivit honom hans väg,
och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
24. Tänk då på att upphöja hans gärningar,
dem vilka människorna besjunga
25. och som de alla skåda med lust,
de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
26. Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,
hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
27. Se, vattnets droppar drager han uppåt,
och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
28. skyarna gjuta dem ut såsom en ström,
låta dem drypa ned över talrika människor.
29. Ja, kan någon fatta molnens utbredning,
braket som utgår från hans hydda?
30. Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,
och själva havsgrunden höljer han in däri.
31. Ty så utför han sina domar över folken;
så bereder han ock näring i rikligt mått.
32. I ljungeldsljus höljer han sina händer
och sänder det ut mot dem som begynna strid.
33. Budskap om honom bär hans dunder;
själva boskapen bebådar hans antåg.
*18/37 Job, 37 Kapitlet
Job, 37 Kapitlet
Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet
och makt bestyrkas ytterligare genom
hans herravälde över himmelen med dess
tordön och regn.
1. Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
bävande spritter det upp.
2. Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
hören dånet som går ut ur hans mun.
3. Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4. Efteråt ryter så dånet,
när han dundrar med sin väldiga röst;
och på ljungeldarna spar han ej,
då hans röst låter höra sig.
5. Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6. Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,
så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7. Därmed fjättrar han alla människors händer,
så att envar som han har skapat kan lära därav.
8. Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
och i sina kulor lägga de sig till ro.
9. Från Stjärngemaket kommer då storm
och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10. med sin andedräkt sänder Gud frost,
och de vida vattnen betvingas.
11. Skyarna lastar han ock med väta
och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12. De måste sväva än hit, än dit,
alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13. Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
än är det med nåd som han låter dem komma.
14. Lyssna då härtill, du Job;
stanna och betänk Guds under.
15. Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång
och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16. Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
den Allvises underbara verk?
17. Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,
när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18. Kan du välva molnhimmelen så som han,
så fast som en spegel av gjuten metall?
19. Lär oss då vad vi skola säga till honom;
för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20. Ej må det bebådas honom att jag vill tala.
Månne någon begär sitt eget fördärv?
21. Men synes icke redan skenet?
Strålande visar han sig ju mellan skyarna,
där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22. I guldglans kommer han från norden.
Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23. den Allsmäktige kunna vi icke fatta,
honom som är så stor i kraft,
honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24. Fördenskull frukta människorna honom;
men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
*18/38 Job, 38 Kapitlet
Job, 38 Kapitlet
Herrens svar till Job: Job må icke mäta
sig med honom som har skapat jorden och
havet, ljuset och mörkret, snön och
regnet och annat mer.
1. Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
2. Vem är du som stämplar vishet såsom mörker,
i det att du talar så utan insikt?
3. Omgjorda nu såsom ej man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
4. Var var du, när jag lade jordens grund?
Säg det, om du har ett så stort förstånd.
5. Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det?
Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
6. Var fingo hennes pelare sina fästen,
och vem var det som lade hennes hörnsten,
7. medan morgonstjärnorna tillsammans jublade
och alla Guds söner höjde glädjerop?
8. Och vem satte dörrar för havet,
när det föddes och kom ut ur moderlivet,
9. när jag gav det moln till beklädnad
och lät töcken bliva dess linda,
10. när jag åt det utstakade min gräns
och satte bom och dörrar därför,
11. och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare,
här skola dina stolta böljor lägga sig»?
12. Har du i din tid bjudit dagen att gry
eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
13. där den skulle fatta jorden i dess flikar,
så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
14. Då ändrar den form såsom leran under signetet,
och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
15. då berövas de ogudaktiga sitt ljus,
och den arm som lyftes för högt brytes sönder.
16. Har du stigit ned till havets källor
och vandrat omkring på djupets botten?
17. Hava dödens portar avslöjat sig för dig,
ja, såg du dödsskuggans portar?
18. Har du överskådat jordens vidder?
Om du känner allt detta, så låt höra.
19. Vet du vägen dit varest ljuset bor,
eller platsen där mörkret har sin boning,
20. så att du kan hämta dem ut till deras gräns
och finna stigarna som leda till deras hus?
21. Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född,
så stort är ju dina dagars antal!
22. Har du varit framme vid snöns förrådshus?
Och haglets förrådshus, du såg väl dem
23. -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid,
till stridens och drabbningens dag?
24. Vet du vägen dit varest ljuset delar sig,
dit där stormen sprider sig ut över jorden?
25. Vem har åt regnflödet öppnat en ränna
och banat en väg för tordönets stråle,
26. till att sända regn över länder där ingen bor,
över öknar, där ingen människa finnes,
27. till att mätta ödsliga ödemarker
och giva växt åt gräsets brodd?
28. Säg om regnet har någon fader,
och vem han är, som födde daggens droppar?
29. Ur vilken moders liv är det isen gick fram,
och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
30. Se, vattnet tätnar och bliver likt sten,
så ytan sluter sig samman över djupet.
31. Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?
Och förmår du att lossa Orions band?
32. Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram,
och som leder Björninnan med hennes ungar?
33. Ja, förstår du himmelens lagar,
och ordnar du dess välde över jorden?
34. Kan du upphöja din röst till molnen
och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
35. Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå,
så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?
36. Vem har lagt vishet i de mörka molnen,
och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37. Vem håller med sin vishet räkning på skyarna?
Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
38. medan mullen smälter såsom malm
och jordkokorna klibbas tillhopa?
*18/39 Job, 39 Kapitlet
Job, 39 Kapitlet
Fortsättning av Herrens tal: Guds
godhet, vishet och makt intygas genom
exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen,
stengeten, vildåsnan, vildoxen,
strutsen, hästen, falken, örnen.
1. Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan
och stillar de unga lejonens hunger,
2. när de trycka sig ned i sina kulor
eller ligga på lur i snåret?
3. Vem är det som skaffar mat åt korpen,
när hans ungar ropar till Gud,
där de sväva omkring utan föda?
4. Vet du tiden för stengetterna att föda,
vakar du över när hindarna bör kalva?
5. Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,
ja, vet du tiden för dem att föda?
6. De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,
hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7. Deras ungar frodas och växa till på marken,
så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8. Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,
vem har lossat den skyggas band?
9. Se, hedmarken gav jag henne till hem,
och saltöknen blev hennes boning.
10. Hon ler åt larmet i staden,
hon hör ingen pådrivares rop.
11. Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,
hon letar efter allt som är grönt.
12. Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
och att stanna över natten invid din krubba?
13. Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14. Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15. Överlåter du åt honom att föra hem din säd
och att hämta den tillhopa till din loge?
16. Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17. Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
och ruvar dem ovanpå sanden.
18. Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19. Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20. Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
han har ej tilldelat henne förstånd.
21. Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
då ler hon åt både häst och man.
22. Är det du som giver åt hästen hans styrka
och kläder hans hals med brusande man?
23. Är det du som lär honom gräshoppans språng?
Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24. Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
och rusar så fram mot väpnade skaror.
25. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
han ryggar icke tillbaka för svärd.
26. Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
av ljungande spjut och lans.
27. Han skakas och rasar och uppslukar marken,
han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28. För var basunstöt frustar han: Huj!
Ännu i fjärran vädrar han striden,
anförarnas rop och larmet av härskrin.
29. Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30. Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
och bygger sitt näste i höjden?
31. På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
på klippans spets och på branta berget.
32. Därifrån spanar han efter sitt byte,
långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33. Hans ungar frossa på blod,
och där slagna ligga, där finner man honom.
Job, 40 Kapitlet
Herren manar Job ytterligare till
ödmjukhet, med hänvisning på sina båda
underskapelser Behemot (flodhästen) och
Leviatan (krokodilen).
34. Så svarade nu HERREN Job och sade:
35. Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?
Svara då, du som så klagar på Gud!
36. Job svarade HERREN och sade:
37. Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag måste lägga handen på munnen.
38. En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
*18/40 Job, 40 Kapitlet
1. Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:
2. Omgjorda såsom en man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
3. Vill du göra min rätt om intet
och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
4. Har du en sådan arm som Gud,
och förmår du dundra med din röst såsom han?
5. Pryd dig då med ära och höghet,
kläd dig i majestät och härlighet.
6. Gjut ut din vredes förgrymmelse,
ödmjuka med en blick allt vad högt är.
7. Ja, kuva med en blick allt vad högt är,
slå ned de ogudaktiga på stället.
8. Göm dem i stoftet allasammans,
ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
9. Då vill jag prisa dig, också jag,
för segern som din högra hand har berett dig.
10. Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.
Han lever av gräs såsom en oxe.
11. Och se vilken kraft han äger i sina länder,
vilken styrka han har i sin buks muskler.
12. Han bär sin svans så styv som en ceder,
ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
13. Hans benpipor äro såsom rör av koppar,
benen i hans kropp likna stänger av järn.
14. Förstlingen är han av vad Gud har gjort;
hans skapare själv har givit honom hans skära.
15. Ty foder åt honom frambära bergen,
där de vilda djuren alla hava sin lek.
16. Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke;
han är trygg, om och en Jordan bryter fram mot hans gap.
19. Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt,
vem borrar en snara genom hans nos?
20. Kan du draga upp Leviatan med krok
och med en metrev betvinga hans tunga?
21. Kan du sätta en sävhank i hans nos
eller borra en hake genom hans käft?
22. Menar du att han skall slösa på dig många böner
eller tala till dig med mjuka ord?
23. Att han skall vilja sluta fördrag med dig,
så att du finge honom till din träl för alltid?
24. Kan du hava honom till leksak såsom en fågel
och sätta honom i band åt dina tärnor?
25. Pläga fiskarlag köpslå om honom
och stycka ut hans kropp mellan krämare?
26. Kan du skjuta hans hud full med spjut
och hans huvud med fiskharpuner?
27. Ja, försök att bära hand på honom
du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
28. Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket,
han fälles till marken redan vid hans åsyn.
*18/41 Job, 41 Kapitlet
Job, 41 Kapitlet
Fortsättning av beskrivningen på
Leviatan.
1. Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
2. Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?
Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
3. Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,
om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
4. Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
5. Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
6. Stolta sitta på honom sköldarnas rader;
hopslutna äro de med fast försegling.
7. Tätt fogar sig den ena intill den andra,
icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
8. Var och en håller ihop med den nästa,
de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
9. När han fnyser, strålar det av ljus;
hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
10. Bloss fara ut ur hans gap,
eldgnistor springa fram därur.
11. Från hans näsborrar utgår rök
såsom ur en sjudande panna på bränslet.
12. Hans andedräkt framgnistrar eldkol,
och lågor bryta fram ur hans gap.
13. På hans hals har kraften sin boning,
och framför honom stapplar försagdhet.
14. Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,
det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
15. Hans hjärta är fast såsom sten,
fast såsom bottenstenen i kvarnen.
16. När han reser sig, bäva hjältar,
av ångest mista de all sans.
17. Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,
ej heller spjut eller pil eller pansar.
18. Han aktar järn såsom halm
och koppar såsom murket trä.
19. Bågskott skrämma honom ej bort,
slungstenar förvandlas för honom till strå;
20. ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,
han ler åt rasslet av lansar.
21. På sin buk bär han skarpa eggar,
spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
22. Han gör djupet sjudande som en gryta,
likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
23. Bakom honom strålar vägen av ljus,
djupet synes bära silverhår.
24. Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,
otillgänglig för fruktan skapades han.
25. På allt vad högt är ser han med förakt,
konung är han över alla stolta vilddjur.
*18/42 Job, 42 Kapitlet
Job, 42 Kapitlet
Job ödmjukar sig för Herren, utverkar
hans tillgift för de tre vännerna och
bliver själv åter upprättad.
1. Job svarade HERREN och sade:
2. Ja, jag vet att du förmår allt,
och att intet som du besluter är dig för svårt.
3. Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker?
Jag ordade ju om vad jag icke begrep,
om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
4. Men hör nu, så vill jag tala;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
5. Blott hörsägner hade jag förnummit om dig,
men nu har jag fått se dig med egna ögon.
6. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig,
i stoft och aska.
7. Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från
Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner,
därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min
tjänare Job har gjort.
8. Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min
tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten
min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av
nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot
eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt
är, såsom min tjänare Job har gjort.»
9. Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från
Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och
HERREN tog nådigt emot Jobs bön.
10. Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom
själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
11. Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta
kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och
ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma
över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en
guldring.
12. Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än
begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen
kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
13. Och han fick sju söner och tre döttrar.
14. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den
tredje Keren-Happuk.
15. Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela
landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
16. Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina
barn och barnbarn i fyra led.
17. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.