In the ghettos of Warsaw during the Second World War, the Jews defended themselves against an imperious executioner, as the Palestinians have recently in Gaza. Neither Germany nor Israel had the remotest legal or moral right to even touch the inhabitants, and the planned massacres were part of the policy of genocide. The ghetto inhabitants, on the other hand, had every right to defend themselves. I’m just sorry they didn’t have more and better weapons with which to defend their human dignity - then as now.

Since the end of the 19^th century, the Palestinians have been gradually forced out of their country. Today they amount to only 20% oft the citizens of Israel and do not have the same rights as the Jews. Others live in walled-in enclaves on the West Bank and in the Gaza ghetto. Many have lived for 60 years in refugee camps or in exile. The situation of the Palestinians is now similar to that of the Jews in Europe during the Second World War.

But the Palestinians have never had anything to do with Hitler and Palestine is their country. The Second World War has been portrayed as a holocaust mainly concerning Jews. But there were Japanese at Hiroshima, Germans in Dresden and Russians on the Eastern Front. The Jews have wrongly been allotted an exceptional position as victims in order to justify Israel’s policies. The `Jewish State’ becomes taboo and anyone who touches it is stigmatised with `anti Semitism’.

Those of us who live outside Israel and have Jewish family backgrounds or who identify ourselves with Israel as a `Jewish State’, hold a responsibility, like everyone else, to raise our voices against Israel’s crimes. Besides, it is in our own interests. The more we keep quiet or try to smooth over the crimes, the more politically motivated hatred towards the Jews worldwide will grow. And what will happen when the only superpower, losing its dominance, starts looking for scapegoats?

It is also about being able to look at oneself in the mirror every morning, with respect. Because, to be honest, do you really enjoy having your identity linked to a racist society of robbers whose policy is genocide towards the robbed?

I therefore challenge anyone who identifies him or herself as a Jew: cut the ties of identification with Israel’s `Jewish state’ and support the evicted Palestinians and their right to return and that all people between the Mediterranean and the river Jordan may live with equal rights and in agreement.

It works, I promise. I have done it myself.

Lasse Wilhelmson

Den 28 januari fick Expressen Kultur artikeln Gaza och diasporajudarnas ansvar, som ett inlägg i debatten efter Gaza. Den refuserades med motiveringen att den inte hade med Sandelins artikel att göra. Nedanstående replik på Sandelin refuserades därefter med motiveringen att andra skulle replikera.

I min artikel “Med “antisemitismen” som politiskt vapen“, från maj 2005 som Magnus Sandelin citerade ett beskuret stycke ur, diskuterar jag ironiskt nog just den företeelse som Sandelin själv är ett talande exempel på. Metoden att smeta ner alla som kritiserar Israel, sionismen, judendomen eller judar med “antisemitism”. Den är det vapen som sionister regelmässigt använder, i stället för att diskutera sakfrågor. Det är fullt förståeligt att de gör så, eftersom deras “sak”, det vill säga den judiska apartheidstaten, är så utomordentligt besvärlig att försvara, inte minst efter det som skett i Gaza.

Jag vill passa på tillfället att tacka Sandelin för att han ånyo låtit publicera ett mycket viktigt avsnitt ur min artikel, där allt som står är sant och kan verifieras. I ett annat sammanhang ifrågasatte Sandelin sanningshalten i uppgiften om förgiftning av dricksvattrenkällor och menade att detta var ett klassiskt exempel på så kallad antisemitism. Efter det att han fått källan, som var en artikel i den israeliska tidningen Ha´aretz, har han aldrig ifrågasatt några fakta i någon av de 20-tal artiklar jag skrivit om Palestinafrågan, trots att jag uppmanat honom upprepade gånger. Han har också gått bet på att ge exempel på att jag någonsin har kritiserat eller skuldbelagt alla judar, det vill säga judarna som kategori. Detta med anledning av att de som har mig som sitt “hatobjekt” ofta påstår detta.

I det tämligen långa citatet ur min artikel hoppade Sandelin över en mening, kanske var det av utrymmesbrist? Här är det citerade stycket i sin helhet, med den överhoppade meningen och slutet understruket:

“Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunde nöja sig med först cirka 50 (FN:s förslag till delningsplan 1947) och sedan cirka 80 procent av Palestina (1967 års stilleståndslinje). Varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Att statliga prickskyttar numera systematiskt dödar eller lemlästar palestinska ungdomar som protesterar mot den så kallade barriären. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför beväpnade och maskerade judiska bosättare under pågående ’vapenvila’ organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn och förgiftar deras dricksvattenkällor. Eller varför den israeliska “fredsrörelsen” och “vänstern” inte ifrågasätter det judiska apartheidsystem, utan vars omvandling en rättvis och varaktig fred är omöjlig. Få tror att allt detta beror på att judar är en “ond ras”. Men, om man inte kan förklara det på annat sätt. ökar risken för att de få blir många. Ett sådant rasistiskt grundat judehat gynnas av den “antisemitism” som smetas på så gott som all israelkritik - för att inte tala om kritik av judendomen.“

Men Magnus Sandelin har naturligtvis inte uppfunnit den “antisemisiska” nedsmetningsmetoden själv. Han är bara springpojke till de judar och sionister som fullföljer den tradition som är en nödvändig beståndsdel i motiveringen av Israel som en “judisk stat”.

Så här skrev Theodor Herzl, sionismens officielle grundare 1897, Dagbok, del 1 sid 16:

“Det är grundläggande att judarnas lidande … försämras … detta kommer att underlätta förverkligandet av våra planer … jag har en utmärkt idé … jag kommer att uppmuntra antisemiter att likvidera judisk rikedom … Antisemiterna kommer således att hjälpa oss förstärka förföljelse och förtryck av judar. Antisemiterna kommer att bli våra bästa vänner.”

Täby den 28 januari 2009

Lasse Wilhelmson.

Mellanösterndebattör och fd ledamot av Täby kommunfullmäktige i 23 år varav 4 i kommunledningen.

Publicerad i Tidningen Broderskap 04/2009

I Warzawas getto under andra världskriget försvarade sig judarna mot en övermäktig bödel, liksom palestinierna nyligen gjorde i Gaza. Varken Tyskland eller Israel hade någon som helst laglig eller moralisk rätt att ens röra invånarna och de planerade massakrerna var en del i folkmordspolitiken. Gettoinvånarna hade däremot all rätt att försvara sig. Jag kan bara beklaga att de inte hade tillgång till fler och bättre vapen för att värna sitt människovärde - då som nu.

Palestinierna har trängts undan i sitt hemland, sedan slutet av 1800-talet. De utgör i dag bara 20 procent av medborgarna i Israel och har inte samma rättigheter som judarna. Andra lever inmurade i enklaver på Västbanken och i Gazagettot. Många lever i flyktingläger sedan 60 år, eller i landsflykt. Palestiniernas situation liknar nu den som judarna hade i Europa, under andra världskriget.

Men palestinierna har aldrig haft något med Hitler att göra och Palestina är deras land. Andra världskriget framställs ofta som ett Holocaust endast för judar. Men det fanns japaner i Hiroshima, tyskar i Dredsen och ryssar på östfronten. Den felaktiga bilden av judarnas särställning som offer används för att rättfärdiga Israels politik. Den “judiska staten” har blivit ett tabu och den som rör den blir stigmatiserad med “antisemitism”.

Vi som lever utanför Israel och har judisk släktbakgrund eller identifierar oss med Israel som “judisk stat”, har liksom alla männniskor ett personligt ansvar för att protestera mot Israels alla folkrättsbrott. Det ligger dessutom i vårt eget intresse. Ju fler av oss som är tysta eller försöker släta över brotten, desto mer kommer det politiskt grundade judehatet i världen att öka. Och vad händer när den enda supermakten söker syndabockar i sitt sönderfall?

Men det handlar också om att kunna se sig själv i spegeln varje morgon - med respekt. För, ärligt talat, hur kul kan det vara att ha sin identitet kopplad till ett rasistiskt tjyvsamhälle som bedriver en folkmordspolitik gentemot de bestulna?

Jag uppmanar därför dig som identifierar dig som jude: kapa bandet i din identitet till Israel som en “judisk stat”, verka för att de fördrivna palestinierna skall få komma tillbaks och att alla människor mellan Medelhavet och Jordanfloden skall få leva med lika rättigheter och i sämja.

Det går, jag lovar, jag har själv gjort det.

Täby den 22 januari 2009

Lasse Wilhelmson.

Mellanösterndebbatör och fd ledamot av Täby kommunfullmäktige i 23 år varav 4 i kommunledningen.

Israeli raid on Gaza by LATUFF 2008

Enough is enough. Now Gaza, on top of everything else. The Palestinians symbolise the ongoing struggle worldwide against USrael’s neo-colonial wars. Zionist goals cannot be met without genocide. To uphold a Jewish state it is necessary to commit crimes that are defined as genocide in The UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide signed by the General Assembly on December 9^th, 1948. It states:

Article 2

In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:

(a) Killing members of the group;

(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;

(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;

(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;

(e) Forcibly transferring children of the group to another group.

Clauses a, b and c are fulfilled and just one would be enough to define genocide. Suffice it to mention here the extensive ethnic cleansing of Palestinians in 1948, the very carefully engineered so-called Plan Dalet, documented in detail by Ilan Pappe.

The Zionist’s colonisation project has existed over two turns of century. It is a myth that there could ever be a Jewish state in Palestine without genocide of the Palestinian people. Genocide is inherent in Zionism, its innermost core. A Jewish state must have a substantial Jewish majority and this cannot be achieved without the eviction of those who lived on the land. We see the result in a racist apartheid system that discriminates between Jews and non-Jews in Israel itself, in the raising of the Wall, in the nearby Palestinian refugee camps and in facts on the ground, as illustrated by the four maps and now in Gaza.

Palestinian Loss Of Land 1946-2000

Enough is enough. It is more than enough.

A so-called two-state solution involves legitimising genocide in retrospect, as it does not acknowledge the evicted Palestinian refugees’ inalienable right to return, in accordance with UN resolutions.

There is only one solution. A democratic state between the Mediterranean and the River Jordan. Within such a framework, those most involved can discuss various transitional solutions and suggest a timetable for their implementation.

Some would say that this is unrealistic because of the hatred that has been created between Palestinians and Jews. But in that case, those who brought about colonisation, the theft of land and genocide can move somewhere else if they do not wish to live in peace and equality with their ‘victims’ in their own country. The French colonisers in Algeria returned home. In South Africa, the majority chose to stay.

Israel of today is an entity with precious little legitimacy, being a state in the country of Palestine, as shown in the article ‘Revoking Israel’s UN membership‘. There is little support for the statement that Israel is a creation of the UN. There is nothing to indicate that this entity will ever work in accordance with UN decisions and international human rights, or exist in peace with its neighbours. Quite the opposite.

Israel is, today, the biggest threat to a world in peace and Zionism an ideology whose main task is to justify USrael’s neo-colonial wars while referring to the Holocaust and ‘anti-Semitism‘.

Lasse Wilhelmson

Täby, Sweden

January 2009

(1) Israel and ‘The New American Century’

(2) Zionism - more than traditional colonialism and apartheid http://www.aljazeerah.info/Opinion%20editorials/2004%20opinions/Jan/26%20o/Zionism%20%20more%20than%20traditional%20colonialism%20and%20apartheid%20By%20Lasse%20Wilhelmson.htm

(3) Maps of “facts on the ground” http://lawrenceofcyberia.blogs.com/photos/maps/landloss.html

(4) Revoking Israel’s UN Membership http://www.palestinechronicle.com/view_article_details.php?id=14445

(5) Will the World Change Now? http://palestinethinktank.com/2008/11/08/lasse-wilhelmson-will-the-world-change-now/

(6) “Anti-Semitism” as a political weapon http://www.palestineremembered.com/Acre/Articles/Story1444.html

Israeli raid on Gaza by LATUFF 2008

Det är nog nu. Gaza är droppen. Palestinierna är symbolen för den kamp som världens folk för mot USraels nykoloniala krig. Sionismens mål kan inte genomföras utan folkmord. Den judiska staten förutsätter en rad brott som finns definierade i FN:s konvention mot folkmord, antagen av Generalförsamlingen den 9 december 1948. Där sägs följande:

Artikel II: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
(a) att döda medlemmar av gruppen;
(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
(d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
(e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Det innebär att åtminstone rekvisiten a, b och c är uppfyllda och det räcker med ett av dessa för att det skall var folkmord. Här bör särskilt nämnas den omfattande etniska rensningen av palestiner 1948 som Ilan Pappe så utförligt dokumenterat, som var ett resultat av en mycket nogrann planering, den så kallade Plan Dalet.

Sionismens kolonisationsprojekt har pågått över två sekelskiften. Det är en myt att det överhuvudtaget skulle kunna gå att upprätta en judisk stat i Palestina utan ett folkmord på palestinierna. Folkmordet är inbyggt i sionismen, det är dess innersta kärna. En judisk stat förutsätter en kraftig judisk majoritet och den kan inte åstadkommas utan fördrivning av de som bebodde landet. Resultatet ser vi nu i ett rasistiskt apartheidsystem som skiljer på judar och icke-judar i själva Israel, i Muren, i palestinska flyktingläger i närområdet och som facts on the ground som de fyra kartorna illustrerar och nu i Gaza.

Palestinian Loss Of Land 1946-2000

Det är nog nu. Det är mer än nog.

En så kallad tvåstatslösning innebär att folkmordet legitimeras i efterhand, då en sådan lösning förnekar de fördrivna palestinska flyktingarna deras oförytterliga rätt att återvända i enlighet med FN:s resolutioner.

Det finns bara en lösning. En demokratisk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden. Inom ramen för en sådan grundprincip kan de närmast berörda diskutera olika former av övergångslösningar och en tidplan för genomförandet av dessa.

En del menar att detta är orealistiskt på grund av det hat som skapats mellan palestinier och judar. Men då får de som genomfört kolonisationen, landstölden och folkmordet flytta någon annan stans, om de inte vill leva i fred och som jämlikar med sina offer i deras hemland. I Algeriet åkte de franska kolonisatörerna hem. I Sydafrika valde de flesta att stanna kvar.

Israel av idag är en entitet med försumbar legitimitet såsom stat i landet Palestina, vilket framgår av artikeln “Israel skall uteslutas ur FN?“. Det finns klent stöd för påståendet att Israel är en FN-skapelse. Det finns ingenting som talar för att denna entitet någonsin kommer att kunna fungera i enlighet med FN-beslut och internationell rätt, eller existera i fred med sin omgivning. Tvärt om.

Israel är i dag det största hotet mot en fredlig värld och sionismen den ideologi som i första hand rättfärdigar USraels nykoloniala krig med hänvisning till Holocaust och antisemitism.

Befria Palestina hela Palestina!
Må Gaza bli Israels grav.

Täby den 9 januari 2009

Lasse Wilhelmson

(1) Israel och “Det nya amerikanska århundradet”

(2) Sionismen - mer än traditionell kolonialism och apartheid

(3) Kartor över “facts on the ground”

(4) Israel bör uteslutas ur FN?

(5) Kommer världen att förändras nu?

(6) Med “antisemitismen” som politiskt vapen

By Snorre Lindquist and Lasse Wilhelmson ­ Stockholm

Published in Palestine Chronicle ande Palestine think Tank, november 2008.

The Gaza Strip is now the largest concentration camp in the world. The situation grows steadily more insufferable for the 1.5 million Palestinians who live there. Deliveries of food, medicine and fuel are made difficult or stopped altogether. Child malnutrition is increasing. Water supplies and drainage have ceased to function. Children die for lack of healthcare. Tunnels to Egypt, dug by hand, are the only breathing space. Journalists and diplomats are denied entry. Israel is planning more military efforts. The Palestinians in Gaza are now to be starved into surrender and become an Egyptian problem.

The UN should use the word apartheid in connection with Israel and consider sanctions with the former South Africa serving as a model. Miguel dÉscoto Brockman, president of the UN General Assembly, conveyed this message at a meeting on November 24th 2008 with the UN General Secretary Ban Ki-moon present.

The 1976 Nobel peace prize laureate, Mairead McGuire from Ireland, recently suggested a popular movement demanding that the UN revoke Israel’s membership. The international community now needs to put tangible pressure on Israel in order to stop its war crimes.

Not once, during the past 60 years, has Israel shown any intention of living up to the requirements stipulated by the UN, in connection with the country’s membership in 1948, namely that the Palestinians who had been evicted from their homes should be allowed to return at the earliest possible opportunity. Moreover, Israel holds the hardly flattering world record of ignoring UN resolutions.

It can be questioned from the aspect of human rights legislation whether Israel is a legitimate state. Established practice between states usually requires borders that are legally maintained and a constitution, neither of which Israel has. These requirements are also named in the UN resolution (181) Partition Plan for Palestine, approved by the General Assembly in November 1947. The plan was accepted by the Zionists Jews in Palestine but rejected for excellent reasons as unjust by the Arab states. Only decisions made by the UN Security Council are mandatory. Later on, Israel unilaterally laid claim to a considerably larger portion of land than that suggested by the UN.

The eviction of eighty per cent of the Palestinians who lived west of the 1947 armistice line, and Israel’s refusal to allow them to return is the human rights argument for expelling Israel from the UN. Not only has Israel played the Partition Plan false but has, by its actions, thwarted the grounds ­ fragile from the start ­ for its UN membership.

Israel makes use of various strategies to achieve its goals, the same goals as for over a hundred years ago: As few and as well controlled and weakened Palestinians as possible in areas as small as possible between the Mediterranean and the River Jordan. And to try and get acceptance worldwide for the theft of land that is vital to the “state” that calls itself “Jewish and democratic”. This obviously bears no similarity to a peace process.

Why does nobody ever comment on the fact that Israel’s prime minister never misses an opportunity to harp on about how important it is that the rest of the world and the Palestinians recognise Israel, not as a democratic country for all its citizens, but as a “Jewish state”?

What would we have said if South Africa’s Prime Minister, in a similar way, had demanded recognition of South Africa as a “white and democratic state”, thus de facto accepting the racist apartheid system that allowed non-whites to be classified as lesser human beings?

In the article The end of Zionism, published in the Guardian on September the 15th 2003 the Jewish dissident and former speaker of Knesset, Avraham Burg wrote:

“Diaspora Jews for whom Israel is a central pillar of their identity must pay heed and speak out … We cannot keep a Palestinian majority under an Israeli boot and at the same time think ourselves the only democracy in the Middle East. There cannot be democracy without equal rights for all who live here, Arab as well as Jew … The prime minister should present the choices forthrightly: Jewish racism or democracy.”

No support can be found in The UN recommendation concerning a Jewish and a Palestinian state for unequal rights for the citizens of each country. Neither is there any indication as to how a “Jewish” state could become Jewish. There is support, however, for the intention that demographic conditions should be held intact at partition. Interpreting into the text an intention concerning characteristics of a “Jewish state” tailored to the ideology of Zionism is wholly in contradiction with the text of the resolution.

Even the Balfour Declaration, which entirely lacks human rights status, notes that the Jewish national home in Palestine should in no way encroach upon the rights of the Palestinians. Neither did US President Truman recognise Israel as a Jewish state. On the contrary, he ruled out precisely that formulation before making his decision to recognise Israel.

Thus, the legitimacy of a “Jewish state” so urgently sought by Israel lacks support in international documents that concern the building of the state. Israel’s government is, of course, fully aware of this. Why else would it keep on searching for this recognition?

The UN should now embark on a boycott of the apartheid state of Israel and, with the threat of expulsion from the UN, demand that Israel allows the evicted Palestinian refugees to return in accordance with the UN resolutions 194 and 3236.

With this done, meaningful peace talks can proceed and various solutions be reached for co-habitation with equal rights for all people between the Mediterranean and the River Jordan. No such solution can be compatible with the preservation of a Jewish apartheid state.

- Snorre Lindquist is a Swedish Architect of, among other things, the House of Culture in front of the Nativity Church in Bethlehem on the West Bank. Contact him at snorre_lindquist@hotmail.com.

- Lasse Wilhelmson is a commentator on the situation in the Middle East, and is a member of a local government in Sweden for 23 years, four of which in an executive position. Contact him at: lasse.wilhelmson@bostream.nu. The writers contributed this article to PalestineChronicle.com.

Denna artikel skrevs före Israels massaker på Gaza. Publicerad i Tidningen Kulturen december 2008, Stockholms Fria 17  januari 2009 och Jinges blogg, samt på engelska runt om i världen.

Gazaremsan är nu världens största koncentrationsläger. Läget blir allt mer outhärdligt för dess 1,5 miljoner palestinier. Leverans av mat, medicin och bränsle stryps, eller stoppas. Undernäring bland barn ökar. Vatten och avlopp upphör att fungera. Barn dör i avsaknad på sjukvård. Handgrävda tunnlar till Egypten är de enda andningshålen. Journalister och diplomater förvägras tillträde. Israel planerar mer militära insatser. Gazapalestinierna skall nu svältas ut och göras till ett egyptiskt problem.

FN bör använda ordet apartheid i samband med Israel och överväga sanktioner med tidigare Sydafrika som förebild. Detta budskap framförde presidenten i FN:s generalförsamling Miguel dÈscoto Brockmann på möte den 24 november 2008 med bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Nobels fredspristagare 1976, irländskan Mairead McGuire, föreslog nyligen en folkrörelse med kravet att FN bör avskaffa Israels medlemskap. Kännbara internationella påtryckningar krävs nu för att få stopp på Israels krigsförbrytelser.

Israel har under 60 år aldrig visat någon vilja att uppfylla det krav som FN ställde i samband med beslutet om medlemskap 1948, nämligen att de fördrivna palestinierna snarast skulle få återvända. Därutöver har Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FN-resolutioner.

Det kan ifrågasättas om Israel är en legitim statsbildning i folkrättslig mening. Detta kräver enligt normal mellanstatlig praxis fastslagna gränser och en konstitution, vilket Israel saknar. Dessa krav ingår också i den delningsresolution (nr 181) som FN:s generalförsamling antog den 29 november 1947. Den var ett förslag som de sionistiska judarna godtog, men som arabstaterna på goda grunder avvisade som orättfärdigt. Det är bara FN:s säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut. Det geografiska område som Israel senare ensidigt hävdade är avsevärt större än FN:s förslag.

Fördrivningen av åttio procent av de palestinier som levde väster om 1947 års stilleståndslinje och Israels vägran att låta dem återvända är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Israel har själv inte bara satt förslaget till delningsplan ur spel, utan dessutom dragit undan den från början svaga grunden för sitt medlemskap i FN.

Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man arbetat på i över hundra år: Så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och att försöka att få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för den ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Detta har naturligtvis inget som helst med en fredsprocess att göra.

Varför kommenteras aldrig att Israels premiärminstrar i tid och otid tjatar om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som en demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?

Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt krävt erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga att de facto acceptera det rasistiska apartheidsystem som var grunden för de icke-vitas ställning som undermänniskor?

I ”Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen för Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:

”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda. … Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati … Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.”

De lagar och administrativa bestämmelser som gör Israel till en apartheidstat presenteras i ”Demokrati eller folkmord”, av Lasse Wilhelmson i SvD den 3 juni 2003.

Det finns inte heller i FN:s rekommendation om en judisk och en palestinsk stat något stöd för att medborgarna i dessa stater inte skulle ha samma rättigheter. Ej heller framgår det på viket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår avsikten att demografiska förhållanden skulle behållas intakta vid delningen. Att tolka in en avsikt om den ”judiska statens” karaktär som överensstämmer med sionismens ideologi svär emot resolutionens text.

Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar folkrättslig status, poängteras att det judiska nationalhemmet i Palestina inte skulle få inkräkta på palestiniernas rättigheter. Inte heller USA:s president Truman erkände Israel som en judisk stat. Tvärtom strök han just denna formulering i konceptet till sitt beslut att erkänna Israel.

Den legitimitet som Israel ständigt söker som “judisk stat” saknar alltså stöd i något av de internationella dokument som behandlar statsbildningen. Detta är naturligtvis Israels regeringar fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?

FN bör nu påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva av Israel att de fördrivna palestinska flyktingarna skall få återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236.

Först därefter kan meningsfulla fredssamtal påbörjas om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla mellan Medelhavet och Jordanfloden. Ingen sådan lösning är förenlig med bevarandet av en judisk apartheidstat.

Snorre Lindquist
Arkitekt för bland annat kulturhuset Peace Center framför födelsekyrkan i Betlehem på Västbanken

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör och fd ledamot av Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen

Publicerad i Tidningen Kulturen och fib.se

I en artikel “Skolbok kan dras in efter föräldrars kritik” i SvD den 26 november 2008, sidan 15, får vi reda på att “Föräldrar i Karlskoga har reagerat mot att läseboken Förstagluttarna har ett skevt genusperspektiv och är rasistisk”.

Redan här börjar ana något lurt.  Jag menar, boken är ju inte precis ny och det är rätt många olika intressenter som under åren måste ha varit inblandade i detta bokprojekt som sålts i 50 000 exemplar och lästs av många fler.  Kritiken verkar därmed något senkommen.

Jag läser vidare och nu inte bara anar jag att något är lurt utan blir starkt misstänksam.  SvD-artikeln forstätter:

“I läseboken Förstagluttarna slås fast att killar är bättre än tjejer i matte.  Att en kille med tjocka glasögon helst sitter ensam och läser förklaras med att ‘han är ju jude’.”  (Min kursivering)

Det låter verkligen konstigt, eller hur?  I en annan artikel sägs: “Själv fick hon (forskaren Angerd Eilard) upp ögonen för boken när hennes son kom hem från skolan med läsläxa.” (SVD 25 nov 08)

Detta måste bara kontrolleras.  Och dessvärre finns det väl ingen genväg till att skaffa boken och läsa den.  Det skall jag göra, men hinner inte förrän i morgon.  Till dess söker jag upp den vetenskapliga dokumentationen i frågan.  Och hittar följande:

http://www.ped.gu.se/biorn/journal/pedfo/pdf-filer/eilard.pdf

Det är en del av en så kallade sammanläggningsavhandling som blev klar 2008 av Angerd Eilard, vid Malmö högskola.  Artikeln är presenterad i sin helhet i Pedagogisk Forskning i Sverige, 2004 nr 4, alltså för fyra (4) år sedan.  Du som läser detta har säkert redan börjat ana vad den handlar om?  Ja, just det.  Den har rubriken “Genus och etnicitet i en ‘läsebok’ i den svenska mångkulturella skolan.

“ANGERD EILARD
Lärarutbildningen, Malmö högskola
Sammanfattning: I artikeln analyseras det diskursiva innehållet i en läsebok med syfte att visa hur man kan granska läromedelstexter för interkulturella undervisningskontexter.  Med utgångspunkt i kritisk diskursanalys, postkolonial teori och ett genusperspektiv dekonstrueras texten för att belysa hur implicita ideal och värderingar tillsammans konstruerar genus och etnicitet.  Den analyserade läseboken skildrar den mångkulturella och jämställda svenska skolvardagen.  Huvudpersonerna, en flicka och en pojke, gestaltas i interaktion med barn av olika etnisk och social bakgrund.  Kontrasterande samtida och historiska diskurser gör dock bud-skapen motsägelsefulla.  I princip tillåts pojkar vara individuella och barnsliga medan flickor uppmuntras anpassa sig till ett västerländskt kvinnligt ideal och »normalbeteende».  Motstånd förekommer i bokens »pojkflicka» och den kvinnliga huvudpersonens försök att varasjälvständig, men eftersom båda blir symboliskt kuvade sänds också signaler om vad som anses vara normalt »flickbeteende».  Samtidigt gör ett par tydliga traditionella invandrarstereotyper, i kombination med ett implicit artikulerat svenskhetsideal, att det ytliga men sannolikt välmenande mångfaldsbudskapet blir tvetydigt.”

För den som har svårt för att riktigt hänga med i svängarna, vilket är helt förståeligt, föreslår jag ett studium av uppsatsen i sin helhet.  Det är en hisnande läsning, som jag inte för allt i världen missunnar någon.  Den vetenskaps- och kunskapsteoretiska diskussion som den form av så kallad social konstruktionism som uppsatsen praktiserar, blir lite för omfattande för att föra här.  Låt oss i stället se vilken läsebok det kan vara som utsätts för denna “vetenskapliga” granskning.  Jo, just det, den heter Förstagluttarna!

Föräldrarnas kritik har alltså legat i påse i fyra år innan den hamnade i säck och blev en massmedial händelse för en grävande journalist, eller?  Det tog mig en halvtimme att komma så här långt.  Denna “händelse” tycks nu ha satt både Jämo, DO, kommunpolitiker med mera och det “skamliga” förlaget Natur & Kultur i gungning.

I uppsatsen står:  “Ruben, som den vuxne läsaren snart förstår är jude, …” (aa 249).  Det är alltså detta som är det “vetenskapliga” beviset på att vi här har att göra med rasism?

Så om andra barn beskrivs “som den vuxne läsaren snart förstår” som svennar, eller skåningar, för att inte tala om 08-or, så är detta ett utpekande som också är rasistiskt?  Skall vi låtsas att vi inte ser “särarterna” bara för att inte vara rasister?  Oavsett om de är ärftliga eller enbart sociala konstruktioner, så finns de ju.

Är det inte just det faktum att vi “ser” särarterna som gör att vi kan bortse från de yttre kännetecknen och i stället fokusera på individens behov med utgångspunkt från att alla har lika värde?  Att vara olika, eller se olika ut, är ju inte detsamma som att vara mindre värd.  Och att bemöta olika är ju en förutsättning för all pedagogik.  Könlösa genomsnitt som inte har med verkligheten att göra kan väl ändå inte vara en pedagogisk utgångspunkt för diskussioner om könsroller och främlingsfientlighet bland våra förstagluttare?  Eller ens ett mål…

Uppriktigt sagt tror jag att Angerd Eilard har gått bort sig i den sociala konstruktionismens och särintressenas irrgångar.  Hon verkar dock ha lyckats bra med att i efterskott trigga igång omvärlden som ängslas för att uppfattas som “rasister” eller “mulliga mansgrisar”.

I dag den 27 november 2008 kan jag konstatera att jag slipper köpa boken.  I SvD:s följetong finns det nu tre stycken utdrag ur boken på sid 14 i papperstidningen, som, får vi förmoda, belyser den rasism och sexism som åsyftas i tidigare artiklar.  Av SvD:s journalist har jag också i telefonsamtal fått bekräftat att dessa utdrag skett i samverkan med bland annat “forskaren”, samt att det inte står i boken “han är ju jude” för att förklara Rubens utseende och beteende, vilket jag ju anade från första början.  Journalisten hade alltså inte kollat källan och skrivit en lögn.  Jag påpekade också att utdragen ur boken inte fanns på webben, vilket försvårar möjligheterna för den kritiske läsaren att göra en egen bedömning av dessa.  Hon lovade att snarast fixa detta och mer därtill.

SVD:s kvalitetsredaktör “rättar” SVD:s lögn på följande sätt:

“Förlaget Natur & Kultur framhåller att det i Förstgluttarna inte “slås fast” att killar är bättre än tjejer, inte heller används rasistiska förklaringar.  Kritiken bygger på “tillspetsade tolkningar”, menar förlaget.” (SVD den 27 nov 08, sid 2)

Att på detta sätt glida undan skuldbördan ganska svagt.  Och att inte alls låtsas om den bevisade lögnen om Ruben är direkt ohederligt.  Det var ju SVD:s journalist som ljög.  En offentlig ursäkt i tidningen från journalisten till förlaget vore i stället på sin plats.

I dag saknas fortfarande de “förhatliga” exemplen på rasism med mera i Förstagluttarna på SVD:s webb …

Jag kan också konstatera att flera bloggare, vilket man lätt kunde förutspå, har tagit fasta på det som skulle visa sig vara den stora lögnen i sammanhanget, nämligen att det i Förstagluttarna skulle stå Rubens “han är ju jude”.  Denna lögn lär bli en vandringssägen för att påvisa “antisemitismen” i Sverige, om inte SVD tar sitt ansvar och sätter stopp för den.

Behöver jag tillägga att de påstådda hemskheter som intolkats av “forskare” och andra nog snarast kan ses som intellektualiseringar av det som finns i betraktarens eget öga.  Och Jämo och DO: ta och spänn av lite.

Suck…

Täby den 28 november 2008

Lasse Wilhelmson

PS1 Jag kan nu konstatera att spåren efter SvD:s lögn nu endast finns kvar i papperstidningen och att upprepade ändringar i texterna på webben gör densamma oduglig som källhänvisning. DS

PS2 De särskilt utvalda “förhatliga” utdragen ur Förstagluttarna går nu att finna på SvD:s webb, men under en annan artikel än där de fanns i papperstidningen och den artikel som jag kritiserar, dvs den från den 26 november finns överhuvudtaget inte på webben DS2 (29/11)

“Efter några veckor tyckte alla barnen i klassen minst lika mycket om Anna som var den nya fröken, som om den gamla fröken.  Ja nästan mer faktiskt, för Anna var så snäll och söt och hade snygga kläder, tyckte åtminstone tjejerna.  De blev besvikna och sa åt Anna om hade samma kläder två dagar i rad.”

“Det enda killarna inte kunde göra, var att viska hemligheter i öronen på varandra.  Det var inte alls samma sak som att få reda på vilket fotbollslag man hejade på”

“- Är du inte bästis med Marjam längre?  sa Elin.  - Nej, sa Elin.  Henne gick det ju inte vara bästis med, för hon bryr sig inte om killar.”

Ur böckerna: Förstagluttare och fortsättningen Mer om Moa och Mille.

PS3 Idag får jag uppgift från förlaget att journalisten visste vad som stod i boken när hon skrev den av mig kritiserade artikeln, eftersom böckerna hade budats över till henne dagen innan DS3 (1/12)

PS4 Idag har jag kollat lite på vad folk bloggar I själva sakfrågan och då särskilt fast mig vid två inlägg som håller bra nivå och där skribenterna verkar stå med fötterna på jorden.  Därutöver har jag tittat på Jämo:s och DO:s yttrande över anmälningar, samt vad som skrivits I olika tidningar DS4 (3/12)

Ann-Marie said…
Jag är inte någon van bloggare, men det här engagerar mig - så jag försöker mig på detta.  Hur gärna vi än vill kan vi aldrig skydda våra barn från det samhälle de lever i.  Vi kan inte kapsla in dem i en vanföreställning att vi lever i den bästa av världar.  Vi lever i den här världen - med dess fel och brister - och med goda samtal kan vi hjälpas åt att förbättra den.  Jag vill passa på att klargöra för er som inte läst boken att de antydningar om dess fruktansvärda innehåll ni ev. stött på i media är farliga vanföreställande tolkningar.  Inget barn - eller någon klok vuxen skulle dra sådana växlar och blanda in så mycket egna föråldrade fördomar vid mötet av denna text.  Jag kan vittna om att sjuåringar är fullt kapabla att samtala om existentiella frågor som kärlek, vänskap, utanförskap, rädsla, tillhörighet, acceptans, hänsynstagande.  Jag är själv lärare och använder Förstagluttarna sedan fyra år tillbaka.  Så kloka samtal som den boken initierar, har jag aldrig fått av någon läsebok jag tidigare använt.  På köpet får jag duktiga läsare med bibehållen läslust!  Snälla ni, lita på att vi lärare vet vad vi gör!  Tror ni att läkare blir lika ifrågasatta som vi i sin kompetens?
November 27, 2008 9:55 PM

Anna Wahlberg sa…
Om ni protesterar mot Förstagluttarna, kan ni samtidigt protestera mot all möjlig annan skönlitteratur för barn.  Moni Nilsson har vunnit mängder med priser, just för sin förmåga att beskriva världen som den ter sig för många barn.  Hon lyfter fram frågor som rör sig i barns huvuden.  Något som tyder på att barn älskar hennes berättelser är att hon fyra gånger vunnit Bokjuryns pris som årets bästa bok - framröstad av barn.  Ni måste förstå att hur gärna ni än vill skydda era barn mot verkligheten, kan ni aldrig kapsla in dem och blunda för hur verkligheten ser ut och enbart servera dem texter som skildrar en tillrättalagd drömvärld.  (Vem bestämmer förresten hur en sådan skulle se ut?)  Man är ute på väldigt hal is om man ska börja censurera böcker.  Det gjorde man i Tyskland på 30-talet.  Utdraget ovan är en fri tolkning av ett par rader i en läsebok.  Jag är sannerligen förundrad över hur man idag kan få skriva en avhandling enbart på eget tyckande.  Vad är det som säger att hon äger sanningen?  Hon tolkar texten på sitt sätt och det måste man ju respektera.  Men jag delar inte hennes tolkning.  Till exempel tolkar inte jag att ett barn med glasögon skulle vara “plugghäst”.  Kopplingen till plugghäst står inte i Förstagluttarna.  Den gör hon själv (utifrån de föreställningar hon bär med sig).  Här är min fria tolkning av Ruben:  Ruben i boken tycker inte om att leka.  Han vill hellre läsa.  Han har kloka klasskamrater som fortsätter att fråga om han vill vara med och leka.  När han svarar nej, respekterar de hans svaroch de lämnar honom ifred.  Att han är jude är underordnat - det nämns i förbigående på ett helt annat ställe i boken.  Barnen lägger inte mycket vikt vid det.  I boken för åk 2 går han på Moas fest och dansar med Marjam.  Han verkar vara en lycklig liten grabb.  Återigen, det här är min fria tolkning som jag hoppas att ni respekterar - liksom jag respekterar er.  Det är alltid farligt när någon tror att den äger tolkningsföreträde.  Det hände i Tyskland på 30-talet och vi vill inte veta av det igen.  Skolan är rätt plats för att träna barn att tolerera varandra.
29/11/08 19:07

Citat ur Jämo:s yttrande:

“JämO kan dock inte utifrån BEL(aktuell lagstiftning, min amn LW) påstå att viss litteratur inte får förekomma i skolan.  Om läromedel däremot hanteras på ett sådant sätt att den upplevs som kränkande kan det vara fråga om trakasserier utifrån någon av diskrimineringsgrunderna eller annan kränkande behandling.  Det gäller för pedagogen att skapa motbilder till det som förmedlas i exempelvis litteraturen.  Utifrån den beskrivning du ger av böckerna gör jag bedömningen att det är mycket svårt att för 7 och 8- åringar hantera denna litteratur pedagogiskt på ett sätt att en motbild skapas.

Kommentar: Så länge Jämo håller sig till sitt eget kompetensområde så är det väl inte så mycket att tillägga, men den sista raden är faktiskt ganska komisk.  Tror verkligen Jämo att det är eleverna som hanterar litteratur pedagogiskt i skolan?  Det om något är väl just lärarnas uppgift, eller?

Citat ur Diskrimineringsombudsmannens (DO) yttrande:

“Jag tycker att du med rätta reagerar på den aktuella boken, men det är inget som vi i dagsläget kommer åt via lagstiftningen.  DO kan inte göra annat än rekommendera skolorna att arbeta med granskning av litteraturen.  Det är inget vi kan kräva.  Förhoppningsvis tar skolan till sig dina synpunkter och byter bok. “

Kommentar: Kanske skall DO byta jobb och bli konsult som rådgivare åt rektorer och lärare i skolorna?

Söderhamnskuriren:

2008-11-26 kl. 14.45
Lärobok tas ur undervisningen omedelbart

“En lärobok som utpekas som rasistisk, sexistisk och anses ha snedvridna genusperspektiv används i undervisningen av förstaklassare i Söderhamn.
- Vi kommer att ta bort boken ur undervisningen omedelbart, säger Eva-Britt Hartikainen, rektor för Sandarne skola.

Kommentar: Man får här intrycket av en något ängslig och osjälvständig rektor, eller är det i stället fråga om en stor handlingskraft?

Karlskoga tidning 26 november 2008:

Läroboken väcker känslor

En förälder i Karlskoga protesterar mot ett läro-material - och det ger eko i hela landet.  Tim Kvick anser inte att dagens barn ska matas med de schabloner som finns i samhället.  Och den läsebok de flesta första- klassare i Karlskoga använder är full av köns-stereotyper och rasism.  Förstagluttarna är ett material som används på många håll i landet - på andra håll tar man helt avstånd ifrån det.  Men barn- och utbildningsförvaltnignen i Karlskoga har tagit kritiken på allvar.  Nu ska en grupp byggas upp, en grupp som ska syna läromedlen med genusglasögonen på innan de släpps ut i lärosalarna.

Kommentar: Föräldrarstormen består här tydligen av en person: Tim Kvick.
Jag undrar om hon är bekant med “forskaren”?

Karlskogakuriren den 3 december 25/11 08

“Det förekommer rasism i skolböcker som används i undervisningen i Karlsskoga.  Flera föräldrar på Rävåsskolan har reagerat på detta och hört av sig till kommunen.  Föräldrarna vill att boken plockas bort”

Kommentar: Här råder ingen tveksamhet hos journalisten.  Man kan undra om han läst böckerna, eller de “förhatliga” citaten i SvD och tagit del av NEC:s definition av rasism, eller om han bara vill plocka poäng hos “feminister” och “antirasister”?

PS5 Kommunens chef för barn- och utbildningsfrågor är en tjänsteman som heter Per Blom.  I SvD säger han:

- Det finns inslag i boken som är olämpliga.  Vi ser allvarligt på det här och ska nu se över våra läroböcker.  Men om vi beslutar att ta bort den måste vi också se till alternativen, om de verkligen är bättre.

Med anledning av det uttalandet skickade jag honom några frågor. I dag den 4/12 fick jag svar från Per Blom, som är den tjänsteman som handlägger frågan om Förstagluttarna och antingen själv fattar beslut eller föreslår hur politikerna skall besluta i frågan om den hamnar i den politiska nämnden.

Per Blom bestred inte att han var korrekt citerad i SvD och sa att de inte tidigare hade “tagit bort” material som används i undervisningen, eller att han kände till fall där så skett.  Han gled dock undan frågan om vilka lagar och förordningar som är tillämpbara om detta skulle bli aktuellt för Förstagluttarna, eftersom det än så länge är en hypotetisk fråga.  Lite lustigt kan man tycka, med tanke på hans position.

Vi får väl se om det populära och välfungerande läromedlet Förstagluttarna “tas bort” på grund av en förälder, en “forskare” och några pressankor?

När det gäller lagliga möjligheterna att censurera undervisningsmaterial som den enskilde läraren önskar använda i sin undervisning, så återkommer jag till det. DS 5 (4/12)

Publicerad på bl a Jinges blogg 6 november 2008 och på engelska.

Det amerikanska folket har nu protesterat mot den politik som Bushadministrationen under åtta år kommit att symbolisera. Det vill säga de nykoloniala krigen och den ekonomiska krisen. Det som historien kommer att minnas. Folk och regeringar världen över hoppas nu att de förväntningar som skapats skall infrias.

Många riskerar dessvärre att bli besvikna. Valet är i mångt och mycket en teater, regisserad av ägarkonstellationerna kring USA:s privatägda (!) centralbank Federal Reserve (Fed). De är också centrala aktörer i den ekonomiska krisen. Dessa ägare besitter eller kontrollerar större delen av massmedia och bidrar sedan länge med avgörande finansiering av båda sidor i de amerikanska valen.

Världen styrs i stor utsträckning via organ som Council for Foreign Relations (CFR), The Trilateral Commission (TC) och Bilderberggruppen. Centrala personer i alla dessa organ, inklusive Fed är desamma. Med undantag för Alan Greenspan, före detta chef för Fed, lyser de med sin frånvaro i rapporteringen av de nuvarande världshändelserna. Liksom de näraliggande frågorna om vilka som finansierat valrörelserna och vart pengarna som försvunnit i den ekonomiska krisen tagit vägen?

Varje något så när påläst journalist är naturligtvis bekant med detta och har själva redan ställt sig dessa frågor. Men de flesta väljer dessvärre att såsom presstituerade underblåsa den skenverklighet som teatern utgör, i stället för att med bibehållen yrkesheder demaskera den och gräva fram svaren.

Vad kan vi då förvänta oss av till exempel USA:s kommande utrikespolitik? Det israeliska inflytandet härvidlag är numera allmän känt som betydande. Det har åstadkommits genom den mest inflytelserika lobbyoranisationen i USA, American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), genom otaliga tankesmedjor och inte minst exekutivt av de sionistiska neocons, dessa civila militärister i och kring Vita Huset. Detta har lett till en internationell äventyrspolitik som inte gynnar traditionella amerikanska intressen och som det amerikanska folket nu bland annat protesterat emot genom att välja Barack Obama till president.

EU:s ledning genom sin nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicolas Sarkozy och hans utrikesminister Bernard Kouchner – båda sionister med judisk släktbakgrund – har nu fått en ny amerikansk president att samarbeta med. Sarkozy har tidigare låtit meddela att han, liksom Bush, anser ett israeliskt angrepp på Iran vara försvarbart. Innan Barak Obama valdes till USA:s nye president avlade han den obligatoriska lojalitetsförklaringen med Israel på ett möte med AIPAC. Enligt SVD, välkomnade Kouchner Barack Obama med orden ”Frankrike, Europa och världssamfundet behöver hans energi, hans motstånd mot orättvisor och hans beslutsamhet att gå vidare mot en säkrare, rättvisare och stabilare värld”.

Obama har dock mig veterligt inte sagt annat än att han vill omprioritera truppinsatserna från Irak till Afghanistan och aldrig invänt mot Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna. För att samordna och styra bland annat detta arbete har Obama nu föreslagit Rahm Emanuel som ny stabschef i Vita Huset. Han är son till en av ledarna i den judiska terrorgruppen Irgun som var ansvarig för de värsta illdåden i samband med fördrivningen av palestinerna 1948. Emanuel var under Gulfkriget 1991 aktiv, inte i USA:s armé, utan i Israels armé i en bas i Gallilén. Han har även nämnts i samband med Monica Lewinskyaffären, som var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton.

Emanuel är sedan länge en hök ibland krigshetsarna i Vita Huset och var 2006 med om att bedöma och välja ut demokraternas kandidater till kongressvalet 2008. Den föreslagne stabschefen är verkligen inte vem som helst, utan en sedan länge strategiskt placerad judisk sionist i det demokratiska partiet, som liksom sina gelikar regelmässigt sätter Israels intressen före USA:s. I den israeliska tidningen Haáretz kallas han för ”Israeli”, vilket är den gängse beteckningen för judiska medborgare. Det är jämförbart med om vi i Sverige under andra världskriget hade haft en nazist med tyskt medborgarskap som statssekreterare.

Kouchner, Sarkozy och EU kan sova lugnt med Obama som nyvald president och Emmanuel som blivande stabschef. Mycket talar för att USA:s utrikespolitik även framledes kommer att styras av Israels intressen. Och Sverige liksom andra länder i Väst kan lättare fortsätta med sin knähundspolitik och deltagande i de brottsliga nykoloniala krigen. För Obama kommer att vida överträffa Bush i vältalighet och social kompetens och hans släktbakgrund kommer att göra honom mindre åtkomlig för kritik.

Som vanligt hoppas jag naturligtvis att jag har fel. I sådana fall beror det på det amerikanska folkets tydliga vilja i detta val, hur det kommer att verka för sina förhoppningar, men främst kanske på hur det kommer att hantera sina besvikelser.

Täby den 6 november 2008

Lasse Wilhelmson

By Lasse Wilhelmson

Published in Palestine Think tank and The Truth Seeker, November 2008.

The American people have now taken a stand against the policy eight years of the Bush Administration has come to represent. That is: the neo- colonial wars and the economic crisis. This is what history will remember. Peoples and governments worldwide now hope their expectations will come to be fulfilled.

Many run the risk of being disappointed, however. The election is in many respects a theatre, directed by the owner-constellations in the circles close to America’s privately-owned (!) central bank, the Federal Reserve (Fed). They are as well main figures in the economic crisis. These people own or control the better part of the mass media and have– going back far–made pivotal contributions to both parties in U.S. election campaigns.

The world is to a large extent ruled through institutions such as the privately-owned (!) Council for Foreign Relations (CFR), the Trilateral Commission (TC), and the Bilderberg Group. These are the same people that hold key positions within all these institutions, the Fed included. With the exception of Alan Greenspan, former Chairman of the Fed, they are conspicuous by their absence in the coverage of current events of world importance. And the same goes for the obvious questions about who financed the election campaigns, and where did all the money lost in the economic crisis go?

Every journalist who has done his homework fairly well is of course familiar with this and has already asked himself these questions. Unfortunately, most of them chose to act like prostitutes and help uphold the illusionary reality that makes up this theatre, instead of unmasking it and go on digging for answers, which would preserve the honour of their profession.

So what can we expect when, for example, it comes to future U.S. foreign policy? The Israeli influence in this matter is by now widely known as significant. They have accomplished this thanks to the most influential lobby in the United States, namely the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), through innumerable think-tanks and, not least, through the executive power the Zionist neo-cons, a group of civilian militants in and around the White House. This has resulted in a hazardous policy on international level which is not of benefit to traditional U.S. interests and which the American people has taken a stand against by electing Barack Obama as their president.

The EU leadership, currently headed by French President Nicolas Sarkozy and his Foreign Minister Bernard Kouchner–both Zionists of Jewish stock–now has a new American president to co-operate with. Sarkozy has earlier declared that he, just like Bush, would view an Israeli attack on Iran as defensible. Upon winning the nomination as Democratic candidate, the president elect made the mandatory oath of loyalty towards Israel at an AIPAC meeting. According to Swedish daily Svenska Dagbladet, Kouchner welcomed Barack Obama’s victory by saying, “France, Europe and the international community need his energy, his rejection of injustice and his determination to go forward to build a safer, fairer and more stable world.”

However, to the best of my knowledge, Obama has said nothing other than that he wants to reprioritise by moving troops from Iraq to Afghanistan, and he has never objected to Israel’s genocidal policies towards the Palestinians. In order to co-ordinate and govern these and other tasks, Obama has now appointed Rahm Emanuelas his White House Chief of Staff. He is the son of one of leaders of the Irgun, the Jewish terrorist organisation responsible for the worst deeds committed during the ethnic cleansing of Palestine in 1948. Emanuel was active as a volunteer during the Gulf War of 1991 ­ not in the U.S. Army, but in the Israeli Army, stationed at base in the Galilee. He has also been mentioned in connection with the Monica Lewinsky Affair, which was a typical trap set by the Mossad for Clinton.

Emanuel has for long been a hawk among the warmongers in the White House, and in 2006 he was involved in evaluating and picking the Democratic candidates for the Congressional election of 2008. Obama’s Chief of Staff is certainly not just anybody; he has for long been a strategically-placed Jewish Zionist in the Democratic Party, who–just like his colleagues–normally puts Israeli interests over American interests.

Kouchner, Sarkozy and the EU can now sleep tight with Obama as newly-elected president and Emanuel as his White House Chief of Staff. There is a lot that indicates U.S. foreign policy also from now on will be governed by Israeli interests. And Sweden, like other Western countries, can easily continue its submission policy and participation in criminal, neo-colonial wars. Obama will by far surpass Bush in eloquence and social competence, and his family background will make it more difficult to criticise him.

As usual I do of course hope I am wrong. In such an event it would be due to the American people’s clear will in this election, how it will work to make its expectations materialise, but perhaps foremost on how it will handle its disappointments.

Lasse Wilhelmson
Stockholm, Sweden
November 6, 2008