Lasse Wilhelmson

By Lasse Wilhelmson

Published in Folket i Bild Kulturfront nr 4/2005

“… The Israeli government is placed on a pedestal (in the US), and to criticise it is to be immediately dubbed anti-semitic… People are scared to say wrong is wrong because the Jewish lobby is powerful - very powerful… The apartheid government was very powerful, but today it no longer exists… Injustice and oppression will never prevail.” Desmond Tutu. The Guardian 29/4, 2002ⁱ

Israel would not survive a single day as a Jewish apartheid stateⁱⁱ without the economic and political support of today’s only remaining superpower and of Jews outside Israel. Underpinning the US and Israel’s common war strategy in the Middle East are several significant documents produced by interconnected think tanks. These are made up of a limited number of pro-Israeli hawks and extreme rightwing religious representatives, so-called neocons. Nine of these engineered the Bush administration’s invasion of Iraq.ⁱⁱⁱ This influential alliance between Christian and Jewish Zionists will probably fall from glory the day the American people demand that Israel be treated the same as all other states, or when American big business wishes to `normalise’ its relations with the regimes of the Arab world.

A discussion taking place today in the US concerns whether the war in Iraq promotes Israeli security more than traditional imperialist US interests (mainly oil). Larisa Alexandrovna interviewed the former UN weapons inspector, Scott Ritter, on August 14^th 2005.^iv This is the third interview of a series dealing with weapons formerly in Iraq and CIA. Ritter implies that Paul Wolfowitz’ job was to sell the war to Congress and that he lied about the costs of the war.

“There is not a responsible member of government who thought this would be quick and cheap. There was nobody who believed that Iraq oil would pay for itself, no one in the oil business thought so. No oil professional in their right mind would support what is happening in Iraq. This isn’t part of a grand ‘oil’ strategy; it is simply pure unadulterated incompetence… Oil company executives are businessmen and they are in a business that requires long-term stability. They love dictators because they bring with them long-term stability.”

Ritter says that Congress was ensnared by neocons in a Catch 22 situation in 1998, when legislation of The Iraq Liberation Act was approved. Two of the neocons’ think tanks - The American Enterprise Institute and The Heritage Foundation — set the tone. Ever since 1991 the political aim had been to bring about change of leadership in Iraq but not by military means. The problem arose when Saddam Hussein was branded a threat with his weapons of mass destruction (that didn’t exist) and subsequently nothing was done about it. Congress’ decision concerning the Iraqi war was thus merely a follow through of the 1998 decision.

The FBI, CIA, Pentagon and civil servants at The White House do not agree on the matter either. Proof of this, among other things, is that professional militaries now have less influence and civilian militaries have taken over with war plans based more on ideology.

A Clean Break — a Zionist Document

A significant document is `A Clean Break’<sup>v</sup>, delivered in 1996 by the neocons to Israel’s then prime minister Netanyahu. It states that the goal, among other things, is to lay waste Iraq and neutralise Syria. A peace process is said to undermine Israel’s legitimacy and weaken the country permanently. The document is a follow-up of `A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties’ (The Department of Publicity/The World Zionist Organisation, Jerusalem February 1982), also called the Zionist plan for the Middle East.^vi Israel Shahak, former chairman of Israel’s association for human rights has translated the document from Hebrew. In the preface he says:

“The idea that all the Arab states should be broken down, by Israel, into small units, occurs again and again in Israeli strategic thinking. For example, Ze’ev Schiff, the military correspondent of Ha’aretz (and probably the most knowledgeable in Israel, on this topic) writes about the “best” that can happen for Israeli interests in Iraq: “The dissolution of Iraq into a Shi’ite state, a Sunni state and the separation of the Kurdish part’ (Ha’aretz 6/2/1982). Actually, this aspect of the plan is very old.

The strong connection with Neo-Conservative thought in the USA is very prominent, especially in the author’s notes. But, while lip service is paid to the idea of the “defence of the West” from Soviet power, the real aim of the author, and of the present Israeli establishment is clear: To make an Imperial Israel into a world power. In other words, the aim of Sharon is to deceive the Americans after he has deceived all the rest.”

The Zionist plan goes on to say, among other things:

“The autonomy plan ought also to be rejected, as well as any compromise or division of the territories for, given the plans of the PLO and those of the Israeli Arabs themselves, the Shefa’amr plan of September 1980, it is not possible to go on living in this country in the present situation without separating the two nations, the Arabs to Jordan and the Jews to the areas west of the river. Genuine coexistence and peace will reign over the land only when the Arabs understand that without Jewish rule between the Jordan and the sea they will have neither existence nor security. A nation of their own and security will be theirs only in Jordan.”

PNAC — A Project for World Dominance

Another significant document comes from `The Project for a New American Century’ (PNAC), also called the neocons’ foreign policy project. A project for world dominance through so called pre-emptive wars. The document was written in 2000 and addressed to the Bush administration’s up-and-coming leaders. One of the statements: … `For several decades the US has wished to play a more permanent role in the security of the region around the Persian Gulf. While the unresolved conflict in Iraq can supply justification for the moment, the necessity of long-term US presence in the Gulf is of much greater interest than the problems concerning Saddam Hussein’s regime’^vii

When Simon Peres, prominent figure of the Israeli Labour Party, was interviewed on TV after the seizure of Baghdad, he was eager to say that now `we’ must go on and take Tehran. For a long time, Israeli fighter planes have undertaken reconnaissance flights along the Turkish border with Iran, next on the list. However, the Iraqi resistance, despite Israeli training in urban warfare and the assistance of special units, stopped the US armed forces.

Acts of terror against ethnic and religious groups are obviously meant to divide resistance to the occupation, thus pointing to the occupiers and their hangers-on. Some of those acts most recently documented are accounted for here. According to the Washington Post of the 19th September 2005, two British agents were detained, charged with placing bombs among civilians in Basra. A large British force immediately set them free. ^viii The resistance movement’s news bulletin of the 15th June 2005 reports that Mossad agents in collaboration with CIA had murdered 530 scientists and professors during the last seven months. This occurred when explosives were used against those who refused to cooperate with the occupying powers. ^ix The UN recently drew attention to a report concerning assassination and torture undertaken by death squads connected to the Quisling regime’s minister for home affairs. ^x Such events are regularly reported by the Swedish media as `Islamic terrorism’.

Targeting Iran

There are many who think that the war against Iran has already begun even though there have been no official war actions, making comparisons with what happened in Iraq. US military robot missions over Iranian territory and suchlike are taking place. Violating an independent country’s air space is in itself an act of war. According to Scott Ritter, George W Bush has signed a standing order for an airborne attack in June 2005.^xi

The most transparent acts of war however, according to Ritter and others, are those supported by the CIA and recently undertaken by Mujahadeen el-Khalq (MEK), an Iranian opposition group, earlier in the service of Saddam Hussein. This group, now working exclusively for CIA in Iran, is still classified by Bush as a terrorist organisation in Iraq. In the north, in Azerbaijan, a base is being prepared from which to launch massive military activities to capture Tehran. There is now a much shorter way to Tehran — the motorway along the shores of the Caspian Sea from Azerbaijan to Tehran. The US has recently equipped Israel with 500 so-called bunker-buster bombs and NATO is being given a more active part. The US military has ground to a halt in Iraq and needs help to tackle Iran. A joint airborne attack by Israel and the US with limited forces on the ground, and a gradually more active NATO is the probable scenario according to several international sources.^xii

The project is important for the US partly in their mission to gain world dominance, partly to insure long-term access to oil — Afghanistan plays a central geopolitical role here, with NATO- member Turkey to the north and Israel to the west — and partly to prevent Russia and China from competing for the superpower title. For Israel it is partly about realising Zionism’s goal of a Jewish state, at least in the whole of Palestine, and partly consolidating and reinforcing its dominating role in the Arab world. Denationalising and privatising industry in so called Open Societies awards international capitalism maximum profits. The guise to hide the superpower strategy is the fabricated threat of terrorism and `democratic growth’ using Quisling regimes and mercenaries. In their wake, the UN is evaded and abused and international law is ignored.

The September 11^th terror attacks became the excuse needed to realise, on a large scale, the doctrine that had been produced earlier –`The New American Century’. The official presentation of the terror attacks and the reasons for going to war in Iraq, are currently being questioned in the US.^xiii

Notes

i ‘Apartheid in the Holy Land’ www.guardian.co.uk/comment/story/0,,706878,00.html#article_cotinue

ii Lasse Wilhelmson: Democracy or Genocide, SVD Brännpunkt, 3/6 2003 www.svd.se/dynamisk/brannpunkt

iii Article by Stephen Green describing connection between neocons, Israel and the Bush administration http://qumsiyeh.org/neoconsisraelandthebushadministration

iv Scott Ritter: Neocons as Parasites, interview 14/8 2005. www.alternet.org/story/21631/

v A Clean break: Report from The Institute of Advanced Strategic and Political Studies. www.israeleconomy.org/strat1.htm

vi www.geocities.com/alabasters_archive/zionist_plan.html

vii PNAC: Many new documents and books have been written since 2000 and can be found on www.newamericancentury.org/index.html

viii Ellen Knickmeyer and Jonathan Finer: British smash into Iraqi Jail to Free Two Detained Soldiers, Washington Post, 20/9 2005. www.washingtonpost.com-dyn/content/article/2005/09/19/AR2005091900572.html?nav=rss_world see special link opened by The Brussels Tribunal www.brusseltribunal.org/BritishBombers.

ix Report 313 from the resistance movement in Iraq. www.freearabvoice.org/Iraq/Report/report313.htm

x UN Report, death squads in Iraq: Reuters 8/9 2005 www.alertnet.org/thenews/newsdesk/KHA849841.htm

xi Mark Jensen: Scott Ritter says US attack on Iran planned for June 19/2, 2005 www.globalresearch.ca/aricles/JEN505A.html

xii Michel Chossudovsky: Planned US-Israeli attack on Iran 1/5 2005 http://globalresearch.ca/articles/CHO505A.html

xiii Websites about 11/9 www.911truth.org http://911review.org/Sept11Wiki/91Encyclopedia.shtml www.cooperativeresearch.org/project.jsp?project=911_project

Publicerad i Tidskrift för Folkets rättigheter nr 4/2005, fib.se och Jinges blogg, samt även på engelska i en rad olika webbtidningar och hemsidor.

“Det är grundläggande att judarnas lidande … försämras … detta kommer att underlätta förverkligandet av våra planer … jag har en utmärkt idé … jag kommer att uppmuntra antisemiter att likvidera judisk rikedom … Antisemiterna kommer således att hjälpa oss förstärka förföljelse och förtryck av judar. Antisemiterna kommer att bli våra bästa vänner.”
Theodor Herzl, sionismens officielle grundare 1897, Dagbok, del 1 sid 16.

Att kritisera Israels ”misstag” går an. Men att ifrågasätta Israel som Judisk stat vars rasistiska apartheidsystem gör icke-judar till andra klassens medborgare - det går inte an. Det spelar liten roll om det sker på saklig grund. Få är de som utan judisk släktbakgrund offentligt vågar detta. Det beror på rädslan för att bli anklagad för att vara ”antisemit”.

Många pratar om vikten av att avväpna länder som har kärnvapen. Inte USA eller de med USA lierade, men väl de så kallade skurkstaterna, särskilt Iran som ännu inte har några. Nästan aldrig nämns att Israel sedan länge förfogar över kärnvapen. Än mindre att detta skulle utgöra något hot mot omvärlden, trots långt gångna planer på att bomba Iran. I dagspressen förekommer hård kritik av olika religioner, i första hand islam, men aldrig av judendomen. Katolsk maktutövning genom lobbying eller påvens uttalanden i politiska frågor är helt legitimt att diskutera och kritisera. Boernas makt i tidigare Sydafrika bekämpades av en hel värld. Inte för att de är en ”ras” med icke önskvärda egenskaper, utan för att de var den sociala grupp som i eget intresse skapat och förvaltat ett rasistiskt apartheidsystem. Liknande kritik drabbade de så kallade roddarna i tidigare Rhodesia.

Alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag värnar om sina särintressen. Det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för detta, liksom det är helt legitimt att kritisera dessa särintressen, i synnerhet om de strider mot allmänintresset. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst. Om man nämner ”judisk makt” sätter de flesta hjärtat i halsgropen. Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går dock bra. Det ”judiska” har blivit tabu. Det gäller i synnerhet kombinationen av begreppen ”judisk” och ”makt”. All slags makt må genomlysas och diskuteras, ifrågasättas eller förkastas - men inte den judiska som regelmässigt framställs som icke-existerande, eller förtigs.

Inom Palestinarörelsen i Sverige sprider sig en ängslan för att använda  ”judisk” som prefix till bosättningarna, staten Israel, eller dess apartheidsystem, trots att detta är det korrekta. Till exempel är bosättningarna  ”judiska bosättningar” just därför att endast judar får bo där. De är inte israeliska, då icke-judiska israeliska medborgare inte får bo där. De är inte heller sionistiska, då många sionister inte är judar. Det har gått så långt att en ledande palestinaaktivist i Sverige energiskt förnekar att det alls finns några motsättningar mellan judar och palestinier, trots att Israels grundlag om återvändande gör alla judar i hela världen till presumtiva fiender till palestinierna. Har man en judisk mor, eller annan judisk släktbakgrund, har man rätt till det land som tagits från de fördrivna palestinierna. Det är svårt att tänka sig en mer fundamental motsättning.

Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunde nöja sig med först cirka 50 (FN:s förslag till delningsplan 1947) och sedan cirka 80 procent av Palestina (1967 års stilleståndslinje). Varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Att statliga prickskyttar numera systematiskt dödar eller lemlästar palestinska ungdomar som protesterar mot den så kallade barriären. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför beväpnade och maskerade judiska bosättare under pågående ”vapenvila” organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn och förgiftar deras dricksvattenkällor. Eller varför den israeliska ”fredsrörelsen” och ”vänstern” inte ifrågasätter det judiska apartheidsystem, utan vars omvandling en rättvis och varaktig fred är omöjlig. Få tror att allt detta beror på att judar är en ”ond ras”. Men, om man inte kan förklara det på annat sätt, ökar risken för att de få blir många. Ett sådant rasistiskt grundat judehat gynnas av den ”antisemitism” som smetas på så gott som all israelkritik - för att inte tala om kritik av judendomen.

Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halaka är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor. Sionismen ses som en positiv förnyelse av judendomen av så gott som samtliga judiska församlingar världen över, vilka kräver en aktiv och positiv inställning till den judiska staten av sina medlemmar. Endast i det perspektivet kan ovan nämnda beteenden förstås. De flesta judar i diasporan är dock ”lyckligt” omedvetna om detta, men utnyttjas av sina sionistiska ledare och rabbiner.

Politik och religion är idag sammansmälta i staten Israel. Därför anklagas de, som förespråkar att Israel skall vara en sekulär demokrati i stället för en judisk stat, för att i själva verket vilja kasta judarna i havet. De flesta judars identitet är idag förbundna, inte med Israel, utan med dess karaktär av judisk stat. Detta leder till en grundläggande motsättning i deras identitet: Att stödja den judiska apartheidstaten och samtidigt förespråka demokrati i de länder de själva lever. Att förneka eller släta över Israels politik blir då ett sätt att bevara identiteten intakt. Våldsamma ogrundade angrepp med ”antisemitismen” som vapen på allt som blottlägger denna motsägelse är den metod som används. Ett världsberömt exempel på detta var när Israels förre ambassadörs vandaliserade  konstinstallationen Snövit i Stockholm förra året.

Risken för att bli stämplad som ”antisemit” om man är icke-jude, eller ”självhatare” om man har judisk släktbakgrund, skapar en självcensur hos de flesta som är kritiska mot Israels politik eller mot effekten av judiska och kristna sionisters framgångsrika lobbying i USAs utrikespolitik. Det är de så kallade israelvännerna, främst ledande företrädare för de judiska organisationerna, som påtagit sig rollen av att vara de främsta uttolkarna av begreppet ”antisemitism”. En roll få vågar ifrågasätta, just för risken att själv få denna smet kletad på ryggen. Begreppet ”antisemit” utvidgas hela tiden. Numer räcker det med antydningar som ”nästan antisemitisk” eller ”antisemitiska beröringspunkter” för att självcensuren skall slå till. Att påvisa dessa förhållanden anses ofta vara farligt, då det kan leda till att ”antisemitismen” ökar. Detta i en västvärld där islamofobin är ett betydligt större problem.

Judar är med rätta stolta över de stora framgångar som judar nått inom så gott som alla samhällsområden. Det gäller inom konst och vetenskap, men inte minst inom massmedia, ekonomi och politik. I Israeliska tidningar kan man läsa om den framgångsrika ”likudiseringen” av buschadministrationen och förtjusningen över att den israeliske ministern för diasporan är Buschs nya favoritförfattare och tomte i Vita Huset. Där frukosterar flera av de ryska oligarkerna som också har israeliskt medborgarskap. Det finns även en skrytkultur kring detta bland judar. Men så snart en israelkritiker påvisar exakt samma förhållanden blir denne omedelbart anklagad för att saluföra ”antisemitiska konspirationsteorier” och  utdefinierad från all diskussion.

Religiöst har judarna sedan länge haft totalentreprenad som ”Guds utvalda folk” med ”biblisk rätt” till minst Palestina. Landet mellan Nilen och Eufrat som gud skänker Abraham i deras förbund, symboliserat i Israels flagga. Politiskt har sionismen lyckats reducera nazisternas krigsförbrytelser till ett Holocuast endast för judar. Genom att framställa sig som mänsklighetens största (och enda?) offer förutsätts man ha särskilda moraliska rättigheter. Detta är den framgångsrika metod som används för att rättfärdiga och dölja folkmordspolitiken gentemot palestinierna.

”Antisemitismen” används för att hindra kritik mot Israels fullföljande av sionismens mål att göra minst hela Palestina till en Judisk stat. Men först skall ”fred” skapas med några inmurade – snart förtvinade - palestinska reservat på cirka 10 procent av ursprungliga Palestina. Vi är nästan där nu.

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör
Författare till bl a ”Demokrati eller folkmord” SVD/Brännpunkt 3 juni 2003 och medförfattare till ”Isolera apartheidstaten Israel” DN Kultur 30 juni 2004.

Publicerad på DN Synpunkt den 4 april 2005.

I Synpunkt redogör Torbjörn Karfunkel (TK) för sin familjs lidande i Auschwitz och orättvisor som begåtts mot judar. Han drar två slutsatser om Israel/Palestina.

1.    ”Tyvärr kommer konflikten aldrig att få en rättvis och fredlig lösning, om inte judar tillerkänns samma rättigheter som icke-judar.” (24/3)

2.    ”I en värld utan etnisk diskriminering hade varken judar eller palestinier behövt fly. Så länge diskrimineringen kvarstår behövs en judisk stat.” (4/4)

I mitt svar den 31/3 höll jag med om att ”samma rättigheter” är en bra formel för fred. Jag visade att detta inte gäller i Israel som judar själva bildat. Där är alla icke-judar, främst palestinier diskriminerade. De flesta är dock fördrivna och bor i flyktingläger. Detta förbigår TK, trots att han är emot etnisk diskriminering.

TK tycks anser att ”lika rättigheter” och ”etnisk diskriminering” bara angår judar och i vart fall inte palestinier. Min uppfattning är att det angår alla.

Den judiska staten bör därför omvandlas till en demokrati och de palestinska flyktingarna bör få komma hem - ett Israel med lika rättigheter för alla sina medborgare.

Täby den 4 april 2005

Lasse Wilhelmson

Publicerad på DN Kultur den 6 juli 2004.

Replik på artikeln “Barriär - en temporär säkerhetsåtgärd” den 3 juli av Georg Klein, Lisa Abramovicz, Anders Carlberg och Eli Göndör.

Georg Klein, Lisa Abramovicz, Anders Carlberg och Eli Göndör (KACG) påstår att vi inte vill ha en “självständig judisk stat”. Svar: Ingen av oss frånkänner Israel rätt till självständighet och hoppas innerligt att det ska bli en stat för alla sina medborgare med lika rättigheter oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.

Israels id-kort registrerar ingen medborgare som israel utan som jude eller av annan etnicitet - ett uttryck för apartheid. Inte ens de israeliska judarna har fulla demokratiska rättigheter, eftersom ingen får bilda politiska partier som ifrågasätter principen om en “judisk stat”. Hade Israel infört allmän rösträtt om de inemot 800 000 palestinier som fördrevs 1947-48 varit kvar och fått rösta?

KACG uppger att de flesta israeler är redo ge upp land för “verklig fred”. Men vad är det? Regeringens avsikt tycks vara att behålla allt illegalt annekterat land utom de tre planerade kantoner som omringas av muren på resterande 10 procent av ursprungliga Palestinamandatet. KACG ser muren som “en temporär säkerhetsåtgärd”. Muren är dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. Denna var också “temporär” men krävde ett systemskifte för att rivas.

Att Israels HD stoppar en ringa del av muren bevisar inget rättssamhälle. Bosättningarna blir kvar på båda sidor och utvidgas dagligen på Västbanken liksom snabbjärnväg och motorvägar förbjudna för palestinier - alltså apartheid. Otaliga har redan berövats sitt levebröd, deras hus och odlingar har skövlats. Ytterligare 150 000 kommer att drabbas. Genom att göra livet till en plåga för palestinierna gynnar man den terrorism man vill bekämpa och genomför i praktiken en långsam etnisk rensning.

Enligt en opinionsundersökning (Haaretz 21/6 -04) anser 63,7 procent av judarna i Israel att deras “regering borde uppmuntra israeliska araber att emigrera från Israel” och 48,6 procent att regeringen är överdrivet vänlig mot den arabiska befolkningen. Israels “generösa invandringspolitik” är att köra ut palestinsk arbetskraft och ersätta med lågavlönade invandrare från andra regioner.

Sharon är en krigsherre som varken den beundransvärda israeliska fredsrörelsen, FN eller EU rått på. För honom är självmordsdåd och antisemitiska utbrott en politisk tillgång snarare än ett hot. Enligt Jessica Montell i B´Tselem, den främsta rörelsen för mänskliga rättigheter i Israel, utsätts uppåt sex tusen “säkerhetsfångar” för förhörsmisshandel godkänd av domstol.

Enligt KACG talar sionismens tongivande företrädare om judarna som ett folk, inte en ras. Det gäller inte sionismens andlige fader Moses Hess, sionismens grundare Theodor Hertzl eller Israels officielle nationalskald Chaim Nachman Bialik: “Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt” (”The Present Hour”, 1934). Sionister och antisemiter definierar gärna judar som en ras, något ingen av oss gör. Anklagelsen mot Lasse Wilhelmson är falsk; läs hans artikel i FiB:s sommarnummer.

Hur judendomens humana grundvärderingar ställs på huvudet i Israel har analyserats av den kristet fostrade palestiniern Edward Saïd, en hård kritiker av både Arafat och Sharon. Det är i hans anda vi riktar vår vädjan till Sveriges regering.

Lennart Grosin
Docent i pedagogik vid Stockholms universitet
Lars Wilhelmson
Lärare och journalist
Per Wästberg
Författare och ledamot i Svenska Akademin

PS från PW: I 45 år har jag skrivit om mänskliga rättigheter i Sydafrika och Portugal, i Sovjet och på Kuba, i Kambodja och Rwanda, om fatwan mot Rushdie och Radio Islams lögner. Och om judisk kultur i Sverige, senast i biografin “Axel Hirsch, folkbildare och filantrop”. Varför då tiga när Israel på upprörande sätt förbryter sig mot ett folk i underläge?

Publicerad på DN Kultur den 30 juni 2004.

Den 17 april publicerades på DN Debatt ett upprop “Israel måste riva muren och häva ockupationen”, undertecknat av över 200 personer, bland dem ledande författare, kulturjournalister och forskare.

I uppropet visas konkret att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati samt att muren leder till en ny massfördrivning av palestinier från de 10 procent som återstår av det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga områden som inte redan är införlivade i Israel, annekterade eller exproprierade utan “bara” ockuperade.

Artikeln har hittills inte bemötts, sannolikt därför att det faktamässigt står på solid grund. Sedan dess har Israel skärpt sin politik, genom morden på palestinska ledare, omfattande husrivningar i Rafah på Gazaremsan och den grymma, förödmjukande behandlingen av alla palestinier. Som utrikesminister Freivalds sade 11/2-04 pågår här “den allvarligaste regionala konflikten i världen”.

I Israel är de politiska ambitionerna öppna: “De judiska samhällena i Judéen, Samarien (Västbanken vår amn.) och Gaza är förverkligandet av sionismens värden. Bosättning på marken är ett tydligt uttryck för det judiska folkets oantastliga rätt till Israels land och konstituerar en viktig ägodel i försvaret av staten Israels vitala intressen. Likud kommer fortsatt att stärka och utveckla dessa samhällen och kommer att förhindra att de utrotas. - - - Israels regering avvisar blankt etablerandet av en palestinsk arabisk stat väster om Jordanfloden - Jordanfloden kommer att förbli staten Israels permanenta östliga gräns.” (Likuds valplattform i valet i januari -03)

Israel saknar fastslagna gränser och för många judar i Israel finns ingen avgörande skillnad mellan judiska bosättningar före 1948 då staten Israel utropades och efter kriget 1967 då hela Palestina ockuperades.

För att göra sig oberoende av den palestinska arbetskraft som man vill jaga på flykten har Israel de senaste tio åren importerat både lågavlönade gästarbetare från främst Sydöstasien och människor med avlägsen eller oklar judisk anknytning från bland annat före detta Sovjetunionen och före detta Jugoslavien. Bosättningarna befolkas främst av dessa och av fanatiska amerikanska judar, då det trots omfattande bidrag är svårt att få israeliska judar att bli bosättare. Samtidigt växer en ny “diaspora” fram, bestående av intellektuella judar födda i Israel. De emigrerar till Europa och USA, då de inte står ut med att leva i det moraliska och politiska sönderfallet i Israel. Militär hoppar av i vånda. En av dem, Arik Diamond, säger att “sanningen är att vi i dag kan skjuta araber hur som helst utan att bli straffade”.

Denna utveckling är ett grundläggande problem för den judiska koloniseringen av Palestina. Andelen människor med svag eller ingen judisk anknytning minskar inom 1967 års gränser, där redan de 23 procent palestinierna har högre nativitet än judarna. En ny våg av etnisk rensning, denna gång av Västbanken och Gaza, krävs därför om sionismens och Sharons mål om en judisk stat fram till Jordanfloden skall uppfyllas. Detta mål kan förverkligas enbart med förtryck, ockupation och markstöld.

Israel och dess lobby i västvärlden går nu till våldsam offensiv för att legitimera en uppenbart planerad etnisk rensning. Dels genom att anknyta till den USA-anförda kampen mot terrorismen, där varje palestinskt försvar, även folkrättsligt legitimt, benämns terrorism. Dels genom att definiera Israelkritik som uttryck för antisemitism - något som klassar många av världens judar som antisemiter. Israels ambassadör Zvi Mazel agerade i den andan i sin av Sharon godkända attack på konstinstallationen “Snövit”. En desperat handling som är svår att förstå om man inte beaktar det prekära läge den judiska staten befinner sig i.

Sionismens paroll “ett land utan folk till ett folk utan land” kunde vinna anklang i skuggan av Förintelsen, men har nu återigen blivit beroende av antisemitism, verklig eller påhittad. Antisemiter och sionister är överens om att judarna är en särskild ras som behöver ett eget hemland (getto).

En ledande historiker i Israel, Benny Morris, har tagit fram dokument om hur Ben-Gurion och andra sionistledare i april 1948 gav order om att de palestinska byarna skulle förstöras och byborna fördrivas - med hjälp av massakrer, våldtäkter och avrättningar där palestinier ställdes mot en mur och sköts. Morris medger att utan en brutal etnisk rensning skulle en judisk stat inte varit möjlig. Därför anser han det berättigat att oskyldiga mördades. Morris visar att som judarna betedde sig 1948 beter de sig idag. (Se New York Review of Books 26/2 -04)

Vi som tog initiativet till uppropet har judisk släktbakgrund. Vi är medvetna om hur kritik både kan gynna antisemitism och hejda den. Varken Israel eller antisemiter har rätt att definiera en kulturell och historisk judisk identitet, föränderlig och omöjlig att fånga i en formel. Men judar utanför Israel förknippas outtalat med Israels politik, fast den mycket väl kan tolkas som oförenlig med judendomens värderingar. De hålls som gisslan av en judisk stat som begår krigsförbrytelser, bryter mot internationell rätt och förintar ett annat lands infrastruktur.

Vi vill särskilt vända oss till den majoritet av judar utanför Israel, även i Sverige, som önskar leva i stater med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk eller religiös anknytning. Varför stödja en apartheidstat där hundratusentals palestinier görs hemlösa och rättslösa och där medborgarna rangordnas efter etniska och religiösa kriterier? Ert stöd är måhända psykologiskt förståeligt som uttryck för en identitet kopplad till Israel, antisemitismen och Förintelsen, men det bidrar till en hotande katastrof för båda folken.

Först då Israels militära kontroll av 3,5 miljoner palestinier - undernärda, ofta utan vatten och medicin - ersatts med internationellt erkända gränser och västerländsk demokrati - Sydafrika är mönstret - kan en fredlig utveckling inledas utan desperata självmordsbombare. Hur en sådan fred skall se ut bör överlåtas till dem, inräknat de palestinska flyktingarna, som lever i det ursprungliga Palestinamandatet.

Den svenska regeringen torde ha funnit att åratals medlingsförsök och politiska påtryckningar varit fruktlösa. Priset för fortsatt passivitet är dock högt. Vi utgår från att den sorg och besvikelse vi känner inför Israels brott mot de mänskliga rättigheterna och dess förakt för alla fredsförslag delas av regeringen. Vi uppmanar regeringen att i samverkan med EU arbeta för närvaron av en internationell fredsstyrka samt överväga ett bestämdare avståndstagande som inbegriper sanktioner.

Lennart Grosin, Lasse Wilhelmson och Per Wästberg

Publicerad i Fib kulturfront nr 6/2004. En förkortad version ”Sionismen är judisk nationalsocialism” publicerades i Ordfront Magasin 12/2006 som en replik till Eli Göndörs artikel ”Sionismen – så funkar den, en exposé över en rörelse som lyckats och misslyckats”. Publicerad även på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor.

Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” har väglett den judiska koloniseringen av Palestina – minst fram till Jordanfloden. Den påbörjades för drygt hundra år sedan och nådde sin första höjdpunkt, delvis som en följd av andra världskriget, då den ”Judiska staten” Israel utropades 1948. Nu närmar sig en andra höjdpunkt genom fortsatt kolonisering av Västbanken.

En judisk stat förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet, vilket skapats genom invandring, terror och etnisk rensning av de palestinier som från början bodde där. Judisk överhöghet inom alla samhällsområden säkerställs i dagens Israel genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expension.

Israel – inte ens en demokrati för judar

En lag från 1985 och Party Law från 1992 innebär att inget parti som i sitt program öppet motsätter sig principen om en judisk stat, eller söker få denna princip ändrad med demokratiska medel, tillåts delta i valen till Knesset (parlamentet).

Demokratin gäller alltså inte de medborgare – inte heller judar - som inom det parlamentariska systemet vill arbeta för att den judiska staten ersätts med en sekulär demokrati. En stat för alla sina medborgare med lika rättigheter oavsett religiös och etnisk tillhörighet.  Enbart denna lag gör att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati av västerländskt snitt.

Lagen om återvändande innebär att judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli israeliska medborgare, medan cirka 800 000 fördrivna palestinier (nu cirka 4 miljoner) förvägras detta i strid mot internationell rätt. Israel är det enda landet i världen som definierar sitt land så att det inte tillhör sina egna medborgare, utan endast judar i hela världen. Denna lag fungerar som en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla judar till palestiniernas potentiella fiender.

Israel är en apartheidstat

Andra lagar och administrativa bestämmelser understryker också Israel som en judisk apartheidstat. Icke-judiska medborgare har särskiljande ID-kort och kan inte gifta sig med judar i Israel, eller förvärva statsägd mark. Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service såsom energi och vatten. Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.

I Israel/Palestina finns idag tre kategorier av människor.

1.    Judar som är fullvärdiga israeliska medborgare i Israel, på Västbanken, Golanhöjderna och i hela världen.
2.    Icke-judar i Israel, främst palestinier (20 procent), som är andra klassens medborgare.
3.    Palestinier som är statslösa icke-medborgare på Västbanken, eller i flyktingläger i grannländer.

Israel utropades ensidigt 1948, på ett område som geografiskt kom att motsvara 78 procent av hela Palestina. En avsevärd utökning av FN:s delningsplan som erbjöd judarna 55 procent. Idag har Israel lagt beslag på över 90 procent av ursprungliga Palestina och ockuperar resten. Denna rest består av åtskilda enklaver som inringas av Muren och genomkorsas av motorvägar – endast för israelregistrerade bilar – hundratals militära checkpoints och kedjor av befästa judiska bosättningar. Allt palestinskt liv stryps och en självständig och livskraftig palestinsk stat är knappast längre möjlig.

Denna politik är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller delvis förgöra den palestinska befolkningen.

Israel bryter kontinuerligt mot folkrätten. När Israel blev medlem i FN 1949 skedde det med erinran om det tidigare FN-kravet att de flyktingar som vill skall få komma hem vid tidigaste tillämpbara datum, eller få kompensation för egendom i enlighet med gällande internationell rätt och sedvänja. Nämnas bör att FN-resolutionen 3236 innebär att denna rätt är oförytterlig, det vill säga ej förhandlingsbar. Israel har totalt vägrat att befatta sig med denna fråga. Detta torde vara tillräcklig formell grund för att utesluta Israel ur FN. Ingen annan stat har totalt sett ignorerat så många FN-resolutioner som Israel.

Israel är en militär stormakt med kärnvapen som deltog aktivt i USA:s och Englands angreppskrig mot Irak. Man har oprovocerat bombat mål i Syrien och bestyckat sin flotta med kärnvapen. De tidigare angreppen på bland annat Egypten och Libanon inte att förglömma. Det senaste angreppet på Libanon sommaren 2006, med terrorbombningar av civila och omfattande förstörelse av infrastruktur, samt hot om atombombningar av Iran, understryket ytterligare Israels ambitioner att destabilisera sin omgivning och ovilja att söka fred.

Hur kunde det bli på detta sätt? Vad kännetecknar den ideologi som ligger till grund för detta mycket speciella koloniseringsprojekt, det enda som överlevt två sekelskiften? Vad är egentligen sionismen?

Mer än 100 år av kolonisering

Koloniseringen av Palestina fortsätter nu på Västbanken (Gaza är förvandlat till ett getto), enligt den praktiska plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok ”Den judiska staten” (1896). Den handlar främst om hur projektet skulle finansieras och hur marken i Palestina skulle överföras i judisk ägo. Planen antogs på den första sionistiska kongressen 1897.

Hertzl hade några viktiga utgångspunkter för det sionistiska projektet.

- Assimilering av judar hjälper inte mot antisemitism.
- Den judiska rasen är ett folk som har rätt till en egen stat.
- Den judiska statens hemvist är Palestina, där berget Sion finns.
- Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat.

Begreppet sionism myntades dock tidigare av Nathan Birnbaum 1885. Han ingick tillsammans med Hertzl i ledningen för den Sionistiska Världsorganisationen. Senare blev han i stället en förespråkare för en icke-nationalistisk tolkning av judendomen, en religion och ideologi för judiskt liv i diasporan – utanför Israel/Palestina.

Moses Hess – kommunistrabbinen

Den ideologiska grundvalen för sionismen utformades dock väsentligt tidigare av Moses Hess. Han var en av tysklands första betydande socialister, utopist, hegelian och tidig vän till Karl Marx. Hess bidrog också till Kommunistiska manifestet (1848), i frågan om religion som ett opium för folket. Han anses av sionister som den förste sionisten. På äldre dar avlägsnade han sig från Marx och ”återvände” till sitt folk, det vill säga till judendomen. Marx tog avstånd från Hess chauvinistiska idéer. ”Communist Rabbie Moses” som han också kallades, skrev sionismens Magnum Opus, som Hertzl senare hänvisade till som den bok som säger allt som är värt att säga om sionismen.

Denna bok ”Rom och Jerusalem” publicerades av Hess 1862. Han var bland annat inspirerad av Spinoza. Hess definierar det judiska nationsbegreppet med följande komponenter.

- Den judiska rasen - dess överlägsenhet och utvaldhet
- Palestina - det judiska folkets nationella hemvist
- Judisk religion - den bästa garanten för den judiska nationaliteten

Blodets betydelse för rasens renhet var på den tiden allmängods i debatten och ingick även i Hess begreppsapparat, där den germanska rasen sågs som antagonistisk till den judiska. Antisemitismen i dåvarande Tyskland sågs av Hess som oroväckande och den var avgörande för hans ”återkomst” till judendomen. Hans socialism förutsatte utöver rättvisa mellan klasserna, en moralisk förändring. Den judiska staten skulle vara socialistisk till sin karaktär.

Hess förutsåg såväl staten Israels bildande som Förintelsen 80-85 år innan dessa händelser inträffade. Hess såg Frankrike som judarnas främsta allierade. Men det var före Dreyfyssrättegången i Frankrike, som blev avgörande för Theodor Hertzls uppfattning om sionismen som den enda lösningen på antisemitismen.

Marxistisk sionism och sionistisk revisionism

Stringensen i det sionistiska projektet utvecklades efter första sionistkongressen av den framstående marxisten Ber Borochov. Han argumenterade för territoriell koncentration, som en lösning på bland annat den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet som stödde den ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion – Israels landsfader – som kom till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion var bolsjevik och en förespråkare för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället förespråkade sionismens diktatur. En nationalsocialistisk ståndpunkt. Ben Gurion ansåg följdriktigt att judiska nationella intressen var överordnade klassintressen i Palestina.

Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen som fick Ben Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn. Under Ben Gurions kraftfulla ledning genomfördes koloniseringen stegvis och genom uppehållande förhandlingar med palestinierna. Bildandet av den judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé (Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna strategi blev som vi sett mycket framgångsrik. Den kom senare att efterföljas av Oslo-avtalet 1993, efter vilket en dryg fördubbling av de judiska bosättningarna på Västbanken skett.

En minoritetslinje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till omedelbar handling. Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett Storisrael som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien och delar Libanon och Syrien. I artikeln ”The Iron Wall” (1937), slår han bland annat fast att alla infödda folk – även palestinierna - är emot kolonialister vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är lönlöst.

”Vi anser att sionism är moralisk och rättvis. Och då den är moralisk och rättvis, måste rättvisa skipas, oavsett om Josef eller Simon eller Ivan eller Achmed håller med eller ej. Det finns ingen annan moral.” (a.a)

Ovan behandlas endast de två huvudströmningarna inom sionismen, vilka också under olika perioder fungerat som statsbärande ideologi i Israel. Invävda i dessa, ibland sidoordnade, kan nämnas: praktisk sionism, radikal messiansk sionism, religiös sionism, andlig/kulturell sionism med flera.

Sionism, nationalsocialism och fascism

Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos socialdemokratin, hade Jabotinsky sina sympatier hos fascismen. Han beundrade Mussolini, som gav honom sitt stöd. Jabotinsky dog 1940, före staten Israels utropande. Han grundade den judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid fördrivningen av Palestinierna. En utbrytargrupp – Sternligan - mördade Folke Bernadotte som var FN-sändebud och medlare. Den man som höll i vapnet blev god vän och säkerhetschef till Ben Gurion när denne drog sig tillbaks till kibbutzen Sde Bocker. Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev sedermera premiärministrar i Israel.

Det är slående hur lika de två sionistiska huvudströmningarna varit i praktisk politik, men framför allt ideologiskt. Iron Wall-politiken fullföljdes av Israels förre premiärminister Ariel Sharon och nu av hans efterträdare Olmert, med större militär kraft än någonsin tidigare. Det är samma politik som Begin och Shamir tidigare representerade. Det var emellertid de socialdemokratiskt ledda regeringarna som inledde och genomförde merparten av den omfattande utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza - den vänster som till exempel Sharon ursprungligen tillhörde.

De östeuropeiska judiska marxisterna var de som satte sin prägel på koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den genomfördes med kollektivjordbruk – kibbutzer - som spjutspets. De var direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära. Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens bosättningar på Västbanken och Golanhöjderna fyller en liknande funktion men är ortodoxt nationalreligiösa.

I början dominerade en sionistisk vänsterideologi. Som ovan visats kan denna också ses som judisk nationalsocialism, det vill säga Ben Gurions politiska linje. Efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967, har en sionistisk högerideologi dominerat, det vill säga Jabotinskys fascistiskt inspirerade politiska linje. Den israeliska ”vänstern” kan i dag huvudsakligen ses som vänstersionistisk.

Sionismens två huvudströmningar har samspelat i så måtto att vänstersionismen gått i spetsen för bosättningspolitiken, medan högersionismen gått i spetsen för terrorismen och den etniska rensningen. Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat i Israels politik och det är knappast länge meningsfullt att prata om höger och vänster i Israels politik. De religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är politik och religion sammansmälta i Israel.

Sionism och judisk religion

Den ortodoxa och nationalreligiösa ideologi som dominerar i Israel har sina rötter i den klassiska judendomen som präglade de judiska samhällena i Europa under medeltiden. Sionismen har inneburit en renässans för denna. Dess fientlighet gentemot icke-judar och synen på judar som ett av gud utvalt folk har stor inverkan på Israels politik gentemot omvärlden.

Enligt Halakha, den klassiska judendomens rättssystem omfattar till exempel ”barmhärtighet mot andra” endast judar. Icke-judar ses inte som riktiga människor. Synen på mord eller vållande till annans död, är förmildrande när det utförs av judar på icke-judar. Enligt Halakha är det också rätt att döda icke-judar som gör anspråk på ”evig judisk mark”, vilket bosättarnas religiösa partier hävdar. Detta stadgas dock inte i Israels lagstiftning, men påverkar i praktiken dess tillämpning, genom försumbara straff.

Israels statsterrorism, markstöld, ockupation, husrivningar, murbygge mm, inklusive så kallade utomrättsliga avrättningar (lönnmord), ses som lagligt försvar av nationen och faller därför enligt den israeliska regeringen under internationell rätt – vilken man ignorerar.

Israel Shahak behandlar den klassiska judendomens inverkan på Israels politik i sin bok ”Judisk historia, judisk religion – tyngden av tre tusen år” (1996). Shahak var länge ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Han är särskilt kritisk mot dubbelmoralen hos ledande vänsterintellektuella judar, inte minst den kände filosofen Martin Buber. Denne kritiserade nazismen, men lovprisade samtidigt den judiska religionen (hassidismen) och förteg dess omänskliggörande av icke-judar (gojim). Denna dubbelmoral har ökat den israeliska chauvinismen och hatet mot alla ickejudar. Även fredsrörelsen i Israel drabbas av liknande kritik från Shahak.

I många stater som betraktar sig som moderna finns en strävan att göra sig av med medeltida religiöst tankegods. Det gäller främst åtskillnad mellan stat och religion. I Israel har den motsatta utvecklingen skett. Den klassiska judendomens renässans i israelisk politik kan ses som ett uttryck för den sionistiska expansionismen och därmed ökande motsättningar till de palestinska araberna.

Om judarna för cirka 75 år sedan hade valt en binationell demokrati som form för sitt nationella självbestämmande, skulle kanske en fredlig utveckling kunnat ske av det engelska Palestinamandat som FN föreslog en delning av 1947. Trots att detta innebar en utökning av redan genomförd kolonisering. Detta förespråkades av bland andra Judah Magnes, rektor för hebreiska universitetet i Jerusalem och av tidigare nämnde FN-medlaren Folke Bernadotte. En sådan judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska tradition och ”den judiska upplysningen”. Men sionisterna, under Ben Gurions ledning, krävde en ”Judisk stat” i hela Palestina.

Nästa tillfälle när Israel hade möjlighet att nå en fredlig utveckling var i Oslo-avtalet. Här godtog palestinierna en judisk stat på 78 procent av ursprungliga Palestina, mot att de själva skulle få bilda en egen stat på återstående 22 procent. Problemet med detta avtal var att den grundläggande frågan om palestiniernas rätt att återvända hem sköts på framtiden. Men staten Israel, som skrev under detta avtal, avvisade detta generösa erbjudande i praktiken och fortsatte att arbeta för en ”Judisk stat” i hela Palestina.

Israel har alltså vid upprepade tillfällen avvisat lösningar som med hänsyn till omständigheterna varit mycket fördelaktiga. Lösningar som skulle ha kunnat säkra de judiska nationella intressena och få dessa internationellt erkända. I stället har Israel valt en politik som riskerar ett sönderfall av den judiska staten. Den bristande logiken i detta kan inte förstås utan att beakta den klassiska judendomens sammansmältning med sionismen.

Det bör understrykas att en så kallad tvåstatslösning med bibehållen ”Judisk stat” innebär en pervertering av folkrätten genom legalisering av markstöld och etnisk rensning.

Sionism och nazism

Moses Hess sammanförde de grundläggande beståndsdelarna ras, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom senare att betecknas som Sionismen. Samma beståndsdelar som Adolf Hitler 60 år senare i Mein Kampf sammanförde i sitt nationalsocialistiska arbetarparti. Hess åsikter om den ”rena judiska rasen” är synonyma med Hitlers resonemang om den ”rena ariska rasen”. Det gäller främst en extrem chauvinism som grundar sig på tanken om sambandet mellan ”blod och jord”.

Denna ideologiska strukturlikhet rymmer dock skillnader i statsskick och samhällsorganisation för övrigt, vilket inte behandlas här då det kräver en särskild artikel. Detsamma gäller skillnader och likheter med den tidigare apartheidstaten Sydafrika.

Släktskapet (blodsbandet) är dock fortfarande en grundbult för judar i hela världen och för den judiska staten Israel. En person som har en judisk mor definieras i religiöst avseende som jude, enligt till exempel judiska församlingen i Stockholm, även om personen anser sig vara ateist. I dag är judisk religion och släktskap sammansmälta på personnivå, liksom religion och politik på samhällsnivå, som visats ovan.

”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.”

Så skriver Chaim Nachman Bialik i ”The Present Hour” (1934). Bialik är Israels officiella nationalskald. Tio år senare hade han förmodligen valt att hänvisa till Moses Hess, eller tigit still i frågan. Bialiks blodsmystik återfinns hos tidigare nämnde Martin Buber och framkommer i hans bok ”On Judaism” (1967).

Sammanfattande slutsatser

Israel är inte bara en traditionell kolonialstat med apartheid och rasism, utan också en västerländsk imperialistisk bastion i Orienten. Sionismen innebär därutöver expansion och etnisk rensning. Dessutom är den herrefolksmentalitet som utvecklats hos breda befolkningslager inte bara politiskt utan också religiöst grundad, vilket förstärker dess uttryck. Den ideologiska grunden för detta är religiöst totalitär, med starka inslag av nationalsocialism och fascism.

Det är mot den bakgrunden som brutaliseringen av våldet, oförsonligheten och omänskliggörandet av palestinierna kan förstås.

Det är mot den bakgrunden som folkmord på palestinierna är både möjligt och följdriktigt.

Det är bakgrunden till att Israel är en ”tickande bomb” i USA:s Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att ersätta sionismen och dess judiska stat med en demokrati, med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Därmed försvinner grunden för apartheidsystemet inklusive ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna, samt Muren. Detta är en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för en rättvis och bestående fred mellan israeliska judar och palestinska araber. Av underordnad betydelse är om detta resulterar i en eller två demokratiska stater. En sådan ”Sydafrikansk” lösning gör det också möjligt för kolonisatörerna att stanna kvar. I Algeriet fick  kolonisatörerna till slut lämna landet, på grund av att deras allierade i västvärlden för länge motverkade en sådan lösning. Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina.

Det mesta talar för att en sådan demokratisering av Israel/Palestina kräver att israeliska judar och palestinska araber tillsammans skapar en befrielserörelse liknande ANC i tidigare Sydafrika. De krafter bland judar och palestinier som redan nu tillsammans bekämpar sionismen bör därför i första hand stödjas.

Det är också hög tid för judar – både i Israel och utomlands – att reformera den judiska religionen från att vara grundad på blodsband, till principen om religiös övertygelse och att avvisa idén om judarnas ”utvaldhet”, det vill säga att jämställa sig med andra.

Israels pågående folkmordspolitik måste stoppas. I första hand för palestiniernas skull, men även för judarnas egen skull, då den riskerar att skapa en motreaktion av judehat i stora delar av världen. Till detta krävs dock omfattande påtryckningar från omvärlden. Och inte minst en neutralisering av de judiska lobbyorganisationernas inflytande i USA:s utrikespolitik.

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör, tidigare ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen, har bott i Israel några år i början av 1960-talet

Källor

Moses Hess, The Revival of Israel – Rom and Jerusalem, the Last Nationalist Question, Bison Book, 1995.

Theodor Herzl, The Jewish State, 1896, nätversion.

Shabtai Teveth, BEN-GURION and the Palestinian Arabs, From Peace to War, Oxford University Press, 1985.

Zeév (Vladimir) Jabotinsky, The Iron Wall. Artikel i The Jerusalem Herald 26 November 1937, nätversion.

Israel Shahak, Judisk historia, judisk religion – Tyngden av tre tusen år, Foinix förlag 1996.

Martin Buber, On Judaism, Schocken Books, New York 1967.

Avi Shlaim, The IRON WALL, Israel  and the Arab World, Penguin Books, 2001.

Adolf Hitler, Mein Kampf, Första delen & Andra delen. Hägglunds 2002.

Marx och Engels, Kommunistiska manifestet, Arbetarkultur, Stockholm 1947.

Gilad Atzmon, Israeli People´s Most Common Mistakes. Artikel i Counter Punch, nätversion, den 28 augusti 2003.

Lasse Wilhelmson, Demokrati eller folkmord? Artikel i SVD/Brännpunkt den 3 juni 2003.

Jabotinsky Institute in Israel, nätversion.

Ber Borochov Internet Archive.

Jewish Virtual Library, nätversion.

The Jewish Agency for Israel, nätversion.

Mänskliga rättigheter i Israel och på de av Israel ockuperade områdena 2002, Utrikesdepartementet.

PS. Denna artikel är en aktualiserad och något omarbetad version som tidigare publicerats på engelska på många webbsidor runt om i världen. Nämnas kan webbtidningen The Palestine Chronical, Al Jazeerah och Israel Shamirs hemsida. Den senare har ett intressant Appendix av Peter Myers. DS

By Lasse Wilhelmson, January 2004

Published on Palestine Chronicle January 2004 and lots of places after that.

The Jewish colonisation of Palestine under the Zionist slogan “the land without people to the people without a land” started almost a hundred years ago and reached its first climax with the proclamation of The Jewish State of Israel in 1948. A second climax is now in the offing through the ongoing colonisation of the West Bank and Gaza.

A Jewish state needs a substantial majority of Jews in the population.

This has been insured by means of immigration, terror and expulsion of the native Palestine population. Jewish hegemony in Israel today is secured through a system of apartheid inherent in all aspects of Society, be it law, administration or religion. Israel lacks a constitution and fixed boarders, which is fully consistent with Zionism’s call for continual expansion.

Israel - not even a democracy for Jews

There is a law in Israel, passed in 1985, which forbids political parties to openly oppose the principle of a Jewish state. Neither are they allowed to work for a change of this principle through democratic means. A party so doing will be banned from elections to the Knesset.

Democracy is thus denied to those citizens - even Jews - who wish to work within the parliamentary system towards replacing the Jewish state with a secular state which represents all its citizens’ equal rights regardless of religion or ethnic origin. This law alone prevents Israel from being seen as a liberal democracy of Western type.

All Jews living outside Israel are entitled by law to immigrate and become citizens immediately, while the Palestinian refugees who were expelled from their homes are prohibited from returning. This is a violation of international law. Israel is the only country in the world that defines its land as belonging to just one group of its citizens, namely Jews. This law works as a fundamental national apartheid law and turns all Jews into potential enemies of the Palestinians.

Israel is an apartheid state

Other laws and administrative regulations emphasize Israel as a Jewish apartheid state. Israeli ID cards indicate whether the holder is Jewish or not and Jews in Israel may not marry non-Jews. Non-Jewish Israelis cannot purchase government-owned land. Many Arab villages in Israel are not zoned as residential areas, as a result of which they have no access to public services such as electricity and water. The disqualification of most Arab Israelis from military service reinforces discrimination as regards social b enefits, education and the like.

In Israel/Palestine today, there are three apartheid classes of people.

1. Jews are fully qualified citizens of Israel, the West Bank, Gaza and the whole world.

2. Non-Jews in Israel, mainly Palestinians (20 percent) are second class citizens.
3. Palestinians are stateless non-citizens on the West Bank, in Gaza or in refugee camps in neighbouring countries.

Israel continues to violate international law and commit crimes against humanity. They have conducted genocide against the Palestinians for a hundred years. When Israel became a member of the UN in 1949 an objection was raised regarding a previous UN demand that the refugees be allowed to return home at the earliest possible date and that they should receive full compensation for property, according to international law and practice. For 55 years, Israel has completely ignored this demand. On these grounds alone Israel could be expelled from the UN. No other state, saving Israel, has so completely ignored so many UN resolutions.

Israel is a military superpower with nuclear weapons and took active part in the US and England’s war against Iraq. Without any provocation, Israel recently bombed targets in Syria and armed its fleet with nuclear weapons. Previously they attacked Egypt and Lebanon amongst others.

How could this evolve? What is the ideology behind this very special project of colonialism, the only one that has survived two turns of a century? What sort of ideology is Zionism?

More than a hundred years of colonialism

Colonising Palestine continues today on the West Bank and in Gaza according to the practical plan presented by Theodor Herzl in his book “The Jewish State” (1896). The book is mainly about how the project could be financed and how land in Palestine could be transferred to Jewish ownership. The plan was affirmed by the first Zionist Congress 1897.

Herzl had some important starting points for the Zionist Project.

• Anti-Semitism cannot be remedied by the assimilation of Jews.

• Jews are a race of people with a right to their own state.
• Palestine (or Zion) is the home of the Jewish State. The goal is a socialist Utopia - a model state.

The term Zionism was, however, conceived by Nathan Birnbaum in 1885. Together with Herzl he made up the leadership of the Zionist World Organisation. Later on he became a spokesman for Judaism in the Diaspora - outside Israel/Palestine.

Moses Hess - the Communist Rabbi

The fundamental ideology of Zionism however evolved much earlier with Moses Hess. He was one of Germany’s earliest renowned Socialists. He was a Utopian, a Hegelian and a good friend of Karl Marx. Hess also wrote a contribution to The Communist Manifesto (1848) on the question of Religion as opium to the masses. He is considered by Zionists as the first Zionist. As he grew older he dissociated himself from Marx and “returned” to his People, that is to say Judaism. Marx shunned Hess’ chauvinistic ideas. “Communist Rabbi Moses” as he was also called, wrote Zionism’s Magnum Opus which Herzl later referred to as the book which says everything there is worth saying about Zionism.

This book, “Rome and Jerusalem” was published by Hess in 1862. He was inspired, amongst others, by Spinoza. He defines the Jewish Nation by the following components:

• The Jewish race - superior and chosen

• Palestine - the homeland of the Jewish people
• The Jewish religion - the best guarantee for Jewish nationality.

The importance of Blood in defining racial purity was common at that time and was also part of Hess’ conception. He saw the German race as antagonistic to the Jewish race. He worried about the antisemitism apparent in Germany at that time and this was his main reason for “returning” to Judaism. For him, Socialism, apart from developing equality of the classes must also develop a moral dimension. The Jewish State should have the makings of a Socialist State.

Hess predicted both the foundation of the State of Israel and the Holocaust 80 -85 years in advance of these occurrences. Hess considered France to be the foremost ally of the Jews. This was before the Dreyfus trial in France which came to be the one event that convinced Theodor Herzl that Zionism was the only solution to anti-Semitism.

Marxist Zionism and Zionist Revisionism

After the first Zionist Congress, the renowned Marxist Ber Borochov developed the rigorous policies of the Zionist Project. He argued territorial concentration as a solution to, among other things, the Jewish question. He founded Poalei Zion, the Marxist Zionist Party which supported the Russian Revolution in 1917. David Ben Gurion, one of the Party members and Israel’s founder, came to Palestine at the beginning of the twentieth century. He considered himself a Bolshevik and was in favour of the dictatorship of the proletariat in all countries, except Palestine where he favoured the dictatorship of Zionism. Ben Gurion considered Jewish national interests superior to class interests in Palestine: a clear case of unmitigated National Socialist leanings.

When the Poalei Zion split up, Ben Gurion became the leader of the Social Democrat wing and was influential in Zionism for years to come. The colonisation took place in the name of Socialism and the enlightened culture of the Western World. Under the forceful leadership of Ben Gurion the colonisation proceeded in stages while upholding negotiations with the Palestinians. The foundation of the Jewish state could wait. The first issue was the building of a strong army (Hagana), which could drive the Palestinians out and create and defend a substantial Jewish majority on as large a part of Palestine as possible. The strategy was very successful.

Israel was proclaimed in 1948 on land which geographically comprised almost 80% of the whole of Palestine: a considerable increase to the UN Partition plan which offered Jews 55%. Today Israel has seized all of the original Palestine, while the Palestinian villages are now surrounded by The Wall, cut through by motorways - only for Jews - and interspersed with hundreds of check points and fortified Jewish settlements.

A minority within Zionism, represented by Zeév Jabotinsky wanted immediate action. In 1925 he founded a Zionist revisionist movement. In the article “The Iron Wall” (1937), he stated, among other things, that all native people are against colonisation, even the Palestinians. Colonisers must therefore use the utmost determination to show that opposition does not pay off.

“We hold that Zionism is moral and just. And since it is moral and just, justice must be done, no matter whether Joseph or Simon or Ivan or Achmet agree with it or not. There is no other morality.” (ibid.)

The above mentioned are the two main standpoints within Zionism which have also, during different periods of time, served as the official ideology in Israel. Interwoven in these and of varying importance, are other movements such as practical Zionism, radical messianic Zionism, religious Zionism, spiritual/cultural Zionism and more.

Zionism, National Socialism and Fascism

While Ben Gurion sympathised with Marxism and later on with Social Democracy, Jabotinsky sympathised with Fascism. He admired Mussolini who supported him. Jabotinsky died in 1940 before the proclamation of The State Of Israel. He founded the Jewish terror organisation Irgun which committed its most horrible deeds during the expulsion of the Palestinians. The Lehi, a splinter group headed by Stern, murdered Folke Bernadotte who was the UN representative and mediator. The man who pulled the trigger became Ben Gurion’s good friend and security guard when he retired to the kibbutz Sde Bocker. The leaders of both organisations — Menachem Begin and Yitzhak Shamir — later became Prime Ministers of Israel.

It is remarkable how similar the two Zionist standpoints are in practical politics. The Iron-Wall policy is now being completed by Israel’s present Prime Minister, Ariel Sharon, with greater military force than ever before. Sharon belongs to the same right-wing group as Begin and Shamir (Likud). However it was the governments lead by the Social Democrats that started and completed most of the considerable expansion of Jewish settlements on the West Bank and Gaza.

The Eastern European Jews, who were Marxists, stamped their mark on the colonisation of Palestine during the first half of the twentieth century. Collective farms - the kibbutz - were the main instrument in bringing it about. They were democratic, socialist, experimental units, often secular. No money was in use and the collective upbringing of children was common for a long time. Only Jews were allowed to be members. The seemingly racist kibbutz played an important part in the capture and military defence of occupied territory. The settlements of today on the West Bank and in Gaza serve a similar purpose, though they are religiously orthodox.

A Zionist leftist ideology dominated in the beginning. As shown above this can also be seen as Jewish National Socialism, upheld by Ben Gurion. After the occupation of the West Bank and Gaza in 1967, a Zionist right-wing ideology, like Jabotinsky`s, has dominated. The Israeli “left” of today is predominately left-wing Zionism.

Within Zionism’s two main standpoints there has been interaction. Thus left-wing Zionism has targeted policies for the settlements, while the right-wing has been responsible for terrorism and ethnic cleansing. After 1967, the religious influence on Israel’s politics has grown. However, religion has always been important in Zionism. Nowadays in Israel, religion and politics have merged.

Zionism and Jewish Religion

Classic Judaism (and orthodox of today) has its roots in the Jewish societies in Europe of the Middle Ages. Zionism has given it a boost. Its antagonism towards non-Jews and the opinion that Jews are God’s Chosen People has great impact on Israel’s policies towards the rest of the world.

According to Halachah, classic Judaism’s laws and customs, for example “compassion towards others” extends to Jews only. Murder or manslaughter is judged mildly when the perpetrator is Jewish and the victim a non-Jew. Also according to Halachah, it is accepted for a Jew to kill a non-Jew if he is laying claim to “eternal Jewish land”. This is what the settlers’ religious organisations are alleging. There is no corresponding law in Israel’s judicial system but in effect it influences the system as punishment of such crimes is very mild.

Israel’s state terrorism, theft of land and occupation, demolition of houses, the building of the Wall, etc., including the so called ‘extra-judicial killings’ (assassinations), are seen by Zionists as legitimate defence of the Nation and therefore fall under international law - which Israel ignores.

Israel Shahak discusses the influence classic Judaism has on Israel’s policies in his book “Jewish History, Jewish Religion” (1996). For a long period of time Shahak was chairman of Israel’s Society for Human and Civil Rights. He is especially critical of the double moral standards kept by prominent left wing intellectual Jews, particularly Martin Buber, the well known philosopher. Buber criticized Nazism while commending the Jewish Religion (Hassidism) but keeping quiet about its dehumanising of non-Jews (goyim). These double standards act to increase Israel’s chauvinism and hatred of all non-Jews. Israel’s Peace Movement has been accused of harbouring similar sentiments.

Many countries which think of themselves as modern, attempt to do away with religious thinking from the Middle Ages, mainly by the separation of Church from State and laws against racism. The opposite has occurred in Israel. The revival of classic Judaism in Israel’s politics can be seen as an expression of Zionist expansion, thus increasing opposition to the Palestinian Arabs.

Had the Jews, some 75 years ago, chosen a bi-national democracy for their national sovereignty, there could have been peaceful development of the English Mandate for Palestine. The Mandate was partitioned by the UN in 1947 even though this meant the further extension of land already colonised. Judah Magnes, head of the Hebrew University in Jerusalem, advocated bi-nationalism, as did Folke Bernadotte, the UN mediator. A Jewish nationalism which acknowledges the Palestinians right to national sovereignty is more in keeping with Judaism’s long tradition of humanity and “Jewish Enlightenment”. But the Zionists under their leader Ben Gurion demanded a Jewish State in no less than the whole of Palestine.

The next opportunity Israel had to achieve a peaceful development was the Oslo Agreement. The Palestinians accepted a Jewish State on 78% of land that was the original Palestine in return for the development of their own State on the remaining 22%. But the Zionists turned down this generous offer. Israel has thus repeatedly rejected solutions which could have insured Jewish national interests and given them international recognition. Instead of this, Israel has chosen a policy which runs the risk of shattering The Jewish state. The logic of this can not be understood without taking into consideration classic Judaism’s close connection with Zionism.

Zionism and Nazism

Moses Hess put together the fundamental components Race, People, Nation and “the Chosen” to make a National Socialist version of colonialism. It was later to be known as Zionism. Hitler, 60 years on, put together the same components in Mein Kampf and formed his National Socialist Party. Hess’ opinions about the “purity of the Jewish race” correspond to Hitler’s belief in “the pure Aryan race”.

This is extreme chauvinism based on the theory of the connection between “Blood and Soil”. Despite the similarity of ideological structure, there are differences in constitutional and organisational structures. The same goes for similarities to the former apartheid State of South Africa. Family ties (Blood ties) are however still basic to Jews all over the world and in the Jewish state of Israel. A person with a Jewish mother is defined for religious purposes as a Jew, according to the Jewish Community in Stockholm, even if he considers himself an atheist. Jewish religion and family ties today are interwoven at a personal level, like religion and politics are in Society as a whole, as shown above.

“I too, like Hitler, believe in the power of the blood idea”, Chaim Nachman Bialik writes this in “The Present Hour” (1934). Bailik is Israel’s most acclaimed poet. Had it been 10 years later he would probably have chosen to refer to Moses Hess, or kept quiet on the matter. Bialik’s sentiments on the enigma of the Blood can also be found in the above mentioned Martin Buber’s book “On Judaism” (1967).

Summary

Israel is not only a traditional colonial State with apartheid and racism, but also a Western imperialist fortress in The Orient. Zionism also means expansion and ethnic cleansing. Furthermore, it is an elitist ideology. It grows politically and religiously amongst the broad masses of people and is thereby strengthened. Religious totalitarianism is its ideological base with strong links to National Socialism and Fascism.

The brutal violence, the intransigence and the dehumanisation of the Palestinians can only be understood against this background. Against this background, the genocide of the Palestinians is possible and consistent. It is the background against which Israel is a “time bomb” in the Middle East policies of the US. It is high time Zionism and its Jewish State was replaced by a secular parliamentary democracy with equal rights for all citizens regardless of ethnic or religious beliefs. The grounds for a system of apartheid and the occupation of the West Bank and Gaza would thereby disappear. This is a necessary, if not conclusive, requirement if there is to be lasting peace between Israeli Jews and Palestinian Arabs. Whether it results in one or two secular democracies is of secondary importance.

A feasible strategy for achieving democracy in Israel/Palestine would be the start of a liberation movement where Jews and Palestinians could pull together similar to the ANC movement in South Africa. Those Jews and Palestinians who are already fighting Zionism should therefore be given support first.

It is also high time Jews - both in Israel and elsewhere - started reforming the Jewish religion. The concept of Blood ties should be replaced by religious conviction, the idea of Jews as “The Chosen People” should be rejected and Jews looked upon as people like everyone else.

The current genocide must stop. First of all for the sake of the Palestinians but also for the Jews. It fires a growing hatred of Jews in large parts of the World. United Nations forces are needed to protect the Palestinians and worldwide sanctions of Israel should be maintained.

Bibliography

Moses Hess, The Revival of Israel - Rome and Jerusalem, The Last Nationalist Question. Bison Book, 1995

Theodor Herzl, The Jewish State, 1896. Web edition

Shabtai Teveth, BEN-GURION and the Palestinian Arabs, From Peace to War, Oxford University Press, 1985

Zeév (Vladimir) Jabotinsky, The Iron Wall. Article in The Jerusalem

Herald 26th November 1937, Web edition

Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion, Pluto Publishers, 1996

Martin Buber, On Judaism, Schocken Books, New York 1967

Avi Shlaim, THE IRON WALL, Israel and the Arab World, Penguin Books, 2001

Adolf Hitler, Mein Kampf, Parts One and Two. Hägglunds 2002

Marx och Engels, Kommunistiska manifestet, Arbetarkultur, Stockholm 1947

Gilad Atzmon, Israeli People’s Most Common Mistakes. Article in Counter Punch, Web edition, August 28th 2003

Lasse Wilhelmson, Demokrati eller folkmord? Article in SVD/Brännpunkt June 3rd 2003

Lasse Wilhelmson, Israel Must Choose The Path of Democracy. Article in The Palestine Chronicle, Web edition, 17th September 2003

Jabotinsky Institute in Israel, on the Web

Ber Borochov Internet Archive

Jewish Virtual Library, on the Web

The Jewish Agency for Israel, on the Web

About the author:  Lasse Wilhelmson was born in 1941 in Sweden. Recently he signed an international petition of Jews who waived what they regard as the colonial right of return to Israel. Wilhelmson’s ancestors fled to Sweden from the Tsar’s pogroms during the 1880s. Wilhelmson lived in Israel for several years during the early 1960s. He is currently employed as a woodworking instructor in an immigrant neighbourhood on the outskirts of Stockholm. He has long been active in the labour movement, as well as the antiwar movement during the Vietnam era. Wilhelmson has been a member of his local city council for 23 years, including four years on the Board. He belongs to the Jews for an Israeli-Palestinian Peace in Sweden. Wilhelmson also published the article “Israel Must Choose the Path of Democracy” in The Palestine Chronicle the 16th of September 2003. A somewhat modified version of that article was published the 3rd of June 2003 in one of the two biggest daily morning newspapers in Sweden - Svenska Dagbladet (independent conservative).

Publicerad på SVD Brännpunkt den 3 juni 2003 och även på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor.

Israel är inte en demokrati. I realiteten är det en apartheidliknande sionism vid makten. Verklig fred i Mellanöstern kräver att Israel omvandlas från en judisk kolonialstat till en sekulär demokrati. Ytterst handlar problemet om demokrati eller folkmord, skriver Mellanösterndebattören Lasse Wilhelmson, verksam i organisationen Judar för fred, JIPF.

Sionismen är den politiska ideologi som ligger till grund för visionen om en judisk stat - Eretz Israel - fram till Jordanfloden och även öster om den. Sionismens paroll “ett land utan folk till ett folk utan land” förbisåg att landet redan var bebott.

För att skapa en judisk stat 1948 måste man flytta bort tillräckligt många människor som redan fanns där. Sionismen förutsätter det vi i dag kallar etnisk rensning, eller “transfer” med sionistisk terminologi. Israel utropades följaktligen först sedan en kraftig judisk majoritet säkrats, genom invandring, terror och etnisk rensning. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion. Att Israels lagstiftning och administrativa bestämmelser innebär såväl apartheid som rasism är den logiska följden av detta.

Det är en utbredd myt att Israel är en vanlig demokrati. I Israel år 2003 gäller bland annat att:

- Judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli
israeliska medborgare, medan cirka 800 000 fördrivna palestinier förvägras rätten att återvända till sina hem.
- Icke-judiska medborgare (20 procent) i Israel kan inte förvärva statsägd mark.
- Ett stort antal arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service, energi, vatten m m.
- Judar i Israel kan inte gifta sig med icke-judar.
- Israeliska ID-kort visar om innehavaren är jude eller icke-jude.
- Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier m m.

Israels premiärminister Sharon är, utöver en duktig militär, en mycket framgångsrik sionist. Han fullföljer den sionistiska visionen om Eretz Israel, med fortsatt kolonisering och smygande etnisk rensning av Västbanken, i syfte att uppnå en judisk majoritet i hela Eretz Israel. De folkrättsbrott och den statsterrorism som är en förutsättning för detta har stöd i demokratiska val i Israel. Palestinierna har inte röstat fram den individuella terrorismen (självmordsbombningarna) och Arafat är satt i husarrest av Israel.

Israel har en slagkraftig krigsmaskin med massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen. Det pågår en omfattande förstörelse och militär kontroll av allt palestinskt liv på Västbanken och i Gaza. Israeliska agenter genomför s k utomrättsliga avrättningar (lönnmord) av palestinier som anses hota Israel.
Internationella fredsaktivister mördas. Olivträd grävs upp, den odlade marken avskiljs från byarna med den s k säkerhetsmuren, bostadshus sprängs, ambulanser beskjuts osv. Undernäringen bland palestinska barn ökar. Palestinier tvingas återigen lämna sina hem. Utegångsförbud och 100-tals militära checkpoints har gjort palestinierna till fångar i sina egna byar och städer.

Sionismen fortsätter att “konsumera” en möjlig palestinsk stat, genom att etablera geografiska fakta. Cirka 200 olagliga judiska bosättningar har uppförts på Västbanken och över hälften av markytan är exproprierad av Israel.
90 procent av palestinskägd mark inom Israels gränser 1948 är tidigare konfiskerad. Det är sionismen som skapat en judisk kolonialmakt - med rasism, apartheid och etnisk rensning. Vem som varit premiärminister i Israel har varit tämligen betydelselöst i ett 50-års perspektiv, eftersom alla varit sionister.

Såväl Osloavtalet som Baraks s k generösa erbjudande liknar Bantustanöar, utan en lösning av det palestinska flyktingproblemet och med israelisk överhöghet.
Israels skriftliga invändningar mot de fyras (FN, EU, Ryssland och USA) aktuella “Färdplan för fred” är mer av samma politik och stick i stäv mot Sharons uttalanden.

Västbanken hackas upp i områden avskilda av israeliska motorvägar och nuvarande judiska bosättningar. Tunnlar kontrollerade av Israel förbinder dessa palestinska enklaver. Palestiniernas mänskliga rättigheter begränsas. De palestinska flyktingarnas rättigheter, enligt internationell rätt och FN-beslut, avvisas kategoriskt.

Det är dags att syna USA:s dolda agenda för Färdplanen. Hur ska fred kunna nås på ett område motsvarande Smålands storlek, mellan en apartheidstat och en ny palestinsk stat? Den förra diskriminerar en stor grupp egna medborgare, som etniskt tillhör den senare. Den förra är en militär och ekonomisk Goliat och den senare en David.

Det är alltmer uppenbart att en varaktig och rättvis fred, bland mycket annat, kräver att Israel väljer demokratins väg, d v s omvandlas till en sekulär demokrati och blir en stat för alla medborgare, en stat med lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, en stat som inte diskriminerar sina icke-judiska medborgare.

Att förespråka en tvåstatslösning, utan att ifrågasätta Israels apartheidsystem, innebär att Israels koloniala karaktär indirekt accepteras. Detta har dämpat kritiken av Israels politik och underlättat fortsatt expansion och etnisk rensning.
En rättvis fred i Israel/Palestina förutsätter en eller två sekulära demokratier, d v s en omvandling av den judiska kolonialstaten.

Israel fullföljer nu det sionistiska projektet, där alternativen klarnar: demokrati eller folkmord. Ett första steg på demokratins väg och fred är ett slut på ockupationen av Västbanken och Gaza.

Lasse Wilhelmson
medlem i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred), ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen.

Källa: Bland annat ”Mänskliga rättigheter i Israel och på de av Israel ockuperade områdena 2002”, Utrikesdepartementet.

- Is peace possible between Jews and Palestinians without transforming Israel from a Jewish colonial state into a secular democracy?

By Lasse Wilhelmson

Published in The Palestine Chronicle the 16th of September 2003.

Zionism is the political ideology behind the vision of a Jewish state (Eretz Israel) extending to the Jordan River and beyond. The ideology’s slogan “A land without a people for a people without a land” ignored the fact that Palestine was already inhabited. In order to create a Jewish state, it was necessary to displace a sufficient number of those people. Thus, what we today call ethnic cleansing (”transfer” in Zionist terms) is integral to the ideology. Israel was formed in 1948 once a substantial Jewish majority had been ensured by means of immigration, terror and expulsion of the native population.

Israel’s lack of a constitution or fixed borders is fully consistent with Zionism’s call for continual expansion. The apartheid system and racism inherent to Israel’s laws and ordinances is a natural result of that setup. A common myth is that Israel is an ordinary secular democracy.

Here are a few facts about Israeli “democracy”.

All Jews living outside of Israel are entitled to immigrate and become citizens immediately, while some 800,000 Palestinians whose families (now about 4 million) who were expelled from their homes in 1948 are prohibited from returning.

No party that opposes the principle of a “Jewish state” is allowed to participate in parliamentary elections.

Non-Jewish Israelis, who constitute 23% of the entire citizenry, cannot purchase government-owned land.

Many Arab villages in Israel are not zoned as residential areas, as a result of which they have no access to public services, such as electricity and water.

Jews in Israel may not marry non-Jews.

Israeli ID cards indicate whether the holder is Jewish or not.

The disqualification of most Arab Israelis from military service reinforces discrimination when it comes to social benefits, education and the like.

In addition to being an accomplished military strategist, Ariel Sharon is a highly successful Zionist. The ongoing colonization and covert ethnic cleansing of the West Bank are fulfilling the Zionist vision of establishing a Jewish majority in all of Eretz Israel. The results of Israel’s parliamentary elections support the state terrorism and violations of international law that underlie such policies. The Palestinians, on the other hand, have not voted in favor of individual terrorism (suicide bombings), while Yasser Arafat remains under house arrest by the Israeli government.

Israel’s potent arsenal contains weapons of mass destruction, including nuclear arms. Palestinian society in both the West Bank and Gaza is the target of systematic devastation and military control. Israeli agents carry out non-judicial killings (assassinations) of Palestinians who are regarded as a threat to Israel. Israeli soldiers murder international peace activists. The Israelis are uprooting olive trees, building a “security fence” that separates Palestinian villages from cultivated land, blowing up homes and shooting at ambulances. Undernourishment among Palestinian children is on the rise. Palestinians are still being forced to abandon their homes. Daily curfews, along with over 100 military checkpoints, have turned Palestinians into prisoners in their own towns and villages.

By establishing “facts on the ground,” the Zionist project is making a Palestinian state less and less feasible. Israel has constructed some 200 Jewish settlements on the West Bank, all of them illegal under international law, and expropriated more than half of the land. Ninety percent of Palestinian-owned territory inside the borders assigned to Israel by the 1948 partition has already been confiscated. Racism, apartheid and ethnic cleansing are the tools by which Zionism has created a colonial state. Since all of Israel’s prime ministers have been Zionists, it has made little difference which one of them has been in power at any particular time.

Both the Oslo Agreements and Ehud Barak’s “generous offer” resembled nothing so much as a Bantustan solution, ignoring the rights of Palestinian refugees and guaranteeing Israeli sovereignty. Such approaches do more to solidify and expand the current apartheid state than to promote a viable Palestinian state.

Israel’s objections to the road map of the Quartet (the UN, the EU, Russia and the U.S.) represent more of the same old politics and stand in direct contradiction to Sharon’s avowed desire for peace. Israel is continuing to carve up the West Bank into isolated Palestinian areas surrounded by Jewish roads and settlements and connected by tunnels under Israeli control. Palestinians enjoy only limited human and civil rights. The Israelis categorically reject the rights of Palestinian refugees as protected by UN resolutions and international law, while insisting ­ also in opposition to the international consensus ­ that Jerusalem will remain the capital of Israel only. What the Palestinians are being offered in 8% of Israel/Palestine is a hodgepodge of the old South African apartheid system and the Jewish ghettos of 19th century Europe. The time has come to examine what the real agenda of the United States is when it comes to the road map.

How can peace ever be achieved in such a small area between an apartheid state and a fledgling state when one of them discriminates against the large percentage of its own citizens that have the same ethnic background as the population of the other state? Not to mention the fact that the first state is a military and economic Goliath, while the other one is a David.

It is becoming increasingly obvious that Israel must become a secular democracy in order for a just and lasting peace to emerge. Such a state must serve all its citizens, offer equal rights to every ethnic and religious group and abstain from favoring Jews over everybody else. An Israeli state instead of a Jewish state ­ that is the kind of states in which we Jews outside of Israel want to live.

Serious discussion is also called for about alternatives to a two-state solution, including a fully secular state for all of Israel/Palestine, a bi-national (possibly federal) state or a regional federation. Any of those approaches would guarantee both peoples access to the entire region, while joint treaties could ensure the protection of specific national interests. Both Jews and Palestinians are already intertwined, both economically and geographically. A multicultural secular democracy could be the most promising solution to all aspects of the conflict.

To advocate a two-state solution without questioning Israel’s apartheid system is to indirectly accept a permanent colonial arrangement. As a result of the focus on such a solution, criticism of Israel’s policies has been muffled, while expansion and ethnic cleansing have been allowed to proceed unchecked. A just peace in Israel/Palestine requires the establishment of one or two secular democracies ­ in other words the transformation of the Jewish colonial state.

Israel is in the process of fulfilling the Zionist project, leaving only two options: democracy or genocide. The first step toward democracy and peace is an immediate end to the occupation of the West Bank and Gaza.

Source: The Palestine Chronicle. A modified version of this article was published the 3rd of June 2003 in one of the two bigest dayly morning newspapers in Sweden ­ Svenska Dagbladet (independent conservative).

Read in Swedish: Demokrati eller folkmord?

Publicerat i JIPF-bladet.

Till Lena Posner-Körösi

ordförande i Judiska församlingen i Stockholm

Hej, det är lätt att känslorna tar överhanden när vi minns Förintelsen. Jag tror därför att det är särskilt viktigt att vi med judisk identitet vinlägger oss om att hålla huvudet kallt när vi bemöter antisemitismen. Att vi själva pekar på och bekämpar demokratiska brister i staten Israel, att vi undviker svepande formuleringar om antisemitism hos t ex muslimer och att vi lär oss att inte blanda ihop religion, politik och judehat i en enda röra. Om vi brister härvidlag kan våra goda avsiker bli en bumberang som ger antisemiterna gratispoäng.

Detta är bakgrunden till mitt öppna brev till dig, som jag hoppas att du besvarar på ett klargörande sätt. Du får ett undertecknat orginal per post. Brevet bifogas.

Vänligen, Lasse Wilhelmson

Öppet brev till Lena Posner-Körösi (ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm) angående tal till minnet av Auschwitz befrielse för 58 år sedan

Med anledning av ditt tal i Stockholms stora synagoga den 27 januari 2003, som jag tagit del av via “Israel information” på Internet, vill jag ställa tre frågor till dig.

1. Du inleder ditt tal med hur viktigt det är med kamp ”mot antisemitism och mot alla former av rasism och förtryck” och vikten av ”demokrati och människors lika värde”.

- Är du beredd att aktivt verka för att icke-judiska medborgare inte diskrimineras i Israel? Jag åsyftar här b l a att icke-judiska medborgare (20%) inte kan förvärva statsägd mark, att ett stort antal arabiska byar i Israel inte har legal status som bosättningsorter och därför saknar tillgång till allmän service, energi, vatten mm., samt att judar inte kan gifta sig med icke-judar.

2. Du säger “Ett växande antal muslimer i Sverige har på senare tid gett uttryck för sitt judehat i både ord och handling”.

- Kan du redovisa vad Du har för belägg för detta? Det är ju en allvarlig anklagelse mot människor med en viss trosuppfattning.

3. Du avslutar ditt tal sålunda: “Låt också denna dag bli en vändpunkt i kampen mot alla former av antisemitism. Jag säger alla – också den typen av judehat som framförs som religiös retorik om heligt krig eller som döljer sig bakom ensidig och onyanserad kritik mot staten Israel.”

- Anser du att uppfattningen ”Sionismen är den politiska ideologi som legitimerar den judiska staten Israel som ett expanderande kolonialt projekt” tillhör någon av de två typer av judehat som du här nämner?

Med vänlig hälsning

Lasse Wilhelmson
medlem i Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Vihemsvägen 3, 183 60 Täby, tel. 08-756 06 67

Anm. Detta brev skickades den 1 februari 2003 och besvarades aldrig.