Lasse Wilhelmson

By Lasse Wilhelmson

Published in Palestine Chronicle and Palestine Think Tank, October 2006.

Let me start by saying that I have no intention of belittling the admirable work done for many years by the movement for solidarity with the Palestinian people, particularly the very successful, and internationally acclaimed projects carried out by the Swedish solidarity movement in Palestine. Not forgetting either, the ISM and its praiseworthy activities in Palestine and in Sweden. These are just a few examples.

But in hindsight, I think it could be said that there has not been a significant rise in the Swedish public’s awareness of the plight of the Palestinians, nor have the organisations that set out to accomplish this been out on the streets campaigning to an extent on par with the urgency of the Palestinian question. Not just for the Middle East, but for the whole of Western Asia. The “tarred with the same brush” theory still dominates people’s thinking, that is to say you cannot blame just the one party when two people quarrel. Endorsement of the Oslo Agreement is, I think, responsible for this.

It is tempting to make a comparison to what many of us experienced during the Vietnam war and the Swedish solidarity movement, even though society’s mood was different then. At that time, “Peace in Vietnam”, which was the slogan that dominated policy-making, did not differentiate between attacked and attacker. It was when the demand “US out of Vietnam” was launched that the movement leapt forward, and solidarity work became a struggle for all nations’ right to their own territory and independence ­ even Sweden’s. Vietnam’s cause became ours and focus was on the attacker. Thus it was politics that laid the foundation for the development and unity of the movement.

But the issues of Palestine and Vietnam are different. In Palestine, we are dealing with permanent colonialism and ethnic cleansing of the native population, the establishment of a new state on stolen ground and a comfortable majority of colonisers who enjoy exclusive citizenship (”The Jewish State”). In Vietnam it was a case of getting access to Third World raw materials and setting up a puppet regime to allow this. The difference is fundamental and must be considered if strategies for solidarity movements are to be successful. It doesn’t mean that colonialism and imperialism do not go together, but every conflict has its own distinctive features. Algeria and the former South Africa could also serve as examples. South Africa’s solution was to exchange political apartheid for a system which made it possible for the colonisers to stay. In Algeria the colonisers were eventually forced to leave because they and their Western allies took too long opposing a similar solution. This should give food for thought in the Israel/Palestine conflict.

It is therefore no coincidence that the Palestinians have never wavered from their right to return to the land that was stolen from them, a right laid down by the UN in resolutions 194 and 3236, the latter entailing that the right is inalienable, that is not negotiable. Arafat never wavered, which is confirmed in the so-called Prison Manifesto, even though this was a compromise between different Palestinian movements. This is the reason why the Palestinians have given Hamas their support. They are justifiably worried that their former leaders will abandon this right, with on-going theft of land and escalating violence as the result. And it is exactly why the Zionists do not accept this right, as it means that “The Jewish State”, in fact, would cease to exist demographically. If a “South African” solution is to be reached, with equal rights for all who live in the land between the Mediterranean and the river Jordan, then this would be a necessity and the question of where boarders are set and where areas for different ethnic/religious groups are located would be of secondary interest. The least one can expect of a solidarity movement for the Palestinian people, is that the “right to return” ­ the question that unifies the Palestinians ­ becomes a major issue.

Since the Oslo Agreement, the Palestine solidarity movement supports a two- state solution without demands for the “right to return”. This implies, that the solution is purely tactical and that the next step is to endeavour to put an end to the racist apartheid system in Israel, a necessity since 23 percent of today’s Israeli citizens (mainly Palestinians) are treated as “sub-humans”. A common argument in favour of this opinion, is that it is the national rights of the Palestinians that are at stake and, as this is fundamental to the solution, they must have their own state, just as the Jews have “been given” theirs. Palestinians advocate this too, even though it is hardly compatible with the “right to return”. This issue has obviously divided the Palestinians for a long time. It should be said, however, that there is nothing in human rights legislation that supports the theory that all “peoples” have a right to their own state. It is the business of the Palestinians themselves to decide whether their struggle is primarily “South African”, “Vietnamese” or anything else, but the task of the solidarity movement should be to mould support so that it does not divide the Palestinians, or itself, this being the present case with the fixation on the so-called two-state solution.

A two-state solution that sustains a “Jewish State” would, however, by legalising the theft of land and ethnic cleansing, be a distortion of human rights legislation. And who would benefit? It is naïve to imagine that it would then be possible to come back and say this was a first tactical step along the way. Hence, a correct policy for the solidarity movement should be to unite as many people as possible for the following platform:

Support the Palestinians’ inalienable right to return home from expulsion, and boycott the apartheid state of Israel.

This platform clarifies the core of the conflict and makes is possible to create a broad united front. The Palestinians’ cause becomes ours in the sense that it confirms equal rights for all regardless of race or religion while at the same time pointing to the reason for the conflict. The platform highlights thus the UN Charter’s membership requirements concerning equal rights for all people. Other justified and significant demands that support the platform are “Tear down the Wall”, “Abolish the Gaza ghetto” and “End the Occupation of the West Bank and the Golan Heights”, and more. These demands can of course, in various contexts, be the platform for different united front activities. If those Jews and Palestinians involved wish to find a provisional two-state solution within the framework of equal rights for all, we may safely leave it to them.

The current policy of the Palestine solidarity movement precipitates the move towards an “Algerian” solution. There is a case for this, but not one I advocate. Particularly because it would mean a step nearer the completion of the on-going genocide of the Palestinians.

Publicerad i Flamman den 7 september 2006.

Terrordådet den 11:e september 2001 när tre byggnader i World Trade Center (WTC) fullständigt kollapsade och Pentagon skadades blev en vändpunkt i amerikansk utrikespolitik. Som på beställning gavs en förevändning för att sjösätta doktrinen “Kampen mot terrorismen med preventiva krig” - i strid med folkrätten - som ny täckmantel för USA:s imperieambitioner. Afghanistan blev första målet och Irak det andra. Nu står eventuellt Iran på tur.

Historien visar liknande exempel på vändpunkter. Japans angrepp på Pearl Harbor, som blev en förevändning för USA att gå med i andra världskriget och senare atombomba Hiroshima och Nagasaki. Eller mordbranden av riksdagshuset i Tyskland, som blev Nazitysklands förevändning för att avskaffa demokratin och terrorisera för nazismen olämpliga medborgare.

“Kampen mot terrorismen” har redan fått långtgående konsekvenser, även för oss i Sverige. Omläggningen av det svenska försvaret har påskyndats från att vara ett “sega gubben försvar”, till att alltmer bli en yrkesarmé för internationella insatser inom ramen för USA:s dominans. Ett Storebrorssamhälle växer snabbt fram för kontroll av medborgarna och traditionellt solidaritetsarbete med folk som försvarar sig mot ockupation kan idag klassas som terrorism. Det finns alltså goda skäl att diskutera 11:e september. I synnerhet här i Sverige, där seriös kritik av Bush-administrationens officiella version hittills har varit obefintlig.

I USA däremot finns det en brokig och växande folkrörelse som ifrågasätter vad som egentligen hände den 11:e september. Den består bland annat av släktingar till omkomna, krigsveteraner, kongressledamöter, vetenskapsmän och tidigare anställda inom underrättelsetjänsten. Artiklar och böcker skrivs, filmer produceras och runt om i landet hålls seminarier och konferenser där 11:e september kritiskt analyseras och diskuteras. Flera opinionsundersökningar visar också på en grundläggande misstro mot den officiella versionen hos den amerikanska befolkningen. Den senaste, gjord av Ohio University och publicerad i augusti 2006, visar att 36% av amerikanerna anser det vara troligt att personer i USA:s regering antingen deltog i attackerna själva eller lät bli att ingripa för att de ville att USA skulle gå i krig i Mellanöstern.

Det bör också påpekas att det framförallt var krav från familjemedlemmar till omkomna som ledde till att en officiell utredningskommission överhuvudtaget tillsattes. Speciellt drivande var the Family Steering Committee. Efter cirka ett års hård kamp med mycket motstånd från Bush-administrationen, tillsattes den så kallade Kean-kommissionen. I slutändan tog den dock bara upp cirka 30 procent av de frågor the Family Steering Committee ställde.

Det mest centrala i de kritiska diskussionerna handlar om WTC-kollapserna och de krigs- och luftförsvarsövningar som pågick dagarna innan och under 11:e september och vilken effekt det senare hade på misslyckandet att ingripa mot de kapade planen. Utöver det diskuteras bland annat omständigheterna kring ramningen av Pentagon, de utpekade flygkaparnas pilotutbildning i USA och den stora ökningen av viss handel på börsen dagarna innan. Och så förstås: cui bono? - 11:e september i vems intresse? Av utrymmesskäl redovisas här ett begränsat urval av de viktigaste invändningarna mot den officiella versionen av vad som hände den där dagen för fem år sedan.

Varför ingrep inte luftförsvaret?

Kean-kommissionen påstår att brister i samarbetet mellan olika myndigheter var orsaken till att luftförsvaret misslyckades.

Kritikerna menar att det sedan länge fanns väl utarbetade rutiner och erfarenhet av avvisning eller oskadliggörande av “vilsekomna” flygplan som skulle ha kunnat förhindra attentaten.

Men just denna dag var inget normalt. Luftförsvaret hos världens mäktigaste militärmakt lyckades inte ingripa när landet angreps. Enligt kritikerna troligast på grund av minst fyra pågående krigs- och luftförsvarsövningar, bland annat med simulerade kapningar. Under de första 100 minuterna av attacken orsakade mängden av felinformation att North East Air Defense Sector (NEADS) - som ansvarar för det drabbade området - “jagade” över ett dussin “kapade” plan. Kean-kommissionen avfärdar denna omständighet som ett betydelselöst sammanträffande.

Hur kunde tvillingtornen kollapsa totalt?

Att det påminde om kontrollerade demoleringar, var det många som tänkte och yttrade när de såg WTC-tornen kollapsa. Något som också TV- och radioreportrar spontant kommenterade i direktsändningarna. Det bör påpekas att tornens kollapser kom som en total överraskning, inte minst för brandförsvaret som därför led stora förluster.

Den officiella förklaringen till dessa demoleringslika kollapser var så kallade pannkaksteorier, som dock inte tar hänsyn till de bärande centrala stålpelarna. Senare officiella versioner hävdar att skadorna från flygplanen och värmen från bränderna försvagade de centrala stålpelarna så mycket att de totalt förlorade sin bärighet.

Frågan om hur den officiella förklaringen skulle kunna vara möjlig med hänsyn till tornens stålkonstruktion och den åverkan som de rammande flygplanen och de efterföljande bränderna åstadkom har utretts av bland andra fysikprofessor Steven E. Jones. Flera omständigheter framhålls av honom och andra kritiker som viktiga skäl till deras slutsats att tornen inte kunde kollapsa, eller kollapsa som de gjorde, enbart på grund av de rammande flygplanen och de efterföljande bränderna. Professor Jones med flera påpekar bland annat att den brand tornen utsattes för inte kan åstadkomma den höga temperatur som krävs för kollaps av stålkonstruktionen och att den smälta metallen, som flera veckor efteråt grävdes fram ur marken, därför måste ha åstadkommits på annat sätt än genom bränderna. Dessutom finns det mängder med vittnesmål som hävdar att en serie sprängningar skett under de delar av tornen som rammats. Sprängningar som kritikerna hävdar är en förutsättning för att tornen kunde kollapsa så snabbt.

Varför rasade en tredje byggnad?

Sju timmar efter att de två tvillingtornen kollapsat, rasade en tredje byggnad (WTC-7)  - som inte blev rammad - på liknande sätt som de två tornen. Den var 47 våningar hög och hade en annan byggnad mellan sig och det närmaste tornet. Om de skador WTC-7 ådrog sig när tornen kollapsade - ett relativt stort “hål” nära marken i ena kortsidans hörn - var orsaken till att byggnaden rasade, så borde den rimligen ha tiltat. Istället för att - som den gjorde - kollapsa i ett närmast perfekt symmetriskt fritt fall, precis som när byggnader medvetet imploderar genom professionellt och omsorgsfullt utplacerade sprängladdningar. Byggnaden innehöll viktiga finansiella institutioner och myndighetsorgan, bland annat den amerikanska säkerhetstjänsten och borgmästarens ledningscentral för krisberedskap. Kean-kommissionen behandlar överhuvudtaget inte WTC-7, medan andra officiella utredningar påstår att byggnaden kollapsade på grund av skadorna den fick när tornen kollapsade. Kritikerna hävdar att det är en omöjlighet och att WTC-7 är toppen på isberget av händelser vilka kräver genuint oberoende utredningar.

I USA skämtar man om att de som tror på den officiella versionen om 11:e september måste vara så kallade slumpteoretiker, eftersom så många sammanträffanden och till synes oförklarliga händelser inträffade just den dagen.

Den 20 augusti 2006

Leif Erlingsson
Samtidsbloggare, Botkyrka

Camilla Ingman-Fulton
Mediekritiker, Umeå

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör, Täby

Källor kan sökas bland annat via:

Scholars for 9/11 Truth. http://st911.org/
9-11 Research. http://911research.wtc7.net/

Källor till artikeln:

The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, Authorized Edition (New York: W. W.Northon, 2004).
http://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf

David Ray Griffin, The 9/11 Commission Report: Omissions and Distortions - A Critique of the Kean-Zelikow Report (Olive Branch Press, an imprint of Interlink Publishing Group, Inc., Northampton, Massachusetts, 2005).

Michael C. Ruppert, Crossing the Rubicon: The Decline of the American Empire at the End of the Age of Oil (New Society Publishers, Gabriola Island, British Columbia, Kanada, 2004).

Paul Thompson, The Terror Timeline: Year by Year, Day by Day, Minute by Minute: A Comprehensive Chronicle of the Road to 9/11 - and America’s Response (ReganBooks, an imprint of HarperCollins Publishers Inc., 2004).

Center for Cooperative Research.
http://cooperativeresearch.org/

Scholars for 9/11 Truth.
http://st911.org/

9-11 Research.
http://911research.wtc7.net/

The Family Steering Committees frågor till Kean-kommissionen.
http://911independentcommission.org/questions.html

9/11 Press for Truth, dokumentär där ‘The Jersey Girls’ berättar sin historia om kampen för att få till stånd en oberoende utredning.
http://911pressfortruth.com/

Konferens om 9-11 i Los Angeles den 25 juni 2006.
http://video.google.com/videoplay?docid=5004704309041471296&q=alex+symposium

Steven E. Jones, Why Indeed Did the WTC Buildings Collapse?
http://www.physics.byu.edu/research/energy/htm7.html

Steven E. Jones, with Wesley Lifferth, Jared Dodson, Jacob Stevenson and Shannon Walch, Experiments with Molten Aluminum.
http://scholarsfor911truth.org/ExptAlMelt.doc

Intervju av den turkiska tidningen Yarin i augusti 2006 publcerad i februari 2007 och på fib.se. Publicerad även på engelska.

Fråga: Israel hävdar att den pågående operationen började på grund av de kidnappade soldaterna och syftar till att befria dem och avväpna Hizbollah. Andra menar att Israel i själva verket omformar Mellanöstern uppbackade av USA och att detta var planerat dessförinnan. Vad är din uppfattning? Vad tror du Israel försöker göra?

Lasse Wilhelmson:
Den tidigare ockupationen av Libanon som började 1982 resulterade i bildandet av Hizbollah, som sedan drev ut ockupanterna år 2000. Hizbollah har tålmodigt skapat en folkligt förankrad politisk, religiös och social rörelse med ett effektivt gerillaförsvar av libanesiskt territorium. De har visat sig vara sanna fosterlandsvänner och antiimperialister. Israel som inte kommer åt Hizbollah militärt eller politiskt har förstört Libanons infrastruktur och terroriserar civilbefolkningen. Med Libanon som exempel vill de visa andra länder i Mellanöstern vad de har att vänta om de inte accepterar ”den starkes rätt”.

Denna mentalitet är en direkt fortsättning på den totala kompromisslöshet som Zeév Jabotinsky presenterade i sin klassiska essä ”The Iron Wall” 1937. Den är ett av de mest brillianta politiska dokument som skrivits och nödvändig läsning för den som vill förstå den rasistiska logik som ligger till grund för brutaliteten i Israels nuvarande agerande.

De mera långsiktiga planerna som Israel nu försöker fullfölja formulerades i Jerusalem 1982 i ”Den sionistiska planen för Mellanöstern”. Denna fick senare en efterföljare i neocons-dokumentet ”A Clean Break” 1996 som presenterades för den dåvarande israeliske utrikesministern Benjamin Nethaniau. Syftet är här att expandera den Judiska staten till minst Jordanfloden, genom att på alla tänkbara sätt skapa kaos och denationalisera omgivande stater i regionen. Men utopin att bli en modellstat för västerländsk kolonialism/imperialism, formulerades redan av sionismens grundare Theodor Hertzl som 1896 skrev ”Judestaten”.

Denna sammansmältning mellan sionismen och den anglo-amerikanska imperialismen fortsätter i neocons utrikespolitiska projekt PNAC (The Project for a New American Century) som först presenterades för Bushadministrationens blivande ledare år 2000. Efter terrordådet den 11 september 2001 fullbordas detta i Bush-administrationens nya imperiedoktrin: ”Kampen mot terrorismen med preventiva krig” – i strid mot folkrätten.

Min slutsats är därför att varken Hizbollah eller för den delen Hamas, är Israels eller USA:s primära mål. Fokuseringen på dessa så kallade terroristorganisationer är bara en ursäkt för att förstöra Libanon och fullfölja fördrivningen av så många palestinier som möjligt från området mellan Medelhavet och Jordanfloden, vilket man än så länge lyckats ganska bra med.

Fråga: En del säger att Israels huvudmål egentligen är Iran och Syrien på sikt, men att innan de elimineras det är nödvändigt att eliminera Hizbollah för att få rörelsefrihet. Tror du det är möjligt att Israel kan attackera Iran och Syrien? Vad händer då?

LW:
Israel, samt den judiska lobbyn och neocons i USA har sedan flera år en attack på Iran högst upp på sin dagordning. Bush-administrationen gav redan förra sommaren Israel klartecken, genom att säga att man inte tänker hindra dem. Vi får inte glömma att Israel redan tidigare själv bombat Irak 1981. Helst vill naturligtvis Israel att USA gör jobbet åt dem, med NATO:s och EU:s medverkan. Syrien saknar för närvarande en folkligt förankrad militär och politisk kraft och är med sitt traditionella försvar ett lätt byte för Israel. Dessutom finns nu Libanon som varnande exempel och sedan tidigare Egypten. Detta talar för att Syrien kommer att förhålla sig passiv och att Israel möjligen tillvidare lämnar dem därhän.

Ett angrepp på Iran medför dock en politisk kostnad och hur mycket var och en skall betala är nu föremål för en intern uppgörelse inom den västerländska imperialismen. Iran är för närvarande den ”påle i köttet” som måste bort. Många hävdar att det tredje världskriget redan startat. Det är möjligt att ett angrepp på Iran kan bli den definitiva bekräftelsen på detta. Om inte Hizbollahs militära och politiska framgångar, Hamas politiska framgångar och motståndet i Irak och Afganistan ytterligare försvagar neocons grepp om Vita Huset och leder till ökade motsättningar inom den västerländska imperialismen. Å andra sidan är en tiger som farligast när den är sårad. Det gäller även den imperialistiska papperstigern. Jag skulle inte bli förvånad om ett nytt 9-11 i så fall iscensätts som förevändning för ett kärnvapenangrepp på Iran. Effekterna av ett sådant angrepp kan skapa en revolutionär situation i hela regionen – tack vare Hizbollahs redan historiska exempel.

Fråga: Israels bombningar i Libanon och civila offer orsakade antiisraeliska känslor. Om Israel vill ha säkerhet för sig och sina medborgar varför skapar man på detta sätt fler fiender? Hur ser du på det?

LW:
Det vore konstigt om Israels kriminella handlingar inte skulle leda till ett minskat stöd för den rasistiska apartheidstaten och därmed även för dess judiska medborgare. Men denna koloniala kvarleva kommer förr eller senare att upplösas så som skedde med tidigare Sydafrika. Judarna i Israel borde lära av Boerna i Sydafrika och avskaffa sig själva som herrefolk. Det är dock deras val och samtidigt deras enda chans till överlevnad i fred med sina grannar. Tragiskt nog förstår de inte sitt eget bästa, förblindade som de är av sin egen herrefolksmentalitet.

Fråga: Dessa händelser grumlar skiljelinjen mellan sionism och “att bara vara jude”. Tror du denna sammanblandning i längden är farlig för israelernas bästa? Vi vet ju att det finns många i Israel som verkligen är upprörda över allt det som händer och är emot hökarna. När kommer de att kunna styra landet i en mer moderat förhandlingsinriktad väg?

LW:
Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av den judiska religionen, som genom sina judiska församlingar ser den som en positiv förnyelse. I Israel är religion och politik sedan länge sammansmälta. Den enda judiska organisation som aktivt motarbetar sionismens ockupation av judendomen är Neture Karta, som på ortodox religiös grund bränner israeliska flaggor i sina demonstrationer i USA. Politiskt har de dock en marginell betydelse. Så länge judarna i diasporan och i Israel inte bryter med den judiska staten - sionismens mål - är de medansvariga för denna sammanblandning som riskerar att leda till en katastrof för dem själva. Den israeliska ”vänstern” och ”fredsrörelsen” domineras även den av sionismen. De vill leva i fred i sin judiska stat med palestinierna i en egen inmurad pseudostat på de återstående tio procenten av ursprungliga Palestina. Och få internationellt erkännande av de 90 procent som redan är stulet. Det kan aldrig vara en väg till fred. Enligt min mening saknar det konstitutions- och gränslösa Israel legitimitet.

Fråga: En del kretsar menar att det nazistregimen gjorde mot judarna årtionden tillbaks, nu görs mot palestinierna av Israels regering. Gör denna jämförelse dig ledsen? Hur känner du? Kan du se något reelt i detta?

LW:
Ideologiskt finns det stor överensstämmelse mellan nazismen/fascismen och sionismen, vilket jag visat i min artikel ”Israel och sionismen” 2004. Och visst kan man göra liknelser mellan till exempel judarnas uppror i Warzawas getto och palestiniernas motstånd i Gazaremsan, som både är en historisk ironi och en mänsklig tragedi. Men det räcker mer än väl att kritisera Israels politik på dess egna meriter. De har lyckats överträffa apartheidregimen i det tidigare Sydafrika när det gäller etnisk rensning, liksom regimen i nazityskland när det gäller att förstöra livsbetingelserna för folken i sitt eget närområde. Jämförelsen är därför inte helt korrekt, då den utfaller till Israels nackdel. Detta gör mig mycket nedstämd, med tanke på alla de som drabbas av Israels illdåd.

Fråga: Vad måste göras för att säkerställa en beständig fred? Vad borde Israel göra? Vad borde Amerika göra? Vad borde den arab-islamska världen göra? Och vad kan Turkiet göra i detta avseende, som tycks vara angelägen att spela någon slags medlare?

LW:
Israel måste omvandlas till en stat där alla medborgare har samma rättigheter oavsett etnisk eller religiös tillhörighet och de palestinska flyktingarna måste få komma hem. Detta är nyckeln till fred i hela Mellanöstern och troligen mer än så. Detta borde fredsvännerna i Israel kämpa för tillsammans med palestinier, på liknande sätt som ANC tidigare gjorde i Sydafrika. Amerika bör inrikta sig på en politik som gynnar deras eget folk snarare än Israel och sluta med att terrorisera världen med sina imperialistiska krig. Den arab-muslimska världen bör följa Hizbollahs beundransvärda exempel, innan det blir för sent.

Turkiet bör bryta med NATO och föra en alliansfri neutralitetspolitik, som Sverige gjorde tidigare. Då fungerade vi som en viktig brygga mellan Västvärlden och den så kallade tredje världen. Sveriges internationella roll härvidlag har sorgligt nog, efter mordet på förre premiärminister Olof Palme, successivt ersatts av en knähundspolitik inför USA. En liknande utrikespolitik som Palmes skulle definitivt underlätta en eventuell Turkisk medlarroll. Det borde prioriteras före ett medlemskap i det imperialistiska EU, som kommer att isolera Turkiet från den muslimska världen. Detta är ett vägval som det är möjligt att skapa en bred folklig enhet kring.

Interview by Yarin magazine of Turkey, august 2006.

Question: What are the goals of Israel in its war on Lebanon? What do you think Israel is trying to do?

Lasse Wilhelmson: The earlier occupation following the 1982 invasion of Lebanon resulted in the forming of Hezbollah. Later, in 2000, the occupant was ejected by Hezbollah. Hezbollah has patiently created a popularly moored political, religious and social movement, with an effective guerilla defense of Lebanese territory. They have proved themselves true patriots and anti-imperialists. Israel, unable to directly get at Hezbollah militarily or politically, have destroyed the infrastructure of Lebanon and is terrorizing the civilian population. With Lebanon as the intimidating example, Israel wishes to show other countries in the Middle East what they can expect unless they accept that “Might makes right”.

This mentality is a direct continuation of the absolute lack of compromise as presented by Zeév Jabotinsky in his classic essay “The Iron Wall” from 1937. It is one of the most brilliant political documents ever written, and necessary reading for anyone wishing to comprehend the racist logic behind the brutality of the state of Israel’s current politics.

The long-term goals that Israel now are trying to bring about was formulated in Jerusalem in 1982 as “The Zionist plan for the Middle East”. This was later followed by the Neocon document “A Clean Break” in 1996, which was presented to then-Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu. The purpose here is to expand the Jewish state at least to the Jordan River. The means are to create all kinds of chaos and to denationalize surrounding states in the region. But the utopia, to become a model state for western colonialism/imperialism, was formulated already by the founder of Zionism, Theodor Herzl, who in 1896 wrote “The Jewish State”.

This merging of Zionism and Anglo-American imperialism continues in the Neocons’ foreign policy project PNAC (The Project for a New American Century), which was first presented to the leaders of the Bush administration in 2000. Following the terrorist attacks of September 11, 2001, this culminated in the new imperial doctrine of the Bush administration: “The fight against terrorism using preemptive war” — contrary to International Law.

My conclusion therefore is that neither Hizbollah, nor for that matter Hamas, are the primary targets for Israel or for the USA. Their focus on so called terror organizations is just an excuse, in order to be able to destroy Lebanon and complete the expulsion of as many Palestinians as possible from the area between the Mediterranean Sea and the river Jordan. Something that have so far been fairly successful.

Q: is such a possibility that Israel may attack Iran and Syria? What could happen then?

LW: Israel, the Jewish lobby and the Neocons in the USA have for years had an attack on Iran on the top of their agenda. The Bush administration gave Israel a go-ahead already last summer, by saying that they didn’t intend to stop them. We must not forget that Israel itself have already bombed Iraq once before, in 1981. Israel would of course prefer that the USA do the job for them, with the cooperation from NATO and the EU. Syria presently lacks a popularly supported military and political power, and is with its traditional defense an easy prey for Israel. Furthermore there is now also Lebanon as a warning example, and since earlier, Egypt. This suggests that Syria will remain passive and that Israel will possibly for the time being leave them alone.

An attack on Iran will, however, carry a political cost, the distribution of which is now a matter of an internal showdown within western imperialism. Iran is currently the “thorn in the flesh” that must go away. Many argue that the third world war has already started. The definite confirmation of this could be an attack on Iran. This unless Hizbollah’s military and political successes, Hamas’ political successes and the resistance in Iraq and Afghanistan further weakens the Neocons’ grip on the White House and lead to increasing disagreements within western imperialism. On the other hand, a tiger is at its most dangerous when wounded. That applies also to the imperial paper-tiger. I wouldn’t be surprised if a new 9-11 in such a case is staged as a pretext for a nuclear attack on Iran. The effects of such an attack may create a revolutionary situation in the whole region — thanks to Hizbollah’s already historical example.

Q: Israel’s mass killings in Lebanon caused rise of anti-Israeli feelings. If Israel wants to secure itself and its citizens, why does it just increase the numbers of Israel’s enemies?

LW: It would be odd if the criminal acts of Israel would not cause a diminished support for the racist apartheid state, and thereby also for its Jewish citizens. But this colonial remnant will sooner or later dissolve, as happened with the former regime in South Africa. The Jews in Israel need to learn from the Afrikaners of South Africa and stop regarding themselves as belonging to the Master Race. That is, however, up to them, and at the same time their only chance to live in peace with their neighbors. Tragically, they do not understand their own good, blinded as they are by their own Master Race mentality.

Q: All these developments blur the line between Zionism and ‘just being an Jewish.’ Do you find this overlapping dangerous for the good of Israeli people in the long run? There are many segment in Israeli society who are upset with events. When will they be able to direct the country to a more moderate, pro-negotiation-concession way?

LW: Zionism, through its Jewish congregations, is the dominant interpretation of Judaism today, They regard Zionism as a positive revitalization of Judaism. In Israel, politics and religion are merged together. The only Jewish organization that is actively working against the Zionist occupation of Judaism is Neturei Karta. On orthodox religious grounds they burn Israeli flags at their demonstrations. Politically, however, their impact is marginal. As long as the Jews in the diaspora and in Israel do not break with the Jewish state and the goal of Zionism, they are co-responsible for this muddying, which may lead to a disaster for them. The Israeli “left” and the “peace-movement” are also dominated by Zionism. They wish to live in peace in their Jewish state with the Palestinians in their own walled-in pseudo-state on the remaining ten percent of the original Palestine. And receive international recognition of the 90 percent that has already been stolen. This can never be a road to peace. In my opinion, today’s Israel without a constitution and without fixed borders, lacks legitimacy.

Q: Some people say: What Nazi regime had done to Jews decades ago is now being done to Palestinian’s by Israeli government. Does this comparison make you sorry?

LW: Ideologically there is a large correspondence between Nazism/Fascism and Zionism, something I showed in my article “Zionism ­ More Than Traditional Colonialism and Apartheid” in 2004. And certainly one can draw parallels between for example the Warsaw ghetto uprising and the Palestinian resistance in the Gaza Strip, something that is at the same time a historical irony and a human tragedy. But it’s more than enough to criticize Israel’s policy on its own merits. It has managed to surpass the former apartheid regime of South Africa, when it comes to ethnic cleansing, and even the regime in Nazi Germany, when it comes to destroying the life conditions of the peoples in its own neighbourhood. The comparison is therefore to Israel’s disadvantage. This makes me very sad, on account of all those afflicted by Israel’s atrocities.

Q: What should be done to secure an ever-lasting peace? What should Israel do? What should America do? What should Arab-Islam world do? And what can Turkey do, which seems to be eager to play a kind of mediator?

LW: Israel must be transformed into a state where every citizen has the same rights irrespective of ethnical or religious affiliation, and the Palestinian refugees must be allowed to come home. This is the key to peace in the whole of the Middle East, and likely more than that. Friends of peace in Israel need to fight for this together with Palestinians, similar to what ANC earlier did in South Africa. The United States should adopt a policy that is good for their own people rather than for Israel, and stop terrorizing the world with its imperialistic wars. The Arab-Muslim world needs to follow Hezbollah’s admirable example, before it’s too late.

Turkey should break with NATO and conduct an alliance-free neutrality politics, like Sweden earlier did. Back then we worked as an important bridge between the Western world and the so called Third World. Sweden’s international role in this respect has sadly, following the murder of Prime Minister Olof Palme, gradually been replaced by a lapdog policy towards the USA. A foreign policy similar to Palme’s would definitely further a possible Turkish mediator role. This ought to be prioritized before a membership in the imperialistic EU, that will isolate Turkey from the Muslim world. This is a path behind which it is possible to create a wide popular unity.

Publicerad i Flamman juli 2006.

Vid sitt besök i Vita Huset här om dagen, upprepade Israels premiärminister Olmert kravet att ”Hamasregeringen skall erkänna Israels rätt att existera som judisk stat och avväpna terroristgrupperna”. Nu försöker det så kallade världssamfundet tvinga palestinierna till detta genom utsvältning.

Varför skall Hamasregeringen erkänna den judiska stat som tillkommit genom etnisk rensning av palestinier och som vägrar de fördrivna deras av FN fastslagna rätt att återvända?

Varför skall palestinierna avväpnas sina handeldvapen, med vilka de försvarar de återstående 10 procenten av sitt land? Men inte Israel som har en modern armé med kärnvapen och har stulit nästan hela Palestina?

Varför skall palestinierna bojkottas som är offer för allvarliga och upprepade brott mot folkrätten, men inte Israel som är brottslingen?

Försvar mot ockupation är garanterad i folkrätten. Anfallskrig, ockupation och etnisk rensning strider mot folkrätten. Den judiska staten Israel saknar legitimitet. Inget land kan erkänna dess ”rätt att existera”, eftersom den saknar konstitution och fastlagda gränser. Detta krav är det man nu ställer på Hamasregeringen, som endast är valda representanter för de ockuperade palestinierna i de återstående reservaten. Alla krav som nu ställs på Hamas borde i stället ställas på Israel. Det så kallade världssamfundets hyckleri i denna konflikt är lika expanderande och gränslöst som Israel.

Att Israel och USA utplånar Palestina från kartan är måhända i deras intresse. Men varför måste EU och Sverige medverka i detta?

Sveriges utrikesminister Jan Eliasson sa i Ekots lördagsintervju 20/5 bl a att ”Hamas måste erkänna Israel”, trots att detta saknar stöd i folkrätten. Vad kommer han att säga om Sverige ockuperas?

Täby den 29 juni 2006

Lasse Wilhelmson

Publicerad i Sundsvalls tidning i maj 2006 och en mängd andra ställen.

I tidningar och radio/tv får vi veta att Iran måste bombas (med kärnvapen?) för att de misstänks vilja skaffa kärnvapen, som de ännu inte har. Israel som sedan länge har kärnvapen bombade Irak1981, av samma skäl. De säger att om inte USA gör jobbet denna gång, så skall de göra det själva - igen. Och Bush han säger inte nej. Indien och Pakistan har också kärnvapen. Och USA, som nu ”demokratiserar” Irak genom ockupation och massförstörelse av städer.

Palestinierna har blivit bestulna på sitt land och fördrivna flyktingar finns spridda i läger sedan nästan 60 år. USA, EU och Israel har nu bestämt att de skall svältas till slutgiltig underkastelse i de återstående 10 procenten av ursprungliga Palestina. Varför, jo de vägrar att erkänna den starkes rätt – med stöd av folkrätten.

I Sverige och annorstädes införs Storebrorssamhällen för att kontrollera medborgarna. I synnerhet dem som stödjer motstånd mot ockupation. Vilka är det? Jo, det är vi som vill vända världen rätt!

Ensam hörs en röst som försvarar folkrättens principer och kritiserar Sveriges knähundspolitik mot USA. Sverker Åström – måtte du leva i hundra år till.

Täby i maj 2006

Lasse Wilhelmson

Interviewed by Lasse Wilhelmson, January 2006

Gilad Atzmon was born in Israel and grew up in a secular Jewish home. He did his military service during the war on Lebanon in 1982, which became the turning point that made him sceptical of Zionism and Israel’s politics. Ten years later he emigrated to London with a one-way ticket. After finishing his philosophy studies, he chose music over an academic carrier. His album Exile was awarded BBC’s “Best Jazz Album of the Year.” His own multicultural group is called The Orient House Ensemble. Atzmon has written two books which together have been translated into 17 languages (A Guide to the Perplexed and My One and Only Love) and a number of articles that openly criticise Zionism and “Jewish identity” from an ideological and philosophical perspective. Atzmon’s books, articles and music are available on his website http://www.gilad.co.uk

Lasse Wilhelmson: Why did you leave Israel and will you ever return?

Gilad Atzmon: I eventually managed to realise that living in Israel as a Hebraic subject means nothing but taking part in the colonisation of Palestine. I decided not to be a colonialist. I do not have any plans to come back.

LW: Not even if the Jewish state is dismantled and replaced by a democracy for all its citizens?

GA: This would be a major progress and yet, I do not see the Israeli Jews moving towards such a solution. And besides, I am not a Jew but rather a Hebrew speaking Palestinian.

LW: How would you describe yourself? Who is Gilad Atzmon?

GA: I am a jazz musician, I aim to reinvent myself on a daily basis. Obviously this is a big task and I fail most of the time. Anyhow, the fact that I am a jazz musician means as well that I do not take any political assumption very seriously.

LW: Not even the good ones? And what about your own assumptions?

GA: How would I know what good assumptions are? I obviously spend most of my time criticising and revising my own assumptions. I think that this is what `thinking’ is all about, any other forms of thinking should be titled as acceptance or even approval.

LW: What is it that you want to achieve with your music and your writing, and how do these two different art forms affect each other?

GA: I do believe that beauty can make a change or at least introduce one. In my previous album Exile I tried to expose the hypocritical nature of Jewish and Israeli culture and mindset. I tried to once again raise the question: `how come yesterday’s sufferers have turned into today’s oppressors?’. In my writings I do very much the same, I try to deconstruct the Zio thinking mode as well as Western righteous discourse.

LW: And what about those who think your kind of beauty is ugly?

GA: I think that I should have been more accurate, I don’t claim to produce beauty, I aim towards beauty. I do my very best, whether my music is great or not is down to others to judge. Some people love my music, some don’t. It is pretty natural. Astonishingly enough, some of those who really hate me still insist that I can play the saxophone. I would expect them to say about me: not only is he an idiot, he can’t even play the sax.

LW: Well, I thought about the beauty also of your writings…

GA: As far as my writings are concerned, I would divide them into two categories: the fictional and the critical. The fictional is very much like music or any other form of art, it is significant as long as it is aesthetically stimulating. My critical writings are there to provoke some thoughts. Beauty is only secondary here, at least from my point of view.

LW: You appear to be a very controversial person, who leaves no one unaffected. Why is that?

GA: Interesting! I think that I always start by ridiculing myself. In my first and second book I did deconstruct my own identity, an ex Zio male. Apparently, by doing that I touched a Jewish nerve. I learn to live with it, they rather prefer to crucify me. This was always their method, nothing changed.

LW: So, those who accuse you of being a “self-hater” are in a way right?

GA: It took me some time to acknowledge it. It was only after re-visiting Weininger’s Sex and Character I realised that this is the hidden secret behind Jewish dissident writing.

LW: Could you please elaborate on that a bit more?

GA: “People love in others the qualities they would like to have but do not actually have in any great degree. So we hate in others only what we do not wish to be, and what notwithstanding we are in part. We hate only qualities to which we approximate, but which we recognise first in other persons… Thus, the fact is explained that the bitterest anti-Semites are to be found amongst the Jews themselves” (Weininger, Sex and Character, p. 304).

Clearly, some Jews are opposing what they despise within themselves. This tendency is often called anti-Semitism. But Weininger is taking it further. As we all know Jews are not alone. Some non-Jews find the Jewish tendencies within themselves: “even Richard Wagner, the Bitterest anti-Semite cannot be held free of accretion of Jewishness even in his art” (Weininger, p. 305). Thus, I would allow myself to argue that for Weininger, Jewishness isn’t a racial category at all. It is clearly a mindset which some of us possess and a very few of us try to oppose. In other words, the Jewish self-hating is so crucial in the development of critical thinking.

LW: And what is this “Jewish mindset” all about?

GA: I think that if we are really looking for one word I would suggest supremacy. Supremacy is obviously the outcome of a misinterpretation of the Judaic notion of chosenness. While Orthodox Jews regard being chosen as a moral duty, the more secularised forms of Judaism tend to regard chosenness as an inborn gift.

LW: Of all your writings, which one has caused the biggest excitement and why?

GA: Hard to say. Probably the one about The Protocols of the Elders of Zion. I argue there that with the current state of Jewish (political and economical) power, the debate concerning the truthfulness of the protocols is meaningless. I think that I may suffer as well because I refuse to denounce Israel Shamir and Paul Eisen. I find them both intellectually crucial and genuine voices. Current Jewish left politics is mainly concerned with putting people in the right boxes. Boxing and demarcation is indeed a Talmudic intellectual obsession. It is all about the definition of the Kosher and the taref. Unfortunately, I find it rather boring. I just can’t join in. Not only do I argue that Shamir and Eisen are Kosher, I insist that their critical spirit is the ultimate embodiment of the Judaic tradition of critical thinking.

LW: There is another taboo, the one about the Holocaust. What is your opinion on that?

GA: This seems to be my next war, it is a very complicated subject. I am just completing a very long text about the subject. First, I do not buy the official H narrative, it is full of discrepancies. Second, I am totally convinced that it isn’t a Zio narrative. I pool a major blame on the Anglo Americans. I think that the H has become the essence of post war liberal democratic nonsense. As you know the title of my last album is musiK ­ RE-ARRANGING THE 20th CENTURY….

LW: So the post war imperialists created the H narrative to be able to use Zionism ideologically and the Jews as a scapegoat?

GA: In fact it is more complicated. It is the use of personal narrative that is crucial for the liberal democrat discourse. Allocating the singular subject in the midst of liberal discourse. Basically it is Auschwitz that allows the Anglo American to kill in the name of democracy.

LW: Many would probably find it strange that anti-Zionist Jews have demonstrated against you when you’ve lectured, even though you consider yourself an anti-Zionist and call for equal rights for all in Israel/Palestine. How do you explain this?

GA: You know Lasse, I thought about it lately. I am not so sure whether I am an `anti-Zionist’ anymore, to be an anti-Zionist is to give Zionism too much credit. Zionism, like racism, is basically a human weakness. It isn’t right to an `anti human-weakness’. In the first half of the 20th century Zionism was a marginal movement amongst Jews, now this weakness became the voice of Jewish people. Indeed this is rather alarming.

Anyhow, to your question, the answer is pretty simple. I argue that people who act politically under the Jewish banner are basically Zionists. They obviously oppose me because I exposed this very flaw in their worldview.

I argue as well that if Zionism is indeed as bad as they admit than we should rather oppose it as human beings rather than as Jews.

LW: Even ALL of those who call themselves Jews against Zionism and alike?

GA: Actually I have no problem with Jewish Orthodox rejection of Zionism. As long as one fights Zionism with Judaism, one’s Jewishness is essential and makes sense.

LW: And what about the Marxist Jews against Zionism?

GA: They are either bad news or just slightly idiotic. If they are indeed truly Marxists then they are supposed to endorse working class politics… in other words, they are supposed to be atheists, they are supposed to abandon their ethnic or racial origin or at least not to capitalise on it… We should ask ourselves how come Marxist Jews are adopting such a racially oriented political argumentation. The answer is simple, they are either `national socialists’ i.e. Zionists, or simply ignorant (in most cases they are both). In a few debates I had with those strange Marxists through the years I have come across two unique arguments:

1. It is Hitler rather than Moses who made us into Jews. This argument is obviously silly: a) Hitler has been dead for more than six decades; b) the Marxist Jew admits being a non-authentic being, it isn’t he who is Jewish, it is a title that is imposed on him by the Other.

2. Jewishness is a cultural heritage (the Bund). I would then ask what is the Jewish cultural heritage, once you filter out the religious content you are left with chicken soup and a few dirty jokes. My answer is pretty simple: yes indeed, chicken soup is a cultural asset and yet it is far from being a political argument. For instance supporting the Palestinian resistance in the name of chicken soup is far from being a winning political argument.

LW: The rumour is that you are now a Christian. Would this make you a Christian Jew?

GA: I don’t know what Christian Jew means. I am not a Jew, I am an ex-Jew. I was born a Jew but I left it behind. Being raised as a secular Jew in Israel, I am familiar with the Judeo-centric worldview and I am good in criticising it. Anyhow, re my Christian faith: yes, I am fascinated by Christ’s lesson. I am slightly less overwhelmed by the Church. So I follow Christ in my very own way.

LW: What is your view on the political situation in today’s Israel? Is it possible to change Israel from the inside, or is the first step to put an end to the support from the U.S. and the Diaspora Jews?

GA: Very complicated question. Israel is a divided society. I do not see much chance for a change as long as the Euro-centric Ashkenazi Jewish philosophy is defining the political tone. The Ashkenazi philosophy, both religious and secular, is supremacist to the bone. On the other hand, I tend to believe that the Arab Jews who happen to be the majority of Israeli Jews will eventually make peace with their Arab brothers sooner or later. I tend to believe that Amir Peretz is the first crack in the Ashkenazi hegemony. Days will tell whether I am right…

LW: How do you get in touch with “The Human” nerve in the Israeli colonialist mindset?

GA: I am not so sure whether I understood the question.

LW: Well, frankly, how do you change the Jewish colonialists?

GA: You don’t, you let them be defeated by their own doomed philosophy. The big problem is that their philosophy is now the voice of the west.

LW: Which of your articles would you recommend to someone who has never heard of you?

GA: Probably the interview with Manuel Talens and the The 3rd Category and the Palestinian Solidarity Movement, it was translated recently into Swedish.

LW: I thought you disliked being placed in boxes, and now you recommend your article on “the 3rd category” Jew? Isn’t that boxing?

GA: Good one. To start with I am not putting people in boxes, I deal with categories, but your question is in place. This is exactly were I need Weininger on my side. It is exactly the Jew in me that is destructive to the Jewish and Zionist cause. In general, the list of great Jews that we all love so much or just love to love includes Christ, Marx, Spinoza, Adorno, etc. They are all doing the same thing: They apply their Jewish humanitarian insight against their Jewish heritage. Christ may have invented it, Marx wrote about it in The Jewish Question and Adorno exposed the Judeo-centric cultural industry. My method is similar, I tell my ex brothers, `you like to put people into boxes (self-hating, anti-Semite, Holocaust denier, etc.)’, fine with me, let’s see what happens when we put you into boxes. Basically I use the Zio tactics against the Zios. And again in this paper I was boxing like a proper Jew. There is an old saying: `you can get the man out of Israel but you can’t get Israel out of the man’. I certainly left Israel physically yet, I am properly trained in Israeli, Zionist and Jewish thinking methods.

LW: When will we see you in Sweden?

GA: Once I am invited I will be delighted to perform there.

LW: Both as a musician and a writer?

GA: For sure.

LW: Thank you Gilad!

GA: My entire pleasure. Peace

Lasse Wilhelmson lives in Stockholm, Sweden and lived in Israel for a couple of years in the early 1960’s.

Publicerad 9 Fib kulturfront nr 3/2006 och på engelska.

Intervjuad av Lasse Wilhelmson i januari 2006.
Atzmons böcker, artiklar och musik finns på hans hemsida http://www.gilad.co.uk/

Gilad Atzmon är född i Israel och uppväxt i ett sekulärt judiskt hem. Han gjorde sin militärtjänst under Libanonkriget 1982, vilket blev den vändpunkt som gjorde honom skeptisk till sionism och Israels politik. Tio år senare utvandrade han till England med enkelbiljett. Efter avslutade filosofistudier valde han musiken framför en akademisk karriär. Hans förra album EXILE fick BBCs pris som ”Årets bästa album”. Hans egen mångkulturella grupp heter ”The Orient House Ensemble”. Atzmon har skrivit två böcker som tillsammans är översatta till 17 språk (A Guide to the Perplexed och My One and Only Love) och ett stort antal artiklar som främst kritiserar sionism och ”judisk identitet” ur ett ideologiskt och filosofiskt perspektiv.

LW: Varför lämnade du Israel och kommer du någonsin att återvända?
GA: Efterhand kom jag till insikt om att bo i Israel som enskild Hebré bidrar till koloniseringen av Palestina. Jag bestämde mig för att inte vara en kolonisatör. Jag har inga planer på att återvända.

LW: Inte ens om den judiska staten upplöses och ersätts med en demokrati för alla sina medborgare?
GA: Det vore ett stort framsteg, men jag kan inte se några tecken på att de israeliska judarna söker en sådan lösning. Dessutom är jag inte jude, utan snarare en palestinier som talar hebreiska.

LW: Hur skulle du beskriva dig själv? Vem är Gilad Atzmon?
GA: Jag är en jazzmusiker med målet att dagligen återskapa mig själv. Självklart en stor uppgift och jag misslyckas för det mesta. Hursomhelst, att jag är jazzmusiker innebär också att jag inte tar politiska antaganden särskilt allvarligt.

LW: Inte ens de som är bra? Och hur är det med dina egna antaganden?
GA: Hur skulle man kunna veta vilka antaganden som är bra? Jag tillbringar större delen av min tid med att kritisera och revidera mina egna antaganden. Jag tror att det är vad “tänkande” handlar om, alla andra former av tänkande borde kallas för acceptans eller till och med samtycke.

LW: Vad vill du med din musik och ditt skrivande, och hur påverkar de varandra?
GA: Jag tror verkligen att skönhet kan förändra, eller åtminstone påbörja en förändring. I mitt förra album Exile, försökte jag blottlägga den hycklande naturen i judisk och israelisk kultur och mentalitet. Jag försökte än en gång ställa frågan: Hur kan gårdagens offer förvandlas till dagens förtryckare? När jag skriver gör jag samma sak, jag försöker plocka isär det sionistiska tänkesättet och den västerländska diskursen om rättvisa.

LW: Du verkar vara en mycket kontroversiell person, som inte lämnar någon oberörd. Vad beror det på?
GA: Intressant! Jag tror att jag alltid börjar med att förlöjliga mig själv. I min första och andra bok plockade jag isär min egen identitet, som en före detta sionistisk man. Där trampade jag uppenbarligen på en öm judisk tå, som jag lär mig att leva med, men som de trakasserar mig för. Så har de alltid gjort, det är ingenting nytt.

LW: Så, de som anklagar dig för att vara en “självhatare” har på sätt och vis rätt?
GA: Det tog tid att erkänna det. Det var först efter att jag återbesökte Weiningers “Sex and Character” som jag insåg att detta är den dolda hemligheten bakom judiskt dissidentförfattande.

LW: Skulle du kunna utveckla det lite mer?
GA: “Människor älskar hos andra de egenskaper som de själva skulle vilja ha, men faktiskt till stor del inte har. Därför hatar vi hos andra bara det som vi inte önskar vara och som vi trots allt delvis är. Vi hatar bara egenskaper som vi har nära, men som vi först förstår hos andra personer… På så sätt förklaras det faktum att de bittraste antisemiterna finns bland judar” (Weininger, Sex and Character, sid 304)
Helt klart opponerar sig vissa judar mot det som de föraktar bland sig själva. Denna tendens kallas ofta för antisemitism. Men Weininger går längre än så. Som vi alla vet är judar inte ensamma. En del icke-judar hittar judiska tendenser inom sig själva.

“Till och med Richard Wagner, den bittraste antisemiten, kan inte frånkännas tilltagande judiskhet även i sin konst“ (Weininger, sid 305).

Jag tillåter mig således att hävda, att för Weininger är judiskhet inte alls en raskategori. Det är uppenbarligen en mentalitet som en del av oss har, men mycket få av oss försöker motstå. Med andra ord är det judiska självhatet centralt i utvecklingen av kritiskt tänkande.

LW: Och vad består denna “judiska mentalitet” av?
GA: Jag tror att om vi verkligen letar efter ett ord, så föreslår jag överlägsenhet. Överlägsenhet är uppenbarligen resultatet av en feltolkning av den judiska föreställningen om utvaldhet. Medan ortodoxa judar ser utvaldheten som moraliskt förpliktigande, tenderar mera sekulariserade former av judendom att betrakta utvaldheten som en medfödd gåva.

LW: Vad av det du skrivit har lett till störst uppståndelse och varför?
GA: Svårt att säga. Antagligen artikeln om Sion Vises protokoll. Jag hävdar där att med nuvarande läge med judisk makt, ekonomiskt och politiskt, så är debatten om protokollens sanningshalt meningslös.

LW: Det finns ett annat tabu, det om Förintelsen. Hur ser du på det?
GA: Detta tycks bli min nästa strid, det är ett mycket komplicerat ämne. Till att börja med köper jag inte den officiella bilden av Förintelsen, som är full av motsägelser. Jag helt övertygad om att det inte är en sionistisk bild. Jag lägger den största skulden på Angloamerikanerna. Jag anser att Förintelsen har blivit kärnan i efterkrigstidens liberala demokratiska nonsens. Som du vet är titeln på mitt senaste album musiK -RE ARRANGING THE 20th CENTURY.

LW: Menar du att efterkrigstidens imperialister skapade den rådande bilden av Förintelsen för att kunna använda sionismen ideologiskt och judarna som syndabock?
GA: I själva verket är det mer komplicerat. Det är användandet av den personliga berättelsen som är avgörande för den liberaldemokratiska diskursen. Auschwitz är grundförutsättningen för att Angloamerikanarna tillåts döda i demokratins namn.

LW: Många tycker förmodligen att det är konstigt att judar som är antisionister har demonstrerat mot dina föreläsningar, trots att du anser dig själv vara antisionist och förespråkar lika rättigheter för alla i Israel/Palestina. Hur kommer det sig?
GA: Vet du vad Lasse, jag tänkte på detta nyligen. Jag är inte säker på om jag är en ”antisionist” längre. Att vara antisionist är att ge sionismen för stort erkännande. Sionism liksom rasism är i grunden en mänsklig svaghet. Det känns inte rätt att vara mot en “antimänsklig svaghet”. Under den första hälften av 1900-talet var sionismen en marginell rörelse bland judar. Nu har denna svaghet blivit det judiska folkets röst. Det är sannerligen ganska skrämmande.

Men för att återgå till din fråga. Svaret är ganska enkelt. Jag hävdar att de som driver politik under judiskt baner i grund och botten är sionister. Det är klart att de opponerar sig mot mig eftersom jag har avslöjat denna skavank i deras världsbild. Vidare hävdar jag att om sionism är så hemsk som de säger, så borde vi snarare bekämpa den i egenskap av människor än som judar.

LW: Gäller det alla som kallar sig “judar mot sionismen” och liknande?
GA: I själva verket har jag inga invändningar mot ortodoxa judars avvisande av sionism. Så länge man bekämpar sionism med judendom är ens judiskhet äkta och begriplig.

LW: Och vad med det marxistiska ”Judar mot sionismen”?
GA: De är antingen ett dåligt skämt, eller bara någonting löjligt. Om de verkligen vore sanna marxister borde de ta till sig arbetarklassens politik. Med andra ord borde de vara ateister, avstå från sitt etniska eller rasmässiga ursprung, eller åtminstone inte använda sig av det. Vi bör fråga oss varför marxistiska judar tar till sig en sådan rasistiskt orienterad politisk argumentation. Svaret är enkelt. De är antingen “nationalsocialister” det vill säga sionister, eller bara obildade. För det mesta är de både och. I de debatter jag haft med dessa konstiga marxister under åren, har jag mött två unika argument:

1. Det är Hitler snarare än Moses som har gjort oss till judar. Detta argument är uppenbart dumt eftersom a) Hitler har varit död i flera år, b) den marxistiske juden erkänner att han inte är autentisk, det är inte han som är judisk, utan det är en titel som påtvingats honom av Den Andre.

2. Judiskhet är ett kulturellt arv (se bl a Bund). Jag brukade då fråga vad som återstår av det kulturella arvet, efter att man filtrerat bort det religiösa innehållet, utöver hönssoppa och några fräcka skämt. Mitt svar är ganska enkelt: Jovisst, hönssoppa är en kulturell tillgång, men knappast ett politiskt argument. Till exempel är ett stöd till det palestinska motståndet i namn av hönssoppa, långt ifrån ett vinnande politiskt argument.

LW: Hur ser du på den politiska situationen i dagens Israel? Är det möjligt att ändra Israel inifrån, eller måste först stödet från USA och judarna utanför Israel upphöra?
GA: Mycket komplicerad fråga. Israel är ett delat samhälle. Jag har svårt att se en möjlighet till förändring så länge den europeiskt centrerade askenasi-judiska filosofin anger den politiska tonen. Askenasifilosofin är alltigenom en herrefolksfilosofi, både religiöst och sekulärt. Å andra sidan tror jag att de arabiska judarna, som utgör majoriteten av de israeliska judarna, förr eller senare kommer att sluta fred med sina arabiska bröder. Jag lutar åt att Amir Peretz (ny laborledare, LW:s anm) är den första sprickan i askenasernas dominans. Den närmaste tiden kommer det att visa sig om jag har rätt…

LW: Hur kan man slå an den humana strängen i den israeliska kolonisatörens mentalitet?
GA: Jag är inte säker på om jag förstod frågan.

LW: Rätt och slätt, hur ändra på de judiska kolonisterna?
GA: Det gör man inte, man låter dem bli besegrade av sin egen undergångsfilosofi. Det stora problemet är att deras filosofi nu blivit västvärldens röst.

LW: Vilken av dina artiklar skulle du rekommendera någon som aldrig har hört talas om dig?
GA: Antagligen intervjun med Manuel Talens och ”Den tredje kategorin och Palestinarörelsen”, som nyligen översatts till svenska: http://altahrir.blogspot.com/2006/01/den-tredje-kategorin-och.html

LW: Jag trodde du ogillade att bli placerad i fack och nu rekommenderar du din artikel om tre kategorier av judar? Är inte det att placera folk i fack?
GA: Bra poäng. Till att börja med placerar jag inte folk i fack, jag använder mig av kategorier. Men din fråga är på sin plats. Exakt här behöver jag Weininger på min sida. Det är just juden i mig som är så kritisk mot den judiska och sionistiska rörelsen. Listan på alla stora judar som vi älskar så mycket, eller älskar att älska, innehåller Kristus, Marx, Spinoza, Adorno etc, de gör alla samma sak. De tillämpar sin judiska humanistiska insikt mot sitt judiska arv. Kanske Kristus uppfann det, Marx skrev om det i Den judiska frågan och Adorno avslöjade den judisk-centrerade kulturindustrin. Min metod är snarlik. Jag säger till mina f d bröder: “Ni gillar att placera folk i fack (självhatare, antisemiter, Förintelseförnekare etc.). Okej, men låt oss se vad som händer när vi placerar in er i fack.” I själva verket använder jag sionistisk taktik mot sionisterna. Och återigen i denna artikel placerade jag folk i fack som en ordentlig jude gör. Det finns ett gammalt talesätt: ”Man kan få ut en person ur Israel, men man kan inte få ut Israel ur personen.” Jag har definitivt lämnat Israel fysiskt, men jag är ordentligt skolad i israeliska, sionistiska och judiska tankemetoder.

LW: När får vi se dig i Sverige?
GA: Så snart jag blir inbjuden kommer jag med glädje att uppträda där.

LW: Både som musiker och författare?
GA: Självklart.

LW: Tack Gilad!
GA: Nöjet är helt på min sida – Peace.

By Lasse Wilhelmson

Published December 2005 in MarWen Media and Palestine Remembered.

Criticising Israel’s mistakes is acceptable. But questioning whether Israel is a Jewish state with a racist apartheid system that renders non-Jews second rate citizens - that is not acceptable. It makes little difference whether the criticism is based on facts. Few people who cannot claim Jewish descent would dare to criticize publicly. They are afraid of being accused of “anti-semitism”.

There is much talk of disarming countries with nuclear weapons. Not the US and its allies, but the so-called ‘rogue states’, especially Iran, which doesn’t yet have any weapons. Israel is hardly ever mentioned as a nuclear power although it has been for a long time. In spite of its advanced plans to bomb Iran, Israel is not seen as a threat to the surrounding world. The media regularly criticizes severely various religions, especially Islam, but never Judaism. Catholic pressure through lobbying, or the Pope’s speeches on political issues are discussed and criticized. The fight in South Africa against the Boers involved a whole world. Not because they were a “race” with undesirable characteristics, but because they were the social group who in their own interests formed and administrated a racist apartheid system. The same sort of criticism was aimed at the followers of Cecil Rhodes in Rhodesia.

All types of social, ethnic and religious groups defend their own special interests. It is considered quite legitimate for their spokesmen to do their best to promote these interests; just as it is quite legitimate to criticize the same. But the moment Jewish spokesmen and their organisations are criticised, the legitimacy vanishes into thin air. The mention of “Jewish power” makes most people’s blood run cold, but it is quite alright to discuss “gypsy power” or rather the lack of it. “Jewishness” has become taboo. This applies particularly to the combination of “Jewish” and of “power”. All kinds of power can be examined and discussed, questioned or rejected - but not the Jewish kind which is generally presented as non-existent.

There is growing anxiety in the Palestinian movement in Sweden about using “Jewish” as a prefix to the settlements, the state of Israel or the apartheid system, albeit the use is quite correct. The settlements for example are “Jewish settlements” simply because only Jews are allowed to live there. They are not Israeli because non-Jewish citizens are forbidden access to them. Neither are they Zionist as many Zionists are not Jews. It has now got to the stage where a leading spokesmen for the Palestinians in Sweden denies that Jews and Palestinians have disagreements, despite the law giving Jews all over the world the right to return to Israel, thus making them potential enemies of the Palestinians. Having a Jewish mother gives the right to live in the country taken from the Palestinians. One would be hard put to find a more fundamental disagreement. The issue of blood-relationship renders it, moreover, racist.

A reluctance to discuss Judaism’s significance for Zionism in Israel of today makes it impossible to understand why Israel was not content with fifty per cent, later eighty per cent, of Palestine. Or why a social democratic prime minister ordered his soldiers to break the bones of children throwing stones? And how can one understand why Jews in Jerusalem throw their garbage onto the roads and back yards of their Palestinian neighbours, spit at them, or why masked Jewish settlers during the “cease fire” launched pogroms on unarmed Palestinian farmers, women and children? Or why the Israeli “peace movement” and “left” do not question the Jewish apartheid system? Just and lasting peace can never be achieved without its transformation. Few people think that all this is a result of the Jews being an “evil race”. But if it cannot be explained by any other means, the few risk becoming too many. A racially-based hate of Jews is helped along by the label of “anti-semitism” pasted on nearly all criticism of Israel, not to mention criticism of Judaism.

Zionism, through its Jewish organisations, is the dominant interpretation of Judaism today. This is a renaissance of national Judaism of the Middle Ages and the judicial system Halakha with its extreme animosity towards non-jews who were seen rather as subhuman. This revival is seen as very beneficial by most Jewish organisations worldwide. They demand of their members positive commitment to the state of Israel. This is the context in which the behaviour mentioned above can be understood. Most Jews in the diaspora are, however, “happily” unaware of this and are being used by their Zionist leaders and rabbis.

Politics and religion have merged in the state of Israel today. A person speaking out for a secular democracy to replace the Jewish state, is accused of, in fact, wanting to “drive the Jews into the sea”. Most Jews today identify themselves not with Israel but with Israel as a Jewish state. This creates a fundamental contradiction for many Jews: supporting the Jewish apartheid state while promoting democracy in the countries where they actually live. Denying or whitewashing Israel’s politics, becomes a way of keeping one’s identity intact. Violent, groundless attacks with “anti-semitism” as a weapon is the method used against any attempt to lay bare this contradiction. A well known example is how Israel’s former ambassador to Sweden vandalised the art installation Snow White last year.

The risk of being labelled “anti-semitic” if you are not a Jew or of “self-hatred” if you are, creates self-censorship among those who are critical of Israel’s policies or dislike the successful lobbying carried out by Jewish and Christian Zionists, influencing US foreign policy. The so-called Friends of Israel, most of them spokesmen for Jewish organisations, have taken it upon themselves to be the foremost interpreters of the term “anti-semitism”. Few question this role as they run the risk of being tainted themselves if they do. The term “anti-semitism” is taking on new nuances all the time. Of late the slightest implication, as in “almost anti-semitic” or an “anti-semitic point of interest” has been enough to invoke self-censorship. The mention of these circumstances is often felt to be “dangerous” as it could lead to the growth of “anti-semitism”. All this in a western world where islamophobia is a considerably greater problem.

Jews are rightly proud of their success in almost all corners of society. In art and science and, not least, the media and politics. Israeli newspapers tell of the successful “likudification” of the Bush administration and delight in the fact that the Israeli minister for the diaspora is Bush’s new favourite author and pet in the White House. Russian oligarchs with Israeli citizenship take breakfast there. There is a culture of boasting about this among Jews. But should a critic of Israel point to these exact same circumstances, he would immediately be accused of spreading “anti-semite theories of conspiracy” and thus be barred from any further discussion.

The Jews have for many years had total entrepreneurship of “God’s chosen People” with a “biblical right” to Palestine. Zionism has been politically successful in reducing the Nazi war crimes to a Holocaust only for Jews. By presenting themselves as the major (the only?) victims in the history of humanity they expect to claim special moral rights. The method is used favourably to justify and cover up the genocide of the Palestinians. “Anti-semitism” is being used to stop criticism of Israel’s way onwards to achieve the Zionist goal of a Jewish state in the whole of Palestine. Before this goal can be realised, “peace” must be reached with the creation of a few Palestinian reservations on ten per cent of what was originally Palestine, walled-in and gradually wasting away. We are almost there now.

Lasse Wilhelmson

Publicerad i Fib kulturfront nr 10/2005.

”… Israels regering är placerad på en piedestal (i USA), och att kritisera denna innebär att man omedelbart betecknas som antisemit… Folk är rädda att säga att fel är fel, på grund av att den judiska lobbyn är mäktig – mycket mäktig… Vår apartheidregim var också mycket mäktig, men idag existerar den inte längre… Orättvisa och förtryck kan inte bestå.”
Desmond Tutu, Guardian 29/4 2002 (1).

Israel skulle inte överleva en dag som judisk apartheidstat (2) utan det ekonomiska och politiska stödet från dagens enda supermakt och stödet från judar utanför Israel. Bakom USAs och Israels gemensamma krigsstrategi i Mellanöstern finns en rad centrala dokument från sinsemellan förbundna ”think tanks”. Dessa består av ett begränsat antal proisraeliska hökar och företrädare för den kristna extremhögern - ”neocons”. Nio av dessa var inom Bushadministrationen arkitekterna till invasionen av Irak (3). Denna inflytelserika allians mellan kristna och judiska sionister, detroniseras sannolikt den dag det amerikanska folket kräver att Israel skall behandlas som alla andra stater, eller när den amerikanska storfinansen önskar ”normalisera” sina relationer till regimerna i arabvärlden.

En diskussion om att Irakkriget mer gynnar Israels säkerhet och mindre traditionella imperialistiska intressen i USA (främst oljan), förs i dag i USA. FN:s förre vapeninspektör Scott Ritter intervjuades av Larisa Alexandrovna den 14 augusti 2005 (4). Det är den tredje intervjun i en serie, där tidigare vapnen i Irak och CIA behandlades. Ritter menar att Paul Wolfowitz jobb var att sälja kriget till kongressen och att han ljög om krigets kostnader.

”Det fanns ingen (i kongressen) som trodde att Iraks olja skulle betala kalaset, ingen inom oljebranchen trodde det… Inget oljeproffs vid sunda vätskor skulle stödja det som hände i Irak. Det var inte en del av en omfattande oljestrategi, det var äkta barnslig inkompetens. Beslutsfattare och affärsmän inom oljeindistrin bedriver affärer som kräver långsiktig stabilitet… I Irak saknas stabilitet ens i närheten av medelframtid.”

Ritter anser vidare att kongressen fångades av neocons i ett moment 22, när lagstiftningen antogs 1998 om Irak Liberation Act. Här var American Enterprise Institute och Heritage Foundation tongivande - neocons tankesmedjor.  Sedan 1991 var syftet med politiken ett regimskifte i Irak, men inte med militära medel. Problemet uppkom när man slog fast att Saddam Hussein var ett hot med sina massförstörelsevapen (som inte fanns) och sedan inte gjorde någonting åt det. Kongressens beslut om Irakkriget blev på så sätt bara en uppföljning av beslutet 1998.

Det finns också motsättningar i frågan mellan FBI, CIA, Pentagon och tjänstemän i Vita Huset. Detta uttrycks bland annat i att professionella militärer fått minskat inflytande på bekostnad av de civila militäristernas mer ideologiskt grundade krigsplaner.

Clean Break – ett sionistiskt dokument

Ett viktigt centralt dokument är ”Clean break” (5) som överlämnades av neocons till Israels dåvarande premiärminister Netanyahu 1996. Där sägs att målet är bland annat att slå sönder Irak och neutralisera Syrien. En fredsprocess sägs undergräva Israels legitimitet och leda till bestående förlamning. Dokumentet är en efterföljare till ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eightis” (Department of Publicity/The World Zionist Organisation, Jerusalem, februari 1982), också kallat för den sionistiska planen för Mellanöstern (6). Israel Shahak, fd ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter har översatt den från hebreiska. I sitt förord säger han

”Ideén att alla Arabstater måste brytas ner av Israel, i små enheter, framträder oupphörligt i Israels strategiska tänkande… Det bästa som kan hända beträffande Israels intressen i Irak, är enligt Zeév Schiff, dåvarande militärkorrespondent i tidningen Ha áretz  den 6 februari 1982, omvandlingen av Irak till en Shitisk stat, en Sunni stat och ett avskiljande av den Kurdiska delen… Den starka kopplingen till neocons i USA är påfallande, och trots en läpparnas bekännelse till ideén om försvar av Västvärlden mot Sovjet, framstår det klart att dokumentets författare liksom det israeliska etablissemangets mål, är att göra det israeliska imperiet till en världsmakt. Med andra ord är Sharons mål att vilseföra amerikanarna sedan han vilsefört resten.”

Den sionistiska planen säger vidare bland annat att ”autonomi (för palestinerna) måste avvisas, liksom varje kompromiss eller delning av landet… det är inte möjligt att fortsätta leva i detta land utan att separera de två nationerna. Araberna till Jordanien och judarna i området väster om Jordanfloden… inte under några politiska eller militära omständigheter kan problemet med de infödda araberna lösas förrän de erkänner Israels rätt att existera med erkända gränser fram till Jordanfloden och därutöver…”

PNAC – ett projekt för världsherravälde

Ytterligare ett centralt dokument har producerats av ”The Project for a New American Century” (PNAC), också kallat för neocons utrikespolitiska projekt. Ett projekt för världsherravälde genom så kallade preventiva krig. Dokumentet skrevs år 2000 till Bushadministrationens blivande ledare. Där sägs bland annat ”Sedan flera årtionden har USA önskat spela en mer permanent roll i Persiska vikens regionala säkerhet. Medan den olösta konflikten i Irak kan ge ett omedelbart rättfärdigande, är nödvändigheten av en avsevärd amerikansk närvaro i Gulfen ett intresse som vida överstiger problemen med Saddam Husseins regim” (7).

När det israeliska arbetarpartiets förgrundsfigur Simon Peres intervjuades på TV efter Bagdads intagande, hävdade han ivrigt att nu måste ”vi” gå vidare och ta Teheran. Israeliskt stridsflyg utför sedan länge spaning vid Turkiets gräns mot Iran, som står närmast i tur. USA:s krigsmakt stoppades dock av den irakiska motståndskampen, trots israelisk utbildning i stadskrigföring och medhjälp av specialförband.

Flera terrordåd mot etniska/religiösa grupper, syftar uppenbart till att splittra motståndet mot ockupationen och pekar därför mot ockupanterna och deras medlöpare. Några av de senaste som dokumenterats redovisas här. Enligt Washington Post 19 september 2005, fängslades två engelska agenter anklagade för utplacering av bomber bland civilbefolkningen i Basra. De fritogs omgående av en större engelsk styrka (8). Motståndsrörelsens informationsbulletin 15 juni 2005 berättar att Mossadagenter i samverkan med CIA har mördat 530 vetenskapsmän och professorer under de senaste sju månaderna. Det har skett med mindre sprängladdningar mot de som vägrat samarbeta med ockupationsmakten (9). Nyligen uppmärksammade även FN i en rapport omfattande lönnmord och tortyr utförda av dödsskvadroner knutna till Quislingregimens inrikesministerium (10). Händelser som dessa rapporteras regelmässigt som ”islamistisk terrorism” i svensk massmedia.

Iran i skottgluggen

Många menar att kriget mot Iran redan börjat, det vill säga före de officiella krigshandlingarna, så som skedde med Irak. Amerikanska flygningar över iransk mark försiggår med obemannade farkoster och liknande. Kränkningen av en självständig nations luftrum är i sig själv en krigshandling. Enligt Scott Ritter har George W. Bush undertecknat en stående order för en luftburen attack från och med juni 2005 (11).

Den tydligaste krigshandlingen är dock enlig bland andra Ritter de av CIA nyligen understödda aktionerna av Mujahadeen el-Khalq (MEK), en iransk oppositionsgrupp tidigare i Saddam Husseins tjänst. Denna grupp som nu arbetar exklusivt för CIA i Iran, är fortfarande klassad av Bush som en terroristorganisation i Irak. I Azerbadjan i norr förbereds en bas för massiv militär insats för att fånga in Teheran. En mycket kortare väg till Teheran finns nu – motorvägen längs Kaspiska havet från Azerbadjan till Teheran. Israel har nyligen av USA försetts med 500 så kallade bunker-buster bomber och NATO ges en mer aktiv roll. Då USA kört fast i Irak behöver man hjälp mot Iran. En av USA/Israel gemensam luftburen attack, med begränsade markstridskrafter och ett efterhand mera aktivt NATO är därför det troliga scenariet, enligt flera internationella bedömare (12).

För USA:s del handlar projektet om världsherravälde dels om att långsiktigt säkra oljan - där Afghanistan intar en central geopolitisk roll, med Natolandet Turkiet som nordlig flank och Israel som västlig - dels om att förhindra att Ryssland och Kina blir konkurrerande stormakter. För Israels del handlar det om dels att förverkliga sionismens mål om en judisk stat i minst hela Palestina, dels att befästa och förstärka sin dominerande roll i arabvärlden. Denationalisering och privatisering (Open societies) maximerar det internationella kapitalets vinster. Täckmanteln för denna supermaktsstrategi är det fabricerade hotet från terrorismen och ”demokratisering” med Quislingregimer och legosoldater. I dess kölvatten åsidosätts och missbrukas FN och internationell rätt ignoreras.

Terrordådet den 11 september 2001 kom att bli den förevändning som behövdes för att i stor skala förverkliga den tidigare framtagna doktrinen ”Det nya amerikanska århundradet”. Den officiella bilden av såväl terrordådet som motiven till Irakkriget, blir nu allt mer ifrågasatt i USA (13). Cui Bono?

Lasse Wilhelmson

Källhänvisningar

1. Desmond Tutu: artikel i Guardian ”Apartheid in the Holy Land”, 29/4, 2002. http://www.guardian.co.uk/comment/story/0,,706878,00.html#article_continue

2. Lasse Wilhelmson: Demokrati eller folkmord, SVD Brännpunkt den 3/6, 2003
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_5666367.asp
samt Mellanösterns enda demokrati?, FIB/k nr 9, 2005.

3. Neocons: En enkel och klargörande översikt finns på nedanstående hemsida, som också innehåller grundläggande fakta om Irakkriget. För övrigt se p 8 nedan. Ingmar Karlsson, ”Kristen höger styr Bush”, SVD/Brännpunkt, 23/4 2004 ger en bra bild av den gammaltestamentliga förkunnelse som har en ohelig allians med de judiska sionisterna i neocons.
http://zfacts.com/p/775.html
En närmare redogörelse för kopplingarna mellan neocons, Israel och Bushadministrationen ges i följande artikel av Stephen Green
http://qumsiyeh.org/neoconsisraelandthebushadministration/

4. Scott Ritter: Neocons as Parasites, intervju 14/8, 2005.  http://www.alternet.org/story/21631/

5. A Clean Break: Rapport från ”The Institute for Advanced Strategic and Political Studies”.
http://www.israeleconomy.org/strat1.htm

6. Den sionistiska planen för Mellanöstern.
http://www.geocities.com/alabasters_archive/zionist_plan.html

7. PNAC: Sedan år 2000 har en rad nya dokument och böcker tillkommit vilka kan studeras på nedanstående hemsida. En närmare analys av neocons och nätverken kring Bush ges i ”Bushs okända värld” av Eric Laurent och ”CIA och 11 september” av Andreas von Bulow från Alhamra förlag.
http://www.newamericancentury.org/index.html

8. Ellen Knickmeyer and Jonathan Finer: British Smash Into Iraqi Jail To Free 2 Detained Soldiers. Washington Post, 20/9, 2005.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2005/09/19/AR2005091900572.html?nav=rss_world
se särskilt denna speciallänk öppnad av brysseltribunalen
http://www.brusselstribunal.org/BritishBombers.htm

9. Rapport 313 från motståndsrörelsen i Irak: Zionist Mossad has assassinated 530 Iraq scientists and professors in last seven months, 14/6, 2005.
http://www.freearabvoice.org/Iraq/Report/report313.htm

10. FN-rapport om dödsskvadroner i Irak: Reuters 8/9, 2005.
http://www.alertnet.org/thenews/newsdesk/KHA849841.htm

11. Mark Jensen: Scott Ritter says US Attack on Iran Planned for June, 19/2, 2005.  http://www.globalresearch.ca/articles/JEN502A.html

12. Michel Chossudovsky: Planned US-Israeli Attack on Iran, 1/5, 2005.
http://globalresearch.ca/articles/CHO505A.html

13. Hemsidor om 11/9:
http://www.911truth.org
http://911review.org/Sept11Wiki/911Encyclopedia.shtml
http://www.cooperativeresearch.org/project.jsp?project=911_project