Lasse Wilhelmson

By Lasse Wilhelmson

Published in Palestine Think tank, November 2008.

In the ghettos of Warsaw during the Second World War, the Jews rose up. Faced with an imperious executioner, they defended their human dignity. In an Israeli kibbutz there is a statue of the leading rebel with a grenade in his right hand (yad). The kibbutz is named after him ­ Yad Mordechay. It is situated close to the northern border with Gaza.

Since the end of the 19^th century, the Palestinians have been gradually forced out of Palestine. Today they amount to only 20 % of the citizens of Israel and do not have the same rights as the Jews. Others live in walled-in enclaves on the West Bank and in the Gaza ghetto. Many have lived for 60 years in refugee camps, or in exile. The situation of the Palestinians is now similar to that of the Jews in Europe during the Second World War.

The Palestinians have nothing to do with Hitler and Palestine is their country. In spite of this, many seem to look upon the conflict as though both sides are tarred with the same brush. Or choose to look the other way and keep silent. The Second World War has been portrayed as a Holocaust mainly concerning Jews. But what about the Japanese in Hiroshima, the Germans in Dresden, or the Russians on the Eastern Front? The Jews have been allotted an exceptional position as victims. It is used to justify Israel’s politics. The “Jewish State” becomes taboo. Anyone who touches it is stigmatised with “anti Semitism”. Even though it is a state for only some of its citizens. Or because of this?

And yet, in the end, everything is so simple: When the exiled Palestinians are allowed to return to their homeland. When all people between the Mediterranean and the river Jordan are awarded the same rights.

And the statue of Mordechay represents also “the other”, with an olive branch in his hand instead of a grenade.

Publicerad på Stockholms Fria Tidning nr 19/2008 och på engelska.

I Warzawas getto under andra världskriget, gjorde judarna uppror. Mot en övermäktig bödel försvarade de sitt människovärde. I en israelisk kibbutz står en av upprorsledarna staty, med en granat i höger hand (yad). Kibbuzen har sitt namn efter honom – Yad Mordechay. Den ligger vid Gazas norra gräns.

Palestinierna har gradvis trängts undan i Palestina, sedan slutet av 1800-talet. De utgör i dag bara 20 procent av medborgarna i Israel och har inte samma rättigheter som judarna. Andra lever inmurade i enklaver på Västbanken och i Gazagettot. Många lever i flyktingläger sedan 60 år, eller i landsflykt. Palestiniernas situation liknar nu judarnas i Europa, under andra världskriget.

Palestinierna har ingenting med Hitler att göra och Palestina är deras land. Ändå tycks många uppfatta konfliken där som att parterna är lika goda kålsupare. Eller väljer att titta bort och tiger. Bilden av andra världskriget har framställts som ett Holocaust främst för judar. Vad med japanerna i Hiroshima, tyskarna i Dredsen, eller ryssarna på östfronten? Judarna har fått en särställning som offer. Det används för att rättfärdiga Israels politik. Den “judiska staten” blir tabu. Den som rör den blir stigmatiserad med “antiemitism”. Trots att den inte är en stat för alla sina medborgare. Eller på grund av?

Och ändå blir allting så enkelt:
När de fördrivna palestinierna får återvända till sin hembygd.
När alla människor mellan Medelhavet och Jordanfloden får samma rättigheter.

Och Mordechay står staty även för “den andre”, med en olivkvist i stället för en granat i handen.

Täby den 1 maj 2008

Lasse Wilhelmson

Publicerad på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor och blog.lege.net

I Sverige har det under våren 2008 förts en offentlig debatt om den statliga myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH). Den inrättades under den socialdemokratiska regeringen 2003 och torde vara unik i världen med sitt uppdrag att sprida kunskap och engagera främst ungdom om ”demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen” och hotet från den så kallade antisemitismen. ”Om detta må vi berätta”, säger man, så att det aldrig upprepas igen. Hittills har FFLH dock överhuvudtaget inte befattat sig med den palestinska katastrofen al Nakba.

FFLH bedriver framförallt projekt i skolorna och genomför tvivelaktiga opinionsundersökningar bland allmänheten. Den samarbetar vidare helt öppet och skamlöst med till exempel den sionistiska propagandainstitutet MEMRI (Middle East Media Research Institute). Vi har här alltså ett unikt exempel på en av staten auktoriserad sionistisk ideologiproduktion med efterföljande påbjudna kampanjer innehållande rikligt med färdigproducerat gratismaterial.

FFLH har nyligen av den nya borgerliga regeringen fått i uppdrag att under 2008 genomföra ett nytt skolprojekt som handlar om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja.

I ett historieupprop protesterar forskare och säger bland annat att ”(vi) känner en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som FFLH avser att stimulera hotas.” Vidare ifrågasätts att det skall ”vara statens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.” Uppropet avslutas med ett citat från lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer: ”I en diktatur står alltid historieskrivningen i staten tjänst”. Och avslutningsvis undrar forskarna retoriskt, vilken slutsats eleverna riskerar att dra av detta.

Detta är i och för sig ett lovvärt initiativ, som dock bleknar något inför det faktum att något historieupprop inte gjordes redan när FFLH bildades och att man protesterar i särskild ordning först när kommunismen skall granskas. Och hur det kommer sig att al Nakba inte nämns bland de olika folkmord och liknande som de protesterande historieforskarna nämner? På denna punkt tycks historieforskarna och FFLH vara överens. Om al Nakba må vi inte berätta. Självklart har vänstern ett särskilt ansvar för detta.

Socialister och palestinvänner av olika chatteringar samverkar regelmässigt med organisationen Judar för en Israelisk/Palestinsk fred (JIPF) och låter den sätta dagordningen för solidaritetsarbetet med palestinierna. Som de själva säger, för att inte riskera att bli anklagade för ”antisemitism”. Men JIPF värnar om Israel som judisk stat och är därmed en sionistisk organisation.

Resultatet av denna samverkan blir att frågan om de i al Nakba fördrivna palestiniernas rätt att återvända, den israeliska lobbyns inflytande över USA:s utrikespolitik och ziocons krigsgalningar i och kring Vita Huset, blir så kallade icke-frågor i solidaritetsarbetet för Palestina. Men även i det antiimperialistiska arbetet för övrigt, där Israels roll är tabu och där oljan som orsak till allt ont i världen blir den allena rådande orsaksfaktorn. Denna ideologiska sionistisering av västvärlden är en nödvändigt förutsättning för de nykoloniala krigen, i synnerhet de mot islam och arabvärlden.

Det är här som FFHL kommit att fylla sin viktigaste funktion, nämligen att skapa acceptans för dessa krig med hänvisning till Förintelsen, i stället för att motverka dem. I tidningen FIB kulturfront 4/2008, skriver Jan Myrdal om FFHL som ideologiproducent utan att överhuvudtaget nämna att det handlar om sionistisk ideologi, eller att al Nakba 1948 kom till, inte trots, utan tack vare Förintelsen och att palestinierna därmed blev dess offer.

Myrdal avslutar sin skriftställning med att han ”känner naturligtvis egentligen stor tillfredsställelse över att den svenska staten nu så oroats över okontrollerat tänkande att den sett sig tvungen att inrätta ett svenskt sanningsministerium. Vi kan inte önska oss ett bättre utgångsläge för ett frigörande intellektuellt arbete!” Denna glädje över att kontrollen av undersåtarnas tänkande har effektiviserats, innebär ju i själva verket att det varit bättre om protesterna uteblivit. Vilket det i och för sig ligger någonting i, eftersom såväl forskaruppropet som Myrdals fem års senkomna och halvdana protester har låg trovärdighet.

I Sveriges största dagstidning Expressen kritiseras emellertid den nya nu påbörjade FFLH-kampanjen mot kommunismen av liberalen AM Narti, med judisk släktbakgrund från Rumänien. Som ett svar på den artikeln skickade jag in nedanstående artikel ”Sionism ska visst jämföras med Nazism”. Efter en vecka fick jag beskedet att man förgäves försökt engagera fler i debatten, men att man misslyckats och att ”din artikel som du borde förstå, nu hunnit bli inaktuell”. Därefter fortsatte debatten utan mitt inlägg.

Ingen annan tidning eller tidskrift har hitills publicerat artikeln och flera har sagt att de anser den vara för kontroversiell, eller att de saknar expertis för att granska artikeln, som dock genomgående betraktas som ”mycket intressant och välskriven”. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ana med vilken kreativitet ”radikala” redaktörer skulle komma att utveckla de mest ”skruvade” ursäkter för att inte publicera artikeln.  Ursäkter som går stick i stäv med de publicistiska principer de säger sig tillämpa.

Här är artikeln:

Se även The Palestine Chronicle: http://www.palestinechronicle.com/view_article_details.php?id=13681

Sionism ska visst jämföras med Nazism

I en artikel på sidan 4 i Expressen den 17 mars 2008, ”Kommunism ska visst jämföras med fascism”, diskuterar Ana Maria Narti kopplingen mellan kommunismen som ideologi och dess praktik och menar att Forum för Levande historia vägrar se denna koppling och därför producerar mer förvirring än upplysning. Skälet är att den ledande forskaren för kampanjen om kommunismen hävdar att man inte kan likställa kommunism och fascism då det fanns ”mycket ljus” i den kommunistiska utopin.

Jag är beredd att hålla med Narti om denna kritik, men den drabbar ju även fascismen, eller nationalsocialismen i vars totalitära ideologier det också fanns ”mycket ljus”. Jag skulle till och med vilja påstå att det är typiskt för alla så kallade ideologier, att de innehåller ”mycket ljus” och att det därför är helt nödvändigt att se kopplingen till dessas samhälleliga praktik om man vill göra en vettig bedömning av dem. Inte minst då ideologierna alltid utnyttjas för att rättfärdiga ”mycket mörker”.

Personligen är jag skeptisk till alla ideologier. De utgör låsta tankesystem som begränsar människors tänkande som därmed blir lättare att styra och kontrollera. Medias och utbildningens betydelse som ideologiproducenter i dagens globaliserade värld kan knappast överdrivas härvidlag. Även staten inser detta, vilket ju Forum för Levande historia är ett uttryck för, något som det dock finns principiella skäl att vara tveksam till. Fristående forskningsinstitutioner vore att föredra för historisk forskning och politik har vi ju redan en form för genom den fria partibildningen i vår parlamentariska/liberala demokrati.

Nartis artikel rör den viktiga frågan om hur det svenska folket bäst skall tillgodogöra sig historiska kunskaper som kan verka förebyggande, det vill säga att i tid känna igen totalitära ideologier genom kopplingen till deras praktik. ”Om detta må vi berätta” så att vi kan förhindra att illdåd mot mänskligheten upprepas. Så låt oss gå till rötterna inte bara med kommunismen utan också med sionismen, som ju faktiskt också såg sin födelse i mitten av 1800-talet.

Grunden för sionismen utformades av Moses Hess som kallades för kommunistrabbinen. Han var en av Tysklands första betydande socialister och Karl Marx mentor in i socialismen. Han anses av sionister vara den förste sionisten och skrev boken “Rom och Jerusalem” (1862). I den betonar Hess den judiska “rasen”, dess överlägsenhet och utvaldhet, samt judisk religion som den bästa garanten för den judiska nationaliteten.

Sionismens grundare anses vanligen vara Theodor Hertzl. Han hänvisade senare till Hess bok som den som säger allt som är värt att säga om sionismen. Hertzl presenterade en plan för den judiska koloniseringen av Palestina i sin bok “Den judiska staten” (1896), som antogs på den första sionistiska kongressen 1897. Den judiska “rasen” ses som ett folk med rätt till en egen stat i Palestina, där berget Sion finns. Målet är ett socialistiskt Utopia - en modellstat – med liknande ”ljus” som den kommunistiska.

Det sionistiska projektet utvecklades vidare av marxisten Ber Borochov, med “territoriell koncentration” som en lösning på den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet, som stödde den ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion – Israels landsfader - som kom till Palestina i början på 1900-talet. Han såg sig själv som bolsjevik och var för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället tillämpade sionismens diktatur. Hur ser då sionismens praktik ut?

Sionismens paroll “ett land utan folk till ett folk utan land” har varit vägledande för den judiska koloniseringen av Palestina sedan drygt hundra år. Förverkligandet av en “Judisk stat”, som är sionismens mål, förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet och etnisk rensning av dem som från början bodde där – ett så kallat levnadsutrymme. Israel är därför i grunden en rasistisk statskonstruktion. Judisk överhöghet säkerställs genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, i linje med sionismens krav på ytterligare expansion. Se vidare i min artikel på SVD/Brännpunkt den 3 juni 2003, eller i FiB kulturfront nr 6/2004.

Av ursprungliga Palestina är idag cirka 85 procent stulet eller annekterat och resten är ockuperat. 800 000 palestinier fördrevs/flydde 1948 och förvägras sin av FN fastlagda rätt att återvända. Det som av palestinierna kallas för al Nakba – katastrofen. Västbanken består av inmurade enklaver kontrollerade av 100-tals checkpoints och Gaza är förvandlat till värdens största friluftsfängelse/getto under blockad och utsvältning. Cirka 10 000 palestinier, varav många barn, sitter i israeliska fängelser utan rättegång och dom. Israels förhållande till palestinierna uppfyller de formella kraven på att vara en folkmordspolitik.

I sionismen sammanförs ”ras”, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning – ”lebensraum” och ”blut und boden” – utvecklad redan under 1800-talet. Senare skapades den tyska nationalsocialismen med samma ideologiska beståndsdelar och en snarlik samhällelig praktik. Om Nazismen är tyskarnas nationalsocialism, så är Sionismen judarnas.

“Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.”

Så skriver Chaim Nachman Bialik i “The Present Hour” (1934). I Israel betraktas han som nationalskald.

Sionismens brott är ett resultat av sionismens ideologi. Om detta bör ni berätta, Forum för levande historia.

Täby den 19 mars 2008

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör och tidigare ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år varav 4 i kommunledningen, har bott i Israel några år i början av 1960-talet.

Efterskrift

Den mentalitet som vuxit fram främst inom västvärlden sedan andra världskriget och som ytterst legitimerar de kriminella nykoloniala krigen föreskriver att ”vi” måste försvara oss mot ”den andre”, genom preventiva krig i demokratins tjänst. Våra ädla syften ger oss den moraliska rätten att behandla ”den andre”, terroristen, som är envar som är emot oss, utan hänsyn till gällande lagar och internationell rätt. Vi ställer oss över dessa ”terrorister”. Ja, för vår egen säkerhet, samtycker vi även till att minska våra egna demokratiska fri- och rättigheter, som ett nödvändigt ont, i denna ädla kamp för mänskligheten. Så låter den upp och ner vända moralen. Stick i stäv med allmänmänsklighet och internationell solidaritet är denna den nya världsordningens moral en rasistisk stammentalitet för de utvalda.

Må det aldrig återigen ske, det som hände judarna under Förintelsen, som är motsatsen till den demokrati som våra pojkar och flickor nu riskerar sina liv för i fredsbevarande insatser runt om i världen. ”Om detta må vi berätta” och heller aldrig ifrågasätta, om än aldrig så lite. Må den judiska staten försvaras från att bli förintad. Låt aldrig mer ”antisemitismen” få visa sitt fula tryne. Låt ingen ny Hitler få sitta i orubbat bo, även om han skulle råka vara muslim. Låt oss atombomba Iran som inte har kärnvapen, så att det inte kan Förinta Israel som sedan länge har, avslutas resonemanget.

Sålunda omformas denna västerländska mentalitet i en politisk ideologi, eller snarare i en ny slags religion med vilken människors tänkande kontrolleras och styrs. I denna världsordning är Förintelsen den nya kyrkan. Därför är alla som är emot oss i själva verket ”antisemiter” som måste fängslas i likhet med ”förintelseförnekarna”, varav flera redan sitter i fängelse för sina åsikters skull. En materialisering av denna Kyrka är FFLH i Sverige. Att ifrågasätta auktoriteten hos denna Kyrka, är följdriktigt idag det största av alla brott som kan begås. I USA står nya koncentrationsläger och väntar på alla ”terrorister”, det vill säga ”alla de som är emot oss”.

Sionismen framstår här alltmer som den nya världsordningens viktigaste verktyg. Men om eller när dess modellstat Israel spelat ut sin roll, kommer makteliten att offra henne och vidareutveckla den ideologi som behövs för en enda Storebrorsstat som skall ”rädda” hela jorden. Överbefolkning och miljöförstöring lanseras redan som argument för detta. I denna nya världsordning kommer de multinationella bolagen ersätta nationalstaterna och de av dessa bolag finansierade NGO:s ersätta nuvarande statsreglerade inflytandeformer och rättigheter för medborgarna.

Mänskligheten står nu kanske inför ett nytt stadium i sin utveckling. Ett stadium där människors tänkande alltmer kollektiviseras, som en effekt av befolkningsutbredningen och möjligheterna att kommunicera.

Kampen står därför om människans tänkande. Alla hinder och tabun som begränsar hennes tänkande måste dekonstrueras. Människan tänkande måste befrias om dess kollektivisering skall kunna skapa den internationella solidaritet som krävs för att maktelitens Storebrorssamhälle skall mista sina tillskyndare och lydiga undersåtar.

Stockholms Fria Tidning den 27 mars 2008 och Jinges blogg.

Alla folk har, enligt folkrätten, rätt att försvara sig mot ockupation. Att på olika sätt stödja detta är ett uttryck för solidaritet mellan folken, som har ett gemensamt intresse av att försvara nationellt oberoende och territoriell integritet. Särskilt gäller detta för små nationer som lättare riskerar att hamna under supermakters dominans.

I Sverige har vi tidigare stött motståndsrörelserna i Danmark och Norge mot Nazitysklands ockupation. Senare stödde vi motståndsrörelsen i Vietnam under USA:s ockupation. Stödet var villkorslöst, eftersom motståndsrörelserna själva bäst vet hur det skall användas.

För att rättfärdiga olagliga angreppskrig och ockupationer försöker angriparen alltid demonisera ”den andre” och förhärliga sina egna syften. Krigen försvåras om den egna befolkningen protesterar. Detta kan undvikas genom att skapa rädsla, vilket är en gammal och bepröva härskarteknik. Om den egna befolkningen är rädd för ”den andre”, är den mer benägen att acceptera, som ”ett nödvändigt ont”, både de olagliga krigen och inskränkningar av de egna fri- och rättigheterna. Inskränkningar som i sin tur minskar möjligheterna att protestera och så vidare. Denna utveckling är nu på gång i de flesta länder i Väst.

Angriparens urskillningslösa mördande av civilbefolkningen är det effektivaste medlet att bryta dess motståndsvilja. När underrättelsetjänster utför sprängdåd mot civila och ger motståndsrörelserna skulden, är det ett klassiskt exempel på angreppskrigets logik. Det brukar kallas för ”false flagg operations”. Så sker även mot de egna befolkningarna, för att bevisa ”den andres” ondska och skapa rädsla.

Det finns en folkrätt och krigslagar och i Sverige har vi ett lagsystem. Problemet är inte avsaknad av lagar, utan att de som finns inte efterlevs. I första hand av de län-
der som bedriver olagliga angreppskrig. Det av USA ledda ”kriget mot terrorismen” bör ses mot denna bakgrund. Den enes terrorist är den andres frihetshjälte.

Terroristlagstiftningen går stick i stäv med vår rättsäkerhet och urholkar våra demokratiska fri- och rättigheter. För att snabbt skapa en rättspraxis anklagas nu invandrare för så kallade terroristbrott. Gärna sådana med mörk hudfärg och muslimsk tro, som representerar ”den andre” i de nykoloniala krigen mot islam. Oftast handlar det om att de skickat pengar till sina familjer, eller till organisationer som motsätter sig ockupationen. Detta hedervärda och tidigare fullt lagliga beteende försöker den svenska staten nu kriminalisera med hjälp av terroristlagstiftningen. När praxis är skapad kommer även ”vanliga” svenskar att drabbas.

Det går till så att USA svartlistar organisationer och individer utifrån sina intressen, vilket sedan godtas av FN och EU och slutligen av Sverige, utan självständig prövning och offentlighet. Den så kallade oskuldspresumtionen åsidosätts, det vill säga att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men även kravet på uppsåt, vilket innebär att om det kan visas att till exempel skänkta pengar kan ha använts till frihetskamp/terrorism så är det straffbart. Men på pengar står det inte till vad de får användas.

Detta öppnar för ett totalt godtycke. Som en del av denna ”kamp mot terrorismen” genomförs hemlig telefonavlyssning, buggning, datalagring och rätt till brottsprovokation. FRA vill bygga hemliga datarum där superdatorer övervakar all pågående mailtrafik till utlandet.

Terroristlagstiftningen är oförenlig
med rättsstaten!

Nej till Storebror!

Täby den 13 mars 2008

Lasse Wilhelmson

By Lasse Wilhelmson

The first two parts published in Palestine Chronicle March 2008, Forum for Living History: This Story Should Be Told.

There is a debate currently taking place in Sweden concerning the national institute, Forum for Living History (FFLH). It was established by the social democrats when they were in power in 2003. Its, probably unique, undertaking is to spread knowledge and to engage predominantly young people, for “democracy, tolerance and human rights with the Holocaust as the starting point” and to create awareness of the threat posed by so-called anti-Semitism. “The Story Must be Told” they say, so that it will never occur again. Hitherto however, the FFLH has not concerned itself with The Palestinian catastrophe, Al Nakba.

The FFLH mainly supervises projects in schools and carries out dubious opinion polls (http://altahrir.blogspot.com/2006/04/are-40-percent-of-all-swedes-anti.html) among the general public. It also cooperates quite overtly and shamelessly with the Zionist propaganda institute Middle East Media Research Institute — MEMRI. The head is Yigal Carmon who worked for the Israeli intelligence service 1968-88 and now appears as an expert on Anti-Semitism in Arabic and Iranian press for a Swedish governmental organisation (http://jinge.se/index.php/allmant/forum-for-levande-historia.htm). Hence, we have here a unique example of the production of Zionist ideology, authorised by the state and spread through official government campaigns including large amounts of ready-made material, free of charge.

FFLH has recently been commissioned by the present conservative government to carry out a new school project in 2008, concerning oppression and terror during communist regimes, mainly those of the Soviet Union, China and Cambodia.

Researchers of history have protested in an appeal, saying among other things, “(we) nurture a growing concern that history, as a school subject, is being turned into a battlefield for the government’s ideological campaigns and that the openness and critical attitudes FFLH purports to stimulate, are being threatened”. They further question whether it is ” the task of the government to replace the normal teaching of history with campaign history, along with issuing detailed directions as to how history should be interpreted and used.” The appeal ends with a quotation from the campaign’s instructions for teachers. “In a dictatorship, the way history is told always aims at serving the state”. And, lastly, the researchers pose a rhetorical question, wondering what conclusions of all this the pupils risk making.

This initiative is commendable, but less so than if the appeal had been made when the FFLH was starting up. There have been no appeal from researchers until communism came next on the agenda for scrutiny. And why is al Nakba not among the genocides and persecutions referred to by the protesting historians? There seems to be an agreement between them and FFLH . The Story of Al Nakba Must not be Told. Obviously, the political Left must take some responsibility for this.

An illustrative example is the Swedish communist party’s foremost spokesman on the situation in Palestine. He carries out his political work in an exclusive Jewish Zionist “organisation for peace”, although as a Marxist he ought to be both an atheist and anti-Zionist. In the organisation he takes upon himself to fight “anti-Semitism” within the solidarity movement for Palestine, a movement that willingly works together with Jewish leftwing Zionists and allows them to set the agenda; as they say themselves, so as not to risk being accused of “anti- Semitism”.

The result of this cooperation is that issues of the Palestinians inalienable right to return from expulsion, the Jewish state, the Israeli lobby, the Ziocons, and Zionism become so-called non-questions, not only for the Palestine solidarity movement but for all anti-imperialists, for whom oil becomes the sole factor that causes all the evil in the world. This ideological Zionisering of the western world is essential for carrying on neo-colonial wars, especially those against Islam and the Arab world.

In Sweden’s largest daily tabloid newspaper, Expressen, however, a prominent liberal person of Rumanian Jewish ancestry, criticises the newly launched FFLH campaign against communism. In answer to this, I submitted the article “Comparing Zionism with Nazism is Quite in Order”, see below. A week passed, and I received the answer that the editor had had no success in trying to engage more people in the debate, not surprisingly, and that ” your article as you will understand, is no longer of current interest”.

No other newspaper or magazine has published the article and several have said that they find it too controversial, or that they lack the expertise needed to scrutinise the article which, despite this, they all find “very interesting and well written.” I could not in my wildest dreams have imagined the creativity of “radical” editors. They put forward incredibly far-fetched apologies for not publishing the article. Apologies that went against all the publicist principles they claim to adhere to.

Here follows the article:

Comparing Zionism with Nazism Is Quite in Order

On the 17^th of March 2008, in the tabloid newspaper Expressen entitled “Comparing Communism with Fascism is quite in order”, Ana Maria Narti discusses the connection between ideology and practice in Communism. She maintains that Forum for Living History (FFLH) refuses to see this link, thus causing confusion rather than enlightenment. The reason behind this is that the leading campaign researcher is of the opinion that there can be no comparison between Communism and Fascism, because there was “much light” in the Communist utopia.

I am inclined to agree with Narti’s criticism, but it also applies to Fascism, or National Socialism, whose totalitarian ideologies also contained “much light”. I would go as far as to say that this is typical of all so-called ideologies, this inclusion of “much light”, and that, because of this, it is vital to make the connection to their role in society before arriving at a reasonable assessment of their merits. Not the least, because ideologies are always used to justify “much darkness”.

I am personally sceptical of all ideologies. They consist of locked dogmas that leave no room for people’s own thoughts, thus making them easier to rule and control. The significance of the media and of education as producers of ideology in today’s global world can hardly be overstated in this context. Governments also realise this, FFLH itself is an example. This should, however, in principle, make us cautious. Independent institutes would be preferable for historical research and we already have a form for political expression in the right to build parties and in our parliamentary liberal democracy.

Narti’s article touches on the important question of the method the Swedish people choose to gain knowledge of history for purposes of prevention ie so that they are able to recognise totalitarian ideologies before it is too late, by looking at their role in society. The story must be told in order for us to prevent the recurrence of atrocities to human nature. So let as get to the roots of not only Communism but also of Zionism, another ideology born in the middle of the nineteenth century.

The fundaments of Zionism were laid down by Moses Hess, called the communist rabbi. He was one of Germany’s earliest renowned socialists and Karl Marx’s mentor in his search for socialism. He is considered by Zionists as the first Zionist and wrote the book “Rome and Jerusalem” (1862). In the book Hess emphasises the Jewish “race” as superior and chosen, and the Jewish religion as the best guarantee for Jewish nationality.

Theodor Hertzl is usually considered to be Zionism’s founder. Later on, he referred to Hess’s book as the one that says everything worth saying about Zionism. Hertzl presented a plan for the colonisation of Palestine in his book “The Jewish State” (1896), which was affirmed at the first Zionist congress in 1897. The Jewish “race” is seen as a people with a right to their own state in Palestine, the location of Mount Zion. The goal is a Socialist Utopia ­ a model state - with “light” similar to that of Communism.

The Zionist Project was further developed by Ber Beorochov who argued “territorial concentration” as a solution to the Jewish question. He founded Poale Zion, the Marxist Zionist Party which supported the Russian Revolution in 1917. Ben Gurion, one of the Party members and Israel´s founder, came to Palestine at the beginning of the twentieth century. He considered himself a Bolshevik and was in favour of the dictatorship of the proletariat in all countries, except Palestine where he favoured the dictatorship of Zionism. What, then, are the practical politics of Zionism?

The Zionist slogan `A land without people to a people without land’ has engineered the Jewish colonisation of Palestine for a hundred years or more. To realise its goal, a `Jewish State’, there is a need for a substantial majority of Jews, hence the ethnic cleansing of the people who originally lived there, a so- called lebensraum. Israel is, therefore, essentially a racist state. Jewish superiority is maintained by a system of apartheid, inherent in laws, administration and religion. To this day, Israel lacks a constitution and official borders, entirely in keeping with Zionism’s demand for more land.

Of what was originally Palestine, 85 percent has been stolen or annexed, and the rest is occupied. In 1948, 800 000 Palestinians were driven off or fled the country, and are denied their right to return, a right laid down by the UN. The Palestinians call this the catastrophe - Al Nakba. The West Bank consists of walled-in enclaves which are controlled by hundreds of checkpoints and Gaza has become the largest open-air prison/ghetto in the world, blockaded and suffering starvation. About 10 000 Palestinians, many of them children, are in Israeli jails without trials or judgements. Israel’s dealings with the Palestinians amount to what is formally named genocide.

Zionism puts together “Race”, People, Nation and “the Chosen” to make a National Socialist version of colonialism ­ “lebensraum” and “blut und boden” ­ and it existed as early as the nineteenth century. Later, German National Socialism was created with the same ideological components and with similar policies for society. If Nazism is the Germans’ version of National Socialism, then Zionism is the Jews’.

“I too, like Hitler, believe in the power of the blood idea”

This is written by Chaim Nachman Bailik, Israel’s national poet , in “The Present Hour” (1934). The crimes committed by Zionism are the result of the Zionist ideology. This story should be told, Forum for Living History.

Täby, 19^th March 2008

Lasse Wilhelmson

Partakes in the debate about the situation in the Middle East. Member of the local government of Täby for 23 years , 4 of which in an executive position. Lived in Israel for a few years in the early 1960:s

Postscript

The Left’s indulgence towards Zionism is probably not just an expression of the fear of having “anti-Semitic” smeared all over it, or of the limitations of Marxism. Perhaps the common ground shared by the Left and Zionism is finally coming to light. It is hardly a coincidence that many neo-conservative Jewish Zionists used to be Trotskyites, or that Wall Street financed the overthrow done by the Bolsheviks in Russia. Could it be, in fact, that Karl Marx and Moses Hess developed two branches of the same project, back then in the middle of the 19th century when political ideologies were beginning to take form?

The mentality of the western world, evolved since the second world war and ultimately legitimising criminal neo-colonial wars, is that “we” must defend ourselves against “them” by waging preventive warfare in the service of democracy. Our noble goals give us the moral right to treat “them”, the terrorists who are all that are against us, with no concern for existing laws or international human rights. We place ourselves above these “terrorists”. To protect our own safety, we even agree to diminish our own human rights, a dire necessity, in this noble fight for humanity. This is how it goes, this upside down morality. Racist tribe mentality for the chosen are the morals of The New World Order, totally at odds with humanity and international solidarity.

And it goes on: May what happened to the Jews in the Holocaust never happen again, it is the opposite of the democracy our boys and girls are risking their lives for, in peace- keeping missions around the world. “The Story Must be Told” and we must not question it, not even remotely. Those who do, are correctly imprisoned. How can they make a mockery of the dead and their families. Here, if anywhere, freedom of speech has its limits. Let us defend the Jewish state from being annihilated. Never again let “anti-Semitism” raise its ugly head. Leave no new Hitler alone, even if he happens to be a Muslim.

Hence this western mentality merges into a political ideology, or rather into a kind of religion that controls and rules the thoughts of people. In the New World Order, the Holocaust is the new church. That is why anyone who is against us is actually an “anti-Semite” and must be imprisoned together with the “Holocaust- deniers”. FFLH in Sweden is one example of all these churches. Questioning the authority of this church is thus today the biggest of all crimes that can be committed against the New World Order.

Zionism is shown here as increasingly becoming the important tool of the New World Order. If or when its model state Israel has served its purpose, it will be sacrificed by the Power Elite who will develop the ideology needed for a single Big Brother State which will “save” the world. Crises of population and environment are already being launched to support the arguments for such a development.

Humanity is, perhaps, entering a new stage of development. A stage when people’s thoughts are becoming increasingly collective, a result of migration and the possibilities created by communicating.

We are facing a fight for human thought. Obstacles and taboos that limit it must be deconstructed. Human thought must be liberated if it is to collectively achieve the international solidarity needed to confront the Power Elite’s Big Brother society and cause its acolytes to disperse.

Refuserad av Clarté. Publicerad på fib.se

Betecknade för Nybergs svar i Clarté 1/2007 på min replik, är att han inte i sak ifrågasätter mina uppfattningar där, eller någon av alla de artiklar jag skrivit under de senaste fyra åren som jag varit produktiv i frågan. Om detta beror på att argumenten tryter eller är ett uttryck för att Nyberg i allt väsentligt håller med mig, vet bara han själv.

I stället fortsätter att misstänkliggöra mig som person, dels därför att jag framhärdar i att Israel Shamir är en läsvärd författare, vilket jag knappast är ensam om, dels för att jag inte har besvarat alla de synpunkter han framförde i sin första artikel. Shamir får försvara sig själv, men jag vill gärna ta tillfället i akt att behandla några frågor Nyberg nämner.

Den första frågan handlar om orsakerna till USA:s krig i Irak. En fråga som man kan ha olika åsikter om inom den antiimperialistiska enhetsfronten, där grunden bör vara stödet till motståndet och kampen mot den USA-ledda så kallade koalitionens folkrättsstridiga angrepp och ockupation. Nyberg, liksom en del av ”vänstern”, begränsar i praktiken enhetsfronten utifrån en antikapitalistisk och materialistisk grundsyn och undervärderar ideologiernas roll. Denna sekterism anser jag är huvudorsaken till den antiimperialistiska rörelsens bristande framgångar. I stället bör den nationella frågan vara grunden för enhetsfronten.

Detta tar sig i uttryck att det är oljan snarare än Israels intressen som axiomatiskt ses som orsaken till Irakkriget. Att bolaget Halliburton i oljebranchen förespråkade kriget, har nog mer med Dick Cheneys personliga ekonomiska intressen att göra. Oljebolagen, liksom andra industrikapitalister, föredrar långsiktighet och bevarad infrastruktur, vilket de lyckats väl med genom ett beprövat system av klientstater. Att oljebolagen efter det att kriget var ett faktum gör allt för att roffa åt sig av den olja som nu sinande strömmar ut ur Irak, är väl närmast en självklarhet. Men det är kartan som gäller, inte verkligheten för Nyberg och hans diskussionsklubb.

Vilka är då de stater som tjänar på ockupationen av Irak? I ekonomiskt hänseende knappast USA, men inte heller Israel. I geopolitiskt hänseende knappast USA, som saknar förmåga att ockupera de viktigaste delarna av Västasien, men definitivt Israel som genom kriget befäst sin ställning som regional stormakt. Främst genom strategin att slå sönder och försvaga existerande nationalstater och reorganisera dessa i sinsemellan stridande etniskt/religiösa entiteter. Här framstår USA snarare som en klientstat till Israel, än Israel som en imperialistisk bastion för USA.

Israels samarbete med de kurdiska separatisterna och det irakiska inrikesministeriets dödsskvadroner, är den bästa garantin för en fortsatt ”judisk stat” i Västasien. Samma med Libanon och Iran som möjligen står på tur. Enda anledningen till att Iran ännu inte är angripet av USA är nog vad som skulle hända med koalitionens trupper i främst södra Irak. Det som återstår för att fullfölja den sionistiska planen för Mellanöstern från 1982 (se vidare min artikel i FIB/k 10/2005 och intervjun i den turkiska tidskriften Yarin februari 2007 på FIB;s hemsida/studier), är ett omfattande angrepp med taktiska atombomber. Israel och dess lobby i USA har länge förespråkat detta och hotar med att genomföra det själva om inte USA gör det. Detta har Bush sedan länge gett sitt medgivande till. Som vi alla vet har detta lett till djupa motsättningar inom den härskande klassen i USA.

Enligt min uppfattning är det därför snarare Israels intressen som är orsaken till Irakkriget än oljeintressena. Jag kan ha fel i detta, men det måste kunna diskuteras på ett sakligt sätt utan att denna ståndpunkt bemöts med det av sionister flitigt använda tricket att den är ett uttryck för att ”låta föreställningar om ett fördolt judiskt herravälde breda ut sig inom den antiimperialistiska rörelsen i Sverige”, som Nyberg uttrycker saken.

Därmed är vi framme vid den andra frågan, nämligen den om ”judisk makt”. Jag pådyvlas allt som oftast åsikten att denna makt skulle utövas i det fördolda. Inget kan vara mer felaktigt. Dels därför att jag aldrig sagt eller skrivit detta, dels därför att den judiska makten verkligen inte utövas i det fördolda. Den utövas helt öppet och de flesta känner till detta. I Israel skryter man dessutom härom.

En annan sak är att sionisterna hittills framgångsrikt förhindrat en öppen diskussion om ”lobbyn”, även om vi nu kan se en scenförändring i USA. Politiskt reducerar de Hitlers krigsförbrytelser under andra världskriget där judarna framställs som det enda offret. Kritik mot den judiska staten blir så ett uttryck för ”antisemitism”. Vem vill ha den smeten kletad på sin rygg? Så fungerar det idag främsta tabuet inom västvärlden. Vem tjänar på det? Knappast palestinierna, men inte heller irakierna. Att Expressen lät Gilad Atzmon få två inlägg på debattsidan och sista ordet (28/3 och 5/4) efter angreppet från Jesper Svartvik (ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism), är möjligen ett tecken på att tabuet försvagats..

Vad är då ”judisk makt”? Ja inte sitter den i generna, i religionen, eller i varje enskild jude. Lika lite som detta är fallet med ”zigensk maktlöshet”. Den sitter i judiska eller sionistiska intresseorganisationer (ADL, AIPAC m fl) i Vita Huset (neocons) i de många ”thinktanks” (IASPS, JINSA, PNAC m fl)  ) som omger Vita huset, hos de miljardärer (Rotschilddynastin, Rockefeller, Soros m fl) som med sina pengar finansierar israelvänliga kongressenatorers valkampanjer i båda partierna i USA. Och sist men inte minst hos ägarna av de flesta massmedia, det vill säga hos den ideologiproducerande makten. Men den sitter även i de flesta judiska församlingarna. Inte primärt på grund av den judiska religionen, utan på grund av att sionismen idag ockuperar så gott som samtliga dessa församlingar. Allt detta är allmänt känt.

Att det finns ett judiskt intresse är inte konstigare än att det finns andra intressen. Det är inte heller moraliskt förkastligt att olika intressenter arbetar för just sina intressen. Självklart har intressen också ett klassperspektiv, men när det gäller tillkomsten och bevarande av den ”judiska staten” är detta underordnat.

Problemet uppstår när ett särintresse dominerar över allmänintresset. I den amerikanska debatten kallas det judiska särintresset ibland för ”israeliskt”, eller ”sionistiskt”, men även för ”Israel firsters”. Kärt barn har många namn och jag skall inte spilla kraft på begreppsanalys, då det verkar oviktigt för Nyberg. Det sistnämnda begreppet är kanske att föredra, då det tydliggör det förhållandet att en person sätter Israels intressen före den stat i vilken hon är medborgare. I vilken utsträckning detta är ett uttryck för intressentens ekonomiska intresse eller för identifieringen med den ”judiska staten” kan diskuteras.

Själv tror jag att den ”judiska makten” kommer att offra Israel när det svider för mycket i det ekonomiska skinnet. Det är knappast förvånande att man i USA, mot bakgrund av Irakkrigets haveri, diskuterar om det är hunden som viftar på svansen, eller tvärt om.

Problemet, som jag ser det, är att den antiimperialistiska rörelsen, men även antikrigsrörelsen, gravt har undervärderat det sionistiska inflytandet i USA:s utrikespolitik. ”Vänstern” har haft en aktiv roll i att avskärma kampen mot imperialismen från sionismen, på grund av ”J” tabuet och en otillräcklighet i den så kallade marxistiska analysen. Därmed har krigsgalningarna kring och i Vita Huset alltför länge fått sitta i orubbat bo.

Nyberg är en typisk representant för denna ”vänster”.

Täby den 4 maj 2007

Lasse Wilhelmson

Clarté nr 1/2007 och fib.se

Jag har med tilltagande förvåning tagit del av den politiska gyttjebrottning som Andreas Malm startade i DN under hösten 2006, där inga repliker tilläts, och som han sedan fortsatte i Flamman. Där fick vissa av de angripna tillfälle att gå i svaromål, dock ej undertecknad. Nu har Mikael Nyberg hakat på i Clarté, där han låter påskrina att Israel Shamir är en ”ortodoxt kristen antisemit”. Liksom Malm bryr sig inte Nyberg om att tala om hur han definierar ”antisemitism”. Ändå har Nyberg uppenbarligen behov av att, med hjälp av några av honom själv valda citat av Shamir, använda den för honom själv föga hedervärda metoden, att med ”guilt by association” utpeka undertecknad. Varför, jo i likhet med flera av de ytterst få som läst honom, anser jag att Shamir är en mycket läsvärd författare. Jag ber så mycket om ursäkt, men jag läser faktiskt böcker, och rekommenderar ofta författare, utan att därför gå i god för dessa författares alla åsikter och formuleringar.

Av hänsyn till Nyberg tänker jag inte spekulera i vad som ligger bakom denna hans antiintellektualism, men kan bara konstatera att i dessa avseenden skiljer sig inte Nyberg från Malm. Med några väl valda citat av Karl Marx, bleve Nyberg med denna logik en ”antisemitisk marxist”. Att Shamir är ortodoxt kristen och inte bara kritiserar sionismen utan även den judiska religionen, är visserligen inte så vanligt, men enligt min mening fullt legitimt och inte något att göra en affär av, om man inte anser att denna kombination, i sig, av någon anledning är graverande.

Visst kan man diskutera saker utan att i tid och otid behöva definiera dem. Men här rör det sig om ett begrepp som totalt har förlorat sin redan tidigare oklara innebörd. Semit är till att börja med ett inte särskilt lyckat begrepp i sammanhanget, eftersom den folkgrupp som avses – judarna – endast till en mindre del kan anses vara semiter.

Anti betyder att vara emot eller ogilla. Det torde varken vara ovanligt eller straffbart att vara emot, ogilla eller till och med hata andra människor eller grupper av människor, så länge det är ett uttryck för en åsikt och inte faller under den oklara och yttrandefrihetsbegränsande lagen om hets mot folkgrupp. Man kan självklart göra det utan att därför anse att de som avses är ”rasmässigt” underlägsna en själv, det vill säga utan att det är rasistiskt grundat (Jag utgår här från NEC:s definition av rasism). Vidare hävdar jag att man kan vara rasist utan att vara ”anti” andra. Även om man anser att andra människor är som hundar, kan man ju älska dem för det.

Redan det jag nu har sagt talar för att man överhuvudtaget inte bör använda ett så diffust begrepp som ”antisemitism”, vilket jag i olika sammanhang också hävdat. I stället bör man använda begrepp som är mer precisa och inte tabubelagda. Fördomar, främlingsfientlighet, hat, ogillande och liknande är att föredra och om det handlar om rasism, kan man lägga till det. Till exempel rasistiskt grundad kärlek till judar, vilket inte alls är ovanligt, i synnerhet inte bland de judar som uppfattar sig som det ”av gud utvalda folket” och i enlighet med judendomens lag - Halackah – anser att icke-judar inte är riktiga människor.

Men inte nog med det, ”antisemit” har kommit att bli det värsta av alla tillmälen. Hora, morsaknullare pucko, cp och dylikt är småsaker jämfört med ”antisemit”, som är det ultimata stigmat, som väl tilldelat utdefinierar offret från all mänsklig samvaro såsom representant för Ondskan. I första hand är det kritiker av israeliska eller judiska intressen som tilldelas detta epitet, av israelvänner och judar som har tagit entreprenad på såväl definitionen som användningen av detta begrepp som är lika gränslöst och expanderande som den ”judiska staten”.

Det påpekande som Nyberg gör beträffande så kallade judevitsar grundar sig nog mer på en ambition att själv rentvå sig från alla misstankar för att vara ”antisemit”, än på att vara ett allvarligt menat politiskt argument. Det kan knappast hävdas att en så kallad Norgevits är något som borde rendera den som levererar vitsen stigmatisering och fridlysning. Här är det nog ”J” tabuet som spökar.

Avslutningsvis nödgas jag medge att jag faktiskt hatar. Jag hatar all rasism, i synnerhet den rasism som kommer till uttryck i sionismen och i den israeliska statskonstruktionen. Aldrig har jag i något sammanhang kritiserat judar enbart i deras egenskap av judar. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiskt religiösa församlingar, organisationer och enskilda manifesterar genom att samtidigt verka för Israel som en ”judisk stat” och för demokratiska fri- och rättigheter i de stater utanför Israel de själva lever. Ett stöd förutan vilket  denna stat inte skulle överleva. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter.

Lasse Wilhelmson

Opublicerat svar till Andreas Malm. Refuserat i Flamman och i FiB/k.

I sin kamp mot allt och alla som inte delar hans åsikter är det inte bara FIB/k och Alhambra förlag det handlar om, utan också föreningen IrakSolidaritet, Flamman, Ordfront Magasin och ett utökat antal namngivna personer i hans omgivning – säkert är de innerst inne alla ”antisemiter”. Snart är det bara israellobbyn som Malm inte försökt dra in i sin provokativa gyttjebrottning. Och lika bra är väl det, då det knappast skulle försvaga dess position. Jag begränsar mig därför till hans angrepp på min person i DN den 9/11 och i Flamman den 14 och 21/12, där jag förnekats rätten att gå i svaromål.

Hela denna historia började – inte förvånande – med att Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation sommaren 2004 skickade ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon varnade för Israel Shamir. Något som tidningen Arbetaren, på Malms utrikesavdelning, inte var sen att haka på. Israel Shamir är nämligen farlig för sionisterna då han argumenterar för en demokratisk stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta likhetstecken mellan Shamirs och mina egna åsikter. Hittills har jag dock aldrig lyckats med konststycket att bli helt överens med någon författare, allra minst mig själv, då jag fortlöpande utvecklar och fördjupar mina ståndpunkter.

Nu anklagas jag för ett nytt ”brott”. Jag är förevigad på ett foto (!) tillsammans med Shamir. Men det är inte riktigt lika allvarligt, enligt Malm, som att vara son till Shamir. Ironiskt nog, då blodsbandet verkar vara viktigt för Malm liksom för judendomen, kritiserar han mig inte för att tidigare ha verkat politiskt i en exklusivt judisk organisation för ”fred” i Israel/Palestina och som följdriktigt värnar om ”den judiska staten”. Det är en rasistiskt orienterad politisk verksamhet som jag är allt annat än stolt över och som jag nu tagit avstånd från.

Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 ”Demokrati eller folkmord” och på DN Kultur sommaren 2004 ”Isolera apartheidstaten Israel” tillsammans med Per Wästberg och Lennart Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Artiklar jag skrivit är spridda på webbsidor i världen, bland annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle. Några finns också på FIB/k:s webbsida under avdelningen studier/antiimperialism; Israel och sionismen, samt Med ”antisemitismen” som politiskt vapen.

I senaste Ordfront Magasin nr 12/06 bemöter jag den av Israel betalde lobbyisten Eli Göndörs långa exposé om sionismen, med inlägget ”Sionismen är judisk nationalsocialism”. Den judiska nationalsocialismen bygger på föreställningen om ”Blut und Boden” och att ”judar” är överlägsna ”icke-judar”. Den har sina rötter i 1800-talets mitt och var en föregångare till den tyska nationalsocialismen där ”arier” är herrefolket. I dag är Israel en fascistisk stat med ett apartheidsystem för sortering och värdering av sina medborgare, där endast judar är fullvärdiga. Hur vore det om Malm valde att demaskera denna rasistiska statskonstruktion, i stället för att kasta skit på dem som kritiserar densamma vars fortsatta existens underblåser eller orsakar krigen i Västasien?

Mig veterligen har jag aldrig gett uttryck för någon rasistiskt uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i Israel. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiska församlingar, judiska organisationer och enskilda judar utanför Israel uppvisar genom att stödja ”den judiska staten” och samtidigt verka för demokratiska fri- och rättigheter i de länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter. Denna kritik är både legitim och nödvändig, ty utan detta ekonomiska och politiska stöd skulle denna statsbildning inte kunna fortleva. Och vad händer om USA:s stöd falnar?

Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning med bibehållen ”judisk stat” innebär att de fördrivna palestinierna inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut. Detta är en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut. Detta är ett av skälen till att jag förespråkar en ny politisk plattform för palestinarörelsen:

Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.

Ett annat skäl är att palestinarörelsens nuvarande låsning vid en så kallad tvåstatslösning påskyndar en ”Algerisk” lösning på konflikten, där kolonisatörerna till slut kommer att tvingas lämna landet, efter det att folkmordspolitiken mot palestinierna drivits ännu längre mot sin fullbordan. Med en ”Sydafrikansk” lösning kan detta undvikas.

I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det fullt naturligt att dess förespråkare blir allt mer desperata. Att några ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett klartänkt politiskt ställningstagande. Som pensionär behöver jag inte bekymra mig om min försörjning eller karriär och känner mig snarast smickrad över uppmärksamheten.

December 2006

Lasse Wilhelmson

Opublicerad. Detta debattinlägg skickades in till Palestinagruppernas webbsida/debatt första veckan i oktober 2006. Trots flera påstötningar erhölls inget svar och den 30/11 har debattsidan plockats bort. I Palestina Nu, saknas möjlighet för medlemmar att föra debatt. Även andra tidningar har refuserat debattinlägget, t ex FiB/k som ansåg det vara för internt. Publicerad på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor bl a The Palestine Chronicle och Peacepalestine. Publicerad på Jinges blogg 2008.

Jag vill genast understryka att jag inte har några som helst avsikter att nedvärdera det långvariga och förtjänstfulla arbete som hittills gjorts och fortfarande görs. Det gäller inte minst det mycket framgångsrika projektarbetet i Palestina som Palestinagrupperna är världsberömda för. Inte heller den förtjänstfulla aktionsverksamhet som bedrivs av till exempel ISM, både i Palestina och i Sverige.

Med facit i hand tror jag dock att man kan konstatera att den svenska opinionen inte i nämnvärd omfattning har utvecklats till ett stöd för palestinierna, eller att de organisationer som skulle vara motorn i en sådan utveckling har en organisering och ett basarbete på gator och torg som står i paritet med Palestinafrågans vikt. Inte bara för Mellanöstern, utan även för hela Västasien. Fortfarande dominerar den så kallade kålsuparteorin människors tänkande, det vill säga att det aldrig är ens fel när två träter. Uppslutningen bakom Osloavtalet 1993 ligger förmodligen till grund för detta.

Det är frestande att jämföra med de erfarenheter många av oss gjorde i den svenska Vietnamrörelsen, även om samhällsklimatet var annorlunda då. Då var länge den förhärskande politiken ”Fred i Vietnam”, som inte skiljde mellan angripare och angripen. Det var först efter det att kravet ”USA ut ur Vietnam” formulerades som rörelsen utvecklades språngartat, eftersom solidaritetsarbetet då blev en kamp för alla nationers rätt till territoriell självständighet och nationellt oberoende – även Sveriges. Vietnams sak blev vår, med udden riktad mot angriparen. Det var politiken som la grunden för rörelsens enhet och utveckling, inte tvärt om.

Men Palestinafrågan skiljer sig från Vietnamfrågan. I Palestina handlar det om en bestående kolonisering med etnisk rensning av ursprungsbefolkningen och upprättandet av en ny stat på stulet territorium med en betryggande majoritet av kolonisatörer som exklusiva medborgare (”Den judiska staten”). Inte som i Vietnam för att få tillgång till tredje världens råvaror och upprättandet av en marionettregim som tillåter detta. Denna skillnad är grundläggande och måste beaktas i en framgångsrik politik för solidaritetsrörelserna. Det innebär inte att kolonialism och imperialism inte skulle hänga ihop, men varje konflikt har sina egna särdrag. Man kan även ta före detta Sydafrika och Algeriet som exempel. Lösningen i Sydafrika var att omvandla det rasistiska apartheidsystemet, vilket gjorde det möjligt för kolonisatörerna att stanna kvar. I Algeriet blev kolonisatörerna till slut tvungna att lämna landet, eftersom de och deras allierade i västvärlden för länge motverkade en sådan lösning. Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina.

Det är således inte en tillfällighet att palestinierna aldrig gjort avkall på sin av FN fastställda rätt att återvända till sin stulna mark, enligt resolutionerna 194 och 3236, där den senare innebär att denna rätt är oförytterlig, det vill säga ej förhandlingsbar. Det gjorde aldrig Arafat och det framgår även av det så kallade Fängelsemanifestet, trots att det är en kompromiss mellan olika palestinska rörelser. Det är därför som palestinierna gett Hamas sitt stöd, av befogad oro för att deras gamla ledare skall överge detta krav och med fortsatt markstöld och ökat våldsförtryck som facit. Det är just därför som sionisterna inte accepterar detta, då det i praktiken skulle innebära att ”Den judiska staten” Israel i praktiken upphör av demografiska skäl. Vilket är nödvändigt om man vill skapa förutsättningar för en ”Sydafrikansk” fred med lika rättigheter för alla som nu lever mellan Medelhavet och Jordanfloden och där frågan om eventuella gränser och områden för olika etniska/religiösa grupper blir underordnad. Det minsta man kan begära av en palestinsk solidaritetsrörelse är att ”rätten till återvändande” - som enar palestinierna - görs till en förstahandsfråga.

Palestinarörelsens politik sedan Osloavtalet att stödja en tvåstatslösning, utan att först kräva ”rätten till återvändande”, förutsätter att en sådan lösning bara är taktisk och att nästa steg blir att verka för att det rasistiska apartheidsystemet i Israel upphör, vilket är nödvändigt inte minst då 23 procent av medborgarna i dagens Israel (i huvudsak palestinier) behandlas som ”undermänniskor”. Ett vanligt argument för detta synsätt, är att det är palestiniernas nationella rättigheter som är grundläggande och att de därför måste få en egen stat, som judarna ”fått”. Även palestinier hävdar detta, trots att det knappast är förenligt med ”rätten att återvända”. Det är uppenbart att denna fråga länge splittrat Palestinierna. Påpekas bör dock att kravet att alla ”folk” skall ha rätt till en egen stat, saknar stöd i folkrätten. Det är palestiniernas sak att själva ta ställning till om deras kamp i första hand är ”Sydafrikansk”, ”Vietnamesisk”, eller något annat, men solidaritetsrörelsens uppgift bör vara att utforma stödet så att den inte splittrar dem, eller sig själv, som nu är fallet på grund av fixeringen av en så kallad tvåstatslösning.

En tvåstatslösning med bibehållen ”Judisk stat” innebär dock en pervertering av folkrätten genom legalisering av markstöld och etnisk rensning. Vem tjänar på det? Det är naivt att tro att det sedan går att komma tillbaks och säga att detta bara var ett taktiskt första steg. En riktig politik för solidaritetsrörelsen bör därför vara att ena så många som möjligt kring följande plattform:

Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.

Denna plattform tydliggör konfliktens kärna, samtidigt som den skapar möjlighet till en bred enhet. Palestinas sak blir då vår – i betydelsen ja till lika rättigheter för alla oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, samtidigt som kraven riktas mot orsaken till konflikten. Plattformen lyfter därmed fram FN-stadgans portalkrav om alla människors lika värde. Berättigade och viktiga krav därutöver är ”Riv Muren”, ”Avveckla Gaza-gettot” och ”Häv ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna” med mera, som understödjer plattformen. Självklart kan dessa senare krav i olika sammanhang också vara grund för olika enhetsaktioner. Om de berörda judarna och palestinierna önskar en binationell övergångslösning inom ramen för allas lika värde, kan vi tryggt överlåta dess utformning åt dem.

Med Palestinarörelsens nuvarande politik påskyndas en ”Algerisk” lösning på konflikten, som man också kan argumentera för, men som jag inte förordar. Inte minst då detta innebär att den pågående folkmordspolitiken mot palestinierna kommer att drivas ännu längre mot sin fullbordan.

Täby den 6 oktober 2006

Lasse Wilhelmson

Fib kulturfront nr 10/2006.

I sin senaste skriftställning ”Till frågan om krigen i Västasien” (Fib/k 9/06) påvisar Jan Myrdal förtjänstfullt den västliga medieindustrins medansvar för den annalkande katastrof som hotar ”den nu statsledande befolkningsgruppen i staten Israel” genom stödet till dess nuvarande politik som leder till en Algerisk snarare än en Sydafrikansk lösning på den koloniala konflikten i Palestina. Den analysen är befriande glasklar och realistiskt pessimistisk. Jag delar den uppfattningen, om vilken jag skrivit flera artiklar.

Avslutningsvis fördunklas dessvärre analysen då begreppen styr fel. Myrdal använder begreppet ”sionisterna” som analogi till ”den franska befolkningen i de tre då franska departementen i Nordafrika” och ”afrikanderna i … Sydafrika”. Detta är att jämföra ”frukt” med ”äpplen” och ”päron”, varav oklarhet uppstår.

Det är judarna i Israel/Palestina som hotas, inte sionisterna i Israel eller i allmänhet. Alla judar i Israel är inte sionister, även om flertalet är det. Sionisterna är även kristna, främst i USA, men även annorstädes. Och sionister är de, sekulära, ateister och ”marxister”, som av politiska skäl stödjer den rasistiska apartheidstaten. Den sionistiska ideologin är idag lika vitt spridd som tidigare den koloniala, vilken den är en kvarvarande och dominerande del av.

Jag anser därför att det är viktigt att göra skillnad mellan ”den statsbärande befolkningsgruppen i staten Israel” (de som av staten Israel definieras som judar) och ”sionisterna”. Sionismen har idag ett ideologiskt grepp om bushadministrationen, via bland annat ”neocons”. I USA förbereds lagar där kritik av Israel är straffbar ”antisemitism”. I flera länder sitter forskare redan i fängelse för att de ifrågasätter delar av den officiella bilden av Holocaust. I Sverige har vi en statlig sionistisk myndighet, kallad Forum för levande historia. Bara för att nämna något.

Myrdals felstyrning döljer det hot mot alla judar i Israel som dess politik innebär, men även mot alla judar utanför Israel, inklusive de som inte är sionister. Vidare döljs den omfattande utbredningen av den sionistiska ideologin som en del av dagens imperialistiska. Jag antar att Myrdal väljer ordet ”sionisterna” i stället för ”judarna i Israel” för att bli övertydlig i sin ambition att inte skuldbelägga en hel folkgrupp och att göra en skarp skiljelinje mellan religion och politik. Men det blir fel, eftersom ”sionisterna” och ”judarna” både är olika kategorier och delvis sammanfaller, emedan de judiska församlingarna och organisationerna i världen i dag är dominerade av sionismen och den ”Judiska staten” är en grundläggande del av de flesta judars identitet.

Den icke avsedda effekten blir att tabuet att använda ”J” förstärks, bland annat med följden att de judiska lobbyorganisationerna i dess skydd ostört kan fortsätta att hetsa fram ett kärnvapenkrig mot Iran, som de tror skall gynna den ”Judiska statens” fortbestånd.

Täby den 27 september 2006

Lasse Wilhelmson