Publicerad på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor och blog.lege.net
I Sverige har det under våren 2008 förts en offentlig debatt om den statliga myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH). Den inrättades under den socialdemokratiska regeringen 2003 och torde vara unik i världen med sitt uppdrag att sprida kunskap och engagera främst ungdom om ”demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen” och hotet från den så kallade antisemitismen. ”Om detta må vi berätta”, säger man, så att det aldrig upprepas igen. Hittills har FFLH dock överhuvudtaget inte befattat sig med den palestinska katastrofen al Nakba.
FFLH bedriver framförallt projekt i skolorna och genomför tvivelaktiga opinionsundersökningar bland allmänheten. Den samarbetar vidare helt öppet och skamlöst med till exempel den sionistiska propagandainstitutet MEMRI (Middle East Media Research Institute). Vi har här alltså ett unikt exempel på en av staten auktoriserad sionistisk ideologiproduktion med efterföljande påbjudna kampanjer innehållande rikligt med färdigproducerat gratismaterial.
FFLH har nyligen av den nya borgerliga regeringen fått i uppdrag att under 2008 genomföra ett nytt skolprojekt som handlar om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja.
I ett historieupprop protesterar forskare och säger bland annat att ”(vi) känner en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som FFLH avser att stimulera hotas.” Vidare ifrågasätts att det skall ”vara statens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.” Uppropet avslutas med ett citat från lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer: ”I en diktatur står alltid historieskrivningen i staten tjänst”. Och avslutningsvis undrar forskarna retoriskt, vilken slutsats eleverna riskerar att dra av detta.
Detta är i och för sig ett lovvärt initiativ, som dock bleknar något inför det faktum att något historieupprop inte gjordes redan när FFLH bildades och att man protesterar i särskild ordning först när kommunismen skall granskas. Och hur det kommer sig att al Nakba inte nämns bland de olika folkmord och liknande som de protesterande historieforskarna nämner? På denna punkt tycks historieforskarna och FFLH vara överens. Om al Nakba må vi inte berätta. Självklart har vänstern ett särskilt ansvar för detta.
Socialister och palestinvänner av olika chatteringar samverkar regelmässigt med organisationen Judar för en Israelisk/Palestinsk fred (JIPF) och låter den sätta dagordningen för solidaritetsarbetet med palestinierna. Som de själva säger, för att inte riskera att bli anklagade för ”antisemitism”. Men JIPF värnar om Israel som judisk stat och är därmed en sionistisk organisation.
Resultatet av denna samverkan blir att frågan om de i al Nakba fördrivna palestiniernas rätt att återvända, den israeliska lobbyns inflytande över USA:s utrikespolitik och ziocons krigsgalningar i och kring Vita Huset, blir så kallade icke-frågor i solidaritetsarbetet för Palestina. Men även i det antiimperialistiska arbetet för övrigt, där Israels roll är tabu och där oljan som orsak till allt ont i världen blir den allena rådande orsaksfaktorn. Denna ideologiska sionistisering av västvärlden är en nödvändigt förutsättning för de nykoloniala krigen, i synnerhet de mot islam och arabvärlden.
Det är här som FFHL kommit att fylla sin viktigaste funktion, nämligen att skapa acceptans för dessa krig med hänvisning till Förintelsen, i stället för att motverka dem. I tidningen FIB kulturfront 4/2008, skriver Jan Myrdal om FFHL som ideologiproducent utan att överhuvudtaget nämna att det handlar om sionistisk ideologi, eller att al Nakba 1948 kom till, inte trots, utan tack vare Förintelsen och att palestinierna därmed blev dess offer.
Myrdal avslutar sin skriftställning med att han ”känner naturligtvis egentligen stor tillfredsställelse över att den svenska staten nu så oroats över okontrollerat tänkande att den sett sig tvungen att inrätta ett svenskt sanningsministerium. Vi kan inte önska oss ett bättre utgångsläge för ett frigörande intellektuellt arbete!” Denna glädje över att kontrollen av undersåtarnas tänkande har effektiviserats, innebär ju i själva verket att det varit bättre om protesterna uteblivit. Vilket det i och för sig ligger någonting i, eftersom såväl forskaruppropet som Myrdals fem års senkomna och halvdana protester har låg trovärdighet.
I Sveriges största dagstidning Expressen kritiseras emellertid den nya nu påbörjade FFLH-kampanjen mot kommunismen av liberalen AM Narti, med judisk släktbakgrund från Rumänien. Som ett svar på den artikeln skickade jag in nedanstående artikel ”Sionism ska visst jämföras med Nazism”. Efter en vecka fick jag beskedet att man förgäves försökt engagera fler i debatten, men att man misslyckats och att ”din artikel som du borde förstå, nu hunnit bli inaktuell”. Därefter fortsatte debatten utan mitt inlägg.
Ingen annan tidning eller tidskrift har hitills publicerat artikeln och flera har sagt att de anser den vara för kontroversiell, eller att de saknar expertis för att granska artikeln, som dock genomgående betraktas som ”mycket intressant och välskriven”. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ana med vilken kreativitet ”radikala” redaktörer skulle komma att utveckla de mest ”skruvade” ursäkter för att inte publicera artikeln. Ursäkter som går stick i stäv med de publicistiska principer de säger sig tillämpa.
Här är artikeln:
Se även The Palestine Chronicle: http://www.palestinechronicle.com/view_article_details.php?id=13681
Sionism ska visst jämföras med Nazism
I en artikel på sidan 4 i Expressen den 17 mars 2008, ”Kommunism ska visst jämföras med fascism”, diskuterar Ana Maria Narti kopplingen mellan kommunismen som ideologi och dess praktik och menar att Forum för Levande historia vägrar se denna koppling och därför producerar mer förvirring än upplysning. Skälet är att den ledande forskaren för kampanjen om kommunismen hävdar att man inte kan likställa kommunism och fascism då det fanns ”mycket ljus” i den kommunistiska utopin.
Jag är beredd att hålla med Narti om denna kritik, men den drabbar ju även fascismen, eller nationalsocialismen i vars totalitära ideologier det också fanns ”mycket ljus”. Jag skulle till och med vilja påstå att det är typiskt för alla så kallade ideologier, att de innehåller ”mycket ljus” och att det därför är helt nödvändigt att se kopplingen till dessas samhälleliga praktik om man vill göra en vettig bedömning av dem. Inte minst då ideologierna alltid utnyttjas för att rättfärdiga ”mycket mörker”.
Personligen är jag skeptisk till alla ideologier. De utgör låsta tankesystem som begränsar människors tänkande som därmed blir lättare att styra och kontrollera. Medias och utbildningens betydelse som ideologiproducenter i dagens globaliserade värld kan knappast överdrivas härvidlag. Även staten inser detta, vilket ju Forum för Levande historia är ett uttryck för, något som det dock finns principiella skäl att vara tveksam till. Fristående forskningsinstitutioner vore att föredra för historisk forskning och politik har vi ju redan en form för genom den fria partibildningen i vår parlamentariska/liberala demokrati.
Nartis artikel rör den viktiga frågan om hur det svenska folket bäst skall tillgodogöra sig historiska kunskaper som kan verka förebyggande, det vill säga att i tid känna igen totalitära ideologier genom kopplingen till deras praktik. ”Om detta må vi berätta” så att vi kan förhindra att illdåd mot mänskligheten upprepas. Så låt oss gå till rötterna inte bara med kommunismen utan också med sionismen, som ju faktiskt också såg sin födelse i mitten av 1800-talet.
Grunden för sionismen utformades av Moses Hess som kallades för kommunistrabbinen. Han var en av Tysklands första betydande socialister och Karl Marx mentor in i socialismen. Han anses av sionister vara den förste sionisten och skrev boken “Rom och Jerusalem” (1862). I den betonar Hess den judiska “rasen”, dess överlägsenhet och utvaldhet, samt judisk religion som den bästa garanten för den judiska nationaliteten.
Sionismens grundare anses vanligen vara Theodor Hertzl. Han hänvisade senare till Hess bok som den som säger allt som är värt att säga om sionismen. Hertzl presenterade en plan för den judiska koloniseringen av Palestina i sin bok “Den judiska staten” (1896), som antogs på den första sionistiska kongressen 1897. Den judiska “rasen” ses som ett folk med rätt till en egen stat i Palestina, där berget Sion finns. Målet är ett socialistiskt Utopia - en modellstat – med liknande ”ljus” som den kommunistiska.
Det sionistiska projektet utvecklades vidare av marxisten Ber Borochov, med “territoriell koncentration” som en lösning på den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet, som stödde den ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion – Israels landsfader - som kom till Palestina i början på 1900-talet. Han såg sig själv som bolsjevik och var för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället tillämpade sionismens diktatur. Hur ser då sionismens praktik ut?
Sionismens paroll “ett land utan folk till ett folk utan land” har varit vägledande för den judiska koloniseringen av Palestina sedan drygt hundra år. Förverkligandet av en “Judisk stat”, som är sionismens mål, förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet och etnisk rensning av dem som från början bodde där – ett så kallat levnadsutrymme. Israel är därför i grunden en rasistisk statskonstruktion. Judisk överhöghet säkerställs genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, i linje med sionismens krav på ytterligare expansion. Se vidare i min artikel på SVD/Brännpunkt den 3 juni 2003, eller i FiB kulturfront nr 6/2004.
Av ursprungliga Palestina är idag cirka 85 procent stulet eller annekterat och resten är ockuperat. 800 000 palestinier fördrevs/flydde 1948 och förvägras sin av FN fastlagda rätt att återvända. Det som av palestinierna kallas för al Nakba – katastrofen. Västbanken består av inmurade enklaver kontrollerade av 100-tals checkpoints och Gaza är förvandlat till värdens största friluftsfängelse/getto under blockad och utsvältning. Cirka 10 000 palestinier, varav många barn, sitter i israeliska fängelser utan rättegång och dom. Israels förhållande till palestinierna uppfyller de formella kraven på att vara en folkmordspolitik.
I sionismen sammanförs ”ras”, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning – ”lebensraum” och ”blut und boden” – utvecklad redan under 1800-talet. Senare skapades den tyska nationalsocialismen med samma ideologiska beståndsdelar och en snarlik samhällelig praktik. Om Nazismen är tyskarnas nationalsocialism, så är Sionismen judarnas.
“Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.”
Så skriver Chaim Nachman Bialik i “The Present Hour” (1934). I Israel betraktas han som nationalskald.
Sionismens brott är ett resultat av sionismens ideologi. Om detta bör ni berätta, Forum för levande historia.
Täby den 19 mars 2008
Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör och tidigare ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år varav 4 i kommunledningen, har bott i Israel några år i början av 1960-talet.
Efterskrift
Den mentalitet som vuxit fram främst inom västvärlden sedan andra världskriget och som ytterst legitimerar de kriminella nykoloniala krigen föreskriver att ”vi” måste försvara oss mot ”den andre”, genom preventiva krig i demokratins tjänst. Våra ädla syften ger oss den moraliska rätten att behandla ”den andre”, terroristen, som är envar som är emot oss, utan hänsyn till gällande lagar och internationell rätt. Vi ställer oss över dessa ”terrorister”. Ja, för vår egen säkerhet, samtycker vi även till att minska våra egna demokratiska fri- och rättigheter, som ett nödvändigt ont, i denna ädla kamp för mänskligheten. Så låter den upp och ner vända moralen. Stick i stäv med allmänmänsklighet och internationell solidaritet är denna den nya världsordningens moral en rasistisk stammentalitet för de utvalda.
Må det aldrig återigen ske, det som hände judarna under Förintelsen, som är motsatsen till den demokrati som våra pojkar och flickor nu riskerar sina liv för i fredsbevarande insatser runt om i världen. ”Om detta må vi berätta” och heller aldrig ifrågasätta, om än aldrig så lite. Må den judiska staten försvaras från att bli förintad. Låt aldrig mer ”antisemitismen” få visa sitt fula tryne. Låt ingen ny Hitler få sitta i orubbat bo, även om han skulle råka vara muslim. Låt oss atombomba Iran som inte har kärnvapen, så att det inte kan Förinta Israel som sedan länge har, avslutas resonemanget.
Sålunda omformas denna västerländska mentalitet i en politisk ideologi, eller snarare i en ny slags religion med vilken människors tänkande kontrolleras och styrs. I denna världsordning är Förintelsen den nya kyrkan. Därför är alla som är emot oss i själva verket ”antisemiter” som måste fängslas i likhet med ”förintelseförnekarna”, varav flera redan sitter i fängelse för sina åsikters skull. En materialisering av denna Kyrka är FFLH i Sverige. Att ifrågasätta auktoriteten hos denna Kyrka, är följdriktigt idag det största av alla brott som kan begås. I USA står nya koncentrationsläger och väntar på alla ”terrorister”, det vill säga ”alla de som är emot oss”.
Sionismen framstår här alltmer som den nya världsordningens viktigaste verktyg. Men om eller när dess modellstat Israel spelat ut sin roll, kommer makteliten att offra henne och vidareutveckla den ideologi som behövs för en enda Storebrorsstat som skall ”rädda” hela jorden. Överbefolkning och miljöförstöring lanseras redan som argument för detta. I denna nya världsordning kommer de multinationella bolagen ersätta nationalstaterna och de av dessa bolag finansierade NGO:s ersätta nuvarande statsreglerade inflytandeformer och rättigheter för medborgarna.
Mänskligheten står nu kanske inför ett nytt stadium i sin utveckling. Ett stadium där människors tänkande alltmer kollektiviseras, som en effekt av befolkningsutbredningen och möjligheterna att kommunicera.
Kampen står därför om människans tänkande. Alla hinder och tabun som begränsar hennes tänkande måste dekonstrueras. Människan tänkande måste befrias om dess kollektivisering skall kunna skapa den internationella solidaritet som krävs för att maktelitens Storebrorssamhälle skall mista sina tillskyndare och lydiga undersåtar.
