Refuserad av Clarté. Publicerad på fib.se
Betecknade för Nybergs svar i Clarté 1/2007 på min replik, är att han inte i sak ifrågasätter mina uppfattningar där, eller någon av alla de artiklar jag skrivit under de senaste fyra åren som jag varit produktiv i frågan. Om detta beror på att argumenten tryter eller är ett uttryck för att Nyberg i allt väsentligt håller med mig, vet bara han själv.
I stället fortsätter att misstänkliggöra mig som person, dels därför att jag framhärdar i att Israel Shamir är en läsvärd författare, vilket jag knappast är ensam om, dels för att jag inte har besvarat alla de synpunkter han framförde i sin första artikel. Shamir får försvara sig själv, men jag vill gärna ta tillfället i akt att behandla några frågor Nyberg nämner.
Den första frågan handlar om orsakerna till USA:s krig i Irak. En fråga som man kan ha olika åsikter om inom den antiimperialistiska enhetsfronten, där grunden bör vara stödet till motståndet och kampen mot den USA-ledda så kallade koalitionens folkrättsstridiga angrepp och ockupation. Nyberg, liksom en del av ”vänstern”, begränsar i praktiken enhetsfronten utifrån en antikapitalistisk och materialistisk grundsyn och undervärderar ideologiernas roll. Denna sekterism anser jag är huvudorsaken till den antiimperialistiska rörelsens bristande framgångar. I stället bör den nationella frågan vara grunden för enhetsfronten.
Detta tar sig i uttryck att det är oljan snarare än Israels intressen som axiomatiskt ses som orsaken till Irakkriget. Att bolaget Halliburton i oljebranchen förespråkade kriget, har nog mer med Dick Cheneys personliga ekonomiska intressen att göra. Oljebolagen, liksom andra industrikapitalister, föredrar långsiktighet och bevarad infrastruktur, vilket de lyckats väl med genom ett beprövat system av klientstater. Att oljebolagen efter det att kriget var ett faktum gör allt för att roffa åt sig av den olja som nu sinande strömmar ut ur Irak, är väl närmast en självklarhet. Men det är kartan som gäller, inte verkligheten för Nyberg och hans diskussionsklubb.
Vilka är då de stater som tjänar på ockupationen av Irak? I ekonomiskt hänseende knappast USA, men inte heller Israel. I geopolitiskt hänseende knappast USA, som saknar förmåga att ockupera de viktigaste delarna av Västasien, men definitivt Israel som genom kriget befäst sin ställning som regional stormakt. Främst genom strategin att slå sönder och försvaga existerande nationalstater och reorganisera dessa i sinsemellan stridande etniskt/religiösa entiteter. Här framstår USA snarare som en klientstat till Israel, än Israel som en imperialistisk bastion för USA.
Israels samarbete med de kurdiska separatisterna och det irakiska inrikesministeriets dödsskvadroner, är den bästa garantin för en fortsatt ”judisk stat” i Västasien. Samma med Libanon och Iran som möjligen står på tur. Enda anledningen till att Iran ännu inte är angripet av USA är nog vad som skulle hända med koalitionens trupper i främst södra Irak. Det som återstår för att fullfölja den sionistiska planen för Mellanöstern från 1982 (se vidare min artikel i FIB/k 10/2005 och intervjun i den turkiska tidskriften Yarin februari 2007 på FIB;s hemsida/studier), är ett omfattande angrepp med taktiska atombomber. Israel och dess lobby i USA har länge förespråkat detta och hotar med att genomföra det själva om inte USA gör det. Detta har Bush sedan länge gett sitt medgivande till. Som vi alla vet har detta lett till djupa motsättningar inom den härskande klassen i USA.
Enligt min uppfattning är det därför snarare Israels intressen som är orsaken till Irakkriget än oljeintressena. Jag kan ha fel i detta, men det måste kunna diskuteras på ett sakligt sätt utan att denna ståndpunkt bemöts med det av sionister flitigt använda tricket att den är ett uttryck för att ”låta föreställningar om ett fördolt judiskt herravälde breda ut sig inom den antiimperialistiska rörelsen i Sverige”, som Nyberg uttrycker saken.
Därmed är vi framme vid den andra frågan, nämligen den om ”judisk makt”. Jag pådyvlas allt som oftast åsikten att denna makt skulle utövas i det fördolda. Inget kan vara mer felaktigt. Dels därför att jag aldrig sagt eller skrivit detta, dels därför att den judiska makten verkligen inte utövas i det fördolda. Den utövas helt öppet och de flesta känner till detta. I Israel skryter man dessutom härom.
En annan sak är att sionisterna hittills framgångsrikt förhindrat en öppen diskussion om ”lobbyn”, även om vi nu kan se en scenförändring i USA. Politiskt reducerar de Hitlers krigsförbrytelser under andra världskriget där judarna framställs som det enda offret. Kritik mot den judiska staten blir så ett uttryck för ”antisemitism”. Vem vill ha den smeten kletad på sin rygg? Så fungerar det idag främsta tabuet inom västvärlden. Vem tjänar på det? Knappast palestinierna, men inte heller irakierna. Att Expressen lät Gilad Atzmon få två inlägg på debattsidan och sista ordet (28/3 och 5/4) efter angreppet från Jesper Svartvik (ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism), är möjligen ett tecken på att tabuet försvagats..
Vad är då ”judisk makt”? Ja inte sitter den i generna, i religionen, eller i varje enskild jude. Lika lite som detta är fallet med ”zigensk maktlöshet”. Den sitter i judiska eller sionistiska intresseorganisationer (ADL, AIPAC m fl) i Vita Huset (neocons) i de många ”thinktanks” (IASPS, JINSA, PNAC m fl) ) som omger Vita huset, hos de miljardärer (Rotschilddynastin, Rockefeller, Soros m fl) som med sina pengar finansierar israelvänliga kongressenatorers valkampanjer i båda partierna i USA. Och sist men inte minst hos ägarna av de flesta massmedia, det vill säga hos den ideologiproducerande makten. Men den sitter även i de flesta judiska församlingarna. Inte primärt på grund av den judiska religionen, utan på grund av att sionismen idag ockuperar så gott som samtliga dessa församlingar. Allt detta är allmänt känt.
Att det finns ett judiskt intresse är inte konstigare än att det finns andra intressen. Det är inte heller moraliskt förkastligt att olika intressenter arbetar för just sina intressen. Självklart har intressen också ett klassperspektiv, men när det gäller tillkomsten och bevarande av den ”judiska staten” är detta underordnat.
Problemet uppstår när ett särintresse dominerar över allmänintresset. I den amerikanska debatten kallas det judiska särintresset ibland för ”israeliskt”, eller ”sionistiskt”, men även för ”Israel firsters”. Kärt barn har många namn och jag skall inte spilla kraft på begreppsanalys, då det verkar oviktigt för Nyberg. Det sistnämnda begreppet är kanske att föredra, då det tydliggör det förhållandet att en person sätter Israels intressen före den stat i vilken hon är medborgare. I vilken utsträckning detta är ett uttryck för intressentens ekonomiska intresse eller för identifieringen med den ”judiska staten” kan diskuteras.
Själv tror jag att den ”judiska makten” kommer att offra Israel när det svider för mycket i det ekonomiska skinnet. Det är knappast förvånande att man i USA, mot bakgrund av Irakkrigets haveri, diskuterar om det är hunden som viftar på svansen, eller tvärt om.
Problemet, som jag ser det, är att den antiimperialistiska rörelsen, men även antikrigsrörelsen, gravt har undervärderat det sionistiska inflytandet i USA:s utrikespolitik. ”Vänstern” har haft en aktiv roll i att avskärma kampen mot imperialismen från sionismen, på grund av ”J” tabuet och en otillräcklighet i den så kallade marxistiska analysen. Därmed har krigsgalningarna kring och i Vita Huset alltför länge fått sitta i orubbat bo.
Nyberg är en typisk representant för denna ”vänster”.
Täby den 4 maj 2007
Lasse Wilhelmson
