Opublicerad. Detta debattinlägg skickades in till Palestinagruppernas webbsida/debatt första veckan i oktober 2006. Trots flera påstötningar erhölls inget svar och den 30/11 har debattsidan plockats bort. I Palestina Nu, saknas möjlighet för medlemmar att föra debatt. Även andra tidningar har refuserat debattinlägget, t ex FiB/k som ansåg det vara för internt. Publicerad på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor bl a The Palestine Chronicle och Peacepalestine. Publicerad på Jinges blogg 2008.
Jag vill genast understryka att jag inte har några som helst avsikter att nedvärdera det långvariga och förtjänstfulla arbete som hittills gjorts och fortfarande görs. Det gäller inte minst det mycket framgångsrika projektarbetet i Palestina som Palestinagrupperna är världsberömda för. Inte heller den förtjänstfulla aktionsverksamhet som bedrivs av till exempel ISM, både i Palestina och i Sverige.
Med facit i hand tror jag dock att man kan konstatera att den svenska opinionen inte i nämnvärd omfattning har utvecklats till ett stöd för palestinierna, eller att de organisationer som skulle vara motorn i en sådan utveckling har en organisering och ett basarbete på gator och torg som står i paritet med Palestinafrågans vikt. Inte bara för Mellanöstern, utan även för hela Västasien. Fortfarande dominerar den så kallade kålsuparteorin människors tänkande, det vill säga att det aldrig är ens fel när två träter. Uppslutningen bakom Osloavtalet 1993 ligger förmodligen till grund för detta.
Det är frestande att jämföra med de erfarenheter många av oss gjorde i den svenska Vietnamrörelsen, även om samhällsklimatet var annorlunda då. Då var länge den förhärskande politiken ”Fred i Vietnam”, som inte skiljde mellan angripare och angripen. Det var först efter det att kravet ”USA ut ur Vietnam” formulerades som rörelsen utvecklades språngartat, eftersom solidaritetsarbetet då blev en kamp för alla nationers rätt till territoriell självständighet och nationellt oberoende – även Sveriges. Vietnams sak blev vår, med udden riktad mot angriparen. Det var politiken som la grunden för rörelsens enhet och utveckling, inte tvärt om.
Men Palestinafrågan skiljer sig från Vietnamfrågan. I Palestina handlar det om en bestående kolonisering med etnisk rensning av ursprungsbefolkningen och upprättandet av en ny stat på stulet territorium med en betryggande majoritet av kolonisatörer som exklusiva medborgare (”Den judiska staten”). Inte som i Vietnam för att få tillgång till tredje världens råvaror och upprättandet av en marionettregim som tillåter detta. Denna skillnad är grundläggande och måste beaktas i en framgångsrik politik för solidaritetsrörelserna. Det innebär inte att kolonialism och imperialism inte skulle hänga ihop, men varje konflikt har sina egna särdrag. Man kan även ta före detta Sydafrika och Algeriet som exempel. Lösningen i Sydafrika var att omvandla det rasistiska apartheidsystemet, vilket gjorde det möjligt för kolonisatörerna att stanna kvar. I Algeriet blev kolonisatörerna till slut tvungna att lämna landet, eftersom de och deras allierade i västvärlden för länge motverkade en sådan lösning. Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina.
Det är således inte en tillfällighet att palestinierna aldrig gjort avkall på sin av FN fastställda rätt att återvända till sin stulna mark, enligt resolutionerna 194 och 3236, där den senare innebär att denna rätt är oförytterlig, det vill säga ej förhandlingsbar. Det gjorde aldrig Arafat och det framgår även av det så kallade Fängelsemanifestet, trots att det är en kompromiss mellan olika palestinska rörelser. Det är därför som palestinierna gett Hamas sitt stöd, av befogad oro för att deras gamla ledare skall överge detta krav och med fortsatt markstöld och ökat våldsförtryck som facit. Det är just därför som sionisterna inte accepterar detta, då det i praktiken skulle innebära att ”Den judiska staten” Israel i praktiken upphör av demografiska skäl. Vilket är nödvändigt om man vill skapa förutsättningar för en ”Sydafrikansk” fred med lika rättigheter för alla som nu lever mellan Medelhavet och Jordanfloden och där frågan om eventuella gränser och områden för olika etniska/religiösa grupper blir underordnad. Det minsta man kan begära av en palestinsk solidaritetsrörelse är att ”rätten till återvändande” - som enar palestinierna - görs till en förstahandsfråga.
Palestinarörelsens politik sedan Osloavtalet att stödja en tvåstatslösning, utan att först kräva ”rätten till återvändande”, förutsätter att en sådan lösning bara är taktisk och att nästa steg blir att verka för att det rasistiska apartheidsystemet i Israel upphör, vilket är nödvändigt inte minst då 23 procent av medborgarna i dagens Israel (i huvudsak palestinier) behandlas som ”undermänniskor”. Ett vanligt argument för detta synsätt, är att det är palestiniernas nationella rättigheter som är grundläggande och att de därför måste få en egen stat, som judarna ”fått”. Även palestinier hävdar detta, trots att det knappast är förenligt med ”rätten att återvända”. Det är uppenbart att denna fråga länge splittrat Palestinierna. Påpekas bör dock att kravet att alla ”folk” skall ha rätt till en egen stat, saknar stöd i folkrätten. Det är palestiniernas sak att själva ta ställning till om deras kamp i första hand är ”Sydafrikansk”, ”Vietnamesisk”, eller något annat, men solidaritetsrörelsens uppgift bör vara att utforma stödet så att den inte splittrar dem, eller sig själv, som nu är fallet på grund av fixeringen av en så kallad tvåstatslösning.
En tvåstatslösning med bibehållen ”Judisk stat” innebär dock en pervertering av folkrätten genom legalisering av markstöld och etnisk rensning. Vem tjänar på det? Det är naivt att tro att det sedan går att komma tillbaks och säga att detta bara var ett taktiskt första steg. En riktig politik för solidaritetsrörelsen bör därför vara att ena så många som möjligt kring följande plattform:
Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.
Denna plattform tydliggör konfliktens kärna, samtidigt som den skapar möjlighet till en bred enhet. Palestinas sak blir då vår – i betydelsen ja till lika rättigheter för alla oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, samtidigt som kraven riktas mot orsaken till konflikten. Plattformen lyfter därmed fram FN-stadgans portalkrav om alla människors lika värde. Berättigade och viktiga krav därutöver är ”Riv Muren”, ”Avveckla Gaza-gettot” och ”Häv ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna” med mera, som understödjer plattformen. Självklart kan dessa senare krav i olika sammanhang också vara grund för olika enhetsaktioner. Om de berörda judarna och palestinierna önskar en binationell övergångslösning inom ramen för allas lika värde, kan vi tryggt överlåta dess utformning åt dem.
Med Palestinarörelsens nuvarande politik påskyndas en ”Algerisk” lösning på konflikten, som man också kan argumentera för, men som jag inte förordar. Inte minst då detta innebär att den pågående folkmordspolitiken mot palestinierna kommer att drivas ännu längre mot sin fullbordan.
Täby den 6 oktober 2006
Lasse Wilhelmson
