Svenska medier friserar bilden av världens mest välbevakade konflikt, den mellan Israel och palestinierna. Israels regim har de senaste åren drivit en framgångsrik kampanj för att styra rapporteringen. Det handlar om inskränkningar i journalisters rörelsefrihet och statlig censur på plats, och lobbying mot redaktioner hemma i Sverige. Johannes Wahlström har träffat en rad namnkunniga svenska korrespondenter som vittnar om hur rapporteringen vinklas.

Den 10 september 2001 kommer israeliska ambassadens pressansvarige, Rafael Harpaz, in på TT:s redaktion i Stockholm. Han hälsar vänligt och sätter sig med reportrarna för att över en kopp kaffe diskutera Israel och rapporteringen. Han förklarar att ambassaden har noggrann koll på all svensk press, och berättar i förtroende att den för första gången fått i uppgift från Jerusalem att »medierna är det viktigaste«. Kort därpå skickar Harpaz ut en uppmaning till alla judiska församlingar i Sverige att lusläsa pressen, skriva insändare och ringa in klagomål.

Samtidigt, i Israel, förklarar pressministeriets chef Danny Seaman att man börjat bojkotta »israelfientliga« journalister. Washington Posts korrespondent Lee Hockstader åker hem, The Guardians korrespondent Suzanne Goldenberg blir omplacerad. BBC:s palestinska reportrar förvägras pressackreditering och en stor konflikt bryter ut mellan kanalen och regeringen, där parterna bojkottar varandra. Under sommaren 2002 eskalerar kampanjen och innefattar nu även CNN. Ted Turner, CNN:s grundare, frågar sig i en intervju i The Guardian om inte israeler och palestinier trots allt terroriserar varandra. Det samlade motangreppet riktas mot kronjuvelen CNN, kanalen är antiisraelisk och antisemitisk heter det från regeringens håll. Israels största kabelleverantör YES hotar med att byta ut CNN mot Rupert Murdochs mer inställsamma FOX. Kanalens chefer samlas till krismöte och förnekar gemensamt att de skulle vara pro-palestinska, snarare tvärtom säger de. De lovar bättring och sänder som kompensation tio avsnitt om efterlevare från självmordsattacker.

I Stockholm börjar dussintalet arga israelvänner regelbundet höra av sig till tidningar, radio och tv-kanaler. De hotar med rättsprocesser, gör anmälningar till granskningsnämnden, skriver insändare om den växande antisemitismen, och ringer och e-postar dagligen som nattligen journalister och redaktörer.

Några år senare, 2004, vågar Aftonbladet och Svenska Dagbladet inte publicera den första svenska intervjun med kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu. Det är för känsligt. På plats vågar DN:s korrespondent Lotta Schüllerqvist inte genomföra samma intervju för att hon är rädd att bli utvisad.

Trots Israels uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter fortsätter USA att förbehållslöst finansiera den israeliska militärmakten och lägga in sitt veto mot alla resolutioner i FN:s säkerhetsråd, medan EU ger Israel välbehövliga ekonomiska handelsförbindelser. Väl medvetna om att landets ockupationspolitik och existens i sin nuvarande form hänger på dess fortsatta internationella stöd, har den israeliska regeringen gjort skildringen av konflikten till sin hjärtefråga. Avsevärda resurser läggs ned på hur medierna rapporterar om konflikten. Det handlar om en koordinerad kampanj som sträcker sig från rapporteringen i fält till redaktionerna hemma i Sverige.  

Militärmakten

»Att arbeta i Israel är att arbeta till hälften i en demokrati och till hälften i en militärdiktatur«

Peter Löfgren, SVT

I oktober 2002 publicerade organisationen Reportrar utan gränser det första internationella indexet över pressfrihet. Israel rankades på 92:a plats av 132 möjliga, långt under den palestinska myndigheten, och länder som Libanon, Bahrain och Kuwait. På grund av arresteringar, utvisningar och dödsskjutningar av journalister, förklarades den israeliske premiärministern Ariel Sharon som pressfrihetens fiende.

– Att arbeta i Israel, förklarar SVT:s före detta korrespondent Peter Löfgren, är att arbeta till hälften i en demokrati och till hälften i en militärdiktatur.

Peter Löfgren har bevakat konflikten i Mellanöstern i över 20 år, främst som korrespondent för SVT, vilket han var fram till 1998. Skillnaden mellan att rapportera från de kringliggande diktaturerna och Israel är enligt Peter Löfgren inte stor. Därför måste man förstå att de svenska journalisternas rapportering inte heller är friare eller för den delen tillförlitligare här.

Som nyhetsreporter, menar Peter Löfgren, är det främsta hindret att militären har full kontroll över de ockuperade områdena och när som helst kan bestämma att journalister inte får ta sig in i en stad eller område.

Bakom bestämmelserna om vem som får och inte får tillträde att rapportera ligger pressministeriet; den statliga myndighet som kontrollerar all journalistik i Israel. I samarbete med de israeliska ambassaderna, underrättelsetjänsten och militären sätter de gränserna för journalisters rörelsefrihet.

I god tid före en svensk journalists avresa till Israel presenterar sig nyhetsmediet för den israeliska ambassaden i Stockholm, redaktionen förklarar vad som ska göras och vilket syfte man har med att skicka en korrespondent. Väl på plats ansöker journalisten om ackreditering från det israeliska pressministeriet som i sin tur gör en samkörning med ambassaden och underrättelsetjänstens arkiv. Ambassaden i Stockholm kontrollerar vad journalisten tidigare producerat, medan underrättelsetjänsten undersöker vad den har för politiskt samröre. Efter det potentiella beviljandet utfärdas israeliskt presskort. Nästa steg är tillträdet. Gärna med en dags varsel bör militären kontaktas för skriftligt tillstånd att åka in i en specifik palestinsk stad. Vid vägposteringen får journalisten visa upp presskort och tillstånd. Och vänta. Om soldaternas humör tillåter, begär de bekräftelse på tillståndet.

– Om man verkligen vill, berättar Peter Löfgren, kan man oftast ta sig runt vägspärrarna. Det är helt enkelt en fråga om att inte acceptera ockupationsmakten.

För att kunna bedriva sitt arbete tvingas reportern bryta mot lagen, vilket leder till att denne kan bli arresterad och utvisad. Med andra ord förlora sitt jobb. Samtidigt resulterar det ofta i direkt fysisk fara.

– Vid flera tillfällen har jag blivit beskjuten av militären. Och när bosättarna angripit mig har soldaterna bara stått och sett på. Det har hänt för många gånger för att tro att det inte är sanktionerat.

Inskränkningarna mot pressens rörelsefrihet på de ockuperade områdena gör att journalister drar sig för att själva närvara i det de rapporterar om, istället förlitar de sig på andrahandskällor och israeliska engelskspråkiga tidningar. De israeliska tidningarna i sin tur får sina uppgifter från armén genom dess radiokanaler Galatz och Galgalatz.

Mot slutet av sin vistelse i Jerusalem lämnade Peter Löfgren knappt sitt kontor, han rapporterade från Jerusalem och fick sitt material från nyhetsbyråerna.

– Vi skapade en illusion av närvaro, men egentligen kunde vi lika gärna ha varit i ett kontor i Stockholm.

Den statliga censuren

»Jag var orolig för att bli utvisad«

Lotta Schüllerqvist, DN

I de fall en journalist trots allt tar sig ut i fält eller genomför en intervju, träder den israeliska censuren in som en skyddsbarriär. När en journalist beviljas pressackreditering i Israel måste denne skriva under på att låta allt material passera den statliga censuren. Även om det är långt ifrån alla som lever upp till bestämmelsen, innebär det att man i känsliga fall kan bli dömd för att ha trotsat reglerna.

I april förra året släpptes kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu efter 18 års isolering ut ur israeliskt fängelse. Den israeliska regeringen bestämde att inga utländska journalister skulle få intervjua honom. Som ett varnande exempel arresterades och utvisades BBC-reportern Peter Hounam, efter att som första journalist ha trotsat bestämmelserna och genomfört en intervju med Vanunu.

Dagens Nyheters korrespondent sedan 2003, Lotta Schüllerqvist, såg fram emot att få intervjua denna världskända dissident, men bestämde sig för att vänta tills myndigheterna tillät det.

– Givetvis var jag orolig för att bli utvisad, förklarar hon. Jag kunde ju inte fortsätta vara korrespondent om jag inte blev insläppt i landet.

Inte ens när det uppdagades att Vanunu sökt svensk asyl ett halvår efter hans frisläppande, kunde Lotta Schüllerqvist skriva om det. Hon var tvungen att vänta tills någon annan tog det första steget, i detta fall Sveriges Radio och Ordfront magasin.

Rädslan att stöta sig med Israel berörde inte enbart korrespondenterna på plats. Varken Aftonbladet eller Svenska Dagbladet ville vara först med att publicera intervjun med Vanunu eller nyheten om hans asylansökan. På redaktionerna förklarade man att materialet inte var »nyhetsvärdigt« eller att det inte passade tidningen. När Lotta Schüllerqvists intervju blev en TT-notis, tvekade dock inte redaktörerna att ta in den.

Den israeliska censurens genomslag på svenska redaktioner är, om än uppseendeveckande, långt ifrån ovanlig, om man får tro reportern och fotografen Donald Boström som skildrat konflikten sedan 1985.

När Donald Boström lyckades smuggla ut bildbevis på uppsprättade palestinier med stulna organ, var det inget annat än ett scoop. Efter att ha trotsat knytnävsslag från militärer och fått sin kamera beslagtagen, lyckades han rädda några bilder undan den israeliska censuren. På Dagens Nyheters redaktion ville man inte ha med dem att göra.

– De förklarade att de inte ville ha det bekymmer bilderna skulle ge upphov till, återberättar Donald Boström.

Med andra ord fungerar den statliga censuren bäst i samråd med svenska redaktionernas rädsla för att stöta sig med Israel.

Redaktionen

»Varje dag sitter jag och värderar israeliska liv högre än palestinska«

Stefan Hjertén, TT

När journalisten införskaffat sitt material bedömer de svenska redaktionerna om materialet ska tas in, bearbetas eller refuseras. Detta görs utifrån vissa specifika regler när det kommer till hur konflikten bör beskrivas. Från redaktionsledningars sida förklarar man oviljan att stöta sig med Israel med »balans« och »opartiskhet«.

Lotta Schüllerqvist beskriver sitt ställningstagande i konflikten som glasklart. Enligt henne är ockupationen det grundläggande problemet och Israels tillbakadragande den enda lösningen.

– Men, förklarar hon, jag har en skyldighet gentemot min arbetsgivare att vara balanserad.

Denna balanserade journalistik är grunden till problemet med rapporteringen enligt Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent 1993–97, som nu är åter i regionen:

– För att kunna beskriva konflikten ärligt måste man ta part med den svagare sidan.

Cecilia Uddén har vid flera tillfällen blivit ansatt av SR:s styrelse som försökt att få henne sparkad för att hon inte rapporterat tillräckligt »balanserat«.

– Men, invänder hon, det är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter, det går inte att vara balanserad.

Trots att fler än tre gånger så många palestinier som israeler har fått sätta livet till under de senaste årens intifada, innebär balansen att bägge sidors förluster måste få samma utrymme.

Stefan Hjertén, journalist på TT:s utrikesredaktion sedan 28 år, förklarar att hans redaktion inte är ett undantag då de beskriver sju dödade israeler som en större nyhet än sju dödade palestinier.

– Varje dag sitter jag och värderar israeliska liv högre än palestinska, bekänner han.

Låt oss ta ett exempel. Söndagen den 22 februari 2004 sprängs en buss i centrala Jerusalem. Det är dagen innan murbygget togs upp i Haagdomstolen. Åtta personer dödas och Aktuellt gör ett sedvanligt reportage; »Blod och sönderslitna kroppsdelar«, makabra bilder på illdådet kablas ut. Rolf Fredrikssons speakerröst ekar genom televisionen »Al-aqsa martyrbrigader tog på sig skulden för dådet, och sa att det var en hämnd för en tidigare attack i Gaza«. Israeliska talesmän förklarar att det inte är muren som står inför rätta utan palestinierna. Palestinska premiärministern fördömer all terror mot civila. En man rider förbi det kolossala arkitektoniska komplexet på en åsna, han får vara »palestinierna«.

Onsdagen efter dådet förklarar Rolf Fredriksson i SVT:s kafeteria hur nyhetsinslaget kom till.

– Vi hade ett reportage från självmordsbombarens familj med bilder på hur de utrymde sitt hus i väntan på militärens demoleringsorder, förklarar han. Men det valde vi att inte visa, det var inte relevant. Jo, vi visste såklart att det var ett uttalat svar på att 15 personer dödats i Gaza, men mängden var inte det väsentliga. Nyheten var ju själva bussbomben.

Rolf Fredriksson berättar att han fick in ett TT-telegram där en talesman för Al-aqsa martyrbrigader tog avstånd från dådet och förnekade all inblandning.

– Jag kunde ju inte säga att det inte var de som utförde attentatet, det skulle bli allt för komplicerat för publiken. Men man undrar förstås om inte Israel hade ett finger med i spelet med tanke på tidpunkten, förklarar han.

Det sistnämnda, understryker reportern, skulle han däremot aldrig nämna i ett nyhetsinslag.  

Lobbyn

»Det har kommit in en massa reaktioner nu igen, kan du inte försöka vara lite mer balanserad nästa gång«

Redaktör på DN

När Donald Boström trotsade den gängse beskrivningen av konflikten och släppte boken Inshallah som han var redaktör för, ringde hans telefon varje natt i flera års tid.

– Jag fick mängder med identiska arga brev, och blev fullkomligt uthängd i pressen, berättar han. Det var inte kul.

När Peter Löfgren rapporterade för SVT ringde 20-talet personer in till Rapport varje dag och klagade.

– Det visade sig vara en telefonkedja. Dessutom anmäldes alla mina nyhetssändningar till granskningsnämnden under fem års tid.

– Men alla friades, är han snabb att tillägga.

På TT:s redaktion berättar Stefan Hjertén hur han dagligen tar emot hot och arga reaktioner från Israelvänner.

– Ett vanligt telegram som »stridsvagn dödar barn i skottlossning« ger massvis med reaktioner från Israellobbyn. Det handlar om en undervegetation av dårar som hör av sig till redaktionen varje dag. Folk som likställer TT med Hitler.

Han visar upp en hel klippbok med arga insändare och debattartiklar som tidningarna publicerat mot honom och TT.

– De senaste åren har reaktionerna blivit allt intensivare, fortsätter Stefan Hjertén. Förr var det pensionärer som ringde in och grät och berättade om Förintelsen när vi rapporterade om hur israeliskt flyg bombade Libanon. Nu är de unga och ettriga.

Svenska Dagbladets korrespondent Cordelia Edvardson har genom reaktionerna kommit fram till att hon rapporterar pro-palestinskt.

– Jag får hundratals med arga brev från Israelvänner, det måste ju betyda något.

Lotta Schüllerqvist berättar att det blev en folkstorm kring en artikel i våras om att israeliska bosättare förgiftar palestinska bönders får.

– Jag fick väl mellan fem och tio arga mail om dagen, förtydligar hon.

En sådan mängd, räknas enligt Schüllerqvist som en folkstorm i journalistkretsar. En man gör klokt i att uppmärksamma.

Större delen av reaktionerna förklarar hon, riktas till tidningens chefer, som tar ställning till vad som ska rapporteras.

– Det har kommit in en massa reaktioner nu igen, kan du inte försöka vara lite mer balanserad nästa gång, återberättar Schüllerqvist en invändning från sin redaktör på DN.

Dagens Nyheter är långt ifrån den enda tidning som utstår liknande angrepp. Alla svenska korrespondenter vittnar om en organiserad kampanj. Men det rör sig enligt korrespondenterna inte om en utbredd Israelvänlig opinion som gör sig hörd.

På TT sammanställdes för ett tag sedan en lista över de flitigaste lobbyisterna. Listan består av 22 namn, och inbegriper såväl offentliga debattörer som mer okända personer. Denna lilla grupp utnyttjar det faktum att redaktioner och journalister får mycket svag respons från sin publik.

Enligt Stefan Hjertén gör de däremot så mycket väsen av sig att man lätt kan tro att de utgör en betydande folkopinion. När en opinionsundersökning nyligen visade att 80 procent av Sveriges befolkning ställer sig kritiska till Israels agerande, blev han uppriktigt förvånad.

– Det återspeglas ju inte direkt i de reaktioner vi får in.

De 22 namnen på listan känner alla berörda journalister igen. De är personer knutna till den israeliska ambassaden, Svensk Israel-information, Samfundet Sverige-Israel och Svenska Kommittén mot Antisemitism. Den främsta anklagelsen de riktar mot journalister och redaktörer är just »antisemitism«.

Kampanjen bakom Lobbyn

»Att påstå att det finns en sionistisk lobby som tystar journalister är antisemitism«

Henrik Bachner, SKMA

I februari 2003 hålls en konferens på Jerusalems universitet. Ämnet är »Antisemitism och fördomar i nutida media«, journalister, forskare och politiker från världens alla hörn medverkar, förklarar och planlägger strategier i tre dygn.

– Antisemitism, förklarar Henrik Bachner, forskare från Lund, är att påstå att det finns en sionistisk lobby som tystar journalister.

Publiken nickar.

– Att påstå att islamistisk terror göds av Israels ageranden är antisemitism, fortsätter han.

– Att jämföra Israels ageranden med nazisternas är också antisemitism, instämmer Leon Volovici, journalist från Polen.

– Ja, att hävda att Israel är Goliat, den starke i parten, är antisemitism, tillägger den engelska forskaren Judith Elizur.

Kenneth Jacobson får ordet. Han är direktör för Anti Defamation League, världens största judiska lobbyorganisation, som för några år sedan åtalades för att ha spionerat för Israels räkning i USA.

– Världens enda supermakt, förklarar han, intar en mycket pro-israelisk position, vilket beror på att judar är väldigt prominenta i elitmedia. Detta är något vi kan vara stolta över. Men, tillägger han, även i USA förekommer antisemitism, och det grundar sig just i att judar påstås ha stor makt över media.

Denna antisemitism, klargör föreläsarna, måste bekämpas på alla tänkbara sätt: inte minst genom lobbyverksamhet och bättre kontroll över vad media producerar. Här, menar de, måste Israel avsätta betydligt starkare resurser.

Mannen bakom konferensen är en av vår tids största förintelseforskare och chefen för förintelsemuseet i Jerusalem, Yehuda Bauer. Bauer är även svenska regeringens vetenskaplige rådgivare i folkmordsfrågor och en av initiativtagarna till den statliga myndigheten Forum för Levande Historia.

Levande Historia finansierar stora delar av den lobbyverksamhet som de svenska korrespondenterna dagligen utsätts för, inte minst genom Svenska Kommittén mot Antisemitism, där konferensdeltagaren Henrik Bachner är ledamot. Hans avhandling Återkomsten delas ut i pocketupplaga av Levande Historia. Denna aktivisternas handbok tar upp inom vilka ämnesområden journalister »får« och »inte får« röra sig. Resonemangen är långa medan slutsatserna är påfallande enkla: att diskutera en handelsbojkott mot Israel är antisemitism, att ifrågasätta Israels demokrati är antisemitism, att ifrågasätta USA:s stöd till Israel är antisemitism, att påstå att Israels ageranden göder antisemitism är antisemitism, att påstå att journalister drar sig för att rapportera vad de ser är antisemitism.

Antisemitism

»Antisemitism är en kniv som Israel håller mot Europas strupe«

Lotta Schüllerqvist, DN

– Anklagelsen för antisemitism är ett jävligt kraftfullt vapen, förklarar DN:s korrespondent Lotta Schüllerqvist.

Som korrespondent för Sveriges största dagstidning måste Lotta Schüllerqvist vara vaksam för att inte stöta sig med läsarskaran, arbetsgivarna eller Israel. Hennes uppdrag, som hon beskriver det, går ut på att rapportera om vad som händer på plats, inte mer. I vintras invigdes det nya förintelsemuseet i Jerusalem, vilket också stod att läsa i DN.

– Fyrtio statsöverhuvuden var på plats, vilket Sharon genast utnyttjade till sin fördel, förklarar Lotta Schüllerqvist. Han sa att Israels ställning i världen förbättrats.

På ett sätt kan man se det som ett utspel för hemmapubliken, men enligt Lotta Schüllerqvist ligger det något i påståendet. Hon menar att det är ett politiskt ställningstagande när Göran Persson åker till förintelsemuseet och låtsas som att palestinierna inte finns. Ett ställningstagande som skiftar uppmärksamheten från den israeliska ockupationen.

– På den politiska arenan pratar ingen längre om ockupationen, alla pratar om uttåget ur Gaza. Men det är ju inte det som händer. Det som händer är ockupationen.

Anledningen till att det var en så stor politisk uppslutning kring förintelsemuseet är enligt Lotta Schüllerqvist att Israel spelar förintelsekortet väldigt hårt. Men detta kan hon inte skriva om. Inte heller kan hon skriva om varför Göran Persson återigen åker till förintelsemuseet eller varför USA ger Israel oreserverat stöd i FN-omröstningar. Skulle hon mot förmodan skriva om dessa frågor, kan hon alltid räkna med den statliga censuren, redaktionens ingripande, eller mothugg av kvicka svenska pennor som Henrik Bachners, Per Ahlmarks, Peter Wolodarskis och Maciej Zarembas på debatt- och ledarsidor. Om inte det är avskräckande nog, kan hon alltid vänta sig utvisning, sparken och nattliga telefonsamtal till pensionsåldern.

Lotta Schüllerqvist citerar en israelisk historieprofessor och ger honom medhåll.

– Antisemitism är en kniv som Israel håller mot Europas strupe.  

Johannes Wahlström är medievetare och journalist, uppvuxen i Jaffa, Moskva och Stockholm. Efter avlagd magisterexamen i medievetenskap från JMK återvände Wahlström till sina barndomstrakter i Israel/Palestina, där han med hjälp av palestinska, israeliska och internationella krafter grundade nyhetsbyrån IMEMC (www.imemc.org).

Forskningen som Wahlström genomförde i och med IMEMC:s bildande, behandlar nyhetsförmedlingen av Mellanösternkonflikten och ligger till grund för denna artikel. I egenskap av israelisk medborgare har Wahlström förbjudits att fortsätta sitt arbete med IMEMC då den israeliska staten inte längre tillåter honom tillträde till kontoret i Betlehem. Sedan 2005 är han åter bosatt i Sverige och skriver regelbundet för Ordfront magasin.